1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_23.1.gif
Amish 016mini.jpg

AMISH SÄGER NEJ TILL SÅRBAR MODERNITET

I staden Arthur möts en ålderdomlig bondekultur och det moderna USA. Det ser underligt ut när kvinnor med ”hucklen” och män med yviga skägg kommer körande i sina buggies, mitt bland moderna bilar i Arthur, en liten stad på slätten i Illinois. Idag är det marknad och ovanligt många Amish har kommit till stan. Där kommer en kvinna med fyra barn i en öppen vagn, dragen av en liten häst. Mamman och flickorna är klädda på samma sätt: enfärgade dräkter och hätta på huvudet. Amish kommer till stan med häst och vagn, eftersom de inte får använda bilar. I debatten om hur vi ska leva på ett hållbart sätt i en värld med allt större konkurrens om naturresurserna och i diskussionen om vårt sårbara samhälle pga vårt stora beroende av elektronik och teknik av olika slag, är det en del som pekar på att Amish kan vara svaret. Vi ser ju också att en del unga, entusiastiska människor prövar på att leva ett ”idealiserat bondeliv”

Jag har besökt Amish några gånger och undrat över att en grupp människor med så annorlunda livsstil kan överleva i det modernistiska USA, med alla sina lockelser. Amish bor inte, som man kanske kunde tro, i några avlägsna, isolerade samhällen utan mitt bland andra människor. Amish är en djupt religiös grupp människor som kom till USA på 1700- och 1800-talet. De kom huvudsakligen från Elsas Lottringen i Tyskland, där de var förföljda för sin version av kristen tro. Rörelsen kallas anabaptister och var delvis revolutionär. De förespråkade gemensamt ägande och vägrade bära vapen. Dopet, som är bekräftelsen på medlemskapet i kyrkan, ska ske när personen själv kan bestämma. Tillsammans är Amish ca 200 000 i USA. De flesta finns i Pennsylvania och de talar en ålderdomlig tysk dialekt. Församlingarna runt Arthur består av ca 4000 medlemmar.

Utsikten är nära nog oändlig och solen lyser över den platta prärien, som är uppodlad, då jag åker för att besöka en Amishförsamling i Illinois. Jag stannar till vid en smedja, som väckt mitt intresse. Smeden håller på att sko en häst. I trädgården hänger nytvättade kläder på tork. Det ger en lustig snabbild av uniformiteten hos Amish. Alla går i stort sett klädda på samma sätt. Kvinnorna i enfärgade dräkter i grönt, blått, grått eller lila. Männen har blå byxor och grå eller ljusblå skjorta. På huvudet har de ofta en bredbrättad hatt. Barnen är klädda som de vuxna och ser ut som små kopior. Jag tror att uniformiteten i livsstil och klädsel är en del av deras strategi för att undvika social konkurrens och avvikande beteende

Efter en del prat om smedens arbete och alla hästar som Amish använder, eftersom de inte får använda traktorer eller bilar, kommer vi in på deras klädsel, med anledning av klädsträcket utanför. Smeden, som heter Kurt, säger att den gemensamma klädseln är ett sätt att skapa likhet, att inte göra åtskillnad pga det yttre.

 

-          Vår församling är ganska liten. Det är bara ett 30-tal familjer. Varannan söndag har vi gudstjänst hemma hos någon av oss. Efteråt äter vi lunch tillsammans. Detta tror jag bidrar till gemenskapen här, säger Kurt.

 

 

Kurt ger också ett exempel på solidariteten i församlingen. Amish har inga egna sjukstugor eller sjukhus. De använder samma som andra amerikaner.

 

-          Men det kan bli dyrt, säger jag av egen erfarenhet. Har ni försäkringar?

-          Nej, vi har inga försäkringar, men om vården blir så dyr att familjen inte klarar det, samlar vi hop pengar till dem i församlingen.

 

De flesta Amish är bönder, men det finns naturligtvis också hantverkare av olika slag, folk som driver affär mm. Jag ser män och hästarna arbetar på fälten. En man med långt skägg kör och vänder på det slagna höet för att det ska torka. På en annan åker sprider man gödsel. Fyra hästar drar en stor, tung gödselspridare. Hästarna kämpar hårt och plötsligt inser jag varför det är så tungt. Mellan hästarna och gödselspridaren har man kopplat en liten traktor. Kraftuttaget används för att sprida ut gödseln. Det fixar inte hästarna. De kan bara dra. När jag undrar hur detta går ihop med att de inte får använda traktorer blir svaret: ”

 

-          Traktorer får inte användas som dragfordon. Det är inte detta!

 

 Jag besöker några gårdar. På de flesta är man ute och arbetar på fälten. Jordbruket är det helt centrala i Amish försörjning (liksom det varit för människor i årtusenden) och vad gäller mat är de självförsörjande. Detta gäller dock inte alla slags produkter. En av gårdarna har specialiserat sig på mjölkproduktion och har många kor, men jag får inte gå in i stallet. Jag pratar med ägaren Wilbur som berättar att det är en stark tradition att bruka jorden, något som alltid varit avgörande för människans överlevnad.

 

-          Jordbruket går i arv och barnen får tidigt vara med i arbetet på gården. På så sätt går kunskapen vidare från generation till generation. Det sätt vi sköter jordbruket på skapar många arbeten så det räcker åt alla. Vi har ingen arbetslöshet. Här skapas en arbetsgemenskap. Vår sammanhållning stärks genom arbetet tillsammans, säger Wilbur, som svar på mina frågor.

 

 

Amish får inte använda el, därför är jag mycket nyfiken på hur arbetet går till på den snickerifabrik jag ska besöka. Fabriken har specialiserat sig på att göra köksinredningar, som de exporterar. När jag anländer är det lunchpaus och ett stort antal unga kvinnor ligger och vilar sig på gräsmattan. Istället för el användes tryckluftsmaskiner i fabriken. En dieselmotor driver kompressorn och rör och slangar leder tryckluften ut i hela fabriken. Belysning och uppvärmning sker med propangas. I fabriken arbetar både män och kvinnor tillsammans, alla uniformt klädda.

 

Förmannen som visar mig runt heter Wolfgang. Han visar tydligt intresse för besökaren från Sverige. Jag får tillfälle att ställa många frågor kring hur Amishsamhället fungerar. Han berättar att de har sina egna skolor där barnen lär sig mera om vad det betyder att vara Amish.

 

-          Lojalitet mot församlingen, hjälpsamhet och praktisk kunskap värderas högt. Barnen ska vara flitiga och lyda sina föräldrar,” säger Wolfgang.

-          Jag frågar om det är någon som lämnat församlingen.

-          Inte vad jag vet. Men det kan ju ha hänt. Det är tillåtet att ge sig iväg och man kan också bli utesluten om man verkligen missköter sig. I tonåren har vi en tradition att man får vara lite friare,” säger Wolfgang.

 

Han berättar att gifta män inte ska klippa skägget. Skilsmässa, preventivmedel, militärtjänst och att titta på Tv är inte tillåtet. Inte att använda el över huvud taget.

 

-          Men varför får ni inte använda el, undrar jag.

-          Vad händer när du börjar använda el? svarar han retoriskt. Jo, då skaffar du Tv, musikanläggning, dator och en mängd andra el-prylar. Sådant kan förvrida huvudet på folk. Du får en massa idéer och impulser, olika slags lockelser utifrån som gör dig förvirrad. Harmonin i ditt liv får du genom att hålla dig borta från allt detta. Dessutom kommer du till att sitta och titta på Tv istället för att umgås med andra i församlingen.

-          Men bilar då, varför får ni inte använda bilar? undrar jag.

-          Det är samma med det. Bilar leder till mycket annat. Du färdas iväg långt ut ur lokalsamhället och får intryck och idéer som skapar störningar i din själ. Bilar bryter harmonin och gemenskapen, säger Wolfgang.

 

Centralt i Amish’ kultur är ”gelussenheit”, dvs. lydnad under en högre makt – Gud. Gelussenheit leder till en sträng kollektivism, raka motsatsen till den dominerande kulturen i USA. Barnen får tidigt lära sig vördnad, lydnad, tålamod och plikter samt att se till församlingens intressen före sina egna. Reglerna för vardagslivet kallas ”ordnung”. Ordnung sägs vara till för att skapa enhet och samförstånd och göra livet enklare. Enhetlig klädsel skapar grupptillhörighet och identitet. Det finns en liten säkerhetsventil från ”ordnung”. Tonåringarna får i en period leva ett lite firar liv. Det kallas ”rumspringa” och tillåter ungdomarna att göra saker som annars inte är tillåtet. De kan pröva världen utanför Amishs ”reglemente” och ”rasta av sig”. Vad jag vet återgår de flesta sedan till ordningen. Det modernare och glättigare livet passar kanske inte med deras bakgrund och ideal.

Det dröjer inte länge förrän jag förstår att den sociala dimensionen av Amissamhället är väl så intressant som det idealiserade bondelivet. Den sociala och kulturella samhörigheten gör att de står starka och har en minoritet och ett folk lyckats överleva som sådana i flera hundra år. Amishsamhället har en platt social struktur. De har inga formella ledare – men troligen informella. Amish har inga kyrkor och inte några präster. Deras religiösa samlingar och ceremonier, samtal om Gud, mm, sköter medlemmarna själva. Troligen spelar den platta strukturen och deras kollektivism stor roll för gemenskap och sammanhållning. I den församling jag besökte fick jag inte veta något om sociala problem, om avvikande beteende, alkoholmissbruk, kriminalitet eller fattigdom. Det behöver inte betyda att det inte finns. Men i ett lokalsamhälle med så här tät, stark social kontroll blir det nog mindre av dessa problem. De som trivs och fungerar bra tillsammans med de andra i församlingen, kan ha ett bra liv. Är man avvikare blir det värre.

När jag lämnar Amish efter ett par dagar, tänker jag att det nog är den enkla, enhetliga livsstilen, uniformiteten, sammanhållningen, den sociala kontrollen och livet på platsen – man lämnar inte lokalsamhället – som kanske är Amish hemlighet till att de, med sin annorlunda, enkla livsstil överlever i USA. Kanske också att det just är USA där det finns stor tolerans mot religiösa sekter. Möjligen är deras livsstil och kultur också svaret på hur ett hållbart samhälle ska fungera, då naturresurserna minskar? Men det låter också lite idealistiskt.

 

 

 

Spansk brutalitet.JPG

OTROLIG BRUTALITET MOT DJUR I SPANIEN

Det är – som vanligt – en solig morgon i april. Jag cyklar, som så ofta, längs kanalen i Villamartin. Där passerar jag en liten bondgård, som ännu inte drabbats av exploatering och bebyggelse. Där finns hästar, getter och höns. Varje morgon släpps hästarna ut i en hage. För det mesta går de självmant dit. Men den här morgonen får den ena, vita, hästen ett ryck. Den sätter av i full galopp ut över fälten, så dammet yr. Bondmoran väsnas och skriker åt hästen att komma tillbaka. Och efter några varv över fälten, då den hunnit skrämma iväg en annan kvinna, kommer den snällt tillbaka. Då får den pisk och leds in i stallet igen. Efter detta får den här hästen aldrig komma ut i hagen igen. Inte under april och maj och när jag kommer tillbaka i september står den fortfarande hela dagen i stallet och tittar ut genom stalldörren. Den har fått ett livstidsstraff för en plötslig olydnad för att få rasta av sig lite.

Nu tänker nog läsaren att detta var en knasig bondmora. Men jag har sett flera exempel på att vissa spanjorer inte behandlar sina djur särskilt väl. Framförallt har jag sett hur hundar blir piskade och slagna eller vårdslöst hanterade av unga pojkar, som tycks sakna förståelse för att även hundar kan lida. Eftersom jag hört flera historier om misshandlade djur i Spanien och med tanke på de kontroversiella tjurfäktningarna (som en del nordbor tycker är rena barbariet!) har jag börjat intressera mig för detta fenomen med misshandlade djur i Spanien.

På nätet hittar jag mängder med exempel på grav misshandel av djur: får som vallhundar bitit i benen så att de linkar fram, tjurar, åsnor och får som misshandlas och dödas på bestialiska sätt under blodiga festivaler, gravt svältande hundar och hundar som hängts i träd eller misshandlats på de grövsta sätt. Bilder och videos på Youtube, som är så förfärliga att jag blir illamående. (Titta på http://www.galgoamigo.com/paring-svenska.html) Hundar som släpas efter bilar. Hundar som bränns levande. Hundar som får pinnar instuckna i munnen, så de inte kan stänga den och ännu mindre äta och dricka. De går en plågsam död till mötes. Hundar som kastas i brunnar. Får som kastas ner från klocktorn, åsnor som får löpa gatlopp, tjurar som jagas genom staden och sedan dödas med spjut av beridna, machomän.

Många spanska festivaler innehåller brutal hantering av djur tex Farra Do Boi, Pero Palo Festival i Villanueva, Toro de la Vega i Tordesillas och Gadhimai Festival. I kommunen Tordesillas, där under festivalen Toro de la Vega, tjurar jagas genom staden och sedan under svåra plågor, sticks ihjäl med spjut, har en djurskyddsorganisation åtalats för grovt förtal. De har offentligt kritiserat dessa ceremonier, som sker i avsikt att hylla Jungfru Maria (sic!). Den som slutligen utdelar det dödande sticket får äran att bära tjurens testiklar, öron och svans under segerceremonin i staden. Dessa barbarier är betydligt vanligare än tjurfäktningarna på arenor. När jaktsäsongen är över, händer det att hundar som inte behövs längre gallras ut och blir hängda. På många håll i Spanien kan man se hundkadaver hänga i träd. Dessa hundar ska enligt spansk tradition straffas genom att avlivas på ett plågsamt sätt. Brutala djurtransporter är andra exempel på detta, tex då man tvingar får att hoppa ner från lastbilsflaket och bryter benen.

Hur ska vi förstå denna grymma behandling av djur i Spanien? Det verkar nästan obegriplig och jag har funderat mycket över det. Efter en del studier tror jag att det är en kombination av kultur och religion, den romersk-katolska läran, där djur har en klart underordnad ställning i förhållande till människan. Djuren finns där för vår skull och vi kan göra med dem i stort sett vad vi vill. Påven, Benedictus XVI , tillåter katoliker att vara djurvänner men med måtta: ingen bör skänka ett djur den tillgivenhet som tillkommer nästan )människan), heter det. ... Katolska kyrkan bär mao ett tungt ansvar för vår tids fortsatta djurmisshandel.  Mycket tydligare blir denna uppfattning om människor kontra djur när vi går till den katolske kyrkofadern Thomas av Aquinas. Han säger, angående katolska kyrkans syn på dödandet av djur:

”Det ligger ingen synd i att använda ett föremål för det syfte som är givet. Tingens ordning är nu sådan att det ofullkomliga är till för det fullkomliga (dvs människan). . .Därför är det varken lagstridigt att ta växters liv till nytta för djuren, eller djurs liv till nytta för människan. Det är faktiskt i enlighet med vad Gud själv befaller(Genesis i 29-30 och Genesis ix, 3).Moralens gränser utesluter alltså ickemänniskor, dvs växter och djur. Det finns ingen kategori för synd mot sådana. Hur människan beter sig mot djur har ingen betydelse, ty Gud har låtit alla ting underkastas människans makt, och det är i denna mening som Aposteln säger att Gud inte har någon omsorg om oxar, då Gud inte frågar efter vad människan gör med oxar eller andra djur. (Summa Theologica I, I I, Q72:4). (Thomas av Aquino, var en italiensk teolog och filosof. Han kanoniserades 1323 och vördas som helgon inom den Romersk-katolska kyrkan. Hans teologi utvecklas i Summa Theologiae, citat frånDjurens Frigörelse” Av Peter Singer)

Sett från en nordbos perspektiv, är det häpnadsväckande att vi som EU-medlemmar hjälper till att finansiera dessa blodiga festivaler via EU-bidrag för kulturella verksamheter! Och den spanska regeringen vill att tjurfäktning ska ha ett kulturarvsskydd från UNESCO. Detta säger mycket om våra skilda kulturer i Spanien respektive Norden. Men det finns hopp även för Spanien. Flera djurrättsorganisationer (tex Contra el Maltrato Animal, La Bienvenida Protectora, Sociedad Protectora de Animales y Medioambiente och Amigos de Animales Abandonados) har demonstrerat mot djurmisshandel och en halv miljon spanjorer har skrivit på protestlistor mot brutaliteten mot djur.

 

Hängda hundar.JPG

MORAL I VÅR TID

I ett samhälle i snabb förändring vad gäller materiell standard, teknisk utveckling, nya sociala förutsättningar, levnadsmönster och livsstilar, påverkas och förändras traditionella moraluppfattningar. I Sverige tycks nu det mesta flyta eller ställas på ända. Plötsligt ska vi inte längre bry oss om de traditionella könen och könsroller, eller de regler som i årtusenden gällt för vad som är en familj, dess grundläggande funktion och livsmönster. Den urbana medelklassen, som ofta går i spetsen för sociala förändringar, beteendemönster, konsumtion, livsstil, flärd, etiska regler och mode, har på några årtionden ändrat sin moraluppfattning kring accepterade livsstilar, sexualitet, homosexualitet och andra HBTQ-frågor. Den nyliberala uppfattningen om samhällslivet, har drastiskt förändrat uppfattningen om gemensam välfärd och jämlikhet och ersatts av social konkurrens, självhävdelse, egoism, flärd, uppseendeväckande konsumtion och girighet. 1980-90-talens livsfilosofi att satsa på sig själv (som var en reaktion på 60- och 70-talens kollektivism) bäddade för att den liberala, kapitalistiska marknadsekonomin kunde slå igenom i samhällspolitikens olika områden. Detta sker inte minst inom den offentliga sektorn, med köp och själv och ett konsumtionsperspektiv och kundtänkande. Den marknadsliberala modellen har nära nog konkurrera ut folkhemsidealen. Människor lever efter regler för självhävdelse och moralisk egoism: sköt dig själv och skit i andra! Det är vår tids narcissistiska människa vi möter i den urbana medelklassens livsstil och ideal. (Narcissus var en grekisk yngling, som blev förälskad i sig själv, eller sin spegelbild och i denna historia finns en varning till världen.) När vi kritiserar denna livsstil infinner sig frågan om det finns moralregler som alla människor borde följa därför att de är allmängiltiga, samhällsnyttiga och eviga. Hur kan dessa moralregler i så fall motiveras? Hur ska man kunna bestämma vad som är den rätta livsstilen, rätt och gott för människan och kollektivet?

Frågan kan förefalla banal, alla vet vi väl vad som är gott och vad som är ont, eller hur? Vad jag är ute efter här är om det finns någon verklig sanning kring detta, det vill säga att på vetenskapligt, rationella grunder kunna visa vad som är fakta och sanning kring våra grundläggande, allmängiltiga värden. Det finns olika skolor och olika ståndpunkter, som hävdar att det även inom den normativa etiken går att "bevisa" etiska satsers giltighet, respektive att det inte går. De senare tycks mena att man inte kommer ur verifierings- eller falsifieringsproblemen. Hur kan man så att säga ”til syvende og sidst” bevisa att det goda är gott? Blir det ändå inte alltid till sist en fråga om värderingar? Och som sådan blir den i till exempel värdenihilistisk anda en frågeställning som det inte går att få ett objektivt svar på — därmed är den inte vetenskaplig.

Frågan om vad som är en etiskt riktig handling, tillhör det klassiska i etikdiskussionen. Låt mig därför här göra en historisk snabböversikt kring vad några betydelsefulla filosofer har sagt i ämnet.

Antika tänkare

Sokrates  (ca 470-399 f. Kr.) anser (enligt Platon som är den som skriver vad Sokrates anser) att en handling må vara god på ett eller annat sätt för att vara etiskt riktig. Dygd och rättfärdighet är det som är gott. Men det handlar också om att främja människors lycka (Wetlesen II 1976, sid 25). Platon menar att etiskt handlande är det handlande som är i överensstämmelse med människans eller mänsklighetens natur och ordning. Utifrån denna ståndpunkt, skulle man kunna komma fram till objektiva kriterier för ett etiskt riktigt handlande. Objektivt i den meningen att alla som har insikt om människans sanna natur (vad nu det är?) kan erkänna dessa kriterier(ibid s28). I så fall har vi goda skäl att studera vilken människosyn som förekommer i olika aktuella sammanhang.

Dygden, som enligt Sokrates, är uttryck för etiskt riktigt handlande, ligger i att handla så att människor och samhälle kan utvecklas enligt sina naturliga förutsättningar. Dygden innehåller ideal om jämvikt och självdisciplin, så att man håller sig inom de naturliga gränserna för människan och samhället. Gör man detta, kan man lösa konflikter mellan individens egenintresse och samhällets allmänintresse. Individen må uppträda med måttfullhet och hänsyn till samhällets bästa. Samhället, dvs kollektivet, ska sträva efter att tillfredställa grundläggande mänskliga behov och skapa rättfärdighet. Konflikter uppstår då samhället tappar sin självreglerande kraft, så att individerna uppträder egoistiskt och tygellöst och då samhällsinstitutionerna inte upprätthåller rättvisa och rättfärdighet, utan istället agerar partiskt och korrumperat. Individerna har då tappat förmågan, dygden, till självdisciplin och samhällsinstitutionerna skapar inte jämviktsförhållanden (ibid s29). Utifrån detta resonemang kan man undra vart vi nu är på väg i detta samhälle, där var och en går sin egen väg, gör vad man har lust till och struntar i om det finns någon samhällsmoral som ska hålla ihop samhället. Konsekvenserna av den superliberala tidsandan är att samhället faller i fraktioner och bitar genom allt större konflikter pga att många människor inte längre bryr sig om det allmänna bästa och inte intresserade av att upprätthålla några allmänna, vägledande rättesnören.

Det Sokrates (Platon) här säger, är intressant att jämföra med senare tänkares idéer, tex Durkheims sociologiska teori om det anomiska samhället, som just på grund av de sociala bandens upplösning, tappat förmågan till normstyrning och därför sas spårar ur i upplösningstendenser, avvikande, perverst beteende, konflikter, kaos och ytterst självmord, därför att hon gått vilse och ständigt otillfredsställd (Durkheim 1968). Andra tänkare som Freud (1969) och Perels (1975), med sina "jämviktsmodeller" är inne på samma linje, men då på ett psykologiskt plan.

Måttfullhet, mod och visdom är dygder, som enligt Platon, knyter sig till själens tre områden. De så kallade fyra kardinaldygderna är: visdom, mod, måttfullhet och rättfärdighet. När Platon överför sin idélära på samhällsförhållandena och hur samhället bör organiseras, leder det till att han uppfattar att härskarna är de visa, administratörerna och krigarna de modiga och underklassen, producenterna är de som ska visa tålmodighet (Wetlesen II 1976, sid 44). I Platons skrift Gorgias uppträder en figur som kallas Kallikles. Denne hävdar att den som har makten och styrkan är den som har rätt. Det där känner vi igen från politiska och militära sammanhang där den starke alltid är den som har rätt. Det är den starkes rätt som gäller. Han hävdar att detta är en naturlig lag, som gäller i hela naturen, bland växter djur och människor. Här har vi en tankegång som tex Nietzsche och senare Hitler och Nazisterna tagit fasta på - idén om övermänniskan, som har rätten på sin sida. Samtidigt menar Kallikles (dvs Platon) att moral och rätt är de svagas, det svagare kollektivets, försvar gentemot de starka i samhället, härskarna (ibid s27).

Aristoteles (384-322 f.Kr.) menar att människans dygd består i att ha förmåga och vilja att förverkliga sin sanna natur. Lycka är att ha framgång med detta. Dygden ingår i det goda livet och människan är lycklig när hon kan leva ett dygdigt liv i samklang med sin natur och sin grupp eller folk. Det råder alltså inget orsak-verkan-förhållande mellan dygd och lycka, eftersom lycka är del av det dygdiga livet. Relationen är alltså av slaget helhet till delar, dvs delarna är bärare av helheten. Dygd och lycka är alltså värden i sig själva (ibid s59). Dygden utvecklas genom att man praktiserar den – och omvänt. Ett syndigt liv lever till mera synd och avvikelser. Efterhand som en persons hållning eller förhållningssätt formas genom vägledning av det praktiska förnuftet, phronesis, utbildar personen sin karaktär. På grekiska kallas karaktär ethos och från detta kommer begreppet etik (ibid s63).

Men samtidigt är det som särskilt karakteriserar en människa med moralisk dygd, att hon förmår att välja "den gyllene medelvägen" dvs avstå från ytterligheter. I Den Nikomakiska etiken säger Aristoteles att människans dygd består i att ha förmåga och vilja att förverkliga sin sanna natur. Den avgörande skillnaden mellan människan och alla andra levande varelser, är människans förmåga att tänka förnuftigt. Människan är det förnuftiga djuret! Att förverkliga människans sanna natur är alltså att utveckla och följa förnuftet(ref. fr Wetlesen 1976 sid60). Detta är Aristoteles infallsvinkel till etiken. Det som är lycka eller dygd, det är utvecklingen av det som människan är bäst lämpad för. Det goda livet för människan, är alltså det där hon får använda sitt förnuft. Hos Aristoteles har förnuftet två sidor, ett teoretiskt kallat theoria (reflekterande och kontemplativt) och ett praktiskt kallat phronesis (klokskap och händighet). Den rätta handlingen är den gyllene medelvägen mellan ytterpunkterna. Theoria och Phronesis sammansmälter då i Praxis, det kloka handlandet eller visdomen: Sophia (Marc-Wogau 1976, sid 214-216). Så vad är vår tids förnuft?

För att insikten om den rätta vägen ska leda till rätt handling fordras den rätta karaktären. Karaktären utvecklas genom övning. Dygden utvecklas genom praktik. Tecknet på att den dygdiga handlingen också är uttryck för en dygdig karaktär, är att den handlande känner glädje vid handlingen. Endast om den handlande således gläds över sin dygdiga handling, föreligger det en moraliskt riktig handling. Här ser vi en bra motivering för vår tids individualism. Inget nytt under solen! Det som särskilt karakteriserar en människa med moralisk dygd, är att hon förmår att välja den gyllene medelvägen. Dygden är alltså ett slags medelväg, en medelväg som bestäms av förnuftet på ett sätt som en klok människa skulle bestämma den - visheten. Den är medelvägen mellan två laster, övermåttets/lidelsen och bristens/försakelsen. Samtidigt är dygden den bästa vägen att alltid gå. I fråga om förkastliga ting finns det ingen medelväg. De ska fördömas.

 

Upplysningens och utvecklingens filosofer

Immanuel Kant, som levde i Tyskland 1724-1804, kan kallas för en renodlad pliktetiker. Det som gör en handling etiskt riktig är, att den är en plikt. En plikt är det som gäller i överensstämmelse med "det kategoriska imperativet". Detta liknar kristendomens  Den Gyllene regeln: det du vill att andra ska göra dig, ska du göra för dem. En moralnorm som liknar Den Gyllene regeln, finns i de flesta kulturer(Wetlesen 1976 sid 162). Vi kan betrakta Kants imperativ som en precisering av den Gyllen regeln. I kristendomen och judendomen anses Den Gyllene regeln komma från Gud. Hos Kant kommer den från Förnuftet.

Kant menar att kriterierna för en etiskt riktig handling är att den norm som ligger till grund för handlingen, skall kunna formuleras som en universell norm. Den handlande måste vilja att normen blir använd mot honom själv, likaväl som mot andra, i den tänkta situationen att han måste byta plats med den andre. Detta kallas för universalregeln och viljekravet(ibid s163). Det kategoriska imperativet är alltså ett formellt krav, som riktas mot den norm, som ska ligga till grund för handlingen, dvs den är inte innehållsbestämd. Om en handling ska gälla som en plikt, måste både kravet på allmängiltighet och viljekravet vara uppfyllda. Det är bara kategoriska imperativ som pålägger människan plikter, dvs de uppfyller dessa båda krav.

Kant har uppfattningen att det kategoriska imperativet kommer av människans praktiska förnuft. Det finns i historien, han har bara försökt formulera det explicit. Kant har också en sinnelagsetik, dvs det gäller då vad slags inställning en person har. För att en handling ska vara etiskt riktig, ska den uppfylla det kategoriska imperativets krav, och den ska springa fram ur den goda viljan. Förnuftet försöker reglera egoismen, som kommer av självhävdelsedriften(jfr Freuds Överjag och Detet). Enligt Kant kan man bara handla moraliskt riktigt av fri vilja. Om en person handlande är orsaksbestämt, så kan han inte ställas till svars för sitt handlande(ibid s166). Aristoteles har en liknande ståndpunkt: En person är moraliskt ansvarig för sina handlingar, om han inte har varit tvingad av någon och om han samtidigt har en klar uppfattning om vad det är han gör.

Etiskt riktigt handlande betyder att medmänniskor bör kunna dela målsättningen. Den norm vi lägger till grund för våra handlingar, ska kunna godtas av varje förnuftig varelse, som en allmän lag. Du ska handla som om du genom dina normer vid varje tillfälle var medlem av en lagstiftande församling i ett universellt rike av målsättningar. Normerna ska alltså kunna ingå i ett universellt normsystem. Kant formulerar ett antal etiska plikter tex: Du skall inte ge falska löften, Du skall respektera andras värdighet, Du skall respektera andras egendom, Du skall hjälpa andra att nå lycka och Du skall hjälpa människor i nöd.

Søren Kierkegaard (1813-1855) dansk filosof, författare och teolog tillhör en stor grupp av tänkare som är upptagna av människans existensfrågor. Deras filosofi brukar med en samlingsbeteckning kallas för existentialism. Frågor som de ställer sig är tex: Vad innebär det för en människa att existera? Vad skall jag göra av mitt liv? Existentialister brukar betona subjektiviteten. Människan är alltid själv ansvarig för sina ställningstaganden, val och handlingar. Hon blir vad hon själv gör sig till. Om hon låter bli att välja, så är även detta ett slags val och hon har då överlåtit åt andra att välja för sig. Det betyder att andra människor, grupper och institutioner väljer åt henne eller att hon låter fördomar och konventioner avgöra valet.

Kierkegaard menar att människan existerar endast som människa genom att förhålla sig till sin egen situation. Människans liv är inte enbart orsaksbestämt. Hon kan gripa in och ändra sitt eget liv. Människan är en enhet av nödvändigheter och möjligheter och hon förhåller sig till sin existens utifrån detta. De val hon gör, och tvingas göra, är en syntes av nödvändigheter och möjligheter. Varje ögonblick i en människas liv är ett valets ögonblick. Människan väljer då sin framtid, en framtid full av möjligheter och begränsningar(Kierkegaard 1962, bd6 ,sid 173ff, ref fr Lübcke 1988, sid 291-293).

Kierkegaard hävdar att människan skiljer sig från djuren bland annat genom att hon kan välja sin framtid. Medan djuret endast genomgår olika livsfaser, är människan i ett fritt förhållande till sitt liv i tiden. Men människan väljer inte själv om hon vill vara fri. Däremot står det människan fritt hur hon ska förvalta sin frihet och sitt liv. Kierkegaard menar att människan har en rad principiellt olika existensmöjligheter, så kallade stadier, som hon kan välja att leva inom. Dessa stadier representerar olika grader av mänsklig mognad och val av livsinriktningar. Det finns ett omedelbart stadium, där den omedvetna individen styrs av fördomar och konventioner och ytligt inlärda ideal eller modenycker. Den medvetna människan kan däremot välja mellan tre typer av livsinriktningar: det estetiska, det etiska och det religiösa.

Det estetiska stadiet innebär att människan följer sina biologiska drifter och impulser - lever bekymmerslöst och i synd- låter drifter och tingen styra henne, dvs hon lever orsaksbestämt och vägrar att ta sitt ansvar. Det etiska stadiet betyder att hon lever ett ansvarsfullt liv och inrättar sitt liv efter regler för vad som är gott och ont. Genom att leva efter etiska regler försöker människan få ett sammanhang mellan de olika livsmomenten i livet. Etikern skiljer sig från estetikern genom att inte enbart uppfatta livet som en rad händelser, utan tar dem som en utmaning, som han har ansvar för. Det religiösa stadiet avser en livsinriktning där människan lever i förlitan på Gud. Människans ångest är rädslan för det kommande, okända livet, framtiden där hon måste välja sin väg. I det religiösa livet söker människan försoning genom förlitan på Gud(ibid sid 293-294). I dagens samhälle lever allt fler människor det estetiska livet.

Moderna filosofer

Jean-Paul Sartre (1905-1980) är en av de mest kända existentialisterna. Det är ingen större svårighet att hos Sartre känna igen tankegångar från Kierkegaard. Även Sartre menar att människan väljer sin väg och är själv alltid ansvarig har vad hon blir. Denna frihet, eller tvånget att välja, är inget människan kan undgå och det är därför också en del av hennes ångest. För Sartre är livet ingenting a priori. Människan måste själv skapa sitt liv. Innan hon levt livet är det ingenting. Det kommer an på henne själv att ge det en betygelse och ett innehåll. Livets värde är just det människan väljer att ge det.

Människans självkänsla byggs upp av de handlingar hon utför. "Människan är inte blott sådan hon själv uppfattar sig, utan sådan hon vill vara. Människan är ingenting annat än vad hon själv gör sig till"(Sartre 1964, sid 12-13). Detta betyder emellertid också att varje människa bär sitt ansvar för mänskligheten(ibid s14). Det som skiljer människan från djuren är att hon kan överskrida sin egen gräns. Hon är inte innestängd i sig själv, utan ständigt närvarande i ett mänskligt universum. Människan måste bestämma för sig själv. Men det är inte genom att återvända till sig själv, utan genom att alltid söka ett mål utanför sig själv, som människan kan förverkliga sig själv(ibid s53). Sartre menar att existentialismen är handlingens och engagemangets filosofi.

Paul Ricoeur, fransk filosof (f. 1913), menar att en grund för etiken i vår kultur är ett antal religiösa, kristna, satser som ger oss etiska förpliktelser. Enligt Ricoeur är skapelsemyten (livets och verklighetens/naturens gåva), Sinaimyten (budordens och lagens gåva) och kristusmyten försoningens och nådens/barmhärtighetens gåva) gåvor som givits människan på jorden och som därför leder till att hon har förpliktelser att vårda och värna dessa gåvor (Ricoeur i Res Publica 9/87, s. 69— 70).

Ricoeur menar att livet och varat är den ursprungliga gåvan och grunden för mänsklighetens existens. Det ger människan etiska förpliktelser gentemot människolivet och människovärdet och allt som detta är beroende av. Ricoeur framhåller i samma skrift sid. 125) att etikens främsta uppgift är att möta våldet och ondskan och skapa ett erkännande av nästan, medmänniskan. I den kristna traditionen finns en princip formulerat som ställer detta grundläggande krav på människan, säger Ricoeur. Det är Den gyllene regeln i Bergspredikan. Den vädjar till var och en att inte göra mot sin nästa, det man inte önskar få gjort mot sig själv. Den gyllene regeln är det bud som förbjuder våldet och påbjuder erkännandet av nästan.

Katolsk socialetik. Jag avslutar denna genomgång av tankar kring vad som är en etiskt riktig handling och regler för hur livet bör levas, med att ta en titt på ett intressant dokument vad gäller socialetik. Med socialetik menas den etik som gäller förhållanden i samhället, förhållandet mellan grupper av människor och förhållandet mellan det civila och det offentliga samhället, samt etiken i politiken, mao den samhälleliga etiken. Texten, "Kyrkan i världen av idag", är från det Andra Vatikankonciliet (1967), där temat var nutidstillvändhet (aggiornamento). Vi möter här moralfilosofiska tankegångar, vilka delvis går tillbaka på den moralteologiska grund som Thomas av Aquino (italiensk filosof och teolog, 1225-1274) lagt. Här betonas människans värdighet (OBS inte värde!), den broderliga och systerliga sociala gemenskapen, med förpliktelser vad gäller kärleken till nästan och att arbeta för allas gemensamma välfärd, det gemensamma goda (commune bonum), och det universella goda, vilket gäller religionen och Gud själv.

Gud, som har en Faders omsorg om alla, ville att alla människor skulle utgöra en enda familj och att de skulle behandla varandra som bröder och systrar. Ty alla har skapats till Guds avbild - och han har skapat människosläktets alla folk, alla från en enda stamfader, till att bosätta sig utöver hela jorden (Apg. 17:26), och alla har ett och samma mål, som är människans väl och Gud själv. Därför är också kärleken till Gud och nästan det yppersta och förnämsta budet. I den heliga Skrift får vi lära oss att kärleken till Gud inte kan skiljas från kärleken till nästan, vilket sammanfattas i orden: du skall älska din nästa såsom dig själv. Detta är av största betydelse för människorna, som är beroende av varandra, liksom för världen som ständigt utvecklas mot större enhet.

Människans sociala karaktär visar, att hennes utveckling som person och själva samhällets tillväxt är beroende av varandra. Människan som person är och skall därför vara upphovet till, bäraren av och målet för alla samhällets institutioner, inte minst därför att hon i enlighet med sin natur inte kan vara utan samhällslivet. Den gemensamma välfärden följer av det ömsesidiga beroendet, ett beroende som därtill utbreder sig över hela världen. Denna gemensamma välfärd är summan av de samhällslivets villkor, som tillåter såväl grupperna som de enskilda ett värdigt liv. Varje enskild grupp måste ta hänsyn till de andra gruppernas behov och berättigade anspråk, sist och slutligen till hela den mänskliga familjens gemensamma bästa.

Detta kan inte ske, om inte de enskilda människorna och deras gruppbildningar själva förverkligar de moraliska och sociala dygderna och utbreder dem i samhället, så att världen med hjälp av Guds nåd kan befolkas av människor som bygger upp en ny mänsklighet. Ty genom sitt dygdiga handlande förändrar människan inte bara tingen och samhället, utan hon gör också sig själv mer fullkomlig. Hon lär sig mycket, hon utvecklar sina gåvor, hon går ut ur och utöver sig själv. Att växa på detta sätt är, om det förstås rätt, av större värde än de yttre rikedomar och flärd vi kan samla på oss. Människan är mer värd genom vad hon är än genom vad hon har. Och en dålig, ond och brottslig människa är inte lika mycket värd som en människa som gör gått i världen och för sina medmänniskor. Den socialliberala trossatsen om alla människors lika värde är mao nonsens.

Likaså har allt vad människan gör för att uppnå en större rättvisa, ett bredare broderskap och systerskap, en mänskligare och humanare ordning i de sociala förhållandena, mer värde än de tekniska och materiella framstegen. Ty dessa framsteg kan ge den materiella grundvalen för människans utveckling, men de förmår inte i sig själva att förverkliga denna utveckling. Det finns därför en grundläggande norm för allt mänskligt handlande: detta skall enligt Guds plan och vilja överensstämma med människosläktets verkliga väl, och det skall åt människan som individ och samhällsvarelse erbjuda möjligheten att efterleva och fullfölja sin totala kallelse.

Kristendomen har utan tvekan spelat en betydande roll när det gällt moraliska och etiska frågor i vår kultur och det arvet återfinner man ofta i etikdiskussionen Utgångspunkten är det kristna kärleksidealet: Du skall älska din nästa såsom dig själv(3:e Mos. 19—18, Matt. 22:39). Denna grundsats om det rätta handlandet formuleras sedan dels som en teleologisk (konsekvensetisk) och dels som en deontologisk (pliktetisk) regel. Som teleologisk lyder den: Du skall skydda och främja din medmänniskas bästa. Den deontologiska lyder: Du skall behandla varje människa som din jämlike.

Den etiska principen om kärleken och omtanken vad gäller nästan, kan utifrån kristendomen förstås som en förlängning av Guds allomfattande kärlek, som människan fullföljer på jorden. Men den kan också ses som exempel på den naturliga, moraliska insikten, eller om en "nedärvd" erfarenhet som människosläktet bär med sig på grund av att den är fundamental för existensen och livsbetingelserna. Människor lever, måste leva, tillsammans under naturlig respekt, tillit och omtanke för att överleva i världen. Kanske har vi en grundläggande insikt om att det både gagnar våra egna intressen och "det allmännas bästa" om vi hjälper varann. Darwin har en teori hur en sådan i människonaturen inneboende egenskap kommit till. De individer som hjälpt andra har själva fått hjälp när de drabbats av olyckshändelser eller fara, därmed har de hjälpsamma överlevt i större utsträckning än de som inte brytt sig om sin nästa Människosläktet bär alltså med sig ett altruistiskt arv grundat i självbevarelsedriften. Vänlighet lönar sig i längden — det säger oss också sunda förnuftet i regel.

Sammanfattning av argumenten för det rätta handlandet:

Sokrates menar att en handling ska vara god på ett eller annat sätt för att vara etiskt riktig. Rättfärdighet och dygd, att vara god nog, räknas dit, att främja människors lycka och utveckling i överensstämmelse med människors förmåga. Dygden handlar bland annat om måttfullhet, självdisciplin och jämvikt, att människan håller sig i sin verksamhet inom människans (människosläktets) och samhällets naturliga lagar och ordningar. Platon, som ju är den som förmedlar Sokrates tankar, spinner vidare på samma tema och menar att etiskt handlande överensstämmer med människans natur och att handla på ett sådant sätt att det leder till lycka, det goda livet och självförverkligande. Vägen till det goda livet är bland annat visdomens och måttfullhetens väg. Visdom uppnås genom en syntes av praktisk och teoretisk kunskap, genom livserfarenhetens och förnuftets förening i en högre enhet. Aristoteles har liknande tankar kring det etiska handlandet. Det är att leva i samklang med människans sanna natur och kunna förverkliga sig själv utifrån dessa förutsättningar. Det som kännetecknar en människa med moralisk dygd, är att hon förmår välja "den gyllene medelvägen”. Att göra detta är att utveckla och följa förnuftets väg.

Kants kategoriska imperativ är en precisering av den kristna så kallade "gyllene regeln". Den norm som ska gälla för en etiskt riktig handling, ska vara sådan att vi vill att den kan gälla som en universell, allmän lag. Etiskt riktigt handlande betyder att, inte bara jag själv, utan också medmänniskan eller varje annan förnuftig varelse, kan acceptera målsättningen. Förutom att det kategoriska imperativets krav ska vara uppfyllt, ska en etisk handling också springa fram ur den goda viljan, dvs viljan att göra gott för våra medmänniskor och oss själva, och att motverka ont. Kierkegaard hävdar att människan är en enhet av nödvändigheter och möjligheter. Människan väljer sitt liv och sin framtid - se här det existentialistiska grundantagandet! Att leva ett etiskt riktigt liv är, enligt Kierkegaard, att ta ansvar och inte leva estetiskt och "orsaksbestämt", dvs att låta drifterna och tingen styra oss.

Sartre, vilken bland annat inspirerats av Kierkegaard, menar att människan måste göra sina val. Hon bestämmer vad hon vill göra av sitt liv. Människan måste försöka förverkliga sig själv, utifrån sin förmåga, genom att göra medvetna val, inte låta andra välja för sig eller fly undan genom att låtsas vara ofri och tvungen att handla på ett visst sätt, tvingad av drifter eller av omständigheterna – eller lockelser, fördomar och konventioner. Etiskt handlande är att söka medvetenheten, upplysningen och engagemanget, för egenutveckling och sina medmänniskor.

Ricoeurs resonemang kring etiken bygger också på skapelsemyten om livets gåva, livet som människan fått till skänks genom skapelseakten. Därför är det vår etiska plikt att värna och befrämja livet. Etiskt riktiga handlingar är, att motverka ondska och våld och inte göra mot sin nästa vad man inte vill få gjort mot sig själv. Att handla etiskt riktigt är att handla osjälviskt, en utgivande oegennyttig kärlek i kristen mening. Guds kärlek är alltså rättesnöret för etiskt handlande, en kärlek som vi lär känna genom den kristna uppenbarelsen eller genom att gå till de heliga skrifterna.

Den katolska socialetiken förkunnar att kärleken till Gud och nästan inte kan skiljas åt. Den kristna kärleksläran är grunden för en kristen socialetik - du ska älska din nästa såsom dig själv. Människans person och goda utveckling ska vara utgångspunkten och målet för alla samhällsinstitutioner. Människan utvecklas i samspel med medmänniskorna, i och genom det ömsesidiga tjänandet och genom dialogen med börder och systrar. Eftersom vi människor genom arbetsdelningen i dagens samhälle blir allt mera beroende av varann, blir socialetiken också allt viktigare. Varje grupp måste ta hänsyn till andra och slutligen till hela mänsklighetens bästa. Människans etiska plikt är bland annat att utveckla sig själv genom det sociala umgänget, och därigenom göra sig själv mera medveten och fullkomlig, så att hon kan sörja för de grundläggande sociala behoven i samhället och motverka extremism. Människan är mera värd för vad hon är och gör än genom vad hon har eller äger. Mänsklighetens utveckling av rättvisa, systerskap och broderskap och goda sociala förhållanden, är mera värt än de tekniska framstegen och samlandet av materiella rikedomar och sociala statussymboler. Den etiska plikten är att alltid handla med människosläktets väl för ögonen.

Ett genomgående tema för vad som är en etisk riktig handling, kan vi sammanfatta med: att människan bör lära känna sin sanna natur, sina naturliga förutsättningar och handla gentemot sig själv och sina medmänniskor utifrån dessa förutsättningar och viljan att göra gott. Genomgående är också att etiskt handlande bygger på, eller förutsätter, en medvetenhet om fundamentala livsvärden, användande av människans förnuft och kunskapen om vad som är gott för människan och mänskligheten. Etiska handlingar kännetecknas av, bär tecken av den goda viljan: att göra gott och motverka ont. Vi bör också ålägga oss måttfullhet och en viss grad av ödmjukhet i vårt förhållande till världen och medmänniskorna. Det finns också ett drag, särskilt i den kristna etiken, att vi ska handla osjälviskt, oegennyttigt, med nästans och samhällets (kollektivets) väl ständigt för våra ögon. Dessa ståndpunkter är alla uttryck för goda livsstilen, vars funktion är att tygla vår egoism, självhävdelse, girighet, begär, lustan, svekfullhet, feghet, aggressivitet och överdrifter.

Sannolikt är det sekulariseringen och den ekonomiska välfärden som lett till att många människor i vårt välfärdssamhälle lever ett mindre moraliskt rättfärdigt liv. Denna utveckling har bäddat för en långtgående individualisering, där var och en ska bli sin egen lyckas smed. Det materiella välståndet och välfärdsstaten har gjort att vi är mindre beroende av varann på det individuella planet. Avkristnandet gör att de gamla, kristna moralreglerna trängts i bakgrunden för nya, hippa idéer hur livet ska levas. Den kraftiga urbaniseringen, där allt fler lever sina liv i staden, bidrar till individualisering och till att de bilder av människors liv som medierna sprider, handlar om det moderna, fräcka och glassiga urbana livet. Det gäller särskilt den urbana, modemedvetna medelklassens egoistiska livsstil, där formandet av en attraktiv identitet och självpresentation är i fokus. Man vill gärna vara trendsättare och förebild.  Detta ger ett normativt budskap, som medierna, vilka befolkas av densamma urbana medelklass, förmedlar om hur man bör leva och förhålla sig, för att betraktas som tidsmedveten, modern och attraktiv på den sociala marknaden.

Marknaderna av olika slag är för övrigt det som dominerar i vårt moderna, liberala samhälle, där konkurrens och självhävdelse är tidens melodi på nästan alla områden i samhället. Det ska vara en ständig tävlan och alla verksamheter ska köras efter samma logik kring konkurrens och vinstmaximering som för affärsdrivande företag. Vi kan tala om ett nytt samhällsparadigm. Här gäller det att kunna konkurrera och konsumera för att så en attraktiv status. Vi ska ha förmågan att armbåga oss fram och konsumera det eftertraktade: fina kläder, bilar, båtar, bostäder, resor och sex, samt visa upp sig på populära restauranger och inneställen. Shopping har blivit en del av nöjeslivet och förlustelse. Och som presumtiva kunder ses vi på samhällslivets många områden: socialt, politiskt, kulturellt, ekonomiskt.

De excesser vi nu ser tex i samband med Pride-festivaler, är en del av denna marknad för livsstilar, där det reklameras för olika homosexuella livsstilar. Statsminister Fredrik Reinfeldt, som för första gången deltog i Pride-paraden i Stockholm, sa att det handlar om kärlek. Men då har han inte sett eller förstått att det främst är en marknad kring sex av diverse slag och exhibitionism. En sådan öppen, pervers, sexualorgie skulle inte varit möjliga i ett mera moraliskt och socialt kontrollerat samhälle och det säger mycket om tillståndet i detta samhälle, frigjort från en sammanhållande samhällsmoral och traditionella livsvärden. Vår kultur är starkt påverkad av den kristna läran. Men i dagens sekulariserade svenska samhälle har många övergett den kristna moralen. Mest flagrant är väl detta när det gäller förhållandet mellan man och kvinna och den nu allt mer omhuldade homosexualiteten. Vi behöver inte svära i okunnighet (vilket tyvärr många av våra politiker och samhällsdanare gör) om vad den kristna läran säger om homosexualitet. Det är bara att läsa i nya testamentet(Första Moseboken 19:1-29, Romarbrevet 1:24-27, Första Korinthierbrevet 6:9f. och Första Timotheosbrevet 1:10). I Paulus brev till de kristna i Rom säger han: ”Därför lät Gud dem följa sina begär och utlämnade dem åt orenhet, så att de förnedrade sina kroppar med varandra. De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade istället för skaparen, som är välsignad i evighet, amen. Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse”………” De vet vad Gud har bestämt: att alla som lever så förtjänar döden.” Vi ser här en beskrivning av att de homosexuella har förlorat den moraliska kunskapen om hur man och kvinna bör förhålla sig till varann när det gäller sexualiteten, därför drabbas de också av fördömanden.

De som kommer från mera traditionella och socialt täta samhällen förundras och förfasas över lössläpptheten i det västerländska samhället. Försök till moralisk upprustning, som förekommer, har inte mycket att sätta emot denna tidsvåg av individuell frigjordhet och egenkärlek. Troligen krävs det en global katastrof för att bromsa och vända denna våg av girighet och promiskuitet. Frågan är hur det kommer att gå för ett samhälle där många människor är mera upptagna av sig själva och att tillfredställa sina begär, istället för att engagera sig i och handla för samhällets bästa?

 

 

Bögar.JPG

INTEGRATIONENS ANTITES

Invandringspolitikens mål i Sverige är att invandrarna ska integreras med den övriga befolkningen och i stort sett leva som de flesta. På denna politik, som alla riksdagspartier stöder, utom Sverigedemokraterna, satsas miljarder. Men framgångarna med integrationen är ganska blygsam. Tvärtom, får vi i den politiska debatten kring invandringens problem höra att integrationen har misslyckats - till och med till den grad att Folkpartiet och andra talar om att det finns hela ”utanförskapsområden”, dvs bostadsområden typ Rosengård i Malmö, som står utanför det vanliga svenska samhället.

Om man har som politisk målsättning att invandrare ska leva som etniska svenskar, är det i många fall alltså ett misslyckande. Men jag har en hädisk tanke: varför över huvud taget ha denna ambition? Invandrare vill själva gärna klumpa ihop sig i sina etniska grupper där de känner sig hemma och kanske har vänner och släktingar – och där de förstår kulturen. Se hur det var i immigranternas USA, där vi hade Chinatown, Little Italy och Anderson Will (med svenska immigranter i Chicago). Där fick immigranterna klara sig själva och blev inte försörjda av andra amerikaner och staten. Man byggde sina egna kulturella, sociala och entreprenöra nätverk, som ledde till egen försörjning och fungerande lokalsamhällen.

En del av invandrarproblematiken i vårt land är att invandrare inte får lov att göra motsvarande. Här ska man ha arbetstillstånd och tillstånd för näringsverksamhet för att med egen kraft kunna försörja sig. Istället går massor med invandrare sysslolösa och blir försörjda av stat och kommun, dvs via skattebetalarnas pengar. Och inte bara det. ”Den som sysslolös går lär mycket ont”, visste redan kyrkofadern Augustinus och detta har blivit bevingade ord, därför att de fångar en del av sanningen i livet. Dessutom får naturligtvis dessa bostadsområden en negativ status i omvärlden, vilket bidrar till stigmatisering och mindervärdeskänsla hos invånarna. Detta i sin tur kan leda till särbehandling och självuppfyllande profetior.

Den sociala infrastrukturen fungerar knackigt i dessa sysslolösa och maktlösa invandrarområden. Att kalla dem getton är missvisande och för tanken fel, eftersom de är raka motsatsen till de gamla, socialt välfungerande judegetton. De ”hjälplösa” invandrarområdena fungerar dåligt eftersom de är socialt splittrade med en fragmentiserad social infrastruktur. Familjefäderna står inför de unga inte för något att se upp till och ta efter. De är arbetslösa stackare, som lever på bidrag och har därför varken moral, engagemang eller någon som helst resning. Därför har de heller ingen auktoritet och pondus, med vilken de kunde ge sociala rättesnören för de unga. Detta är klassiskt för sociala problemområden där vuxenvärlden inte kan förmedla en normstruktur för det uppväxande släktet att ta till sig och internalisera (dvs göra till sin eget). Det är i så fall just detta som kan kallas utanförskap och inte vad ungarna presterar i skolan. Dessa invandrarområden är på sitt sätt bara ett yttre skal av ett fungerande lokalsamhälle och helt beroende av omvärldens välvilja. Här finns inte mycket mera status än hos tiggarna på gatan.

Varför har det då blivit så här? Jo, därför att Sverige inte längre är ett land, en nation grundad i sociala kluster av socialt homogena, fungerande lokalsamhällen. Här är det sedan andra världskriget socialstaten som tagit över. Här ska utvecklingen styras uppifrån av den politiska och administrativa eliten i brödraskap med den ekonomiska eliten. Även den lika toppstyrd. Den välfärdsstat som vi ofta är stolta över, har den baksidan att den kan leda till en viss social hjälplöshet, där människor förväntar sig att det är pappa staten som fixar skivan. Medborgarna ska helt inte utveckla sina egna sociala och ekonomiska ordningar, utan snällt följa regelverket och vad Storebror säger.

Jag har under åren som socialarbetare i Rosengård talat med många invandrare som varit förundrade över att de här kan bli försörjda utan att behöva arbeta. Egentligen ville de arbeta och försörja sig själva, bla därför att det ger bättre självkänsla, makt och viss frihet. Den som lever på bidrag är inte fri. Andra bestämmer över deras liv och leverne. Men när de startade egen verksamhet blev de anklagade för illegal konkurrens, svartjobb, smuggling, mm. Den svenska byråkratin knäcker lätt de flesta som vill ta egna initiativ utan att vänta på att alla formulär och dokument är på plats och godkända. De avgifter som byråkratin numera tar för att fatta beslut och ge tillstånd, kan göra det omöjligt att pliktskyldigt följa regelverken för dem som har initiativförmåga och vill göra något annat än gå försörjd men sysslolös.

Den svenska välfärdsstaten är bra på många sätt genom att skapa ekonomisk trygghet i situationer av olycka, sjukdom och annat som kan drabba medborgarna och radikalt förändra deras försörjningsmöjligheter. Men tyvärr är den också ett lysande exempel på Parkinsons lag, dvs självgenererande vad gäller antalet byråkrater, regelverk och procedurer som gör den svårgenomskådad och genomtränglig och också mycket dyr. I grunden bygger den på att medborgarna försörjer sig själva, med vissa tillfälliga undantag. Välfärdsstaten överlever inte om den blir en permanent försörjningskälla för en stor andel av medborgarna och andra som snyltar på systemet.

Jag tror att den tilltagande kritiken mot invandringen bottnar just i detta förhållande att allt fler kommer hit som inte kan försörja sig själva. Det var en annan stämning och opinion på 1960-talet då invandringen handlade om arbetskraftsimport. Om invandrarna kunde försörja sig själva och positivt bidra till samhällsekonomin, skulle nog opinionen vara mera positiv till detta fenomen. Men med EU-medlemskapet, den fria rörligheten, ekonomisk obalans inom EU och en generös socialpolitik i vårt land, som också ska omfatta alla EU-medborgare som söker sig hit, blir situationen på sikt ohållbar för välfärdsstaten.

Vinter 06-07 214webb.jpg

DEMOKRATI GER INTE MAT PÅ BORDET

EU och USA ser nästan alltid frågan om demokrati som det överlägset viktigaste i biståndsverksamhet såväl som i intervention och krig. Både i Afghanistan och Irak legitimeras intervention och krig med att man vill störta diktaturregimer och införa demokrati och frihet. Det senare ses som ömsesidigt förstärkande delar av en helhet. Men för många av världens folk, är det fortfarande det dagliga brödet på bordet, som är viktigast och kanske för dem betyder frihet (frihet från svält). De materiella frågorna är centrala för dem som lever på marginalen och det är inte så få i världen. För dem är frågan om ett visst politisk system tämligen ointressant.

I Kina, Ryssland, Thailand och Arabstaterna vid Persiska viken, har den ekonomiska tillväxten varit enorm de senaste årtiondena. Kina har förvandlats från ett fattigt jordbruksland till ett världsekonomiskt centrum, där ekonomin vuxit med 1200 procent och den genomsnittliga levnadsstandarden fördubblats. Det är städerna som står för 75 procent av BNP. Liknande är det i Thailand. Ryssland har också fått en slags turboekonomi, mycket pga oljeinkomsterna, på sitt sätt manifesterad i Sotji. De förenade arabemiraten uppvisar sina rikedomar i enorma byggprojekt i Dubai och Abu Dhabi. I Väst finns uppfattningen att det bara är demokratier som kan garantera tillväxt och välfärd. Men auktoritära teknokratier har skapat förutsättningar för en effektiv, rationell kapitalism. I arabvärlden är det bara Libanon och Kuwait som anses ha ett demokratiskt statsskick. Men folk är missnöjda när de jämför med den bättre ekonomiska utvecklingen i diktaturerna i Dubai, Abu Dhabi och Qatar. I Afrika är det diktatoriska Rwanda den nation som haft den bästa ekonomiska utvecklingen efter katastrofen.

Den nya medelklassen i Kina, Ryssland och Emiraten tycks vara stolta över utvecklingen. Deras levnadsstandard har avsevärt förbättrats. Bara små grupper av dissidenter opponerar mot regimen och ställer krav på demokrati. Det finns exempel på att ekonomisk tillväxt lett till demokrati, som i Sydkorea och Taiwan, då medelklassens materiella behov börjat tillfredställas och de vill ha ett ord med i laget om landets ledning. Kommer samma att hända i Kina och Ryssland eller söker man sig en egen väg, en egen modell av välfärdsstat? Tendensen är snarare en tilltagande nationalism. Också i den muslimska världen pågår en modernisering och kampen mellan islamister och modernister är en avspegling av de motsättningar utvecklingen skapar. Islamisterna vill ha en återgång till forntiden.

Efter haltande demokratiprojekt och USA:s och EU:s misslyckade försök att tvångsvägen införa demokrati i Irak och Afghanistan, framstår Kinas och Rysslands nationalistiska, kapitalistiska modeller som lockande för asiater och afrikaner. Där står frågan om materiell utveckling högt på dagordningen. Ingen tror att demokrati ger mat på bordet. Tvärt om, visar erfarenheten, om lämplig social infrastruktur och politisk mognad saknas, att demokratiförsök lett till hårda strider mellan etniska grupper och intressegrupper, vilket varit skadligt för ekonomin och folkhushållet. Se hur det gått i Egypten och Tunisien. Och trots USA:s och EU:s stora satsningar i Afghanistan vinner talibanerna stöd hos lokalbefolkningen, förmodligen för att de ser dem som det mest rationella och säkraste alternativet om man vill undvika problem och bestraffning.

Vi ser att den thailändska demokratin står på bräcklig grund. Thailand har haft 19 militärkupper sedan 1930-talet. Korruptionen är omfattande och kungen närmast betraktad som en gud. De nationalistiska turboekonomierna vilar på ett förbund mellan partipolitiska, militära och teknokratiska/industriella eliter, som gör dem mycket handlingskraftiga. Kanske utvecklas dessa samhällen till demokratier då medelklassen blivit tillräckligt stor och självsäker. Men om man inte ser till, att också människorna på landsbygden hänger med i utvecklingen, materiellt och kunskapsmässigt, kan det bli som i dagens Thailand. Folket på landet är säkert inte dummare än andra, men förtryckta och eftersatta. För att demokratin ska fungera krävs upplysta medborgare med tid och intresse för politik. Men att omgestalta ett fattigt klansamhälle (vilket det ofta är frågan om) till en modern demokrati av västerländskt snitt är en otroligt långvarig process och inte alls i jämförelse med militära strategier. I Afghanistan (liksom i Irak) har Väst vunnit kriget men förlorat segern.

 

 

 


 
gen_22.1.gif