1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_23.1.gif
ISIS.JPG

CIVILISATIONERNAS KAMP

Huntington har ju rätt! Professor Samuel Huntington och hans teori om kulturernas kamp, har utsatts för mycket kritik, spott och spe, eftersom han hävdar att islam är det största hotet mot den västerländska kulturen. Efter andra världskriget har krig mellan nationer och stater till viss del ersatts av krig mellan religioner och kulturer, som slåss om maktställningen i världen. De västerländska samhällena har blivit allt mer sekulariserade och avkristnade, dekadenta och moraliskt svaga, medan rättroende, ortodox islam fått ett kraftigt uppsving. Islamisterna har folkligt stöd och vind i seglen mycket på grund av reaktioner på västerländskt inflytande och modernisering av de muslimska samhällena. Muslimska grupper, som inte hängt med i den ekonomiska utvecklingen, har vänt sig till ortodox islam och salafister. De vill ha en social och moralisk återgång till en ordning som gällde på Mohammeds tid.

Vi skulle kunna tro att globaliseringen skulle leda till ökade kontakter, större förståelse och tolerans för olika kulturer och religioner. Men det tycks snarare vara så att konkurrensen ökar då kulturerna tävlar om att vinna själar för sin tro och livsstil. Konkurrensen om jordens resurser – som det ytterst handlar om – avspeglar sig på det ideologiska planet kring vem som har den rätta tron och livsstilen. Informationssamhället och globaliseringen har gett unga muslimer inblick i västvärldens materiella utveckling och välfärd i kontrast till de muslimska nationernas marginalisering. Kunskapen om detta har lett till att vissa grupper av utbildade vill ha en modernisering av den muslimska världen, medan andra med sämre förutsättningar drömmer om en återgång till en tid då den muslimska nationen (Osmanska kalifatet med flera)var stor och stark i världen. Dessa drömmar kan sammanfattas i strävan att skapa ett nytt internationellt, muslimskt kalifat, som omfattar Mellanöstern, norra Afrika, Turkiet, Balkan och Spanien. ISIS (IS) menar att man lagt grunden för ett sådant kalifat i Irak och Syrien.

Politisk islam vill att islams ortodoxa tro och regler, som sharialagarna, ska omfatta hela samhället, alla dess nivåer, institutioner och sammanhang och de avvisar demokratin som ett västerländskt påfund, som inte passa i muslimska samhällen. Politisk islam markerar tydligt ett avståndstagande från den västerländska kulturen och den ogudaktiga livsstilen och dekadans. Istället ska muslimer söka sig till islam så som den förkunnades på Muhammeds tid. Goda muslimer ska konsekvent ta strid mot allt västerländskt inflytande och maktanspråk i den muslimska världen. Både liberaler och vänsterfolk har viftat bort Huntingtons och hans efterföljares farhågor med att dessa idéer bara finns hos små, extremistiska grupper, medan den stora massan av muslimer är på väg mot modernitet, framåtanda, religiös tolerans och demokrati. Den så kallade arabiska våren gav en kort tid stöd för denna uppfattning och skeptikerna kallades för inskränkta orientalister.

Men se hur det gått med denna vår! Den har kantrat över till moralisk och politisk vinter, där all positiv utveckling frusit fast. Mellanspelats ”sommar” ledde till att det muslimska Brödraskapet i Egypten tog makten och började införa sina egna intoleranta ordningar och sharialagar. Hade de fått hållas, hade Egypten blivit ett ännu mera ofritt och kontrollerande samhälle än under Mubarak. Men Brödraskapet vann ju i ett demokratiskt val! kanske du invänder. Jo, men det visar att en fungerande demokrati kräver mera än allmänna val. Det fordras en någorlunda upplyst och informerad väljarkår med känsla för demokrati, vilket inte är detsamma som majoritetstyre, vilket Brödraskapet trodde och genomförde genom att simpelt köra över all opposition. Brödraskapet röstades fram av en politiskt okunnig massa. En tredjedel av väljarkåren kunde inte ens läsa och den islamska traditionen vilar tungt över deras sinnen. De ville rösta på ett islamskt parti och tror att en islamsk stat är bäst för dem. De bryr sig inte om andra religioner och trosuppfattningar eller sekulära grupper. Tvärtom föraktar de icke-troende människor.

I Tunisien, där den tändande gnistan till vårkasarna utlöstes, har islamisterna i al-Nahdaö tagit makten och salafister genomför mord på sekulära och vänsterpolitiker. Motsättningarna mellan islamister och sekulära och moderata muslimer fördjupas. I Turkiet går AKP starkt framåt, islamisten Erdogan vann stort i presidentvalet och den gradvisa islamiseringen fortskrider med ny kraft. I Libyen försöker al-Qaida-anknutna miliser ta makten. Den som försöker försvara mänskliga rättigheter, journalister, advokater, hjälparbetare och andra, lever farligt. Kristna i Egypten, Syrien, Irak mfl muslimska länder har blivit den mest förföljda, trakasserade och våldsutsatta grupper. Det ärkereaktionära Saudiarabien står bakom denna våg av islamism, som de understödjer med sina oljepengar, vilka vi villigt ger dem för våra drivmedel. Genom att finansiera en mängd moskébyggen runt om i Europa och betala för prästerskapet, sprider de sin wahhabistiska lära till Europa. Detta har jag behandlat ingående i min bok Smygande islamism. Se också hur det gått i Syrien och Irak! Här har fanatiska jihadister vunnit allt större framgångar och terräng. ISIS (IS) lyckade offensiv beror på att de har starkt stöd av stora grupper av sunnimuslimer. Och de har gått om pengar genom oljeinkomster och beskattning av tagna områden. Jihadister ansluter sig till ISIS för att få makt och ära. ISIS står för det som Huntington ser som den islamistiska faran. De vill skapa ett samhälle, ett kalifat, styrt av stränga sharialagar, där inget annat än ortodox islam accepteras. Människor med andra trosuppfattningar eller sekulära grupper, måste konvertera eller bli mördade.

I Nigeria har vi Buko haram, i Kenya och Somalia al Shabab, som mördar och våldtar kristna. Vi behöver inte ha stor fantasi eller inlevelseförmåga för att se det primitiva, ofria, fanatiskt religiösa, bakåtsträvande och inhumana samhälle, styrt och kontrollerat av islamistiska makthavare, imamer och revolutionsgarden, som Huntington varnade för. Islamkramarna kallar sådana som jag för ”kontrajihadister” och förstår inte bättre, liksom våra välmenande liberaler och socialvänstern. De har tyvärr inte insett den fara som hotar i världen genom islamisternas mobilisering och framgångar. De stoppar huvudet i sanden och hoppas att det vi nu ser av civilisationernas kamp bara är en mardröm som försvinner när världen vaknar upp. Ja, om det vore så väl! Men det ska vi inte tro, utan istället vara vaksamma på alla tecken på smygande islamisering även i vårt eget land. Cirka 100 unga invandrarmän från Sverige, har anslutit sig till ISIS och vi kan föreställa oss vad som kan hända i här, när de jihadister som överlevt, kommer tillbaka till Sverige.

                                                                                                                                                                                   

Inköp .jpg

INVANDRINGENS MÅNGA ORSAKER

I alla tider har människor flyttat på sig för att söka bättre livsvillkor. Konflikter, oroligheter, hot och krig liksom klimatförändringar och svältkatastrofer har också satt folk i rörelse. Historien är full av massvandringar och flykt. I vår nya sköna värld finns också flera grunder för människors rörlighet och förflyttningar i världen, som leder till emigration och immigration. De främsta anledningarna nu är: globalisering, den skeva ekonomiska utvecklingen i världen, etniska, kulturella och religiösa motsättningar, geopolitiska konflikter och krig, informationssamhällets utbredning och ny teknik, nya och spridda föreställningar om det goda livet, lockande välfärdsstater i västvärlden, förenklade och relativt billiga transportsystem som sprids över världen, som gör det enklare att förflytta sig, uppfattningar om en åldrande befolkning i väst och därmed behov av att fylla på med nya, unga immigranter.

I dagens värld med ny informationsteknik sprids kunskap om förhållanden i olika delar av världen snabbt och enkelt. Därmed får människor på olika håll vetskap om tex ojämlika förhållanden och livsvillkor och kan jämföra med sina egna. Många hävdar att den skeva ekonomiska utvecklingen och förutsättningarna i världen beror på kolonialism, imperialism och utsugning av underkuvade folk. På sitt sätt är det sant, men vissa folk och nationer har sedan lyckats bryta sig ur denna kniptång och utvecklat sina samhällen till moderna, välorganiserade länder. Jag tänker på Sydkorea, Indien och Latinamerika, medan tex många afrikanska nationer och folk inte lyckats få ordning på sina ekonomier, trots frigörelse från kolonialmakter. Det finns förstås flera orsaker till detta, men främst kanske det är interna motsättningar och konflikter, liksom korruption och krig.

Nya, enklar och billiga transportmedel gör det möjligt för många människor att förflytta sig långa sträckor och människors drömmar om ett bättre liv gör dem beredda att offra mycket för att nå sina mål. Det finns också en kumulativ effekt av den tilltagande rörligheten. Ju fler personer som lämnar tex Afrika, desto fler är det som sprider information om andra samhällen och möjligheter och genom sitt exempel väcker de idéer och uppmuntrar andra ”där hemma” att söka lyckan tex i Europa och USA. Hos emigranterna tycks finnas en föreställning om att i EU och USA råder välstånd och välfärd, ja tom att man där kan bli försörjd utan att behöva arbeta.

Oroligheter, konflikter och krig på många håll i världen skapar flyktingströmmar och människor söker sig till lugnare och säkrare områden och länder. Dessa konflikter grundar sig i geopolitiska motsättningar och konkurrens, kamp om jordens tillgångar, makt och herravälde, etniska och religiösa konflikter. I vår tid är det många sådana konflikter i världen; USA:s angrepp på Irak och Afghanistan, den tumultartade utvecklingen av den sk arabiska våren, inbördeskriget i Syrien och Irak, ISIS (IS) framgångar, det permanenta kriget mellan Israel och palestinier, islamistiska terrorgrupper i Somalia, Nigeria, Mali, mfl. Den pågående, ortodoxa islamiseringen i arabvärlden och religiös, islamistisk terror i Iran skapar hårda motsättningar och flyktingströmmar. I förlängningen av viljan och behovet att komma till väst, har det vuxit fram en kriminell undervegetation av skrupulösa människosmugglare, som tjänar stora pengar på ”människohandel”.

I vårt land matas vi med information från det politiska etablissemanget om behovet av ökad invandring för att kunna klara bemanningen inom vård och omsorg (trots 25-procentig ungdomsarbetslöshet). Dessutom är vi med i EU som kräver öppna gränser för alla slags människor från EU. Eftersom Sverige betraktas som välfärdssamhällets pärla på toppen av Europa, är det naturligtvis ett lockande mål för alla slags lycksökare. Till detta kommer humanistiska argument från religiösa ledare och filantroper inom alla samhällsklasser, att vi bör och har råd att ta emot många flyktingar och invandrare, som söker sig till vårt land. Det finns också företagare och andra som drar nytta av billig, oorganiserad utländsk arbetskraft, liksom politiker som argumenterar för ökad konkurrens, som de tror leder till lägre priser. Alla dessa är positiva till ökad invandring och lobbar för att våra gränser ska vara öppna för fri invandring av arbetskraft. Det finns också politiska idealister, tex i Miljöpartiet, som av ideologiska skäl vill se en fri rörlighet för alla människor i världen och invandring.

De flesta massmedier propagerar för ökad rörlighet och invandring och det är numera politisk korrekt att ha dessa åsikter. Omvänt, är man kritisk till massinvandringen blir man snabbt stämplad av PK-etablissemanget som främlingsfientlig och rasist – och det får ofta negativa konsekvenser för de utpekade. Allt detta och mer därtill bidrar till massinvandringen i Sverige, som i år troligen kommer att uppgå till 80 – 100 000 människor. Jag vill passa på att säga ett par ord om Arnstbergs och Sandelins bok Invandring och mörkläggning II, där de hävdar att Frankfurtskolans tankevärld haft stor betydelse för hur dagens politiska och vetenskapliga etablissemang ser på rörlighet och invandring. De tror att begreppen homofobi, xenofobi och islamofobi kommer från Frankfurtskolan och med genomslag i vetenskapssamhället i USA och Europa därför fått en stark inverkan på opinionen i dessa frågor. Visst har detta sin betydelse för opinionsbildningen, men det är en lätt överdrift att ge Frankfurtskolan så mycket inflytande i vetenskapssamhället, där man fö ofta är mycket kritisk till Frankfurtskolans populistiska hållning och ideologisering av vetenskapligt arbete.

Samma menar jag gäller för deras framhävande av den sk New York intellektuella gruppen. Det är fö lite besynnerligt att Arnstberg och Sandelin, som är kritiska till vetenskapens ideologisering, själva fäster så stor vikt vid just ideologiproduktion som förklaring till massinvandringen. Deras förklaringar till invandringen hamnar i idealism istället för den fasta empiriska grund med hårda data (som de använder för att visa hur det blivit) jag tror de egentligen vill ha. Det jag anfört ovan är mera grundläggande förhållanden och orsaker till invandringen än ideologisering kring alla människors lika värde, kulturrelativism, Frankfurtskolan ideologiserade vetenskap, de New York intellektuella, religiösa samariter, nyliberalism, pk-mediernas agendajournalistik och maktelitens ideologiska positionering kring mångkultur. Till sist vill jag säga, att jag ser inget större problem med invandring om det är människor som kan försörja sig själva genom eget, hederligt arbete och anpassar sig till den svenska kulturen och landets sociala förhållanden och normer. Någon islamisering vill jag definitivt inte ha! Kompetenta och energiska invandrare bidrar till landets utveckling och välstånd, medan de som bara kommer hit för att bli försörjda av landets skattebetalare inte gör det. De blir parasiter på samhällskroppen.

Sommar 13 B 089mini.jpg

POLITIKEN HAR GJORT SKOLAN TILL PROBLEM

”RÖSTA PÅ SKOLAN!” uppmanar skolminister Björklund oss på Folkpartiets valaffischer. Är det inte väl optimistiskt eller tom naivt att tro att major Björklunds ständiga reformer av skolan skulle ge några pluspoäng. Snarare är det alla hans förändringar som gett många problem i skolan. Verksamheter med många inblandade mår i regel inte bra av ständiga förändringar och liten arbetsro. Björklund tycks ha lärt sig den permanenta revolutionen av Trotskij, men det har inte gått hem i skolan och nu har vi fått ett betygssystem som upplevs som orättvist.

Skolexperten Andreas Schleizer från OECD sa i våras med anledning av de dåliga resultaten för svenska skolor i den senaste Pisa-undersökningen: ”En skola är inte bättre än sina lärare”. Men istället för att lägga hela ansvaret på lärarna, skulle man lika gärna kunna säga: en skola är inte bättre än sina elever. Det är ju ändå eleverna som ska prestera de resultat som mäts. I själva verket är det väl en enhet av skolmiljö, elever, lärare, föräldrar och samarbetsklimat som har betydelse för skolresultaten och politikernas styrande av skolan är en olycklig ideologisering och intervention.

En del av skolans problem idag är – och då framförallt i storstäderna – alla dessa nytillkomna invandrarelever, som är dåliga i svenska och kanske har hemförhållanden där skolarbetet av flera skäl inte stimuleras. Andelen elever som är berättigade till modersmålsundervisning ökar år från år och är nu 184 220 eller 20,5 procent av samtliga 1 381 936 elever i svenska skolor. Det är väl uppenbart att dessa elever inte kan prestera på samma sätt som elever med svenska som modersmål. I Pisa är läsförståelse ett av tre områden man undersöker. Finska skolor, som har jämförelsevis få invandrarelever har fått mycket bättre resultat i Pisa-undersökningar. Cirka 14 procent av eleverna har idag särskilda studieåtgärder, vilket också spelar roll för prestationen. Förhållandena kommer att bli ännu besvärligare nu när Sverige tagit emot fler flyktingar och invandrare än någonsin sedan andra världskriget (inte minst från Syrien).

Andreas Schleizer sa också att studieresultaten inte är kopplade till antal lärare i förhållande till antalet elever. Det finns undersökningar som tyder på detta, men det är beroende på vilken nivå vi talar om. I små klasser på 20 elever kanske effekten vad gäller just matematik, läsförståelse och naturvetenskap inte blir så stor med fler lärare. Men i klasser på 35 elever, där kanske 20-50 procent är invandrarelever, gör det skillnad – särskilt med specialpedagoger. Det kan vem som helst förstå. Lärare vittnar om de pressande förhållanden som råder i stora klasser, där många elever varken kan läsa eller skriva och dessutom talar dålig svenska. Detta påverkar studiemiljön så att alla elever och lärare känner missnöje och olust – för att inte säga uppgivenhet. Min uppfattning är att det ska vara minst en lärare per 20 elever och helst fler. Dessutom behöver de invandrartäta skolorna ha specialpedagoger för att kunna handskas med dessa extrema studieförhållanden.

 Men detta räcker inte. Lärarna är överlupna med administrativt arbete pga den byråkratisering och centralstyrning som Björklund och hans tjänstemän på skolverket lett till. Lärarna ska vara pedagogiska specialister och inte notarier eller kamrerer. Det är som om protokollet är viktigare än elevens förmåga att tänka och förstå. Och med det nya betygssystemet gäller att lärarna är bättre på bokföring än bedömning av elevernas förmåga. Bara hälften av lärarna skulle idag välja läraryrket och de kunde göra ett nytt yrkesval. Endast fem procent tycker att deras yrke har hög status (OECD, Talis 2014) Kanske finns ett grundläggande fel i dagens skola, där dagens melodi är individanpassning – åtminstone heter det så. Det låter sympatiskt och trevligt att läraren ska handleda eleven att uppnå sina och skolans mål. Men detta är enormt resurskrävande och därför blir det inte sällan så att eleverna ska söka kunskap på egen hand under vägledning av läraren. För välpresterande och motiverade elever funkar det, men inte så bra för andra. Jag tror det är fel spår att lärarna blivit handledare istället för lärare som förmedlar kunskap till eleverna.

Det nya betygssystemet tycker jag verkar vara katastrofalt orättvist och dåligt. Eleverna klagar över att en enda dålig dag drar ner betyget väsentligt. En elev som har A, A, A på flera prov men har en dag då det går dåligt och hon bara får E, får slutbetyg D enligt de nya reglerna! En annan elev utan dåliga dagar, men mindre skicklig får C, C, C och C på fjärde provet får slutbetyg C. Är detta rättvist? Alliansen har infört ett betygssystem som drar ner elever istället för att lyfta upp dem – tvärt emot all erfarenhet kring motiverande pedagogik – därför vill Folkpartiet och Björklund att vi ska rösta på dem! Det låter nog konservativt, men jag undrar om det inte hade varit bättre att behålla den gamla (hederliga?) betygsskalan A – C (A, a, ab, ba, b, bc, c). Den innehåller lika många steg som den nuvarande och vi hade sluppit 20 års laborerande med betygsskalorna (men byråkraterna på skolverket ska ju ha något att göra). För att till viss del komma ifrån de radikalt olika förutsättningar elever har när det gäller arbete med läxor, är det bra att skolarbetet läggs upp så att studierna sker i skolan och inte hemma i stökiga miljöer.

Skolan har på många håll och då särskilt i storstäderna (pga ovannämnda problem) blivit en slags sociala institutioner, där lärarna också ska vara både psykologer och socialarbetare. Med den här skattesänkarregimen har många skolor dragit in på skolpsykologer och kuratorer. Här måste det bli en nyordning så att lärarna kan koncentrera sig på sin huvuduppgift. Socialtjänsten kanske kan bevilja läxhjälp som bistånd, så att detta RUT-avdrag/bidrag inte bara blir medelklasseleverna förunnat. I Sverige är vi unika i världen med vinstdrivande friskolor som finansieras av staten via elevpengen. Detta leder till en väldig snedfördelning av resurserna till skolan, då marknadskrafterna får bestämma. Kommunala skolor i resurskrävande områden går miste om resurser, vilket statusskolorna drar till sig då de får fler elevval. Från dem som inget har ska också detta tagas från dem och ges till dem som redan har tillräckligt. Överskottet stoppas i riskkapitalisternas fickor. Vi har med denna skolpolitik hamnat långt ifrån en balanserad och rättvis skolpolitik. Slutligen är det ofta ett väldigt stök i klassrummen nu för tiden. Elever som vill studera får ingen ro att koncentrera sig och blir frustrerade eller uppgivna. Låt eleverna och lärarna tillsammans bestämma ordningsreglerna och se till att de efterlevs. Försök med kamratstödjare och ordningsvakter har gett vissa positiva resultat. Fungerar inte detta får man helt enkelt avhysa de som stökar och bråkar och sätta dem i specialklass med särskilda resurser. Det får också vara slut med politikernas ständiga rotande med skolan över huvudet på lärarna, vilket gjort skolan till ett problem både för elever och lärare.

 

 

Hemlös.jpg

DET IRRITERANDE TIGGERIET

Vid ICA i Floda sitter varje dag från morgon till kväll, två unga män från Rumänien och tigger. Det är nästan att man snubblar över dem och personalen i butiken tycker inte om att de sitter där. Chefen har kontaktat polisen, men fått veta att de inte kan göra något, eftersom det är tillåtet att tigga i Sverige- därför ser vi tiggare på allt fler platser. Jag tycker det är en sorglig syn att dessa unga, till synes friska män i sina bästa år, sitter där och slösar bort sin tid. Det sa jag till dem en dag och att de borde se till att komma i arbete istället. Då blev jag genast kallad rasist. Tiggarna har uppenbarligen snabbt lärt sig den politiskt korrekta jargongen i vårt land.

Och i Sveriges Radio och SVT fortsätter de att göra snyftprogram om de stackars tiggarna, samtidigt som det väller in tiggare från Rumänien och Bulgarien. Iakttagelser och rapportering av tiggeri i svenska medier har ökat med nästan 300 procent sedan 2011, från strax under 500 till nästan 2000 år 2013. Sommaren 2014 är det ännu fler (Retriver Research). Regeringens hemlöshetsutredare Michael Anefur uppskattar att det finns upp till ett par tusen tiggande EU-migranter i Sverige. I 76 av landets 290 kommuner finns tiggare, men det är i storstäderna de är riktigt många tex ca 350 i Stockholm. Det tilltagande tiggeriet väcker en hel del irritation, eftersom det minner om den tid då vi hade svenska tiggare. Detta har vi med förenade krafter arbetat oss ur och byggt ett välfärdssamhälle. Tiggeriet hotar bilden av välfärdsstaten och det gillar vi inte. En SVT-undersökning visar att 56 procent vill förbjuda tiggeri i Sverige. I Finland, Norge och Danmark är det i praktiken förbjudet. Och det var aldrig meningen med den fria rörligheten (av arbetskraften) att det skulle bli, som Göran Persson varnade: social turism.  Med den fria arbetskraftens rörlighet var det naturligtvis tänkt att folk skulle försörja sig själva och dessutom genom arbete bidra till samhällets utveckling. Nu håller det på att bli tvärtom och vi får räkna med att allt fler tiggare kommer hit, när de ser att de tjänar mera på tiggeri än arbete hemma i Rumänien.

Polisen har fel när de säger att det inte går att mota bort tiggarna vid ICA i Floda. Floda centrum är privatägt och ägaren skulle kunna förbjuda tiggeri där. Men det är ju offentlig plats, kanske ni säger. Nja både ock. Eftersom det är privatägt är den inte en offentlig plats som om kommunen hade ägt det. Det är inte heller privat som i en villa eller på en villatomt, men snarare att jämföra med (vilket jurister gör) en hotellfoajé. Skulle tiggarna sätta sig där, skulle de bli avhysta och om de vägrade lämna platsen skulle polisen på uppmaning ingripa. Så vad gör ägaren av Floda centrum? Ja, inte ett dugg! Kanske dags att vi be tiggarna flytta på sig!

Det finns ett ännu större,  problem med dagens romska tiggare, vilket gör det hela mera komplicerat. Det finns en rad iakttagelser som visar att det romska tiggeriet är organiserat av kriminella ligor från Rumänien. Detta är inte förvånande med tanke på alla de kriminella ligor som finns bland romer i Rumänien (se BBC-dokumentären ”Gypsy Child Thieves”!) Vad tiggerilobbyn har för syfte med sina vilseledande, raljanta och uppläxande inlägg (samt otrevliga brev till tiggeriets motståndare, som blir kallade rasister och nazister) kan man undra över. Förmodligen förstår de inte att de går de kriminellas ärenden. I DN (4/10 2014) utreder journalisten Josefine Hökerberg förhållandet att det romsak tiggeriet organiseras och styrs av kriminella ligor. Andra har sedan länge belyst samma förhållanden (se Expressen 7/9 2009). Den 11/8 2010 togs förhållandet upp i SR. Även GT har skrivit om tiggeriets verkliga orsaker då det gäller romer (24/11 2010). Centerns rättspolitiske talesman (och vice ordf i justitieutskottet) säger i SvD (11/6 2012) att pengar till tiggarna hamnar i profitörernas fickor. Det är försiktigt uttryckt, eftersom det är kriminella ligaledare som tar hand om pengarna som tiggarna lyckas få ihop. Rumänsk polis i samarbete med svensk kan konstatera att många av tiggarna har blivit hitskickade av kriminella ligor i Rumänien och får betala till dessa ligor.  Ligor tvingar tiggare att betala mellan 400 - 2000 kronor för en trottoarplats. Många tiggare har stora skulder till organisatörerna (SR 04/10 201)

Dagens tiggeri av romer handlar alltså om bedrägeri och svindel och de som tror att det är några fattiga stackare vi bör hjälpa av omtanke, ger dem kanske i bästa välmening, men är tyvärr okunniga och naiva. Ta reda på lite mera om de här svindlartiggarna, så slipper ni bli lurade! Och räkna med att det kommer fler romska tiggare till de svenska köttgrytorna när djungeltelegrafen sprider budskapet.

För övrigt anser jag att det är dags att även i Sverige förbjuda tiggeriet.


 

Pantrarna.JPG

PANTRARNA BISKOPSGÅRDENS HOPP

 Uppdrag granskning handlade den 22/1 om Biskopsgården och kriminaliteten där. Problemen är välkända sedan länge, men genom dödsskjutningar förra året har en dramatisering skett. Men det UG låter bli att säga ett enda ord om är att det också finns motkrafter och motrörelser i området. Kanske tycker Janne Josefsson och Co att Pantrarna fått tillräckligt med uppmärksamhet. Men i granskningen av Biskopsgården hade det varit på sin plats att också ta med det som kanske är det mest uppmuntrande i det annars uthängda bostadsområdet. Kanske förstår inte UG att det just är den här typen av gräsrotsinitiativ i lokalsamhället som är det viktigaste för att försöka skapa en fungerande social miljö, vilket på sikt också är förutsättningen för en hållbar ordning.

Vi lever i en tid då många människor upplever ett allt mer fragmenterat klassamhälle, där man kan känna sig vilsen och lämnad utanför. Detta är en process som pågått länge, men har förstärkts av den nya rörligheten bland människor, som hamnar i främmande miljöer de själva inte valt. Bakgrunden till kriminella subkulturer är typisk: det sker i segregerade miljöer, ekonomiskt eftersatta eller relativt fattiga, där invånarna saknar självförtroende, tillit och framtidstro. Det är områden som av omgivningen ses som problemområden. Sedan behövs det bara en händelse som ”legitimerar” våldet i ungdomarnas ögon, typ polisvåld(som vi sett i Husby, Hammarkullen, Hjällbo, Gottsunda, Rona, Rosengård, mfl utsatta förorter). Här finns ett övergripande problem i avsaknad av informell social kontroll.

Då lokalsamhällen spårar ur i meningslösa upplopp och kravaller kan man misstänka att den sociala miljön inte fungerar i lokalsamhället och att ungdomar inte integreras och får lära sig ett personligt ansvarstagande. De kravallande ungdomarna eller illegala ungdomsgängen har naturligtvis föräldrar och andra vuxna, som rimligen skulle ta ett ansvar för att deras ungdomar inte vandaliserar samhället. Men det fungerar tydligen inte eftersom de lever isolerat i ett fragmenterat samhälle där den informella sociala kontrollen inte verkar. Det är då det går åt skogen och den formella kontrollmakten måste sättas in. Men det är en akut lösning som inte är hållbar på sikt. Därför behövs metoder och processer som bygger en fungerande gemenskap i vilken även ungdomarna blir delaktiga, värderade medlemmar. Eftersom många av dessa invandrarungdomar upplever att de inte har någon framtid i Sverige har de inte mycket att förlora i sina konfrontationer med polisen och rättsmyndigheterna. Utan delaktighet och framtidsperspektiv lever man i nuet och försöker göra något spännande i sitt liv. Vad är mera häftigt än ett rejält bråk med polisen?!

Community organizing eller lokal social mobilisering är ett sätt att skapa nya mötesplatser, verksamhetsformer och sociala sammanhang, som ger nya relationer under vilka människan lär känna andra och sig själv i samma process. Det är också ett sätt att få människor att känna sig hemma, känna tillhörighet och uppskattning. Community organizing handlar om hur människor själva kan organisera sig och skapa förutsättningar för gemensamt agerande för gemensamma mål, just vad Pantrarna för förändring av förorten är ett intressant exempel på. (Organisationen bildat 2011 i en kamp för fritidsgården.) De har hämtat inspiration av Black Panter Party i USA på 1960- och 70-talen (en del av medborgarrättsrörelsen) och har ett samarbete med en gammal panter Bobby Seale. Här finns mycket erfarenhet att hämta hur det går till i ett socialt mobiliseringsarbete.

Grupptillhörigheten ger människan möjlighet att agera och handla tillsammans med andra för gemensamma angelägenheter. Gruppen är således en social resurs som stärker människans handlingsförmåga och självtillit. Just bristen på självtillit är ofta ett gissel som gör att människor i utsatta områden har svårt att förändra sin situation och fortsätter därför leva nersänkta i nuet. Men då människor samlas i en organisation och ser att de kan samarbeta, väcks också tankar kring vad man kan och vill göra. Handlingsberedskapen ökar alltså med den sociala gruppen liksom tillhörigheten i en dialektisk process. Det är då också gruppen har förmåga att gemensamt hantera de konflikter som uppstår i lokalsamhället.

Medborgarna bör organisera sig så att de kan få kontroll över sin närmiljö och därmed minska behovet av en kontrollapparat som kommer utifrån och kanske skapar irritation och konfrontation. Tar människor det ansvaret ingår de i en självförstärkande process som leder till ett allt mer integrerat kompetent och välfungerande lokalsamhälle. Detta skapar också förutsättningar för att riva upp kriminella miljöer. Kriminella subkulturer har svårt att överleva i ett lokalsamhälle där invånarna tillsammans ser till att ordning och reda råder. När unga människor i Biskopsgården insett att det går att göra något och börjat organisera sig, är det glädjande och vi får hoppas att de förmår fortsätta och får fler invånare bland de vuxna att ta liknande initiativ och organisera sig. Det handlar om att ta kontroll och egenmakt över sitt lokalsamhälle. Det löser säkert inte alla problem, men är en bra bas att stå på för ett fortsatt förändrings- och utvecklingsarbete i Biskopsgården, som bör stöttas av kommunen.

 


 

 

 

 

 


 
gen_22.1.gif