1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_23.1.gif
Spanien vår 12 020 mini.jpg

ACK SPANIEN!

Att komma till Spaniens sköna klimat är en trevlig upplevelse, simma i det tjugogradiga Medelhavet och sitta ute härliga, ljumna kvällar och äta god spansk mat med prisvärt vin. Det är väl detta som gör att det kommer fem miljoner turister till detta soliga land varje år. I år har många köpt hus och lägenhet i Spanien, eftersom den svenska kronan stått relativt högt i kurs mot euron. På just den fronten märks alltså inte mycket av krisen. Men i övrigt är det inte så soligt för spanjorerna. Två miljoner familjer står helt utan inkomst och måste hanka sig fram på far- och morföräldrars begränsade pensioner och välgörenhetsorganisationer. Många klarar inte av att betala bostadslånen och förra året vräktes 40 000 familjer, 2012 var det 75 000 familjer och flera miljoner har drabbats av detta sedan krisen 2008. Ekonomin går något lite bättre men ändå är nästan sex miljoner arbetslösa, eller 25,9 procent av arbetskraften. Bland unga 16 – 25 år är arbetslösheten över 50 procent.

Arbetslösheten har ökat mest i tjänstesektorn följt av industri och byggverksamhet. Det finns många latinamerikaner som kommit till Spanien för arbete och välfärd, men nu väljer att flytt hem igen och överger sina högt belånade bostäder. Många ungdomar fly landet och för första gången på tjugo år minskar antalet invånare. Mer än tre miljoner bostäder står tomma (13% av beståndet). Många är övertagna av banker, som försöker sälja med saftiga rabatter. Men låntagarna blir inte av med sina lån. Förra året krävde bankerna att 39 000 familjer, som inte klarade lånen, skulle vräkas från sina bostäder. Effekten av byggboomen som sprack ser vi i tomma, mer eller mindre övergivna, hus och byggnader som inte byggts färdigt. Samtidigt med krisen ökar klassklyftorna. De redan rika blir ännu rikare och de fattiga fattigare - som vanligt. 13,8 miljoner spanjorer (31,7%) är fattiga, dvs de har högst 627 euro i månaden att leva på. Dessutom finns det tre miljoner som bara har hälften, 307 euro för sin försörjning. Samtidigt har toppskiktet på tio procent av befolkningen, som bor i palatsliknande villor, har de dyraste bilarna och lustjakter, ökat sina inkomster till 13 gånger de fattigas.

Både kommunerna och staten klagar över att de inte kan lösa sina uppgifter på ett rimligt sätt på grund av besparingar, när de egentligen skulle behöva öka utgifterna. Nerdragningarna inom den offentliga sektorn leder till dagliga demonstrationer och protester, men det är bara de riktigt stora som uppmärksammas internationellt. Kritiken är omfattande mot politiker som tror att man kan spara sig ur krisen. En rörelse för att få bankerna att låta vräkningshotade familjer bo kvar, genomför många demonstrationer och blockader i samband med vräkningar, vilket leder till konfrontation med polisen. Därför har regeringen Partido Popular infört en lag som avsevärt begränsar demonstrationsfriheten. Lagen har fått det förskönande namnet ”Medborgarskyddslagen” (Ley prar la Proteccion de la seguridad ciudadana). De som deltar i en demonstration som inte fått tillstånd kan dömas att betala tusentals euro i böter. Kritikerna kallar lagen ”Munkavlelagen”.

Landet som för ca 10 år sedan hade en blomstrande ekonomi med enorma investeringar i infrastruktur, bostadsbyggande och välfärdsektorn, bland annat pga EU-pengar, uppvisar de klassiska tecknen på fattigdom med långa köar vid soppköken och ett ökande antal hemlösa. Spanien drabbades hårt av den internationella ekonomiska krisen 2008. Man har levt över sina tillgångar i tron att allt bara skulle rulla på. Det visar sig också att rekordåren uppmuntrat till politisk korruption i förhållande till byggbranschen och entreprenadverksamhet. Domstolarna utreder 1660 fall av misstänkt korruption bland politiker. De flesta gäller makthavare i Partido Popular (PP) ända upp i toppen till ledaren Rajoy (enligt den åtalade partikassören Luis Barcena och tom i kungahuset, där Juan Carlos tagit konsekvenserna och abdikerat). Också politiker i andra partier är korrumperade. Dubbel bokföring med svarat pengar är satt i system. Det hela är en soppa av spekulation och girighet, som också lett till dumma projekt: flygplatser som inte behövs, motorvägar som ingenstans leder, sjukhus som man inte kan bemanna, hamnar utan båtar osv. Skattepengar som behövts för att hjälpa de fattiga och utsatta, i socialtjänsten och sjukvården, används nu för att hålla igång de olönsamma motorvägarna, svindyra höghastighetståg, flygplatser utan flygplan och obehövliga arenor. Otroliga summor har också hamnat i korruptionens fickor i samband med dessa projekt.

Spanska regeringar har med EU-medel byggt motorvägar (autopistas) kors och tvärs över landet, ofta parallellt med redan existerande riksvägar. Men eftersom det kostar ca en euro per mil att köra på dessa vägar, är det mycket lite trafik där. Till exempel AP-41 mellan Madrid och Toledo, som skulle enl beräkningar ha 7000 bilar per dygn, men har mindre än 700 och många autopistas kan upplevas som spökvägar. Bilförarna kör hellre på de gratis riksvägarna. Varje provinshuvudstad har fått ny, fin flygplats, men flera står idag öde, inte ett flygplan landar eller lyfter! Murcia och Alicante har två stora flygplatser, ändå byggdes en till i Corvera, som ännu inte tagit emot ett enda flygplan. PP-regeringen (Partido Popular) har beslutat att ändra namnet på huvudflygplatsen i Madrid till Aeropuorto Adolfo Suárez. Suárez gjorde karriär i Falange Espanola, diktator Francos parti, men PP anser att han spelade en viktig roll i övergången till demokrati efter Francos död. Hmn, vad skulle flygresenärerna tycka om en annan Adolf fick ge namn åt Berlins flygplats? Namnbytet i Madrid kommer att kosta närmare en miljon euro, men Spanien har ju så gott om pengar.

Ack denna hybris frammanad av EU!

 

 

 

Invandrare.JPG

FÖRENKLAT OM INVANDRINGENS ORSAKER

Arnstbergs och Sandelins hävdar i sin mycket uppmärksammade bok ”Invandring och mörkläggning II”, att det är Frankfurtskolans tankevärld som fått stor betydelse för hur dagens politiska och vetenskapliga etablissemang ser på rörlighet och invandring. De tror att begreppen homofobi, xenofobi och islamofobi kommer från Frankfurtskolan och med genomslag i vetenskapssamhället i USA och Europa därför fått en stark inverkan på opinionen i dessa frågor. Visst har detta sin betydelse för opinionsbildningen, men det är en överdrift att ge Frankfurtskolan så mycket inflytande i vetenskapssamhället, där man fö ofta är mycket kritisk till Frankfurtskolans populistiska hållning och ideologisering av vetenskapligt arbete.

Samma menar jag gäller för deras framhävande av den sk New York intellektuella gruppen. Det är fö lite besynnerligt att Arnstberg och Sandelin, som är kritiska till vetenskapens ideologisering, själva fäster så stor vikt vid just ideologiproduktion som förklaring till massinvandringen. Deras förklaringar till invandringen hamnar i idealism istället för den fasta empiriska grund med hårda data jag tror de egentligen vill ha(och som de använder för att visa hur det blivit). Det finns mera grundläggande förhållanden och orsaker till invandringen än ideologisering kring alla människors lika värde, kulturrelativism, Frankfurtskolan ideologiserade vetenskap, de New York intellektuella, religiösa samariter, nyliberalism, pk-mediernas agendajournalistik och maktelitens ideologiska positionering kring mångkultur. Allt detta som Arnstbergs och Sandelins vill göra gällande.

I vår nya sköna värld finns flera grunder för människors rörlighet och förflyttningar i världen, som leder till emigration och immigration. De främsta anledningarna nu är: globalisering, den skeva ekonomiska utvecklingen i världen, etniska, kulturella och religiösa motsättningar, geopolitiska konflikter och krig, informationssamhällets utbredning och ny teknik, nya och spridda föreställningar om det goda livet, lockande välfärdsstater i västvärlden, förenklade och relativt billiga transportsystem som sprids över världen, som gör det enklare att förflytta sig, uppfattningar om en åldrande befolkning i väst och därmed behov av att fylla på med nya, unga immigranter. Inom EU är det naturligtvis de öppna gränserna och den fria rörligheten – inte bara av arbetskraften. Det har också lett till ”social turism” och en ström av tiggare till välfärdsstaten Sverige, där man kan försörja sig utan att behöva arbeta. Ett paradis på jorden?

Ljugarbänken .jpg

DE HUNSADES REVANSCH

Då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen vid förra valet uppträdde representanter för de andra partierna på ett märkligt sätt. Å ena sidan talar de varmt om öppenhet, mångfald och tolerans, men å andra agerar de rakt motsatt, när det gäller SD. SD-politiker ansågs ha blivit ett ”arbetsmiljöproblem” i riksdagen och blev mobbade. Vissa riksdagsmän, främst från de rödgröna, ville inte ha rum i samma hus och korridor som SD, ville inte använda samma kopieringsapparat eller stå i samma matkö som SD. Sverigedemokraterna får heller inte vara med i det traditionella systemet med kvittning (byte mellan block och partier vid frånvaro). Reinfeldt, Löfven, Romson, mfl talar gärna om alla människors lika värde, men förhåller sig till SD, som något katten kommit in med. I valkampen då sa Reinfeldt att han inte ens vill ”ta i SD med tång”, sådan pestsmitta ansågs de vara. Sahlin och Ohly spädde på med hätska utfall mot ”rasisterna”. Det gick så långt i mobbingen av SD att prästsonen och dåvarande vänsterledaren Lars Ohly inte ville vara i samma rum som Jimmie Åkesson.

Sahlin talade om ”de sju demokratiska partierna” anspelar naturligtvis på att SD-politiker inte är demokrater, trots att de valts in i riksdagen genom ett demokratiskt val. Biskopen och socialdemokraten Eva Brunne lade ved på brasan genom sin politiskt färgade predikan i Storkyrkan, efter att först ha deltagit i vänsterns demonstration mot att SD fått platser i riksdagen. Religion och politik hänger som alltid ihop, trots att det vanligen förnekas. I valkampen och allt sedan dess, har SD utsatts för vilseledande presentation i medier, förtal, censur, hatkampanjer och våld. Jimmie Åkesson fick en tårta i ansiktet, Sverigedemokrater har slagits ner, blivit knivskurna och fått hakors inristat i pannan. Bilar och bostäder har skadats och en rad trakasserier har förekommit, utförda av AFA och andra vänsterextremister. I den aktuella valkampen drabbas SD ofta av liberaler, humanister, feminister, vänster, invandrare, mfl som vrålar och skriker och saboterar deras valmöten. Dessa som annars gärna hävdar att de är toleranta och värnar om yttrande- och mötesfriheten uppträder nu som intoleranta huliganer. Mot detta har ”de demokratiska politikerna” inte haft mycket att säga. Reinfeldt till och med antydde att SD har sig själva att skylla. Vissa fackföreningar (tex Transport) utesluter medlemmar av SD.  Mona Sahlin, den mest påstridige av SD:s opponenter och numera nationell samordnare mot våldsbejakande extremism och rasism (sic!), hetsar om rasism och att SD gör skillnad på folk och folk. I hennes värld, liksom hos nästan alla pk-politiker är man rasist om man ifrågasätter invandringspolitiken. Det gäller också för kultureliten (som domineras av socialister och miljöpartister), vilken har stort inflytande över vilka åsikter som får komma till offentligheten.

Vilken respekt har dessa goda demokrater för de ca tio procent av väljarkåren som stöder SD? Hur mycket trovärdighet har riksdagsmännen, då de talar om alla människors lika värde och samtidigt skapar en hatstämning kring SD? Hur mycket skuld har riksdagsmännens apartheid för fortsatta trakasserier mot SD? Trots, eller kanske pga, SD:s dagar av ensamhet i riksdagen, ökar deras popularitet i opinionen, för de politiker som dömts till ensamhet väntar nya tillfällen i det kommande valet. Sverige är det land i Europa som tagit emot flest flyktingar i förhållande till sin folkmängd. Detta har lett till en intensiv debatt om invandringspolitiken och i de breda folklagren finns ett stort missnöje, som av politikeretablissemanget brukar kallas främlingsfientlighet. EU-medlemskapet och de öppna gränserna, vilket ökat kriminaliteten och skaror av tiggare, är också grund för irritation och missnöje. Men alla andra politiker, utom SD, lyssnar inte på detta och tror att med propaganda, ska de få folket att hålla käft av rädsla för att bli uthängda som rasister, vilket är en dödssynd i detta land (trots att det ju inte längre finns några raser).

Sverigedemokraterna vill framstå som vanliga, hederliga svenskar, som vill slå vakt om det genuint svenska – svenska värden. Vad detta är, är inte alldeles klart, men handlar förmodligen om flit, redlighet, självförsörjning, att göra rätt för sig, inte ligga samhället till last, lag och ordning, hålla sig till svenska traditioner och kristna värden, värna om familjen som samhällets grundpelare och om jämlikhet. Partiet vill framstå som försvarare av den lilla människan, mot myndighetsförtryck och ”big government”. SD kan ses som en proteströrelse mot de senaste decenniernas strömningar och förändringar i landet och i världen. Eftersom de etablerade partierna accepterar och/eller främjar den senmoderna utvecklingen i viktiga sociala frågor, samt förhållanden på arbetsmarknaden och EU-politiken om fri rörlighet för arbete, tjänster och kapital, försöker SD utnyttja det opinionsgap som finns mellan de etablerade partierna och gräsrötterna. Man försöker ta missnöjda väljare från främst socialdemokraterna och kristdemokraterna, samt vinna de allmänt missnöjda som inte brukar rösta.

SD rider på en opinion mot invandring och invandringsproblematiken, eftersom det kommer allt fler invandrare, som inte kan försörja sig. Det kostar socialpolitiken stora belopp (Arnstberg och Sandelin uppger att det kostar ca 125 miljarder om året, Invandring och mörkläggning II) SD uppfattas av en del väljare som det enda oppositionspartiet, som vågar tala klarspråk om problemen med allt för många invandrare, ligor och brottslighet. Statsvetare talar om erfarenhetsfaktorn, dvs att skåningar i större utsträckning har erfarenhet av den ”polske rörmokaren”. Billig, svart arbetskraft från Östeuropa strömmar till Skåne. LO menar tex att det finns ca 30 000 svartjobbare från Östeuropa i Skåne. Många skåningar inom arbetarklassen och bland småföretagare upplever illegal konkurrens från billiga arbetare och företag tex i byggbranschen. Arbetare och småföretagare är de som blir mest utsatta för den illegala konkurrensen. Klassiskt är att det främst är småföretagare och marginaliserade i arbetarklassen, vilka känner sin välfärd hotad, som stöder populistiska rörelser. SD en del av nationalistiska rörelser i Europa, vars framgångar beror på ett allt större misstroende mot EU och den europeiska politiken. I Österrike, Tyskland, Frankrike, Belgien, Danmark, Norge mfl finns starka populistiska partier och de växer (EU-kritiska Nationella fronten blev största parti i EU-valet). SD har kontakter med flera av dessa och vi kan anta att influenser från dessa länder och särskilt Danmark och Tyskland påverkar Skånes väljare. Skåningar har mera kontakt med det danska samhället och man kan fundera över om det också finns socioekonomiska likheter mellan Danmark och Skåne. EU:s utvidgning har fortsatt och gränserna har öppnats åt öster, mer billig arbetskraft kommer hit. Ekonomin går minst sagt dåligt i EU och Sverige tillhör de som betalar mest till detta missfoster. Detta är ett klassiskt scenario. Under tidigare ekonomiska kriser har ofta radikala politiska riktningar vuxit sig starka. Det finns alltså goda förutsättningar att det frustrerade småfolket kommer att rösta på SD i valet och att de får minst tio procent.

 

 

 

 

 

Riksdagen.JPG

RIKSDAGENS INRE MAKTSTRUKTUR

Vi föreställer oss gärna att våra upplysta företrädare i landets högsta beslutande organ, tänker kloka tankar, har integritet och handlar efter kunskap och övertygelse för landets och folkets bästa. Men så rationellt och klokt är det inte. I riksdagen, som på många andra håll i konkurrenssamhället, finns det informella maktstrukturer som upprätthålls genom belöningssystem, hackordningar och mobbing. Men i riksdagen får det vida större konsekvenser eftersom detta är politikens och maktens högsta boning.

Det kan vara bra att inför valet i höst tänka på att, med det valsystem vi har och partiernas inre ordningar och processer, samt riksdagens dolda interna makt, ska vi inte tro att vi genom valhandlingen får de politiker och inflytande vi kanske vill ha. Jag tänker att vi väljare röstar på kunniga politiker med integritet och åsikter vi delar och att de ska företräda oss på ett icke korrumperat sätt. Men pyttsan, så rakt och enkelt är det inte i den svenska riksdagen.

Jag lyssnade nyligen på en föreläsning av före detta riksdagsmannen, nationalekonomen Anne-Marie Pålsson, som varit moderat politiker och skrivit boken ”Knapptryckarkompaniet”. Pålsson berättade om den informella makten i riksdagen. Det var särskilt intressant att höra en fd riksdagsman, med egen erfarenhet och kritiskt tänkande, avtäcka den inre ”korruptionen” i riksdagen.

Med Pålssons beteckning av riksdagsmännen som ett ”knapptryckarkompani” fick vi närmast intrycket av att här råder kadaverdisciplin. Självständigt, kritisk tänkande ska riksdagsmän helst inte ha om man vill undvika att hamna i svårigheter. Pålsson berättade att riksdagsmännen inte blir placerade i utskotten efter egen kompetens – snarare tvärt om! Ju mindre du vet om utskottets arbete desto bättre, eftersom en kunnig ledamot får egen makt vid behandling av frågorna och det är inte meningen. Det bryter med principen att det är partikansliet och partiledaren som leder och fördelar arbetet och bestämmer hur ledamöterna ska handla.

Samma är det i kammaren. Det är inte meningen att partigruppen i riksdagen ska fatta egna, självständiga beslut. Nej tvärtom! Att slaviskt följa partilinjen, vilken bestämts av kansliet och ytterst partiledaren, är kungsord man inte ostraffat bryter mot. Om det händer viner partipiskan och den som inte böjer sig blir mobbad. Pålsson gav flera mycket belysande exempel på detta, till exempel då Reinfeldt i FRA-frågan, där många var kritiska, tydligt talade om att här är det inte plats för självständigt tänkande. ”Vad tror ni att ni är här för!” Ni röstar som jag bestämt och därmed basta!

Pålsson beskrev hur flera i riksdagsgruppen efteråt i puben, var kritiska och ondgjorde sig, men ändå hade de inte sagt något kritiskt i partigruppen. Det vågar man inte eftersom partigruppen är ett redskap för ledningen och man har sin riksdagsplats just för att lydigt följa ledaren. Partigruppen får självklart inte själv välja sin gruppledare, eftersom denna ska vara obrottslig lojal och inpiskare och se till att det är ledningens vilja som gäller i hela gruppen. Pålssons förklaring till kadaverdisciplinen är riksdagens och partikansliets belöningssystem. Om du inte är snäll och lydig får du inga intressanta uppdrag i utredningar och utskott. Du får sitta där på din riksdagsbänk, utfryst och övergiven. Lydnadens struktur förstärks ytterligare av att det statliga partistödet oavkortat går till partikansliet. Ligger du illa till där, får du inte en nickel och det inskränker ditt handlingsutrymme betydligt.

Det ensträngade och strömlinjeformade i partipolitiken börjar redan i partierna i samband med vilka som ska stå på valsedeln. De som är lojala med partiledningen hamnar förstås på valbar plats. Anne-Marie Pålsson menar att politiskt beslutsfattande och styrelsen av landet utvecklats till ett allt för rationellt system för partiledningarnas toppstyrning av riksdagsmännen. Hon argumenterar för att det ska bli mera demokratiskt, dvs att medborgarna får större inflytande på politiken.  

Pålssons förslag för att i någon mån råda bot på denna enorma toppstyrning är följande:

1. Vi bör ha beslutande folkomröstningar typ Schweiz.

2. Inför ett tvåkammarsystem där kamrarna kan balansera varann.

3. Enmansvalkretsar ger medborgarna större kontakt och inflytande över riksdagsmännen. Nackdelen är att små partier har liten chans, men genom att ha proportionerliga val till en av kamrarna undviker man detta.

4. Riksdagsgruppen ska självständigt välja sin gruppledare.

5. Delar av partistödet bör fördelas rättvist på ledamöterna.

6. Riksdagsmännen ska fördelas på utskott efter egen kompetens.

7. Riksdagsgruppen ska självständigt bestämma hur gruppen ska förhålla sig.

8. Riksdagsmännen ska själva få välja sina medarbetare.

9. Fikonspråket i propositionerna ska rensas ut.

10. Fler jurister i riksdagen som kan hjälpa riksdagsmännen.

11. Fri nominering då partierna utser sina kandidater.

 

Hets mot SD.JPG

HETSEN MOT SVERIGEDEMOKRATERNA

Sedan Sverigedemokraterna (SD) hjälpt till att fälla de rödgrönas budget kommer hetsen mot detta parti att bli ännu intensivare från hela det politiska etablissemanget. Nu är socialdemokraterna och miljöpartisterna kränkta och arga och ute efter hämnd. Fredagen den 5:e december går deras finansminister Magdalena Andersson ut i SR:s luncheko och anklagar SD för att vara ett nyfascistiskt parti. Hennes grund för detta påstående är att SD inte accepterar alla människors lika värde och därför ska de rättroende politikerna nu se till att SD i fortsättningen inte ska kunna slå spelbrädet över ända och fälla en minoritetsregerings budget. Lördagen den 6 december är det statsministern, Stefan Löfvens tur att hoppa på SD och kalla det ”ett nyfascistiskt enfrågeparti, som vare sig respekterar människors olikhet eller Sveriges demokratiska institutioner” (debattartikel i DN). Senare på dagen får han stöd för denna kränkning av SD av vice statsministern, miljö och babbelministern Åsa Romsson(mp) i SR:s lördagsintervju.

Det är anmärkningsvärt att vi har en statsminister, en vice och en finansminister, som är så okunniga i statskunskap och politologi och dessutom uppträder som demagoger och provokatörer. Sådana ministrar bör vi inte ha, som skapar onödiga konflikter och splittrar medborgarna genom sina aggressiva fördömanden av SD och alla dem som ansluter sig till partiets politik. Fackföreningspampen Löfven gör klokt i att dra sig tillbaka till de regioner han behärskar innan han hinner ställa till med mera skada i landets ledning. Och babbelminister Romsson gör också klokast i att förbli vid sin läst.

För att säga att någon är fascist krävs lite mera kunskap om vad som menas med fascism. Och ett större antal kriterier än bara löst prat om människovärde. I statskunskapen och sociologin brukar vi säga att följande kännetecknar fascism:

1.       Elitism och förakt för svaghet

2.       Extrem nationalism

3.       Främlingsfientlighet

4.       Hjältedyrkan

5.       Livet är en kamp

6.       Striden skapar dugliga män

7.       Stark traditionalism

8.       Kritik mot modernism

9.       Kollektivistisk

10.   Den enskilde ska offra sig för nationen

11.   Antiintellektualism

Av dessa kännetecken skulle man möjligen kunna säga att stark traditionalism passar på SD, då de är upptagna av att slå vakt om det som är genuint i svensk kultur. Finansministern och bland andra sossar Stefan Löfven skulle väl säga att det räcker med främlingsfientligheten och att de inte tror på alla människors lika värde. Men att vara kritisk till den omfattande invandringen och framförallt det stora flyktingmottagandet innebär inte per definition att man också är fientlig till invandrare och flyktingar. SD har en annan uppfattning och mera rationell, om hur man ska hjälpa människor i nöd och det innebär inte främlingsfientlighet.

PK-politikerna tror att fascism framförallt handlar om att inte erkänna alla människors lika värde och att avvikare, tex flyktingar, ska vara jämställda med alla andra i samhället. För det första får man se detta som en moralregel inte ett empiriskt faktum. Människans värde bestäms av andra människor i ett socialt sammanhang. Därför är människans värde relativt. Att människans värde skulle vara konstant och objektivt är en dogm eller möjligen ett önsketänkande. Vi behöver bara se oss omkring i världen, så blir det uppenbart att alla människor inte uppfattas ha samma värde. Det för vanligt folk är det uppenbart att Barak Obama och Michael Brown inte har samma värde. Stefan Löfven och tiggaren vid ICA har heller inte samma värde. Det tycker nog inte heller Löfven, men skulle aldrig säga det, eftersom det inte stämmer med den dogm eller ideologi har och andra sprider. Vi måste reda ut i vilket sammanhang eller i förhållande till vad vi pratar om lika värde. Att både de rödgröna och alliansen kastar dessa demagogiska glopord på SD är naturligtvis bara för att smutskasta dem, men jag tror inte det går hem. Vanligt folk är i regel kloka nog att genomskåda propagandan. Och vill man vara lite sarkastisk kan vi peka på att hos Magdalena Andersson, Stefan Löfven, Åsa Romsson, Jonas Sjöstedt med flera pk-politiker, har inte politikerna i SD och deras väljare samma människovärde!

De som räds en öppen och ärlig debatt om invandringsfrågor hävdar inte sällan att de invandrarkritiska är rasister. Detta är ett enkelt trix att knipa demagogiska poäng genom att ge associationer till Nazityskland, dess raslära och Förintelsen. Men dessa debattörer borde använda modernare begrepp för att bli trovärdiga, inte komma med gamla begrepp som hörde 1930-talet till. Förintelsen blev ett fasansfullt bokslut över det rasbiologiska tänkandet. Efter erfarenheten av vilket vansinne rasläran och rasbiologin kunde leda till, har rasteorier och rasbegreppet vanligtvis hamnat i fullständigt vanrykte hos kritiskt medvetna människor. Vi som har denna insikt talar inte längre om raser. Men finns det inga raser, ingen rasism. De som använder begreppet är ute efter att uppväcka historiens spöken, för att misstänkliggöra dem som inte helt passar in i dagens politiskt korrekta mallar. En typisk företrädare för dessa demagoger är ledarredaktör Anders Linberg på Aftonbladet, som mot bättre vetande envisas med att tala om raser och rasism. I SVT debatt på torsdagen den 4/12 fick han också oemotsagd (pga programledaren) vräka ur sig att SD är ett fascistiskt parti.

SD anklagas också för att vara ansvarslösa, när de medverkade till att fälla den rödgröna budgeten. Men vad betyder det att ta ansvar i detta sammanhang? SD har ingen anledning att ta ansvar för något som deras opponenter står för. Tvärt om är det att ta ansvar för det förtroende deras väljare har gett dem när de tar strid med alla de politiskt korrekta politikerna. Detta är SD:s ansvar. Etablissemanget kan inte smälta att SD utnyttjade sina parlamentariska rättigheter och därför kallar man dem för ett odemokratiskt parti. Inte heller detta har de något stöd för i verkligheten. Partiets ledamöter är framröstade i ett allmänt, demokratiskt val och den interna arbetsprocessen skiljer sig inte nämnvärt från de andra partierna och allra minst från sossarnas sk ”demokratiska centralism”. För SD är det nog en fördel inför extravalet att pk-etablissemanget fortsätter att hetsa mot dem. Partiet attraherar den massa av svenska folket som nu är både trötta på och oroliga för Sveriges stora mottagande av flyktingar, som inte kan försörja sig själva. SD kommer efter hetsen mot dem att vinna allt fler väljare som är kritiska till dagens ordning i politiken.

 

 

 

 


 
gen_22.1.gif