1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_474.1.gif

95. Det finansiella storkapitalet

Caja copy.jpg mini.jpg

FINANSSEKTORN DRIVER OSS I FÖRDÄRVET

I Spanien har en halv miljon människor förlorat sina bostäder sedan den ekonomiska krisen slog till. Under de gyllen åren byggdes en halv miljon bostäder varje år och bankerna uppmuntrade människor att ta lån för att köpa sig nya bostäder. På grund av den stora efterfrågan på bostäder fyrdubblades huspriserna och genom generös lånefinansiering köpte många löntagare allt för dyra, övervärderade bostäder. Sedan kom problemen när ekonomin blev sämre och bankerna höjde räntorna, i vissa fall med upp till 40 procent. Boendet åt upp lönerna och konsumtionen minskade. I krisens kölvatten kom ökad arbetslösheten. När låntagarna inte längre klarar att betala räntorna knackar kronofogden på dörren och många har blivit vräkta. Sedan köper banken tillbaka bostaden till halva priset och den utblottade låntagaren kan sitta tillbaks med en skuld på en miljon eller mera. Men det är en skuld som till del inte handlar om reella värden.

 

Två miljoner bostäder är idag till salu i Spanien och det finns nya bostadsområden typ Residencia Hernando Francisco i Zenia utanför Madrid, där man byggt 13500 lägenheter. Idag är det en spökstad där övergivna hundar och katter smyger omkring för sig själva. Liknande är situationen i USA där Bill Clinton på sin tid, genom nya, förmånliga lån, ville uppmuntra medborgarna att köpa egna bostäder. Det gjorde också de som inte hade ekonomiska förutsättningar att betala lånen, men trodde att de bara kunde sälja bostaden och få tillbaka sina pengar eller mer. År 2007-2008 var skuldsättningen så stor att folk inte klarade att ta mera lån. Konsumtionen föll och med den huspriserna. Idag ser vi villaområden där fönstren är igenspikade med plywoodskivor. När löntagarna inte kan betala räntorna på sina lån spricker lånebubblan och systemet kraschar. Situationen är likadan i flera europeiska länder som till exempel de så kallade PIG länderna, Portugal, Irland och Grekland.

 

Även i Sverige har vi ett skuldberg. Faktiskt ligger vi på femte plats i skuldligan vad gäller skuldsättning i förhållande till BNP. Bara Holland, Danmark, Irland och Storbritannien har en större skuldsättning. Efter Sverige kommer USA. Skillnaden är att vi ännu inte drabbats av att bostadsbubblan spruckit. Det beror främst på att ekonomin varit förhållandevis bra. Men nu ser vi hur varslen duggar tätt och riksbanken varnar för att utlåningen är för stor. Det är nog bara en tidsfråga innan krisen också når oss. Regeringen har varit allt för optimistisk i sina prognoser, men det hör väl till.

 

Anledningen till att löntagarna konsumerar mera än de har pengar till kan vara flera, men det verkar uppenbart att man fångas av konsumismens lockande toner. Vi lever i demokratier med vissa jämlikhetsideal och folk jämför sig med varann och de bättre ställda och deras konsumtion. ”En an ska va så god som en an.” Att detta är möjligt beror på att det varit så lätt att låna, ja till och med utan krav på amorteringar. En del husköpare tänker också att de senare säljer huset och gör en god vinst. Men så blev det inte och på detta sätt har vi fått en skuldklyfta vi inte sett maken till sedan krisen på trettiotalet.

 

Det är kanske lätt att skylla på bankerna och visst fungerar de som parasiter som suger ut löntagarna via enorma räntegap (skillnaden mellan in- och utlåningsräntor) som ger miljardvinster till bankerna och deras aktieägare. Vi är många som blivit pungslagna av de giriga bankerna. Men ytterst är det faktiskt politikerna som är bovarna i dramat.

 

Efter trettiotalskrisen insåg politikerna att teorin om att den fria marknaden är självreglerande och i princip sätter rätt pris så att allt till sist blir till det bästa, att detta är en myt. Därför beslöt de att reglera den finansiella handeln. Men så kom sjuttiotalet och den neoklassiska ekonomiska teorin från Chicagoskolan blev på modet igen (och en del av deras ekonomer fick nobelpriset). Detta ledde till avregleringar och nu kan vi se resultatet av spekulationsekonomins framfart i mer än trettio år.

 

De nyrika börsklipparna och deras svans investerar inte främst i produktiva verksamheter, utan spekulerar på börsen i syfte att få snabba vinster. I klassisk ekonomisk teori investerar de rika i produktion och skapar tillväxt där alla efterhand tjänar på utvecklingen. Men många av dagens ”kapitalister” är inga riktiga kapitalister, som investerar och producerar. Istället ägnar de sig åt spekulation och fiktiva värden.

 

Enligt teorin sparar folk i banken och denna lånar ut pengarna med ränta, dvs vinst som kan återinvesteras. Men det som händer idag är närmast motsatsen. Tror bankerna på goda tider lånar de gladeligen ut pengar de inte har. Men hur är detta möjligt? Jo eftersom pengar idag framförallt är siffror i bankernas datorer! Var gång banken beviljar ett lån, skapar de pengar på marknaden, men som saknar reella värden i insättningar som säkerhet. Det är denna sifferkarusell som gör det möjligt att fortsätta att låna ut pengar, som inte har någon täckning. Detta kan vara svårt att se i vardagen, men blir tydligt då spararna tappat förtroende för sin bank och genast vill ha ut sina besparingar. Då kan banken inte betala.

 

Den ekonomiska krisen idag beror bland annat på att den finansiella sektorn blivit otroligt stor, sammanvävd och girig. Den har skapat ett skuldberg av tidigare aldrig skådad omfattning. Folkets skuldsättning är nu så stor att bankernas räntor fått effekten att många låntagare inte klarar ekonomin och konsumtionen minskar. Fortsatt och stegrad konsumtion är själva motorn i vår ekonomi. När konsumtionen minskar stagnerar produktionen och minskar. Sedan följer arbetslöshet och konsumtionen minskar ännu mer. Bankerna sitter med stora bostadsbestånd som inte går att sälja. Och eftersom de lånat ut pengar utan tillräcklig täckning, har bankerna i Grekland, Italien, Spanien, Portugal, Frankrike England och Irland fått stora problem.

 

EU:s strategi att tackla skuldberget anses av många ekonomer helt förfelad. Hårda åtstramningar och besparingar ökar istället krisen. Ekonomin går ner och arbetslösheten ökar och skulderna blir bara större och större. Genom att den Europeiska centralbanken (ECB) och valutafonden (IMF) skapar mera pengar som de lånar ut till de krisande bankerna ökar de på skuldberget. Och de krisande länderna kommer kanske aldrig att kunna betala tillbaka lånen.

 

Men detta scenario har den finansiella sektorn också garderat sig mot, genom att pressa politikerna att lägga över bördan på skattebetalarna. Den mäktiga finanssektorn uppdrar åt sina lobbyister att få politikerna dit de vill. En av dessa mycket mäktiga aktörer är Institute of International Finance (IIF). Det är en ”intresseorganisation” för världens storbanker, investmentföretag, hedgefonder och försäkringsbolag, med andra ord det finansiella storkapitalet (DFS). DFS har hotat EU:s toppolitiker med att det blir fullständig kaos i Europa och euron går under, om de låter Grekland gå statsbankrutt. Eftersom DFS själva är centrala aktörer i detta krisspel, har Angela Merkel, Nicolas Sarkozy, Herman van Rompuy, Christine Lagarde, Olli Rehn med flera inte vågat göra annat än tillmötesgå DFS med stora lån till Grekland, trots att detta står i strid med EU:s regler i Maastrichtfördraget (artikel 123 och 125) vars syfte är att förhindra att medlemsstaterna missköter sig i förvissning om att EU alltid kommer till räddning.

 

Att den grekiska staten misskött sig och till och med lurat EU vad gäller finanserna, är välkänt nu. Men EU-politikerna vågar inte låta den grekiska staten gå i konkurs, i rädslan för att DFS kommer att straffa dem. Alltså har den grekiska staten fått ett lån på 110 miljarder euro och ECB har köpt (värdelösa?) statsobligationer för 214 miljarder euro från krisländerna. Pengarna från trojkan – EU, ECB och IMF – har gått till banker, hedgefonder och försäkringsbolag och räddningspaketet innebär en förmögenhetsöverföring från skattebetalarna till DFS av en otrolig omfattning på kanske tusen miljarder euro.

 

EU:s toppolitiker har alltså låtit sina stater gå i borgen för ofattbart stora penningbelopp, som det kanske slutar med att skattebetalarna får stå för. Men bankerna kommer att klara sig väl ur krisen, tack vare att politikerna satt sig själva i finanssektorns knä. En grekisk statsbankrutt hade kostat tyska och franska banker (som främsta utlånare) ca 40 miljarder euro. Ekonomen Stefan de Vylder menar att det hade varit bättre att låta Grekland lämna euron och ställa in betalningarna. Nu är det Europas skattebetalare som får stå för notan, som kan komma att bli upp till tusen miljarder euro.

 

Genom politikernas oförstånd och ideologiska blindhet har de låtit den finansiella sektorn, där vinstmaximering är etiken, växa till en cancer som driver människor till självmord – en sorglig konsekvens av skuldsättningen. Krisen skapar givetvis stor oro bland utsatta medborgare och kritiken växer mot de politiker som anses ansvariga och extrema, politiska rörelser växer fram. Förmodligen behövs det nya politiker och en helt ny politik för att bekämpa den finansiella hydran. I den nya politiken behöver en skuldavskrivning för de mest utsatta ingå. Eftersom skulderna till stor del består av siffror i bankernas datorer borde det inte var allt för svårt att radera hårddiskarna och börja om med ett nytt och förnuftigare system, där den finansiella sektorn hålls i strama tyglar – om den politiska viljan finns!

 

Spanien vår 12 494 mini.jpg

ÖKADE VINSTER MINDRE VÄLFÄRD

Efter andra världskriget gjorde folkhemspolitiken, den fulla sysselsättningen och starka fackföreningar att de arbetandes andel av den samlade produktionen (BNP) ökade markant. 1970-talet kan sägas vara arbetarnas decennium, då de fick ca 80 procent av BNP och mer i lönekuvertet. Man hade råd med en allt bättre levnadsstandard: bättre bostäder, bil, semesterresor, fritidshus, mm. Det var en tid då vänsterideologi dominerade samhällsklimatet och företagarna fick hålla tillbaka sina krav.

 

Men på 1980-90-talen var det slut med arbetarnas lyckliga tid. Lågkonjunktur, begynnande globalisering, arbetslöshet och högervindar i politiken gjorde att näringslivet och kapitalet åter kunde stärka sin maktställning. Till och med den socialdemokratiska ledningen började tala om att arbetarna fått för mycket makt och höga löner, och att näringslivets vinster var ohållbart små. Metoden att ändra detta var att göra en stor devalvering av kronan med 16 procent.

 

Under 1990-talet får vi avregleringar och kapitalet fri rörlighet. Företag flyttar dit lönerna är som lägst och vi får ännu en devalvering. Allt samverkar till en maktförskjutning till kapitalägarnas fördel. Lönerna pressas tillbaka till 30-talsnivå i förhållande till BNP, samtidigt som näringslivets andel blev ännu större. Idag tar företagens ägare hand om ca 30 procent av BNP (mot 20 på 70-talet) och löneandelen av BNP är tillbaka till den nivå som gällde 1910. Sättet för löntagarna att hålla uppe konsumtionen, trots fallande löner, har varit att låna allt mer. Detta har lett till flera så kallade lånebubblor, som spruckit med förfäran. Detta ser vi nu i Sydeuropa.

 

Tendensen är privatisering, bolagisering och ökade klasskillnader. I 17 av 22 OECD-länder har klassklyftorna ökat och i Sverige har inkomstskillnaderna sedan 1980-talet ökat mer än i andra OECD-länder. Fram till mitten av 90-talet bidrog skatte och ersättningssystemen till att motverka inkomstskillnader. Därefter har omfördelningseffekten försvagats påtagligt och den ojämna fördelningen av kapitalinkomster är en viktig faktor för detta. En (1) procent av befolkningen i Sverige äger 32 procent av landets samlade förmögenhet och finanskapitalet har avsevärt stärkt sin ställning i samhället. En svensk vd har i genomsnitt 17 gånger mer i inkomst jämfört med en industriarbetare. Toppchefer inom näringslivet har hela 46 gånger mer än en industriarbetare. Till detta kommer bonusar, som årligen kan uppgå till mer än en miljon kronor. En vd tjänar i snitt fem miljoner och en industriarbetare 300 000. Klasskillnaderna har ökat för varje år sedan 80-talet. 1980 var skillnaden mellan en topp-vd och en industriarbetare nio gånger. År 2010 hade den ökat till 46 gånger. Vad den höge verkställande direktören tjänar på ett år motsvarar vad en industriarbetare kan få ihop under ett helt arbetsliv.

 

Den nuvarande borgerliga regeringen prioriterar arbete, men det är ett arbete till lägre lön. Metoden för detta är jobbskatteavdrag, högre krav för att få A-kassa och lägre ersättning, vilket leder till lägre lönekrav. Men med lönesänkningspolitiken biter sig regeringen själv i svansen. 60-70 procent av BNP används för medborgarnas konsumtion. En politik som driver upp vinsterna i näringslivet och lägre löner leder till minskad konsumtion och kapitalexport. Vinsterna blir då konsumtion i ett annat land (på lånade pengar tex Grekland och Spanien) och samtidigt minskad produktion i Sverige, vilket leder till ökad arbetslöshet. Detta i sin tur hjälper till att hålla nere lönekraven. Alltså en neråtgående spiral och minskat välstånd för flertalet i landet.

 

Jylland 06 126 mini.jpg

DYRA FLYGPLAN, DÅLIGT FÖRSVAR 

Regeringen och socialdemokraterna har beslutat att köpa 60 nya JAS Dyrgripen till en kostnad av 90 miljarder. Det är mer än dubbelt så mycket som hela försvarsbudgeten för ett år. ÖB har begärt fyra miljarder mer i försvarsbudgeten, men nu vill regeringen istället sänka den med en halv miljard. Det måste uppfattas som en provokationen av militären.

 

Är det klokt militärstrategisk att satsa på Dyrgripen? Frågan är berättigad, eftersom risken är stor att de fina planen inte hinner sättas in i strid. De blir kanske utslagna redan på marken, innan de hunnit komma i luften, eftersom försvaret numera inte har mycket till luftvärn och kustartilleri, som kan stoppa inkommande kryssningsrobotar.

 

Det blev lite av en chock för svenska folket då ÖB Sverker Göransson sa att försvaret inte klarar att försvara landet mer än en vecka och tom bara delar av landet. Anledningen till den usla försvarsförmågan faller tillbaka på politikernas besparingar. Den årliga försvarsbudgeten har minskats med sex miljarder sedan början av 2000-talet. För 25 år sedan var den 3,5 procent av BNP och idag bara 1 procent (1958 var den 4,6%).

 

En anledning till att försvaret kommer att fungera dåligt, är stora brister i samordning, kommunikation och logistik. Vi ska ha sju stridande bataljoner, men bara två underhållsbataljoner. De stridande kommer snabbt att lida brist på ammunition, drivmedel, mat, mm. Men vi kommer kanske inte heller att ha soldater så det räcker. På 90-talet kunde 600 000 soldater mobiliseras, i framtiden högst 40 000, om rekryteringen av yrkessoldater lyckas (Finland har 266 000 och lilla Danmark 84 000).

 

Politikerna och försvarsoptimisterna räknar med att hotet mot Sverige är litet, men hur vet man vad det blir i framtiden? I Ryssland – vår gamla ärkefiende – pågår en kraftig upprustning och en dag vill man kanske ta tillbaka förlorad mark i Baltikum, där det finns en stor, diskriminerad rysk befolkning. Då kommer Sverige att bli berört och Gotland ligger illa till.

 

Vårt försvar har omvandlats från värnpliktiga till yrkessoldater, från ett invasionsförsvar till en insatsorganisation, som ska kunna föra krig i utlandet. För närvarande finns ca 700 soldater i utlandsstyrkan och insatsen i Afghanistan, Kosovo, mm, kostar ca tre miljarder. Det är välbekant att politikerna hoppas på hjälp från Nato, men det ska vi inte tro, sa nyligen Natoordföranden Anders Fogh Rasmussen, så länge vi inte är medlemmar. Och vill vi bli det? I så fall kostar det.

 

Det är sannolikt ett misstag att slopa värnplikten och gå över till yrkessoldater. Skattesänkaralliansen äventyrar landets säkerhet genom nerskärningar och felsatsning på JAS. (Ett starkt robotförsvar är troligen effektivare.) Utlandsstyrkor är lite av hybris i ett land som inte kan försvara sig själv. Hotet är inga väderkvarnar (som försvarsexperten Hans Blix menar, Fokus 6/2013), men en framtida Dr Strangelove, som trycker på knapparna i öst för kryssningsmissiler mot landet.

 

Indianer (8).jpg

IDEOLOGISKA RAS-ISTER

Författaren Jonas Hassen Khemiri, med svensk mor och tunisisk pappa, har fått stor uppmärksamhet för en artikel i DN, där hans personliga erfarenheter av särbehandling och diskriminering tas till utgångspunkt för att Sverige har rasistiska strukturer och i grunden är rasistiskt. Sveriges Radio hade för en tid sedan ett direktsänt program från Fryshuset i Stockholm om rasismen i Sverige. Där medverkade bland annat den förre folkpartiledaren Bengt Westerberg, som den gången inte ville sitta i samma soffa som Ny demokratis ledare. Den annars intelligente Westerberg använde ideligen begreppet rasism. Men det borde slagit honom och reportrarna på SR (liksom Jonas Hassen Khemiri), att det är något ologiskt att tala om rasism, när vi inte längre har några raser. Begreppet ras är sedan andra världskriget utmönstrat i seriösa sammanhang. Men en del tycks ha glömt detta och begreppet används allt flitigare i diskussioner kring invandring och inte minst utvisning av dem som inte har rätt att stanna i landet. De som är kritiska till invandring kallas numera inte sällan för rasister. Rasismdebatten avspeglar ökade motsättningar kring vilka som har rätt att vara i landet.

 

Att använda begreppet rasism är ett sätt att hos åhöraren försöka koppla de invandringskritiska till nazismen och nazister, eftersom de är de mest kända rasisterna i modern tid. Nazisterna skapade en raslära enligt vilken den ariska rasen är den mest högtstående. Rasblandning hotar den ariska rasens kvalité och därför är de emot detta.

 

Efter förintelsen och Tysklands nederlag i andra världskriget har hela den teoribildningen förkastats och inom biologin använder man inte längre begreppet ras, eftersom det är ett luddigt begrepp. Det går inte att urskilja specifika raser.

 

Numera talar man hellre om etnicitet, dvs man har gått från ett svagt biologiskt begrepp till ett mera kulturellt. I analogi med detta skulle man kunna tala om etnisism om föreställningar att vissa etniska grupper är underlägsna andra. Men rasbegreppet används nu ideologiskt av

ras-ister (dvs personer som hävdar en ideologisk uppfattning eller lära om raser: ”ras-ister”) och då kan man – när allt flyter – anklaga vem som helst för att vara rasist. De som hävdar tesen om den abstrakta, strukturella rasismen kan få varje särbehandling av människor att framstå som rasism. Om alla är rasister kanske ingen är det ens i denna värld av olikheter, klasser och förtryck.

 

Naturligtvis känner Khemiri och Westerberg (och journalisterna på SR) till detta, men man vill väl som andra vilka pratar om rasism misstänkliggöra dem som är kritiska till invandringen och förespråkar en rättsordning och reglering av flyktingmottagandet. Sådan demagogi skapar inte bra förutsättningar för en allvarlig diskussion kring den känsliga invandringsfrågan och polisens arbete med utvisningar. Men det är nog inte heller avsikten för dem som vill ha en fri invandring av nödlidande i världen.


 

PÃ¥sk 13 022 mini.jpg

TVÅ SIDOR AV ISEN

Vintern i år har gett rika tillfällen för att åka populära långfärdsskridskor på kommunens många sjöar och det är många som utnyttjar dessa möjligheter. Vackra Mjörn hör till favoriterna med sin storslagenhet. Hit kommer också många skridskoåkare från Göteborg och andra kommuner, till och med ända från Skåne. Men en stor sjö som Mjörn, med många öar, vikar, uddar och skär ger en levande och äventyrlig is med förnöjelse, fascination och förskräckelse. Så här kontrastrikt kan det vara:

 

1. En oförglömlig dag på isen

Morgonen är bitande kall då vi sticker ut på Mjörnisen. Rimfrosten gnistrar i träden, upplyst av morgonsolen. Vi glider iväg norrut och isen sjunger en lite vemodig såg under skridskorna, som om den inte tycker om att få skärsår. Öarna ute på sjön ligger där som gröna toppluvor utspridda på den vita isen. I fjärran syns andra skridskoåkare. Utan jämförande landmärken, ser de onaturligt långa och höga ut.

 

Vi har den kalla nordanvinden i ansiktet. Den är kanske bara ett par sekundmeter, men det gör skillnad. Alltid behagligast att åka i medvinden, så kanske också i livet. Råkarna har redan kommit, spruckit upp då isen utvidgat sig och inte fått plats, men idag har de redan frusit till under den kalla natten. På avstånd hörs ett klånkande i isen då den rör på sig. Vi passerar fort de rika villorna vid Skår. Där saknas inget, kan man se.

 

Efter Lövekulle ser vi snö på isen i Tegelbruksviken och vänder därför söderut. Nu har vi medvind och solen i ansiktet och allt känns mycket behagligt. Vi passerar snabbt både Lilla och Stora Rödkullen och strax också Jönsholmen med sin fyr. Vid Risö skär träffar vi några kompisar och byter information om isens kvalitéer. Inga större problem idag, men knottrigt på sina ställen och snö i vissa vikar. Dit vill vi inte. Matsäcken smakar häligt när vi senare sitter på Risö ångbåtsbrygga och ser ut över flaket och Bokö på avstånd.

 

Med vinden i ryggen tar det knappt tio minuter att ta sig till Bokö. Vi passerar genom sundet förbi Höga Ekholmen och kommer till stora råkar vid Kariholmen. Typiskt! Det brukar bli råkar här, men idag går det lätt att ta sig över, vilket inte alltid är fallet. Nere vid Kärleken stöter vi på snöig is och vänder norrut igen. Det har en stund och kraft att ta sig upp till sydsidan på Bokö – där en familj intressant nog bor permanent, men idag syns ingen till. Vi sneddar över mot Bergsjödal (vilket intressant namn!) och ser att rinnande vatten har skapat orgelpipor av is i strandkanten. Där står också träd med elefantfötter fastfrusna i isen. Solen står redan lite lågt när vi kommer tillbaka till Västra Bodarna aningen trötta men lyckliga.

 

2. Kriget i isen

Morgonen är dimmig och grå. Luften känns fuktig och råkall, men den får träden att framträda vackert, klädda i en kappa av rimfrost. Det blåser från söder och nyper i skinnet. Isen är mörk med vita frostfläckar i ett regelbundet mönster, så som naturen själv skapar. Vädret är mycket mildare idag – från minus 17 till minus 5 – och det gör isen mycket orolig. Knallar och kanonskott rullar fram över isen – ibland som åska på avstånd. Då och då låter det mera som gevärsskott, där kulorna rikoschetterar mot isen, som spricker. Först blir vi oroade av dessa häftiga knallar och sprickande is, men den är ju tjock och vi vänjer oss – ända tills en stor råk öppnar sig tvärs över isen. Stora isflak har flugit upp på isen och ligger där blåskimrande. Gulgrönt vatten väller upp från råken och flyter in över isen. Det är en dyster syn. Här blir det besvärligt att ta sig över, men efter en stunds letande finner vi en isbrygga, där det går att kliva över.

 

Färden går vidare mot Järnavan, sydspetsen på Sunnerö. När vi står där och tittar på den bekanta stugan, som ligger på en klippa, blir isens konvulsioner dramatiska. Plötsligt hörs ett muller och sedan en våldsam explosion. Isen spricker upp i stora flak bara några meter framför oss. Några isflak ställer sig på högkant och vattnet sprutar högt i luften, som en kaskad. Sprickbildningen och knallarna fortsätter med hemskt oväsen, ja nästan förskräckande. Isen delar sig i stora avlånga flak, men bara med en eller ett par meters bredd. Vatten börjar välla upp kring skridskorna. Nu gäller det att snabbt ta sig till fastare och säkrare is, men det är nära ögat att vi hamnar i vattnet. Detta är nog ett sällsynt fenomen vi bara sett en gång tidigare och då just på Mjörn, den oroliga sjön.


Hela vägen längs östsidan av Sunnerö fortsätter eldgivningen och kanonskotten från isen. Det bildas många fler sprickor och vatten tränger upp på isen. Den är 12-15 centimeter tjock, men detta är ändå oroande. Vi passerar i medvind snabbt över flaket på väg mot Risö. Då hörs ett starkt muller som rullar fram över isen från Långholmen till Långa Ekholmen. Mullret varar flera minuter och isflak kastat upp på isen, vattnet stänker kring sprickbildningen och det bildas en stor råk, som det knappast går att ta sig över. Men det slipper vi, som tur är, eftersom vi ska mot Risön och sedan vidare öster ut mot Västra Bodarna och fast mark under fötterna – kanske inte det som skridskoåkare ser som lyckan, men kanske just denna dag.

 

Skrinnaren Alf Ronnby

 


 
gen_22.1.gif