1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_474.1.gif

94. Midvinter

Myrflon 2012 343 webb.jpg

EN JULHISTORIA FRÅN JÄMTLAND

Termometern står på minus tjugo. Stora snöflingor dalar från himlen och faller mjukt mot den gamla snön på marken. Det är julafton, förväntningarnas afton. Fåglarna får en ny kärve. Getterna i stallet en extra hötapp. Hunden Ruff ett fint köttben och hönsen majskorn, som de älskar. I Lars gård är julens förberedelser i full gång. Lars har varit ute och huggit en fin gran. Lutfisken har legat i blöt. Maria har bakat julbrödet och pepparkakorna, gjort korvar och syltor och köttbullar och lagt in löksillen och kokt grisfötter och skinkan och gröten och… Det är mycket som ska grejas till jul. Anna och Erik har varit hos dem en kväll och stöpt ljus. Det är tradition hos Lars och Maria.

 

Anna och Erik är inbjudna att fira jul hos Maria och Lars. Maria och Anna arbetar i köket, medan Lars och Erik försöker få julgranen att stå rakt och snyggt och bli fint klädd för aftonen.

-         Enligt jämtländsk tradition ska julstöket helst vara klart till Sjurmäss, säger Maria lite urskuldande.

-         Sjurmäss? Vad är det? Anna ser förbryllad ut.

-         Sjurmäss är något gammalt jämtskt. Förr höll man visst nattmässa den dagen. Det är dan före dopparedan, som det heter i resten av landet.

-         Hmm, intressant. Det har jag aldrig hört talas om.

-         Nej, utanför Jämtland är det väl inte så många som känner till det. Men jag läste att Sjurmäss förr kallades Gammalsjul.

-         Är det en slags gammal jul?

-         Tja, det kan man kanske säga på sitt sätt. Det var visst innan vi blev kristnade.

-         Alltså en hednisk jul.

-         Just det.

-         Ja, det är ju lite lustigt att vårt julfirande, till minnet av Kristi födelse, inte är på rätt dag. Det var ju inte den tjugofemte december han föddes.

Lars som råkar komma förbi och hör samtalet, blandar sig i.

-         Det är nog så, att man övertog en hednisk högtid, som var vid vintersolståndet. Förmodligen lättare att få julhögtiden accepterad så, säger Lars undervisande.

-         Att vi har behållit begreppet jul är också intressant, tycker Anna.

-         Ja, i de flesta kristna länder heter det något med Kristus, som i England där det heter Christmas, alltså Kristi mässa.

-         Vad betyder jul egentligen, alltså på den hedniska tiden?

-         Det strider de lärde om! Lars skrattar. Men en intressant förklaring skulle kunna vara att det betyder hästfest.

-         Hästfest! Anna ser förvånad ut.

-         Ja, det var den högtid då man för ovanlighetens skull åt hästkött. På den hedniska tiden var hästen närmast ett heligt djur, eller i vart fall ett mycket värdefullt djur. I fornnordiska heter häst jor och fest kunde heta öl. Sammanslagningen av dessa skulle då bli jol, alltstå hästfest.

-         Jaha, tänka sig. Det låter ju inte orimligt, säger Anna och ser lite upprymd ut. Vi sjunger ju om Staffan som var en stalledräng och vaktade sina fålar fem….

-         Ja, vem vet? Det kanske finns ett samband, säger Lars och går för att hämta den förlängningssladd han ska ha till granen.

 

Klockan ett är det dopp i grytan med extra fint fläsk och snaps till. Efter det är alla rosiga om kinderna och något dimmiga på ögonen.

-         Vi kanske ska sätta ut en tallrik gröt till tomten i stallet, säger den fryntlige Lars.

-         Tror ni på sådant, undrar Anna förvånat, eftersom hon inte uppfattat glimten i Lars öga.

-         Visst, säger Erik övertygande. Det vet du väl? Utan gårdstomten kan det gå illa på gården. Därför är det bäst att hålla sig väl med honom.

-         Jovisst, nu minns jag. Glömde det där med gårdstomten, säger Anna och skrattar. Nu har hon fattat galoppen. Klart tomten ska ha en tallrik gröt.

 

I alla gårdens fönster lyser adventsstakar och på gårdsplanen står en stor gran och glimmar. Ruff ligger i soffan och funderar på varför alla är så uppspelta, denna kalla dag och då snön faller stilla. Katten går runt i huset och kollar så allt är som det ska vara. Hunden, den slöfocken, ligger som vanligt i soffan och drar sig. Den är då inte mycket till vakthund, tänker katten. Lars och Erik försöker få ihop några julklappsrim och de blir varken bättre eller sämre än de brukar vara, trots den uppsluppna stämningen.

 

På ett riktigt julbord hos Maria och Lars ska det finnas mycket mat. Minst tre sorters sill med ost och rödbetssallad. Inkokta grisfötter är tradition, liksom köttbullarna och prinskorven. Skinka, brunkål och Jansson hör också till. Lutfisken är viktig, en favorit för Maria.

 

När det är dags för julbordet har det mörknat ute och fönsterrutorna har blivit immiga. Lars insisterar på en stunds ro och kontemplation före maten. Erik läser i jultidningen Jul i Jämtland medan Maria och Anna fortfarande stökar i köket.

-         Vi firar jul till minnet av Kristi födelse och därför ska jag nu läsa det riktiga julevangeliet för er, säger Lars lite allvarsamt, när alla samlats.

Lars läser Lukasevangeliet med stort allvar och de andra lyssnar pliktskyldigt.

-         Nu får vi sätta oss till bords, säger Maria uppmanande sedan Lars slutat.

-         Jag hörde på radion, jag tror det var tredje advent, att man sa: nu är det advent och då väntar vi på tomten. Tomten! Har ni hört vilka dumheter! Det är ju en okunskap som är makalös. Och detta ska man få höra i Sveriges radio, säger Lars förtrytsamt.

-         Men det kanske var barn de riktade sig till, försöker Anna.

-         Det spelar väl ingen roll om det är barn. De bör få lära sig att vi ger varann julklappar till minne av den största gåvan vi någonsin fått, näst efter livet, som är Jesusbarnet.

-          Är det så?

-         Självklart vad skulle det annars vara?

-         För att vi ska gynna krämarna och mammon kanske, säger Erik spefullt. Nu tycker jag vi skålar för julen och vänskapen. Skål!

-         Den här löksillen är jättegod Maria, säger Anna

-         Hon lägger själv in den, säger Lars och nickar mot Maria.

-         Det är klart att julen ska ha något med kärlek att göra, med kärlek till nästan, säger Erik och kastar en kärleksfull blick på Anna.

-         Just precis. Julen är kärlekens högtid, fast en del tror att det är midsommaren, säger Lars.

-         Det hänger väl ihop med majstången, en gammal fruktbarhetssymbol.

-         Jo, midsommar, som egentligen ska firas vid sommarsolståndet, har gamla nordiska anor.

-         Skål!

-         Jag är inte van att äta grisfötter, men det är ju gott, säger Anna fast hon egentligen tycker det är en besynnerlig maträtt.

-         Jag tror vi tänker på midsommar och kärlek för att naturen och allt är så vackert då, säger Anna och ser lite drömmande ut.

-         Lustigt att vi sitter här på julafton och pratar om midsommar, säger Maria.

-         På sitt sätt är det en del av vår gamla kultur. I hednisk tid firade man sommarsolståndet och vintersolståndet. Solen har alltid spelat en viktig roll i människors liv över hela jorden, tror jag, säger Lars förklarande. Han har lite svårt att släppa lärarrollen till och med inför kollegor.

-         Fantastiskt vad mycket god mat du lagat Maria. Men jag orkar tyvärr inte äta både lutfisk och skinka med brunkål. Eftersom jag älskar skinka, får jag avstå från lutfisken, säger Erik, som inte vill säga att han inte tycker om lutfisk.

-         Men lutfisken med den här senapssåsen är ju det godaste på hela julbordet. Den måste du smaka, säger Maria som själv älskar lutfisk.

-         Okej, jag får väl ta en liten smakbit då, så jag inte missar det godaste.

Maria ser nöjd ut och räcker över lutfisken till Erik. Han tar en liten bit, allt för liten i Marias tycke, och häller över mycket senapssås.

-         Ja, det är såsen som gör lutfisken god, säger Lars menande.

-         Jättefin lutfisk Maria, säger Erik. Skål!

Lars, som nu är lite röd om näsan, lutar sig mot Anna och säger med myndig röst:

-         Nu när det är jul, får vi ta oss ett glas eller två. Men jag ska säga dig, att jag tycker folk i byn dricker för mycket.

-         Jasså, hur kommer det sig?

-         Här kan folk inte umgås utan att det ska drickas. Det är ett jäkla supande på helgerna. Det händer till och med att folk kör bil efter att ha druckit.

-         Jo jag vet, säger Anna. Men det är ju olagligt!

-         Inte här! Här har vi våra egna lagar, säger Lars spydigt.

-         Det är lite vilda västern här, fyller Erik i.

-         Den starke vinner?

-         Nej inte precis. Den med tur vinner, det vill säga den som inte råkar ut för en olycka. Så länge det inte händer något, går det bra att köra onykter. Men sker en olycka är man illa ute. Då gäller Svea rikes lag.

-         Dricker folk också hembränt?

-         Självklart! Du kan bara köra över till Norge och köpa en destilleringsapparat helt lagligt.

-         Och här är det ingen som tjallar!

 

Senare på kvällen, när de inte kunde äta mer och gått över till julklappsutdelning och sitter där i sofforna, dästa och lite berusade, säger Maria något till Anna i förtroende, som männen inte får höra. Anna får anledning att länge fundera över Marias ord.

-         Du Anna, ska du och Erik inte gifta er? Ni är ju jämt tillsammans, så ni tycker säkert om varann. Därför är det väl passande att gifta sig.

Anna blir först lite häpen och ställd, men finner sig.

-         Vi känner stor vänskap, men jag tror inte vi är mogna att gifta oss. Det har vi inte pratat om över huvud taget.

-         Men du ska veta, att det pratas om er i byn. Folk tycker att ni bör gifta er och inte bara leva tillsammans.

Det ringer en klocka för Anna. Det var detta Ove hade anspelat på. När Maria säger det, måste det vara sant. Hon blir störd, men hon måste försvara sig.

-         Men vi lever ju inte tillsammans! Vi har var sin bostad och vi arbetar tillsammans. Det kallar jag inte att leva tillsammans. Vi är vänner och arbetskamrater.

Maria, som är en försiktig person, skulle förmodligen inte utan alkoholens inverkan gått längre nu. Men hon säger:

-         Nu ljuger du väl lite för dig själv. Jag och alla andra ser att det är något mer mellan er. Och du ska veta, att för en kvinna är det inte särskilt bra att ha lösa förbindelser. Du får dåligt rykte.

-         Men vad menar du med lösa förbindelser?!

-         Du vet säkert vad jag menar. Jag tycker om dig, så jag vill inte att du ska råka illa ut. Jag vill dig bara väl. Jag känner den här byn, jag är född och uppvuxen här.

Anna inser att det inte går att spela oförstående. Hon måste möta Maria.

-         Jag ska tänka på vad du säger, så får vi se vad beslutet blir.

-         Jag hoppas för din egen skull att du handlar klokt.

-         Vad sitter ni där och tisslar och tasslar med, undrar Lars. Kom här och få lite likör och kaffe. Det behövs ovanpå all den här maten.

 

När Anna och Erik ska gå hem, har det slutat att snöa. Stjärnhimlen glimmar över byn och det knarrar i snön.

-         Kom nu hit i tid för julottan, ropar Lars efter dem. Ni måste vara här senast klockan sex. Då går häst och släde till Kalls kyrka.

-         Vi ska vara här i tid, lovar Erik och vinkar till Lars.

-         Ser du Erik, där har vi norrskenet igen.

-         Ja, det brukar vara som starkast före midnatt.

-         Visst är det fantastiskt, säger Anna och smyger in armen under Eriks.

 

Tillsammans går de på den knarrande snön genom byn, med vintergatans myriader stjärnor över sig och borialus fladdrande gardin i norr.

-         Kom går vi in till mig, säger Erik då de kommer till lärarbostaden.

-         Okej.

-         Trötta, småberusade och kärvänliga med ett inre lugn, lägger de sig på Eriks obäddade säng. Erik smeker Annas slanka kropp, de mjuka, fina kurvorna och den tändande huden. Den är elektrifierande och lusten stiger inom honom. Anna lägger sin hand om hans nacke och pressar ner hans ansikte mot sitt.

-         Kom! säger hon mjukt.

 

Erik rycker till då väckarklockan ringer klockan fem. Herregud, är det redan dags. Han har ju just somnat. Han puffar på Anna, som inte vill vakna.

-         Anna, nu måste vi upp!

-         Jag vill inte, svarar hon sömndrucket.

-         Vi ska ju till julottan. Det har vi kommit överens med Lars.

-         Jag orkar inte!

-         Jo då!

-         Jag är helt slut. Hon ligger som en död fisk.

-         Men det är ju ingen ansträngning. Vi får åka släde dit.

-          Det bryr jag mig inte om.

-         Du sa ju att det skulle bli så spännande att åka släde.

-         Sa och sa. Det var i går.

-         Julottan är stämningsfull. Du kommer att ångra dig om du inte följer med.

-         Nej, det tror jag inte. Jag brukar inte gå i julottan och nu är jag dödstrött.

-         Det ser inte bra ut, om du inte kommer med. Och du kan sova när vi kommer hem.

 

Gårdagens samtal med Maria dyker upp i Annas medvetande och samvetet säger henne att hon gör klokt i att följa med till julottan, som anständigt folk i byn gör. Sakta och mödosamt masar hon sig ur sängen och går och ställer sig i duschen. Det hjälper. Sakta, under inverkan av duschens behagliga värme, vaknar hennes kropp.

 

Hos Lars står häst och släde klara och facklorna är tända, när Anna och Erik kommer traskande.

-         Ni ser trötta ut, säger den pigge Lars.

-         Jo, vi är trötta, säger Erik lite surmulet. Anna säger inget, bara nickar.

Maria kommer ut med renfällarna, som hon värmt upp för avfärden.

-         Go fortsättning, säger hon glatt.

-         Detsamma mumlar Erik.

-         Då åker vi, ropar Lars och klatschar lite med tömmarna.

 

På väg ut ur byn kommer de ikapp flera andra som är på väg till julottan med häst och släde. Blossen kastar skuggor på snön och bjällerklangen hörs längs vägen. Sedan ner på isvägen och över sjön. Åter denna isväg, tänker Annas sömniga hjärna. För några dagar sedan har hon läst i Länstidningen om en man som gått genom isen med sin snöskoter på Storsjön. Kan man verkligen vara säker på att isen håller här? Hon fryser och trycker sig mot Erik.

 

Kyrkan är fint upplyst och marschaller visar vägen in. Allt är mycket stämningsfullt, just som Erik sagt. Men under predikan är det nära att hon somnar. Hon får verkligen anstränga sig för att hålla sig vaken. De levande ljusen i bänkraderna ser hon som i dimma. De har en gloria kring sig. När kantorn och kören klämmer i med Händels Halleluja! blir hon klarvaken. Hon ser sig oroligt omkring. Har folk märkt att hon suttit och halvsovit?

 

Anna tänker på Marias ord. Det bekymrar henne. Att gifta sig med Erik och stanna här i glesbygden, var inte det hon planerat eller över huvud taget tänkt sig. Kanske måste hon nu välja att sluta på skolan i förtid och lämna Huså. Men det vill hon egentligen inte. Så vad ska hon göra? Kanske kommer skolan dessutom att stängas på sikt. Vad ska hon då göra i Huså? Allt detta upptar hennes tankar i släden på vägen hem. Hon glömmer att oroa sig för isvägen.

Ur romanen Blåser upp till storm

Myrflon 2012 186 webb.jpg

VÄLFÄRDSSTATENS SLUT?

Efter andra världskriget växte det fram en allt mer utvecklad välfärdspolitik i Europa och USA. Det vi ser sedan en tid är en gradvis nermontering av en statlig socialpolitik, som omfattar alla medborgare. Tendensen går mot privatisering, bolagisering och ökade klasskillnader. I 17 av 22 OECD-länder har klassklyftorna ökat och i Sverige har inkomstskillnaderna sedan 1980-talet ökat mer än i andra OECD-länder.

Fram till mitten av 90-talet bidrog skatte och ersättningssystemen till att motverka inkomstskillnader. Därefter har omfördelningseffekten försvagats påtagligt och den ojämna fördelningen av kapitalinkomster är en viktig faktor för detta. En (1) procent av befolkningen i Sverige äger 32 procent av landets samlade förmögenhet och finanskapitalet har avsevärt stärkt sin ställning i samhället. En svensk vd har i genomsnitt 17 gånger mer i inkomst jämfört med en industriarbetare. Toppchefer inom näringslivet har hela 46 gånger mer än en industriarbetare. Till detta kommer bonusar, som årligen kan uppgå till mer än en miljon kronor. En vd tjänar i snitt fem miljoner och en industriarbetare 300 000. Klasskillnaderna har ökat för varje år sedan 80-talet. 1980 var skillnaden mellan en topp-vd och en industriarbetare nio gånger. År 2010 hade den ökat till 46 gånger. Vad den höge verkställande direktören tjänar på ett år motsvarar vad en industriarbetare kan få ihop under ett helt arbetsliv.

Samtidigt med denna utveckling av inkomsterna har politikerna sänkt ersättningen till sjuka och arbetslösa, i föreställningen att öka ansträngningarna hos arbetslösa att hitta arbete. Barnfattigdomen har ökat och nu lever 240 000 barn i familjer med låga inkomster, mindre än 11 450 per månad för ensamstående föräldrar och 17 450 för familjer med två vuxna. De gamla auktoriteterna Keynes, Townsend, Wigforss med flera, som trodde på en stark, social stat har övergetts till förmån för Chicagoskolan och sådana ekonomiska teoretiker som Milton Friedman och andra nyliberala efterföljare, vilka förespråkar en mindre stat, mindre statliga engagemang, avregleringar, skattesänkningar, privatiseringar och att låta marknadskrafterna styra. Statlig verksamhet anses vara ineffektiv och snedvrida marknaden. Utifrån detta perspektiv försöker man tackla EU:s ekonomiska kris genom nerskärningar av den offentliga sektorn och välfärdsprogrammen.

Utvecklingen i USA brukar ge en fingervisning om vart västvärlden är på väg. Jag minns hur min gamla vän professor Donald Brieland klagade över hur klassklyftorna och ojämlikheten ökat i USA sedan 1960-1970-talen och hur Reagan och andra politiker skurit ner på socialpolitiken, därför att de fattiga måste lära sig att klara sig på egen hand.

I USA tjänade en vd 1965 tjugo gånger mer än en industriarbetare. År 2011 tjänade de 231 gånger mer än industriarbetaren. De 400 rikaste har lika mycket tillgångar som 150 miljoner andra amerikaner. De högst betalade cheferna betalar mindre skatt än en småföretagare, vilket Obama framhöll i sin valkampanj. Idag är 12 miljoner amerikaner arbetslösa och en sjundedel av befolkningen lever på matkuponger (en misstroendets form av socialhjälp vi sedan länge avskaffat). Tolv procent har inkomster under fattigdomsgränsen. De allra rikaste betalar bara hälften så mycket skatt som på Reagans tid (samma tanke som hos alliansen?).

Det vi i Sverige ser av en politik för skatteminskningar och nerskärningar i den offentliga sektorn och privatiseringar, är bara en liten vindpust av den storm som svept fram över USA de senaste 20-30 åren och som fick kraftigast genomslag under president George W Bush. Då sänktes till exempel skatten för de rikaster och företagsbeskattningen från nästan 30 procent till 15. Skattesänkningar har lett till att skatteintäkterna är de lägsta i modern tid (15% av BNP). Bushs politik ledde till att statsskulden ökade med 2,9 billjoner dollar. Staten har nu svårt att betala för den mest basala samhällsservicen som sjukvård, skolor, social service, vägar med mera och det sker nerskärningar på alla områden. Till och med vägar byggs nu och ägs av privata företag. Republikanernas statsfientlighet har lett till att administrationen (dvs regeringen) har varit nära att tvingas inställa betalningarna. Kommer man inte överens i kongressen före första januari 2013 kommer skuldfällan att slå igen med enorma konsekvenser.

Det har inte varit lätt för Obama att tackla arbetslösheten genom offentliga investeringar på grund av republikanernas motstånd mot statliga investeringar. Men Obama har trots detta fått igenom satsningar på infrastruktur och hjälp till bilindustrin. Men när det gäller utbildning, som ofta anses vara en framsynt väg att angripa arbetslöshet, har både demokrater och republikaner skurit ner i programmen till förmån för skattesänkningar. Det är nu femhundra procent dyrare att studera vid college jämfört med 1980. Samtidigt är det allt svårare för ungdomar att få ett arbete, om de inte har examen från college. Sju av 10 som bara gått highschool har inte fast heltidsarbete.

Utvecklingen bort från välfärdsstaten som vi känner den från 1960, 70 och 80-talen är ett resultat av en medveten politik, där offentlig verksamhet anses otidsenlig. Nu är det privata initiativ och entreprenörskap som gäller hos dem som har makten. De rika använder sina pengar för att skaffa sig inflytande i politiken och påverka lagstiftningen till sin egen fördel, till exempel hur beskattningen av aktier, hedgefonder och vinster ska se ut.

De stora skattesänkningarna i USA och medföljande nerskärningar i den offentliga verksamheten är ett resultat av effektiv lobbyverksamhet och ”smörjning” av politikerna. Över hälften av ledamöterna i kongressen har tagit emot penningbidrag från storkapitalister som tex David Koch och hans bror (som tjänar 100 miljarder dollar per år). George W Bush fick stora penningbelopp för sin valkampanj från kapitalisten Steve Schwarzman från Lehman Brothers (som gick i konkurs 2008). Charles Schumer, den så kallade Wallstreetsenatorn, är en annan stormrik person som gett stora bidrag till politiker. Bidragsgivarna gör inte detta av ren välvilja och snällhet. De förväntar sig naturligtvis något i utbyte.

Korruptionen, eller vad man ska kalla det, är en sida av amerikansk politik, som vi inte har i samma omfattning här. Politiken är otroligt styrd av pengar från näringslivet och presidentvalet 2012 var det dyraste någonsin. En liten tröst i detta elände är kanske att Obama trots allt vann. Hade republikanen Mitt Romney och hans vicepresidentkandidat Paul Ryan vunnit, kunde vi vänta oss ännu mera nerskärningar av välfärdspolitiken. Paul Ryan är en ärkereaktionär politiker, hyllad av den lika reaktionära Tea-party-rörelsen, som vill undergräva all socialpolitik och tror att girighet är en positiv drivkraft hos människor och i den ekonomiska utvecklingen. Han hämtar inspiration från ideologen Ayn Rand, en extremist långt ut på högerkanten, betydligt mera statsfientlig än Milton Friedman och Friedrich Hayek. Hon vill i stort sett avskaffa staten och privatisera hela USA. För henne är skatt ett brott. Hennes bok Atlas Shrugged (Världen skälvde) har gjort starkt intryck på Paul Ryan och hans inställning till staten syns tydligt i hans finansplan The Path to Prosperity.

Vi står alltså inför den intressanta och viktiga frågan om utvecklingen av välfärdsstaten med en stark socialpolitik som omfattar alla medborgare, om detta varit en kort historisk parentes? Den ekonomiska krisen inom EU med drastiska nerskärningar inom den offentliga sektorn och omfattande privatiseringar av offentlig verksamhet i USA, talar för att välfärdsstaten i vart fall är i en kraftig utförsbacke. Vad som händer sedan är svårt att sia om, men finanskapitalets allt starkare ställning och konkurrensen från Asien och främst Kina ger knappast löften om en ny vår för den västerländska modellen av välfärdsstat.

Myrflon 2012 321 webb.jpg

STRAFFSKATT PÅ BILISTER

Det är ett utmärkt initiativ av GT att starta ett upprop för en folkomröstning kring den falskeligen benämnda ”trängselskatten”. Som denna åtgärd är utformad är det uppenbart att det inte främst handlar om att motverka trängsel i staden. Det är ett sätt att finansiera satsningar på infrastrukturen som staten huvudsakligen bekostat i Stockholm och Malmö, men i Storgöteborg ska bilisterna stå för notan. Något rimligare hade kanske varit om alla skattebetalare i Göteborg med omlandskommuner fått vara med att betala. Det hade dessutom blivit mycket enklare och billigare att administrera. Kanske hade det upplevts som rättvisare.

Men i det här landet är det numera politiskt korrekt att jaga och pungslå bilister i den heliga miljöpolitikens namn. Med sådana heliga förtecken anser politikerna det är legitimt att strunta i att höra vad väljarna tycker, ja till och med lura och bedra dem. ”Trängselskatten” är i själva verket en straffskatt på bilister och bör därför med rätta kallas bilistskatt.

Det är också typiskt att i denna slags frågor tror politikerna att de vet bäst själva och därför har den självklara och legitima rätten att fatta beslut över huvudet på folket, trots att de inte har något mandat för detta. Bilistskatten är ett belysande exempel på dagens maktfullkomliga politiker som nu räds de folkets röst. Folkomröstningen bör förstås också omfatta kranskommunerna, där bilisterna blir lika påverkade av bilistskatten som bilisterna i Göteborg.


Myrflon 2012 387 webb.jpg

ETT ALLT MÄRKLIGARE SAMHÄLLE

I samhällen som befinner sig i upplösning eller förvirring utvecklas märkliga beteenden och åsikter. När allt flyter tappar tidigare moraliska koder, värden och rättesnören sin styrande och reglerande kraft. Under västromerska rikets skälvande slutfas fick människorna uppleva detta och muslimska horder kunde enkelt ta över de Nordafrikanska regionerna. På 1930-talet var det kaos och kris i Europa och nazisterna vann stöd för hatets politik.

 

Dagens Europa befinner sig i kris, ekonomiskt, moralist och socialt. I krisens tecken passar EU-politiker på att centralisera och skapa överstatlighet utan att folken har stort inflytande på detta. Krisens dialektik uppvisar allt starkare spänningar i olika länder: å ena sidan starka högerkrafter på frammarsch och å den andra ytterligheten den totala värderelativismen eller socialnihilismen, där inget är vad det varit och allt ska vrängas ut och in och omstöpas. Unga människor slutar att tro på framtiden och lever i nuet. Intresset för sex och droger ökar markant, samtidigt som andra ägnar sin tid åt att berika sig. Girigheten sitter i högsätet.

 

En reflex av att den moraliska kompassen snurrar runt är bråket kring symboler, bilder och historiska gestalter. Vi har seriefiguren Tintin som historierevisionisterna i Sverige vill rensa ut från våra bibliotek. Andra vill inte visa den tecknade filmen ”Liten skär och alla brokiga”, där ”lilla hjärtat”, en liten svart flicka, anses rasistiskt framställd. Det går nu inte att sälja ”Kinapuffar” och ”Negerbullar”. Och författaren Astrid Lindgren beskylls för att ha varit rasistisk i Pippi Långstrump. Historierevisionism känner vi till från diktaturer som Sovjetunionen. Vi har återinfört raserna och fobi är numera en åkomma som blivit ett politiskt begrepp i syfte att undergräva trovärdigheten hos motståndaren.

 

Vi lever i samhällen där krafter arbetar metodiskt på att upphäva könsroller och genus och som yra höns ersätta han och hon med det relativistiska ”hen”. Miljöpartiet, ett snyftigt socialkramarparti (liksom Vänsterpartiet), som numera utmärker sig genom att ställa HBTQ-frågorna främst tillsammans med omsorgen om illegala papperslösa, vilka snikit sig in, faller in i denna moderna skara av politiskt korrekta. Miljöpartiet kommer i sitt nya partiprogram gå över till hen – som i höna.

 

Inom massmedievärlden (inte minst i Sveriges Television, SVT) är journalister och kultursnubbar så fascinerade av uppseendeväckande sexualitet, att vi ständigt matas med nya reportage och program kring den nya könsneutrala sexualiteten och böglobbyn. Det är ett välkänt fenomen att i ett samhälle på dekis är många besatta av sexualitet och det tydligaste tecknet på detta är dagens upptagenhet av homosexualiteten. När man på skolor i Malmö visade en film om homosexuella och mötte motstånd från en grupp 14-åriga elever, som tyckte det var äckligt med homosexuella, blev lärare chockade och uttryckte: ”har vi inte kommit längre!” dvs kommit längre i nermonteringen av ett moraliskt anständigt samhälle. På en skola i Sorunda norr om Nynäshamn fick en elev inte godkänt i biologi då hon på lektionen sagt ”det är onormalt att vara homosexuell”. Det visar att i det här landet – där politiskt korrekta gärna skryter med åsikts- och yttrandefrihet – får vi inte längre ha en kritisk inställning till homosexualitet.

 

I dessa dagar har vänskap och solidaritet ersatts med girighet i de kretsar som kan berika sig. Man kan uppleva att det är en värld av business och marknad som gäller. Till och med i politiken anfrätts språket av affärsvärldens vokabulär och anglicismer (vilket infekterar vårt språk öht). Socialdemokraternas nye partiledare, så gammal arbetare han är, kommer med en ”affärsplan” för hur sossarna ska ta makten igen. Uppenbarligen är det en avgrund inom svensk socialdemokrati mellan nyvalde ordföranden Stefan Löfven och outsidern Håkan Juholt som kickades ut av de politiskt korrekta.

 

Girigheten är som mest utbredd bland bankdirektörer och stora företagsledare. En svensk vd har i genomsnitt 17 gånger mer i inkomst jämfört med en industriarbetare. Toppchefer inom näringslivet har hela 46 gånger mer än en industriarbetare. Till detta kommer bonusar, som årligen kan uppgå till flera miljoner kronor. En vd tjänar i snitt fem miljoner och en industriarbetare 300 000. 1980 var skillnaden mellan en topp-vd och en industriarbetare nio gånger. År 2010 hade den ökat till 46 gånger. Girigheten handlar märkligt nog inte om pengarna i sig, men för dess symbolvärde i den sociala konkurrensen.

 

Hos bankerna visar girigheten sitt fula tryne. Nordeas vd Christian Clausen tjänade 28 miljoner 2011 och under de fyra år han varit vd har han fått 40 miljoner. Banken förser honom med en paradvåning för mer än 30 miljoner i Stockholm och vid 60 års ålder kan han gå i pension och kvittera ut 100 miljoner. Det delvis statliga Nordea avsätter årligen ca 3 miljarder till bonusar för direktörerna. I Capital Market hos Nordea fick sex direktörer vardera fem miljoner i bonus. SEB:s vd Annika Falkengren har också en lön att stoltsera med. Hon tjänar årligen 10 – 20 miljoner kronor och kommer att få en pension på 100 miljoner även hon. Andra bankdirektörer ligger inte långt efter. Här har vi ett släkte på samhällets sluttande plan som älskar pengar som Joakim von Anka.

 

Vi lever numera i samhällen där privat konsumtion har högsta värde och bankerna slår mynt av kundernas villighet att låna för konsumtionen. De lånar gladeligen ut en massa pengar som de inte har, vilket bla leder till lånebubblor. EU:s och USA:s ekonomiska kris beror bla på lånebubblor som spruckit och fått banker på fallrepet. Privat konsumtion slår nu ut nästan allt annat och därför går politikerna in för att främja den privata konsumtionen och dra ner på den offentliga och kollektiva. 2012 ökade åter privatkonsumtionen med nästan två procent och vi skaffar oss allt fler prylar, som i egentligen inte behöver. Och när bristerna i sjukvården, omsorgen och utbildningen bli allt mer uppenbara inser kanske väljarna att det är en dålig politik.

 

Muslimer tar allt större plats i våra samhällen. I Botkyrka utanför Stockholm har vi fått böneutrop från moskén. Eftersom kyrkklockorna i Sverige tillåts ringa, kommer vi snart att få böneutrop från moskéer runt om i landet – på sikt kanske fem gånger om dagen. Tusentals somalier, med föga förutsättningar att integreras i Sverige, är på väg hit, eftersom den svenska lagstiftningen numera tillåter återförening av familjer, utan krav på att de kan försörja sig. Och migrationsministern vill gärna ha hit utländsk arbetskraft för att, som de säger, klara vård och omsorg – trots att arbetslösheten är åtta procent.

 

Det är en svensk tradition sedan årtionden att vi bänkar oss framför tv:n på julaftons eftermiddag, för att titta på ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”. Det börjar alltid med Tomteverkstaden, som kanske också är något av det mest underhållande i kavalkaden. Hur många gånger har vi inte sett den blonda dockan få sina lockar efter att hon blivit skrämd av en hårresande spindel och den likaledes svarta dockan själv se till att få sin OK-stämpel i baken.

 

Hur många av oss har tänkt att detta är förnedrande och kränkande för blondiner och negresser? Troligen inte många. Men nu har de politiskt korrekta plötsligt upptäckt det rasistiska draget i Tomteverkstaden och helt sonika censurerat det beskrivna avsnittet. Men de missar kineserna! Är det inte kränkande för en miljard kineser att framställas som fjantiga dockor där hårflätan flyger i luften, så som det gör i leksaksparaden?

 

I samband med luciafirandet i skolorna var det en skola i Närke där den politiskt korrekte läraren inte ansåg det lämpligt att ha med de bruna pepparkaksgubbarna. Det var nog många föräldrar som tog sig för pannan.

 

Inför skolavslutningen kom det svenska skolverket med sina riktlinjer för vad som ska gälla om avslutningen sker i kyrkan. Något religiöst får inte förekomma. Här ser vi hyckleriet hos skolverket: å ena sidan fullständig värdefrihet och kulturell autonomi och å andra sidan censur och förbud. Tror de på skolverket att barn och ungdomar är så lättledda att varje ord från prästen måste kontrolleras, så de inte påverkar deltagarna? Med tanke på det avspända förhållande vi i Sverige har till religion och kristendomen, blir skolverkets proklamationer närmast absurda.

 

Skolverket har tidigare också visat sig vara en bastion för ängsliga, kulturrelativistiska byråkrater, som på olika sätt försöker sopa bort den svenska kulturen från skolan och befrämja en slags allmän pyttipanna av odefinierbara mångkulturer, där inger och allt är något mer värt än något annat. På det svenska skolverket firar de nog inte julen till minne av Jesus födelse, men kanske till mammons glädje?

 

Det verkar som de politiskt korrekta, förutom att sakna humor, också sakna historiskt perspektiv och ägnar sig, liksom i forna Sovjetunionen, åt historierevisionism. I sin iver att genom kultur och berättelser ge, som de tycker, människor en bättre bild av världen och vad vi bör tänka om den, blir de själva auktoritära och förtryckande.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Myrflon 2012 040 webb.jpg

EN DAG I FLODA

Höstlöven virvlar i luften och faller till marken, då många Flodabor i den höstgråa morgonen traskar till stationen för att ta pendeltåget in till storstaden Göteborg. Morgon och kväll är stationsområdet det mest frekventerade och många suckar över den dystra tunnelundergången till perrongerna – suckarnas tunnel (kanske också för att en del inte går till jobbet eller skolan med glädje tidigt om morgonen eller för att man inte helt kan lita på Västtrafik). Andra ryggar tillbaka när den grå ormen X2000 kommer farande i hög fart förbi perrongerna, med risk att lätta personer, som står för nära, sugs med. Uppe vid Flodamotet stockar sig trafiken för dem som ska slinka in på motorvägen i strömmen av bilar, också de på väg mot Göteborg.

Klockan åtta möter vi eleverna på väg till Alléskolan och Centralskolan. Några går fortfarande på gatan, eftersom det inte alltid finns trottoarer i villaområdena. Men efterhand har Floda ändå fått allt fler trottoarer. Några ynglingar åker moped på gång- och cykelbanan och fotgängare får kasta sig åt sidan. Vid Floda Nova hinner några barn och unga testa sin färdighet på skateboarden. De skulle nog hellre stanna där än fortsätta till skolan.

Sedan arbetslivets och skolans myror ilat till sina destinationer, sänker sig åter lugnet över Floda. En och annan pensionär är tidigt ute med hunden, men de gör inte mycket väsen av sig. För dem är den naturliga träffpunkten på gångbanan med andra hundägare. Hundarna viftar på svansen åt varann eller skäller ut.

Lite längre fram på dagen skyndar postens gula småbilar från brevlåda till brevlåda. Många brevlådor sitter rätt, men andra fel och postbuden får yrkesskador. Från dagis kommer en grupp barn i färgglada kläder och lyser upp miljön. De är på väg mot skogen i närheten. Där kan de bygga en hydda, leka Mulle och annat som är kul i naturen. Floda är omgivet av sjöar, skogar, berg och ängsmarker. Naturens kontraster skapar intressanta brytningar, som uppskattas av många.

På Sävelången sitter en man i en plasteka och fiskar vid vasskanten. Några fiskmåsar flyger skrikande över sjön. Badplatsen ligger nu sedan länge tom och öde, men bad är annars en uppskattad möjlighet i Floda. Nere i Floda centrum öppnar ICA. Pensionärer hänger på låset och hundarna blir lämnade utanför. Där står de darrande och känner sig osäkra och utelämnade. Några torra löv virvlar genom ett ensamt centrum. Men strax är några patienter på väg till vårdcentralen. På Sött och Gott lämnar en stor karl in post och köper en tidning. Annars är det som vanligt ganska stilla i Flodas bleka centrum. Från Säveån hörs ett brus av strömmande vatten i mängd på väg västerut, förbi lilla ön, mot Aspen och Göta älv och slutligen havet i väster.

På centrums parkeringsplats står många bilar. Men det ger fel bild av aktiviteten i centrum. Bara ett fåtal människor rör sig där och det finns heller inte så mycket som lockar mer än kanske fiskbilen och godisaffären. Floda centrum är en tämligen ointressant skapelse, format av tankar med vänster hjärnhalva, rationellt och stramt, men fantasilöst. Där finns inget att upptäcka och de flesta besökare kommer sällan längre än till matinköpen på ICA.

Efterhand kommer fler kunder till ICA. De skuffar runt på sina kundvagnar och plockar ihop dagligvaror, letande efter rabatterbjudanden för att spara några kronor. Vid kassan hinner ensamma själar och andra växla några ord med personalen. Vid lunchtid blir det trängsel vid kassorna, då eleverna från Centralskolan kommer för att köpa godis. Skolans mat passade dem kanske inte? Från frisören kommer en ondulerad vacker kvinna. Intill uppmanas vi lyssna på Floda radio.

Hantverkarnas bilar kör in och ut ur bostadsområdena. Det finns alltid något som ska fixas i husen. Så också för de gamla och orkeslösa, dit hemtjänstens bilar är på väg. Varannan vecka kommer sopbilen med tre karlar, som snabbt tömmer de fulla soptunnorna, om de står reglementsenligt uppställda vid gatan. Den rationella sophanteringen har förfulat bostadsområdena, men i det här samhället går pengar före pietet. En och annan pensionär är för tredje gången ute med hunden, vad ska de annars göra för att slå ihjäl tiden? Från motorvägen hörs ett ständigt brus av bilar. Tunga lastbilar klättrar med vrålande motorer och stinkande avgasrör upp för backen från Nääsmotet. Bilar med flis kommer till panncentralerna, för att det ska bli varmt i lägenheterna.

Senare på eftermiddagen, elever från Säteriet rusar ner för backen mot väntande tåg. Föräldrar kommer i sina bilar för att hämta barnen från dagis efter fyra. Alla har bråttom hem för att laga middag eller annat ätbart. Gymnasieeleverna, som kommit med tåget från centralorten, strömmar över Kvarnbron kollande sina mobiler efter senaste nytt. De ignorerar vattnets sång under bron. Joggare använder den nya möjligheten att springa runt Sävelången, förbi Nääs och tillbaka via Hyltorna. De följer ett par cyklister i spåren och väjer för ryttare i galopp från Nääs stallar. Joggare, cyklister och hästar är inte på samma våglängd.

Vid Floda Nova ökar aktiviteten, både inne och ute, med lediga ungdomar. Skateboardbanans muller hörs i grannskapet och signalerar rörelse och fart. I den toppmoderna kyrkan övar ungdomskören och kyrkan är upplyst. Tornet lyser idag grönt och bara prästen vet vilken färg som är den rätta i tiden.

I skymningen äter folk middag i hemmen eller tittar på tv, efter arbetsdagen. Det lyser i fönstren. På väggen i vardagsrummet flimrar den stora TV-skärmen. Ännu brusar motorvägen och godstågens rassel rullar långt över samhället som en ljudvåg. De som bor nära järnvägen har antingen flyttat eller gett upp och anpassat sig. Vissa gör det aldrig och lider i tysthet. En tystare järnväg kan vi bara drömma om. 250 tåg om dygnet ger Flodaborna en känsla för tåg. Några ungdomar hänger vid stationen. Var skulle de annars vara? Vem vet bättre än de var Flodas mötesplats är?

Då natten faller på, lyser det fortfarande hos ICA och några glåmiga och arbetströtta kunder släpar sina matkassar till den väntande bilen, som blinkar till svar. Nu är jag öppen och klar till avfärd! Vad med dig? I garveriets gamla lokaler övar fortfarande den unga och energiska teatergruppen. De orkar mera än knegarna, som måste krypa ner i sänghalmen före tio för att orka upp före sex nästa dag. På Statoil lyser det till tjugofyra och skiftarbetaren kan köpa sin varmkorv och GT på vägen hem.

När sista pendeltåget rullat iväg hörs fortfarande, men nu mera dämpat, bruset från motorvägen – tills plötsligt en karavan av tunga långtradare skänker Floda sina motorers välkända ljudkaskad. Men sovstaden Floda vilar nu tungt, så vem bryr sig? Utom de sömnlösa vid järn- eller motorvägen.

Så vad är Flodas själ om inte att vara en sovstad och förort till Göteborg – eller ska vi kanske hellre kalla det bo-staden?


 


 
gen_22.1.gif