1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_474.1.gif

93. Inte ett val som andra

USA 2011 307 hem.jpg

TJI FICK REPUBLIKANERNA

Republikanerna är djupt besvikna över Mitt Romneys nederlag mot Barak Obama i kampen om presidentposten (206 elektorer mot 303 för Obama). Opinionsmätningarna som visade på mycket jämt resultat mellan motståndarna hade gett republikanerna mycket stora förväntningar på seger. Kampen har varit intensiv och hård och otroligt mycket pengar har spenderats. Kapitalet ville till varje pris bli av med Obama. Han har utmålats som allt från att vara en mycket dålig ledare och provokatör till kommunist, som vill göra om USA till ett socialistiskt samhälle liknande det svenska. Ja, så ser inte så få republikaner på vårt land.

Republikanerna har också i de stater där de haft tillfälle, sysslat med så kallade ”gerrymandering”, som betyder att man gjort om valkretsarna så att valresultatet ska gynna det egna partiet. Den gubben gick dock inte så bra! Republikanerna har försökt rida på en våg av oro och rädsla på grund av den stora arbetslösheten, den ekonomiska krisen och hoten mot jobben. De försökte också utnyttja missnöje och besvikelse bland demokraternas väljare, eftersom de och Obana inte förmått infria de löften Obama gav i valet 2008.

Men folk är inte dummare än att de förstår att den ekonomiska krisen 2008 – 2009, det enorma federala budgetunderskottet (och likaså i flera delstater) och republikanernas hårdnackade motstånd mot Obama, gjort det mycket svårt för honom och demokraterna att genomföra sin politik. Republikanerna har majoritet i Representanthuset och Tea-party-anhängarna och andra ärkekonservativa politiker har gått in för att bekämpa Obama på varje front i varje fråga. Nu gnäller dessa politiker och deras anhängare över att Mitt Romney inte visat sig tillräckligt konservativ – som om det skulle gett honom vinsten!

Det finns de som tycker att Tea-party-rörelsen har gett nytt liv, fart och fläkt åt republikanerna. Kanske det, men de har också fått partier att framstå som konfrontatoriskt, att politikens främsta syfte är att ta strid med demokraterna. När de förhindrade en uppgörelse över partigränserna kring det så kallade skuldtaket och administrationen (dvs regeringen) riskerade att tvingas ställa in betalningarna, insåg de flesta amerikaner att detta är oansvariga politiker. Sådana politiker vill folk inte ska styra landet.

Väljarna insåg också att även om Mitt Romney är en charmig kille, så hade han utsett en riktig mörkerman till sin vicepresidentkandidat. Hade Paul Ryan fått tillräckligt med politiskt inflytande hade det kunnat gå snabbt utför med välfärdspolitiken. Paul Ryan sympatiserar med och stöder sig på idéer och ideologi hämtat från Ayn Rand, en extremist långt ut på högerkanten, som är rabiat statsfientlig. Hon vill i stort sett avskaffa staten och privatisera hela USA. Ayn Rand överträffar med råge Milton Friedmans och Friedrich Hayeks statsfientlighet. För henne är skatt ett brott och lika med statsterrorism. Hennes bok ”Atlas Shrugged” (Världen skälvde) har gjort stort intryck på Paul Ryan, som för hennes idéer vidare och är därför populär i Tea-party-rörelsen och bland de extremt statsfientliga människorna där.

Paul Ryans statsfientlighet avspeglar sig i hans finansplan ”The Path to Prosperity”. Den innebär dramatiska nerskärningar i välfärdsprogrammen och stora skattelättnader för de rika. Att Mitt Romney utsåg Paul Ryan till sin vicepresidentkandidat berodde på att han ville tillmötesgå de högljudda Tea-party-anhängarna. Men dessa gaphalsar har inte så stort stöd bland medborgarna, som uppmärksamheten kring dem kan så oss att tro.

Folket i USA är generellt sett inte så konservativa och statsfientliga, som vi kan få för oss då vi ser reportage från landsbygden och små städer i sydstaterna, till exempel Alabama, Mississippi, Oklahoma och Texas. I dessa stater brukar republikanerna vinna. Romneys vinglande i abort- och kvinnofrågor och hans lappkast vad gäller sjukförsäkringen, har gett intrycket att han inte är att lita på. Romney och republikanerna har också fått dras med rabiata reaktionära politiker i partiet, som gett intryck av ett kvinnofientligt parti. De mest rabiata gick dock på pumpen (tex Todd Akin och Richard Mourdock) och blev inte valda. Även i USA finns det gränser för vad kvinnorna kan ta.

Det var faktiskt Mitt Romney, som då han var guvernör i Massachusetts, genomförde en sjukförsäkring vilken blev förebild för Obama och fick honom att tro att han skulle vinna ”liberala” republikaners stöd för en federal sjukförsäkring. Men Tea-party-tokarna satte stopp för det. I valet nu fick Obama en övervikt av kvinnoröster och det har kommit in fler kvinnor i kongressen. Kvinnorna är de som särskilt vunnit på Obamas reform. Latinos, svarta och andra svagare eller marginaliserade grupper har också gett Obama sin röst (80% mot 17% för Romney) och hoppas väl att Obama ska genomföra reformer som gynnar dem, bland annat vad gäller invandringspolitiken. Detta är också grupper som har intresse av en aktiv socialpolitik i motsats till de välmående republikanska över- och medelklassväljarna.

Obamas framgångar berodde också på att han vann de så kallade nyckelstaterna (swing states: tex Colorado, Florida, Michigan, New Mexico och Ohio). I Ohio berodde det troligen på att Obama, som inte räds statliga ingripanden, stöttat bilindustrin (vilket den räddhågsna Alliansen i Sverige inte gjorde för att rädda Saab – snarare tvärtom!) Eftersom det i USA, mer än i Sverige, gäller att få väljarna till valurnorna, betyder en effektiv valkampanj mycket och Obamas team av många, unga, utbildade, professionella och hängivna anhängare genomförde en bättre kampanj än republikanerna. Det sägs att den till och med varit bättre än 2008 och valdeltagande blev nästan 60 procent, vilket är bra för USA.

Obama är en modern ledare med en ungdomlig utstrålning, som tilltalar en bred väljargrupp av unga, utbildade kvinnor och män från den professionella medelklassen. Och majoriteten av unga väljare röstade på Obama. Republikanerna har däremot hamnat i bakvattnet av utvecklingen och vänder sig huvudsakligen till ett gammalt USA, befolkat av vita med europeisk bakgrund och föreställningar om att frihet är detsamma som ”själv är bäste drängen”. Mitt Romney är killen som tjänat miljarder på att vara en smart kapitalist. Men majoriteten väljare insåg att USA behöver en president med bredare perspektiv och visioner än en affärsplan för att styra landet i en tid av stora utmaningar och förändringar.

Obamas politik tilltalar stora men marginaliserade grupper av latinamerikaner och svarta, som alla har en positiv syn på staten och socialpolitik, eller i vart fall mindre skeptisk än de statsfientliga, huvudsakligen vita, republikanska väljarna. Obama vänder sig till det nya USA, medan republikanerna är kvar i det gamla och därför förlorade de valet. Detta avspeglar ett delat USA. På ena sidan de framåtsträvande moderna och på den andra de som försöker hålla tillbaka förändringens vindar. Men nu hjälper det inte att slänga laster av te överbord i Boston. Det är en strid mellan två olika utvecklingsvägar och det blir inte lätt för Obama och demokraterna att hitta lösningar i politiken som båda sidor kan acceptera. Obama är en otroligt god talare, men det räcker inte i det vardagliga politiska knådandet i Kongressen.

Republikanernas brustna förhoppningar – troligen delvis missledda av opinionsundersökningar och sin iver att få bort Obama – har inte förbättrat situationen, tvärtom! I debatten och kommentarer på nätet uttrycks nu besvikelsens bittra ilska. Börsklippare och kapitalister är frustrerade och börsen faller. De som hatar socialpolitiken skriker att USA fått en president för hallikar, horor, bögar och andra socialfall. Miljardären Donald Trump manar till uppror mot presidenten och Tea-party-rörelsen kokar av vrede. Är det deras politiker i Kongressen som får anslå tonen, blir det inte lätt att driva en förnuftig politik och den första januari trillar de alla ner i skuldklyften. Då blir det verkligen bekymmersamt i framtidslandet USA och medborgarnas misstro mot Kongresspolitikerna kommer att sätta djupa spår.

Här hemma är det inte många som öppet säger sig vara republikanska sympatisörer. Till och med Alliansens politiker säger sig gilla Obama. De ser att Obama står för en politik som vi bättre förstår och sympatiserar med, en politik av mera gemensamt ansvarstagande och gemenskap, till skillnad från republikanernas nostalgiska och grova individualism, kapitalism och statsfientlighet. Obama är mera Europé och därför tycker man att han är en bra kille. Dessutom finns här något av en ”framgångssaga”. Obama representerar själv en närmast otrolig framgångshistoria: unga barnaår utan en närvarande pappa och med en äventyrssökande, kringflackande och instabil mamma, senare uppvuxen hos alkoholiserade morföräldrar. Det sociala arvet kunde gjort honom till en missbrukande eller kriminell avvikare. Men han blev USA:s president. Säg ett annat land där detta skulle vara möjligt! Det säger också mycket om Barak Obamas personlighet.

I Sverige är det främst sådana udda personer som republikanen, halvamerikanen och Timbromannen Roland Poirier Martinsson som fäktar vilt mot de demokratiska väderkvarnarna. Det kan han ju fortsätta med, om han tror det leder någonstans. Jag tror det inte. Han liksom republikanerna är ute i ogjort väder. Tji fick de!


 

 

USA 2011 319 hem.jpg

FINANSSEKTORN DRIVER OSS I FÖRDÄRVET

I Spanien har en halv miljon människor förlorat sina bostäder sedan den ekonomiska krisen slog till. Under de gyllen åren byggdes en halv miljon bostäder varje år och bankerna uppmuntrade människor att ta lån för att köpa sig nya bostäder. På grund av den stora efterfrågan på bostäder fyrdubblades huspriserna och genom generös lånefinansiering köpte många löntagare allt för dyra, övervärderade bostäder. Sedan kom problemen när ekonomin blev sämre och bankerna höjde räntorna, i vissa fall med upp till 40 procent. Boendet åt upp lönerna och konsumtionen minskade. I krisens kölvatten kom ökad arbetslösheten. När låntagarna inte längre klarar att betala räntorna knackar kronofogden på dörren och många har blivit vräkta. Sedan köper banken tillbaka bostaden till halva priset och den utblottade låntagaren kan sitta tillbaks med en skuld på en miljon eller mera. Men det är en skuld som till del inte handlar om reella värden.

Två miljoner bostäder är idag till salu i Spanien och det finns nya bostadsområden typ Residencia Hernando Francisco i Zenia utanför Madrid, där man byggt 13500 lägenheter. Idag är det en spökstad där övergivna hundar och katter smyger omkring för sig själva. Liknande är situationen i USA där Bill Clinton på sin tid, genom nya, förmånliga lån, ville uppmuntra medborgarna att köpa egna bostäder. Det gjorde också de som inte hade ekonomiska förutsättningar att betala lånen, men trodde att de bara kunde sälja bostaden och få tillbaka sina pengar eller mer. År 2007-2008 var skuldsättningen så stor att folk inte klarade att ta mera lån. Konsumtionen föll och med den huspriserna. Idag ser vi villaområden där fönstren är igenspikade med plywoodskivor. När löntagarna inte kan betala räntorna på sina lån spricker lånebubblan och systemet kraschar. Situationen är likadan i flera europeiska länder som till exempel de så kallade PIG länderna, Portugal, Irland och Grekland.

Även i Sverige har vi ett skuldberg. Faktiskt ligger vi på femte plats i skuldligan vad gäller skuldsättning i förhållande till BNP. Bara Holland, Danmark, Irland och Storbritannien har en större skuldsättning. Efter Sverige kommer USA. Skillnaden är att vi ännu inte drabbats av att bostadsbubblan spruckit. Det beror främst på att ekonomin varit förhållandevis bra. Men nu ser vi hur varslen duggar tätt och riksbanken varnar för att utlåningen är för stor. Det är nog bara en tidsfråga innan krisen också når oss. Regeringen har varit allt för optimistisk i sina prognoser, men det hör väl till.

Anledningen till att löntagarna konsumerar mera än de har pengar till kan vara flera, men det verkar uppenbart att man fångas av konsumismens lockande toner. Vi lever i demokratier med vissa jämlikhetsideal och folk jämför sig med varann och de bättre ställda och deras konsumtion. ”En an ska va så god som en an.” Att detta är möjligt beror på att det varit så lätt att låna, ja till och med utan krav på amorteringar. En del husköpare tänker också att de senare säljer huset och gör en god vinst. Men så blev det inte och på detta sätt har vi fått en skuldklyfta vi inte sett maken till sedan krisen på trettiotalet.

Det är kanske lätt att skylla på bankerna och visst fungerar de som parasiter som suger ut löntagarna via enorma räntegap (skillnaden mellan in- och utlåningsräntor) som ger miljardvinster till bankerna och deras aktieägare. Vi är många som blivit pungslagna av de giriga bankerna. Men ytterst är det faktiskt politikerna som är bovarna i dramat.

Efter trettiotalskrisen insåg politikerna att teorin om att den fria marknaden är självreglerande och i princip sätter rätt pris så att allt till sist blir till det bästa, att detta är en myt. Därför beslöt de att reglera den finansiella handeln. Men så kom sjuttiotalet och den neoklassiska ekonomiska teorin från Chicagoskolan blev på modet igen (och en del av deras ekonomer fick nobelpriset). Detta ledde till avregleringar och nu kan vi se resultatet av spekulationsekonomins framfart i mer än trettio år.

De nyrika börsklipparna och deras svans investerar inte främst i produktiva verksamheter, utan spekulerar på börsen i syfte att få snabba vinster. I klassisk ekonomisk teori investerar de rika i produktion och skapar tillväxt där alla efterhand tjänar på utvecklingen. Men många av dagens ”kapitalister” är inga riktiga kapitalister, som investerar och producerar. Istället ägnar de sig åt spekulation och fiktiva värden.

Enligt teorin sparar folk i banken och denna lånar ut pengarna med ränta, dvs vinst som kan återinvesteras. Men det som händer idag är närmast motsatsen. Tror bankerna på goda tider lånar de gladeligen ut pengar de inte har. Men hur är detta möjligt? Jo eftersom pengar idag framförallt är siffror i bankernas datorer! Var gång banken beviljar ett lån, skapar de pengar på marknaden, men som saknar reella värden i insättningar som säkerhet. Det är denna sifferkarusell som gör det möjligt att fortsätta att låna ut pengar, som inte har någon täckning. Detta kan vara svårt att se i vardagen, men blir tydligt då spararna tappat förtroende för sin bank och genast vill ha ut sina besparingar. Då kan banken inte betala.

Den ekonomiska krisen idag beror bland annat på att den finansiella sektorn blivit otroligt stor, sammanvävd och girig. Den har skapat ett skuldberg av tidigare aldrig skådad omfattning. Folkets skuldsättning är nu så stor att bankernas räntor fått effekten att många låntagare inte klarar ekonomin och konsumtionen minskar. Fortsatt och stegrad konsumtion är själva motorn i vår ekonomi. När konsumtionen minskar stagnerar produktionen och minskar. Sedan följer arbetslöshet och konsumtionen minskar ännu mer. Bankerna sitter med stora bostadsbestånd som inte går att sälja. Och eftersom de lånat ut pengar utan tillräcklig täckning, har bankerna i Grekland, Italien, Spanien, Portugal, Frankrike England och Irland fått stora problem.

EU:s strategi att tackla skuldberget anses av många ekonomer helt förfelad. Hårda åtstramningar och besparingar ökar istället krisen. Ekonomin går ner och arbetslösheten ökar och skulderna blir bara större och större. Genom att den Europeiska centralbanken (ECB) och valutafonden (IMF) skapar mera pengar som de lånar ut till de krisande bankerna ökar de på skuldberget. Och de krisande länderna kommer kanske aldrig att kunna betala tillbaka lånen.

Men detta scenario har den finansiella sektorn också garderat sig mot, genom att pressa politikerna att lägga över bördan på skattebetalarna. Den mäktiga finanssektorn uppdrar åt sina lobbyister att få politikerna dit de vill. En av dessa mycket mäktiga aktörer är Institute of International Finance (IIF). Det är en ”intresseorganisation” för världens storbanker, investmentföretag, hedgefonder och försäkringsbolag, med andra ord det finansiella storkapitalet (DFS). DFS har hotat EU:s toppolitiker med att det blir fullständig kaos i Europa och euron går under, om de låter Grekland gå statsbankrutt. Eftersom DFS själva är centrala aktörer i detta krisspel, har Angela Merkel, Nicolas Sarkozy, Herman van Rompuy, Christine Lagarde, Olli Rehn med flera inte vågat göra annat än tillmötesgå DFS med stora lån till Grekland, trots att detta står i strid med EU:s regler i Maastrichtfördraget (artikel 123 och 125) vars syfte är att förhindra att medlemsstaterna missköter sig i förvissning om att EU alltid kommer till räddning.

Att den grekiska staten misskött sig och till och med lurat EU vad gäller finanserna, är välkänt nu. Men EU-politikerna vågar inte låta den grekiska staten gå i konkurs, i rädslan för att DFS kommer att straffa dem. Alltså har den grekiska staten fått ett lån på 110 miljarder euro och ECB har köpt (värdelösa?) statsobligationer för 214 miljarder euro från krisländerna. Pengarna från trojkan – EU, ECB och IMF – har gått till banker, hedgefonder och försäkringsbolag och räddningspaketet innebär en förmögenhetsöverföring från skattebetalarna till DFS av en otrolig omfattning på kanske tusen miljarder euro.

EU:s toppolitiker har alltså låtit sina stater gå i borgen för ofattbart stora penningbelopp, som det kanske slutar med att skattebetalarna får stå för. Men bankerna kommer att klara sig väl ur krisen, tack vare att politikerna satt sig själva i finanssektorns knä. En grekisk statsbankrutt hade kostat tyska och franska banker (som främsta utlånare) ca 40 miljarder euro. Ekonomen Stefan de Vylder menar att det hade varit bättre att låta Grekland lämna euron och ställa in betalningarna. Nu är det Europas skattebetalare som får stå för notan, som kan komma att bli upp till tusen miljarder euro.

Genom politikernas oförstånd och ideologiska blindhet har de låtit den finansiella sektorn, där vinstmaximering är etiken, växa till en cancer som driver människor till självmord – en sorglig konsekvens av skuldsättningen. Krisen skapar givetvis stor oro bland utsatta medborgare och kritiken växer mot de politiker som anses ansvariga och extrema, politiska rörelser växer fram. Förmodligen behövs det nya politiker och en helt ny politik för att bekämpa den finansiella hydran. I den nya politiken behöver en skuldavskrivning för de mest utsatta ingå. Eftersom skulderna till stor del består av siffror i bankernas datorer borde det inte var allt för svårt att radera hårddiskarna och börja om med ett nytt och förnuftigare system, där den finansiella sektorn hålls i strama tyglar – om den politiska viljan finns!

 

Hemlös2.jpg

BEKLÄMMANDE SKOLVERKET

Man kan undra om tjänstemännen på skolverket vet varför vi firar jul? Nu har de kommit med, vad de kallar ”en puff” för sina riktlinjer vid skolavslutningar, med tanke på att vi närmar oss adventstid och julhögtiden. Det går, enligt skolverket, an att ha avslutning i kyrkan, bara inga religiösa inslag förekommer. Detta ska garanteras genom att rektorerna ska ha den fulla kontrollen av innehåll och utformning av avslutningen. Vill verkligen prästerna ställa upp på denna censur och kontroll? Vad ska prästerna öht göra i kyrkan vid skolavslutningen? Och vad med kyrkobygganden? Är det inte en kristen helgedom? Men skolverket vill uppenbarligen se kyrkan som en allmän möteslokal, som inte har något med kristendomen att göra. Detta är ju befängt!

Hos skolverket blir den grundlagsskyddade religionsfriheten i vårt land till ett förbud mot allt som har med religion och kristendom i skolan att göra. De kallar det till och med ”juridiska riktlinjer”, för att sätta tyngd bakom och skrämma skolledarna till rättning i ledet. Men någon juridisk, dvs lagstiftningskompetens har inte skolverket.  Här ser vi också hyckleriet hos skolverket: å ena sidan fullständig värdefrihet och kulturell autonomi och å andra sidan censur och förbud. Hur dumma får tjänstemännen på skolverket vara? Tror de verkligen att barn och ungdomar är så lättledda att varje ord från prästen måste kontrolleras, så de inte påverkar deltagarna? Med tanke på det avspända förhållande vi har till religion och kristendom i vårt land, blir skolverkets proklamationer närmast absurda.

Det är första advent och vi lyssnar för första gången denna vinter på några julpsalmer. Vi behöver bara lyssna på till exempel Gläns över sjö och strand eller Härlig är jorden (för att inte tala om Händels Halleluja) för att inse att detta är stor kultur. Julens psalmer och sånger tillhör vårt viktiga kulturarv. Det är bland annat av detta skäl, det har stor betydelse att våra barn och unga får lära känna denna del av den kristna kulturen. Visst går det att göra på flera sätt, men skolavslutningen i kyrkan ger en särskild dimension åt detta. Dessutom ingår det i svensk skoltradition.

Även invandrarbarn och barn från icke kristna hem och andra religioner har glädje av dessa skolavslutningar, vilket man får höra om man frågar dem. Det hjälper dem att bättre förstå den svenska kulturen, som till stor del är sammanvävd och förenad med den kristna. Och barnen tycker det är roligt! Den som inte vill förstå detta är ignorant, rabiat ateist eller ängslig mångkulturalist, som i sin oro över att det svenska ska dominera, intar en position där det tenderar att inte bli någon kultur över huvud taget. Det är där byråkraterna på skolverket hamnat, som inte bryr sig om tradition. De vill att skolan bara ska hålla sig strikt till utbildning och undervisning. Vilka ängsliga rektorer följer dem i hasorna?

Skolverket har tidigare också visat sig vara en bastion för ängsliga, kulturrelativistiska byråkrater, som på olika sätt försöker sopa bort den svenska kulturen från skolan och befrämja en slags allmän pyttipanna av odefinierbara mångkulturer, där inger och allt är något mer värt än något annat. Jag hoppas att skolans rektorer är kloka nog att strunta i skolverkets dumma riktlinjer och vågar markera tradition och kulturvärden hos julen. På skolverket firar de nog inte julen till minne av Jesus födelse, men kanske till mammons glädje?


 

Flodasvit (28) hem.jpg

SKANDALVACCIN

Tänk dig att inte kunna skratta, att känna att du inte får luft, att du flera gånger under dagen ofrivilligt faller i sömn, men har svårt att sova på natten. Mardrömmar och kvävningskänslor plågar dig. Detta är ett lidande som drabbat Emelie Olsson (14 år) och 286 andra barn och unga i Sverige, sedan de och föräldrarna lydigt följt myndigheternas uppmaningar att vaccinera sig mot den så kallade svininfluensan för ett par år sedan. I Europa har 768 (därav 374 svenskar) drabbats av narkolepsi efter att de blivit vaccinerade med Pandemrix.

Jag minns när jag sommaren 2010 var i Danmark och fick höra att danska läkare tyckte vi var hysteriska i Sverige, som skulle vaccinera hela befolkningen mot svininfluensan. I Danmark vaccinerade man endast riskgrupperna och där har man bara haft ett (1) fall av narkolepsi. Detta talar sitt tydliga språk. Svenska hälsovårdsmyndigheter var hysteriska, som ville vaccinera alla. Vi är ett (allt för?) lydigt folk och mer än fem miljoner vaccinerade sig, av dessa en och en halv miljon barn och unga.

Det är oerhört tragiskt att av dessa barn har 286 fått en allvarlig hjärnskada, som de förmodligen får leva med resten av livet. Hälsovårdsmyndigheterna och framträdande representanter, däribland fd socialminister Maria Larsson, socialminister Göran Hägglund, forskningschefen på ECDC (European Centre for Disease Prevention and Control) Johan Gieseche, Annika Linde på smittskyddsinstitutet, Göran Stiernstedt vård och omsorg på kommunförbundet, Ingemar Persson läkemedelsverket med flera bär ett mycket tungt ansvar för att det gick så här illa med denna vaccinationskampanj. Trosvisst uppmanades folk att vaccinera sig annars kunde vi drabbas av en massepidemi och död. Detta gjorde de trots att vaccinet Pandemrix inte var testat i vederbörlig ordning. En prototyp av vaccinet testades bara på en liten grupp och där ingick inte barn och unga. Normalt testas vaccin på en mycket större grupp.

När kampanjen drogs igång, hade antalet nya insjuknade i svininfluensa börjat falla och det visade sig att viruset inte var så smittosamt, som befarats tidigare. Men här i landet rådde hysterin och kampanjen för vaccinering fortsatte. Trettioen känsliga eller svaga personer dog av svininfluensa. Naturligtvis trist, men det är inte många i förhållande till vilka offer vanlig influensa kräver. Varje år avlider 300 – 700 personer till följd av influensa. De flesta som dör är äldre personer.

Hur många liv som räddades tack vare vaccinationen mot svininfluensa, är svårt att säga, men ett expertantagande är ett trettiotal. Så, när vi nu vet de icke avsedda resultaten av vaccinationskampanjen mot svininfluensa, var kampanjen värd sitt mänskliga pris i lidande? Är det etiskt försvarbart att ”offra” 374 personer och deras rätt till ett normalt och friskt liv för att rädda ett trettiotal liv? Det är en svår fråga, men jag tror att de festa inte tycker det är försvarbart. Dock bör vi tänka på att det är lätt att vara efterklok och för två år sedan såg experterna annorlunda på hotet från svininfluensan. En annan intressant fråga att ställa är varför svenska experter såg mera allvarligt på hotet än experter i många andra länder, där man inte vaccinerade hela befolkningen.


Spanien vår 12 825 hem.jpg

BÄTTRE FLYTTA FRÅN ROSENGÅRD

Är Rosengård de permanenta problemens bostadsområde? Vad ska man göra med ett område som Herrgården? Trots sanering och renovering har man tex inte blivit av med kackerlackorna. I Frankrike och USA har man sprängt sådana områden i luften. Den svenska regeringen tänker sig dock en annan väg.

I höstproposition anslås 200 miljoner för åren 2013 och 2014 till förbättringar i de 15 mest utsatta bostadsområdena i landet, däribland Herrgården. Pengarna får de projekt i efterhand som framgångsrikt förbättrar utbildning, arbete och försörjning. Detta verkar vara en klok inriktning på stödet och kan troligen ha bättre effekt än alla de pengar som satsats på den fysiska miljön. Men det är tyvärr inte mycket pengar och riskerar att det blir ett duttande, som inte får önskat resultat.

Det är naturligtvis trevligt för de boende i eftersatta områden att det sker konkreta miljöförbättringar och i områden som Herrgården är det en absolut nödvändighet. Men i det stora hela har det ofta visat sig att förbättringar av den fysiska miljön har begränsade effekter på den sociala och kulturella miljön. I utsatta områden, med stor arbetslöshet och fattiga människor (vanligen invandrare) fortsätter problemen och området blir nergånget igen.

Projekt med förtätning och tillskott av tex radhus har inte gjort stor skillnad för dessa områden i sin helhet. Vi ska dock inte bortse från att bostadsområdens fysiska utformning spelar en roll för människors upplevelse och vilken betydelse det kan ha för sociala kontakter, umgänge och social trygghet. Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö betonar detta. Nergångna områden signalerar tydligt att här bor ”andraklassens” människor vi inte bryr oss om.

Åtgärder i skolan för att barnen ska bli framgångsrika i sina studier och varaktig, personlig vägledning för de unga, som söker arbete eller vidareutbildning, har visat sig mera framgångsrikt för att bryta negativa cirklar av segregation och utanförskap.

Utbildning och arbete ökar självrespekten, köpkraften och cirkulationen i dessa bostadsområden, vilket kanske är mera positivt för individen än för området som sådant, men har också betydelse för vilka verksamheter och kommersiella servicefunktioner som kan etableras. Studier i USA visar att flyttning från dåliga bostadsområden till bättre har en positiv verkan på flyttarnas hälsa och välbefinnande. Här hemma ser vi också att då folk får arbete och bättre ekonomi söker de sig till annat boende.

Negativt är däremot att klumpa ihop många fattiga och utsatta människor i samma bostadsområde. Dock är det inte sällan de själva som ”klumpar ihop sig i den egna gruppen. Men vi brukar inte tycka det är ett större problem när rika klumpar ihop sig. Ytterst handlar det om människors sociala ställning i samhället och framförallt om de är självförsörjande. När vi nu kan vänta oss tusentals nya somalier till landet i återförening, gäller det att vara uppmärksam på hur de tas emot, så vi inte får nya getton av somalier, vilket knappast kan ses som något positivt för dem själva eller samhället.

 

 

 


 
gen_22.1.gif