1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_474.1.gif

91. Privatiseringens tidsålder

Höst 12 001 hem.jpg

EUROKRISEN TILL INTÄKT FÖR PRIVATISERINGAR

Högerpolitiker och nyliberaler tar eurokrisen till förevändning för att sälja ut och privatisera allmän egendom, som förvaltas av staten. Den statsfinansiella krisen i vissa euroländer har lett till ett ifrågasättande av den gemensamma valutan för länder med så olika ekonomier. Går det?

Svaret från fackekonomer är nej! Inte sällan med tillägget att det blev fel redan från början, när man anslöt länder med svaga ekonomier. Men många av EU-politikerna var så angelägna att skapa en gemensam valuta, som en central del i snickrandet av Europas förenta stater, att de inte lyssnade på experterna. Nu sitter man där med enorma problem för att undvika en kollaps av euron.

EU-politiker skyller på att Grekland, Italien, Spanien, Portogal och Irland levet över sina tillgångar. Det kan man ju säga, men det är delvis EU som är boven, med sina bidragssystem och framförallt euron. Dessa länders ekonomier var och är inte så starka att de kan konkurrera med Nordeuropa och framförallt Tyskland. De behöver en lokalt anpassad ekonomi och valuta, men har nu istället fått en skyhög arbetslöshet. Den borde tacklas genom statliga investeringar. Men istället kräver EU:s trojka (kommissionen, centralbanken och valutafonden), Merkel och Sarkozy och kapitalets värderingsinstitut, stora nerskärningar av offentlig verksamhet och privatiseringar.

Privatiseringar är inget nytt fenomen. Det har i tilltagande grad skett i många EU-länder sedan 90-talet, ledda av den nyliberala vågen, vilken också påverkat socialdemokrater. I Spanien har privatiseringar genomförts motsvarande 37 miljarder euro och i Italien hela 115 miljarder sedan 90-talet. Även i Sverige har det som bekant skett privatiseringar för ca 30 miljarder euro och 13 procent av vård, skola och omsorg drivs nu i privat regi.

Detta är en politik som högerpolitiker och nyliberaler över hela EU har drivit en längre tid med motiveringen att verksamheterna blir effektivare i privat regi och att det leder till valfrihet för medborgarna. Sådana exempel går säkert att hitta, men vi ser också dåliga exempel på att vinstmaximering inom sociala verksamheter leder till sämre kvalité. Och valfriheten kan bli en chimär: ett val mellan olika dåliga alternativ.  Men dessa politiker drivs av en ideologisk övertygelse och med den statsfinansiella krisen har de fått en perfekt syndabock och kan öka tempot i sina privatiseringssträvanden. Den europeiska modellen för välfärdsstat har aldrig sedan andra världskriget stått under en mera undergrävande attack.

 

Höst 12 004 hem.jpg

FRISKOLOR PÅ GOTT OCH ONT

På 1980-talet började föräldrar med barn i skolor som var nerläggningshotade, att starta friskolor för att rädda skolan kvar i byn. Då som nu, var det skolor i mindre samhällen som hotades av stängning. Och det var samma visa, politiker som tyckte (och tycker) att det är för dyrt att behålla små skolor. Friskolan blev i många fall räddningen och kostnaden kunde hållas nere genom frivilliga, obetalda, insatser från föräldrar och andra som insåg att det är viktigt att behålla skolan i byn. Utan skolan blir det svårt att få barnfamiljer att stanna och byn hamnar på fallrepet.

Sedan dess har antalet friskolor ökat starkt. Lärsåret 91/92 fanns 90 friskolor i landet och idag är det 741 (ökning med 700%). Denna ökning beror på flera förhållanden, men kanske mest slående är den borgerliga regeringens uppmuntran av friskolor i valfrihetens namn, samt kommunpolitikers välvilliga, billiga, utförsäljning av skollokaler.

Inledningsvis startades alltså friskolor av föräldrar för att rädda små, nerläggningshotade skolor, men ibland också för att erbjuda en speciell pedagogik (tex Waldorf) och en lugnare miljö i en liten skola. Numera är detta inte framträdande. Istället är det aktiebolag, riskkapitalbolag, som AcadeMedia, Baggium och Kunskapsskolan, som hittat ett område att exploatera. De står för 64 procent av friskolorna och kooperativen bara för elva procent.

Det brukar heta att de nya friskolorna erbjuder alternativ och valfrihet till de kommunala. Men 80 procent av dem har allmän inriktning och tex Waldorf bara sex procent. Bolagskolorna har sannolikt startats för att några kapitalister ska tjäna pengar på dem. Särskilt irriterande är det att en del av dessa bolag drivs så att de inte behöver betala skatt. Skattebetalarnas skolpengar går till vinster, som hamnar i utlandet. Och i friskolorna försämras kvalitén.

En effekt av många friskolor är att de tränger ut små kommunala skolor. I Blekinge finns 13 friskolor och i Karlskrona, med flest friskolor, hotas fyra små skolor av stängning. Strömbergsskolan har 80 elever. Det finns 1200 skolor i landet med mindre än 100 elever. De nerläggningshotade skolorna finns i utbyar och eleverna kommer att bussas till centralorten. Alternativet är att föräldrarna starta egen friskola eller att bussa elever till de mindre skolorna – och sätta stopp för överetablering av friskolor.

Höst 12 007 hem.jpg

VINST ELLER SOLIDARITET?

Den svenska folkhemsmodellen, som huvudsakligen byggde på solidaritet, har efterhand på allt fler områden ersatts av system där vinstintressen styr verksamheten. Då bli det köpkraft och efterfrågan som avgör om servicen ska finnas eller inte. Men är inte detta ok? Om verksamheten inte bär sig, dvs ger vinst, så håller det inte, eller hur?

Visst, det är helt logiskt ur ett konkurrenskapitalistiskt perspektiv. Men är det ett sådant samhälle vi vill ha? Det får konsekvenser för dem som inte är tillräckligt många och köpstarka. År 2009 blev det tillåtet med privata apotek. Det skulle öka tillgängligheten och eventuellt pressa priserna. I städer och stora samhällen har det öppnats ca 300 nya apotek, så det verkar ju bra. Prispressen är dock knappast märkbar och i små samhällen blir de troligen av med sitt apotek medan vi har tre i Lerum.

Även vårdcentraler och ambulanser blir nerlagda och flyttade när kundunderlaget anses för litet, trots att hälso- och sjukvårdslagen ger alla rätt till god sjukvård och ”de med störst behov ska få vård först”. På senare år har ca 30 vårdcentraler lagts ner och när äldreomsorgen privatiseras leder det ofta till att den centraliseras. Skolan är en verksamhet av strategisk betydelse för ett samhälles utveckling. Utan skola är det svårt med återväxten i byn. Barnfamiljer väljer att inte bo där skolan fattas. Ca 10 procent av grundskolorna i glesbygden har stängt på senare tid. Ibland har den kommunala skolan ersatts av en så kallad friskola, men den överlever inte när elevunderlaget sviktar.

Bolagiseringen av Posten 1993 ledde också till att vinstintresset kommit att styra verksamheten och snart har vi inga postkontor kvar. Post i butik kan ju vara ok, men mindre samhällen i utförsbacke förlorar ofta också sin butik. Mellan åren 1996 och 2009 lades 1622 butiker ner. De flesta i glesbygden. Med butiken försvinner kanske också bensinpumpen eller så stänger macken eftersom det inte bär sig att investera i nya pumpar för etanol och biogas, som den så kallade pumplagen kräver.

Telia är inte längre intresserade av att ha kvar fast telefoni i glesbygden, eftersom de inte tjänar tillräcklig med pengar på det. De tvingar folk att gå över till mobilt, men det är inte alltid det funkar och det blir stora bekymmer för både privatpersoner och företag.

Allt samverkar i vår nya sköna värld till att människor i glesbygden inte uppfattas som lönsamma, utan snarare som tärande och därför fungerar inte samhällsservice som vilar på vinstintresse. Sorry, men så är logiken och därför blir ni åsidosatta och utan. Vi har kommit långt från ambitionen att Hela Sverige ska leva! Och den nyligen hållna Landsbygdsriksdagen ändrar nog tyvärr inte mycket på detta. Faktiskt drabbar vinstivern också människor i urbana, fattiga stadsdelar. Så har vi fått ett samhälle som till stor del bygger på girighet och inte mycket på solidaritet. Det senare brukar filosoferna mena är väsentligt för ett gott samhälle.


 

Höst 12 011 hem.jpg

REVOLUTIONÄRA DRÖMMAR

Drygt ett år har gått sedan den arabiska våren började. Förväntningarna var stora på genomgripande förändringar och demokrati. Men revolution är en vansklig metod. Stora problem, motsättningar och osäkerhet väntar de nordafrikanska folken. I Libyen är det mest kritiskt. Det nationella övergångsrådet (NTC) har inte kontroll över de rebelliska milisstyrkor, som tar hämnd på Kadaffitrogna och andra som de har en oplockad höna med. Detta är just revolutionens fasor, att en förtryckarregim ersätts av förbittrade människor, som drivs av hämndbegär. Istället för frihet blir det våld och kaos.  7000 fångar, män, kvinnor och barn utsätts för misshandel och hålls fångna under vidriga förhållanden. I Syrien ser det ut att bli en riktigt blodig och hemsk historia. Även i Tunisien och Egypten är utvecklingen mot demokrati mycket osäker. Gamla maktstrukturer, kultur och makthavare finns kvar och verkar för att behålla gamla, auktoritära ordningar. Det finns också en risk att islamistiska krafter får allt större inflytande.

Det är aldrig lätt att gå från diktatur och tyranni till demokrati. Det saknas demokratiska institutioner och folket har inte demokratiska erfarenhet. Nya eller nygamla maktmänniskor lurar i vassen. Om kaos, våld och rättslöshet följer på diktaturens fall, välkomnar folket ofta en ny stark ledare, som kan åstadkomma en viss ordning. Men demokrati blir det knappast den vägen.

Det finns avskräckande exempel på hur revolutionen leder fel. Iran är ett sådant exempel, där en folklig resning, driven av en upplyst medelklass med förhoppningar om demokrati och frihet, kapades av islamister, med ayatolla Khomeini som främste ledare. Jag har skrivit en bok som heter Förrådd revolution, där jag skildrar hur det kunde gå så snett med den iranska revolutionen.

Bakgrunden för revolutionen var en modernisering i Iran (den vita revolutionen) som inte ledde till välfärd för massorna, men ett ökat missnöje med shahens regim. Motståndarna var liberaler, socialister och islamister. Islamisterna hade under lång tid byggt upp sina organisationer och det skulle få avgörande betydelse. Militärens övergrepp mot demonstranter i Teheran vid den Svarta fredagen och Ashura blev den utlösande gnistan. Massprotesterna ledde till att militären vacklade och en del gick över till demonstranterna. Shahen flydde till USA och Khomeini kom tillbaka från sin exil i Frankrike och hyllades av miljoner iranier.

Khomeini och prästeliten lovade att de inte hade anspråk på den politiska makten. De skulle hålla sig till det andliga och opinionsbildningen skulle vara fri. Men det visade sig snabbt att när prästerna hade chansen ville de också ha den politiska makten. Det revolutionära gardet, revolutionsrådet, revolutionsdomstolarna och det Islamska republikanska partiet manövrerade ut alla andra. Kritiker som stämplades som förrädare avrättades och strax hade all opposition eliminerats. Revolutionen ledde tyvärr till en värre diktatur än under shahen.

 

 

 

Höst 12 013 hem.jpg

MUSLIMERS VÄRLD I BAKVATTEN

Åter ser vi rasande muslimer attackera USA:s ambassader och bränna USA:s flagga. Det är svårt att förstå att den löjligt usla filmen ”Innocence of Muslims” (där Mohammed framställs som en blodtörstig och kåt person) väcker sådan vrede. Vem som helst kan se att detta bara är trams och jag tror att det egentligen inte handlar om filmen (eller de komiska teckningarna i satirtidningen Charlie Hebdo). Det är som om dessa människor bara väntar på ett lägligt tillfälle att uttrycka sin vrede mot väst, där USA är den främsta symbolen för moderniteten.  Ett trettiotal människor, därav en USA-diplomat, har fått sätta livet till i kravallerna. I en tidigare attack mot FN-kontoret i Mazar-i-Sharif dödades en svensk biståndsarbetare och flera andra av FN-personalen.

När jag först såg attackerna tänkte jag att al Qaida kommit på en ny taktik för att hetsa muslimer mot sin fiende. Nu var det inte så, men den väpnade attacken mot amerikanerna i Benghazi var troligen en planerad al Qaida-attack (eller motsvarande).

Hur ska vi då förstå att vissa muslimer är så lättretade? Först bör vi hålla i minnet att det i varje land verkligen bara är en liten grupp på kanske några tusen som står för våldsamheterna, ledda av extremister. Men de möter en hel del sympati från den tysta majoriteten. Jag tror det är besvikna människor (särskilt unga män) som visar sin frustration och vrede över att moderniseringen av deras länder går så långsamt och ibland till och med baklänges, samtidigt som de ser och vet vad som sker i den moderna västvärlden och delar av Asien. Troligen handlar det inte så mycket om att de är strängt religiösa och därför kränkta. Bitterheten kunde lika gärna riktas mot ledare och regimer i deras egna länder, som har en lång historia av oförmåga till modernisering. Men det är politiskt/ideologiskt korrekt att rikta den mot USA.

Islamisterna försöker vända på perspektivet och fördömer moderniteten och vurmar för en återgång till muslimernas gyllene tidsålder och ideal, då de härskade över en del av världen.

I Tunisien, vars revolution lovade mycket under den arabiska våren 2010, har demonstrationerna varit aggressiva och USA tagit hem sin personal. En god vän, som nyligen besökte landet, såg inga framsteg. Tvärtom, beskriver han hur den offentliga, administrativa, infrastrukturen kollapsat. Renhållningen fungerar inte och på gator och torg samlas högar av stinkande sopor. På stränderna får man vada i plastpåsar och annat skräp. All offentlig service tycks mer eller mindre ligga nere, eftersom de anställda inte arbetar, då de inte vet om de kommer att få någon lön. Folket verkar inte heller ta saken i egna händer och organisera städning och vakthållning i lokalsamhället. Det är ingen idé att göra något, eftersom ingen bryr sig.

Här tycks det grundläggande förtroendet mellan människor och mellan människor och offentlig verksamhet gått förlorad och anarkin lurar bakom hörnet. Är detta kanske en reflex av att den muslimska världen generellt sett hamnat i moderniseringens bakvatten – därav flaggstormarna vid USA:s ambassader?

 

 


 
gen_22.1.gif