1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

10. Kooperativ

Christian dec05.jpg

 

KOOPERATIV ÄLDREOMSORG

 

Mitt i byn Lövvik ligger en stor, rosa enplansvilla med två flyglar, omgiven av björkar. Det är Ingelsgården, Sveriges första äldreomsorgskooperativ. Här kan upp till 12 personer bo och leva tillsammans. Det finns sex små lägenheter runt ett gemensamt vardagsrum, med öppen spis, matplats och öppet kök. Vardagsrummet är samlingsplatsen för alla i huset och har också utvecklats till en spontan mötesplats för bybor och boende.

 

Lövvik är en liten by med ett femtiotal invånare vid Tåsjön i norra Jämtland. En gång i tiden var detta en livlig by med många invånare, bönder, skogsarbetare och lantarbetare. Arbetarrörelsen var stark och det fanns mycket aktiviteter i Folkets hus. Men när skogsbolagen inte längre, pga den tekniska revolutionen i skogen, inte längre var intresserade av skogsarbetare, började byns tillbakagång. Skolan, posten, affären, mm försvann och till sist hade utflyttningen lett till att det var färre än 50 personer kvar i byn, hälften av dem pensionärer. Omsorgen om äldre blev naturligtvis en central fråga i detta samhälle. På ett idéseminarium för kvinnor i slutet av 80-talet utvecklade två kvinnor från byn, Barbro och Hervor Dahlén, de första idéerna för bland annat ett gemensamt äldreboende i Lövvik.

 

Att det så småningom blev ett kooperativ, hänger samman med att de nykooperativa idéerna, bland annat vad gäller barnomsorg, fått stark spridning i Jämtland sedan mitten av 80-talet. Fyra kvinnor, de så kallade ”pantertanterna” var drivande i projektet. Men deras samarbete med kooperationsrådgivarna på KUJ (Kooperativ utveckling i Jämtland, ett LKU) i Ås spelade en stor roll för konkretiseringen av planerna. Kooperationsrådgivaren Roland Malm var ett starkt stöd för pantertanterna. Men också deras nära samarbete med socialchefen Jan Bornestig i Strömsunds kommun, fick stor betydelse för att projektet kunde genomföras. Socialchefen och senare socialpolitikerna satt med ett jätteproblem hur man skulle klara behoven av äldreomsorg i en kommun med mer än 25 procent äldre. Ingelsgården är ett exempel på hur ett lokalt initiativ kan genomföras med framgång om kommunen hjälper till, tillsammans med en viss uppbackning utifrån av experter. Utan stöd från KUJ och socialtjänsten hade förmodligen inte Ingelsgården blivit till.

 

Den nykooperativa rörelsen inom till exempel den sociala sektorn, dvs vad gäller sociala frågor, bygger på idéer om gemensamt ägande, mänsklig samverkan, demokratiskt beslutsfattande och förvaltning, kollektiva arbetsformer och förkovran tillsammans. Mottot för Ingelsgården är att ”det ska vara roligt att bli gammal i Lövvik”. De boende, personalen och personer i byn kan vara medlemmar av kooperativet. Verksamheten ska planeras och drivas tillsammans med de boende och personalen. Allt ska planeras tillsammans med de boende. De äldre ska också i görligaste mån delta aktivt i de sysslor som finns på Ingelsgården.

 

Det är en central tanke och förhållningssätt i verksamheten, att de boende ska fortsätta att leva ett så aktivt och innehållsrikt liv som möjligt utifrån sina fysiska och psykiska förutsättningar. Därför organiseras också det dagliga arbetet på ett sådant sätt att det bli möjligt för de boende att delta på olika sätt. Det kan vara: att koka kaffe, bereda och laga mat, baka, duka, diska, städa, hugga ved, elda i pannan, tillverka olika hantverkssaker, göra inköp, bidra med högläsning,  hjälpa till att sköta de gamla som inte riktigt klarar sig själva. Sommartid kan det vara att sköta trädgården och grönsaksodlingarna, plocka bär och svamp, underhålla huset mm. Tanken är att de boende i viss mån ska kunna fortsätta att gör sådant som de gjort tidigare och tycker om. Viktigt är också att de ska ha stort inflytande över sin egen situation.

 

Blandningen av kollektivt och enskilt, gemensamt och individuellt är den svåra konst man försöker praktisera på Ingelsgården. De personliga relationerna, som skapas och upprätthålls genom samvaron och det nära samarbetet, spelar en viktig roll för trivseln och välbefinnandet i detta lilla kollektiv. Samtidigt ska sägas att formen passar bäst för de människor som tycker om att ingå i en sådan nära gemenskap, där en del krav på integritet får släpps. I aktiviteten ingår också att hålla fast vid traditioner och högtider i byn och bygden: midsommarfirandet, gökotta en tidig sommarmorgon, skördefesten, älgsoppan vid älgjakten, spelmansafton och andra arrangemang på Gläntan (fd Folkets hus), lucia, julfest, berättaraftnar vid brasan osv. Allt sammans ingår i Ingelsgårdens koncept att det ska vara roligt att bli gammal i Lövvik.

 

Ingelsgården var alltså Sveriges första äldreomsorgskooperativ och det har väckt stort intresse inom den social sektorn i Sverige och i omsorgspolitiken. Nyheten om Ingelsgården har också spritt sig till utlandet och de har haft många studiebesök. Pantertanterna i lilla Lövvik var pionjärer på detta område och Ingelsgården har blivit förebild och det goda, inspirerande exemplet för andra.  I Jämtland finns nu 12 liknande äldreomsorgskooperativ tex i Borgvattnet, Albacken, Alsen, Fanbyn, Hoting, Hunge, Rötviken och Storåbränna. Men de har lite varierande innehåll och uppläggning beroende på de lokala förutsättningarna och intressena: allt från enbart boende där de gamla får klara sig själva till den modell som Ingelsgården representerar med fullt omhändertagande för dem som behöver detta. I några fall har äldreomsorgskooperativet också tagit hand om hemtjänsten i en viss kommundel. Modellen för ett småskaligt, kooperativt äldreboende har också spritt sig till andra delar av landet och det finns nu ett 40-tal äldreomsorgskooperativ i Sverige.

I början var politikerna i Jämtland skeptiska till äldreomsorgskooperativ (liksom de först också var mot barnomsorgskooperativen vilka nu är ett femtiotal i Jämtland). Men med erfarenheter av det goda exemplet Ingelsgåden, har de ändrat uppfattning. De har sett att verksamheten fungerar bra och att den dessutom hjälper politikerna med ett problem nml hur de ska hantera stora behov av äldreomsorg i kommuner med starkt begränsade resurser. Ett äldreomsorgskooperativ innebär också en resursinjektion i lokalsamhället där det etableras.

 

Kooperativen är ingen universallösning. Det krävs lokala initiativ, vilja och engagemang och en hel del frivilligt, obetalt arbete. Det krävs förmåga till flexibilitet, anpassning och konfliktlösning, samt en stark vilja att samarbeta. Det krävs kommunal uppbackning och uppmuntran och kanske också expertstöd utifrån (tex från den nykooperativa rörelsen). Det krävs mycket tålamod och envishet hos dem som tar initiativet. Slutligen förutsätter det att de äldre är intresserade av denna from av boende, gemenskap och liv. Men under dessa förutsättningar ger det kooperativa äldreboendet möjligheter för ett rikare liv på gamla dagar.

Alf Ronnby

 

 

 

Skolan

KRISERNAS SKOLA

 

I årtionden har krisen i skolan diskuterats. Vad jag vet åtminstone sedan 1960-talet. Det var väl också då som massutbildningen började inom högre utbildning, dvs gymnasium och högskola. Från att huvudsakligen ha varit en verksamhet för medel- och överklassens barn, breddades rekryteringen till den högre utbildningen, särskilt till gymnasiet och i mindre grad högskolan. Men även på högskolan hade det hänt något, när tex institutionerna vid Lunds universitet behövde hyra biografsalonger för storföreläsningar. När utbildningen breddas är det inte så konstigt om alla inte när toppresultat, särskilt inte som undervisningen var anpassad till barn från mer studievana och intellektuella miljöer.

 

Mycket har hänt inom skolan sedan dess, men debatten om skolans misslyckande och kris fortsätter. Ibland kan man undra om det är för att de styrande egentligen inte vill skapa en skola för alla. Det finns numera många studier som visar att skolan är ett sorteringsverk, som skiljer ut barn från studievana  och stimulerande miljöer, från dem som inte har dessa förutsättningar. Högre utbildning och examina är som bekant, inkörsporten till bättre arbeten och högre positioner i samhället.

 

Idag försöker man inte ens upprätthålla skenet av att ha en enhetsskola. Tidsandan gör det tvärtom legitimt att helt öppet sålla agnarna från vetet. Den skolpolitik som förs i tex Stockholm är ett belysande exempel på detta. Där får elever med högst betygspoäng företräde till de attraktivaste skolorna. På tex Södra Latin samlas den högpresterande eliten, och bara den! Medan de lågpresterande, studietrötta och omotiverade eleverna hamnar i lågstatusskolor som tex Skärholmens gymnasium. Konsekvenserna har blivit koncentration av ”monokulturer” av elitelever respektive förlorare.

 

Resultatet har också blivit att principen om närhetsskolan helt förfallit. Elever med låga poäng, som bor nära en högsstatusskola tex i Hägersten, kommer inte in på den närmaste skolan, utan kanske tvingas pendla till Skärholmen. Lågstatusskolorna tappar resurser till högstatusskolorna och får allt fler omotiverade, skoltrötta och stökiga elever. Skolorna tappar också kontakt med närmiljön och blir mera som isolerade öar, fängelseöar tycker en del elever, i samhället. I Stockholm tycks socialdemokraterna ha accepterat borgarnas system. Samma tycks det vara med skolpengen, som den borgerliga regeringen införde 1992. Även det systemet leder till ökad segregation. Men socialdemokraterna har i den nyliberala tidsandan avlägsnat sig långt från en politik för ”Ökad jämlikhet!”

 

Det krävs en helt annan politik för att få skolan att fungera bra för alla. Modeller för grannskapsskolan eller närhetsskolan – som vi har exempel på i Europa och USA – där skolan fungerar i ett mycket aktivt samspel med närsamhället, offentliga institutioner, näringslivet och tredje sektorn, har visat sig mycket intressanta. Utbildningen organiseras där så att både lärare och elever måste  ta ansvar för programmets genomförande. Närsamhället involveras också i utbildningen genom studiebesök, praktikplatser och olika gemensamma projekt som tex lokal ekonomisk utveckling och entreprenörsskap. Genom sammanhållna klasser och grupper och ett system av klasslärare och mentorer från närsamhället uppnår man en positiv gruppanda, engagemang och gemensamt ansvarstagande. Skapar man en anda av nyfikenhet, upptäckande, undersökande, tillit och delaktighet, får man också engagerade och ansvarstagande elever och lärare.

 

Man gör lärandet till ett spännande, involverande utvecklingsprojekt där både elever och lärare har stor frihet att experimentera och pröva nya grepp tillsammans. I våra numera mångkulturella skolor är det en självklarhet att ta vara på den mångfald och kulturkompetens dessa erbjuder. Man ser eleverna som resurser och inte som problem. Genom att skapa en positiv laganda i klassen och på skolan, känner elever och lärare stolthet för sin skola. Detta kan också omfatta närsamhället om skolan är integrerad i detta. Skolan är en av de allra viktigaste mötesplatser där samspelet formar framtidens rollinnehavare. Se här en helt annorlunda modell för skolarbetet än den individuella konkurrensens segregationsskola, som både borgare och socialdemokrater tycks premierar i denna vår nyliberala tid.

Alf Ronnby

 

Hedersmord

KULTURRASISM OCH HEDERSMORD

I lördagens GP skriver sociolog Masoud Kamali om mordet på Fadime Sahindal. Han menar att kalla detta hedersmord, knutet till kulturen i Mellanöstern, är ett uttryck för förtrycket av invandrare i Sverige och en del av kulturrasismen här.

 

”Det är vilseledande att reducera orsakerna till det brutala mordet till kultur och ännu mindre heder,” säger Kamali. Istället tycks han mena att det är vårt utbildningssystem, diskriminerande arbetsmarknad och rättsväsen och avsaknaden av en genomgripande integrationspolitik, som är de viktigaste orsakerna bakom ”hedersmorden”. Men om detta är de viktigaste orsakerna, kan vi med Kamalis egna ord fråga oss: varför inte alla som drabbas av våra system mördar sina fruar och döttrar? Tyvärr leder Kamalis analys till logisk korsslutning och inte till någon begriplig förklaring till att mord som på Fadime kan hända här.

 

Fadime Sahindal 26 år sköts ihjäl av sin pappa. Han sköt henne i huvudet. Avsikten var att döda. Det verkar först obegripligt. Hur kan en pappa vilja döda sin egen dotter. Sannolikt har trycket från familjen och klanen varit den främsta anledningen till att pappan tog detta steg. Troligen ”ville han inte”, men måste för hederns skull, så som han uppfattade situationen. Vi har fått veta att han blivit hånad och pikad från sonen, släktingar och manliga vänner. Förlorad självaktning och en fix idé om att återfå den förlorade hedern, genom att mörda dottern, kan ha varit den utlösande faktorn.

 

Var kommer då denna underliga idé om hedersmord ifrån? En del säger att det kommer från den islamska religionen. Andra menar att det har inget med religionen att göra. Men i koranen står det att om fyra vittnen har sett ”otukten” ske, har mannen rätt att döda hustrun. Tydligen finns ett religiöst inslag. Andra menar att det är kulturellt betingat. Det tillhör kulturen i Främre Orienten. Men det går knappt att skilja på religion och kultur. De är en delar av varandra, ömsesidigt betingande.

 

Idén om hedersmord är uppenbarligen starkt förankrat i delar av den muslimska kulturen. I tex Jordanien sker officiellt ca 25 hedersmord om året. Mörkertalet är stort och man tror att det i praktiken är det dubbla. I den provins, Malatya i södra Turkiet, där familjen Sahindal kommer från, förekommer varje år ett antal hedersmord.

 

Hedersmord är den yttersta konsekvensen av ett strängt patriarkaliskt system, där männens hårda kontroll av kvinnorna, syftar till att behärska reproduktionen. Detta har uråldriga anor och handlar om vem som ska ha kontroll över det sociala överskottet. Dess funktion är att upprätthålla en balans inom klanen mellan produktion och reproduktion. Förenklat, antalet munnar att mätta.

 

Klanens och familjens stränga kontroll över giftemålen syftar till att upprätthålla ordningen och kontrollen inom klanen. I Främre Orienten har detta fortfarande en funktion. Mer i underklassen än i överklassen. I Europa är det numera helt otidsenligt och uppfattas som grymt medeltida. En del av problemet är att en del invandrare lever på mer eller mindre isolerade öar i vårt samhälle. Därifrån har de starka broar till de samhällen och klaner de kommer från. Därför lever de antikverade normerna kvar i subkulturerna. Ja, de kanske tom förstärks genom att ifrågasättas och hotas av majoritetskulturen.

 

Det är uppenbart att Rahmi Sahindal, Fadimes pappa, inte var ensam om att fatta beslutet om att Fadime måste straffas. Ja, egentligen tror vi att han var familjens och klanens redskap. När Patrik Lindesjö hade friat till Fadime, samlades ca 200 släktingar i byn Elbistan i Maletya för att diskutera frågan. Släkten kom fram till att det gick då rakt inte an. Fadime skulle gifta sig med en kurd, helst inom klanen och gärna med en kusin, vilken också utsågs. Fadimes vägran var rena katastrofen för Rahmi Sahindal. Hans självrespekt  och hans offentliga erkännande var allvarligt skadad. Ja, han hade förlorat sin heder i det samhälle han tillhör, trots att han bor i Sverige.

 

I Västeuropa hyllar vi numera den individuella friheten. Hos Rahmis klan existerar inget sådant. Där är det kollektivet som bestämmer. Så var det också i Sverige en gång i tiden. Rahmi Sahidals kärnfamilj kunde inte längre betraktas som pålitlig och det skulle få allvarliga konsekvenser för dess framtid. Fadime förstod detta när hon säger: ”ingen kurd skulle vilja gifta sig med någon av flickorna i familjen.

 

Förnedringen för familjen Sahindal blev inte mindre av att Fadime offentligt gick ut så hårt och öppet med att hon inte tänkte följa familjens lag. Här kan vi också resa frågan om media och vissa kvinnogrupper faktiskt bidragit till den dramatiska utvecklingen för familjen Sahindal. När vi ser tillbaka på hur dessa har utnyttjat Fadime och hennes villighet att gå ut offentligt, för att driva sin opinionsbildning i denna fråga, kan man undra om de inte bär skuld till den tragiska utgången. I ett vällovligt syfte att skapa opinion mot kvinnoförtrycket, har man uppenbart ökat risken för en enskild individ. Det är alltså inte förvånande att Fadime blev skjuten. Rahmi Sahindal hade nog bara två val: döda Fadime eller ta sitt eget liv. Man kan kanske säga att han nu gjort båda dera. Även hand liv är slut.

 

Vad kan vi gå göra för att undvika fler tragedier? Ja, inte lär det hjälpa stort att fängsla eller utvisa alla potentiella hedersmördare, om det öht skulle vara möjligt. Minst lika dumt är kavata förslag om att sätta fotboja på dem och låta polisen ha ständigt kontroll. Inte heller detta är praktiskt möjligt. Man kan heller inte vara säker på vem som kommer att agera hedersmördare i familjen. Det kan vara en son, en farbror eller annan släkting. De som är beredda att offra sina liv för hedern rår man inte på med lagstiftning och kontroll.

 

Långsiktigt ligger troligen lösningen i att invandrarna integreras i vårt samhälle. Mera omedelbart bör de aktuella invandrarföreningarna i samarbete med andra frivilligorganisationer, socialtjänsten, skolan mfl arbeta intensivt med de familjer där konflikter av detta slag finns. Vi behöver något motsvarande länkrörelsen och AA där betrodda och erfarna medmänniskor har daglig kontakt med dessa familjer. På sikt kommer troligen den här typen av patriarkat att ha spelat ut sin roll.

Alf Ronnby

 

 

 

Webbalf12.jpg

Örestad

KÄRLEKENS BRO

 

Öresundsbron var för många ett rött skynke under planeringstiden. Motståndarna befarade att en ström av danskar skulle välla in i Skåne och trissa upp fastighetspriserna. Miljöföroreningarna skulle öka genom större fordonstrafik. En ström av folk från Danmark har det blivit, men inte på det sätt man trodde. Mellan 50 och 60 par i etniska blandäktenskap flyttar varje vecka till Sverige. Sedan 2002 har ca 1200 par, som inte är välkomna i Danmark, flytt över sundet. Totalt har flyttningar till Sverige ökat från 600 personer per år till 3000. Det är den konservativa danska koalitionsregeringens skärpning av äktenskapslagen och invandringslagen som är den främsta orsaken till flykten från Danmark.

 

De nya bestämmelserna består av 24-årsregeln, viss ekonomi och egen bostad. I äktenskap där ena partnern inte är dansk, måste både man och hustru vara minst 24 år för att godkännas. Den part som är dansk medborgare måste ha en inkomst stor nog att försörja hela familjen, ett sparkapital på 65000 kronor och fast bostad. Blandade par tillåts inte bo hos föräldrarna. Bakgrunden är att tre procent av Danmarks befolkning idag är muslimsk. Efter den 11:e september 2001 har opinionen, i det annars så toleranta Danmark, svängt och blivit allt mera invandrarfientlig. Det visar sig bla i Dansk Folkepartis stora valframgångar och en tuffare attityd hos Venstre och de Konservative. Dansk Folkeparti (Glistrups gamla parti) fick 12 procent i det senaste valet och är stödparti för regeringskoalitionen V+K. Kanske får de mera inflytande i valet nu.

 

Den officiella motiveringen för den hårda äktenskapslagen är att regeringen vill förhindra att muslimska flickor hamnar i tvångsäktenskap. Invandringspolitiken ska hindra att fattiga flyktingar kommer till Danmark för att utnyttja välfärdssystemen. Liksom i Sverige har toleransen mot flyktingar minskat i takt med nerskärningar i den offentliga sektorn och minskad välfärd. Det går allt sämre för de nordiska välfärdsstaterna och konflikter uppstår. Den socioekonomiska strukturen i Danmark kan också vara en förklaring till att främlingsfientligheten gått längre än i Sverige. I Danmark finns många småföretagare: hantverkare, affärsinnehavare, producenter och småbönder. Många invandrare, som ofta har svårt att komma in på arbetsmarknaden, startar små företag och driver affärsverksamhet. Danskt ”småfolk” upplever ett hot från dessa. Danmark är ett litet och sårbart land och i dansk debatt talas om att man lider av ”utlänningsparanoia”.

 

Det ska sägas, att det inte bara är 24-årsregeln, som får folk att flytta till Skåne. Flytten kan ge en ekonomisk vinst. Det är mycket billigare att bo i Skåne, samtidigt som man arbetar i Danmark, där lönerna är högre. Förra året flyttade 2600 danskar till Skåne. Pendlarna från Skåne till Danmark är ca 6000.

Kontakterna mellan Danmark och kontinenten är tätare än vi är vana vid. Utvecklingen i Tyskland och Holland påverkar den danska opinionen. Efter mordet på den populistiske politikern Pim Fortuyn i Holland, blev attityderna också i Danmark mera främlingsfientliga. När jihad och det politiska islam kommit till Europa skärps motsättningarna. Muslimska getton, där många invandrare lever i utanförskap, är en bra grogrund för islamsk opposition och rekryteringskälla för militanta islamister. Cirka fem procent av muslimer i EU sympatiserar med radikala islamister. En dansk studie 2004 visar att invandrare har blivit mera religiösa de senaste fem åren. Nu säger 30 procent att de är mycket religiösa. Den ökade religiositeten bland muslimer förklaras med invandrarnas utanförskap och den danska främlingsfientligheten. Vissa väljer islam i opposition mot det danska samhället, som inte behandlar dem som jämlikar. Andra blir religiösa för att de söker en gemenskap och en identitet. Tron förenar.

 

Efter mordet på filmaren Theo van Gogh, som starkt kritiserat den muslimska synen på kvinnan i filmen Submission, har relationerna mellan muslimer och majoritetsbefolkningen blivit ännu mera spänd. De tuffa äktenskaps- och invandrarlagarna har tvingat många par i blandäktenskap att gå i exil. De bosätter sig i Skåne, men fortsätter ofta att arbeta i Danmark. Bron har blivit deras räddningsplanka.

Alf Ronnby

 

 

 

Fy för Fi

LÖJEVÄCKANDE! FI

 

Är Feministiskt initiativ ett parti för lesbiska, frustrerade kvinnor och bittra kärringar, som inte kan ha ett normalt förhållande till män? Fi kommer att ställa upp i valet nästa år. Men den bild Fi skapat av sig själv hos allmänheten, bäddar knappast för några valframgångar. Framtoningen är lite av ett karnevalsparti med hurrande, exalterade, aggressiva kvinnor, som finner underhållning i nidvisor om män. Fixerade vid sexuella avvikelser, kunde de uppträda på Pridefestivalen.

 

Flera av Fi:s programpunkter är närmast löjeväckande hos andra kvinnor. Fi vill ”krossa den borgerliga familjen” bland annat genom att skrota äktenskapslagen och ersätta den med en samlevnadslag. Då kan ett antal personer av samma eller båda könen lever tillsammans som ”familj”. Alltså möjligheten för könsneutralt månggifte. Sannolikt har Fi inte haft juridisk kompetens att bedöma konsekvenserna av en sådan lagändring.

 

Ett annat hugskott är att slopa namnlagen och införa en könsneutral sådan, där män får hete Lisa och kvinnor Sluggo. Rena tramset med andra ord. Kravet att samhällsplaneringen ska se till att det blir maximalt 15 minuters gångväg till arbete och service, verkar inte heller genomtänkt och realistiskt. Dessa programpunkter har väl mest formulerats för att väcka uppmärksamhet och ge intrycket att Fi kommer med något nytt och radikalt. Men ett parti kan inte vara lekskola för kul och udda idéer, om man ska bli tagen på allvar.

 

Det som tycks verka mest (från-) stötande är att Fi framtonar som en gruppering av både aggressiva och lesbiska kvinnor med ett förvridet känsloliv och syn på män. Ett antal heterosexuella kvinnor inom Fi har hoppat av därför att de inte känner sig hemma i en sådan samling av sexfixerade kvinnor. De har också blivit anklagade för att förråda kvinnokampen. Professor Tiina Rosenberg tycks vara själva sinnebilden av denna lesbiska fraktion i Fi. Rosenberg, som har stort inflytande, ger intrycket av att vara en kallhamrad, lesbiskt, intellektuell suffragett med fullständig avsaknad av kvinnlighet. Uttalande från henne om att ”kvinnor som ligger med män är könsförrädare” och att ”heterosexuella kvinnor har en kollektiv skuld” (liksom att alla män bär skuld för att vissa män slår kvinnor) förstärker intrycket av att Fi har fanatiker i ledningen. Enligt Rosenberg ska Fi inte ”vara ett trevligt tidsfördriv för medelklasskärringar”. Här ska inte den stora gruppen av vanliga kvinnor känna sig välkomna.

 

Underhållningen på Fi:s årsmötet bestod bla av flickor som sjöng ut sitt hat mot män: ”Snubbe, gubbe, jävla man. Bäst du börjar springa för här ser du en kvinna som hatar dig så mycket. Vi ska slita dig i stycken.” Efteråt tyckte taleskvinnan Gudrun Schyman att detta var underhållande (sic!). Ett av Fi:s problem – eller kanske det är själva essensen? – är att dess främsta arkitekt är den fd vänsterledaren Gudrun Schyman, som fick avsked på grått papper sedan hon skattefuskat. Schyman är, som hon själv presenterade sig, en nykter alkoholist, som vill göra comeback i politiken och medias rampljus, särskilt det senare. Hon har ordets gåva, men det måste också finnas ett innehåll som appellerar till väljarna, om det ska bli någon valframgång, inte bara hos media.

 

För de verkliga kvinnofrågorna, som lika lön för lika arbete och samma möjligheter till positioner i samhället, är det en förlust att Fi spårat ur till något som på sin höjd väcker intresse hos en liten minoritet av könsfixerade manshatare. De frågor som tex många unga kvinnor i storstadsmiljöer är upptagna av idag vet jag inte om det öht berördes. Det gäller den ytterst kränkande och förnedrande synen på och tilltalet till unga kvinnor från unga män – företrädesvis med invandrarbakgrund – som kallar tjejerna för hora och svennefitta. Men med Fi:s perspektiv och analysförmåga är detta väl bara ytterliggare ett exempel på generella, manliga maktstrukturer. Den typen av förklaringsmodeller, utan distinktioner och nyanser som Fi levererar, leder lätt till totalitära förhållningssätt där en könsmaktsordning ersätts med en annan där all samhällsplanering ska utgå från kvinnors behov. Det är kanske med den insikten, som sansade kvinnorna lämnar den grundstötta skutan Fi.

Alf Ronnby

 


 
gen_22.1.gif