1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_23.1.gif

87 Revolution

Vinter 11 (63) mini.jpg

DEMOKRATIN VÄRD LIVET?

Av Alf Ronnby

I år fick Liu Xiaobo Nobels fredspris för sin kamp för mänskliga rättigheter i Kina. Liu Xiaobo blev känd vid demonstrationerna på Himmelska fridens torg i juni 1989. För att ha deltagit i demonstrationerna fick han två års fängelse och miste sin lärartjänst vid lärarhögskolan i Peking.

Liu Xiaobo är filosofie doktor i litteratur. 2008 skrev han tillsammans med flera intellektuella ett manifest (Charta 08) för demokrati i Kina. Hans kritik av det kinesiska styret ledde till att han 2009 dömdes för samhällsomstörtande verksamhet till elva års fängelse. Att han fick fredspriset har lett till hårdare tag mot honom och hans familj.

På ett sätt är det beundransvärt att en person är beredd att nära nog offra livet för demokratisaken. Samtidigt kan man ställa sig frågan om det är värt att offra så mycket för något som i dagsläget vekar orealistiskt.

Det finns många andra heroiska personer som gjort liknande och några av dem har också fått fredspriset. Andrej Sacharov fick det 1975, men hans bittra kamp mot sovjetsystemet hade nog inte mycket att göra med Glasnost tio år senare. Nelson Mandela fick priset 1993, men då hade han offrat 27 år av sitt liv i fängelse. Advokaten Shirin Ebadi från Iran, fick priset 2003, men hennes kamp för kvinnorna och mänskliga rättigheter har lett till att hon måst lämna landet. Den iranska diktaturen (trots allmänna val) sitter säkert i sadeln och den gröna rörelsen hade inga framgångar. Tvärt om, blev många dödade eller hamnade i fängelse.

Den demokratiförkämpe vi i Sverige hör mest talas om är väl David Isak, som sitter fängslad i Eritrea sedan 2001, fängslad utan rättegång. På nio år har han inte fått träffa sin fru och sina tre barn. David Isak tynar sakta bort i det ökända Eiraeirofängelset. Lech Walesa i Polen är ett trevligt undantag i denna annars sorgliga kavalkad av demokratikämpar, som offrar sina liv. Walesa var ledare för fackföreningen Solidaritet, som bildades 1980 och fredspriset 1983 gav visst stöd och uppmärksamhet åt rörelsen.

Jag tycker det ger en fadd smak då jag ser de församlade i Oslo ge stående ovationer när Nobelkommitténs ordförande Torbjørn Jagland levererar sina ordsuffléer vid prisutdelningen till Xiaobos tomma stol. Rent symboliskt kan det ha sin betydelse, kanske främst för de inblandade, media och offentligheten i väst. Men det kommer knappast att påverka förhållandena i Kina. Och för Liu Xiaobo tycks det bli etter värre.

I Kina sitter en regim, som levererar vad de flesta av undersåtarna vill ha: materiella framsteg och tillgångar för konsumtion. Det som möjligen skulle påverka makthavarna, är sanktioner som påverkar Kinas ekonomi och agerande i världen. Men det är regimerna i väst inte beredda att offra en nickel för. Tvärtom, utvecklas handeln med Kina som aldrig förr. I detta perspektiv är fredspriset till Xiaobo mest ett slags skådespel. 

Samhällsförändringar bottnar i ekonomiska och politiska förhållanden i obalans. Ska man vara beredd att offra mycket ska detta sammanfalla. Detta ser ju ut att ha varit fallet i Tunisien och Egypten. Särskilt efter det uppmuntrande resultatet av revolten i Egypten anades en ny vår för arabvärlden, men så kom Libyen, där motkrafterna visade sitt blodiga gap. I Bahrain får kungen stöd från sina diktatorkompisar i Saudiarabien, väl understödda av oljehungrida USA, med världsomspännande egenintresse.  Och i Jemen har mer än 100 människor fått sätta livet till. Frågan är vad demokratin är värd?

 

Vinter 11 489 mini.jpg

REVOLUTION EN VANSKLIG METOD


Av Alf Ronnby

 

I Tunisien och Egypten gör folk uppror, därför att deras levnadsvillkor kraftigt försämrats. Hög och ökande arbetslöshet, särskilt bland unga, och kraftigt stigande matpriser har skapat missnöje och förtvivlan. Ökande klassklyfter upprör idag folket. När överklassen berikar sig på ett provocerande sätt på bekostnad av breda medborgargrupper och med omfattande korruption, då sviktar systemets legitimitet. Inte minst den unga medelklassen reagerar på detta och de är en viktig kraft i revolutionen.

 

Men umbäranden och ilska är inte nog för att folk ska revoltera. Att engagera sig i en revolution är farligt, ibland livsfarligt. Därför ska det vara möjligt att revoltera utan att kostnaderna blir allt för stora i lidande, död och elände. Modet att delta i protesterna är relaterat till situationens farlighet. Därför spelar militären en viktig roll. Passivitet eller stöd från militären är en viktig förutsättning för att folk ska våga delta i revolutionen. När militären meddelade att de inte tänkte skjuta på demonstranterna i Egypten, strömmande folk till i hundratusentals. Men det måste också finnas hopp om en positiv förändring. Människor vill se att det finns möjliga alternativ till den rådande ordningen. Vår tids kommunikation med världen underlättar detta. Människor måste tro på förändringar genom de åtgärder de kan vidta.

 

Tvärt emot vad vi kanske tror, när vi nu ser hur massorna revolterar i Tunisien och Egypten, är uppror inte det folket tar till i första hand när de är missnöjda med ordningen och dess makthavare. Vanligen krävs att den rådande ordningen har förlorat sin legitimitet. Systemet levererar inte det minimum av välfärd som krävs och ledarna har förlorat folkets förtroende eller tolerans. Människor tror inte längre på regimens vilja och förmåga till nödvändiga förändringar. Därför är de beredda att kasta ut de rådande makthavarna och söka en annan ordning.

 

Men för en lyckad revolution fordras att det finns nya ledare med taktiskt och strategiskt kunnande och att de har folkets förtroende. Massan kan inte, som sådan, genomföra en framgångsrik revolution. Utan goda ledare hamnar revolten lätt i kaos, vilket gynnar kontrarevolutionen. Makten slår tillbaka under förevändning att upprätthålla en civil ordning – kaos som makthavarna eventuellt själva skapat. Därför behöver revolutionens ledare upprätta en civil makt, ett garde som kan upprätthålla en vanlig, anständig ordning i samhället, så kaos, plundring och rån inte sker. Vi ser problemet i Egypten och där tycks medborgargarden upprättats spontant, men det håller kanske inte i längden. Vi ser också att Mubaraks anhängare attackerar demonstranterna på Tahrirtorget och andra platser. Syftet med detta är att skapa den oordning som motiverar ett kraftfullare militärt ingripande. Mubarak är en general, en krigare, som inte är beredda att ge slaget förlorat, som Ben Ali så snabbt gjorde. Så frågan är hur det kommer att gå.

 

Det finns andra revolutioner som kanske kan ge vissa ledtrådar för att bedöma utvecklingen. Jag tänker särskilt på den iranska revolutionen 1978 - 1979, inte minst på grunda av farhågorna att det kan bli som där, att islamisterna tar över revolutionen och inför den islamska staten. Genom revolutionen störtades shahen Reza Pahlavi och hans regim. Den ersattes med en islamsk republik, vilken utvecklades till en ytterst auktoritär diktatur, styrd av fundamentalistiska ayatollor. Ett strängt prästvälde infördes.

 

Bakgrunden var ett samhälle med stora sociala klyftor och förtryck från shahens diktatur. Detta stod i kontrast till en stark ekonomisk utveckling inom medelklassen, som med bättre utbildning fick ökade politiska anspråk. Det var delvis regimens så kallade vita revolution, som skapat förutsättningar för en bättre ekonomisk utveckling, samtidigt som det inte ledde till välfärdspolitik för massorna. Krav på politiskt inflytande från oppositionsgrupper möttes av regimen med införande av en enpartistat och säkerhetspolisens förföljelser av kritiker och oliktänkande, med förskräckande brutalitet.

 

Motståndet bestod av liberaler, socialister och islamister. Islamisterna hade under lång tid byggt upp sina organisationer och deltagit i protester. De leddes delvis av imam Khomeini, som utvisades, först till Irak och senare till Frankrike. Därifrån hade han inga svårigheter att sända sina budskap till anhängarna i Iran. Kritiken och motståndet mot regimen växte under 1970-talet och förstärktes genom flera massakrer på demonstranter, som militären genomförde. Under den så kallade Svarta fredagen dödades över 2000 demonstranter i Teheran.

 

Vid högtiden Ashura (sorgedag till minne av martyren Husayns död) tågade över en miljon demonstranter på Teherans gator. Trots att de angreps från helikoptrar fortsatte demonstrationerna. Militären på marken, som mötte demonstranterna ansikte mot ansikte, hade svårare att skjuta. Demonstranterna stack blommor i gevärspiporna och många soldater anslöt sig till demonstrationerna eller förblev passiva. När shahen inte längre kunde få militären att stoppa demonstrationerna, flydde han till USA. Khomeinis återkomst hyllades av miljontals iranier.

 

Inom kort gick det upp för liberaler och socialister att Khomeinis ord, om att alla politiska riktningar skulle vara tillåtna och fri opinionsbildning skulle gälla, inte var mycket vädra. Han hade också sagt att de religiösa ledarna, som han själv, inte skulle styra landet, utan hålla sig till det andliga. Men ganska snabbt visade det sig att prästerna ville ha också den politiska makten. Det revolutionära gardet, revolutionsrådet, revolutionsdomstolen och Islamska republikanska partiet manövrerade ut alla opponenter och blev efter några år ensamma makthavare.

 

Liberala politiker som Banisadr fick inledningsvis spela rollen som staffagefigurer för att lugna och vilseleda medelklassen kring vad som verkligen var på gång. När ayatollorna och islamisterna hade säkrat sin makt, kickades de ut och värre. Kritiker som stämplades som förrädare avrättades. Khomeini och Co fick folkets stöd bland annat genom att lura dem att de alla skulle få del av oljeinkomsterna. Folk insåg inte heller från början vad den islamska Gudsstaten skulle innebära för dem. Ayatollorna red också på den euforisk stämning som revolutionen och shahens fall skapat bland massorna.

 

Ett resultat av den islamska staten blev att mer än sex miljoner iranier har lämnat landet. Det sägs att USA, där man var rädd för ökat sovjetiskt inflytande, om vänstern vann, föredrog Khomeini och hans gäng, som de då trodde inte skulle engagera sig i den politiska makten. Men tänk vad fel de hade! Gisslandramat på USA:s ambassad i Teheran och Iraks anfall på Iran ledde till nationell samling och förstärkning av prästväldet. Numera tolereras ingen opposition mot regimen. Den gröna revolten efter senaste valet, slogs brutalt ner och dess ledare och anhängare kastades i fängelse eller dödades. 

 

Hur det kommer att bli i Tunisien och Egypten är idag en öppen fråga. Det är oklart vilka ledare i oppositionen som har folkets stöd och hur välorganiserad oppositionen egentligen är. I Egypten är troligen det Muslimska brödraskapet bäst organiserade och nu har deras ledare sluppit ut ur fängelset. Om Mubaraks regim faller, vilket verkar sannolikt (åtminstone stiger han av senast i september), skulle det inte förvåna om det är Brödraskapet som tar hem spelet och då är frågan hur det blir med demokratin. Diktaturer har genom auktoritärt styre inte bäddat för övergång till demokrati. Tvärtom, har man sett till att ingen annan ska kunna göra anspråk på makten och därför finns kanske inte en opposition med erforderlig kunskap, som kan ta över. I värsta fall går det som med revolutionen i Iran 1979 och ElBaradei får spela samma avledande roll som Banisadr i Iran. Revolution är en vansklig metod för samhällsförändringar och det blir sällan som revolutionsromantiker föreställer sig.

 

Vinter 11 070 mini.jpg

THE LOGIC OF REVOLUTION


By Alf Ronnby

In Tunisia and Egypt makes people revolt, because their living conditions deteriorated. High and rising unemployment, especially among young people, and soaring food prices. Increasing gaps between classes annoys people. When the upper class enriching themselves in a provocative manner at the expense of broad groups of citizens, failing legitimacy. Not least the middle class react to this and they are an important force in the revolution.

But hardship and anger is not enough for people to rebel.
To engage in a revolution is dangerous, sometimes deadly. Therefore it should be possible to revolt, but the cost will be too severe in the suffering, death and misery. The courage to participate in the protests is related to the dangerousness of the situation. Therefore, the military plays an important role. Failure or support from the military is an important condition for people to dare to take part in the revolution. But also, there must be hope for a positive change. People must see that there are possible alternatives to the existing order. Our time communication facilitates this. They must believe in change through the actions people take.

Contrary to what we might think, when we see the masses revolt in Tunisia and Egypt, the revolt is not the people to take in the first place when they are dissatisfied with the regime and its rulers. Usually required to the existing order has lost its legitimacy.
The system does not deliver the minimum level of welfare is required and the leaders have lost people's trust. People no longer believe in the regime's willingness and capacity to the desired changes. They are therefore prepared to throw out the powers that be.

But for a successful revolution demands that there are new leaders in tactical and strategic skills and that they have people's trust. The mass cannot, as such, carry out a successful revolution. Without good leaders ports revolt easy to chaos, to the benefit of counter-revolution. Forces are fighting back on the pretext of maintaining a civil order - chaos as the row created. Therefore, the leaders of the revolution have to establish a civilian power, a guard who can maintain a normal, decent order in society. We see the problem in Egypt and there seems to vigilante groups set up spontaneously, but it is perhaps not very durable.

How it will be in Tunisia and Egypt is today (Sunday 30.01.11) an open question. It is unclear what the leader of the opposition, which has popular support and how well-organized opposition really is. In Egypt's Muslim Brotherhood is probably the best organized and now have their leaders get out of prison. If Mubarak's regime falls, which seems likely, it would not be surprised if it is the Brotherhood who wins the game and then the question is what will happen with democracy. Dictatorships are not through authoritarian rule paved the way for democratic transition. On the contrary, has seen to it that no one else can lay claim to power and therefore may not have an opposition with the requisite knowledge. At worst, it is possible that with the revolution in Iran 1979th

Vinter 11 073 mini.jpg

REVOLTEN BARA BÖRJAN


Av Alf Ronnby

De unga, ihärdiga demonstranterna fick Hosni Mubarak på fall. Det var det inte många som trodde för några veckor sedan. Inte ens de unga som drog igång Facebook-kampanjen och demonstrationen den 25:e januari trodde att de skulle få bort Mubarak. Men missnöjet med Mubaraks regim var djupare än vad som syntes på ytan. Det har byggts upp under 2000-talet, men hållits i schack av en förtryckande regim. Förra årets riggade val, där fusket blev så uppenbart att även Mubaraks anhängare reagerade, blev början till fallet.

Det som i slutändan fick regimen på fall var splittringen inom militären, där unga officerare sympatiserar med demonstranterna. Uppgifterna om Mubaraks girighet, som fått honom att stoppa undan kanske 50 miljarder dollar i utlandet, väckte rede hos många. Demonstranternas uthållighet, förmågan att kommunicera, goda uppförande, protesterna som spred sig till offentligt anställda och påtryckningar från USA, var säkert viktiga. Den hotande splittringen inom militären avgjorde ändå. En konflikt mellan delar av militären, ville man absolut inte ha. Bättre då att låta Mubarak gå.

Men detta är bara början på revolutionen. Militären har nu tagit över ledningen av landet och detta kan ju se ut som en militärkupp. Men det är ingen klassisk kupp, utan svar på ett folkligt krav om en ny ordning. Det har bildats ett militärråd med en erfaren militär som ledare. Rådet har upplöst det illegitima parlamentet och upphävt den konstitution som gynnat Mubaraks parti NDP. En kommitté utarbetar ett nytt förslag till konstitution, som ska godkännas i en folkomröstning. Allmänna val ska hållas i september.

Vi i det demokratiska Nordeuropa kanske tycker att det rimmar illa med demokratins idéer och principer att militären ska leda förändringsprocessen – den militär som varit garanten för Mubaraks makt. Men i Egypten är kanske militären den stabiliserande kraft som behövs för att revolutionen inte ska spåra ur i stridigheter och kaos. Diktaturen har sett till att det finns få, om några, starka, välorganiserade partier i oppositionen. Det behövs en reglerande kraft, för att det fortsatta, svåra arbetet att demokratisera alla samhälleliga institutioner, kan genomföras i ordnade former.

Vi ska inte bli revolutionsromantiker och tro att det hela är fixat då väl kungen är störtad från tronen. Att bli av med de gamla makthavarna är bara första steget i revolutionen. Har det gått fredligt till, är det bra för den fortsatta färden mot demokrati. Det kan hålla tillbaka hämndbegär och mera våld, som blir följden om den gamla regimens män slåss för sina liv. Nelson Mandela visade vägen till fredlig samhällsförändring genom försoning.

I fallet Libyen ser det tyvärr ut att bli en blodig process att bli av med El Kadaffi. Förutsättningarna för en fredlig fortsättning är därmed sämre och det lär behövas stora insatser från demokratiska stater för att skapa demokratiska förhållanden. Paradoxen är att det kommer från stater som egennyttigt stöttat diktaturen.

Vinter 11 302 mini.jpg


 
gen_22.1.gif