1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_23.1.gif

86. Politik och religion

Vinter 11 411 mini.jpg

RELIGION OCH POLITIK

Av Alf Ronnby

Biskop Eva Brunne har genom sin predikan för riksdagsmännen, tydliggjort att religion och politik hänger ihop. Chefsteolog i svenska kyrkan Christina Grenholm bekräftar: ”kyrkan har alltid ett politiskt budskap” i den mening att det handlar om människors liv (P1 morgon 07.10.10). Detta är i och för sig inget nytt, men det finns i vårt land en utbredd uppfattning att religion är en privatsak, som inte har med politik att göra.

Men det är tvärtom så, att religion och politik alltid varit sammanflätat. Detta var naturligtvis mycket tydligare då vi hade en ”kung av Guds nåde”, krig drevs i religionens namn och de vinnande hade Gud på sin sida. Idag är kyrkans makt inte lika tydlig, som då krykans roll var att direkt befästa och bevara den rådande ordningen, bland annat genom att hålla undersåtarna i ”herrans tukt och förmaning”. Prästerna tillhörde samhällets toppskikt.

Men svenska kyrkan är, trots att den inte längre är en statskyrka, en del av maktstrukturen i vårt samhälle. Det fungerar mera sofistikerat jämfört med tidigare och ligger främst på ett psykoligiskt och etiskt plan. Vi lever i en kristen kultur, oavsett om de flesta är genuint troende eller inte, med kristna värderingar, moral och etik. Kyrkan är symbolen för detta, men behöver idag inte basunera ut budorden via megafoner eller moraliserande predikningar. Svenska folket har socialiserats in i denna kultur och tänker och tycker i princip det vi bör göra, därför att vi tycker det ska vara så. Budorden finns så att säga i våra hjärnor och samveten och det är detta som även idag ger kyrkan makt. Att kyrkan sedan också ytterst styrs av politiker är en annan aspekt, som till exempel blev tydlig i frågan om könsneutrala äktenskap.

När det gäller muslimer och islam, är det inget hymlande kring att religionen också är politik. Den islamska tron är ingen privatsak. Den gäller kollektivet, samhällets sociala och lagliga struktur och människornas levnadsregler. Islam ska genomsyra hela det muslimska samhället, vilket många i Sverige inte förstått. De lever i föreställningen att islam är den enskildes tro, vars uttryck då, i religionsfrihetens namn, måste tolereras.

Biskop Eva Brunne påstår att hon bara fullföljt sina prästerliga plikter och uppgifter att förklara evangeliet, när hon i sin predikan anknöt till vänsterdemonstrationerna mot Sverigedemokraterna, ledd av Lars Ohly – där hon själv deltog på måndagen – predikade om alla människors lika värde och mot rasism (SVT 05.10.10). Demonstrationen riktade sig mot SD:s inträde i riksdagen. Det är något förbluffande att en biskop kan vara så naiv, att hon tror att hennes predikan, med tanke på bakgrunden i demonstrationer mot SD och andra trakasserier, inte skulle uppfattas som ett politiskt inlägg till stöd för kritiken mot SD. Detta har säkert inte undgått någon av de församlade riksdagsmännen. Men utan SD:s reaktion hade det passerat utan större uppmärksamhet. Därför var det bra att SD reagerade, så att alla, som vill, kan se att kyrkan är politiskt.

Vinter 11 (86) mini.jpg

ISLAMKRITIK LIKA MED ISLAMOFOBI?


I LT vecka 46 fanns under ”på gång” en notis med rubriken ”Islamofobi ett aktuellt ämne”. Notisen saknar sammanhang, men syftar troligen på föredragsserien ”Filosofiska rummet” och islams möte med västvärlden. ”Förenklingar och fördomar, rädsla, hot och diskriminering, som riktas mot muslimer, det är islamofobi.” sägs det i notisen. Vem som gjort denna definition framgår inte, men det skulle inte förvåna om det är professor Mattias Gardell, som flitigt använder begreppet islamofobi mot kritik av islam.

De som använder begreppet islamofobi vill påskina att islams kritiker har en irrationell och ogrundad rädsla för muslimer. Men det leder ännu längre, eftersom begreppet fobi är hämtat från psykiatrin och då beskriver ett sjukdomstillstånd. Den som lider av en fobi är alltså sjuk och därmed inte helt tillräknelig. Flumvänstern och HBT-rörelsen började använda begreppet homofobi för kritik och ogillande av bögar och flator. Avsikten är att förespegla att det är något sjukligt i detta ogillande av homosexuella. Man vänder alltså upp-och-ner på ett tidigare förhållande.

Därefter började samma flumvänster, med stöd av islamister i Europa, göra en liknande koppling mellan islamkritik och fobi, dvs det är också något sjukligt i att ogilla islam och muslimer. De personer som gör detta ska inte/kan inte tas på allvar eftersom deras tankar är irrationella. Deras perspektiv är förvirrat och förvridet pga en falsk verklighetsuppfattning.

Begreppet islamofobi har blivit ett användbart slagträ för alla dem som inte vill se att det finns allvarliga problem med islamism och islamister, som vill bekämpa upplysningens och humanismens landvinningar i den västerländska kulturen. Det är inte bara partiledare som Mona Sahlin och Lars Ohly, som i demagogiskt syfte använder dessa begrepp för att stigmatisera sina motståndare. Av dessa politiker kan man väl inte förvänta sig bättre. De kan till och med få för sig att jämföra muslimska hedersmord med svenska svartsjukedraman.

Men när akademiker och forskare, till exempel hos Forum för levande historia, historikern Mattias Gardell, religionsvetaren och marxisten Andreas Malm, professorn i sociologi Masoud Kamali, med flera obesvärat använder detta propagandistiska begrepp, kan man ifrågasätta den intellektuella skärpan och kvalitén. Har de plötsligt, i sin iver att bekämpa ett förespeglat spöke, med associationer till antisemitism och nazism, glömt att man i vetenskapens värld är noga med begreppen. Islamofobi kan ju rimligen, med några krav på begreppets stringens, syfta på sjuklig skräck för muslimer, men möjligen en rädsla för islam. Men deras användande av begreppet islamofobi, visar att de i dessa sammanhang inte är några akademiker och forskare. Bara simpla demagoger och propagandister.

Islams svenska vänner vill inte se att det finns något samband mellan islam, islamister och terrorism i islams namn. De tycker det är som att se ett samband mellan alla kristna och massakern som hände i Rwanda. Men jihadister menar själva att de för krig i islams namn och hittar stöd för det heliga kriget i Koranen. De flesta av terroristerna som kapade planen i USA och flög in i World Trade Centre och Pentagon var hängivna islamister och kom från Saudiarabien. Under årens lopp har många självmordsbombare varit troende islamister och genomfört sina attacker i islams namn – nu senast i lördags i Stockholm. Islamistiska imamer har hetsat unga muslimer att bekämpa den västerländska kulturen och ett antal av dem uppmanar till jihadism, som till exempel den USA-födde religiöse ledaren Anwar al-Awlaki, som gett sitt andliga stöd till terroristerna som attackerat USA. Jihadisterna kommer ofta från så kallade fromma familjer. Alltså, det finns ett samband mellan islam och jihadistiska terrorister, vilka är involverade i ett heligt krig mot väst. Utan islam ingen islamistisk terrorism.

Alf Ronnby

Författare till boken Smygande islamism

 

Vinter 11 065 mini.jpg

HELTÄCKANDE SLÖJA ETT PROBLEM?


Av Alf Ronnby

För 100 år sedan hade många svenska kvinnor huckle. Så småningom kom detta att betraktas som uttryck för kvinnans underordnade ställning. Idag har vi en debatt om ifall den muslimska kvinnans slöja (nikab, burka, etc) också är en symbol för kvinnoförtryck och/eller om det gäller religionsfrihet. Om det är en konsekvens av islam, är islam kanske en förtryckande religion? Många svenskar tycker säkert att denna till form och innehåll ålderdomliga religion är förtryckande och då särskilt för  kvinnor. Men det finns unga, muslimska kvinnor som hävdar att de helt och hållet själva bestämt att ha slöja. Är det så, gör de det kanske som en protest mot en dominerande uppfattning och ordning och/eller för att skapa sig identitet i ett för dem främmande samhälle.

När folkpartiledaren Jan Björklund vill ha förbud mot heltäckande slöja i skolan, är frågan enklare. I vårt samhälle är det främmande och oacceptabelt att i undervisningen inte veta vem eleven eller studenten är, därför att hon är maskerad. En maskerad barnskötare vill de flesta föräldrar nog inte ska ta hand om deras barn.

Författaren, den turkiska muslimen Necla Kelek har i flera skrifter belyst hur islam och muslimska traditioner förhindrar muslimsk integration i europeiska samhällen. Hon menar att den islamska religionen motverkar integration, då muslimer blir fast i religiösa dogmer och livsstil. Det är därför kontraproduktivt att i strävanden till integration, samtidigt ge statligt och annat stöd till muslimska, religiösa organisationer och moskéer, liksom att undfallande acceptera muslimsk särart och livsstil. Det senaste utspelet i vårt land av religionsivrare är att muslimer ska ha samma rätt till ledighet på sina helgdagar som kristna har. Vi kan ju börja med att ge dem en månad betald ledighet för Ramadan!

 

I boken Die Fremde Braut  (Den främmande bruden)visar Necla Kelek att  den muslimska kvinnans klädsel och slöja i det offentliga rummet, är något mycket mera än en fråga om religion och korrekt klädsel. I muslimska samhällen är kvinnan inte en del av det offentliga livet. Hon är mannens och familjens privata egendom och inte en fri medborgare. Därför måste hon kontrolleras som en egendom och bör helst inte vistas i det offentliga. Gör hon trots allt detta, ska det ske som en persona inkognito. Hon är inte där som person. Det är bara ett yttre skal som exponeras. Därför är nikab, burka, heltäckande slöja etc den optimala symbolen för kvinnans helt underordnade ställning och opersonlighet.

Necla Kelek har varit indragen i häftig polemik med vänsterfolk för deras stöd till religiösa muslimer och organisationer. Vänstern och islamisterna föraktar båda det kapitalistiska samhället och detta har förenat dem. Nu får de i Sverige också stöd av relativistiska liberaler, som tycker att en värdering är så god som en annan. Det paradoxala är att man stöder några av de mest reaktionära, förlegade och kvinnoförtryckande krafterna i världen.

Vinter 11 (50) mini.jpg

BISTÅNDSFÄLLAN


Av Alf Ronnby

 

Trots omfattande bistånd från regeringar i väst till fattiga länder, har fattigdomen bestått. Särskilt Afrika är ett sorgebarn. Biståndet beräknas i år uppgå till 125 miljarder dollar. Afrika har under de senaste 50 åren fått en trillion dollar i bistånd (hälften av allt bistånd i världen). Ett afrikanskt land har kunnat erhålla 15 procent av sin statsbudget i bistånd. Den svenska u-hjälpen uppgick 2009 till 34 miljarder kronor och har mer än fördubblats sedan år 2000.

Trots biståndet minskade BNP i många afrikanska länder och de är idag fattigare än de var då de frigjorde sig från kolonialväldet. Hjälpen till Afrika tycks minska istället för ökat den ekonomiska tillväxten. Den har hållit folken kvar i fattigdom och lidande. Orsakerna till detta är flera, men en viktig faktor är att korrumperade regimer använt pengarna till annat än det var avsett. Istället för investeringar i infrastruktur, utbildning, företagsstöd, mm har pengarna gått till regeringarnas administration och statliga utgifter (som tex krig), samt till konsumtion. Mellan 1990 och 2005 fick afrikanska länder söder om Sahara 300 miljarder dollar i utvecklingsstöd. Det ironiska är att det under samma tid fördes krig för ungefär samma belopp.

Biståndet har blivit en affär för regeringar och inte för lokalsamhällen. De har satsat på statliga företag, som snabbt visat sig leda till svågervälde, korruption och egennytta. Biståndet har gynnat utvecklingen av ett byråkratiskt och ineffektivt samhällsystem, som blivit ett hinder för lokal ekonomisk utveckling och entreprenörskap. Småföretagare och lokala initiativtagare har sällan fått del av biståndspengarna.

De som suttit på taburetterna har främjat sina egna ekonomiska och politiska intressen och hjälpen har snarare förvärrat än förbättrat samhällsutvecklingen. Hela nationer i Afrika har blivit permanent beroende av hjälp från västvärlden. Biståndet har visat sig beroendeframkallande.

Det finns en väletablerad myt om biståndsverksamheten, att de fattiga länderna är fångade i en fattigdomsfälla, vilken de inte kan ta sig ur på egen hand. Det mesta de producerar går åt för att överleva och inget blir över för investeringar och framtiden. Men detta är ett allt för mekaniskt sätt att se på saken och tar inte hänsyn till landets politiska system och administration. En slutsats många experter dragit av u-hjälpens misslyckande är att bistånd till afrikanska regeringar inte fungerar (tex Dambisa Moyo: Dead Aid, William Easterly: The White Man’s Burden och Glenn Hubbard och William Duggan: The Aid Trap)

Korea, Kina, Malaysia, Singapore, mfl nationer har visat att det går att utveckla ett fattigt land utan bistånd. Möjligen är afrikansk kultur och mentalitet annorlunda, men även där går det att utveckla samhället underifrån. Utvecklingsarbetet bör byggas på lokalbefolkningens aktiva medverkan, som genom egna ansträngningar och riktat stöd (typ mikrolån)  kan utveckla småskalig verksamhet och därigenom förbättra sina livsvillkor. Detta framhöll redan författaren Franz Fanon i sin bok Jordens fördömda 1961.


 

Vinter 11 285 mini.jpg

VÄNSTERNS FLIRT MED ISLAMISTER

 

Av Alf Ronnby

Vänstern är fixerad vid kampen mot imperialismen, vars främsta kraft är USA. Förvisso är USA en maktfullkomlig aktör i världspolitiken. De har sina militärbaser över snart sagt hela världen och struntar blankt i alla som inte är på deras sida. Det kunde inte uttryckas tydligare än av George Bush: ”antingen är ni med oss, eller är ni emot oss”. USA jagar naturtillgångar varhelst de behöver dem och tar vad de vill ha, ibland också med våld. Den amerikanska staten och de multinationella företagen är arroganta, självgoda och egenmäktiga och det är kanske inte att undra på att många människor i världen gärna skulle vilja sätta dem på plats. En majoritet av världsmedborgare anser också att USA är ett större hot mot världsfreden än Iran.

Vänsterns kritik av USA och dess imperialism har fog för sig och stöds i princip av många människor. Men vänstern begår misstaget att tro att man ska liera sig med alla som är emot USA. Därför har man i den aktuella situationen försvarat politiska islam och militanta islamister, eftersom USA för dem är ”den store satan”. Vänstern ligger också lågt med kritiken av det våld och den terror som de islamistiska rörelserna står för och menar att detta är inget mot det våld och den statsterrorism som USA bedriver. Man tycks följa principen att ”min fiendes fiende är min vän”.

Det kan te sig underligt att en rad vänstermänniskor blivit så positiva till islam och muslimer och kanske till religion öht. Vänstern har av tradition varit mycket kritisk till religioner. Karl Marx ansåg att religion var ett opium för folket, som förhindrade frigörelseprocesser. Religioner var konserverande och bidrog till klassförtrycket. Det fördes en aktiv, ideologisk kamp mot papister, kyrkans dogmer, förtryck och auktoritära ordningar, konserverande könsroller och förnekad sexualitet. Man var starkt kritisk till den protestantiska arbetsetiken, som legitimerade löneslaveriet och försvagade klasskampen. Kyrkan och religionens roll sågs som den världsliga maktens instrument för ”att hålla folket i herrans tukt och förmaning”. Om vi bortser från den kristna högerns frammarsch i USA, kan man påstå att de kristna kyrkorna genomgått en avsevärd modernisering, medan islam i stort står kvar och stampar i det religiösa förtryckets träsk. Det tydligaste uttrycket för detta är mullornas Iran, efter den förrådda revolutionen 1979.

Det finns ett antal förklaringar till att vänstern hamnat på fundamentalisternas sida. Palestinakonflikten är central. Från att ha haft ett visst inledande intresse för kibbutzsystemet och kollektivismen, gled sympatierna över till det av Israel och USA ockuperade och förtryckta palestinska folket. Denna ståndpunkt har förstärkts med åren och Israels statsterrorism. Ingen vettig socialist kan stödja en sådan skurkstat.

Västmakternas etablering av Israel – för att stilla sitt dåliga samvete efter förintelsen – är bara ett exempel på Västs imperialism. Hela den muslimska världen anses ha blivit utsugen och förtryckt av Väst och dess utveckling och modernisering hämmad av kolonialismen och imperialismen. Detta gäller än idag. Trots sin storlek på 1,3 miljarder människor är alltså de muslimska folken den svaga, marginaliserade parten i världspolitiken. Flykting- och invandrarfrågan kopplas till den globala scenen. Invandrare från dessa länder är alltså en förtryckt och svag grupp. Därför ska de inte kritiseras.

Inom medelklassvänstern finns numera en allmän sympati för utsatta minoriteter och man står för medkänsla och solidaritet. Den klassiska synen på trasproletariatet, dvs lågutbildade, arbetslösa, fattiga och marginaliserade, var att de utgjorde ett opålitligt bottenskikt utan klassmedvetande, som - med Ottar Brox - lätt blir offer för strukturfascism. Det betyder att de slår mot andra utsatta grupper och inte mot dem som har makten. De kan inte organiseras i arbetarklassens kamp och blir femtekolonnare. Intressant är att vänsterintellektuella oroar sig för att det skapas motsättningar i samhället. En traditionell vänsterståndpunkt är annars att samhället drivs framåt genom motsättningar.

Begreppet islamofobi har blivit ett användbart slagträ för alla dem som inte vill se att det finns allvarliga problem med islamism och islamister, som vill bekämpa upplysningens och humanismens landvinningar i den västerländska kulturen. Det är inte bara partiledare som Mona Sahlin och Lars Ohly, som i demagogiskt syfte använder dessa begrepp för att stigmatisera sina motståndare. De som använder begreppet islamofobi vill påskina att islams kritiker har en irrationell och ogrundad rädsla för muslimer. Men det leder ännu längre, eftersom begreppet fobi är hämtat från psykiatrin och då beskriver ett sjukdomstillstånd. Den som lider av en fobi är alltså sjuk och därmed inte helt tillräknelig. Men av dessa islamistkramare kan man väl inte förvänta sig bättre. De kan till och med få för sig att jämföra muslimska hedersmord med svenska svartsjukedraman.

Men när akademiker och forskare, till exempel hos Forum för levande historia, historikern Mattias Gardell, religionsvetaren och marxisten Andreas Malm, professorn i sociologi Masoud Kamali, med flera obesvärat använder detta propagandistiska begrepp, kan man ifrågasätta den intellektuella skärpan och kvalitén. Har de plötsligt, i sin iver att bekämpa ett förespeglat spöke, med associationer till antisemitism och nazism, glömt att man i vetenskapens värld är noga med begreppen. Islamofobi kan ju rimligen, med några krav på begreppets stringens, syfta på sjuklig skräck för muslimer, men möjligen en rädsla för islam. Men deras användande av begreppet islamofobi, visar att de i dessa sammanhang inte är några akademiker och forskare. Bara simpla propagandister, som inte kan skilja på islam och muslimer.

Medelklassvänstern står för internationalism, förståelse och tolerans och är positiv till alla slags mångfald och kulturer. Det kanske är mera detta än ”islamopati” som gör att man hamnar på islamisternas sida. Vänsterns blinda fläck är att inte förstå sig på det politiska islam och islamister. De militanta islamisterna skulle gladeligen skära halsen av varenda vänsterintellektuell om de fick chansen. I deras ögon är medelklassvänstern i den rika världen de mest förhatliga av alla ogudaktiga. Vänstern gör sig också skyldig till ett fatalt misstag i sin oreserverade, positiva syn på all slags mångfald och föreställningen om alla kulturers lika värde. Då har man slängt alla måttstockar och värdeskalor över bord och seglar in i dimman utan kompass. Ser man till helheten, åtminstone från ett upplysningsperspektiv, är det helt klart att vissa kulturer är bättre för människan än andra. Islam står i hög grad för en gammalmodig människosyn och förtryck. Det är detta den värderelativistiska vänstern försvarar.

I sin kritik av det kapitalistiska Sverige går man så långt att man förnekar att vår kultur har något värde. Ingen har tydligare uttryckt denna uppfattning än socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin: ”Jag tror lite det är detta, som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, något som binder er samman. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och liknande fjolliga ting.” Detta sa hon vid ett möte 2002 med det kurdiska riksförbundet i en moské, med håret täckt av en huvudduk.  Och en person med denna nervärderande och förlöjligande syn på svensk kultur har haft ambitionerna att bli svensk statsminister.

Möjligen kommer vänstern nu att nyktra till i sin syn på islamister, när den icke-islamistiska revolutionen sveper över arabvärlden. Detta gör också att terrorister i al-Qaida får mindre spelrum.

 

 


 
gen_22.1.gif