1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_23.1.gif

85. Byråkrati och politik

Vinter 11 098 mini.jpg

EU-KOLOSSEN VÄXER

Av Alf Ronnby

Det är välkänt att EU-byråkratin fungerar som jätten Glufs Glufs. Byråkratin växer och kräver ständigt mera resurser. Med EU:s nya utrikespolitiska megamyndighet sätts detta förhållande i blixtbelysning. EU har fått en utrikesminister, Catherine Ashton. Hon bygger nu upp EU:s nya utrikesdepartement, som kommer att få 8000 medarbetare och en budget på åtta miljarder euro. Även med EU-mått är detta en häpnadsväckande stor myndighet och den kommer att på sikt ta makt och inflytande från medlemsländerna. EU-kritiker tycker att det är väldigt dyrt för oss att vara med i EU och man kan inte annat än hålla med.  Medlemsavgiften för oss är ca 30 miljarder kronor, för att vara med i klubben. Kritikerna skjuter in sig bland annat på den omfattande detaljreglering, som EU-byråkratin sysslar med, flyttkarusellen mellan Bryssel och Strasbourg och bidragsfiffel.  EU-byråkratin kostar ca 7 procent av EU:s budget. Då är inte medlemsländernas egna, interna kostnader för EU-relaterad förvaltning medräknad. Av den svenska BNP:n (2700 miljarder) är kostnaden drygt en procent för medlemskapet och alltså ungefär vad vi ger i U-landsbistånd.  Men mera intressant är att jfr med vår egen statsbudget. Vi betalar alltså ca 30 miljarder för vårt medlemskap, vilket är ca fyra procent av den svenska statens utgifter. Det vi får tillbaka i form av olika stöd, främst till jordbruket, är 10 miljarder. Netto betalar vi alltså 19 miljarder (2.4% av utgifterna), vilket är mer än vad regeringen ger till kulturen och lika mycket som studiestödet i Sverige. Förra året kostade det Sverige nästan en miljard kronor extra, eftersom Sverige var EU:s ordförandeland under andra halvåret och då själv fick stå för de administrativa kostnaderna för detta. EU:s budget på ca 1200 miljarder fördelar sig på fyra huvudområden: ”Hållbar tillväxt”, ”Naturtillgångar”, ”EU som global partner” och ”Frihet, säkerhet och rättvisa”. Pengarna går framförallt till naturtillgångar; ”stöd till hållbar utveckling av landsbygden”, vilket framföralt är. jordbruksstöd (45%) och ”hållbar tillväxt” (40%), vilket kallas ”konkurrenskraft” och ”sammanhållning”. Budgetens begrepp ser alltså mycket politiskt korrekta ut.Det finns stor skepsis även bland EU-parlamentariker kring den nya supermyndigheten, men man ligger lågt med kritiken, eftersom detta är ett prestigeprojekt inom den nya EU-författningen (med president och utrikesminister och nya befogenheter). Man är försiktig med att ge kritikerna av den nya EU-organisationen vatten på kvarnen, efter alla våndor innan den var på plats. Men man befarar att en myndighet som ska spendera i genomsnitt 22 miljoner euro om dagen via 8000 tjänstemän, kommer att råka ut för nya felhandlingar och bortslösade resurser. Det finns många exempel på att kolossen EU slösat bort pengar i misslyckade projekt (som tex då 65 miljoner euro försvann i ett svart hål i Addis Abeba). Men beslutsfattarna i EU daskar inte till den hand som föder dem. Den som blir politiker i EU får snabbt sitt på det torra. Särskilt de politiker som kommer från Östeuropa får en hisnande löneökning då det träder in i EU-byråkratin. Till exempel får Andris Piebalgs från Lettland 248 006 euro per år som EU-kommissionär. Det är sju gånger så mycket som statsministern hemma i Lettland får i lön för sitt betungande arbete.  Men de som metodiskt snickrar på Europas Förenta Stater jobbar oförväget vidare i eget intresse och EU blir den överstatliga myndighet som bestämmer allt mer i Europa. Detta har till och med gått så långt att Anders Borg reagerar och varnar för följderna. Det tål att tänka på.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vinter 11 279 mini.jpg

HUNDRA DAGAR AV ENSAMHET

Av Alf Ronnby

Då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen uppträdde representanter för de andra partierna på ett motsägelsefullt och märkligt sätt. Å ena sidan talar de varmt om öppenhet, mångfald och tolerans, men å andra agerar de rakt motsatt, när det gäller SD. Dessa politiker anses ha blivit ett ”arbetsmiljöproblem” i riksdagen och blir mobbade.

Vissa riksdagsmän, från de rödgröna, ville inte ha rum i samma hus och korridor som SD, ville inte använda samma kopieringsapparat eller stå i samma matkö som SD. Sverigedemokraterna får heller inte vara med i det traditionella systemet med kvittning (byte mellan block och partier vid frånvaro). Reinfeldt, Sahlin och Ohly talar gärna om alla människors lika värde, men förhåller sig till SD, som något katten kommit in med. I valkampen sa Reinfeldt att han inte ens vill ”ta i SD med tång”, sådan pestsmitta anses de vara.

Sahlin och Ohly spädde på med hätska utfall mot ”rasisterna”. Det gick så långt i mobbingen av SD att prästsonen och vänsterledaren Lars Ohly inte ville vara i samma rum som Jimmie Åkesson. Efter detta har Ohly, så fort han fått chansen, fortsatt att kalla SD för rasister. Sahlins och andras tal om ”de sju demokratiska partierna” anspelar naturligtvis på att SD inte är demokratiskt, trots att de valts in i riksdagen genom ett demokratiskt val. Biskopen och socialdemokraten Eva Brunne lade ved på brasan genom sin politiskt färgade predikan i Storkyrkan, efter att först ha deltagit i vänsterns demonstration mot att SD fått platser i riksdagen. Religion och politik hänger som alltid ihop.

I valkampen (och tidigare) utsattes SD för hatkampanjer och våld. Sverigedemokrater har slagits ner, blivit knivskurna och fått hakors inristat i pannan. Bilar och bostäder har skadats och en rad trakasserier har förekommit. Mot detta har ”de demokratiska politikerna” inte haft mycket att säga. Reinfeldt till och med antydde att de har sig själva att skylla och på Journalistklubbens eftervalsdiskussion raljerade han kring vad han såg som SD:s exploatering av sin ”under-dog-roll”. Vissa fackföreningar (tex Transport) utesluter medlemmar av SD.

Lars Ohly, den mest aggressive av SD:s opponenter, tror uppenbarligen att han kan göra bra politik på sina attacker mot SD. Han hetsar om rasism och att SD gör skillnad på folk och folk. I hans värld är man rasist om man ifrågasätter invandringspolitiken. Hos Ohly har en sjuklig rädsla hos SD för muslimer, som han kallar islamofobi, slagit över i ett ännu värre tillstånd av rasism – trots att det numera inte finns några raser.

Hur mycket trovärdighet har riksdagsmännen, då de talar om alla människors lika värde och samtidigt skapar en hatstämning kring SD? Hur mycket skuld har riksdagsmännens apartheid för fortsatta trakasserier mot SD? Trots, eller kanske pga, SD:s hundra dagar av ensamhet i riksdagen, ökar deras popularitet i opinionen, för de politiker som dömts till ensamhet väntar nya tillfällen på jorden.

Vinter 11 093 mini.jpg

SNÖKAOS I UPPVÄRMNINGENS TID

Av Alf Ronnby

 De milda vintrarna sedan slutet av 1980-talet – med något undantag och naturligtvis förra vintern – har kanske fått människor och myndigheter att tänka, att så kommer det att fortsätta. Denna föreställning har nog förstärkts av allt tal om den globala uppvärmningen. Troligen är det därför Trafikverket, SJ, kommunala väghållare, transportföretag och bilister i allmänhet står lite handfallna, när kung Bore vägrar att följa forskarnas prognoser.

Vintern 2009/10 hade vi tågförseningar på 83 000 timmar. X2000, Reginatågen, pendeltåg X12, mfl fick stora problem och tågkommunikationerna var tidvis nära att klappa ihop. Trafikverket, regeringen och infrastrukturministern sa, att detta skulle inte hända igen. Moderaten Per Unckel fick utreda eländet. Han kom fram till att det är för mycket tåg på spåren, underhållet är eftersatt, resurserna för snöröjning har minskat, för få snöplogslok och avisningsanläggningar och kommunikationerna fungera dåligt mellan Trafikverket, Jernhusen (stationer) och operatörerna. Allt detta bör enligt Unckel åtgärdas.

Trafikverket säger att de nu gjort mycket.  400 miljoner satsas på snöröjningsberedskap, övningar, beredskapsplaner och bättre information till resenärerna. Och så slår Bore till igen! Denna gång redan i november och allt är, om möjligt, ännu värre än förra vintern. Till råga på allt blev det extra besvärligt just till julen. I Skåne kom inte tågen fram när snöstormen drog fram över det vindpinade slättlandet. Resenärerna blev irriterade och arga. Ska vi nu inte komma fram till jul? Arga resenärer skällde på tågpersonalen så de föll i gråt över all ilska som sköljer över dem.

Ack ja! Det är naturligtvis ytterst frustrerande att kommunikationerna inte fungerar som förväntat. Vi har blivit så oerhört tidsmedvetna och rationella och tror att vi behärskar det mesta. I min barndom, då jag växte upp i en liten by på Söderslätt, hände det var och varannan vinter att byn blev isolerad några dagar och vi slapp gå till skolan. Det var vi ungar glada för och åkte hellre skidor och kälke. De vuxna tycktes ta det hela med jämnmod och var det något som krisade och en transport behövdes, tog bönderna en traktor och körde över fält och åkrar, vilka var mera framkomliga än de nersänkta vägarna. På kontinentalbanan mellan Malmö och Trelleborg gick tågen oftast. Jag tänker på detta när jag på TV ser att en järnvägsförening ställt upp med sina gamla NOHAB-lok från 1950-talet. De tar sig fram i snön där moderna, känsliga tåg inte gör det.

De gamla tågen var tydligen bättre anpassade för vinter och det fanns mera personal att fixa växlarna. Idag rationalisera vi bort människan och förlitar oss på tekniken. Vi tror också på stordriftsfördelar och politikerna har skapat ett gigantiskt trafikverk med 6 500 anställda, genom att slå samman vägverket, banverket och SIKA (trafikanalys). SJ består av tre divisioner och åtta enheter. På spåren kör nu 40 operatörer sina tåg. Tala om kommunikations- och logistikproblem! Men den globala uppvärmningen fixar på sikt allt. Fan trot!

Vinter 11 100 mini.jpg

DEN VÄLJANDE MÄNNISKAN

Av Alf Ronnby

Tidsandan, som både påverkar och formas av våra politiker, är valfrihet. På detta tema har politiker under de senaste decennierna genomfört en rad valfrihetsreformer. Vi ska kunna välja skola, vårdcentral, sjukhus, hemtjänst, tågbolag, elbolag, teleoperatör, postoperatör, osv. Ökad valfrihet låter väldigt bra och är politiskt korrekt. Men det är inte alltid valfriheten leder till frihet. Det insåg våra tidigare reformatorer, när man avvisade frivillig sjukförsäkring till förmån för en obligatorisk som omfattar alla.

Det kan finnas en fördel med enkla, ensträngade system, jfr med en mångfald valmöjligheter, man måste orientera sig kring och vilkas konsekvenser är svåra att överblicka, tids- och resurskrävande och dyra. Ofta heter det från liberalt håll att det blir billigare och bättre med konkurrens. Så är det nog i vissa branscher. Men mångfalden av elbolag har inte gjort elen billigare – tvärt om. Inte heller har det blivit billigare att åka tåg och logistiken har verkligen blivit krångligare. Och i ett system som bygger på kundval, blir de människor och regioner, som inte är efterfrågestarka, missgynnade. Alla vill kör tåg mellan urbana centra, men få är intresserade av glesbygden.

Vårdvalet låter också utmärkt, men kan få den effekten att du inte längre kan gå till din gamla specialist, om den läkaren nu råkar tillhöra en annan vårdcentral än den du valt tex för att den ligger närmast. Privatiseringen av apoteken har lett till mångfald, men den blir vi inte glada för när det visar sig att apoteken inte längre vill eller kan samarbeta då de tillhör olika företag. Finns inte medicinen på ditt närmaste apotek, går det inte att få den eller ens få veta om den finns på nästa apotek, om detta tillhör ett annat företag. Medicinen har också blivit dyrare, eftersom alla nu gått över till att sälja små förpackningar, vilket fördyrar samma mängd.

Skolpengen har lett till att föräldrar som är omsig och kringsig ser till att barnen går i de bästa skolorna, medan förortens vanliga busungar får gå i lågstatusskolor med lärarflykt. Inom socialtjänsten får personalen nu ägna stora resurser åt tidsscheman och minutiösa uträkningar kring hur mycket hjälp ”kunderna” ska få i hemmet och vad det ska kosta. Systemet leder till en rigiditet i hemtjänsten och andra vårdgivares arbetsuppgifter, vilket inte är till gagn för dem som ska motta hjälpen.

Privatiseringen av bilprovningen har lett till att vi inte får ett enhetligt system över hela landet, med en källa för information om tider, mm. Istället ska vi leta reda på det billigaste alternativet, men det kommer att bli dyrare att besiktiga bilen.

Valfrihet i all ära, men de flesta människor är nog inte intresserade av att lägga massor med tid på att undersöka alla valmöjligheter – och stackars dem som inte har Internet. Folk vill ha enkla, robusta och funktionella lösningar och man tänker med saknad och vemod på den folkhemsmodell, som liberaler i alla partier, av ideologiska skäl, är i full fart med att riva ner. Det som för många människor gör livet meningsfullt är:

Att ha bra kontakt med andra och sin omvärld

Att känna att man betyder något för andra

Att ingå i en gemenskap som ger identitet och mening

Att ha roligt och kunna njuta av livet

Att kunna hålla sig sysselsatt och aktiv

Att ha rutiner i vardagen som ger organisation och mening

Att vara skapande och engagerad

Att ha verksamheter och projekt, som är utvecklande

Att kunna ta hand om sig själv på ett sätt som gör att man mår bra

Att vara frisk och ha hälsam i behåll

Att känna att man förmedlar något till andra generationer

 

Vinter 11 243 mini.jpg

OBAMA EN BESVIKELSE?

Av Alf Ronnby

Jag tillhör dem som tyckte det var oerhört intressant att en svart, före detta community organizer kunde bli president i USA. Obama använde i sin valkampanj metoder han lärt sig som community organizer (på svenska kallat samhällsarbete och social mobilisering). Genom hundratusentals valarbetare, inte minst ungdomar, lyckades man mobilisera väljare som annars inte brukar delta i valen. Bland demokrater var glädjen total över framgången, men det skapade också stora förväntningar. Bland de förlorande republikanerna var bitterheten stor och de förklarade att de på alla sätt skulle motarbeta Obama.

Obama har nu varit president i ca 18 månader och befinner sig – trots några viktiga reformer – i en allvarlig kris opinionsmässigt. Det beror på flera förhållanden. Trots det ekonomiska stimulanspaketet är arbetslösheten nio procent. Hälsovårdsreformen, som var tänkt som en allmän sjukförsäkring, blev efter bantning och misslyckade försök att blidka republikanerna, i praktiken bara statliga subventioner till försäkringsbolagen och ingen statlig försäkring.  Att stävja bankerna har misslyckats och trots att skattebetalarna fick rädda dem, fortsätter bonuskarusellen. Obamas försök att även i andra frågor tillmötesgå republikanerna, har inte lett till att de blivit mera välvilligt inställda. Tvärt om, har de fortsatt med häftiga attacker, understödda av Teaparty-rörelsen, på allt som Obama gör och han beskylls för att undergräva den amerikanska livsstilen.  Effekterna av detta omfattande motstånd kommer att visa sig i de stundande valen. Opinionssiffrorna visar att bara 33 procent tänker rösta på demokraterna.

Obamas goda vilja och kompromissande har gett intryck av svaghet och hans forna anhängare anklagar honom för att svika vallöften. Kriget i Irak skulle vara avslutat, fånglägret Guantanamo Bay skulle varit avvecklat, det borde finnas en tidsplan för när USA:s krigande i Afghanistan ska vara avslutat. En del sjabbel från Obamas sida har också skadat honom. Han tycks från början inte förstått hur allvarlig BP-olyckan i Mexikanska golfen var. Han blandade sig i dispyten kring den svarte Havardprofessorn Henry Louis Gates. Efter kritiska uttalanden av general Stanley McChrystal om kriget i Afghanistan, avskedade Obama generalen och USA riskerar att hamna i ett nytt ”Vietnam”. Han uttalade sitt stöd för ett mycket kontroversiellt moskébygge nära Ground Zero i New York, vilket upprört många känslor. Folk har inte glömt att det var islamister som dödade 3000 människor vid World Trade Centre. Förbluffande omdömeslöshet av Obama.

Obama är en verbal mästare, men det finns också ett drag av stöddighet och besserwisser i hans uttalanden, vilket retar en del, för att inte säga många. Visst kan världens mäktigaste man kanske kosta på sig att vara lite stöddig, men när de egna supportrarna blir allt mer besvikna och kritiska och stödet sviktar, lever även USA:s president farligt. Kanske hade Hillary Clinton rätt då hon sa att Obama är en pratmakare.


 
gen_22.1.gif