1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 e-mail me


gen_23.1.gif

84. Smygande islamism

Smygande isl front mini.jpg

SMYGANDE ISLAMISM

Ny debattbok av Alf Ronnby

Innehåll

1. ISLAMISERING

2. RELIGIONER PÅ GOTT OCH ONT

3. FÄNGSLANDE RELIGIONER

4. RELIGION SOM MASKERING

5. RELIGION OCH PERVERTION

6. HUCKLET VISAR KVINNANS UNDERORDNING

7. KVINNANS HÅR

8. DEN MUSLIMSKA SEXUALSKRÄCKEN

9. SYSTEMFEL I FLYKTINGMOTTAGANDET

10. HEDERSMORD SKER INTE PÅ EGET BEVÅG

11. ETNISK KONFLIKT OCH TERRORISM

12. TERRORISMENS TIDSÅLDER

13. EUROPA UNDER ATTACK

14. JIHAD KOMMER TILL EUROPA

15. MUSLIMERS ANSVAR

16. RÄDSLA SKAPAR TYSTNAD

17. VÄNSTERNS FLIRT MED ISLAMISTER

18. ISLAMOFOBI

19. RASISM ETT FÖRÅLDRAT BEGREPP

20. MULTIKULTURALISM

21. PARALLELLSAMHÄLLEN

22. VISST FINNS ISLAMISTER I ROSENGÅRD

23. DE FRUSTRERADES REVANSCH  

24. SVERIGE EN ÅSIKTSDIKTATUR?

25. HUR SKA TERRORISMEN BEKÄMPAS?

26. MUSLIMSK INTEGRATION

 

Introduktion

Inte sedan muslimska styrkor stod vid Wiens portar 1683, har Europa stått inför en sådan muslimsk utmaning som nu. Det finns många miljoner muslimer i Europa och de beräknas bli 100 miljoner år 2050. I Sverige finns ca 400 000 muslimer. Den stora inflyttningen av troende muslimer kommer att påverka allas våra liv. Islam är en religion och en ideologi som omfattar allt i en troende muslims liv. En ålderdomlig, reaktionär religionen är deras särmärke och hälften av svenska folket är skeptiska till muslimer.

Islam kräver mycket av muslimer och den formar grundläggande och omfattande deras livsstil, oavsett var i världen de befinner sig. Tron är heller ingen privatsak som den enskilde muslimen kan välja eller förkasta. Det är kollektivet och deras imamer som bestämmer hur koranen ska tolkas och praktiseras. Den enskilde tvingas anpassa sig till dess normer om man inte vill få problem.

Sverige har ännu inte stora mängder muslimer, jämfört till exempel med Frankrike, men så sakta märker vi allt mer av deras närvaro och krav på särbehandling. Islams inflytande märks naturligtvis mest i de bostadsområden där det bor stora mängder av muslimer, som till exempel i Rosengård. I religionsfrihetens och multikulturalismens namn anpassar vi oss och det svenska samhället successivt allt mer till muslimska särintressen. Det får konsekvenser för samhället och vår kultur, särskilt eftersom islams krav inte passar i ett modernt, sekulariserat samhälle.

Debatten om muslimer och islam speglar hur vi använder begreppen. Islam är utgångspunkten och islamistisk syftar på det som på något sätt har med islam att göra. Islamism är det mer eller mindre påtagliga resultatet av islams inflytande och ambitioner, islamistiska aktiviteter och verksamheter. De som aktivt, öppet eller mera dolt verkar för islamismens utbredning kallas islamister. Politiska islam refererar till de sidor och aspekter av islam, som tydlig handlar om makt och maktanspråk. Men man ska komma ihåg att islam är en helhet som omfattar allt i samhällslivet och privat. Dock kan ibland maktanspråken framträda tydligare än i andra sammanhang då framträdelseformer av islam mest ser ut som en religion bland andra. Det är den alltså inte. Begreppet jihad och jihadist används för våldsamma islam, dvs det heliga kriget och heliga krigare. När jihadisterna riktar sin avsky och vrede mot kristna och väst, talar vi om jihadistiska terrorister.

I debatten har vi också de som räds kritik av islam, som inte kan skilja på islam, islamister och muslimer. De är snabba med att stämpla de som vågar sig på att kritisera islam, som personer vilka lider av islamofobi och därför inte kan tas riktigt på allvar. Ibland kallas till och med kritikerna för rasister och den intellektuella skärpan kan allvarligt ifrågasätts.

 

De sekulariserade muslimer, som kommit hit för att leva ett modernt liv som andra, har vi inga större problem med. Men de råkar ut för islamister, som med övertalning, tryck och våld vill återföra dem till den islamska, rätta fållan. De kan råka värre ut än andra medborgare, samtidigt som det är viktigt att de mobiliseras i kampen mot islamisterna

Temat för den här boken är konsekvenser av islams och islamisters inflyttning och närvaro i Europa och Sverige. Smygande islamism syftar på de små stegens förändringar, som muslimer genomför och den anpassning av det svenska samhället till den nya situationen, som vi andra vidtar för att tillmötesgå krav och tryck från islamister. Det är sådant som vi kanske inte reflekterar så mycket över jämfört med den uppmärksamhet, som militanta islamister, jihadister och terrorister får. Boken består huvudsakligen av bearbetade artiklar, som belyser olika aspekter och förhållanden kopplade till den muslimska invandringen och islamismen. Syftet är att uppmärksamma de inte uppmärksammade latenta och lurande förändringarna– den smygande islamismen. Den är också en motbok till allt detta islamistkramande som multikulturalister består oss med, nu senast Mattias Gardell med boken ISLAMOFOBI 

Utkom december 2010        

191 sidor             

Pris 150 kronor inkl moms och frakt

Boken kan beställas på alf.ron@telia.com

Rosengård 09 023 hemsida.jpg

ISLAMOFOBI

De som använder begreppet islamofobi vill påskina att islams kritiker har en irrationell och ogrundad rädsla för muslimer. Men det leder ännu längre, eftersom begreppet fobi är hämtat från psykiatrin och då beskriver ett sjukdomstillstånd. Den som lider av en fobi är alltså sjuk och därmed inte helt tillräknelig. Flumvänstern och HBT-rörelsen började använda begreppet homofobi för kritik och ogillande av bögar och flator. Avsikten är att förespegla att det är något sjukligt i detta ogillande av homosexuella. Man vänder alltså upp-och-ner på ett tidigare förhållande. Radikalt?

Därefter började samma flumvänster, med stöd av islamister i Europa, göra en liknande koppling mellan islamkritik och fobi, dvs det är också något sjukligt i att ogilla islam och muslimer. De personer som gör detta ska inte/kan inte tas på allvar eftersom deras tankar är irrationella. Deras perspektiv är förvirrat och förvridet pga en falsk verklighetsuppfattning.

Islams svenska vänner vill inte se att det finns något samband mellan islam, islamister och terrorism i islams namn. De tycker det är som att se ett samband mellan alla kristna och massakern som hände i Rwanda. Men jihadister menar själva att de för krig i islams namn och hittar stöd för det heliga kriget i Koranen. De flesta av terroristerna som kapade planen i USA och flög in i World Trade Centre och Pentagon var hängivna islamister och kom från Saudiarabien. Under årens lopp har många självmordsbombare varit troende islamister och genomfört sina attacker i islams namn. Islamistiska imamer har hetsat unga muslimer att bekämpa den västerländska kulturen och ett antal av dem uppmanar till jihadism, som till exempel den USA-födde religiöse ledaren Anwar al-Awlaki, som gett sitt andliga stöd till terroristerna som attackerat USA. Jihadisterna kommer ofta från så kallade fromma familjer. Alltså, det finns ett samband mellan islam och jihadistiska terrorister, vilka är involverade i ett heligt krig mot väst. Utan islam ingen islamistisk terrorism.

Begreppet islamofobi har blivit ett användbart slagträ för alla dem som inte vill se att det finns allvarliga problem med islamism och islamister, som vill bekämpa upplysningens och humanismens landvinningar i den västerländska kulturen. Det är inte bara partiledare som Mona Sahlin och Lars Ohly, som i demagogiskt syfte använder dessa begrepp för att stigmatisera sina motståndare. Av dessa politiker kan man väl inte förvänta sig bättre. De kan till och med få för sig att jämföra muslimska hedersmord med svenska svartsjukedraman.

Men när akademiker och forskare, till exempel hos Forum för levande historia, historikern Mattias Gardell, religionsvetaren och marxisten Andreas Malm, professorn i sociologi Masoud Kamali, med flera obesvärat använder detta propagandistiska begrepp, kan man ifrågasätta den intellektuella skärpan och kvalitén. Har de plötsligt, i sin iver att bekämpa ett förespeglat spöke, med associationer till antisemitism och nazism, glömt att man i vetenskapens värld är noga med begreppen. Islamofobi kan ju rimligen, med några krav på begreppets stringens, syfta på sjuklig skräck för muslimer, men möjligen en rädsla för islam. Men deras användande av begreppet islamofobi, visar att de i dessa sammanhang inte är några akademiker och forskare. Bara simpla propagandister.

I religionsfrihetens namn ska vi inte kritisera religioner och religiösa dogmer. I den allmänna toleransens tecken ska vi inte heller kritisera människors livsstil. Allt är tillåtet och inget är bättre än något annat i den nya sköna värderelativismens värld. Att de som varit otrogna stenas, kriminella får en hand avhuggen, kvinnor inte visa sig som kvinnor i offentliga miljöer utan som klädpaket, religionskritiker drabbas av en fatwa med dödshot, kvinnor vägras utbildning, mm är besvärande omständigheter som en konsekvens av islam, detta sopar de politiskt korrekta under mattan. De klumpar ihop religion med ras, kultur och livsstil och kritik av islam och islamister kallas för rasism. Genom att hänvisa till religionsfrihet, rastabu och kulturers likvärdighet, ställs kollektivets och gruppens värden och rättigheter före individens. Dessa mångkulturalister har lämnat både upplysningens ideal och humanismen bakom sig.

Tillsammans med flumvänstern tror de – eller vill– att man genom att stämpla ut all kritik mot islam, kan motverka diskriminering av muslimer. Det är en gammal metod, som makthavare brukar använda, att exkludera kritikerna genom att utdefiniera dem och därmed tro att man blir av med kritiken. Ofta är det just tvärtom. Lägger man locket på för kritiken bubblar och kokar det därunder och i värsta fall exploderar det så småningom, med allvarliga sociala konsekvenser. Det är mera produktivt för diskussionen om brukarna av begreppet islamofobi istället använder begrepp som bättre beskriver verkigheten (tex islamkritiker) och inte försöker stämpla islams kritiker som otillräkneliga. Dessa försök genomskådas av andra människor och användandet blir väl mera en symbol för det politiskt korrekta i den egna gruppen eller kadern. Hos islamkritiker går det inte hem och inte heller hos andra som kan tänka självständigt.

Slutligen, hur kommer det sig att islams vänner har så lite att säga om allt det våld mot civila som sker i islams namn av talibaner, jihadister, al Qaida, mfl islamister? Just när jag skriver detta, rapporterar radion om en våldsvåg med självmordsbombare mot kristna i Irak, där många dödats och skadats. Al Qaida säger att det är deras verk. Men islamkramarna ser väl inget samband mellan terrorn i islams namn och islamkritiken i Europa och USA. Sådan kritik är väl irrationell eller till och med rasistisk. Inte heller har de mycket att säga om det tysta vardagsvåld som drabbar muslimska tjejer som tvingas använda huvudduk och heltäckande kläder i sommarvärmen eller inte tillåts dansa, lyssna på musik och ha kul. Här är de politisk korrekta hörbart tysta.

 

Rosengård 09 027 hemsida.jpg



Islam er ingen
privatsag





Offentliggjort 11.10.10 
kl. 03:01 



Alf Ronnby
har virket som socialarbejder i bydelen Rosengård i Malmø og har for nylig
skrevet en bog med titlen ”Fördömda stad”, som viser, hvordan Rosengård er
blevet en muslimsk enklave i Malmø. Han beretter om sin erfaringer i kronikken.



Tema



Ghettoland



Muslimer er
strømmet til Europa i uset omfang efter Anden Verdenskrig. Der er nu ca. 30
millioner, og det skønnes, at tallet vil vokse til over 100 millioner over de
næste 40 år. I Sverige er der 400.000-500.000 muslimer. Mange af dem er flygtet
fra religiøs og politisk vold og ønsker at leve et moderne liv i Europa. De
tilpasser sig vestlig levevis og er ikke interesserede i religiøs ortodoksi og
islamister. Dem har vi sjældent problemer med at leve side om side med. Men de,
der siger »uden islam ingen islamisme«, er inde på noget rigtigt.



Anderledes forholder det sig med de muslimer, som har en kulturel og religiøs
dagsorden. Disse islamister arbejder aktivt på at formidle budskabet om
"sand islam" blandt muslimske indvandrere, som tilbydes mulighed for
at blive bedre muslimer og kæmpe for en ægte islamisk levevis og et islamisk
samfund. Islamisterne appellerer især til de unge, som føler sig fortabte i den
vestlige kultur, og som er skuffede over, at den viser sig ikke at være det
"paradis", som de drømte om. Islam giver anvisninger og definitive,
enkle svar på de unges eksistentielle spørgsmål og problemer.



Regler og retningslinjer for, hvordan man skal leve sit liv som en sand muslim,
indtager en central placering. Troen kommer bl.a. til udtryk i det ydre -
hvordan man klæder sig og opfører sig. »Islam giver alle mennesker bestemte anvisninger,
som skal følges i alle livets forhold. Anvisningerne er absolutte og omfatter
moralske, åndelige, sociale, politiske og økonomiske sider af tilværelsen.«*
Islam står altså for en total måde at leve livet på.



Islamisternes dagsorden er at oprette den "islamiske stat" i Europa
også. Vi har det vist med at tænke, at islamister er de radikale eller
militante jihadister. De vil oprette den islamiske stat med vold, og derfor er
vi så bange for dem. Der er imidlertid islamister, som er mere moderate, men
som alligevel har en dagsorden, hvorpå der står oprettelse af "den
islamiske stat". Det betyder, at de vil oprette en stat i staten med egne
børnehaver, skoler, sundhedsvæsen, socialvæsen, retspleje (iht. sharia) og
forvaltning. Ambitionen er at skabe en særlig muslimsk offentlighed. Måske
ønsker de også, at muslimer skal bo i egne enklaver - a la bydelen Rosengård i
Malmø - med egne moskeer, mødesteder, butikker, slagterier, som tilbyder
halalslagtet kød, osv. Giver vi dem den mulighed, modarbejder vi integrationen.



Der er risiko for, at vi stirrer os blinde på jihadisterne og overser denne
snigende islamisering i samfundet. De moderate islamister gør ikke stort væsen
af sig. De arbejder gennem etablerede islamiske organisationer og etablerer
netværk for at skabe deres egne institutioner. Deres repræsentanter har gode
forbindelser til landets politiske elite i Sverige, myndigheder, Rigsdagen og
regeringen. Ikke sjældent fungerer de som "høringsinstans" og
repræsenterer alle muslimer uden at have mandat til det.



Diskussionen raser omkring netop religiøse muslimers krav på særbehandling med
henvisning til religiøse regler. Vi må ikke give en rettroende muslimsk kvinde
hånden. Muslimske kvinder skal passe på ikke at friste mænd. Derfor skal de
være tildækkede og bære et heldækkende, løsthængende slør, som dækker kroppen
fra top til tå og skjuler deres former. Et ubehageligt aspekt af denne
religiøse tankegang er, at kvinder, som ikke følger den islamiske norm, kan
blive opfattet som fordærvede, faldne kvinder og blive kaldt
"ludere", ligesom de udsætter sig for den risiko at blive angrebet.
Men når vi ser disse sorte spøgelser i byen, er det sindbilledet på islamismens
indtog i Europa og et varsel om øget ufrihed.



Forsøg på at skjule det kvindelige og angst for berøring mellem kønnene spøger
også i skolen. Drenge og piger skal helst gå i adskilte klasser og skoler. De
må ikke have gymnastik og gå til svømmeundervisning sammen, ikke beskæftige sig
med musik og dans, da det kan virke ophidsende. Billeder er problematiske, hvis
de viser mennesker. De kan virke ophidsende og give anledning til forbudte
tanker. Muslimers seksualangst betyder, at de konstant skal være på vagt over
for deres drifter.



Drenge og piger må ikke være på tomandshånd med det modsatte køn. De unge må
heller ikke have drenge- eller pigevenner, og seksuelt samkvem før ægteskabet
er strengt forbudt. En piges ære står og falder med, om der er blod på lagnet
på bryllupsnatten. Har pigen syndet, klarer hun muligvis skærene, hvis mødommen
bliver gendannet før brylluppet.



Det er ofte forældrene, som arrangerer passende ægteskaber. Ikke sjældent er
der tale om tvangsægteskab mellem fætre og kusiner, når disse ikke er ret
gamle. Den britiske film "Forced to Marry" (om tvangsægteskab, red.)
viser, hvordan børn bliver rene handelsvarer i slægtninges interesse.
Æreskulturen hviler i bund og grund på slægtens økonomiske interesser. På
overfladen fremstår det som moralsk indignation. Anskuer vi det ud fra et
sådant økonomisk slægtsperspektiv, er det lettere at forstå, hvorfor der sker
æresdrab.



Også inden for ægteskabets rammer kræves adskillelse mellem mand og kvinde.
»Manden skal udføre alle pligter uden for hjemmet. Kvinden har sine pligter i
hjemmet.« Manden er familiens overhoved, og ifølge Koranen har han ret til at
slå hende for at lede hende på rette vej, hvis hun optræder ufornuftigt. En
årsag hertil er ifølge Ahmed al-Mufty fra Sveriges Muslimska Råd, at »manden
træffer beslutninger med forstanden, kvinden med følelserne.«



Når vi i tv hører talebanere i Afghanistan sige, at første skridt i deres kamp
er at fordrive amerikanerne, men at de senere vil føre kampen videre mod de
vantro i Europa, er det let at affærdige det som hybris. Men det vil ikke ske
med våben i hånd. Måske (eller formentlig?) sker det ved, at vi accepterer og
tilpasser vore samfund til islamiske særinteresser og islamisk orden.



Rettroende muslimer og islamister mener, at Koranens bud er fyldestgørende for
alle mennesker altid. De er evige. Islam har forskrifter for alle aspekter af
et menneskes liv. Det er en helhed, som omfatter hele samfundet, dets struktur,
organisation, retsregler, moral, menneskelige relationer og alt andet, som
vedrører menneskers tilværelse. Islam er en kode til enhver form for
forbindelse mellem mennesker, mellem mænd og kvinder, børn og forældre, slægt,
venner, naboer osv.



Politikere og myndigheder i Europa har åbenbart ikke forstået denne afgørende
forskel mellem islam og kristendommen. De tror tilsyneladende, at også islam er
en privatsag. I henhold til principperne og lovene om religionsfrihed vil de
ikke kritisere islam og islamisterne, selv om islamisternes fremfærd er
religionstvang. En person fra et muslimsk land kan have svært ved at forsvare
sig mod denne religionstvang fra islamisternes side. Dette islamiske hegemoni
over alle muslimer, sekulære eller ej, er undertrykkelse. Islamisterne
påberåber sig at ligge inde med den sande fortolkning af islam og at kunne være
overhoved for alle muslimer, uanset om de er religiøse eller ej.



Men i en almindelig, ikke-islamistisk organisation hersker samme opfattelse.
"For menneskeheden som helhed har islam fastlagt visse universelle og
fundamentale rettigheder, som skal iagttages og respekteres under alle
omstændigheder, uanset om en person er bosat inden for den islamiske stats
grænser eller udenfor.« (Sveriges Unge Muslimer). Den, som én gang har viet sit
liv til islam, kan kun forlade det islamiske verdenssamfund gennem døden.



At islam snarere er et totalitært moralkodeks end en gudstro, viser alle de adfærdsforskrifter,
som strengt pålægges de underkastede. De tydelige udtryk herfor er opdelingen
mellem kønnene, sløret, den fodlange klædedragt (niqab, burka osv.),
halalslagtning, fredagsbøn, faste i forbindelse med ramadanen osv. Alt dette
har med det ydre at gøre og er relativt let at kontrollere.



Vi europæere genkender mange af disse snævre moralregler fra vor egen gamle
kultur. Men i takt med moderniseringen har vi lagt det meste af denne ufrihed
bag os. Muslimer har ikke oplevet en tilsvarende revolution. De lever i en
gammel tids kultur og moral, som islamisterne har en egen interesse i at
opretholde og videreføre til nye generationer. Det er et spørgsmål om magt.
Derfor skræmmer det os og vækker afsky.



Det er imidlertid, hvad de politisk korrekte kalder fremmedfjendskhed, fordi de
ikke har forstået årsagerne til mishaget. Både de velmenende politisk korrekte
og muslimer, der lever i Europa, må acceptere, at vore opnåede
frihedsrettigheder og rettigheder, som at kvinder og mænd er ligestillede, at tvangsægteskab
er forbudt, at børn kan gå i skole på lige vilkår, at mennesker kan mødes
ansigt til ansigt, og at vold mod børn er aldeles forbudt, skal gælde for alle
i samfundet. Islamiseringen sker ikke med vold, men ved, at vi selv gladelig
tilpasser vore samfund til muslimske særinteresser.



* http://www.islamiska.org/s/bakgrund.htm



 



Rosengård 09 007 Hemsida.jpg

 MULTIKULTURALISM  

Multikulturalisterna brukar hävda att invandringen berikar våra samhällen och att vår egen kultur inte är mera värd än någon annan. De brukar framhålla att det är många invandrare som i historien kommit hit och hjälpt till att utveckla vårt samhälle. De har varit entreprenörer och industrialister, som sökt sig hit för att tjäna pengar. Visst, så har det varit, men det är en dum, icke relevant jämförelse. Det kritiken idag gäller är att vi tagit emot för många flyktingar. Det är människor som kommer hit och inte kan försörja sig själva. De blir snarare en belastning än ett positivt tillskott. Ännu värre blir det när de kommer från främmande kulturer och en livsstil som inte passar i det moderna samhället. Integrationen blir då problematisk. Sverige har gått långt på denna väg. Vi har tagit emot långt fler invandrare än andra nordiska länder och i förhållande till vår befolkning, fler än andra länder i Europa. Invandrare har fått hemspråksundervisning, statliga och kommunala bidrag till sina föreningar, svenska för invandrare, tolkservice för kontakt med myndigheter, omskolning och utbildning, särskilda bidrag för att starta eget, särskilda bostadsbidrag, bidrag till egna förskolor och friskolor, moskébyggen, särskilda radioprogram på det egna språket, socialbidrag, läkarvård, mm. Men vår socialpolitik, framvärkt genom arbetarklassens slit och kamp, är inte avpassad för att vi ska bli ett socialkontor för all världens flyktingar och människor med problem där hemma.

För många invandrargrupper har detta generösa mottagande säkert underlättat livet och integrationen, särskilt för sekulariserade muslimer. Men för den senare utvecklingen, då många muslimska flyktingar kommit hit, med små utsikter att kunna försörja sig själva, har det snarare lett till muslimska getton och parallellsamhällen, där de lever som på mer eller mindre isolerade öar och är sig själva nog. Många lever på bidrag och behöver inte gå på arbetet och interagera med svenskar eller andra invandrare. De utvecklar en överlevnadsstrategi för livet i gettot och slår sig till ro med det. Kulturellt och religöst kan de fortsätta som tidigare och de tenderar, kanske som en kompensation och förstärkning av identiteten, att bli mera ortodoxa än i sina hemländer – och det gäller särskilt unga män.

Multikulturalisterna har med kulturrelativism och globaliseringen som argument, försökt sig på att slå i folk att vi måste ge upp svenskheten och den nationella sammanhållningen. Dessa eliter (kulturradikaler, politiskt korrekta journalister, politiker och samhällsdebattörer), utan större stöd hos allmänheten, driver linjen att nationell sammanhållning idag inte är något värd och nationalism synnerligen vedervärdigt, nästan lika illa (eller detsamma) som rasism. Likhet, delade normer och värderingar, gemensam kultur och livsstil, språk och tillit är inte längre viktigt för multikulturalisterna. Mångfald och olikhet de bästa ting som sökas kan all jorden kring!

Man ska inte ha synpunkter eller krav på invandrarnas kultur och livsstil. Det är deras ensak och det berikar vårt samhälle. Men mångfald har lett till splittring och osäkerhet. Finns inte samhällsgemenskapen, finns inte heller förtrolighet och tillit. Vi har genom mångfald och bristande integration och alldeles särskilt genom utvecklingen av parallellsamhällen, fått människor att känna främlingsskap i sitt eget land (men för multikulturalisterna finns det väl inget som heter så längre). När medborgarna reagerar mot detta kallar den multikulturella eliten detta för islamofobi och rasism. Hade de inte varit så fixerade vid mångfald och mindre självförnekande och nervärderande av den svenska kulturen och samhällsandan, hade de kanske insett att deras modell för samhällslivet leder till social destruktion och alienation.

På platser som Malmö och Göteborg och deras förorter håller samhällskittet på att vittra sänder i denna multikulturella röra. Människor som inte känner igen varann på grund av skilda språk, kultur, livsstil, attityder och beteende, blir osäkra och rädda. Förtrogenhet skapas inte och då känner man inte heller tillit. Osäkerheten och rädslan förstärks genom avvikande beteenden, kriminalitet och fientliga hållningar hos till exempel tuffa ungdomsgäng. Multikulturalismen har lett till ett splittrat och pulveriserat samhälle, med sociala konflikter, aggressivitet och våld. Man behöver bara ta sig en promenad i Herrgården på Rosengård för att känna detta.

Fenomenet att kulturell och social mångfald skapar osäkerhet och misstillit, som i sin tur kan leda till sociala problem och konflikter, särkilt om interaktionen, det sociala samspelet, med andra grupper är litet eller obefintligt, är välkänt i sociologin. Redan en av sociologins grundare Emil Durkheim belyste med kraft detta i sina studier av det framväxande industrisamhällets omvälvningar och sociala turbulens. Efter honom är detta en basal och allmänt accepterad kunskap inom sociologin, men det struntar multikulturalisterna i, eftersom det inte passar deras ideologi.

Dessa eliter har skaffat sig en så stark ställning i det offentliga samtalet och debatten, att deras hållning och synsätt idag är det politiskt korrekta. Ifrågasättande leder till sura miner, förtal, utfrysning, stigmatisering och repression. Multikulturalisterna vill ha monopol på rätt åsikter och eftersom de har obegränsad tillgång till media, har de nästan lyckats med detta – om det inte vore för att de inte har vanligt folk, som tänker självständigt, med sig.

EU arbetar på att bryta ner nationalstaterna och med dem medborgarnas känsla för sin nation och den nationella gemenskapen. Den politiska multikultielitens och kapitalets intressen är ett Europa utan nationella gränser, inskränkningar och intressen. Arbetskraften, kapitalet och den politiska makten(och den politiska klassen) önskar fritt spelrum för sina intressen och verksamheter. Lyckas man i detta uppsåt, kommer det att leda till att de sociala banden brister och vi hamnar i ett socialt gungfly. På sikt återkommer ett slags klan- och stamsamhälle, där grupper slåss om sina revir och positioner. En sådan utveckling passar islamisterna och deras strategi, att samla alla muslimer till en maktfaktor. Sannolikt kommer de att bli framgångsrika med tanke på hur starkt islam binder dem samman.

Den multikulturella elitens stora svek, för att inte säga förräderi, är att den förhindrat en effektiv och framgångsrik integration av de invandrare som började komma till Europa på 1970-talet. Invandrare kom då inte hit och trodde att de skulle leva som hemma, bara materiellt bättre. De hade ofta flytt från religiöst och politiskt förtryck och var öppna för ett nytt liv i ett modernt samhälle. Den tidigare arbetskraftsinvandringen efter andra världskriget, fungerade bättre ur integrationssynpunkt. Dessa invandrare, som är väl integrerade i våra samhällen, är idag bland de mest kritiska till den senare invandringspolitiken och de vet säkert vad de talar om. Multikulturalisterna har nu försatt oss i en mycket besvärlig situation, genom att uppmuntra invandrare att fortsätta att vara sig själva, med sin religion, attityder, värderingar och beteendemönster, som inte passar i det moderna samhället. De invandrare som inte är beredda att ändra sig kommer inte heller att integreras och vi fortsätter att ge dem alla de instrument, som motverkar deras anpassning i det moderna samhället. De fortsätter att leva sina liv i parallellsamhällen som Rosengård.

 

Muslimskt förtryck.hemsida.jpg

 ISLAMISTERNAS AUKTORITÄRA VÄRLDSBILD

Unga islamister – också i London – skriker ut att danskarna ska dödas. Vilka oerhörda grymheter har danskarna begått för att mötas av detta raseri?  Jo Jyllandsposten publicerade några karikatyrteckningar av profeten Muhammed, islams grundare.

Detta hat mot yttrandefriheten hos islamister grundades då ayatolla Khomeini uttalade sin fatwa mot författaren Salman Rushdie. Det har fått islamisterna att tro att islams lagar även gäller i Europa, ja till och med för dem som inte är muslimer. Den våldsamma reaktionen på Muhammedteckningarna och Jyllandsposten, visar att islamisternas inskränkta uppfattning om tryckfrihet även ska gälla i Europa. Det handlar om att all kritik av islam och profeten är förbjudet.

Islamisternas maktanspråk har visat sig många gånger efter dessa händelser. Ett av de mera uppmärksammade är det gymnasieläraren Robert Redeker drabbades av. Han skrev en kritisk artikel i Le Figaro, där han säger att ”Jesus är kärlekens mästare, Muhammed hatets…” Han påpekade att islam påtvingar Europa sina egna regler och normer. Detta drabbades han då själv av omedelbart när shejk Yusuf al-Qaradawi i al Jazeera i ett fatwaliknande angrepp dömde ut Redeker. Efter detta utsattes han för dödshot och tvingades gå under jorden.

Teckningarna av Muhammed i JP var avsedda för en bok. Men förläggaren fick kalla fötter och vågade inte publicera dem. Då sa man på JP: vi vågar! För detta beskylls JP av vissa intellektuella – till exempel Jan Guillou – och vissa journalister att vara rasistisk. I Danmark pågår sedan många år en livlig diskussion kring de muslimska invandrarnas moralregler och livsstil och extremistiska islamister. Hur mycket hänsyn ska danskar ta till muslimernas auktoritära värderingar och attityder? Situationen liknar den i England, där en del imamer agerar som uppviglare. Danska imamer for till Palestina, visade bilderna och hetsat till upplopp. Det blev den tänkande gnistan för våldsvågen.

För kristna, ateister och moderna muslimer är det oacceptabelt att teckningar av Muhammed leder till detta våld. Den ”officiella” förklaringen är att Muhammed absolut inte får avbildas. Muhammed har själv sagt, att ”var och en som tillverkar bilder är utsatt för kritik. Allah kommer att utse åt honom en person, som skall bestraffa honom för varje bild han har ritat” (Hadis i ibn-Abbas). Alltså är det straffbart bland muslimer, att framställa bilder över huvud taget. Men det gäller inte oss ogudaktiga.

Ändå skrämmer nu muslimernas raseri Västvärlden till tystnad. Inga tidningar i Sverige och USA vågade visa bilderna. Men det gick bra att visa bilder på hur muslimer håller den danska flaggan så att korset tydligt blir ett kristet kors och bränner flaggan (vilket tex tidskriften Fokus gjorde).

Nyamko Sabuni, integrationsminister, har fått utstå mycket kritik för att hon anser att flickor inte ska tvingas ha huvudduk och att vi ska kontrollera att de inte drabbas av omskärelse. Hon tycker inte att religiösa förskolor och friskolor ska få indoktrinera barnen. Rektorer som vill förbjuda religiösa symboler och huvudduk i klassrummen, har blivit utsatta för spott och spe. Många debattörer, särskilt på vänsterkanten talar om islamofobi så snart andra dristar sig till att kritisera islam och islamister. Men hotet från islamisterna är ingen fobi, dvs ogrundad rädsla, utan högst reellt.

Bokförlaget Liber beslöt att dra tillbaka en lärobok med ett par bilder på Muhammed. SVT har hotats om man visar Muhammedkarikatyrerna. Man kan undra om vi går mot att muslimska fundamentalister ska bestämma graden av yttrandefrihet i Väst? Både FN och EU har, av rädsla och omtanke om muslimerna, återuppväckt blasfemitemat och sagt att vi inte ska kritisera religioner, eftersom troende kan känna sig kränkta. Den stackars muslimska minoriteten (på 20-30 miljoner) hos oss ska inte behöva utstå kritik. Det är först när de blivit en majoritet och tagit makten de kan kritiseras. Men då har de avskaffat yttrandefriheten.

I min ungdom fick jag några handfasta erfarenheter av intoleransens fula ansikte. Jag reste i Turkiet och i den värmen var det naturligt för mig att ha shorts och T-tröja. När jag och min flickvän strosade runt i skymningen i den stora basaren, fick jag plötsligt en mycket hård spark i rumpan av en kille i ett gäng. När jag reagerade med ilska, blev jag hotad med kniv. En försäljare kom och avstyrde det hela. Några dagar senare mitt på dagen på en marknad råkade jag ut för en mobb, som inte gillade mitt utseende och började kasta gurkor och tomater på mig. De skrek hotelser. Det var mycket obehagligt och skrämmande och jag fick snabbt springa från platsen – en erfarenhet rikare, vad en muslimsk mobb betyder.

Senare, vid samtal med icke fientliga turkar, fick jag veta att det inte gick an att ha kombinationen shorts, T-tröja och skägg. Men, och det kanske är/var intressantare, många unga turkar ansåg att västerlänningar är fega veklingar, ynkryggar utan stolthet. De ska generas och provoceras för att visa att de är fega och rädda – därför sparken i häcken.

Jag kom att tänka på dessa händelser när jag funderade över hur rädslan för militanta islamister sprider sig i Europa. Den konkreta anledningen är väl den 11:e september, bomberna på tågen i Madrid och i Londons tunnelbana, morden på Theo van Gogh och Pim Fortuyn och hoten mot Ayaan Hirsi Ali i Holland och Lars Wilks. Rädslan för attacker från militanta muslimer sprider sig. Med vetskap om att islamister flitigt bygger sina nätverk bland muslimer i Europa och al Qaidas uttalade hot mot européer blir vi allt räddare för att göra något som kan reta islamisterna.

Jag tänker på att till exempel Tate Gallery i London tog bort skulpturen ”Gud är stor” för att den kunde reta muslimer. Muhammedkarikatyrerna som Jyllandsposten publicerade väckte våldsam vrede och tidningen fick be om ursäkt, vilket föga hjälpte. Vis av den erfarenheten gick statsminister Anders Fog Rasmussen snabbt ut och fördömde nidbilder av Muhammed, som Dansk Folkepatris ungdomar producerat. Operan i Berlin ställde in operan Idomeneo av Mozart eftersom den innehåller en scen som kunde reta muslimer. Påven Benedictus XVI fick be om ursäkt för att han citerat en medeltida kristen kejsare, som beskriver islam som ondskefull.

Vänstern och andra multikulturalister ställde sig på muslimernas sida i debatten och fördömde publiceringen av Muhammedteckningarna. Yttrande- och tryckfriheten vägde inte tillräckligt tungt för dem. Det är tveksamt om de över huvud taget anser det värt att försvara vår kultur. Istället ska vi känna skuld för vårt koloniala och imperialistiska förflutna och därför ska vi inte kritisera denna förtryckta minoritet som sökt sig till oss. Vi ska närmast vara tacksamma för att de kommer hit med sin högtstående kultur och moral, eftersom vår egen mest är skit, enligt den politiskt korrekta vänstern och kulturradikalerna. De förenar sig med islamisternas syn på oss, där vi som icke-muslimer är lägre stående människor, viket de också har stöd för i koranens syn på de otrogna, dvs judar och kristna (Koranen Süra 4:91, 8:7,12 47:4). Men genom sverigedemokraternas plats i riksdagen får vi åtminstone på denna vördnadsvärda nivå i samhället, några som slåss för rätten att kritisera även islam och islamister.

Samuel Huntington förutsåg i sin bok The Clash of Civilisations dessa kulturkrockar. I västvärlden har vi för länge sedan separerat kyrkan och religionen från politiken och statssystemet. Denna skillnad gör bla att danskar knappast bränner ner den Syriska ambassaden, som hämnd för muslimernas flaggbränningar och hot.

Demokratin föreskriver det öppna samhället, där allt kan diskuteras och ifrågasättas, även religiösa dogmer och portalfigurer. Det uppfattas inte som kränkande. I den muslimska världen är flertalet stater diktaturer och religionen används för att kontrollera massorna. Satt på sin spets betyder det att folket inte ska tänka självständigt, utan blint följa sina religiösa och då också politiska ledare. Därför blir det begripligt att människor lyder vad en krigare och ledare i början av 600-talet ansåg utifrån kristna och judiska lärosatser och sedvanor i Arabien.

Läser man Koranen och Hadis blir det uppenbart att inte ens de rättroende muslimerna kan följa alla påbud. Det skulle helt enkelt inte fungera i ett modernt samhälle. Bara fundamentalistiska imamer, fanatiker och galningar hävdar blint denna antikverade ortodoxi. Men eftersom islam också är politik används dess bud i maktpolitiska syften, vilket är fallet med teckningarna.

Det pågår en nyislamsk väckelse där militanta islamister fått vind under vingarna. Missnöjet kring en misslyckad eller utebliven modernisering i den muslimska världen har skapat en grogrund.  Väst är en symbol för förtryck och utsugning och moraliskt förfall. Det passar makthavarna i dessa diktaturer bra, att vreden riktas utåt och inte mot de verkliga förtryckarna, nml dem själva. Danmark, som deltar i kriget mot talibaner i Afghanistan, kan utnyttjas i ett avledande syfte. Det är ingen tillfällighet att Al Fatah, Syrien och Iran hetsade mest.

Dessa händelser gör kanske att vi alla får upp ögonen för vart den religiöst kamouflerade politiska extremismen leder. Önskar vi ett samhälle där upplysningens och humanismens ideal gör sig gällande, är det uppenbart att den västerländska kulturen är bättre än den islamska. Omvänt, vill vi gå tillbaka till ett medeltida mörker med auktoritära förhållanden och hård religiös och politisk kontroll av individen, då ska vi låta islamisterna hållas och kanske själva konvertera (för att rädda våra egna skinn).  Våra multikulturella intellektuella och politiker tillsammans med värderelativistiska myndigheterna bör sluta att vara så välvilliga, förstående och flata mot religiös extremism. Nalin Pekgul mfl insiktsfulla personer har varnat för att vi har en smygande islamistisk infiltration i det moderna, demokratiska samhällets av dess dödgrävare.

 

 


 
gen_22.1.gif