1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_23.1.gif

83. Valbart

Höst 10 067 hem.jpg

HÖGERKRAFTER STYR ISRAEL

Av Alf Ronnby

När Israels militär anfaller de civila skeppen i konvojen Ship to Gaza och dödar nio personer, förvånas vi i Europa. Handlingen verkar brutal och oproportionerlig i sitt våld. Dessutom blir synen på Israel, som en stat byggd på våld och förtryck, förstärkt. Israel, som en demokratisk stat ifrågasätts och det är knappast en politisk kostnad Israels politiker vill dra på sig, beroende av stöd från väst, som man är.

I detta perspektiv verkar aktionen otroligt dum, på gränsen till obegriplig. Men några förhållanden kan nog förklara vad som hänt. Det finns en gammal erfarenhet och visdom, att man inte ska sätta in militären mot civila demonstranter och aktioner. Det går nästan alltid åt skogen. Två helt skilda kulturer möts och de förstår inte varann. Militären är utbildad, drillad och utrustad för att döda (även om det brukar ges förskönande  omskrivningar). När de möter våldsamt motstånd, även om det bara är med påkar och stolar, använder de sina vapen.

De civila demonstranterna på Mavi Marmara hade förmodligen inte insett detta. Då hade de aktat sig för att angripa soldaterna. Kanske tänkte de, som i andra sammanhang då civila demonstranter möter polisen, att det kan bli slagsmål och skador, men inte att man får en kula i pannan på nära håll.

En annan faktor, som eventuellt kan förklara hela attacken, är den starka högervridningen i israelisk politik. Försvarsminister Ehud Barak, från Arbetarpartiet och den som en gång inledde fredsförhandlingarna med PLO, är ytterst ansvarar för beslutet att sätta in militären. Arbetarpartiet, som inte längre är något arbetarparti och Barak, som nu inte är en fredsförhandlare, är exempel på högervridningen. Ingår man i en regering tillsammans med reaktionärer, allt från Benjamin Netanyahu och Likud, till Avigdor Liebermann och nationalistiska Yisrael Beitenu och ultraortodoxa Shas, säger det mycket om det politiska klimatet. Det är hökar som styr i Israel och de skyr inga medel, om de tror att det gagnar Israels säkerhetspolitik.

Högervridningen avspeglar förstås högerströmningar bland medborgarna. Kritikerna av den förda politiken ligger lågt och istället är det självgoda sionister som hörs. I intervjuer med ”vanliga” israeler efter attacken, var tongångarna att dessa aktivister är terrorister. Till och med de som förordar en bojkott av israeliska varor kallas för terrorister. Nyligen lyssnade jag på ett radioprogram om bosättare på Västbanken. Attityderna där visar på skilda världar. Palestinierna har aldrig bott på Västbanken, så där ska de inte vara. Att de är isolerade i sina byar, är deras eget fel, eftersom man inte kan lita på dem. De är terrorister. Om inte Israel hade varit så snälla och mesiga, skulle vi varit kvitt problemet med palestinier för länge sedan. Det finn gott om plats för dem i arabländerna. Gud har givit Israel åt judarna, osv.

Blockaden av Gaza har förstärkt Hamas ställning inte försvagat den, vilket var syftet. Hamas har kunnat genomdriva sin egen ordning och kritiker gör bäst i att hålla tyst. Israels agerande har åter spelat fienden i händerna.

Höst 10 042 hem.jpg

SMYGANDE ISLAMISERING

Av Alf Ronnby

Hälften av svenska folket är skeptiska till muslimer. Efter andra världskriget har vi upplevt en inflyttning av muslimer i Europa i en omfattning, vi inte tidigare skådat. Det finns ca 30 miljoner och de beräknas bli mer än 100 miljoner till år 2050. Många av dem har flytt från religiöst och politiskt förtryck och vill gärna leva ett modernt liv i Europa. De anpassar sig till den västerländska livsstilen och är inte intresserade av religiös ortodoxi och islamister. Med dem har vi sällan livsstilsproblem.

Annorlunda förhåller det sig med de muslimer som har en kulturell och religiös agenda. Dessa islamister arbetar aktivt med att förmedla budskapet om ”det sanna islam” bland muslimska invandrare. De erbjuds att bli bättre muslimer och kämpa för en äkta islamsk livsstil och ett islamskt samhälle. De appellerar särskilt till de unga, som känner sig vilsna i den västerländska kulturen och besvikna över att det visar sig inte vara det ”paradis” de drömt om. Islam ger vägledning och absoluta, enkla svar på de ungas existentiella frågor och problem.

I centrum står regler och förhållningssätt hur man ska leva sitt liv som sann muslim. Gudstron visas bland annat i det yttre, hur man klär sig och uppträder. ”Islam ger alla människor bestämda anvisningar, som skall följas i livets alla förhållanden. Anvisningarna är allomfattande och inkluderar moraliska, andliga, sociala, politiska och ekonomiska sidor av tillvaron.” (Att förstå islam) Islam står alltså för ett totalt sätt att leva. Religionen är inte som i det kristna Europa en privatsak. Islam är en politisk ”ideologi” med anspråk att vara Guds sanna budskap. Koranen med tillägg och sharia har föreskrifter kring varje aspekt av en människas liv. 

Islamisternas agenda är att skapa den ”islamska staten” även i Europa. Vi brukar nog tänka att islamister är de radikala eller militanta jihadisterna. Dessa vill skapa den islamska staten med våld och därför är vi så rädda för dem. Men det finns islamister som är mera moderata, men likväl har en agenda för att bygga den ”islamska staten” även i Sverige. Det betyder att de vill skapa en stat i staten, med sina egna förskolor, skolor, vårdinrättningar, social hjälpverksamhet, rättsordning (enligt sharia) och administration. Ambitionen är att skapa en särskild muslimsk offentlighet. Kanske önskar de också att muslimer bor i egna enklaver, med egna moskéer, mötesplatser, butiker, slakterier, som erbjuder halal-slaktat kött , mm.

Risken är att vi stirrar oss blinda på jihadisterna och missar denna smygande islamisering i vårt samhälle. De moderata islamisterna gör inte lika mycket väsen av sig. De arbetar genom etablerade islamska organisationer (typ Islamska förbundet och Sveriges muslimska råd) och bygger nätverk för att skapa sina institutioner. Deras företrädare har goda kontakter med landets politiska elit, svenska myndigheter, riksdag och regering. Inte sällan får de fungera som ”remissinstans” och företräda alla muslimer i landet, vilket de inte har mandat för. Effekten är en smygande islamisering.

Höst 10 069 hem.jpg

SVERIGES VALORDNING IFRÅGASATT

Av Alf Ronnby

Flera danska politiker ställer frågan om det svenska valsystemet uppfyller demokratiska krav. Europarådet borde sända valobservatörer till Sverige för att kontrollera hur valet genomförs. Det som fått danska politiker att reagera just nu, är att Sverigedemokraternas valfilm, som skulle sänts i TV4, har stoppats, trots att SD har ett avtal om sändning och betalt TV4 stora pengar för att filmen ska visas.

Anledningen till att TV4 stoppat filmen, är att ledningen anser att den innebär hets mot folkgrupp, vilket är förbjudet i lag. Den filmsekvens som TV4-ledningen särskilt hängt upp sig på, visar en kvinna med barnvagn, som jagas av några svartklädda muslimska kvinnor. SD fokuserar i valkampen särskilt på det muslimska hotet och därför är filmen viktig i striden om väljarna. Kanske på grund av rabaldret kring den stoppade filmen (och kritik från Danmark?) och efter att SD tagit bort just passagen med ”de svarta häxorna”och istället lagt in en text där det står ”censurerad av TV4”, har TV4 beslutat att sända filmen  måndagen den 6:e september. Filmen finns för övrigt att se på You Tube.

Ifrågasättandet av hur demokratiskt det svenska valet blir, har skett tidigare i år från dansk sida. Redan i våras skrev professor Jørgen Elklit och fil dr Birgitta Widstrand en krönika i Politiken, där de ställde frågan: Hur demokratiskt är Sverige? Bakgrunden är deras kritik av det svenska valsystemet, som de menar är odemokratiskt, eftersom alla partier och kandidater inte garanteras samma möjlighet att bli valda i vallokalen. Valmyndigheten behöver bara se till att de etablerade partiernas valsedlar (utan kandidatnamn) finns tillgängliga.

Partier som inte redan är representerade i riksdagen eller fått mindre än en procent av rösterna i förra valet, får själva betala tryckningen av valsedlar och distribution av dem. Det kan bli en stor kostnad för ett litet parti, inte minst för att man måste trycka väsentligt mycket fler valsedlar än som faktiskt används i valet. Vid valet 2006 trycktes 57 miljoner valsedlar men bara 20 miljoner användes. Systemet med fri och omfattande spridning av valsedlar är alltså inte bara dyrt, det är också ett enormt slöseri. Widstrand och Elklit föreslår en dansk modell med en gemensam valsedel för alla, som garanteras tillgänglig av valmyndigheten.

Widstrand och Elklit har rätt i att det svenska valsystemet är utformat så att det ska hålla småpartierna ute i kylan, genom att de själva får betala tryckningen av sina valsedlar. Vi kan också nämna att fyraprocentsspärren till riksdagen har detta syfte. Partier som inte får minst fyra procent av rösterna kommer över huvud taget inte in i riksdagen.

De svenska, etablerade partierna är mera intresserade av kontinuitet och stabilitet än demokrati. I kommunalvalet har inte sällan de stora partierna sett till att få en indelning av valdistrikten, så att det gynnar just de stora partierna. Det ses inte som ett bekymmer att små partier inte har resurser att delta i valen under samma förutsättningar som de stora. I fallet Sverigedemokraterna (som krönikörerna tar som exempel) har de numera sådana resurser, men det händer inte sällan att representanter för andra partier tar bort deras valsedlar från vallokalen, eller lägger andra partiers valsedlar ovanpå. Detta kan också drabba andra partier. Det finns också visst fog för synpunkten att väljarna inte vågar visa att de tar SD:s valsedel i vallokalen, eftersom SD är ett så tabubelagt parti, vilket alla andra partier vägrar att ha något att göra med.

Ett ännu större problem för de små partierna är, att de sällan får vara med då partierna debatterar i TV inför valen. Eftersom TV har den största påverkansfaktorn, kan man gott säga att SVT aktivt deltar i de etablerade partiernas ansträngningar att hålla de små partierna borta från politiskt inflytande. Just när det gäller Sverigedemokraterna försöker de etablerade partierna på alla sätt skrämma väljarna med att de är farliga rasister.

Som ofta då Sveriges Radio ska ha en svensk kommentar till förhållanden i Danmark, intervjuas (den 01.09.10) också i denna fråga professor Lars Dencik vid Roskilde Universitet. Dencik hävdar att kritiken från Danmark syftar till att flytta internationella perspektiv från det främlingsfientliga och rasistiska Danmark till grannlandet, som ofta framstår som politiskt korrekt.  Besserwissern Dencik missar aldrig en chans att i svenska media kritisera vad han anser vara en rasistisk politik i Danmark. Dencik har en så negativ och fördömande syn på Danmark att man kan förvånas över att han kan fortsätta att vara professor i detta land.

Jag tror inte mycket på att Sverige skulle vilja införa det danska systemet för val – inte minst för att det kommer från Danmark (sic!). Men det finns annat man kan göra. Vi kan ha krav på att SVT ska låta alla partier, som ställer upp i riksdagsvalen, får delta i de TV-sända debatterna. Vi kan förbjuda utdelning av valsedlar utanför vallokalerna, vilket är rena tramset. Vi kan ge valförrättarna skyldighet att se till att alla partiers valsedlar finns på plats i vallokalen och övervakas (vilket också betyder att valmyndigheten betalar för de valsedlar, som behövs i lokalerna, men bara dessa). Men, slutligen, är det väl dags att införa elektronisk röstning – även direkt från hemmet via Internet.

 

Höst 10 074 hem.jpg

CENTERN SVIKER LANDSBYGDEN

Av Alf Ronnby

Jag har nyligen läst Sven Edvin Saljes fem romaner om familjen Loväng i Motorpa, tänkt någonstans i Blekinge. Salje skildrar på ett dramatiskt och fängslande sätt de drastiska förändringarna på svensk landsbygd i efterkrigstiden. Småbönderna med magra jordar och lite skog slås ut. De kan inte försörja sig på sina gårdar, trots hårt arbete. Barnen vill inte ta över. De flyttar från byn till bättre betalda arbeten i städerna. Innan dess har skolan stängts, mejeriföreningen slutat hämta mjölken, många gjort sig av med djuren och byn blivit tyst och sovande.

Detta händer på 1950- 60-talen och jag har själv i romanen Skuggor över slätten skildrat denna förändring, som också äger rum på slättlandet. Många av oss har dessa erfarenheter av landsbygdens sociala förfall. Mängder av skolor och affärer och annan service har lagts ner. Gårdar slagits samman, djuren försvunnit och lantarbetarna reducerats till ett minimum. De få kvarboende pendlar till arbeten på annat håll och byn blir en plats där man sover. Bygemenskapen tynar bort och ensamhet råder.

Centerpartisten Sune Håkansson (Johannishus) skrev en debattartikel i BLT (20.07.10) om denna trista utveckling och menade att Centern har svikit landsbygden. Ute i landet hörs kritik mot att Centern svikit landsbygden och glesbygden. Till och med i Maud Olofssons egen hemkommun Robertsfors, är kritiken hård och partiet förlorade makten i fullmäktige. De får syrliga kommentarer om att satsning på valfrihet går dåligt ihop med att lägga ner skolor i glesbygden. Centralisering och nedläggning rimmar illa med att vara ett parti för landsbygdens folk, därför gick det dåligt för Centern i valet - minus 6 mandat i riksdagen. (P1 Morgon 01.10.10)

 Partitoppen har tydligen dragit slutsatsen att det är mera taktiskt att satsa på det urbana, där de flesta väljarna finns. Att riva upp Lagen om anställningstrygghet och beskatta pensionärerna mera än de arbetande, är i vart fall inget som intresserar landsbygdens väljare, men kanske den urbana medelklassen. På landet kan över 20 procent vara pensionärer.

För att landsbygden inte ska fortsätta att utarmas, behövs exempelvis särskilt stöd till dess skolor och butiker, garanterad elförsörjning, trådlöst bredband, slopad bensinskatt, dubbla förvärvsavdrag, full avdragsrätt för arbetsresor, extra jobbskatteavdrag, helt slopad ”fastighetsskatt” och en nationell Robin-Hood-politik, som tar från de rika kommunerna och ger till de fattiga.

Utanför det urbana Sverige finns ett par miljoner väljare, som har ett grundläggande intresse av en levande landsbygd. Men bryr sig riksdagspartierna om dem? Ett tecken på att dessa människor upplever att ingen längre för deras talan i politiken är att det bildats ett nytt landsbygdsparti, Landsbygdsdemokraterna. Det blev dock ett fiasko i valet med bara 564 röster (0.03%). Nu säger Moderaterna att de ska satsa på landsbygden (eftersom Centern tappat trovärdighet där?). Kommer då Centern att ha något existensberättigande när man sviker landsbygden?

 

Höst 10 082 hem.jpg

BLOCKPOLITIKENS MISSLYCKANDE

Av Alf Ronnby

Man kan säga att det är blockpolitikens fel att det nu blir mycket svårt att bilda en majoritetsregering. Alliansen fortsätter, men måste ha stöd från andra. Det blir inte lätt, eftersom alla partier, utan SD, numera år grupperade i två block, och SD vill man inte samarbeta med. Politikerna har tänkt att blockbildningen skulle vara bra för att få fram tydliga majoriteter, som kan bilda regering på eget underlag. Nu har det blivit tvärt om genom att SD kom in i riksdagen.

Den gamla flexibiliteten och manöverutrymmet är borta, då FP och C kunde samarbeta med S. Fredrik Reinfeldt, som kan sägas vara den främste ingenjören för bildandet av Alliansen, har på så sätt tvingat Mona Sahlin att också bilda i ett block. Nu vill han att MP ska svika sina vänner och helt sonika och egoistiskt börja samarbeta med Alliansen. Skulle MP falla för dessa locktoner, skulle de allvarligt tappa i trovärdighet och framstå som simpla taktiker och lycksökare. Det skulle straffa sig.

Det troliga är att Alliansen fortsätter som minoritetsregering och hoppas på passivt stöd från den rödgröna sidan. I vissa frågor kommer de också att få stöd från SD, antingen genom att de röstar för, eller inte röstar alls på Alliansens förslag. Men detta kommer Alliansen  inte att låtsas om som ett beroende. ”Vi kan inte hindra SD att rösta på våra förslag”, kommer det att heta.

Oavsett vad SD kommer att föra för slags politik i riksdagen, är det ur demokratisk synpunkt en något märklig inställning och attityd de övriga partierna har till SD. Mer än 300 000 medborgare har röstat på SD, men alla dessa blir av de andra partiledarna indirekt beskyllda för att vara extremister och rasister. Det är de sannolikt inte och den aggressive vänsterledare Lars Ohly framstår bara som en dålig förlorare på valnatten.

Jag tror att SD fått många röster bland annat pga blockpolitiken. Skillnaderna mellan blockens politik är inte stora och tydliga. I det här valet kunde man inte bara rösta på ett parti. Man blev tvungen att också rösta på ett block, om man inte röstade just på SD. SD var också ett alternativ för dem som är trötta på och/eller misstror de sju etablerade partierna. De ända riktiga oppositionspartierna var Fi, Piratpartiet och SD – SD det klart bäst organiserade. SD har också fått sympatiröster eftersom de är trakasserade, mobbade och hunsade av de andra partierna och dessutom utsattes för våld och övergrepp från extremvänsterns mobb.

Jag tror att Socialdemokraternas stora tillbakagång delvis beror på blockpolitiken. Många traditionella S-väljare är skeptiska till MP, som de ser som miljöfundamentalister och farliga för svensk industri. Andra är skeptiska till Vänsterpartier. Vissa gillar inte bögkramandet och deltagande i Prideparaden. Röstade man på S, röstade man indirekt på de båda andra.  Genom blockpolitiken har politikerna bundit ris åt egen rygg. Valresultatet bäddar för mera spännande politiska lösningar. Intresset för politiken ökar och det är bra för demokratin.

 


 
gen_22.1.gif