1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_474.1.gif
Danmark 10 258 webb.jpg

HUR DEMOKRATISKT BLIR VALET?

Tidigare i år skrev professor Jørgen Elklit och fil dr Birgitta Widstrand en krönika i danska Politiken, där de ställde frågan: Hur demokratiskt är Sverige? Bakgrunden är deras kritik av det svenska valsystemet, som de menar är odemokratiskt, eftersom alla partier och kandidater inte garanteras samma möjlighet att bli valda i vallokalen. Valmyndigheten behöver bara se till att de etablerade partiernas valsedlar (utan kandidatnamn) finns tillgängliga.

Partier som inte redan är representerade i riksdagen eller fått mindre än en procent av rösterna i förra valet, får själva betala tryckningen av valsedlar och distribution av dem. Det kan bli en stor kostnad för ett litet parti, inte minst för att man måste trycka väsentligt mycket fler valsedlar än som faktiskt används i valet. Vid valet 2006 trycktes 57 miljoner valsedlar men bara 20 miljoner användes. Systemet med fri och omfattande spridning av valsedlar är alltså inte bara dyrt, det är också ett enormt slöseri. Widstrand och Elklit föreslår en dansk modell med en gemensam valsedel för alla, som garanteras tillgänglig av valmyndigheten.

Widstrand och Elklit har rätt i att det svenska valsystemet är utformat så att det ska hålla småpartierna ute i kylan, genom att de själva får betala tryckningen av sina valsedlar. Vi kan också nämna att fyraprocentsspärren till riksdagen har detta syfte. Partier som inte får minst fyra procent av rösterna kommer över huvud taget inte in.

De svenska, etablerade partierna är mera intresserade av kontinuitet och stabilitet än demokrati. Det ses inte som ett bekymmer att små partier inte har resurser att delta i valen. I fallet Sverigedemokraterna (som krönikörerna tar som exempel) har de numera sådana resurser, men det händer inte sällan att representanter för andra partier tar bort deras valsedlar från vallokalen, eller lägger andra partiers valsedlar ovanpå. Detta kan också drabba andra partier.

Ett ännu större problem för de små partierna är, att de sällan får vara med då partierna debatterar i TV inför valen. Eftersom TV har den största påverkansfaktorn, kan man gott säga att SVT aktivt deltar i de etablerade partiernas ansträngningar att hålla de små partierna borta från politiskt inflytande. Just när det gäller Sverigedemokraterna försöker de etablerade partierna på alla sätt skrämma väljarna med att de är farliga rasister.

Jag tror inte mycket på att Sverige skulle vilja införa det danska systemet för val – inte minst för att det kommer från Danmark (sic!). Men det finns annat man kan göra. Vi kan ha krav på att SVT ska låta alla partier, som ställer upp i valen, får delta i de TV-sända debatterna. Vi kan förbjuda utdelning av valsedlar utanför vallokalerna, vilket är rena tramset. Vi kan ge valförrättarna skyldighet att se till att alla partiers valsedlar finns på plats i vallokalen och övervakas (vilket också betyder att valmyndigheten betalar för de valsedlar, som behövs i lokalerna, men bara dessa). Men, slutligen, är det väl dags att införa elektronisk röstning – även direkt från hemmet via Internet. Alf Ronnby

Rosengård 09 018 hemsida.jpg

NOBELPRISSTÖD FÖR SAMHÄLLSORGANISERING

Av Alf Ronnby

Den första kvinnan att få Nobelpriset i ekonomi, Elinor Ostrom, växte upp i depressionens USA. Hon fick tidigt lära sig vikten av samarbete mellan människor, för att hushålla med resurserna. Senare fick hon, som forskare, särskild inspiration till sin forskningsinriktning, när hon studerade hur jordbrukare i södra Kalifornien kollektivt löste frågan om vattenanvändning genom lokal samverkan. Varje jordbrukare var intresserad av att pumpa upp så mycket vatten som möjligt till sina odlingar. Men om alla gjorde så, skulle vattnet ta slut och det skulle drabba alla. Genom att skapa ett gemensamt forum för diskussion och beslut och en frivilligorganisation för att genomföra och kontrollera åtgärderna, fick man en hållbar lösning, som gagnade samtliga odlare.

Elinor Ostrom har studerat hur lokalsamhällen själva kan reglera och kontrollera utnyttjandet av grundvatten, bevattningsanläggningar, betesmarker, skogsbruk och fiske. Hennes mest betydande och spridda bok heter ”Governing the Commons” (1990). Boken finns också på svenska och har då titeln ”Allmänningen som samhällsinstitution” (Arkiv 2009). Till skillnad mot många ekonomer visar Ostrom att människor inte alltid agerar egoistiskt och kortsiktigt för den egna nyttan.

Ostrom har med sin forskning motbevisat Garret Hardins mycket spridda teser om ”allmänningens tragedi”. Hardin menar att utan en stark, centralt reglerande kraft, kommer naturresurserna att bli överutnyttjade. Lämnas ansvaret åt medborgarna, kommer var och en att handla kortsiktigt och egoistiskt, vilket leder till tragedin. Kollektivt ägande leder till ansvarslöshet. Hardins teser har använts av nyliberaler i deras motstånd mot kollektiva lösningar och för privatiseringens välsignelse. Ostrom har dock visat att lokala, gemensamma lösningar av människor, som är ömsesidigt beroende av varann, mycket väl kan vara mera effektiva för att hushålla med resurserna. Samtidigt blir det en utveckling av den lokala demokratin.

För alla som i praktik och teori intresserar sig för samhällsarbete (community organizing) är Ostroms forskningsresultat mycket uppmuntrande.  Att hon nu också fått Nobelpriset kommer sannolikt att göra hennes kunskap mera uppmärksammad och spridd. Det ger oss också bra argument mot nyliberal ideologi och politik, där människans egennyttiga vinstmaximering är den centrala lärosatsen och privatisering av offentliga (ineffektiva!) verksamheter är budskapet i debatten och den politiska praktiken. Tvärt emot, visar Ostrom att då privata företag och personer agerar, som de brukar, för att maximera egna fördelar, leder detta till ett resursutnyttjande, som på sikt är skadligt för alla.

Enligt Ostrom är lokal demokrati bättre på att skapa långsiktigt hållbara lösningar än vad centrala myndigheter är genom regleringar och övervakning. Genom öppna diskussioner, där alla involverade kan delta, förändras synen på vilka intressen som bör tas tillvara. Insikten om de gemensamma intressena växer fram när var och en måste argumentera för sin sak offentligt. Man kan inte vara så egoistisk, som när folk tillågt agera på egen hand. Människor tvingas inse betydelsen av att hitta lösningar på hur kollektivet ska handskas med resurserna, så att de kommer alla till del och inte blir förödda pga kortsiktiga egenintressen.

Poängen med demokratin är enligt Ostrom, inte att människor börjar handla altruistiskt (vilket sällan håller i längden), utan istället inser att egna intressen måste sammanfalla med andras, för att alla inte ska komma att skada varann. Insikten om att alla vinner på samarbete växer fram genom dialogen då de berörda öppet diskuterar alternativen med varann. Men förutsättningen för att detta ska ske, är en någorlunda jämn maktfördelning och existensen av sociala tillgångar, dvs. att de involverade har nätverk av sociala relationer och förtroende för varann. De berörda måste kunna lita på att gemensamma beslut följs och att var och en tar sitt ansvar. Ostrom framhåller tre viktiga förhållanden för att den lokala resursförvaltningen ska fungera bra: de berörda måste ha inflytande på regeländringarna, delta i beslut om reglerna och ha inflytande på tillämpningen av de beslutade reglerna för resursförvaltningen. Vi skulle kunna kalla det ”den sociala koordineringens treenighet”

    Deltagande i be-

     slut om regler



 

 

 

 


          Inflytande på                                                                               Inflytande på

         regeländringar                                                                             tillämpningar

 

Byråkratisk centralism, regleringar och kontroll tenderar att misstänkligöra vanligt folk. Det undergräver den tillit och det ansvarstagande, som är förutsättningen för lokal demokrati. Privata företag stänger ute medborgarna från inflytande över deras göranden och låtanden. Toppstyrning leder till att medborgarna inte uppmuntras eller tillåts praktisera och utveckla egna, kollektiva beslut och ansvarstagande. Ostrom har kallat detta ”att skapa generationer av cyniska medborgare”, vilket är mycket skadligt för demokratin.

Demokrati är inget folk har eller inte har. Det är en utvecklingsprocess och ett lärande (learning by doing), som skapar demokratisk kompetens och viktiga attityder eller förhållningssätt till det gemensamma. Just viljan till ett gemensamt åtagande är en väsentlig del i den sociala samverkan, som leder till att de gemensamma intressena kan tas tillvara. Med andra ord: att alla kan lita på att alla andra agerar solidariskt. Solidariteten är också något som växer fram genom det gemensamma, konkreta handlandet, där man lär sig samarbetets principer och ser vad en själv och andra går för. Det handlar alltså om deltagande, engagemang, lärande, social kontroll och tillit. Öppenhet och insikt och upplevelsen av gemensamma intressen (man sitter i samma båt) är viktiga delar i processen för lokalt, demokratiskt agerande.

Samhällsarbetare känner sig säkert välbekanta med Elinor Ostroms av den lokala demokratin. Den som vill veta mera om samhällsorganiseringens situation i Norden, kan läsa en nyutkommen bok ”Community Work in the Nordic Countries – new trends” (red Gunn Strand Hutchinson, Universitetsforlaget Oslo) Nu har vi alltså fått en nobelpristagare vars kunskap vi kan använda i argumentationen för lokalt deltagande och demokrati. Dessutom har en ”community organizer” blivit president i USA (något jag skrivit om in Socionomen nr 8/2008). Sällan har väl samhällsarbetare fått så mycket uppmuntran och vatten på sin kvarn. Detta borde skapa nytändning. Ostrom bör vara särskilt intressant eftersom hon förenar miljöfrågor med svar på vad folk flest kan göra i den lokala miljön, för att bidra till en hållbar användning av naturresurserna. Att förena miljöfrågor med kollektivt agerande bör stimulera både gamla och nya samhällsorganisatörer.

Danmark 10 071webb.jpg

Floda lockar med mycket

Floda ligger i Säveåns dalgång. Samhället har natursköna omgivningar, med åker och äng, skog och bergknallar, sjöar och vattendrag. Variationerna och den kuperade terrängen, skapar intressanta kontraster i miljö och mångfald. Den som tycker om naturupplevelser har rika möjligheter att få sina behov tillfredställda i Floda med omgivningar. I Floda är vi aldrig långt från kluckande vatten.

Från Lärkvägen är det cirka 300 meter till badplatsen vid Sävelången och lite drygt 500 meter till en motionsslinga, som på vintern har elljusspår för skidåkning. Det finns natursköna promenadstigar längs Sävelången, som vi kan vandra på till Nääs slott. Nääs är kommunens största attraktion. Där samlas vi vid bålet på valborgsmässoafton och dansar kring majstången på midsommarafton.

Att promenera i parken vid Nääs slott, ger under varje årstid harmoni för själen. På våren kan vi följa flyttfåglarnas återkomst och bestyr och njuta av den skira grönskan. I Flodas omgivningar finns ett rikt fågelliv. Med höstens färgprakt kommer samlingar av grågäss, änder och doppingar guppande på Sävelången runt Nääs. Vintertid åker barnen pulka i backarna och sångsvanar hoppas på en brödbit från en vänlig hand.

Nääs har en intressant kulturhistoria, vars anda vi fortfarande kan uppleva vid besök i Lekhuset, Vänhem, Björkenääs och Slöjdlärarseminariet – alla gamla, intressanta byggnader. På Nääs finns ett värdshus och ett galleri. Inte långt från Nääs, går det att rida på lugna islandshästar i Ubbared. På Nääs finns förstås ryttarföreningen med många hästar.

Fortsätter vi vägen norrut från Nääs, kommer vi strax till den populära golfbanan i Öijared, vid sjön Mjörn. Är man inte golfintresserad, kan det vara ett nöje att bara besöka det mycket speciella klubbhuset med restaurang – inrymt i en kulle. Vintertid brukar det finnas utmärkta skidspår på och runt golfbanan och det finns ett par bra pulkbackar. Vackert är det på Öijared.

De mindre sjöarna öster om Floda – Uspen, Tvärsjön, Sturven och Öjesjön – är populära utflyktsmål och intressanta för kanoting på sommaren och långfärdsskridskor på vintern. Kommunen har börjat ploga upp skridskobanor, så vi kan välja skidor eller skridskor.

På våren är det härligt att vandra i vitsippsskogen i Ubbared eller glädjas åt blåsippor och backsippor i naturreservatet längs Säveån. Med lite tur stöter man på älg och råddjur.

Floda centrum ligger vid de gamla forsarna, nu tyvärr med kraftverk, men vid högvatten strömmar det fortfarande under broarna och ett mera poetiskt namn på samhället skulle väl vara Sävefors.

Floda har ett relativt litet centrum, men det finns apotek, vårdcentral, frisör, bank, post i butik, ICA, bibliotek, bagare, restaurang och skola, samt ett antal mindre butiker. Samlingslokaler finns i församlingshemmet och missionskyrkan. Floda Nova är en stor hall för handboll, fotboll, innebandy med mera. Skallsjö kyrka ligger i den gamla kyrkbyn i östra Floda. Det är lätt att ta sig till och från Floda med pendeltåg eller buss och bil på E20.

Danmark 10 075 webb.jpg

DEN AVVIKANDE KYRKAN

Kyrkomötet beslöt hösten 2009 att homosexuella ska få vigas i kyrkan. Det är ett helt igenom politiskt beslut, framtvingat av samhällsömma och okunniga politiker i riksdagen och fullföljt av politikermaffian på kyrkomötet. Politiker gillar inte att kyrkan och religionen ska påverka politiska beslut. Men själva är de så omnipotenta att de utan betänkligheter kan blanda sig i och styra i frågor som de saknar kompetens för. De flesta riksdagsmän är väl knappast religiösa och vet sällan vad bibeln säger i dessa frågor. Själva tror de att de alla tillhör en upplyst elit, som därför har rätt att styra utvecklingen. Men historien har lärt oss att en allt för stark tro på upplysningen och högmod kan leda till diktatoriska fasoner och nonchalans mot varnligt folks uppfattningar.

Det är ett märkligt förhållande att kyrkans görande och låtanden, som inte längre är en statskyrka, ska styras av politiska uppfattningar. Förmodligen är det pga den allmänna trögheten och auktoritetstron att de aktiva församlingsmedlemmarna inte ser till att rensa ut de politiska partierna ur kyrkans beslutande organ. Fåkunniga politiker har inget där att göra.

Jag skulle tro att detta politiska beslut att viga bögar och lesbiska flator, mfl inte har en bred förankring hos menigheten i församlingarna runt om i landet. Möjligen är det annorlunda i storstadsförsamlingarna där alla slags avvikelser förekommer. Detta är ett top-down-beslut. Frågan har inte väckts och drivits fram av församlingsborna, men av ihärdiga lobbister och politiska populister (och en bögkramande ärkebiskop). De bryr sig inte ett skvatt om teologin och kristen grundsyn, väl etablerad inom kyrkan. Men beslutet har heller inget med tro att göra. Då skulle det varit omöjligt att driva igenom.

Vi behövde bara lyssna på vigselakten då kronprinsessan Viktoria och Daniel Westling vigdes för att inse att det hade blivit rent absurt och löjeväckande om det skulle varit två av samma kön som skulle vigas. Den som läser bibeln har inga problem att hitta fördömanden av homosexualitet och det är uppenbart att människor i årtusenden varit kritiska till homosexualitet. Vad kan detta bero på? Att moral och etik fördömt homosexualitet betyder sannolikt att detta haft (och borde fortfarande ha) en viktig funktion i samhället. Men nu håller samhällsmoralen i vårt västerländska samhälle på att urholkas och det är i sammanhanget intressant att Ryssland betackar sig för smittan från väst. Man behöver inte heller i vårt land tala med många människor för att få höra att de inte heller tycker om utvecklingen där de homosexuella gör sig breda. I bibeln hittar vi exempel på fördömandet av homosexualitet. Se till exempel vad vad som sägs i tredje Moseboken, Helighetslagar kapitel 20: "Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden och skulden för deras död är deras egen." Paulus säger i romarbrevet om församlingen i Rom, i Nya testamentet. Han skriver: ”Ett liv utan kunskap om Gud” ”Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelse. Kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män.” …… ”De vill gälla för visa, men blev till dårar.” …. ”De vet vad Gud har bestämt: att alla som lever så förtjänar döden. Ändå är det just så de lever, ja än värre, de tycker det är bra när andra gör det.” Efter den salvan från Paulus är det klart att de präster och församlingsmedlemmar som ogillar kyrkomötets beslut, har bibeln på sin sida.

För sexuallobbyn, dessa människor – Freuds efterföljare - för vilka erotiken och sexualiteten är större än allt annat, är det viktigt att få sin avvikande livsstil att se ut som alla andras. Därför ska de inte särbehandlas, fast de är särlingar. De vill vara olika och lika på samma gång och i denna framträdelseform har de fått politiskt stöd av de fåkunniga, som saknar kristen moral.

Svenska kyrkan kommer nu i ett internationellt ljus att framstå som en extremistisk kyrka, som styrs inte av religion men av slapp politik. Präster som är motståndare till detta ideologiska spektakel erbjuds en ”samvetsklausul”, vilken ger dem rätt att avstå från att viga homosexuella – för en tid. Men det kommer inte att dröja länge förrän det politiskt korrekta gardet gör livet surt för dem. Diskrimineringen är redan på gång vid tillsättningar av präster.

Svenska kyrkan kommer i en stor del av den kristna och muslimska världen att uppfattas som en abnormitet, som det finns anledning att förhålla sig skeptisk till. ”A permissive society”, som ställt sig utanför den kristna gemenskapen, som en irländare sa till mig. Och i takt med att den extrema kyrkan blir allt mindre betydelsefull, som en normförmedlare i samhället, blir den en ointressant samhällsinstitution som folket struntar i. Kyrkopolitikerna har grävt svenska kyrkans grav och det är vissa säkert nöjda med.

Danmark 10 257 webb.jpg

VI STÖDER ETT KORRUPT  STYRE I AFGHANISTAN

Nyligen såg jag ett intressant BBC-reportage om den korrumperade regimen i Kabul. Programmet belyste att mycket av biståndspengarna har gått till ministrarnas egna, enorma villaprojekt, istället för tex till de skolor der var avsedda för. Fattiga i Kabul har drivits från sina hem för att ge plats åt ministrarnas lyxvillor i ett centralt område i Kabul. Det är denna regering och president Hamid Karzai, som vi tillsammans med EU och Nato håller under armarna med militär hjälp och offrar svenska grabbar.

 

Afghanistan är ett träsk Nato och ISAF håller på att gå ner sig i. Talibanerna kontrollerar allt större delar av landsbygden i Afghanistan, trots förstärkningar av Nato och ISAF-styrkorna. Talibanska terrorister uppträder nu till och med i städerna. De har också kunnat genomföra en rad attentat i pakistanska storstäder, med stora människooffer. Kommer det att gå att med militära medel stoppa talibanerna? Hjälper det att Obama sänder ytterligare 30 000 soldater och EU 10 000? Är detta en förutsättning för att utrota al-Qaida, vilket är de västallierades mål?

Åtta års strider har inte satt stopp för talibanerna. Strategin har alltså inte fungerat hittills. Finlands förre ÖB Gustav Hägglund, med stor erfarenhet av konfliktlösning i världen, menar att det inte finns en chans att Nato och ISAF ska lyckas med sitt fredsuppdrag. Främsta orsaken är att de blivit part i konflikten och uppfattas av talibanerna som ockupationsmakt.

USA:s generaler pressar Obama att sända fler soldater. ISAF:s styrkor kritiseras för att vara allt för upptagna av att skydda sig själva. De är därför ineffektiva, när det gäller att bekämpa talibanerna och skydda civilbefolkningen. Dessa har efterhand blivit allt mer kritiska till de främmande soldaterna, när civilpersoner dödats pga soldaternas misstag.

I USA och Europa ifrågasätter allt fler de militära insatserna. I Sverige är nu fler mot än för att våra soldater ska vara i Afghanistan. Kritiken gäller också om det är meningsfullt, att med militära insatser, försöka, skapa demokrati i Afghanistan, efter västerländsk modell. Det är i det närmaste naivt. Afghanistan är ett klansamhälle, som fungerar efter helt andra principer än västerländska demokratier. Klanmedlemmarna röstar som ledaren säger.

Strategin att stödja den korrumperade, tadzjiken Hamid Karzai och hans regim, kommer att misslyckas. Det är inte en lösning som majoritetsbefolkningen, pashtunerna, accepterar. Kritikerna undrar vad det är för fredsmission, där USA överlåter kontrollen på lokala, korrumperade, krigsherrar, som med brutala metoder slår vakt om sin makt. ISAF har blivit gisslan i USA:S terroristkrig mot al Qaida. Argumentet, som Sten Tolgfors använder, att soldaterna är där för att försvara befolkningen, särskilt kvinnor och barn, håller inte. Det finns igen klar gräns och motsättning mellan kvinnor och barn och talibanerna. Talibanerna är inte en klart avgränsad grupp, de är inte lika med al Qaida och om skälet för kriget är att försvara ett folk, skulle vi kunna sända soldater till många länder och platser i världen, där kvinnor och barn är förtryckta.

 


 
gen_22.1.gif