1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_474.1.gif

80. Minareternas makt

Vinter 09 015 mini.jpg

MINARETERNAS SYMBOLISKA KRAFT

Av Alf Ronnby

Schweizarna röstade ja till förbud mot fler minareter. Detta oroar det politiskt korrekta etablissemanget. Carl Bildt viftar bort resultatet med att bagatellisera det till en stadsbyggnadsfråga eller att schweizarna är ”fördomsfulla och okunniga” vad gäller islam.

Schweiz är det enda land i Europa, som har en riktig gräsrotsdemokrati, dvs. där medborgarna verkligen får säga sin mening. Jämför med det manipulerande politiska skikt som styr resten av Europa och EU! Det är ren dumhet att förenkla minaretfrågan till en stadsbyggnadsfråga. Frågan om minareter är symbolisk, med mycket större djup än om minareter stör eller förgyller stadsbilden. Att avfärda nästan 60 procent av de röstande schweizarna som fördomsfulla och okunniga, är en förolämpning, som slår tillbaka på Bildt själv.

Schweiz har fått erfara vad muslimska maktanspråk kan betyda, när Muammar Ghadaffi surnat till efter schweiziska, rättsliga ingripanden mot hans patriarkiske son, som misshandlat tjänstefolk i Genève. Det är kanske en bagatell, men påverkade debatten kring minareter. Man har inte förstått mycket av grunden för européernas misstänksamhet och ogillande av muslimer, om man glömmer det historiska sammanhanget. Europa har i århundraden utsatts för invasioner av muslimska härar och folk.

Muhammed skapade doktrinen om det heliga kriget jihad. Den är fortfarande aktuell bland radikala islamister. På 6-700-talen erövrade muslimer större delen av det gamla romerska riket i Nordafrika och Mellanöstern. Det fortsatte från Pyrenéerna i väst till Wiens portar i öst. Bysans utsattes i 800 år för ständiga attacker från muslimer tills det slutligen gick under 1453. År 1683 stod muslimerna utanför Wiens portar, men där vände krigslyckan tack vare kristna arméer. Men i hela det osmanska riket är det bara Spanien och Portugal som inte längre är muslimskt.

Efter andra världskriget har invasionen fått en annan form. Idag har Europa tagit emot 30 miljoner muslimer. Det kommer att ha en större effekter på Europa, än vi kan överblicka idag. Schweizarna och många andra européer oroas av den påverkan den islamska livsstilen har och kommer att ha i våra samhällen. Att se beslöjade kvinnor på stan är väl ett litet problem. Men när muslimska flickor blir en majoritet i skolan och kräver att alla flickor ska ha huvudduk, då ser vi vilka obehagliga konsekvenser muslimsk kultur kan få.

Jag tror inte att avogheten mot muslimer i Europa handlar så mycket om kristna mot muslimer. Snarare är det ett uttryck för det sekulariserade Europa, där många känner obehag över att vi åter ser en religiöst präglad fundamentalism och kultur breder ut sig. Det påverkar oss alla. Islam är inte en privatsak. Islam är också politisk och rättrogna muslimer vill att islam och den heliga lagen ska genomsyra hela samhället. Jag tror schweizarna uttryckt detta hot genom sitt nej till minareter, en symbol för islamsk kultur, vi inte gillar. Detta är något våra politiskt korrekta politiker försöker sopa under mattan med sina vilseledande uttalanden.

Rosengård 09 027 hemsida.jpg

VÄNSTERNS
ISLAMISTKRAMANDE

Av Alf Ronnby


Vänstermannen Joachim Lentz kritiserar min krönika om minareterna (se Skånska Dagbladet 16.12.09). Hans argumentation är typisk för Malmövänstern. Det är en märklig ståndpunkt vänstern intagit i islamistfrågan. Man får lätt intrycket att allt som är emot USA är vänstern för, så tycks det inte spela någon roll om dessa islamister står för något av det mest reaktionära och hänsynslösa i denna värld. Här kan du läsa mitt svar till Joachim Lentz:

Det kan väl knappast räknas till de mänskliga rättigheterna att få bygga minareter? Schweizarna har inte förbjudit utövandet av islam. Muslimskt tryck mot Europa i historien, spelar troligen en viss roll i européers syn på islam. Viktigare tror jag dock är att Europa har genomfört en modernisering, som också betytt en sekularisering. Gamla kulturmönster, som i vissa avseenden liknade dagens muslimska (sexualskräck och åtskillnad av könen i det offentliga, paternalism, auktoritetstro, kvinnans underordning och omyndigförklaring, religiös fundamentalism, mm) har efterhand rensats ut. Därför blir vi misstänksamma och ogillar att islamister försöker återinföra en religiöst kulturellt grundad fundamentalism, hos stora grupper muslimer i Europa, eftersom detta får otrevliga konsekvenser i det sociala och offentliga livet. Exemplet med skolan, där muslimska flickor blivit en majoritet och det då krävs att alla flickor i den skolan ska ha huvudduk, är ingen tankefigur, utan ett verkligt fall iBelgien. Det finns anledning för oss alla, att vara uppmärksamma på den smygande islamism, som imamer och ortodoxa muslimer så sakta inarbetar i vårt land och i övriga Europa. Detta belyses på ett mycket tydligt sätt i Evin Rubars tv-program ”Slaget om muslimerna” (SVT1). Se den (via Internet) och blimedveten om islamistiska rörelser i det delvis fördolda i vår tid!

 

 

Rosengård 09 005 hemsida.jpg

DEN MUSLIMSKA SEXUALSKRÄCKEN

Av Alf Ronnby

Fredrik Reinfeldt har i en debatt med Mona Sahlin haft modet att klart säga ifrån att han starkt ogillar att kvinnor täcker ansiktet. Detta tycker han står i strid med att vi lever i ett öppet samhälle, där vi självklart ska kunna se varandras ansikte. Det finns både frihet och trygghet i detta.

 

Vi lever numera i ett land där fundamentalistiska, religiösa grupper gärna vill sätta agendan. Med hänvisning till föregivet religiösa regler, vill man ha särbehandling. Men en bra princip är att man bör ta sedan dit man kommer, om man vill undvika trassel och konflikter. Diskussionen är het kring just religiösa muslimers krav på särbehandling. Vi kan inte ta en rättroende, muslimsk kvinna i hand vid hälsning. Muslimska kvinnor ska akta sig för att fresta männen. Därför ska de vara beslöjade och ha heltäckande, löst hängande klädsel, som täcker hela kroppen från huvudet till tårna, allt för att inte visa sina former. Jag har sett muslimska kvinnor bada i havet med kläderna på.

 

Döljande av det kvinnliga och rädslan för beröring mellan könen, spökar också i skolan. Pojkar och flickor bör gå i separata klasser och skolor. De får inte ha gymnastik eller gå i simundervisning tillsammans, inte syssla med musik och dans, eftersom detta kan vara eggande. Bild är problematiskt om det visar människor. Det kan vara upphetsande och väcka förbjudna tankar. Muslimers sexualskräck gör att de ständigt ska vara på sin vakt mot sina drifter.

Pojkar och flickor får inte vistas i enrum. De unga får heller inte ha pojk- eller flickvän och det är absolut förbjudet att ha samlag före äktenskapet. En flickas heder står och faller med om det blir blod på lakanet på bröllopsnatten. Har flickan syndat, kan hon möjligen klara sig om mödomen repareras före bröllopet.

Åtskillnaden leder till tidiga äktenskap, vilket uppmuntras av imamerna. Det är ofta föräldrarna som arrangera lämpliga äktenskap. Inte sällan blir det tvångsgifte i unga år mellan kusiner. I den brittiska filmen Bortgift, ser vi att barnen blir rena handelsvaror i släktingarnas intressen. Hederskulturen vilar i botten på släktens ekonomiska intressen. På ytan visas det som moralisk upprördhet. Ser vi det ur ett sådant ekonomiskt släktperspektiv, är det lättare att begripa varför det sker hedersmord.

Också inom äktenskapet krävs åtskillnad mellan man och kvinna. ”Mannen ska utföra alla sysslor utanför hemmet. Kvinnan har sina plikter inom hemmet.” Mannen är familjens överhuvud och enligt Koranen har han rätt att slå henne, för att tillrättavisa henne om hon uppträder oresonligt. Ett skäl för detta är enligt Ahmed al-Mufty (Sveriges muslimska råd) att ”mannen beslutar med förståndet, kvinnan med känslor”. En obehaglig sida av detta fundamentalistiska, religiösa tänkande är att kvinnor, som inte följer den islamska normen, kan uppfattas som dåliga, fallna kvinnor och bli kallade för ”horor” och riskerar att bli attackerade. Den islamska åtskillnaden av könen gör att män och kvinnor inte kan ha ett avspänt förhållande till varann. När vi får se dessa svarta spöken på stan, är det symbolen för islamismens intåg i vårt land.

 

 

Rosengård 09 013 hemsida.jpg

ACK SVERIGE

Av Alf Ronnby

I år är det val till den svenska riksdagen. Valkampen har startat ovanligt tidigt denna gång. Partiledaren Mona Sahlin, socialdemokraternas första kvinnliga ordförande, inleder socialdemokraternas kongress, hösten 2009, med ett frontalangrepp på den borgerliga alliansregeringen (som består av moderaterna, folkpartiet, centern och kristdemokraterna). Den står för en nygammal klasspolitik, som drabbar både arbetarklassen och medelklassen. Det nya sk arbetarpartiet har onda avsikter, sa Sahlin.

För att knuffa den borgerliga alliansen från tronen, har socialdemokraterna linlett ett samarbete med miljöpartiet och vänsterpartiet och de går nu ut tillsammans i valkampen. Detta är unikt. Det stora socialdemokratiska paritet bruka själva vilja bestämma, men skulle nu förmodligen inte vinna valet på egen hand.

Före år 2000 hade socialdemokratiska partier stora framgångar i Europa. De satt i regeringsställning i 12 av EU:s 15 länder och var också ledande i den politiska debatten. Deras ledare, som Gerhard Schröder, Tony Blair, Lionel Jospin, Romano Prodi, mfl hade högt anseende och syntes mycket i media. Tony Blair ville framstå som förnyare och genomförde – med hjälp av sociologen Anthony Giddens, en modernisering, som de kallade Tredje vägen. Andra s-ledare hängde på. Politiken gick ut på att förena socialpolitik med en viss valfrihet bland medborgarna, i en värld där ekonomin blivit allt mer globaliserad. Man skulle på ett nytt sätt anamma marknadsekonomin. Avregleringar, valfrihet och kundtänkande blev nyckelord. Slut på talet om socialism.

Den nya socialdemokratin har avlägsnat sig från keynesianismen med en aktivt ingripande stat för att dämpa svängningarna i den kapitalistiska ekonomin. Offentliga verksamheter ska nu vara efterfrågestyrda och det statliga ägandet ska minska, särskilt vad gäller verksamheter på näringslivets områden. Sådant sköter privata företag och aktörer bäst, anser man nu. I alla offentliga verksamheter vill socialdemokraterna införa konkurrens från privata entreprenörer. Detta ska kopplas till valfrihetsreformer, dvs. klienter, patienter, elever, etc ska agera som kunder, vilka kan välja mellan olika utförare.

De offentliga bidragssystemen ska göras mera flexibla och bidragen ska kombineras med prestationskrav på den som tar emot bidragen. Inom arbetslivet vill man ha rörliga arbetstider, som kan anpassas efter behoven i produktionen. Man vill också ha en rörlig pensionsålder, efter en viss lägsta ålder (tex 65 år), så att var och en själva kan välja hur länge man vill arbeta. Det finns allmänt behov av mera arbete och det är slut på arbetstidsförkortningar. I Sverige infördes rätten att arbeta till 67 år och varje månad man arbetar efter 65 år, ger klirr i pensionskassan. Utbildningssystemet ska göras mera flexibelt och mera anpassas efter arbetslivets behov. Begreppet ”livslångt lärande” införs. I Sverige får vi ett friår för påbyggnadsutbildning.

Staten ska spela en aktiv roll vid nödvändiga omstruktureringar i produktionen och ge utbildningar som anpassar arbetskraften till samhällsförändringarna. Socialdemokraterna vill utveckla partnerskap mellan stat, näringsliv och den tredje sektorn, det sk civilsamhället. Entreprenörskulturer ska stimuleras. Allt detta fångas under begreppet ”den sociala investeringsstaten” (Giddens/Blair). För att möta globaliseringens krav avregleras finansmarknaden. Fri handel med arbetskraft, kapital och teknik ska främjas. Bankerna får fria händer. De bittra erfarenheterna av detta har vi fått känna av.

Införandet av brukaravgifter, tex vägavgifter, som beslutades på s-kongressen, är ännu ett exempel på socialdemokraternas anammande av den tredje vägens nyliberala politik. En av marknadsekonomins grundprinciper: konsumtion efter egen betalningsförmåga, får nu slå igenom på allt fler av den offentliga sektorns område. Socialdemokraterna vill till synes konkurrera med alliansregeringen med i princip samma mittenpolitik: arbetslinjen och marknadsanpassning. Det verkar främst vara retoriken som skiljer, men det är ett utanverk. Viljan till återställare av den starka folkhemsstaten är i praktiken marginell, tex att höja ersättningen från Arbetslöshetskassan till 80 procent av lönen.

Den tredje vägens politik har i viss utsträckning också annamats av borgerliga politiker. Nicolas Sarkozy har satsat på statliga investeringar för att dämpa krisen. Angela Merkel har gett stort statligt stöd till bilindustrin. I Sverige för den borgerliga alliansregeringen, ledd av moderaterna, en politik som liknar den tredje vägens politik. Moderaterna kallar sig det nya arbetarpartiet, dvs. ett modernt arbetarparti, jämfört med de gamla socialdemokraterna. Statsminister Fredrik Reinfeldt låter ibland som Göran Persson, den förre socialdemokratiske ledaren, när han försvarar staten.

Socialdemokratiska regeringars stöd till USA:s krig i Afghanistan och Irak efter den 11:e september 2001 skapade också missnöje bland väljarna. Krigshetsaren Tony Blair petades från tronen och inte heller någon av de andra nyliberala sosse-ledarna finns kvar på toppen. Däremot kom José Zapatero och de spanska socialisterna till makten mycket pga kritiken mot Irakkriget. Efter det senaste EU-valet är bara en fjärdedel av ledamöterna i parlamentet socialdemokrater eller socialister, vilket är en bottennotering.

Krasst sett vinner man inte många röster på att stötta de mest utsatta. De är en marginaliserad grupp och för den stora medelklassen gäller, att ju bättre de får det, desto mindre intresserade är de av att betala höga skatter till välfärdsstaten. Det uttalade intresset för att vinna röster i storstäderna, syftar på att vinna just denna medelklass och inte att få röster i förorterna, där de fattiga invandrarna bor. De flesta av dem röstar ändå inte, så det verkar vara spillt krut.

Socialdemokraterna går vidare med tredje vägens politik ännu en gång. Nu mera elaborerad vad gäller kundtänkande och brukaravgifter förenat med valfrihetens socialpolitik. Samtidigt är det paradoxala att man tror sig vinna medelklassen med en politik där man återinför förmögenhetsskatten, uppgraderar fastighetsskatten och avvecklar skatterabatten på hushållsnära tjänster. Inte heller pensionärerna lär bli särkilt attraherade, trots att socialdemokraterna vill att de inte ska betala mera skatt än de som arbetar.

Den tredje vägens politik, har utsatts för mycket kritik från traditionella socialdemokrater, som menat att marknadsanpassningen gått för långt. Socialdemokraterna har växlat in på ett nyliberalt spår. Bengt Göransson, en äldre, mycket ansedd socialdemokrat, har sarkastiskt sagt att ”till slut är vi alla kunder”.

Det finns också en kritik mot att alla de etablerade partierna i grunden har samma politiska koncept, dvs en variant av tredje vägens politik. Därför blir politiken ointressant och det visar sig i ett minskat intresse för politik och lägre valdeltagande. Denna syn på politiken avspeglar framförallt hur den politiska överbyggnaden ser ut och inte vad som rör sig i folkdjupet. Den som gör sig besvär med att lyssna på vanligt folk, hemma vid köksbordet eller i baren, får höra mycket kritik och misstro mot det politiska etablissemanget. Det finns en mycket bred kritik av Sveriges medlemskap i EU, misstro mot politiker, som agerar i eget intresse och har allt för lite kontakt med vanligt folk på verkstadsgolvet, ilska mot det undergrävande av folkhemmet och välfärdsstaten, som både socialdemokrater och borgerliga sysslat med, nu senast mot utförsäkringen av sjukskrivna, en växande misstro mot invandringspolitiken och etablerandet av invandrargetton i vissa städer.

Med tanke på dessa grundläggande förhållanden, är det förvånande att vissa danska intellektuella, bara tycks se på Sverige ovanifrån. Författaren Kasper Stövring har i en krönika i JP den 4/2 2010 gett en bild av Sverige som ett folk av konflikträdda individer, som eftersträvar enighet till varje pris. Jag vet inte hur mycket Kasper Stövring verkligen känner till förhållandena i Sverige, förmodligen inte mycket, eftersom han bygger sin argumentation huvudsakligen på en annan utlänning, nml den tyske författaren Hans Magnus Enzensbergers bok från 1982 (sic!), vilken också har ett ovanifrånperspektiv på vårt land och folk. Hade Stövring vetat något på djupet om stämningar och attityder bland svenska folket, hade han insett att man inte kan karakterisera ett folk genom att bara titta på den politiska överbyggnaden och dess framträdelseform. Jag inbillade mig, att de intellektuellas uppgift inte bara var att låta sig bländas av etablissemangets strålglans, utan verkligen gräva sig ner i folkdjupet och få skit under naglarna. Men Stövring är kanske för fin för detta skitjobb?

 

 

 

 

 

Rosengård 09 030 hemsida.jpg

VILSELEDANDE DISKUSSION KRING REEPALU

Debatten kring Ilmar Reepalus uttalanden i frågan om den israeliska statens terrorangrepp på palestinier, hopträngda på Gazaremsan, tjänar till att avleda uppmärksamheten från vad det verkligen handlar om. Reepalus användning av begreppet sionism, har gett många en förevändning att attackera Reepalu, för att slippa diskutera det som är anledningen till hans kritik av den israeliska staten. Är inte detta en pseudodiskussion? Frågan är ju om det är de gamla sionisternas användning av begreppet, som är mera relevant än hur de idag, av staten Israel förtryckta och lemlästade, använder begreppet?

Det hade varit klädsamt om judiska församlingen också kritiserat den israeliska statens hänsynslösa krigföring i Gaza, med användande av fosforbomber mot civilbefolkningen och terrorbombning av sjukhus, skolor och bostäder. Detta är allvarliga brott mot krigets lagar, som numera är allmänt accepterade av världssamfundet. Sådan offentlig kritik hade gett judiska församlingen större trovärdighet, som försvarare av mänskliga rättigheter, samhällsskydd och demokratiska ideal.

Det är inte många stater, som kallar sig demokratier, som skulle slippa undan fördömanden och bestraffning för sådana krigsförbrytelser - mer än Israel. Det beror på Europas fortsatta dåliga samvete för förintelsen. Men hur länge ska den israeliska staten få en positiv särbehandling av världssamfundet pga detta folkmord under andra världskriget?

Denna atomvapenstat kan, med hänvisning till en hotbild, kosta på sig att sända ut sina säkerhetsagenter i världen för att mörda motståndare. Är det inte skurkstater typ Syrien och Iran, USA brukar kalla sådana stater? Men tack vare att USA alltid håller staten Israel om ryggen, kan denna stat fortsätta att bryta mot internationella lagar, utan bestraffning.

Trakasserier och förföljelser av judar är givetvis lika lite acceptabelt som mot vilka andra människor som helst. Men för att det just är judar gör det inte mera allvarligt än de trakasserier och kränkningar som till exempel muslimska flickor och kvinnor råkar ut för när de inte vill ha huvudduk eller slöja.

Ilmar Reepalu är nu utsatt för en personlig förföljelse. Författaren Svante Weyler menar i God morgon världen (28.02.10) att detta är helt legitimt. Reepalu ska förföljas som person tills han tvingas avgå som kommunalråd, eftersom han i bästa antisemitisk anda menar att judar i Malmö blir förföljda pga Israels agerade gentemot palestinier. Men det är skillnad på att ”förstå” och ”vara förstående”. Reepalu har uttryckt ett antagande om anledningen till att judar blir trakasserade av arga muslimer. Det är inte samma sak som att försvara detta. Att författaren Svante Weyler inte begriper detta, är en intellektuell katastrof.

Nu passar Reepalus politiska motståndare på att skära pipor i vassen och slå politiska poäng på det löjeväckande blåsvädret kring Reepalu. Tala istället om huruvida ni anser Israels attack på Gaza är försvarbar! Hade ni befunnit er i Gaza under Israels bombningar, hade ni riktat kritiken åt annat håll – om ni överlevt.

Alf Ronnby

 


 
gen_22.1.gif