1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_474.1.gif
Jylland-Rugen mini.jpg

DANSKT SMIL OCH TYSKA SCHNITZLAR

Av Alf Ronnby

 

Redan vid färjan i Göteborg kan vi se att Jylland är intressant för mc-åkare. Här är ett gäng knuttar i mc-filen, som väntar på att få köra ombord på katamaranen till Frederikshavn. Det är härligt att ta med sig en öl ut på akterdäcket och njuta av sjöresan. Idag är det vackert väder och havet ligger stilla och blått.

 

Frederikshavn är en trevlig liten hamnstad, men vi ägnar inte mycket tid åt den. Istället kör vi upp på höjden söder om staden (väg mot Bangsbo) varifrån vi har en fin utsikt över det småkulliga, leende landskapet och havet i öster. Vi har en karta där ”Marguerit-ruten” (Prästkrageleden) är markerad och vi tänker delvis följa den, eftersom det är särskilt vackra vägar och lämpliga för ”finåkning” med mc. Först kör vi kustvägen ner till Hals. Sedan följer vi Limfjorden, passerar Aalborg och fortsätter till Aabybro och Fjerritslev.

 

En del av vägen till Øsløs går på en vägbank med Limfjorden på vänster sida och en stor våtmark med mängder av fåglar på den andra. Det finns en särskild utkiksplats med kikare och utställning för fågelskådning. Vi stannar där och tittar lite på strandskata, storspov, änder, grågäss, gravand, vigg, mfl. Målet för dagen är ön Mors mitt i Limfjorden. Feggesundsfärjan tar oss över till ön. På färjekrogen får vi oss en räkmacka och en kall öl.

 

Mors har en intressant natur med klint, som störtar ner i fjorden, delvis kuperad terräng, men också böljande sädesfält, vackra alléer och många, små slingriga asfaltvägar, perfekta för mc. Vi kör upp till Salgjerhøj vid Flade. Här är höga, mycket vackra, gröna kullar som rullar ner mot fjordens blåa vatten. På avstånd ser vi klinten vid Skærbæck och strax intill har vi Hanklint. Där kan man leta efter fossil.

 

Så småningom tar vi oss på småvägarna ner till öns enda stad Nykøbing. Det är lite roligt med den staden, eftersom det är den som kallas Jante i Axel Sandemoses berömda bok om ett brukssamhälle, där uniformiteten är förtryckande. Här vandrar de blåklädda jobbarna med sina matlådor till den stora fabriken. Alla bor i likadana, små, röda tegelhus och förväntas alla bete sig på samma sätt – inte avvika från mängden. Det är en slags monokultur vars normer Sandemose formulerat i den sk Jantelagen, vanligen känd för första paragrafen: ”Du ska inte tro att du är något”. Mycket är nu förändrat, men i de gamla arbetarkvarteren kan vi känna igen vad Sandemose beskriver i boken ”En flykting korsar sitt spår”. Nykøbing har ett mycket fint vandrarhem, som ligger nere vid fjorden. Från rummet har vi utsikt mot vattnet och på morgonen kan vi, före frukost, enkelt ta ett dopp från bryggan. Dock, det är inte så billigt att bo på vandrarhem i Danmark som i Sverige.

 

Margueriterrutten för oss söder ut längs fjorden och vidare mot Silkeborg. Men det tar lite för lång tid att konsekvent hålla sig på småvägarna, så det blir lite fusk för att komma snabbare till Silkeborg. Silkeborg ligger i ett naturskönt område med kullar, skogar och sjöar. Vi passerar en sjö med många danska piger på stranden denna varma dag.

 

Från Silkeborg går vägen längs sjöarna till Skanderborg. Där ska vi hälsa på en kompis. Det blir fest med god dansk mat och öl. Nästa morgon är siktet inställt på Nordtyskland. Det blir väg 170 med ganska lite trafik och vi tuffar på genom det vackra, jylländska, ”smilende” landskapet, präglat av jordbruk, landsbyar och små städer. Några stopp i Vejle och Aabenraa förnöjer. Danska småstäder består fortfarande av många små butiker, allt från slaktaren, fiskhandlaren och bagaren till den lilla färghandeln, möbelaffären och isenkramer (husgeråd och verktyg). Värdshus och krogar finns lite varstans, där man kan få riktigt god, dansk mat.

 

Så närmar vi oss gränsen och är inställda på en tullstation eller liknande, som markerar att vi kommer till ett annat land. Men nej! Här är ingenting som visar gränsen. Utseendet på vägskyltarna och den tätnande trafiken är det enda som säger oss att vi kommit till Tyskland. Efter att ha snurrat runt i Flensburg ett tag, hittar vi vägen öster ut och kör väg 199 längs Angelns kust, genom alléer och små samhällen. Landskapet påminner om det jylländska.

 

Efter Eckernförde blir vi, mot våra principer, tvungna att köra på motorvägen för att komma snabbt förbi Kiel, som vi inte har något intresse av. Trafiken är intensiv, men vi överlever. Dagens tur slutar som planerat i Ascheberg vid sjön Grosser Plöner See. Det blev en lång dagsetapp på 35 mil och nu ser vi fram emot att få kränga tysk schnitzel. Vi hittar en restaurang med sjöutsikt, som serverar oss schnitzlar stora som dassalock. Övernattningen sker på ”zimmer frei”, som numera också i Tyskland är B&B.

 

Vid Travemünde blir det färja igen, för att slippa köra in i Lübeck. Det är en liten färja som går från hamnen över till östsidan. Ja, jag säger avsiktligt ”östsidan”, trots att det är 20 år sedan återföreningen. Men när vi kör av färjan känns det som tiden stått stilla i minst 20 år. Beläggningen på gatorna är sliten och hålig och de gråa husen ser minst sagt dystra ut. Ett par Trabant står på gatan. I ett och annat gathörn står snorungar och blänger nyfiket på oss.

 

Via Klütz kommer vi till den gamla svenskstaden Wismar, en gammal stad med genuin tysk arkitektur. Efter rundtur och matpaus kör vi kustvägen norrut till Boiensdorf, Heligendamm och Warnemüde, där vi tar ännu en färja över till Fischland. En smal landtunga löper mellan Östersjön och Saaler Bodden-sjön. Vi är nära havet och här finns magnifika sandstränder med kritvit sand. Det doftar friskt och det skulle vara härligt med ett bad, men det börjar lida mot aftonen, så vi puttrar vidare och kommer till Bresewitz. Byn är liten, med vassklädda hustak och ser trevlig ut. Dessutom har vi turen att hamna mitt i en byfest. Grillröken ligger tjock över festplatsen och här serveras bratwurst, knackwurst och schnitzel och förstås kall öl i stora muggar. Barnen går fackeltåg. Sedan blir det dans på asfalten framför bystugan. Det blir aningen svettigt att dansa i skinnbyxorna.

 

Något trötta efter gårdagen, besöker vi Stralsund, också känd från den tid då Nordtyskland var under svenskt styre (1600-talet). Från staden leder en högbro över till Rügen. Vi kör runt hela ön och blir lite besvikna över att vi inte ser så  mycket av havet. Men här finns mängder med fina alléer. Södra delen av ön, nere vid Thiessow, har nog det intressantaste landskapet med höga kullar och hedar. Det går att åka ånglok från Göhren till Bergen, runt sjön och tillbaka. Men vi nöjer oss med att äta en god middag på järnvägsrestaurangen i Granitz, inredd som på tåget.

 

Prora är värt ett besök! Det är ett märkligt turistkomplex, sex våningar högt och flera kilometer långt. Nazisterna byggde det för industriarbetarnas semester. Det ligger vid stranden av Prorerviken, inte långt från Neu Mukran och trots att det inte använts sedan kriget, är det intakt och inte en fönsterruta krossad. Efter två dagar på Rügen tar vi färjan till Trelleborg. Då får vi utmärkta tillfällen att se de vita klinten på Rügen.  

 

Lite restips

Turlängd ca 150 mil

Katamaran Göteborg – Frederikshavn 2 tim. pris 575 SEK

Stenaline 031-7040000 www.stenaline.se

Danhostel 404 DKK inkl frukost  www.danhostel.dk

Färja Sassnitz – Trelleborg 535 SEK

Scandline 0410-65000  www.scandline.se

Zimmer frei ca 300 SEK/pers.  

MC Jyll o Tysk min.jpg

Min italienska resa

Hej Agneta!

Häromdagen läste jag din artikel om att åka tåg i Italien. Det är otroligt, men jag har råkat ut för nästan exakt samma sak. För några år sedan skulle jag resa med tåg från Florens till Modena. När tåget stannade i Bologna, sa en medpassagerare att jag borde kolla att tåget verkligen stannar i Modena. Jag letade efter en konduktör, men hittade ingen. Kollade också på perrongen, men ingen konduktör och snart skulle tåget gå. Jag sprang då fram till loket och frågade lokföraren (man tänker ju att han om någon vet var han ska stanna). Tyvärr talar jag inte italienska, men jag frågar på min allra tydligaste engelska:

Does this train stopps in Modena? Han svarar: Modena Si! Och jag hoppar på tåget igen.

När konduktören kommer säger han, just som till dig, att detta är ett expresståg till Milano och stannar ingen stans förrän i Milano. Vi är där om tre timmar. Jag är en envis typ så jag försöker med om de inte illafall kan stanna kort i Modena. Jag får tala med överkonduktören, som sitter för sig i en kupé, men det gick absolut inte att stanna i Modena.

Tre timmar senare kommer vi till Milano, men det visar sig att tåget tillbaka till Modena går från en annan station. Jag får alltså ta tunnelbanan till den andra stationen. När jag kommer dit är det strömavbrott och ingen vet när tågen kan börja gå igen. Det går flera timmar innan ett tåg, mitt i natten, kommer iväg mot Modena och Bologna, men det är ett lokaltåg som stannar på varje station och vi kommer inte till Modena förrän vid sextiden på morgonen. Det är samma dag som jag ska flyga hem, så det är bara att gå till hotellet och packa väskorna. Ingen särskilt trevlig avslutning på en annars trevlig Italienresa.

Jylland-Rugen  3min.jpg

NU FÅR EU EN PRESIDENT

Av Alf Ronnby

Efter 7 sorger och 8 bedrövelser har EU:s nya konstitution kunnat genomdrivas och godkännas av EU-topparna. Europas ledande politiker är så angelägna att, med viss pondus, få spela med på den politiska världsscenen, att de till varje pris vill skapa Europas förenta stater. De har ett mindervärdeskomplex gentemot storebror USA och därför har de drivit fram ett toppstyrt EU-projekt. Detta auktoritära unionsbygge är inget som vuxit fram underifrån genom folkens vilja och aktiva deltagande. 

Med konstitutionen väl i hamn, träffas EU-ledarna för att utse EU-president och utrikesminister. Carl Bildt var påtänkt för det senare, men visar sig för aggressiv. På nyeuropeiska kallas det ordförande (eller rådsordförande) och hög representant. Det är väl för att lura EU-medborgarna att det är något annat och mindre, än vad EU-toppen verkligen avser.

Det finns ett antal kandidater till presidentposten, men mycket talade för att det skulle bli förre Labourledaren Tony Blair. Anledningen var att Blair har starka ledare på sin sida: Silvio Berlusconi, Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och några andra. Stödet från dessa högerpolitiker säger väl något om att Tony Blair inte var mycket till Labourledare – arbetarledare.

Det som också talar för Blair, är att han är en formidabel demagog, så advokat han är. EU-projektet, som i mångt och mycket vilar på politiskt ordvrängeri, slug taktik och maktpolitiska manipulationer, behöver en demagogisk ledare som Blair, för att ledarna ska få sin vilja igenom.

EU-ledarna kunde på detta sätt tacka Blair för att han såg till att Storbritanniens medborgare inte fick rösta om EU:s nya konstitution, den som gör det möjligt att utse en president. Det hade säkert blivit ett rungande nej om britterna fått rösta, liksom det hade blivit i Sverige, om vi fått rösta.

Utanför EU-ledarnas listiga skara, finns det ett massivt motstånd mot krigshetsaren Tony Blair. (Besök sajten Stop Blair för en koll!) Han och George W Bush var de främsta bland de skjutglada politiker, som ledde anfallet på Irak. Anfallet motiverades med rena, medvetna lögner om Iraks massförstörelsevapen. (Både CIA och MA6 hade inga klara bevis för att det fanns sådana vapen i Irak och FN fann inga, vilket Blair och Bush visste.) Blairs och Bushs framsynta politik har lett till 100 000-tals döda i Irak. Med en EU-president som Blair, kunde EU-generalerna gnugga händerna. Blair skulle inte tveka att sätta in EU:s insatsstyrkor varhelst i världen de kan kriga för fred.

Tony Blair som president, skulle på andra sätt kosta EU en hel del. Utanför EU och USA är korsriddaren Blair inte en populär person, medan han i USA kan ta 100 000 dollar för en enda föreläsning. En person med denna, katolska, moraliska upphöjning, anser säkert att en rundhänt lönesumma är lämplig för uppdraget som president. Med Tony Blair som president, skulle EU får en person med strålglans, som kan ge moralisk övertygelse och sken åt den europeiska, politiska elitens projekt: ett förenat Europa. Möjligen sticker Blair andra ledare i ögonen?

 

Vinter 09 - 10 089 mini.jpg

MILJÖPARTIETS GASGNÄLL

Av Alf Ronnby

Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand förnekar sig inte. Som gubben i lådan, hoppar hon genast upp på scenen och klagar högljutt över att regeringen godkänt dragningen av gasledningen Nord Stream i Östersjön. Det är en ledning från Ryssland till Tyskland, som ska förse 25 miljoner hushåll med gas. Min erfarenhet är att miljöpartister har en grundmurad, fundamentalistiskt negativ syn på naturgas. Eftersom de är renlärigt politiskt korrekta och övertygade om att det är koldioxiden, som är den stora boven i klimatdramat, har de en absolutistisk inställning och ser inga skillnader på fossilt bränsle. Allt är lika dåligt. De är aldrig nöjda vad som än görs.

Miljöpartisterna vill inte ha atomkraft, inte kolkraft, inte olja, inte fler utbyggda älvar, inte naturgas, inte…. Miljöpartiet är ett hopplöst Inteparti i energifrågorna, med ett romantiskt svärmeri kring vindkraft och solpaneler, som i vårt klimat inte kan ersätta de tunga energislagen. Skulle miljöpartiet få bestämma energihushållningen, fick mycket av vår tunga industri packa ihop och kalla vintrar skulle vi frysa i stugorna. Det är obegripligt hur socialdemokraterna, landets av tradition mesta industriparti, vars politiska framgångar genom tiden berott på en effektiv industrialisering och modernisering, kan samarbeta med miljöromantikerna i miljöpartiet. Inte underligt att den verkliga arbetarklassen hos socialdemokraterna är mycket skeptiska till detta samarbete.

Miljöpartiets fundamentalistiska inställning ger inte ett seriöst intryck. Snarare ser det ut som teknik- och utvecklingsfientlighet. Kritiken av Nord Stream är överdriven. Det är klart att det alltid kan ske misstag och fel med all teknik. Men tekniken för att dra olje- och gasledningar är numera beprövad och relativt säker. Den svenska, noggranna miljöprövningen, ger en rimlig försäkran att detta kommer att gå bra. Det är inte självklart att det skulle vara säkrare att dra ledningen på land, men det skulle vara mera komplicerat – skapa mängder av konflikter med markägare och andra – och ta mycket längre tid.

Kritikerna i den röd-gröna fronten hävdar att den politiska, militära risken ökar med projektet och EU gör sig beroende av rysk gas, vilket per definition är negativt. Det ryska Gazprom är inte enda ägare. Tyska och holländska företag är också med, vilket ger en viss balans.  EU använder också Nordsjögas och gas från Asien. Leveranser av norsk gas är på väg. Ryssland är genom olika samverkansprojekt efterhand allt närmare kopplat till EU, vilket i andra sammanhang brukar framställas som bra för freden. Sveriges beslut om Nord Stream har skapat bättre relationer till Ryssland, men det är väl inte intressant för miljöpartister, som snöat in på kampen mot det fossila.

Om det inte vore för miljöpolitikers motstånd, skulle utbyggnaden av gasledningar i Sverige gått snabbare och kunnat minska användningen av olja. Det hade varit bra om Nord Stream också kommit till Sverige, men här är det goda, det bästas fiende. Men en dag ser miljöpolitikerna kanske nyktrare på saken.

Vinter 09 - 10 070 mini.jpg

DÄRFÖR FÖLL MUREN

Av Alf Ronnby

Den så kallade kommunismen i Östeuropa hade införts påtvingad utifrån och hade i grunden svagt stöd hos medborgarna. Regimerna var beroende av att Sovjet höll folken i tukt och herrans förmaning. Sovjets misslyckade krig i Afghanistan fick de sovjetiska fundamenten att vackla. Med Michael Gorbatjov blåser nya vindar. Glasnost och Perestrojka går inte ihop med intervention i Östeuropa. Glasnostandan blåste också in över Polen och Ungern, där regimerna kände sig tvingade att släppa lite på den tidigare så stränga kontrollen av medborgarna. Fackförbundet Solidaritet i Polen kunde bildas, efter många konflikter. Det kom att få en avgörande politisk betydelse för oppositionen mot det kommunistiska styret.

I Ungern har då tövädret pågått en tid. Hos det ungerska folket finns ett trauma, man inte får tala om offentligt: 1956. Det är då som Sovjetiska (Warszawapaktens) trupper slår ner ett folkligt uppror i Budapest. Den lögn som kommunistparitet levt länge på, säger att 1956 var en kontrarevolution, som broderpartierna och regimerna i Warszawapakten solidariskt hjälpte till att slå ner. 1988 börjar tom folk i det ungerska kommunistpartiet tala om 1956 som en folklig revolt mot det sovjetiska förtrycket. Tövädret i Ungern går snabbt. Moskva ligger lågt. Gorbatjov vill ha ett slut på det kalla kriget. Öststaterna ska själva bestämma sin utveckling. Ledarna i Budapest får fria händer. Gränsen mellan Ungern och Österrike öppnas vid den berömda picknicken vid säkerhetsgränsen och vägen mot väst är fri.

I Polen har kommunistledningen gått med på nästan fria val och då vinner Solidaritet stort. Förändringens idéer sprider sig till DDR. Där går samtidigt flyktingströmmarna, med 10 000 människor, via Budapest och Prag mot väst, utan att Kreml ingriper. När muren faller i Berlin den 10:e november 1989, har de totalitära regimerna i Ungern och Polen redan fallit, utan att Kreml försökt stoppa det. Michael Gorbatjov spelade en viktig roll för förändringen. Han  satte igång snöbollen, som började rulla, men tappade också greppet om utvecklingen. Den tog sina egna vägar och Gorbatjov försvann så småningom från makten.

Men det finns en underliggande, ännu viktigare faktor för kommunismens fall i Östeuropa: den ekonomiska situationen. Den kommunistiska planekonomin och hushållningen har gjort bankrutt. I Sovjet gapar hyllorna tomma i livsmedelsbutikerna. Det finns nästan ingen bensin att köpa osv. Samma i Polen, Ungern, DDR med flera. I Ungern och Polen råder hyperinflation och enorma statsskulder. Sovjet är av ekonomiska skäl tvungen att ge upp sitt stöd till Östeuropa, Afrika, Afghanistan med flera. Efter förlusten av 15 000 soldater drar man sig ur Afghanistan. Krigets kostnader har allvarligt skadat Sovjet. Utan en ekonomi i ruiner, hade inte förändringens vindar fått sådan fart. Med stigande missnöje och hopp om en annan framtid ser folken i Östeuropa sin chans till förändringar. Kommunistregimerna faller som dominobrickor längs hela järnridån.


 
gen_22.1.gif