1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

9. Förorten

011.jpg

HUR MISSLYCKAD ÄR FÖRORTEN?
Den befolkningsmässiga utvecklingen i världen går mot en ökande
urbanisering. År 2000 blev en brytpunkt. Då bodde för första gången i
historien fler människor i världen i städer än på landsbygden.
Urbaniseringen har också gått långt i Sverige. I början av 1900-talet
bodde ca 80 procent på landsbygden och 20 procent i städerna. Nu är det
tvärt om. I Sverige förknippar vi stora bostadsområden och flerfamiljshus
på höjden med det sk miljonprogrammet.

Till följd av urbaniseringen var bostadsbristen stor på 1950-60-talen och
det blev en stor politisk fråga att lösa detta problem. Ett ungt par kunde
få stå flera år i bostadskön för att få en lägenhet. Cirka 10 000 stod i
bostadskön i Malmö år 1970. Satsningen på miljonprogrammet - en miljon
bostäder på tio år - blev socialdemokraternas viktigaste program för att
lösa bostadskrisen.

Många av dessa områden tex Rosengård, Hammarkullen, Skärholmen och Råslätt
utsattes nästan omedelbart för hård kritik, mestadels från människor som
inte själva bodde där. Kritiken gällde att områdena blev för stora. För
många människor trängdes snabbt samman. Det blev för mycket höghus och
torftiga utemiljöer. Ibland bristfällig service. En hel del av kritiken
var berättigad, speciellt vad gäller utemiljön och servicen.

Ibland kritiserades områdena för att det var fel människor som bodde där.
Eftersom så kallade sociala placeringar framförallt sker i dessa områden,
har det ökat belastningen. Många problemfamiljer i samma hus eller område
leder ofta till konflikter och problem. Till följd av att områdena fick en
negativ stämpel, blev det efterhand främst familjer utan valmöjligheter,
som flyttade in. En majoritet av dessa var/är invandrare. Därmed inte sagt
att invandrare är lika med problemfamiljer, vilket en del människor tycks
tro. Tvärtom kan det vara bättre ordning i invandrartäta områden än i
miljöer där svenskar super och slåss.

Debatten kring förorterna har ofta handlat om felaktig fysisk planering
och arkitektur, och att detta är orsak till problemen. Men det hela är
mera komplicerat. Problemen bottnar ofta i en kombination av
bostadsområdets sociala struktur, dåliga sociala fungerande och den
fysiska miljön. Det är inte mycket som kräver att människor samverkar där
och därigenom skapar något tillsammans. Inte heller binder dem samman i
ett engagemang och ansvarstagande för boendemiljön. Människor kommer också
dit från mycket olyckliga, svåra omständigheter som skapat kaos i deras
liv.

Problembilden som media förmedlar är oftast förenklad och schablonartad.
Ibland en bild av socialt elände, ibland av omänskliga höghusmiljöer. Hos
kritikerna finnas en preferens för medelklassens villaboende eller områden
byggda för folk med pengar, typ Bo 01. Pengar ger från början ett
selektivt socialt urval av boende i dessa miljöer. Även om det finns
sociala problem i villaområdet, blir de inte berättade för allmänheten.

I Rosengård tex byggdes 6000 bostäder av mycket god kvalité: stora,
rymliga, ljusa, välutrustade lägenheter. Det är en mycket modern stadsplan
i funktionalistisk anda, inte så olik Corbusiers modell för miljonstaden.
Gång/cykel och biltrafik har konsekvent skilts åt. Varje kvarter har
skola och dagis. Det finns ett stort och tillgängligt affärscentrum,
servicecentrum för de äldre, bad och fritidsgårdar och en hel rad andra
servicefunktioner.

Till Rosengård flyttade folk från landsbygden, men också i stor
utsträckning från saneringsområdena i innerstaden tex Lungnet. Det fanns
närmast en romantisk bild av Lungnet, denna pittoreska stadsdel med trånga
gator, små, låga hus med trädgårdar. Men det var också en mycket låg
bostadsstandard med kalla och dragiga lägenheter, toa på gården och ibland
tom avloppsledningar på utsidan av huset. När Lungnets människor flyttade
(och flyttades) till Rosengård, fick de mycket bra lägenheter och en
våldsam hyreshöjning. Cirka 40 procent fick därför socialhjälp till hyran.

Kritiken av Rosengård och hennes systrar, omfattade också detta.
Tillspetsat kan man kanske säga, att kritiken indirekt gällde att
arbetarklassen och särskilt den fattigare delen fick så bra bostäder i
Rosengård, som de själva inte behövde betala. Därför hade kritiken också
den funktionen att förringa värdet av Rosengård, med öknamnet Pack-i-stan.
Vid denna tid, dvs 1970-tal, var dock Pakistan mindre segregerat än flera
andra bostadsområden i Malmö. Mest segregerat var Guldkusten (Bellevue,
Fridhem, etc) Men det talas det tyst om.

Jag vill inte förneka eller förringa att det finns problem i dessa
miljonprogrammets förorter, och för den delen också i senare förorter. Men
för dem som bor där, är det inte säkert att det är samma problem som dem
vilka omvärlden definierar. Det är inte svårt att hitta människor i
Rosengård som trivs bra där. I ett internationellt perspektiv har vi
mycket bra bostäder i Sverige, även i förorten. Miljonprogrammet gjorde
praktiskt taget slut på den gamla slummen. En fantastisk prestation! Det
är främst andra än de boende som har problem med Rosengård.

Alf Ronnby



Irak

INGEN ÄRORIK SEGER!

Saddam Hussein och hans tyranniska regim har fallit. Det var en brutal diktatur som allt för länge plågat stora delar av det irakiska folket. Många är nu glada. Men priset var mycket högt! För många, som förlorat nära och kära – även när dessa varit soldater! – är säkerligen sorgen det dominerande. Var bombningar och dödandet av tiotusentals människor priset det irakiska folket var beredda att betala för ”befrielsen”? Den frågan var Bill och Bull aldrig beredda att ställa och ännu mindre att söka ett svar på.

 

Naturligtvis vann USA och UK kriget. Något annat var inte väntat. Men detta är ingen hedervärd seger. Snarare är det den store och stöddiges seger över en försvagad och delvis försvarslös motståndare. Det är inget att yvas över. Den amerikanska krigsmakten och dess soldater är inte ett dugg modiga. Snarare kan man se dem som fega och bekväma, skjutande på sittande fågel. George Bush och Dick Cheney skryter nu om sina ”modiga män”. Men vad är det modiga och heroiska i att ge sig på Irak med den enorma militära övermakt USA och UK besitter? Irak hade inte skuggan av en chans att klara detta anfallskrig. På tre veckor har USA och UK skjutit mer än 20 000 raketer, bomber och missiler mot Irak. När anfallsstyrkorna tog flygplatsen i Bagdad dödades ca 2000 irakiska soldater och en (1!) USA-soldat! Kan övermakten illustreras tydligare.(SVT, Aktuellt 6/4) Irak hade ca 800 tanks och nu återstår 19.

 

Vid Gulfkriget 1991 dödades ca 100 000 irakiska soldater och ca 400 av USA:s mfl:s soldater i koalitionen. Antalet civila dödade blev ca 20 000. Under det inbördeskrig som följde beräknas mellan 20 000 och 35 000 civila människor ha dött. Kriget ledde till flyktingströmmar på ca 2 miljoner där antalet döda uppges vara ca 20 000. Krigets mänskliga offer blev alltså 150 000 – 200 000! (Rapport från Folkhälsoinstitutet ”Folkhälsoeffekter av ett krig mot Irak” 2003)

 

USA har sagt att 100 av koalitionens soldater dödats. Hur många irakiska soldater som stupat denna gång vet vi ännu inte. Men det finns inte skäl att tro att det är färre än 1991. Sanningen är den att 100-tusentals irakiska soldater fick sitta där som kanonmat i sina befästningar och ta emot anfallsflygets bombardemang. Tiotusentals bomber föll över dem, dag och natt i tre veckor. Rena massakern, men helt ok enligt krigets logik. Inte ett flygplan hade de till sitt försvar. Piloterna i det amerikanska flygvapnet löpte praktiskt taget ingen risk, när de vräkte sin dödliga last över Irak. Är detta modigt? Är detta hedervärt? I mina öron låter det falskt och hånfullt när Bush säger ”our brave men, our fine men”! Precisionsslaktarna från USA! Men det passar hans ytliga personlighet och den narcissistiska, nationalistiska hemmaopinionen att bravera med denna ärorika seger – och vifta med sina krigsflaggor. Dick Cheney fyller på med ”Detta är den mest fantastiska krigsoperationen i historien”.

 

De irakiska soldaterna skulle gett upp från början, inför denna övermakt. Det hade sparat många människoliv. Men det gick naturligtvis inte. Därför blev de slaktade. Har reportrarna skildrat något av deras helvete? Vad säger hjälporganisationernas ledare? Röda korsets ledare talar enbart om vikten av att hjälpa civila. Är det någon mer än de anhöriga som bryr sig om soldaterna? Vilka politiska ledare i den kristna världen brydde sig om dessa människor. För människor är de väl, av kött och blod och känslor. Eller hur? Också de har familjer, föräldrar, barn och hustrur. Vilka helvetets kval lider inte dessa familjer av sorgen efter en älskad son, pappa och make! Är Bush öht en människa som har förmåga att ha medkänsla med dessa drabbade muslimska människor? En hycklande kristen demagog. En politisk falskspelare. Vad känner han nu, annat än glädje för egna politiska vinster? Det är som Gunther Grass sa: Bush är världens farligaste politiska ledare. Mycket farligare än Saddam Hussein (BBC 4/4) Har den kristna världen insett detta? Den muslimska har det nog.

 

Nu försöker ett antal goda kristna ledare, som Chirac, Schröder och Putin  komma med igen i spelet om Irak och dess olja. De har alla sina ekonomiska och politiska intressen att bevara. Deras dubbelmoral är frånstötande. Smilfinkarna säger att kriget var moraliskt rätt, (eftersom man vann! Annars hade det varit omoraliskt!).  USA och UK struntade i FN och gick sin egen väg ut i det olagliga kriget. Men kriget har inte blivit mera lagligt för att de vann. Och var hittade man de massförstörelsevapen som hotar världen? Det var ju detta som var det moraliska argumentet till Bills och Bulls försvar för kriget. Vad är det för en moral som anser att politiska vinster kan försvara offret av 100-tusentals människor? Är det på dessa likhögar som demokratin ska byggas? I den heliga demokratins namn spelar politikerna med människoliv som insats, men riskerar inte sitt eget.

 

Rumsfelt står där i tv med sitt demoniska flin och han ”kan inte låta bli att glädjas när man idag ser de befriades ansikten” (Aktuellt 9/4).Ja, inte är det föräldrarna till alla de dödade och skadade barnen och andra civila som nu jublar på Bagdads gator. Sjukhusen i Irak är överfulla med människospilror av krigets offer. I 12 år har USA drivit FN till ett långsamt strypgrepp på Iraks folk. Nästan hela befolkningen, dvs 23 miljoner människor, har varit beroende av, sjukvårdsmateriel, mat och dagligvaror via hjälpprogrammet olja för mat. Detta betalats alltså av irakisk olja. På grund av de sanktioner som FN beslutade mot Irak har ca 500 000 barn dött. Och när man uppenbarligen avrustat enligt FN:s direktiv, blivit försvagat och förolämpat, då anfaller megamakten USA. I sanning heroiskt! I USA har oljebolag i Texas redan fått kontrakt av bushadministrationen på fortsatt oljeutvinning i Irak (BBC Business Report 6/4). Och FN:s roll blir troligen bara den barmhärtige samaritens. FN får stå för fiolerna och de humanitära insatserna medan USA-kapitalisterna tar hand om oljevinsterna. God save America!

Alf Ronnby

 

Islamister

JIHAD KOMMER TILL EUROPA

 

I Sarajevo reser sig en ny moské med två minareter. Den har plats för 5000 besökare. Över porten står i grön skrift KRALJ FAHD, dvs Saudiarabiens kung Fahd. Det är han som spenderat 20 miljoner dollar på att bygga moskén. De statsbärande wahhabisterna (dvs islamister) i Saudiarabien har sedan kriget 1995 finansierat 3000 projekt i Bosnien. Av dessa är 158 moskéer. I dessa fördömer de wahhabistiska prästerna de otrogna i Europa, Israel och USA. De lockar till sig desillusionerade, arbetslösa ungdomar i ett Bosnien där det åtta år efter fredsavtalet i Dayton fortfarande är ca 40 procent arbetslösa. Under kriget kom tusentals mujaheddin (gudskrigare) till Bosnien. Cirka 3000 finns fortfarande där. Bosnien har blivit ett av jihad-rörelsernas uppmarschområde i Europa. I Istanbul, på tröskeln till Europa, sprängde militanta islamister fyra bomber i november 03. Skadorna blev förödande – ett typiskt terrordåd där små medel åstadkommer stor skada.

 

Air France och British Airways fick, under julhelgen, ställa in ett antal flygningar till USA. I Tyskland fick polisen hårdbevaka sjukhus i Berlin och Frankfurt pga terroristhot. Polismyndigheterna i England har arresterat ett stort antal misstänkta terrorister med anknytning till muslimska centra och koranskolor. Londonistan kallas det nätverk av moskéer och samlingsplatser för militanta islamister. Från Skandinavien kommer SAS:s flyg också att ställas in om det finns en hotbild. De nya jihad-rörelserna finns med säkerhet åtminstone i Spanien, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Nederländerna.

 

Dagens globala, islamiska jihad-rörelser, från talibanerna i Afghanistan och al-Quida (basen) till fundamentalistiska koranskolor och en mängd ”islamijha- och mujaheddin-grupperingar” som tex Hizbollah (inte att förväxla med palestinska Hizbollah), sprider idéer om det heliga kriget. Jihad har blivit en politisk, ideologisk rörelse. Den muslimska moralen, som står över den kristna, får legitimera terroristisk verksamhet. För dem har sharia, den islamska lagen, blivit ett medel att styra muslimers uppträdande och klädsel. Dessa falska profeter predikar, i strid med koranens bud, intolerans och förtryck av alla otrogna. I deras händer blir koranen och sharia ett strängt och repressivt redskap. De yttre attributen för de nya jihad-rörelsernas kontroll och förtryck demonstreras i till synes så banala ting som att kvinnor inte får visa håret och hur männens skägg ska se ut.

 

Unga muslimers utanförskap och vilsenhet i samhället är en utmärkt grund för rekrytering till de nya jihad-rörelserna. Uniformeringen och de proklamerade moralreglerna ger dem en inre säkerhet och status. Att otvivelaktigt tillhöra den rätta sidan i ett förtryckande system, ger många fördelar. Intoleransen är de rättrognas starkaste vapen och maktmedel. De blir soldater i den heliga armén. Detta ger en stark kulturell och etnisk identitet, vilket också är en stor personlig vinst. Unga islamister får genom jihad möjlighet att avvisa den ”dekadanta” livsstil de kanske önskade men som inte blev möjlig för dem.

 

Den arabiska världen har i tre decennier upplevt en islamsk väckelse, men den har förtryckts av diktatoriska regimer, som ofta stöds av USA. Förhållandena i Saudiarabien spelar en viktig roll i det nya jihad. Åtta av flygkaparna den 11:e september var wahhabister från Asir i Saudiarabien, varifrån också Usama bin Ladin kommer. Wahhabismen är statsreligion där och den står för en barbarisk tillämpning av islam. Där hugger man handen av tjuvar, äktenskapsbrytare stenas till döds i offentliga avrättningar och halshuggning tillämpas som dödsstraff. Folk får inte lyssna till musik, annat än från trummor, och all alkoholkonsumtion är förbjuden. Kvinnorna i Saudiarabien får inte ens köra bil. Terroristerna i Egypten, Algeriet, Kashmir och Afghanistan är ofta wahhabister.

 

USA har på många sätt försökt bekämpa kommunismen och bland annat använt taktiken att min fiendes fiende är min vän. Under Sovjetunionens kring i Afghanistan 1979-89 understödde man de mest konservativa och fundamentalistiska islamska krafterna i Centralasien. Sådan hjälp gick via Pakistan till talibanerna och al Quida. Afghanistan blev en plantskola för militanta islamister, som senare har spritt sig över världen. (John Cooley har detaljerat beskrivit detta i boken ”Oheliga krig”.) Detta aktiva stöd till några av världens mest reaktionära och brutala krafter får USA och västvärlden nu skörda frukterna av. Och USA:s så kallade krig mot terrorismen styrs av andra intressen än att komma åt just detta problem. Kung Fahds regim i Saudiarabien är en fruktansvärd diktarur och dess statsreligion är en av länkarna till den islamska terrorismen. Men denna regim är en av USA:s allierade.

 

Invasionen av Irak har vad gäller kriget mot terrorismen, snarare försämrat än förbättrat läget. Irak har blivit en smältdegel för utvecklingen av jihad, liksom i Afghanistan. Al Quida har mist det mesta av sin bas i Afghanistan, men nätverket har samtidigt blivit mera flexibelt med en mängd självstyrande enheter. Säkerhetsexperter bedömer att al Quida kan mobilisera ca 18 000 mujaheddin och finns i 60 länder. Kriget i Irak har lett till en ström av nya medlemmar och dessutom underblåst militanta stämningar bland muslimen i många länder. En brutal regim har fallit i Irak, men USA och Storbritannien har samtidigt sett till att terroristhotet mot västvärlden avsevärt har ökat. Kriget mot den islamska terrorismen kommer att bli 2000-talets allt överskuggande fråga. . Säkerhetstjänsterna i tex Storbritannien och Frankrike anser att det bara är en tidsfråga innan någon terroristgrupp lyckas slå till stort i Europa. Risken är störst i Storbritannien och Spanien. Det behövs en ny strategi för att bekämpa den islamska terrorismen. Grundbulten är kanske en lösning på Palestina – Israel-konflikten.

Alf Ronnby

 

Webbalf13.jpg

Jotunheimen

JÄTTARNAS HEM

 

Norge är ett märkligt land, åtminstone vad gäller naturen. Det kan man uppleva särskilt starkt i Jotunheimen. Hela området Sogn og fjordarne har gjort ett djupt intryck på mig. Landskapet är sönderskuret av långa, djupa fjordar och vattendrag. Vägarna slingrar sig som ormar längs fjordar och vatten. Här finns djupa dalar med nästan lodräta väggar, som i Utladalen. Ibland går vägen vakt över kalfjället. På vintern blir de stängda med långa omvägar som följd, eller kolonnkörningen efter plogbilen.

 

Idag används oljemiljarderna till att slå världsrekord i tunnelbyggande. Nyligen öppnades världens längsta tunnel, Aurlandtunneln från Lärdal till Aurland. Den är hela 25 kilometer lång. Det är riktigt spännande att köra genom denna tunnel. Ungefär var sjätte kilometer finns ljuseffekter. Då kör man in i ett blåskimrande rum. Ser det så ut när man kommer till himlen? Ljuseffekterna är där för att förarna inte ska somna i den långa, monotona tunneln.

 

Aurland, som ligger vid en arm av världens längsta fjord, Sognefjorden är ett mysigt samhälle med gott klimat, omgivet av höga, fantasieggande fjäll. Högt uppe på fjällsidorna ligger gårdar. Det är svårt att förstå att det går att ha gårdar där. Det lilla samhället Aurland är känt för sin skofabrik. För 30 – 40 år sedan hade nästan varenda unge i Norge aurlandskor. Idag är de inte lika populära, men fabriken lever. Tillbaka i Lärdal går färden till Borgund, som har Norges bäst bevarade stavkyrka. Den är från är 1150. Stavkyrkorna anses vara ett av Norges bidrag till världsarvet. De byggdes på 11 – 1300- talen och en gång fanns det 1200 stavkyrkor. Nu finns det bara 28 kvar. Det är bruna träkyrkor med tornet mitt på taket. Konstruktionen utgår från en stockram mitt i kyrkan, runt vilken men reste plankor (stavar). Taken är av spån. Kyrkorna ger ett mycket ålderdomligt intryck med sina drakhuvuden på taken.

 

Kommer man söderifrån är det först på krönet på Valdresflya (Norges högsta väg, 1390 möh), som man förstår vilket fantastiskt fjällandskap detta är. Framför oss ligger sjön Gjende och massor med fjälltoppar: Memurutindan, Glittertind, mfl. Inget annat fjällområde i Norge har så många toppar på mer än 2000 meter. I Jotunheimen är det ca 90. Gjende är en sjö omgiven av höga fjäll. På norra sidan går Norges populäraste vandringsled över den sk Besseggen (över vilken Peer Gynt red på bocken). Besseggen är en smal tunga mellan Gjende (984 möh) och Bessvatnet (1374 möh). Alltså inte mycket mera än en knivsegg i fjällsammanhang, där berget på ena sidan stupar lodrätt 400 meter ner i Gjende och man på den andra nästan trampar i Bessvatnet. En spännande passage, som nog skrämmer en del. Likväl vandrar här ca 30000 människor varje sommar – och det är inte världens enklaste att ta sig dit upp. Det går också att ta båt in över Gjende, vilket är en makalös upplevelse i skymningsljuset.

 

De första ”seterbuene” (fäbodarna) i Jotunheimen byggdes på 1300-talet. I mitten på 1800-talet började turisterna komma, sedan en av pionjärerna Axel Arbo väckt intresset. Han var den förste att bestiga Galdhöpiggen, Norges högsta fjäll (2469 möh). Till en början var det fäbodarna som blev övernattningsställen, vissa av dem så populära att de blev fjällstationer. Diktaren och journalisten Vinje gav i boken ”Fjöllstaven min” (1862), området, där han ofta vandrade, det fantasieggande namnet Jotunheimen, Jättarnas hem. Och visst är här många jättar, men de rör sig inte.

 

Från botten av Gjende är det ett par dagars vandring till Nordens djupaste dal Utladalen. Dess botten ligger nästan på fjordnivå och väggarna är 13-1400 meter höga. Vandringsleden löper uppe på östsidan. Utsikten är magnifik. Vid Ingjerdbua kommer vi till Norges högsta vattenfall, Vettisfossen med fritt fall på 275 meter. Nere i dalen ligger den gamla fjällgården Vetti. Allt sedan 1868 har man tagit emot turister på gården. Avdalen, längre fram, är en fjällgård från 1600 utan väg. Förr kunde man inte ta sig till eller från gården på vintern. Folket som bodde där fick klara sig på egen hand. På något sätt tycker jag historien om bosättarna på Avdalen symboliserar min bild av de ”omöjliga norska överlevarna” Kari og Ola Norman.

Alf Ronnby

 

 

 

Folkliga protester

”JÄVLA POLITIKER”

 

Strax före jul sände SVT Dokument inifrån ett inköpt program, som vill skapa bilden av att folkliga protester mot nedläggningar av sjukhus, skolor, mm leder till mordhot mot de ansvariga politikerna. ”Inte nog med att vi svenskar har blivit ett folk som protesterar allt mera. Vi har blivit ett folk som använder mordhot för att påverka våra politiker.” säger Johan Brånstad, som gjort programmet.

 

Vi får följa ett antal s-politiker som agerar för besparingar i välfärdspolitiken. Det gäller nedläggning av Gustav Adolfsskolan i Helsingborg, en skola i Östhammars kommun och stängning av BB och akutkirurgin vid Bollnässjukhus. Här har folkliga protester varit omfattande och engagerat många människor och organisationer. Kampanjerna för att rädda institutionerna har pågått under lång tid och fått massivt lokalt stöd, ändå beslutar politikerna att lägga ner verksamheterna.

 

De som demonstrerar kallas i programmet för ”välfärdskramare” som inte accepterar demokratiska beslut. Epitetet välfärdskramare används för att skapa associationer till trädkramare, som inte accepterar samhällsordningen och agerar olagligt, alternativt verklighetsfrämmande idealister. Vad värre är, protesterna leder till att många politiker blir mordhotade. ”Politiker som planerar förändringar i skolan hotas många gånger till livet.” säger Brånstad och fortsätter. ”Vi kan se ett mönster. …… Den nya proteströrelsen i vårt land av välfärdskramare, har en svans av hot och våld.”

 

Brånstad frammanar bilden av plågade politiker som lever under mordhot pga protesterna från vanligt folk. Försåtliga kopplingar får underbygga tesen: ”Mordhotet mot Ove Viksten (i Östhammar) var kulmen på flera veckor av protester, som blev allt aggressivare.” ”Efter bombhotet (mot ett offentligt  möte) följde mordhot mot Ingrid Liljegrääs (Bollnäs).” ”Det vanligaste hotet mot politiker är kopplat till nerskärningar i den lokala välfärden.” En undersökning från Kommunförbundet används som förstärkning, plus en egen rundfrågning till ett antal kommuner. Slutsatsen är att ”det finns politiska motiv bakom hoten”. Sextio procent av hoten är kopplade till en allmänpolitisk fråga. Den vetenskapliga legitimeringen får statsvetare Peter Esaiassons ge.

 

Några demonstranter säger att det är sjuka människor som mordhotar. Mot detta ställer Brånstad Kommunförbundets och den egna undersökningen, som påstås visa att det är vanliga medborgare som står för mordhoten. Peter Esaiasson får därefter säga: ”Det stämmer överens med resultat som vi ser på andra områden…” Jag tror inte att Peter Esaiasson är särskilt glad över att ha medverkat i detta vinklade program. Klippningen är så lurigt gjord att man inte vet om han verkligen svarar på frågan, att vanligt folk mordhotar politiker. Programmet visar inte att det finns en koppling mellan mordhoten mot Ove Viksten och demonstrationerna. Det är bara ett påstående. Det samma gäller hoten mot Liljegrääs. Bombhotet mot det offentliga mötet är inte logiskt kopplat till mordhoten. Varken Kommunförbundets undersökning eller Brånstads egen visar att det är vanligt folk som står för mordhoten. De visar bara att hoten ofta är kopplade till en politisk fråga. Men det säger inget om vad det är för personer som använder mordhot som påtryckning. Här saknas tydligen elementär kunskap om hur man gör sådana studier. Hela uppläggningen av programmet går ut på att slå fast att de folkliga protesterna är orsak till mordhot mot politikerna.

 

Sättet att ställa frågor till organisatörer av demonstrationerna gör att de framstår som dåligt tänkande och lite dumma. Sedan kopplas deras agerande till mordhoten: ”Funderar du på om ni har bidragit till mordhoten? Du hade en central roll i kampanjen, vad gjorde du för att förhindra att protesterna tog sig så starka uttryck?” (dvs mordhoten). Frågorna ställs till Lena Mattsson, som tar helt avstånd från mordhoten. Efter detta följer ett inslag som handlar om mordet på Anna Lindh!

 

Tvärt emot vad detta program vill visa, kan det vara ett sundhetstecken med folkliga protester, när demokratin stelnat i parlamentariska former och politiker agerar isolerade i sin egen sfär. Politiker behöver lyssna på starka opinioner. Medborgarinflytandet stärkas.

Alf Ronnby

 


 
gen_22.1.gif