1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

73. Handla själv

Sommar 08 1110 w.jpg

SLÄCK SJÄLV BRÄNDERNA I R

Av Alf Ronnby

 

Brandmännen fick nog av Rosengårdsslynglarnas stenkastning. De vägrar att släcka bränder, som inte hotar att sprida sig. Och se! Brandmännens tuffa åtgärd fick en positiv effekt. Om inte brandkåren rycker ut, är det inget kul att tutta på.

 

Bråkmakarna består tydligen av ett gäng halvkriminella ungdomar och en svans av något yngre, som hänger på för att få spänning och uppmärksamhet. Just uppmärksamhet är poängen, fast det finns de som tror att det är någon slags protest mot slumförhållandena. Så medvetna är de nog inte och har ingen strategi för hur slummen ska saneras genom deras aktioner. Men genom bränderna i Rosengård har gänget, från att ha varit ingenting på samhällets skuggsida, fått medial uppmärksamhet och blivit kungar i sitt lilla rike. Detta är hela grejen, att bli någon.

 

Herrgården är ett slumområde i klassisk mening, både fysiskt och mentalt. För att bli något i slummen gäller inte de vanliga karriärvägarna och därför blir avståndet mellan storsamhällets anvisade mål för framgång och sluminvånarnas realitet mycket stort. Men man kan bli någon genom att visa sig tuff och modig och en hejare på brottets bana. Det börjar ofta i det lilla, där agnarna sållas från vetet. En del duger inte till att bli banditer. Även för detta krävs begåvning.

 

Att Herrgården blivit slum, beror på flera förhållanden: att där samlats en stor mängd invandrare och illegala flyktingar, som till 90 procent är utan normalt arbete, att giriga hyresvärdar främst är intresserade av att kassera in hyrorna – som skattebetalarna till största delen står för – och låtit fastigheterna förfalla till råttbon, att kommunen struntat i eländet och inte ställt krav på hyresvärdarna. Kommunens tafatta agerande beror nog på att de sitter i en rävsax. Om man dömer ut bostäderna, var ska man göra av de 9 000 som bor där?

 

Utan ett getto av invandrare hade Herrgården inte sett ut som nu. Det är nog också sant att kackerlackorna flyttat in med dem. Men kackerlackor hade vi i hamnen på 60-talet när jag jobbade i skeppsfurneringen. Många förhållanden bidrar till slummen i Herrgården. Främst att 90 procent inte kan försörja sig själva och dräller omkring sysslolösa i stadsdelen och lär mycket ont.

 

Vad ska man då göra åt eländet? Ja, inte lär det fungera med utegångsförbud för ungdomar. Polisen kan omöjligen jaga tusentals ungdomar. Men polisen är nog delvis på rätt spår, när de inför något som liknar de gamla kvarterspoliserna. Blir de tillräckligt många av den erfarna typen, som förstår sig på att bli kompis med ungdomarna, kommer kravallerna att avta. Brandövningarna i skolan är också rätt väg. Nästa steg är att organisera en frivilligbrandkår i Herrgården. Information är ok, men det krävs också organisering. Låt ungdomarna själva släcka bränderna, så blir det färre.

 

Polisens kontaktverksamhet kan utvecklas till att de boende organiserar sig i ordningspatruller, som håller ett öga på förhållandena och bråkstakarna (som kan bli med). Förändringen bör komma inifrån och inte främst genom ingripanden utifrån.

 

 

Sommar 08 757 w.jpg

SKIPPA EU-VALET

Av Alf Ronnby

 

Merparten av svenska folket har ett svalt intresse för EU. Inför EU-valet i juni är det inte mer än 40 procent som avser att rösta. EU-kramarna förfasas över detta ointresse och talar om demokratins kris. Fredrik Reinfeldt har en nyktrare syn på frågan. Ur ett maktperspektiv är EU-valet inte särskilt intressant för väljarna i små stater. Jämfört med riksdagsval, där valresultatet visar sig i praktsikt politik och regeringsbildning, är EU något abstrakt och fjärran. Det går öht inte att se konsekvenskerna av röstandet i den praktiska politiken. Frågan är om det spelar någon roll om det är s eller m som vinner röster och mandat. Partipolitiken kommer bort i den stora EU-grytan, där det mesta kokar ner till färglösa kompromisser.

 

I praktiken är det Tyskland, Frankrike och Storbritannien, som bestämmer var skåpet ska stå och det kan diskuteras om svenska väljare ens har något inflytande på vilken färg det ska ha. Väljarna vet mycket väl hur det ligger till. Därför är det inte särskilt intressant att rösta. För många är det mera rationellt att göra något annat på valdagen. Varför öht sätta sig in i vilka kandidaterna är och vad de vill, när EU i praktiken är ett samarbete mellan stater och regeringar? EU-val är mest en politisk fernissa, man stryker på för att ge sken av att det är folkens EU, medan det i själva verket är regeringsrepresentanter och tjänstemän som styr skutan.

 

Kandidaterna håller naturligtvis inte med om detta. Det skulle undergräva legitimiteten för deras arbete. Därför blåser de gärna upp betydelsen av sig själva. Problemet för dem är att folk inte så lätt går på bluffen. Ett exempel på bluffmakeri är när Carl B Hamilton(fp) tar den aktuella krisen som intäkt för att vi ska gå med i Euron. Han påstår att vi skulle klara krisen mycket bättre om vi varit med i Euron. Men i själva verket är det tvärt om. Genom att vi inte bundit upp oss till Euron, kan regeringen och riksbanken agera mera självständigt. Och eftersom vårt näringsliv är mycket exportberoende, drar man nytta av att kronans värde fallit. Detta räddar fler jobb jfr med om vi varit bundna av Euron. En nackdel är när vi turistar utomlands, men vad är väl det jfr med jobben här hemma – och nu får vi hit allt fler turister istället.

 

Det är bluffmakare som Hamilton, vilka sprider förfalskade verklighetsbilder, som gör väljarna skeptiska till våra hängivna EU-kramare, när de försöker framhålla betydelsen av sig själva och EU-valet. Bluffen om betydelsen av att rösta i EU-valet går därför inte heller hem. Inte heller att ett lågt valdeltagande riskerar att leda till att småpartier kommer in i EU. För det första kan man fråga sig vad det är för fel med småpartier? De kan vara lika goda kålsupare som de stora. Och om våra EU-parlamentariker har så lite inflytande i EU, kan det knappast heller spela någon roll vem som sitter där – och lyfter sina feta löner (nu höjt till 85 000 i månaden). Både ekonomiskt och politiskt mest rationellt vore att skippa EU-parlamentet och låta EU stå för vad det är: ett samarbete mellan regeringar.

 

Sommar 08 729 w.jpg

TALIBANBANDITERNA BÖR UTROTAS

Av Alf Ronnby

Kan vi föreställa oss hur det skulle vara om Skåne en dag invaderades av en armé av extremistiska banditer, som inför sin ordning och sina lagar, medan regeringen i Stockholm låter det ske? Till tänderna beväpnade banditer, som låtsas ha guds uppdrag, bestämmer hårdhänt hur vi ska leva våra liv. De förbjuder flickor att gå i skolan, stänger och spränger alla skolor för flickor. Kvinnor förbjuds att vistas utomhus utan burka. De hugger tummen av kvinnor som har nagellack, tvingar män att ha helskägg, skjuter eller hugger huvudet av dem som kritiserar banditerna och stenar kvinnor och män, som påstås begått äktenskapsbrott. Offentligt blir alla pryglade, som på något sätt inte strikt följt banditernas påbjudna ordning. Om tex halal-slakten inte skett efter koranens regler, blir slaktaren, till allas åsyn och varnagel,  bunden på marken och piskad tills blodet flyter över ryggen. Skulle vår regering acceptera detta skräckvälde, bara banditerna inte försökte utvidga sitt ockuperade territorium?

 

Detta är just vad som hänt i Swatdalen i nordvästra Pakistan. Talibaner från andra länder (tex Afghanistan, Uzbekistan, Tadzjikistan mfl) understödda av araber, har invaderat Swatdalen, underkuvat folket och infört sharialagar. Den pakistanska regeringen har accepterat detta. Det är en flathet som gränsar till det otroliga och säger väl något om regeringens position i ett land som producerar islamistiska terrorister, mer än kanske något annat land. Regeringen offrade medborgarna i Swat i den naiva tron att talibanerna skulle nöja sig med detta och inte hota landet i övrigt. Men talibanerna är banditer, ofta rekryterade bland samhällets bottenskrap av kriminella, just som Khaled Hosseini skildrar i sin bok Flyga drake. Genom att ansluta sig till talibanerna får de makt och positioner, som de aldrig kunnat drömma om.

 

Slöddrets nyvunna makt sitter nu i gevärspipan och det vanliga folkets skräck för deras terrorvälde. För att skaffa sig en upphöjd legitimitet draperar de sig i islam, vilket gör att vissa bedömare misstar sig på kameleonternas verkliga väsen och avsikter. Talibanerna går inte att lita på och förhandla med. Det enda de begriper är våld och de drivs av sina egna motiv. Deras mål är att ta över hela Pakistan och för detta sker en organisering på flera platser i landet tex i Karachi, där de rekryterar anhängare i slummen. De insiktsfulla har sedan länge insett detta, men den svaga pakistanska regeringen vaknar inte förrän talibanerna intar Bunar, bara tio mil från Islamabad – och då både president Obama och Medvedev tryckt på för att Pakistans militär ska ingripa.

 

Folket i Pakistan har blivit rejält uppjagade över talibanernas framfart och den ordinarie armén ingriper med kraft. Kriget mot talibanerna kommer att utvidgas till stamområdena i norra och södra Waziristan, där talibaner och al-Qaida länge haft sina fästen. Det är ett internationellt intresse att armén lyckas eliminera dessa banditer, i religiös förklädnad. De utgör inte bara ett regionalt hot.

Sommar 08 747 w.jpg

ETNICITETENS STÅLBUR

Av Alf Ronnby

 

Motsättningar, våld och krig mellan folkgrupper är en av vår tids stora bekymmer. Förr kallades det rasmotsättningar. Nu talar vi om etniska konflikter.  De mest uppmärksammade etniska konflikterna på senare tid är inbördeskrigen i Jugoslavien, Sudan, Turkiet, Irak, Rwanda, Marocko, Tjetjenien och Palestina.

 

Begreppet etnisk rensning dök upp under folkfördrivningarna och folkmorden i Jugoslavien under 1990-talet. Etnisk rensning har också skett i Rwanda och Östtimor. I historien finns många exempel på etnisk rensning tex vid koloniseringen av Amerika och Australien. Nazisternas försök att utrota judarna, tvångsförflyttningen av 16 miljoner tyskar från östra Tyskland efter kriget och judarnas fördrivning av palestinier i Israel, är andra exempel.

 

Sällan handlar det bara om konflikter mellan folkgrupper. Ofta gäller det vem som ska ha kontroll över materiella tillgångar: naturresurser, mark, vatten, olja, mineraler, osv. Maktmänniskor och ekonomiska intressen utnyttjar föreställningar och fördomar om etniska och religiösa motsättningar för att hetsa folkgrupper mot varann, som i fallet Jugoslavien, Rwanda och Sudan. Det är inte ovanligt att både massmedia och konflikthanterare som FN, ser etniska motsättningar, som grunden för konflikten. Detta leder till att konfliktlösningen blir, som i Jugoslavien, en ännu starkare uppspaltning av människor i etniska grupper. Landet styckas i etniska enklaver, vilket är just vad vissa krigsherrar och deras organisationer eftersträvar, som tex den albanska UCK-gerillan i Kosovo. Åtgärderna bekräftar den föregivna orsaken.

 

Etniska motsättningar handlar inte bara om stora och blodiga konflikter. Nationalstaterna är inte etniskt homogena. Etniska grupperingar och minoriteter finns över allt. Det är grupper av människor med gemensam historia, kultur, språk, identitet och sociala relationer, eventuellt också samma religion. En nation består i regel av en majoritetsbefolkning tex infödda svenskar och ett antal minoriteter. Dessa kan vara inhemska, som samer och romer samt invandrare. Relationerna mellan folkgrupperna varierar stort beroende på vilka positioner de har i samhället, om de är välbärgade, uppfattas som nyttiga för landet, har kontaktnät till samhällets ledande skikt och inflytande i politiken, eller om de tillhör en fattig underklass. Invandrare, som behövs för viktiga funktioner i samhället, får hög status medan utblottade, hjälpsökande flyktingar hamnar på botten. Där kan de bli kvar bland annat pga sin etniska tillhörighet. Förhållandena kan också variera med de ekonomiska konjunkturerna.

 

På 1960-talet, när vi hade en arbetskraftsinvandring, såg vi relativt positivt på invandrarna. När ekonomin blev sämre och flyktingarna fler, ändrades attityderna. På senare tid har ekonomin åter gått bättre. Globalisering och mångkulturalism har blivit ett favorittema hos medel- och överklassen och mångfald ett självändamål. Regeringen och alla politiska partier, utom Sverigedemokraterna, har gjort etnisk mångfald till ett honnörsord. Det är säkert i bästa välmening. Men just där ligger kanske ett problem liknande repressiv tolerans.

 

När vi delade upp människor på biologisk grund, dvs efter raser, fanns det något naturgivet och obevekligt i detta. Sedan rämnade rasbegreppet och vi ersatte det med sociala konstruktioner, dvs etniciteter. Men liksom rasismen stänger in människor gör etnicitismen detta. Inlåsningen sker både utifrån och inifrån. Etniska grupper tillskrivs egenskaper och beteenden, som kan bli till stereotyper. Inifrån kan det handla om inskränkthet, konventioner, hårda moralregler, heder, anseende, jantelagen, gruppegoism och förtyck, eller som i de sk etniska krigen, ett kollektivt vansinne.

 

Den etniska tillhörigheten har många sidor och funktioner. Både fördelar och nackdelar. Vi människor har behov av samhörighet och gemenskap. Det ger trygghet och förstärkt självkänsla. Etnisk mobilisering har gett utsatta grupper möjlighet att förbättra sina livsvillkor. Men när etniciteten leder till inskränkt egoism, självrättfärdigande och främlingsfientlighet, eller i den sociala konkurrensen används för att hålla folk ute, får vi en olycklig etnisk inlåsning.

 

Sommar 08 732 w.jpg

GRIS MER VÄRD ÄN GAMMAL?

Av Alf Ronnby

 

När SVT/SR avslöjar grov vanvård och misshandel av danska grisar, blev det ett jäkla liv i Sverige. Men då Uppdrag granskning visar vanvård och misshandel av gamla, hjälplösa människor på äldreboende här i landet, blir uppståndelsen mindre. Hur kommer det sig?

 

En förklaring kan vara att i grisfallet är det ”danskjävlar”, som står för vanvården, samt att det är högtstående människor, som bestämmer fullständigt över grisarnas väl och ve. Förklaringen till den mindre upprördheten när det gäller de gamla, är nog att vi själva då är medskyldiga. Vi är mera intresserade av lägre skatter och ökad privat konsumtionsförmåga, än att betala  vad som krävs för en anständig vård av gamla. Dessutom har vi väl dåligt samvete för att vi inte själva, som anhöriga bättre ser till att våra gamla har det bra och tex kommer ut i friska luften. Därför är det inte lika opportunt att skrika ”svenskjävlar” åt äldrevårdens personal, som inte bryr sig om att ta ut de gamla och låter dem ligga i sin egen skit.

 

Men är det då inte skillnad? Kan man öht jämföra grisar och människor? Både ja och nej. Vi tänker att människor ska behandlas bättre än grisar. Men i det här fallet har både människor och grisar blivit behandlade på ett oanständigt sätt. Fjättrade vid sina bås har både grisar och gamla fått skador. Det syns utanpå när det gäller grisarna, men hos de gamla sitter såren i själen. Då är det svårare att bevisa vanvård. Hur det är med grisarnas själ vet vi inte, men det märks på köttet om grisen varit stressad.

 

Det finns djurskyddslagar som åtminstone i Sverige reglerar skötseln av grisar. Socialtjänstlagen bestämmer omhändertagandet av gamla och vi har lex Maria efter tidigare fall av vanvård. Men det finns ingen direkt bestämmelse, som säger att gamla har rätt att komma ut. Detta har lagstiftaren tagit som en självklarhet. Men så är det inte idag, när politikerna sänker skatterna för att bli populära.

 

Folkhälsominister Maria Larsson kommer att få äta upp, att hon sa att det inte går att lagstifta om rätten att få komma ut. Det är klart att det går, om den politiska viljan finns. Men radikalare vore att lagstifta om att barn har skyldighet att se till att deras gamla föräldrar har det bra och tex får komma ut om de vill. Men det skulle väl strida mot både näringslivets och den privata konsumtionens intressen och den här regeringe (och den förra) vill framförallt stimulera arbete och konsumtion.

 

Prioriteringen av arbete och privat konsumtion försvagar förutsättningarna för den offentliga konsumtionen av bla vård och omsorg. Maria Larsson vågar inte utlova en förändring, för då får hon knutpiskan på sig. Men det är klart att KD, som vill stå för humanitet, högt människovärde och social omsorg, satt sig i knäet på realpolitiker, som sätter den materiella nytta främst. KD har det inte lätt i det gänget och det kommer förmodligen att straffa sig i nästa val. Men hela alliansen kan få på nöten i nästa val, eftersom det inte finns en pensionär som tycker att det är rättvist att de ska betala mera skatt än dem som arbetar.  


 
gen_22.1.gif