1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

70. De mest utsatta

vinter 08-09 (146) webb.jpg

BOSTADSSKANDAL I MALMÖ

Av Alf Ronnby

 

För en tid sedan slogs det upp stort i Skånskan:” Malmö – den modernaste staden i Norden.” Jovisst, Malmö har satsat på högteknologiska och modernistiska projekt med Turing Torso i spetsen. I sin strävan att locka till sig den övre medelklassen – som flydde industristaden Malmö för Vellinge, Falsterbo och Staffanstorp – har Malmö satsat mycket på attraktiva och dyra bostäder i hamnen, på ön i Limhamn, mm.

 

Det kanske i och för sig inte är fel. Utan en välbetalande medelklass blir invandrartäta Malmö på dekis. Problemet är att Malmö inte kunnat hålla balansen. Staden har gått mot ökad segregation. När Carin Flemström och jag på 1970-talet skrev boken Fallet Rosengård, lyfte vi fram att Malmö, trots miljonprogrammet, var ett klassamhälle. I kommunledningen ( Oscar Stenberg, Calle Ljungbeck, Arne Lundberg, mfl socialdemokrater och folkhemssocialister) blev man mäkta upprörda över kritiken av Rosengård, som ju skulle vara Malmös flaggskepp i ett ambitiöst bostadsbyggnadsprogram. Rosengård hade sina kvalitéer (framförallt bra lägenheter) även om det fanns fog för kritik. Men hur ser det ut idag?

 

Folkhemssocialisterna, som vi kritiskt kallade socialteknokrater, hade trots allt den rätta klasskänslan. Arbetarklassen skulle ha bra bostäder och det skulle kommunen se till att de fick. I samarbetet med kapitalet hade man sin kompass inställd på målet att ge arbetarklassen och de sämst ställda ett drägligt liv. Och där spelade bostaden en viktig roll. Så var står Malmös socialdemokrater idag?

 

Många som flyttade till Rosengård på 1970-talet fick en mycket hög lägenhetsstandard. Tyvärr var det sämre ställt med den sociala miljön. Åtskilliga projekt har gått ut på att förbättra de sociala förhållandena, med varierande framgångar. Det har varit svårt och inget har väl fungerat jättebra. Men vi som då skrev kritiskt om Rosengård och arbetade där, kunde nog inte i vår vildaste fantasi föreställa oss att Rosengård, eller i vart fall delar av stadsdelen skulle sjunka ner i detta träsk, som vi fick se i tv-programmet Uppdrag granskning den 19:e november.

 

Det är ett tag sedan jag var i Rosengård och jag häpnade över den förslumning och det elände som visades upp. Människorna på Ramels väg, alla invandrare, får bo i lägenheter som mest av allt liknar råttbon. Lägenheterna vi fick se, är gravt fuktskadade, mögliga och fulla av kackerlackor. De kryper i massor bakom lister, lösa tapeter, trasiga golv och kakelplattor. På natten kryper de upp i barnens sängar. I badrummet är det fuktigt, ruttet och mögligt. Det luktar mycket illa. Vattnet tränger ner från våningen ovanför. Petar man på en tapet, ramlar det ut kackerlackor och i köket kryper de omkring i lådor och skåp. Förfallet har gått så långt att man måste sanera hela huset, riva ut kök och badrum och renovera varje lägenhet och trapphus för att ha en chans att bli av med ohyran.

 

I USA och Frankrike har jag sett att man spränger sådana förslummade hus i luften. Troligen vore det bättre att riva husen på Ramels väg. Samtidigt kan man undra hur det kunnat bli så här. I programmet får vi möta människor som bott i dessa lägenheter i mer än tio år. Om det inte vore för att de är invandrare skulle det inte få fortsätta så här. Kommunen har skyldighet att ingripa mot sanitär olägenhet. Hälsovårdsnämnden skulle kunna döma ut bostäderna och socialtjänsten, som har det yttersta ansvaret för människorna i kommunen, skulle skaffa fram andra bostäder. Det handlar om att vilja.

 

Husen bör utrymmas och kommunen ordna andra bostäder. Men vad gör man därifrån? Via socialtjänsten hjälper kommunen dessa skurkar till hyresvärdar att håva in 6 – 9000 per råttbo i månaden. Hur kan man försvara detta? Vi får i programmet höra kommunalrådet Anders Rubin, som ansvarar för bostadsfrågor, skylla på den statliga bostadspolitiken.

 

Men det är bara att springa ifrån sitt ansvar. För Reepalu och Co i stadshuset har det uppenbarligen varit intressantare att åstadkomma byggprojekt, som ger Malmö en plats i världen. Särskilt mot bakgrund av dessa glassiga projekt är det inget mindre än en skandal att kommunen låtit förfallet gå så långt som på Herrgården i Rosengård. Det finns inget försvar för att låta de svagaste i vårt samhälle bo i dessa råttbon – i Nordens Modernaste Stad.

vinter 08-09 (289) webb.jpg

DEMOKRATIN ÖVERVÄRDERAD?

Av Alf Ronnby

 

De gulklädda demonstranterna ockuperade Bangkoks två internationella flygplatser i veckor och den thailändska, folkvalda, regeringen föll pga valfusk. Demonstrationerna mot regeringen har pågått sedan i oktober. Folkalliansen för demokrati (PAD) slåss inte för allmänna val och lika rösträtt, vilket man kan tro av namnet. Nej, de har en annan uppfattning om demokrati. Styret av landet ska vila på upplysta medborgare. PAD, som har sina anhängare i storstäderna, anser att folket på landet är för okunniga för att rösta och vill att 70 procent av parlamentet ska bestå av kunskapseliten och 30 procent direktvalda. Kanske är det ett inskränkt, etnocentriskt, västerländskt tänkande att alltid sätta vår modell av demokrati främst?

 

För många av världens folk, är det fortfarande det dagliga brödet på bordet, som är viktigast. De materiella frågorna är centrala för dem som lever på marginalen och det är inte så få. I Kina, Ryssland, Thailand och Arabstaterna vid Persiska viken tex, har den ekonomiska tillväxten varit enorm de senaste årtiondena. Kina har förvandlats från ett fattigt jordbruksland till ett världsekonomiskt centrum där ekonomin vuxit med 1200 procent och den genomsnittliga levnadsstandarden fördubblats. Det är städerna som står för 75 procent av BNP. Liknande är det i Thailand. Ryssland har också fått en slags turboekonomi, mycket pga oljeinkomsterna. I fjor ökade BNP med 8 procent och staten kommer att investera 350 miljarder i infrastrukturutveckling. De förenade arabemiraten uppvisar sina rikedomar i enorma byggprojekt i Dubai och Abu Dhabi.

 

I väst finns uppfattningen att det bara är demokratier som kan garantera tillväxt och välfärd. Men auktoritära teknokratier har skapat förutsättningar för en effektiv, rationell kapitalism. I arabvärlden är det bara Libanon och Kuwait som anses ha ett demokratiskt statsskick. Men folk är missnöjda när de jämför med den bättre ekonomiska utvecklingen i diktaturerna i Dubai, Abu Dhabi och Qatar. I Thailand, som genomgått en industriell revolution och har en ledande elektronikindustri, är motsättningarna mellan land och stad stora och visar sig i den aktuella politiska kampen.

 

Den nya medelklassen i Kina, Ryssland, Thailand och Emiraten tycks vara stolta över utvecklingen. Deras levnadsstandard har avsevärt förbättrats. Bara små grupper av dissidenter opponerar mot regimen och ställer krav på demokrati.

Det finns exempel på att ekonomisk tillväxt lett till demokrati, som i Sydkorea och Taiwan, då medelklassens materiella behov börjat tillfredställas och de vill ha ett ord med i laget om landets ledning. Kommer samma att hända i Kina och Ryssland? Tendensen är snarare en tilltagande nationalism. Också i den muslimska världen pågår en modernisering och kampen mellan islamister och modernister är en avspegling av de motsättningar utvecklingen skapar. Islamisterna vill ha en återgång till forntiden.

 

Efter haltande demokratiprojekt och tex USA:s och EU:s misslyckade försök att tvångsvägen införa demokrati, tex i Irak, framstår Kinas och Rysslands nationalistiska, kapitalistiska modeller som lockande för asiater och afrikaner. Där står frågan om materiell utveckling högt på dagordningen. Ingen tror att demokrati ger mat på bordet. Tvärt om, visar erfarenheten, om lämplig social infrastruktur och politisk mognad saknas, att demokratiförsök lett till hårda strider mellan etniska grupper och intressegrupper, vilket varit skadligt för ekonomin och folkhushållet.

 

Den thailändska demokratin står på bräcklig grund. Thailand har haft 18 militärkupper sedan 1930-talet. Korruptionen är omfattande och kungen närmast betraktad som en gud. De nationalistiska turboekonomierna vilar på ett förbund mellan partipolitiska, militära och teknokratiska/industriella eliter, som gör dem mycket handlingskraftiga. Kanske utvecklas dessa samhällen till demokratier då medelklassen blivit tillräckligt stor och självsäker. Men om man inte ser till, att också människorna på landsbygden hänger med i utvecklingen, materiellt och kunskapsmässigt, kan det bli som i dagens Thailand. Folket på landet är säkert inte dummare än andra, men förtryckta och eftersatta. För att demokratin ska fungera krävs upplysta medborgare.

 

 

vinter 08-09 (277) webb.jpg

RÄTT VÄG I ROSENGÅRD

Av Alf Ronnby

 

Strax före jul drabbades Rosengård av anlagda bränder i containrar, bilar, soprum och trapphus. När brandkåren och polisen kom möttes de av stenkastande ungdomar, som också avfyrade raketer mot dem. Anledningen till kravallerna uppgavs vara att den Islamska kulturföreningen tvingats flytta från en källarlokal de använt som moské. Lokalen ockuperades av ungdomar och polisen utrymde den efter en tid.

 

Polisen ställde containrar framför lokalen och de tändes på av ungdomar. Amiralsgatan stängdes av eftersom ungdomar kastade flaskor och stenar på passerande bilar. Rondellen vid Ramels väg blockerades och ett hundratal ungdomar drog omkring i området, anlade bränder och provocerade polisen och de boende. Detta lilla gerillakrig pågick några dagar och drog till sig kravallmakare utifrån. AFA, Antifascistisk aktion, en militant organisation på vänsterkanten, uppmanade på sin hemsida ”alla Malmös aktivister att ta sig till Herrgården”. Polisen satte in större styrkor, men det var annat som ledde till lugn.

 

Moderaterna Anja Sonesson och Stefan Lindhe tyckte att polisen ”daltade” med bråkmakarna och ville ha hårdare tag. Polisen borde få använda vattenkanoner. Det kunde ju vara en poäng med tanke på alla bränder, samtidigt skulle det bli ännu roligare för kravallmakarna.

 

Stängningen av källarmoskén är bara en förevändning för ungdomar i Rosengård, som vill ha mera spänning i tillvaron genom egna aktioner. Många av dessa ungdomar är arbetslösa och/eller trötta på skolan och det händelselösa livet i Rosengård. Genom att anlägga bränder och sedan attackera brandmän och poliser, får de mera spänning och dessutom stor uppmärksamhet i media. Rosengård blir plötsligt en plats där det händer något och en plats i centrum.

 

Det är naturligtvis förbundet med stora personliga risker, att med våld ge sig på ordningsmakten. Men grejen är att ungdomarna i Rosengård inte har så mycket att förlora – åtminstone som de själva ser det. Dock händer inte detta spontant. Det finns (som oftast) en initiativgrupp, här ett gäng eller nätverk av halvkriminella, som söker anledningar att få igång bråk med polisen. AFA, som likt Röda Arméfraktionen en gång, tror på strategin krismaximering för att få etablissemanget i gungning, hänger givetvis på. Rosengård är den perfekta brännpunkten för att visa hur ruttet detta samhälle är och hur kapitalets lakejer våldför sig på förtryckta ungdomar. Till och med stängningen av en moské, som AFA annars inte bryr sig om, är användbart för att visa på diskrimineringen av proletariatet i Rosengård.

 

Det socialdemokratiska kommunalrådet Katrin Stjernfeldt Jammeh vill lösa konflikten med dialog och inte vattenkanoner. Visst, det låter humant och framsynt, men hon lär inte komma särskilt långt med detta. Bråkmakarna är mera intresserade av vattenkanoner än dialog.

 

I situationer som denna finns det hos myndigheter och vissa politiker ofta en uppfattning om att det är utanförskap och missnöje, som är den bakomliggande orsaken. Det gäller då inte för AFA, som förmodligen inte har några medlemmar i Rosengård. Frågan är om det gäller för ungdomar i Rosengård? Det är lätt att peka på, att det brister i integrationen, särskilt för dem som inte fått arbete och där dessutom relationerna i familjen är dåliga. Men även dessa ungdomar handlar i regel rationellt och de tror säkert inte att kravallerna kommer att förbättra deras situation. Däremot kan de agera ansvarslöst eftersom de inte har något att ta ansvar för.

 

Men även dessa ungdomar ingår i ett socialt sammanhang. Det är därför det fungerar när föreningar i Rosengård mobiliserar sina medlemmar att vara närvarande i händelserna, hålla ett öga på vilka bråkmakarna är, talar med föräldrarna och får dem att agera. När hundratals vuxna aktivt går in för att stoppa oroligheterna lyckas de. Bråkmakarna utifrån förlorar scenen och polisen kan ta hand om dem.

 

Polisen kan ingripa mot uppenbara lagbrott, men det är genom den informella, sociala kontrollen, dvs. Rosengårdsbornas uppmärksamhet och engagemang, som vandalismen och våldet kan motverkas. Genom att stärka de sociala banden – naturligtvis i förening med många andra åtgärder för att minska utanförskapet, och då främst arbete – blir det lugnare i Rosengård.

vinter 08-09 (242) webb.jpg

VISST FINNS ISLAMISTER I ROSENGÅRD

Av Alf Ronnby

 

Doktor Magnus Ranstorp och Josefine dos Santos har kommit med en forskningsrapport om sk muslimsk radikalism i Rosengård. Detta är en ytterst känslig fråga och genast möter rapporten hätsk kritik från en islamolog i Lund, Leif Stenberg. Med ett vanligt akademiskt knep dömer han fullständigt ut rapporten som ovetenskaplig. Stenberg påstår att den enbart bygger på ”andrahandskällor”, och skulle inte ens bli godkänd som en B-uppsats (den lägsta nivån) vid universitetet. Visst, rapporten har sina brister bla språkligt.

 

Hur man ska genomföra en studie av detta slag, ska naturligtvis diskuteras. Det är inte lätt. Men Stenberg har då en märklig uppfattning om vad som är andrahandskällor. Studien bygger på 30 intervjuer med personal inom skola, polis, socialtjänst, fritidsverksamhet, mfl. Även med några ungdomar, men på tok för få. Det hade givetvis varit bättre om man försökt intervjua deltagare i de sk källarmoskéerna och muslimska kulturföreningar. Men det är inte säkert att man fått ärliga svar på dessa känsliga frågor – vilket inte hindrar att man borde försökt.

 

De svar man fått, på ett omfattande frågebatteri, är från personer som genom sin yrkesverksamhet i Rosengård gjort dessa erfarenheter. Dessa kan man inte bara vifta bort som andrahandsuppgifter. Vid en jämförelse skulle det kanske visa sig att de är väl så intressanta, som vad man ev kunnat få ut av de radikala islamisterna själva. Att det finns radikala islamister här i landet är ingen nyhet, och de har sannolikt blivit fler.

 

I förorterna till Göteborg uppträder de ibland som moralpoliser och vill hindra muslimska ungdomar att ha kul. De ska inte lyssna på popmusik (om någon musik alls), inte dansa, inte vara modernt klädda, osv. Pojkar och flickor ska inte vara tillsammans och framförallt flickorna ska ha en låg profil och gömma håret i huvudduk. Vad vi får veta i den aktuella rapporten är att samma förekommer i Rosengård. Är det någon mer än islamologen Leif Stenbergs om blir förvånad?

 

Fenomenet radikal islamism – vilket bör kallas fundamentalism eller konservatism – beror på att vi har allt fler frustrerade muslimer i landet, vilket i sin tur beror på förhållanden i världen. Ju mer utestängda och isolerade de är desto större är risken för deras avståndstagande – surt sa räven om rönnbären. Ju större motsättningarna och polariseringen blir, desto större är benägenheten att inta extrema ståndpunkter.

 

 

 

De som går in i rollen som moralpolis får i vissa miljöer makt och prestige. För att motverka sådana subkulturer behövs kulturella och sociala motkrafter och organisation. De vanliga, moderna muslimer, som inte vill ha en utveckling av muslimsk fundamentalism och muslimska skyddskårer, måste bjuda motstånd och sätta de självutnämnda moralpoliserna på plats. Vi bör stödja alternativen till fundamentalisternas indoktrinering och inte deras verksamhet. Rapporten föreslår för mycket kontrollåtgärder. Jag tror inte att SÄPO och polisen fixar fundamentalismens utbredning.

vinter 08-09 (211) webb.jpg

”FÖRINTELSEN” I GAZA

Av Alf Ronnby

 

Jag hade fel, eller jag hoppas åtminstone att jag hade fel, då jag i en krönika (09.01.09) skrev att ”världens folk har tröttnat på denna eviga vendetta..” mellan israeler och palestinier. Förvisso är det sant att den inte ”leder till annat än död och förintelse”. Men efter Israels fasansfulla attacker på Gaza julen 2008 hoppas jag på ett unisont fördömande av dessa brutala attacker, som verkligen spritt död och förintelse bland de stackars, instängda Gazaborna, barn, kvinnor och män.

 

När nu rapporterna och bilderna inifrån Gaza når oss, väcker de fasa. Israels bombningar av Gaza är ett fruktansvärt övergrepp. Det saknar varje likhet med ”proportionalitet”, dvs. i jämförelse med de ”futtiga” Qassamraketer Hamas skjuter mot Israel. Cirka 700 civila palestinier har dödats och tre civila israeler. Tio israelsoldater har dödats och ca 600 Hamaskrigare.  FN-juristen (fd rättschefen) Hans Corell, liksom Carl Bildt och många andra med insikt, tex Jan Eliasson, har sagt att detta är ett oproportionerligt användande av våld mot Gazas befolkning. Hans Corell mfl menar att detta är krigsförbrytelser och att de ansvariga, Olmert och Co, bör ställas inför rätta vid internationella domstolen i Haag.

 

FN:S generalsekreterare Ban Ki-Moon blev chockerad över förödelsen och det hjärtskärande lidande hos svårt skadade människor, han fick se vid besöket i Gaza. Minst 1300 palestinier har dödats, varav de flesta civila. Mer än 200 barn har dödats. 4 000 hus är bara ruiner och 20 000 hus har skadats. 50 000 Gazabor saknar nu bostad. I 22 dagar har dessa människor varit fångade i en helvetesfälla. Det fanns ingenstans att fly undan bombardemanget, bara hoppas att bomberna inte skulle träffa just där man gömde sig. Det absoluta föraktet för palestinierna visar den israeliska militären genom dessa terrorbombningar och användandet av fosforbomber mot bostadsområden. Människor som får brinnande fosfor på sig, drabbas av hemska brännsår och oerhört lidande. Fosforn brinner genom kläder och hud, ända in till benen. I många fall blir döden en befriare.

 

 Det är oerhört tragiskt att ett folk, dvs. judarna, som själva varit utsatta för så mycket förtryck och våld i historien, nu agerar som sådana bödlar. På något sätt är det också motsatsen. Man kan få intrycket att Israel fortfarande vill tillgodoräkna sig Shoah, förintelsen och därför tror sig ha rätt att behandla palestinierna som man vill. Så har det varit sedan Begin och Co i de judiska terroristorganisationerna fördrev palestinier från Palestina för att ta deras land.

 

Än idag tycks Israels ledare leva i förställningen att deras mål, att slå vakt om Israels säkerhet, helgar vilka medel som helst. De kan skylla på att militären begår misstag och det gör de. Men det är uppenbart och självklart, att låter man militären gå lös på en försvarslös och instängd befolkning, kommer det att gå åt helvete. Det finns inget försvar vad bödlarna i Israels politiska ledning och militär utsatt Gazas befolkning för under förintelsens 22 dagar. De bör alla ställas inför rätta och dömas för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. De har begått folkmord på civila Gazabor. Israel bör också betala skadestånd för den förödelse dess militär har åstadkommit i Gaza.

 

Vi får hoppas att det med Obama som president är slut på USA:s ovillkorliga stöd för Israel. Men vi är många som börjat tvivla på att det blir någon större skillnad mot förr. Obama har åtminstone inledningsvis behandlat Israel med silkesvantar. Det kanske är taktik för att ha handlingsutrymme i framtida förhandlingar. Utan USA:s militära stöd och miljardbidrag skulle Israel inte överleva, med tanke på de bittra fiender man skapat sig runt landet. Men det kommer nog en dag i framtiden, då USA inte längre kan hålla den vanartige battingen under armarna.

 

Hur i herrans namn tror man i Israel att man någonsin kan få fred, när man skapar ett sådant bittert hat, förtvivlan och hämndbegär, som efter massakern i Gaza? Gaza julen 2008 kommer att gå till historien som ett fasansfullt minne i stil med Katyn, Babij Jar, Oradour, Lidice, Treblinka, Guernica, Sharpville, Song My och Hanoi. Byn Zeitun i Gaza dryper av de lemlästades blod liksom Hanoi gjorde julen 1973.

 

 


 
gen_22.1.gif