1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

69. Etik och livsstil

vinter 08-09 (140) webb.jpg

REINFELDT HJÄLPER SVERIGEDEMOKRATERNA

Av Alf Ronnby

 

Många har i olika sammanhang pekat på Fredrik Reinfeldts bristande kompetens för gott ledarskap. När det gäller hanteringen av frågan om könsneutrala äktenskap är detta ett belysande exempel på en katastrofalt dålig ledarstil. Om man, som den här regeringen, är fyra partier som ska samarbeta, duger det inte att köra över ett av partierna och nonchalera den ståndpunkt som kristdemokraterna har i en kärnfråga. Detta övertramp i samarbetets grundläggande logik, som Reinfeldt gjort, visar att han inte håller måttet.

 

Samtidigt kan man ju undra hur det kommer sig att Göran Hägglund accepterar att bli behandlad på detta förnedrande sätt. Troligen är han för snäll och mjuk, men det skadar partiet. På Alf Svenssons tid hade det aldrig gått att behandla kd på detta sätt, som de tre andra partierna i alliansen gör. När Mona Sahlin och Peter Eriksson nyligen mobbade ut Lars Ohly, var alliansregeringen inte sen att visa sin skadeglädje. Men vad säger vi nu när tre slår den fjärde, som är minst? Är det någon ruter i Hägglund bör han sätta ner foten och markera att han och kd inte tolererar Reinfeldts och de andra tres taktiska finurligheter. När har vi senast varit med om att en regering lägger motioner?

 

Frågan om könsneutrala äktenskap är svår för kd. Idén om att äktenskap inte längre ska gälla en särskild relation mellan en man och en kvinna, strider mot kristna grundvärden, vår kultur och traditionerna. Att äktenskap skulle kunna gälla för andra typer av relationer är svårsmält, inte bara för kd, utan för en stor del av svenska folket. För att inte tala om många invandrargrupper, som tycker detta är rena galenskapen. ”Vad är det för en konstig regering vi har i detta land, som över huvud taget kan komma med ett sådant förslag?”

 

Kd är ett litet parti, men i denna fråga har deras ståndpunkt stor sympati i landet, men det struntar alla de andra riksdagspartierna i. Kd har kommit med ett kompromissförslag, som de andra partierna borde inse poängen med, när de är så upptagna av jämlikhet och valfrihet. I grunden ska giftermålet vara en civilrättslig handling, som ska gälla lika för alla. Den kulturella och religiösa överbyggnaden väljer paren själva utifrån kulturell och religiös tillhörighet och i överensstämmelse med deras traditioner.

 

De homosexuella säger gärna att deras kärlek inte är mindre än de heterosexuellas. Ja, så upplever de det, men detta är knappast ett argument för äktenskapet. Blir kärleken större eller mindre av ett rättsligt förhållande? Jag skulle tro att det handlar mera om ekonomi och säkerhet. Men även de homosexuella är fast i konventionen och tror väl att deras förhållande inte är ”äkta” om de inte har papper på det. Med kd:s förslag kommer det att få det, men inte i kyrkan – och inte heller i någon annan ideell organisation.

 

Sedan kyrkan skildes från staten, ska den inte vara statens förlängda arm. Det är en märklig ordning att ideella organisationer ska ha myndighetsutövning. Olika kyrkor och samfund bör själva i demokratisk ordning, bestämma hur en vigsel ska se ut hos dem. En auktoritär stat ska inte blanda sig i detta. Men Reinfeldt tror att han inte bara kan köra över Hägglund och kd, men också kyrkan. Därför uttalar han sig offentligt och säger att till midsommar nästa år ska bröllopsklockorna ringa också för bögar.

 

Kyrkomötet, kyrkans högsta beslutande organ, som ska besluta om kyrkans hållning, hålls inte förrän nästa höst. Men det bryr sig inte den auktoritäre Reinfeldt om. Han vill fiska röster bland de tillåtande, socialliberala relativisterna. Men hur tänker han sig att han ska tvinga de muslimska samfunden att viga homosexuella?

 

Frågan om könsneutrala äktenskap har drivits fram av små men effektiva lobbygrupper, med kontakter i kulturlivet och mediavärlden. Frågan är inte på djupet förankrad i folket. Därför kommer det att upplevas som i gamla tider, att överheten – en politikerelit – genomdriver sin vilja över huvudet på folket. Men vad trepartiregeringen och dess rödgröna svans (i denna fråga) kanske glömmer, är att det finns ett starkt folkligt motstånd. Detta kommer att gynna Sverigedemokraterna, var så säker. De får en fribiljett till riksdagen av Reinfeldt och Co.

vinter 08-09 (7) webb.jpg

DE TILLÅTANDE NU MINST TOLERANTA

Av Alf Ronnby

 

Författarna Salman Rushdie och Roberto Saviano var i Sverige och tala om hur de blivit förföljda för att de offentligt vågat framföra sina kritiska synpunkter. Rushdie för kritiken av en bigott muslimsk tro och Saviano för att han avslöjat den italienska Camorrans maktstruktur och illgärningar. Båda har blivit hotade till livet och de var i här för att slå ett slag för yttrandefriheten i världen.

 

Tyvärr kände författarna inte till de verkliga förhållandena i Sverige. Då hade de kunnat rikta ett mera kritiskt budskap även till oss. Vi tror nog att vi kan stå där som äppelkindade banerförare för den stora yttrandefriheten.  Men yttrandefriheten sitter numera trångt även i Sverige. Många kan vittna om hur inopportunt det kan vara att yttra sig kritiskt om förhållanden på arbetsplatsen och särskilt om chefer och överordnade.

 

Gör man detta, kan man ofta räkna med att bli mobbad och eftersatt i löneutvecklingen. Arbetsgivarna har fått tillbaka sitt gamla vapen, att använda lönen som disciplineringsredskap. Fackföreningarna har, i den allmänna individualismens tecken, gått med på individuell lönesättning och lämnat kollektivismen, vilket varit deras styrka i 100 år.

 

Fri åsiktsbildning och debatt borde vara politikens själva nerv och livskraft. Men icke så. Tvärtom, är det partiledningarnas hegemoni som gäller. Den som är allt för kritisk – lite kan vara klädsamt– får räkna med att bli utsatt för övertalning och hårt tryck för att rätta in sig i ledet. Eller så blir de sidsteppade och hamnar ute i kylan – karriären är slut. Vi har nyligen fått vittnesmål om detta, tex vad gäller FRA-lagen, fildelningen och EU-konstitutionen.

 

Sedan kyrkan skildes från staten, tror vi kanske att religion och politik inte längre hör ihop. Men så är det ingalunda. Politiker och politiken sitter kvar på alla beslutande nivåer i kyrkans organisation: kyrkomötet, kyrkostyrelsen, stiftsfullmäktige, stiftsstyrelsen, kyrkofullmäktige och kyrkorådet. Varför denna politiska infiltration i kyrkans organisation? Det ska väl signalera att de representerar folket och demokratin. Även i kyrkan sker den politiska disciplineringen. Att tänka rätt är större än att tänka fritt.

 

Detta kan i vardagen vara en smygande process, som är svår att sätta fingret på. Men i tider då stora frågor kommer på dagordningen, är det lättare att se. Vi har striden kring kvinnliga präster, vilken förlorades av de ortodoxa. Sedan dess har kvinnoprästmotståndarna blivit jagade, om inte med hugg och slag, så med utfrysning och bestraffning. De är nu ett utdöende släkte långt ute i kylan.

 

Nu har vi nästa stora fråga, som skär igenom församlingarna, professionen och folket. Bland politikens överstepräster råder nästan total enighet. Vilken fråga tror ni jag tänker på? Jo, naturligtvis den om homosexuella ska få vigas i kyrkan. De politiker som är kritiska är utmanövrerade och kan inte göra mycket motstånd. Deras åsikter nonchaleras och de blir exkluderade.

 

I kyrkans organisation är det ännu inte lika monolitiskt som i riksdagen. Men här arbetar disciplineringen för fullt. Det politiskt och religiöst korrekta är att homosexuella givetvis ska få vigas i kyrkan. De som är kritiska gör klokt i att hålla tyst om de inte ska råka illa ut. Förhållandena påminner om hur det kan vara i politiska sekter: antingen är du med oss eller mot oss.

 

Inför prästvigningen blir kandidaterna tillfrågade om sin inställning till homoäktenskap och vigsel av samkönade par. De som inte svarar rätt ligger illa till och kommer att exkluderas. Samma är det med tillsättningar av kyrkoherdar, andra präster och biskopar. Alla blir tillfrågade och det gäller att svara rätt, annars blir det ingen tjänst. De präster som offentligt varit kritiska – tex skrivit på protestlistan – har blivit mobbade och fått det svårt i den kyrkliga gemenskapen.

 

Reinfeldt och andra riksdagspolitiken vet att deras folk, på kyrkomötet, kommer att genomdriva beslutet om könsneutrala vigslar i kyrkan. Alliansen av de eftergivna bögkramarna: politiker, präster, kulturelit, mediafolk och gaylobbyn är välorganiserade (med bas i Stockholm). De kommer att genomdriva sin vilja över huvudet på folket. Och ”de toleranta” blir de mest intoleranta mot dissidenterna.

 

 

vinter 08-09 (301) webb.jpg

HUR SKA VI LEVA VÅRA LIV?

Av Alf Ronnby

 

Vid jul och nyår tänker vi kanske lite mera på hur vi har det i våra liv och hur vi skulle vilja ha det. Vi kanske avger nyårslöften eller tänker att vi på något sätt skall skärpa oss. För några är ensamheten särskilt svår just vid den här tiden. I den västerländska kulturen tenderar vi människor att bli allt mer individualistiska och de sociala band, som håller ihop civilsamhället, allt svagare. Den socialt reglerande kraft, som vägleder oss i våra handlande, försvagas. Vi fångas av framgångarnas och förväntningarnas berusning. Var och en vill bli sin egen lyckas smed, fast det är tillsammans vi är starka. Andra blir uppgivna. Bolånekrisen är ett belysande exempel på fenomenet, där människor levt över tillgångarna.

 

I vår tid tycks det inte finnas annat att leva för än pengar, konsumtion och njutning. Går julhandeln ner är det ett stort problem. Intresset för den egna personen och tillfredställelsen av de socialt skapade behoven har tagit över det som religion och samhällsmoralen tidigare lärde oss: måttfullhet och ett etiskt försvarbart liv. Egennyttan och själviskheten är nu vårt främsta intresse.

 

Socialiteten och samhällsandan har gått förlorad i den extrema individualismen. Därför är det lätt att vi hamnar i kriser och upplösning. Många tänkare och filosofer har hävdat att människans infogande i den sociala gemenskapen ger henne vägledning, tillit, stöd, moral och informell social kontroll. Samhällsbanden ska knyta oss samman och bildar en meningsfull och moralisk bakgrund till våra handlingar. Det är dessa miljarder av sociala bindningar som tillsammans håller ihop samhället. Utan detta hamnar vi i sociala problem: socialt avvikande beteende, profitjakt, girighet, kriminalitet, excesser, skörlevnad, hot och våld. Det finns historiska exempel på detta: Babylon, det sönderfallande romarriket och dagens USA.

 

Men så är det inte överallt. Mer än 70 procent av världens folk lever i samhällen där lojalitet med familjen och släkten går före individuella intressen. Men det ser vi som ofrihet och förtryck. I den muslimska kulturen tex är familjesammanhållningen mycket stark och äktenskapet en familjeangelägenhet. Äktenskapet är till för att säkra familjens fortlevnad. Det är också emot tradition och moral att sätta sig i skuld, att ta lån för privata intressen. Därför drabbas de inte av finanskris och familjeupplösning. Det paradoxala är, att vi i väst jagar rikedom och ägodelar för att bli, som vi tror, fira och självständiga, men blir tingens fångar.

 

I politiken finns de omnipotenta som tror att politiken kan lösa våra moraliska problem. Detta är en missuppfattning av vad socialiteten i civilsamhället är. Man försöker ersätta social sammanhållning, närhet och informella sociala ordningar, med formella, systemberoende ordningar genom politiska beslut. Politiker tror tex att man kan besluta om vad vi ska tänka offentligt och vilka värden och värderingar vi ska omfatta, därför att de just nu är politiskt korrekta. Men de har fått det hela om bakfoten. Politikernas interventioner får motsatt effekt. Det underminerar informella sociala system och leder till krav på ännu mera ingripanden.

 

Finanskrisen är ett belysande exempel på att människor inte hållit sig till visdomen om måttfullhet och att välja den gyllene medelvägen. Istället har vi kört in på motorvägen, blivit fartblinda, tappat kontrollen och kört i diket. Ett annat aktuellt exempel där vi riskerar en urspårning är politikernas iver att sanktionera könsneutrala äktenskap. I ett världsperspektiv är de länder som har en lagstiftning, som legitimerar homosexuella giftermål, extrema undantag och homoäktenskap en anomali. Men i Sverige tror politikerna att de kan ändra på äktenskapets funktionella ordning.

 

Filosofer som Aristoteles, Spinoza, Singer, Næss, kom fram till levnadsregler för ett etiskt liv: vi ska vårda gemenskapen i familjen och vänkretsen, känna glädje i små, nära ting, leva ett måttfullt liv, respektera traditionens värde och gå den gyllene medelvägen. Immanuel Kant formulerar vad som är ett etiskt riktigt handlande: ”Du ska inte handla på sätt som du inte kan godta att också alla andra skulle kunna handla på”.

 

vinter 08-09 (314) webb.jpg

EN GLÄDJENS HÖGTID – ELLER?

Av Alf Ronnby

 

Man må vara religiös eller inte, lever man i den kristna världen upplever de flesta nog julen som en glädjens högtid. I den kristna kulturen finns en stor musikskatt, som får ett särskilt känsloladdat uttryck vid jul. Sällan eller aldrig är kyrkorna så fulla som vid jul, om det så är julbön, julkonsert eller julotta. Långt fler än de troende kommer till kyrkan och man behöver inte ens vara kristen för att uppskatta julens sånger och psalmer. De ger en inre tillfredställelse.  

 

Jag skulle tro, att de flesta fylls av ett lugn och välbehag vid lyssnandet till eller sjungande tex Stilla natt, på juldagens morgon i kyrkan, eller om man deltar i julottan via Tv. Här finns en kulturskatt att glädjas över och vårda. Det behövs inte mer än att på Tv lyssna till de två julkonserter ”Sånger för livet”, som under ledning av Kjell Lönnå sändes från Globen i jul, för att inse värdet av denna musik och sång.

 

Därför kan man också undra vad det är för hjärnsläpp som drabbat skolverket och en del rektorer, när de tolkar innebörden av ”multikulturen” så att man inte kan ha skolans julavslutning i kyrkan? ”Skolan får inte arrangera något alla elever inte kan delta i”, heter det då. Det finns exempel där skolavslutningen istället skedde på skolgården. Eleverna själva tyckte detta var för dumt och valde att själva gå till kyrkan för att lyssna på Ave Maria, Hosianna, Haleluliah, mm – även de med annan tro – och rektor fick stå där med sin tvättade hals. Muslimer har tex själva inte något som motsvarar den kristna julens musik och sångupplevelser. Ramadan tycks mest vara en tid av självdisciplin och försakelse. Först när den är slut blir det fest. 

 

En del byråkrater och skolledare har uppenbarligen fått idén om det mångkulturella samhället fullständigt om bakfoten och agerar för en fullständig nivellering av alla kulturella särdrag, särskilt de traditionellt svenska. Istället för mångkultur med olika uttryck riskerar vi att få en monokultur och dumheten får råda i våra institutioner.

 

Det som gör julen till vår största högtid är en kombination av flera förhållanden. För de kristna troende är det naturligtvis minnet av Jesus födelse och det kristna budskapet om kärlek och hopp: ”räddningstimman för världen slår”, som det heter i psalmen Stilla natt. Kanske är det fåfängt, när vi ser ut över världen, eller så är det kanske just därför vi behöver ett hopp om en fredligare värld. Intressant nog, på nästan alla julkort jag får från USA är budskapet hopp om fred på jorden. Det finns tom de som ser Obama som en ny frälsare i vår tid. Tyvärr blir de nog besvikna.

 

För folk flest är det nog vänskapen och gemenskapen som julen symboliserar. Det brukar sägas att julen är familjens högtid framför andra, uttryckt genom omsorg, vänskap, kärlek, generositet och värme. Tyvärr får inte alla uppleva detta. Men även de ensamma, olyckliga och tungsinta kan få en gnutta glädje och närhet genom de församlingar och föreningar som till sig bjuder in samhällets olycksbarn. För oss nordbor har julen också allt mer blivit en ljusets högtid mitt i allt mörker. Det blir fest och det spelar säkert roll.

 

Men den här julen har det kommit särskilt mycket smolk i glädjebägaren. Den notoriska konflikten mellan palestinier och israeler har demonstrerats genom krigshandlingar över julen. Detta är tragiskt. Tragiskt är det också att palestinierna i Gaza har sådana infernaliska ledare som, naturligtvis mycket medvetet, använder den kristna och judiska högtiden till att varje dag skjuta 80 raketer in över Israel.

 

Det spelar ingen roll att Hamas är amatörer och klåpare och raketbeskjutningen militärt patetisk. Det är provokationen de är ute efter och de kan vara säkra på att lyckas med den. Israel leds tyvärr av folk som inte begriper bättre än att just spela det gamla spel som alltid upprepas. Sedan tror konfliktmaximerarna i Hamas att de ska få världens sympati för Israels övervåld. Det är det enda de kan hoppas på. Men världens folk har tröttnat på denna eviga vendetta, som inte leder till annat än död och förintelse. När mörkret flyr och dagen gryr är det tyvärr inte räddningstimman som för världen slår – inte heller denna gång, även om det är jul.

vinter 08-09 (317) webb.jpg

SJÄLVSTÄNDIGT TÄNKANDE – INTE I KD

Av Alf Ronnby

 

Lennart Sacrédeus fick inte vara med på Kristdemokraternas valsedel till EU-parlamentet. Trots att han har medlemmarnas stöd och förtroende och kom på första plats (eller fjärde plats, beroende hur man räknar) i provvalet, vill inte partiledningen ha honom med i EU-valet. Partiledaren Göran Hägglund sa vid en presskonferens på fredagen att det berodde på att Sacrédeus har ”samarbetssvårigheter”.

 

Göran Hägglund tar till ett klassikt knep för att bli av med en person som tänker och handlar självständigt. Att hävda att Sacrédeus har samarbetssvårigheter är finurligt. Den som påstår samarbetssvårigheter behöver inte argumentera eller bevisa något. Upplevelsen är skäl nog och den som är först ut med anklagelsen vinner. Lennart Sacrédeus skulle kunna hävda att han upplever att det är Göran Hägglund som har samarbetssvårigheter, men det är för sent. Hägglund har kortsiktigt vunnit och skylt över myglet kring makten i partiet.

 

Sacrédeus är redan rökt och det med besked. Sällan har väl en partiledare offentligt desavuerat en kandidat på ett så dräpande sätt. I praktiken har Hägglund sagt till Sacrédeus: jag vill inte ha dig med i partiet längre. Ajöss!

 

Det är nog många i partiet som tänker och säger, att så handlar man inte mot en trogen partimedlem. Hägglund har visat att han inte är helt kompetent för partiledarrollen. Han har gjort bort sig, men det begriper han nog inte själv. Andra tänker kanske att det ibland är bra med ”sanningssägare”, som talar klarspråk. Visst, men epitetet brukar man använda om barn och personer som inte riktigt vet hur man bör uppföra sig och att man inte alltid kan säga vad man tänker i alla sammanhang.

 

I ledningens strävan att stoppa Sacrédeus plockades partiets frontfigur framför andra, Alf Svensson, in på listan – trots att han inte vill bli vald till EU-parlamentet. Hägglund tror att då partiet kallar, ställer Svensson upp, liksom han ställer upp för sin kronprins. Men kommer kd att ha någon trovärdighet i EU-valet efter dessa turer? Medlemmarnas toppkandidat petas, in kommer avdankade Svensson och på första plats en okänd, ung kvinna, utan större politisk erfarenhet.

 

Det finns andra intressanta aspekter av ”fallet Sacrédeus” (eller ska vi kalla det ”fallet Hägglund?). Det som hänt visar att det är lågt till tak hos Kristdemokraterna. Ledningen har svårt att förlika sig med en politiker som vågar tänka och handla självständigt, stå i opposition till ledningen och får mycket uppmärksamhet i media. Topp- och centralstyrning är ett fenomen i de flesta partier, även om de utåt gärna hävdar tankens frihet, mångfald och demokrati. I kommunistiska och socialdemokratiska partier har detta tidigare av tradition kallats demokratisk centralism, en vacker omskrivning för toppstyrning och rättning i leden när chefen blåser i pipan.

 

Fenomenet tycks vara mest tydligt i partier som är särskilt ideologiska eller som det också kallas: idéburna. Ideologier tillhör tanke- och andevärlden och därför blir det särskilt viktigt att tänka rätt i sådana partier. I mera pragmatiskt orienterade partier är värderingar inte lika mycket värda. Där är det sakfrågorna som gäller. Kristdemokraterna är ett utpräglat ideologiskt parti, fast det där mest kallas religion.

 

Kristna värderingar har varit partiets nisch och berättigande. Men Göran Hägglund vill göra Kristdemokraterna till ett allmänborgerligt parti och kanske är det snart tid för namnbyte till ”demokraterna”. Dock skulle det väl knappast ha trovärdighet som sådant. Det finns inte heller plats för ännu ett allmänborgerligt parti i mitten, där det redan är trångt. Kristdemokraterna är med Hägglund vid rodret på väg bort från sina kärnväljare. Sådant är aldrig bra. Men Hägglund och hans handgångna arbetar hårt för sin egen undergång.

 

Desavueringen av Sacrédeus var första spiken i kistan. En toppkandidat på EU-valsedeln, som inte vill bli vald ännu en spik. Det troliga fiaskot i EU-valet ännu fler spikar och slutligen ut ur riksdagen 2010 och det är goodbye. Efter alla fagra löften och misslyckanden är risken eller chansen (hur man nu ser det) stor att partiet ryker ut ur riksdagen i nästa val och möjligen ersätts av några andra ”demokrater”, nämligen Sverigedemokraterna.


 
gen_22.1.gif