1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

66. Det går utför

HJ (430).jpg

REINFELDT HJÄLPER SVERIGEDEMOKRATERNA

Av Alf Ronnby

 

Många har i olika sammanhang pekat på Fredrik Reinfeldts bristande kompetens för gott ledarskap. När det gäller hanteringen av frågan om könsneutrala äktenskap är detta ett belysande exempel på en katastrofalt dålig ledarstil. Om man, som den här regeringen, är fyra partier som ska samarbeta, duger det inte att köra över ett av partierna och nonchalera den ståndpunkt som kristdemokraterna har i en kärnfråga. Detta övertramp i samarbetets grundläggande logik, som Reinfeldt gjort, visar att han inte håller måttet.

 

Samtidigt kan man ju undra hur det kommer sig att Göran Hägglund accepterar att bli behandlad på detta förnedrande sätt. Troligen är han för snäll och mjuk, men det skadar partiet. På Alf Svenssons tid hade det aldrig gått att behandla kd på detta sätt, som de tre andra partierna i alliansen gör. När Mona Sahlin och Peter Eriksson nyligen mobbade ut Lars Ohly, var alliansregeringen inte sen att visa sin skadeglädje. Men vad säger vi nu när tre slår den fjärde, som är minst? Är det någon ruter i Hägglund bör han sätta ner foten och markera att han och kd inte tolererar Reinfeldts och de andra tres taktiska finurligheter. När har vi senast varit med om att en regering lägger motioner?

 

Frågan om könsneutrala äktenskap är svår för kd. Idén om att äktenskap inte längre ska gälla en särskild relation mellan en man och en kvinna, strider mot kristna grundvärden, vår kultur och traditionerna. Att äktenskap skulle kunna gälla för andra typer av relationer är svårsmält, inte bara för kd, utan för en stor del av svenska folket. För att inte tala om många invandrargrupper, som tycker detta är rena galenskapen. ”Vad är det för en konstig regering vi har i detta land, som över huvud taget kan komma med ett sådant förslag?”

 

Kd är ett litet parti, men i denna fråga har deras ståndpunkt stor sympati i landet, men det struntar alla de andra riksdagspartierna i. Kd har kommit med ett kompromissförslag, som de andra partierna borde inse poängen med, när de är så upptagna av jämlikhet och valfrihet. I grunden ska giftermålet vara en civilrättslig handling, som ska gälla lika för alla. Den kulturella och religiösa överbyggnaden väljer paren själva utifrån kulturell och religiös tillhörighet och i överensstämmelse med deras traditioner.

 

De homosexuella säger gärna att deras kärlek inte är mindre än de heterosexuellas. Ja, så upplever de det, men detta är knappast ett argument för äktenskapet. Blir kärleken större eller mindre av ett rättsligt förhållande? Jag skulle tro att det handlar mera om ekonomi och säkerhet. Men även de homosexuella är fast i konventionen och tror väl att deras förhållande inte är ”äkta” om de inte har papper på det. Med kd:s förslag kommer det att få det, men inte i kyrkan – och inte heller i någon annan ideell organisation.

 

Sedan kyrkan skildes från staten, ska den inte vara statens förlängda arm. Det är en märklig ordning att ideella organisationer ska ha myndighetsutövning. Olika kyrkor och samfund bör själva i demokratisk ordning, bestämma hur en vigsel ska se ut hos dem. En auktoritär stat ska inte blanda sig i detta. Men Reinfeldt tror att han inte bara kan köra över Hägglund och kd, men också kyrkan. Därför uttalar han sig offentligt och säger att till midsommar nästa år ska bröllopsklockorna ringa också för bögar.

 

Kyrkomötet, kyrkans högsta beslutande organ, som ska besluta om kyrkans hållning, hålls inte förrän nästa höst. Men det bryr sig inte den auktoritäre Reinfeldt om. Han vill fiska röster bland de tillåtande, socialliberala relativisterna. Men hur tänker han sig att han ska tvinga de muslimska samfunden att viga homosexuella?

 

Frågan om könsneutrala äktenskap har drivits fram av små men effektiva lobbygrupper, med kontakter i kulturlivet och mediavärlden. Frågan är inte på djupet förankrad i folket. Därför kommer det att upplevas som i gamla tider, att överheten – en politikerelit – genomdriver sin vilja över huvudet på folket. Men vad trepartiregeringen och dess rödgröna svans (i denna fråga) kanske glömmer, är att det finns ett starkt folkligt motstånd. Detta kommer att gynna Sverigedemokraterna, var så säker. De får en fribiljett till riksdagen av Reinfeldt och Co.

HJ (427) min.jpg

STORSTÄDERNAS LOCKELSER

Av Alf Ronnby

 

Morgondagens vinnare? Nyligen publicerade konsultföretaget Kairos Futures sin sk ”Framtidsbarometer”, där man rankat vilka kommuner som har de bästa framtidsutsikterna pga god arbetsmarknad, högt utbildad befolkning, låg kommunalskatt (sic!) och stort nyföretagande. Storstäderna hamnar i topp: Stockholm, Solna och Göteborg. ”Storstäderna fungerar som magneter på unga människor”, säger man.

 

Men den här typen av ranking är bara ett sätt att se på stadsmiljöer. Storstädernas sociala kostnader väcker mindre intresse. Sommaren 08 sprängdes bomber utanför lägenheter i Malmö och Göteborg. Folk blir nerskjutna på gatan och polisen talar om gängkrig. Det visar en bild av brottsligheten i våra storstäder. Tidskriften Fokus (nr 36) utsåg Malmö till ”Sveriges bästa storstad”. Det är en tvivelaktig bedömning, där Malmö vinner tack vare att staden kopplas ihop med Köpenhamn och inte tycks få några minuspoäng för problem. Malmö har bara 63 procent sysselsatta, lägst andel högutbildade, flest flyktingar, flest äldre, lägst valdeltagande, lägst andel stora företag, minst global handel och minst turister. Jämför man med Fokus förra ranking av var det är bäst att bo kommer Malmö på plats 248, Stockholm på 23 och Lund på andra plats (Fokus nr 24). I sociala frågor får mindre orter bäst placering, medan storstäderna hamnar i den absoluta botten. De har också stora infrastrukturproblem som kommer att kosta minst 100 miljarder att fixa.

 

Storstäder har en lockelse på folk och över hela världen växer det fram megastäder typ London, Amsterdam, New York och Shanghai. Dessa mastodontstäder dras med enorma miljöproblem. Tendensen är också att storstäder blir allt större och växer samman med andra städer till urbana regioner. I Shanghaiområdet bor mer än 50 miljoner människor. På 1950-talet fanns det 83 städer med mer än en miljon invånare. Idag finns det 411, varav 20 har mer än tio miljoner invånare.

 

Städerna växer över hela jorden på grund av kapitallogiken, dvs. verksamheter lokaliseras där marginalvinsten är högst. Människor och verksamheter dras eller tvingas till städerna. Globalt är det nu mer människor som bor i städer än som bor på landet. Det paradoxala är att ju fler människor som bor hoppackade i städer, desto längre tid får de ägna åt transporter. Städer lockar med ett rikt utbud av arbetstillfällen, service och kultur. Många väljer, andra tvingas dit när arbetsplatser och service blir sämre eller försvinner hemma. Processen är självförstärkande.

 

Städerna ger fördelar, men också en rad nackdelar som buller, föroreningar, bilköer och trängsel och dyra bostäder. Stadsmiljöer med ökande sociala klyftor leder till misär, våld och kriminalitet. Ett institut i Genève visar i en studie att våldet ökar i städerna. Narkotikahandel, tillgång till vapen, socialt missnöje, anonymitet, gängbildningar och motsättningar leder till brottslighet och våld. En miljard människor bor i storstädernas slumområden. I Brasilien dödas 45 000 människor varje år i väpnat våld. Av Nordamerikas 326 miljoner invånare bor 20 procent i slumområden. I Europa är det 27 procent av 726 miljoner och i Asien hela 61 procent av befolkningen som bor i slummen.

 

För att skapa attraktiva och socialt bättre fungerande städer har vi behov av samhällen som ger lokal tillhörighet, överblick och sammanhållning. Mindre städer erbjuder detta. Även i urbana regioner kan kanske detta åstadkommas genom att bygga små städer i de stora stadsregionerna, dvs. en arkipelag av mindre städer. Dessa städer bör ha en blandad bebyggelse av bostäder, arbetsplatser, serviceinrättningar och grönområden och de bör styras lokalt. Demokratin fungerar bättre i den lilla staden, där deltagandet blir bättre, nätverk och kontakter tätare.

 

I detta perspektiv är det paradoxalt att politiken i Sverige går ut på att centralisera allt mer. Storstäderna expanderar och kommunerna utanför storstadsregionerna förlorar invånare. Ökade transportkostnader, högre energipriser, krav på bensinstationerna som de små inte klarar, svårare att leva på deltids- och säsongsarbete, försämrad service, mm, drivs folk från landsbygden och mindre samhällen. Fortsätter det så här, kommer landsbygden att avfolkas och människor bo i städernas riskmiljöer.

 

HJ (429).jpg

HJ (411) mini.jpg

HJ (328) min.jpg


 
gen_22.1.gif