1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

65. Höstnyheter

018.jpg

PENSIONEN BLIR INTE VAD DU TROR

Av Alf Ronnby

 

Minns ni när Göran Persson blev intervjuad utomlands om den svenska pensionsreformen? Då sa han ungefär så här: När 40-talisterna går i pension och ser vad vi gjort med deras pensioner, kommer de att bli arga. Ja, så är det. Politikerna har i pensionsuppgörelsen helt enkelt lurat oss angående våra pensioner. Förr kunde en ATP-pensionär räkna med att få ca 80 procent av sin tidigare lön, under de 15 bästa åren. Med den nya pensionen har det hetat att vi får nöja oss med ca 60 procent, om vi går i pension vid 65 år.

 

Men alla som tjänat mer än 25 000 i månaden – och hur många gör inte det idag? – kan glömma det. Har man överstigit 7,5 basbelopp (302 250 årsinkomst eller 25 188 per månad), har man slagit i taket och det bli betydligt mindre, kanske bara något på 40 procent. Eller vad sägs om en allmän pension på 14 – 15 000 i månaden om du haft 35 000 i lön? Har man tjänstepension blir det kanske 18 000, som efter skatt ger ca 13 000 att leva på. Detta talar inte pensionsmyndigheten om för oss. De ”rosa” kuverten innehåller glädjesiffror, som kallas prognoser. Särskilt när nu tiderna och ekonomin blir sämre, ska vi inte tro det blir som i prognosen – allt kommer att falla. I själva verket går upplägget ut på att vi ska arbeta till minst 67 år – helst till 70, vilket pensionsverkets chef också sagt i klarspråk (P1 10/10)

 

I det rosa kuvertet för 08 har man till och med fräckheten att helt sonika utgå från att vi arbetar till 66 år. Beloppet för den allmänna pensionen, som anges på sidan 1 (1:a raden), visar inte ett beräknat utfall vid 65 år, vilket fortfarande är den lagstadgade pensionsåldern. Nej, där anges vad det kan bli om man arbetar till 66. Hur många har trott att den första raden, liksom tidigare år, gäller vid den normala pensionsåldern? Och lita inte på den prognos som ges på www.minpension.se. Även där spökar glädjesiffrorna.

 

Politikerna har i praktiken höjt pensionsåldern till 67 år, men inte talat om det för oss. För varje månad vi arbetar efter 65 ökar den allmänna pensionen med 0,7 procent. Ett års extra arbete ger 1200 kronor mera per månad livet ut.

 

Det nya pensionssystemet är en svårhanterlig massa, som vanligt folk har svårt att kontrollera. Hela det yrkesverksamma livet ska räknas med, ner på månader och dagar och procent arbete. Beroende på ålder och anställning, ska vi sedan hålla reda på pensionsrätter och pensionspoäng till grund för den allmänna pensionen, som i sin tur är uppdelad på inkomstpension och premiepension och ev tilläggspension (om man är född 1938 – 53). Till detta kommer vanligen tjänstepension på några tusenlappar. Men har man arbetat i företag utan kollektivavtal blir det inget. Den framsynte som haft råd har förhoppningsvis också ett privat pensionssparande. Detta behövs verkligen idag – men krisen tär på kapitalet.

 

Att hela yrkeslivet räknas är inte hela sanningen. I offentlig tjänst får vi tillgodoräkna oss arbete från 20-års åldern, men i privat verksamhet först från 28 års ålder. Det kan bli kärvt att få ihop 30 heltidsår för att få max utfall i pensionen. Och nu har politikerna beslutat att alla bara ska få räkna från 28 år. Allt görs för att vi ska arbeta längre. Arbete skapar kanske frihet, men det kan också bli ett slaveri.

 

Med den nya regeringen, som fått arbete på hjärnan, förstärks dessa morötter eller piskor för arbete efter 65 genom jobbskatteavdragen. ”Fortsätt att jobba och du kan konsumera mer.” Detta har retat upp pensionärerna och regeringen har därför i propositionen slängt åt dem ett litet köttben. Mycket mer är det inte. 200 kronor mera i månaden (eller mindre) kan betraktas som ett hån, eller en ren förolämpning mot pensionärskollektivet. Det räcker inte ens till ett enda normalt inköpstillfälle i matbutiken.

 

De moderatpolitiker som, bla i Skånskan, försvarat dessa smulor från den rikes bord, inser uppenbarligen inte att de gör bort sig. Men det lär de få erfara när de blir strukna i nästa val. Det finns 1,6 miljoner röstberättigade pensionärer. De glömmer inte så lätt hur de blivit lurade på sin pension. Det är nu och de närmaste åren 40-talisterna, den stora krigsgenerationen, går i pension och de kommer att bli mycket arga på politikerna, som skapat ett ovärdigt pensionssystem.

Vinter 07 - 20.jpg

FREDSPRISET TILL EN NATOKRAMARE

Av Alf Ronnby

 

Det är minst sagt förbryllande att Nobelkommittén i Oslo, som delar ut Nobels fredspris i år har valt en person som stödde USA:s invasion av Irak, hävdar att Nato är den viktigaste fredsorganisationen och medverkat till bestraffning av Serbien, genom att springa USA:s och Natos ärende och medverkat till att skilja Kosovo från Serbien.

 

Den finske fd presidenten och socialdemokraten Martti Ahtisaari kommer att få Nobels fredspris i år. Det är han inte värd och det är misskrediterande för Nobelkommittén att man valt en person med dessa meriter. Visst, Ahtisaari har haft åtskilliga uppdrag som fredsmäklare under 50 år. Han har bla varit i Namibia, Indonesien, Irak, Bosnien och Kosovo. Hans insatser har både hyllats och kritiserats. Särskilt mycket kritik har han fått för sitt agerande i Kosovo.

 

Det är uppenbart att Ahtisaari har gått Natos och USA:s ärende och från början varit helt inställd på att Kosovo skulle skiljas från Serbien. Det är inget annat än en bestraffning av Serbien, som Nato och USA (under Bill Clinton) bombade. Det var första gången som USA förde krig mot ett land i Europa sedan andra världskriget. Detta anfallskrig stödde fredsmäklaren Ahtisaari, eftersom han ansåg att man måste komma åt president Slobodan Milosevic, som förtryckte Kosovoalbanerna – alltså värt ett krig.

 

Bara 51 stater har godkänt Kosovos självständighet och inte ens alla i Europa. Men den övertygade Natovännen Ahtisaari anser fortfarande att ”ingen kan ändra på Kosovos självständighet” (P1 Lördagsintervjun 25/10 08) Ahtisaari har samma inomvästliga, inskränkta argumentation som Carl Bildt till försvar för Kosovos självständighet: Serbien förlorade sin rätt till Kosovo under Milosevic. Att det stått under FN:s beskydd bäddade för dess självständighet. FN:s dubiösa roll blev att sopa upp efter Nato och legitimera bestraffningen av Serbien. Sådan argumentation är bara logisk sett ur ett västmaktsperspektiv och ger vatten på kvarnen för alla som anser att FN är en organisation, vilken försvarar västmaktsintressen, under skenet av att vara en världsorganisation.

 

FN:s generalsekreterare Kofi Anam ansåg att USA:s anfallskrig mot Irak stred mot folkrätten. Men tro inte att den store fredsmäklaren Ahtisaari  höll med om detta. Nej, han ansåg att det var helt rätt av USA att invadera Irak för att få bort Saddam Hussein.  Sådana människor måste stoppas, även om det kräver krig. Även idag, med facit i hand (hundratusentals dödade mm) anser Ahtisaari att det var rätt att invadera Irak (P1 25/10 08).

 

Är det förvånande att Nobelkommittén i Natolandet Norge utser en person som stöder anfallskrig till fredspristagare? Ja, det borde det vara. Det går inte ihop med Alfred Nobels intentioner med priset, att ge det till en person med Ahtisaaris ståndpunkter. I sitt testamente, som ligger till grund för fredspriset, skriver Nobel ”att priset skall gå till folk som verkar för avskaffande eller minskning av stående arméer”. Ahtisaari är en varm anhängare av kärnvapenorganisationen Nato.

 

Nobelkommitténs motivering är bla att Ahtisaaris ”arbete har verkat till en fredligare värld och till broderskap mellan nationer i Alfred Nobels anda”. Ahtisaari, som snarare verkat för splittring i Serbien och Irak stämmer knappast in på den beskrivningen. Det kan möjligen vara en anledning till att Nobelkommittén dragit ut länge på tiden innan man valde Ahtisaari. Nobelkommittén består inte av experter på fredsarbete. Kommittén är en reträttplats för avdankade politiker från Stortinget. Ingen i den nuvarande kommittén är expert på fredsarbete. Kommitténs uppfattning om fredsarbete har flera gånger ifrågasatts, tex förra året då priset gick till miljöagitatorn Al Gore.

 

Med signal till Sverige och Finland, säger Ahtisaari att han inte tror på neutralitet. Nato är en garanti för den västerländska demokratin. Neutralitet är ett kalla-kriget-koncept och förlegat. Det enda realistiska idag är att Finland och Sverige går med i kärnvapenorganisationen Nato. Nato är den viktigaste fredsbevararen i vår tid, anser Ahtisaari. Nu har Nobels fredspris gått till en Natokramare som stöder anfallskrig och vars logik tycks vara att det behövs krig för att få fred. Alfred Nobel vänder sig nog i graven.

 

Eva-Marie o Birgitta .jpg

Mobilizing Local Communities

This book offers a Swedish perspective on community development. The reader will learn about local development work in Sweden. It locates community work practice in a theoretical and an ideological context.

It is now available from www.vulkan.se

 

Mobilizing Cover 3 mini.jpg

IRLÄNDSK RESA

I boken Irländsk resa tar jag läsaren på en tur till den gröna ön, till republiken Irland, för att studera lokalt utvecklingsarbete – community development – människor och miljöer. Det är framförallt landsbygdens Irland i söder och väster, som är i fokus, livet i de små samhällena och lokalbefolkningens strävan att hålla dem vid liv, att stå emot centralismen och suget från städerna. Ambitionen är att fånga lite av den irländska andan, attityder och livsstilar genom en reseberättelse.

Boken är nu utgiven på www.vulkan.se

Alf Ronnby är docent i socialt arbete vid Göteborgs universitet. Han har tidigare bland annat gett ut: I skogarnas land, Den lokala kraften, Glesbygdskämpen och Mobilizing Local Communities.

Höstsol.jpg

SÅ VANN OBAMA

Av Alf Ronnby

 

Social mobilisering. Det heter ofta att Obama vann på sin retoriska förmåga. Jo, han är en bra talare, men utan ett idogt och omfattande mobiliseringsarbete hade han inte vunnit.  Barak Obama har erfarenhet av mobiliseringsarbete sedan han var ”community organizer” (samhällsarbetare) i Chicagos slum. Då lärde han sig hur det går till att få med sig folk, att skapa opinion, engagemang och aktivitet hos människor längst ner i befolkningspyramiden. Dessa erfarenheter och denna strategi har Obama och hans medarbetare använt på nationell nivå i presidentvalskampanjen. Det gav framgång – Yes We Can!

 

Det som gav Obama vinsten över McCain är att man lyckades mobilisera unga, svarta och latinos. Detta är grupper som i tidigare val inte haft så stort valdeltagande. Men nu blev det skillnad. Obama har inte vunnit fler vita röster än demokraterna brukar göra (tex John Kerry i förra valet). Republikanerna brukar vara bra på att få sitt folk till valurnorna. Men i år fanns det en viss tveksamhet bland republikaner till John McCain och Sarah Palin. McCain är gammal och Sarah Palin bedömdes inte kompetent nog att ta över presidentskapet – men det fanns också entusiasm på högerkanten för Sarah Palin.

 

Barak Obama framstod som ett fräscht alternativ till den politik som republikanerna stått för de senaste åtta åren. Men det avgörande i valkampen har varit att demokraterna fick sina nya (och nygamla) sympatisörer att verkligen gå och rösta på valdagen. Hemligheten bakom detta är mobiliseringsarbetet. Som kanske aldrig tidigare har Obamas valarbetare gått ut i samhället och mött presumtiva väljare ansikte mot ansikte med ett budskap om att förändring kräver deras aktiva medverkan.

 

Att göra miljontals hembesök kräver hundratusentals hängivna valarbetare och där har Obamas och demokraternas förmåga att engagera ungdomar varit viktigt. Ungdomar tjusas lättast av ett budskap om förändring. Det gamla, etablerade är förlegat och man vill se något nytt. Inte minst efter Bush-eran fanns en hård kritik av den rådande ordningen.

 

Men det krävs organisation för att ta vara på engagemanget och få en snöbollseffekt. Det är där Obamas och vissa medarbetares erfarenheter av community organizing kommer in. Metoden har sin bakgrund i medborgarrättsrörelsen och går ut på att mobilisera handlingskraften hos de breda befolkningsgrupperna – tillsammans vi kan.

 

Hoppet om förändring är första steget för att få med sig massorna. De måste tro på projektet. Organiseringen i basgrupper kräver eldsjälar, personer som brinner för saken och tar initiativ. Eldsjälarna behöver åtnjuta förtroende hos de människor man vill engagera. Budskapet ska vara konkret, trovärdigt och realistiskt. Vad bör göras? Hur ska det göras? Vem ska göra vad? Vad är det förväntade resultatet? Detta är frågor mobiliseraren bör ha trovärdiga svar på.

 

Metoden går ut på att skapa lokala grupper av människor i samverkan kring gemensamma intressen. Därför bygger man nätverk av kontakter genom närkontakt och direkt kommunikation. Förebilder för kampen och alternativen, ger förtroende och framtidstro. Nyckelorden i mobiliseringsprocessen är: samling, deltagande och delaktighet. Man skapar en rörelse i vilken människor blir involverade och entusiasmerade. När kampandan och engagemanget sprider sig stärks deltagarnas självtillit i en självförstärkande process. Framgång ger framgång och det smittar av sig. I det aktuella fallet fick man en ”Obamafeber”.

 

Obama har ridit fram på en våg av hopp och förväntan, som skapats genom mobiliseringsarbetet. Demokraterna fick med sig de grupper som annars inte brukar delta i valen. Genom att använda ny teknik – Internet och telekommunikation – nådde man effektivare ut till fler människor och kunde hålla processen gående. Man skapade en folkrörelse.

 

Annat har också spelat roll, tex har den finansiella krisen gynnat Obama, som haft ett trovärdigare program. Men den sociala mobiliseringen bland USA:s gräsrötter har varit avgörande för att en outsider som Obama kunde bli president. Gamla folkrörelsemetoder gav stor framgång i en ny tid. Detta är mycket uppmuntrande för USA:s eftersatta grupper och för dem som sysslar med community organizing.


 
gen_22.1.gif