1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

8. Ålderdom i Sverige

Morfars fam 1919.jpg

GAMMAL OCH ENSAM I BYRÅKRATISVERIGE

 

Gustaf Holmström är 98 år. Ett helt liv har han med sitt slit bidragit till att bygga Välfärdssverige. På ålderns höst känner han sig ensam och osäker. Men till ett tryggare äldreboende har han inte varit välkommen i framtidskommunen Malmö. Där är det viktigare att resa originella hus mot skyn och arrangera glassiga jippon som America’s Cup. för att skapa image. Det ses väl med dagens nyliberala anda, som ett bättre varumärke för Malmö, än en just äldreomsorg och att visa aktning och respekt för en gammal mans önskemål. Som en ”persona non grata” har Gustaf Holmström skickats från det ena tillfälliga boendet till ett annat.

 

Men denna politik är inte typisk bara för Malmö. Samma förnedrande bemötande har tex drabbat 85-årige Sigurd Magnusson i Borås. Som spelman har han spelat för många gamla på äldreboende. Men när han sitter ensam, isolerad och ledsen i sin lägenhet, går det inte att få komma till ett äldreboende. Karl är ju bara 85! Han kan väl klara sig själv. Först när Sigurd kostar mera att ha i sin lägenhet än på hemmet, vill kommunen ta emot honom.

 

Den senaste tiden har flera liknande fall uppmärksammats i massmedia. Kommunerna har skurit ner på äldreboendet och 13 500 platser har försvunnit de senaste åren. Den nationella planen för äldreomsorgen fungerar inte. Bara de gamla, som absolut inte kan bo kvar hemma, får en plats. Det är framförallt de dementa, som får plats. Men de vill ofta inte ha den. De gamla, som är friska nog att ansöka, kommer inte in. Därför är kommunernas äldreboenden inget trevligt ställe att vara på. De befolkas av mycket skröpliga äldre äldre. Den sociala samvaron är miserabel och kanske inte ger den samvaro och gemenskap som ansökarna drömmer om.

 

Det är säkert så, att de flesta gamla vill  bo kvar hemma så länge det går. Kommunerna satsar också på detta och hemtjänstens personal är idag Sveriges största yrkesgrupp. Problemet uppstår då de gamla inte längre klarar att förflytta sig, ”när det egna hemmet blivit ett fängelse”.  De kommer inte ut och träffas sällan gamla vänner. Dessa gamla blir mycket ensamma i vårt samhälle. Vi har knappt tid för varann och ännu mindre för våra gamla. Se här välfärdssamhällets paradox. Vi har det materiellt allt bättre, men socialt allt sämre. Paradoxen är internationellt uppmärksammad och jag möter människor från andra kulturer, som inte kan förstå att den svenska familjen inte har omsorg om de gamla. De tycker att vårt överflödssamhälle är socialt underutvecklat.

 

Det ligger en del i denna kritik, men det är inte hela sanningen. Trots att politiken kan te sig endimensionell, finn även i vårt samhälle en mångfald.  Ett intressant alternativ kan vara det kooperativa äldreboendet. Ett äldreomsorgskooperativ bygger på idéer om gemensamt ägande, mänsklig samverkan och gemenskap, demokratiskt beslutsfattande och förvaltning samt kollektiva arbetsformer. De boende, personalen och personer som stöder verksamheten kan vara medlemmar av kooperativet. Verksamheten ska planeras och drivas tillsammans med de boende och personalen. De boende ska fortsätta att leva ett så aktivt och innehållsrikt liv som möjligt, utifrån sina fysiska och psykiska förutsättningar. Det dagliga arbetet organiseras så att de boende kan delta på olika sätt. Det kan vara: att koka kaffe, bereda och laga mat, baka, duka, diska, städa, hugga ved, elda i pannan, påta lite i trädgården, tillverka olika hantverkssaker, göra inköp, musicera, bidra med högläsning, hjälpa till att sköta de gamla som inte riktigt klarar sig själva. De gamla ska i viss mån kunna fortsätta att gör sådant som de gjort tidigare och tycker om.

 

Idag finns ett 40-tal äldrekooperativ. Blandningen av kollektivt och enskilt, gemensamt och individuellt är den svåra konst man försöker praktisera. De personliga relationerna, som skapas och upprätthålls genom samvaron och det nära samarbetet, spelar en viktig roll för trivseln och välbefinnandet i detta lilla kollektiv. Men denna form passar bäst för de människor som tycker om att ingå i en nära gemenskap, där en del krav på integritet får släpps. Dock, under dessa förutsättningar ger det kooperativa äldreboendet möjligheter för ett rikare liv på gamla dagar.

Alf Ronnby

 

 

Girighet

HABEGÄRETS TID

 

På julafton kommer tomten. Alla är förväntansfulla. Vad ska jag få i år? Med förväntningarna ökar anspråken. Om pappa eller junior inte får den efterlängtade digitalkameran med fem miljoner pixlar eller DVD-spelaren uppstår en viss besvikelse. Samma om mamma eller dottern inte får den senaste 3G mobiltelefonen eller de åtrådda märkeskläderna. Under åter har det uppdagats att många direktörer inom näringslivet gett sig själva och varann väldigt fina julklappar: bonusprogram, fallskärmar, mutor, gratisluncher, lyxlägenheter till sig själva och barnen, mm. Den riktigt värdefulla julklappen får en del genom att göra finurliga och effektiva avdrag på skatten, så att man nästan inte betalar någon skatt alls.

 

Även inom det politiska livet har habegäret spritt sig. Bonus tas ut i form av arbetsfria arvoden, till studiebesök maskerade semesterresor, guldkort på SJ och en eller annan kräftskiva som staten betalar. Lite extra betald ledighet ordnar vissa riksdagsmän och kvinnor smidigt genom att sjukskriva sig då riksdagen är öppen och återgå i tjänst när den är stängd. Lite extra reseavdrag här och där ger klirr i hushållskassan. Vanliga knegare har det inte lika lätt att sätta guldkant på tillvaron. Men en liten bonus kan man få i vissa yrken genom att jobba – ofta svart – samtidigt som man har A-kassa eller sjukpeng. Man kan få lite extra bostadsbidrag genom att trixa med adressen eller skaffa sig lite ”fringe benefit” på jobbet.

 

Samhällsekonomiskt får dessa små bonusar som genomförs av många, större effekt medan politikers och näringslivstoppars fifflande sticker mera i ögonen. Dessutom är det mera förödande för samhällsmoralen. ”Kan de där uppe, så kan väl vi här nere!” Men i grunden är det samma mentalitet och avspeglar en egoistisk moral och värderingsförändringar i samhället. Sno åt dig vad du kan! Du står dig själv närmast. Vi lever i en tid då individens frihet, självutveckling, karriär och självbild värderas mycket högt i arbetslivet, i offentligheten och i privatsfären. Uttryck för detta är bland annat karriärstegen, den individuella lönesättningen och titelsjukan. ”After work” – fenomenet kanske kan räknas dit.

 

I de offentliga sammanhangen är image, dvs hur man framstår för andra, oerhört viktigt för karriären och självkänslan. Du ska vara ny, fräsch, flexibel och annorlunda. Att framstå som egotrippad är idag närmast en merit. Självklart strävar du ogenerat efter att placera dig i ett nätverk av möjligheter. I privatlivet är lycka förmågan att köpa och konsumera vad helst du önskar. Självklart umgås du i de rätta kretsarna. Vart annat eller vart tredje år byter du bil, soffgrupp, köksinredning och fru respektive man. Nyheten och att äga har ett behag i sig. Vårt ekonomiska system går bla ut på att tillhandahålla objekt för denna behovstillfredsställelse som ger mening åt livet. Julkonsumtionen uppgår till ca 40 miljarder. Detta är konsumtionssamhällets själva logik. Marknadstänkandet slår igenom i många sammanhang, där vi skapar strukturer och ordningar för våra val och handlingar.  

 

Nu skulle man kunna tro att egoismen och habegäret är allmänt accepterat. Men så är det trots allt inte. Då hade medborgarna inte blivit upprörda över att vissa skor sig i övermåttan. Kaos hade nog också utbrutit för länge sedan. Samhällsmoralen och vår inre röst säger oss att vi ska göra rätt för oss, inte fuska och inte bli allt för egoistiska och utnyttja andra. Det ska med andra ord vara fair play. Därför avslöjas snyltarnas dubbelmoral, när deras beteende blir närmare granskat. Skillnaden mellan moral och dubbelmoral är att den senare inte tål ljuset. Individens relativa frihet är något de flesta uppskattar. Samtidigt vill vi ha en viss trygghet i tillvaron. En långt driven individualisering, där var och en går sin egen väg, gör det svårt att i demokratisk anda hantera gemensamma problem och angelägenheter. Kanske är det just denna vilja och förmåga som gör att vi kan hålla samman och fungera som ett samhälle?

 

Kollektiva anordningar som socialförsäkringssystemet kräver att medborgarna har förtroende för det och att brukarna följer reglerna, inte för att fusk bestraffas, utan för att de själva tycker att reglerna är riktiga och ska följas. Men något har hänt som visar att detta inte är en självklarhet. Och det paradoxala i situationen är att politikerna försöker tackla välfärdsstatens kris genom att använda mera av samma medicin som ordinerats under de senaste 20 åren. Således fortsätter politiken med mera avregleringar, bolagisering, privatisering och mångfaldigande av marknaderna på livet olika områden. Att narkotikahandeln och prostitutionen inte blivit fria är bara undantagen som bekräftar regeln. Troligen är det en tidsfråga innan det sker.

 

Resultatet är att vi ska göra allt fler val för att maximera våra privata vinster. En annan effekt, som börjar märkas allt mer, är att medborgarna ger upp politiken. Vad ska vi med politik till om det ändå är marknadskrafterna som råder? frågar man sig. Balansen mellan kollektivt organiserad trygghet och den individuella valfriheten har förskjutits till den senares fördel. Detta är en process som urholkar ett ansvarsfullt och aktivt medborgarskap och på sikt även demokratin. Effekten av det utbredda habegäret och egoismen är att medborgarskapet krackelerar och samhällsmoralen går mot sin upplösning.

Alf Ronnby

 

Hedersmord

HEDERSMORD SKER INTE PÅ EGET BEVÅG

Mordet på Fadime var inte ett dåd av en enskild galning. Snarare är det ett resultat av grupptrycket i den subkultur Rahmi Sahindal tillhör. Det är också möjligt att medias och vissa kvinnogruppers utnyttjande av Fadimes villighet att gå ut med kritiken offentligt, var en bidragande orsak till mordet.

 

Fadime Sahindal 26 år sköts ihjäl av sin pappa. Han sköt henne i huvudet. Avsikten var att döda. Det verkar först obegripligt. Hur kan en pappa vilja döda sin egen dotter? Han måste vara galen, tänker man. Ja, ville han döda sin dotter, eller var han tvungen? Eller är han kanske psykiskt sjuk? Rättspsykiater Sten Levander säger att i 75 procent av fallen där en familjemedlem medvetet dödar någon annan i familjen, finns psykisk sjukdom med i bilden (P1 23/1). Möjligen har i så fall den psykiska sjukdomen förvärrats av konflikten med och kring dottern. Dock verkar det inte troligt att alla som begår hedersmord är psykiskt sjuka.

 

Sannolikt har trycket från familjen och klanen varit den främsta anledningen till att pappan tog detta steg. Troligen ville han inte, men måste för hederns skull, så som han uppfattade situationen. Vi har fått veta att han blivit hånad och pikad från sonen, släktingar och manliga vänner. Förlorad självaktning och en fix idé om att återfå den förlorade hedern, genom att mörda dottern, kan ha varit den utlösande faktorn.

 

Men var kommer då denna underliga idé om hedersmord ifrån? En del säger att det kommer från den islamska religionen. Andra menar att det har inget med religionen att göra. Men i koranen står det att om fyra vittnen har sett ”otukten” ske, har mannen rätt att döda hustrun. Tydligen finns ett religiöst inslag. Andra menar att det är kulturellt betingat. Det tillhör kulturen i Främre Orienten. Men det går knappt att skilja på religion och kultur. De är en delar av varandra, ömsesidigt betingande.

 

Idén om hedersmord är uppenbarligen starkt förankrat i delar av den muslimska kulturen. I tex Jordanien sker officiellt ca 25 hedersmord om året. Mörkertalet är stort och man tror att det i praktiken är det dubbla. I den provins, Malatya i södra Turkiet, där familjen Sahindal kommer från, förekommer varje år ett antal hedersmord.

 

Hedersmord är den yttersta konsekvensen av ett strängt patriarkaliskt system, där männens hårda kontroll av kvinnorna, syftar till att behärska reproduktionen. Detta har uråldriga anor och handlar om vem som ska ha kontroll över det sociala överskottet. Dess funktion är att upprätthålla en balans inom klanen mellan produktion och reproduktion. Förenklat, antalet munnar att mätta.

 

Klanens och familjens stränga kontroll över giftemålen syftar till att upprätthålla ordningen och kontrollen inom klanen. I Främre Orienten har detta fortfarande en funktion. Mer i underklassen än i överklassen. I Europa är det numera helt otidsenligt och uppfattas som grymt medeltida. En del av problemet är att en del invandrare lever på mer eller mindre isolerade öar i vårt samhälle. Därifrån har de starka broar till de samhällen och klaner de kommer från. Därför lever de antikverade normerna kvar i subkulturerna. Ja, de kanske tom förstärks genom att ifrågasättas och hotas av majoritetskulturen.

 

Det är uppenbart att Rahmi Sahindal, Fadimes pappa, inte var ensam om att fatta beslutet om att Fadime måste straffas. Ja, egentligen tror jag att han var familjens och klanens ”redskap”. När Patrik Lindesjö hade friat till Fadime, samlades ca 200 släktingar i byn Elbistan i Maletya för att diskutera frågan. Släkten kom fram till att det gick då rakt inte an. Fadime skulle gifta sig med en kurd, helst inom klanen och gärna med en kusin, vilken också utsågs. Fadimes vägran var rena katastrofen för Rahmi Sahindal. Hans självrespekt  och hans offentliga erkännande var allvarligt skadad. Ja, han hade förlorat sin heder i det samhälle han tillhör, trots att han bor i Sverige.

 

Familjeöverhuvudet Rahmi hade förlorat kontrollen över dottern. Hon hade brutit sig ut och hon hotade hela familjen och klanen. Detta var oerhört. Rahmi fick bära spott och spe och uppfattas som en ”toffelhjälte” och ynkrygg. I hans samhälle är detta värre än döden. Men det är större än så. Han var inte längre en värdig medlem av familjen och klanen. Han var ingen!

 

I Västeuropa hyllar vi numera den individuella friheten. Hos Rahmis klan existerar inget sådant. Där är det kollektivet som bestämmer. Så var det också i Sverige en gång i tiden. Rahmi Sahidals kärnfamilj kunde inte längre betraktas som pålitlig och det skulle få allvarliga konsekvenser för dess framtid. Fadime förstod detta när hon säger: ”ingen kurd skulle vilja gifta sig med någon av flickorna i familjen.

 

Förnedringen för familjen Sahindal blev inte mindre av att Fadime offentligt gick ut så hårt och öppet med att hon inte tänkte följa familjens lag. Här kan vi också resa frågan om media och vissa kvinnogrupper faktiskt bidragit till den dramatiska utvecklingen för familjen Sahindal. När vi ser tillbaka på hur dessa har utnyttjat Fadime och hennes villighet att gå ut offentligt, för att driva sin opinionsbildning i denna fråga, kan man undra om de inte bär skuld till den tragiska utgången. I ett vällovligt syfte att skapa opinion mot kvinnoförtrycket, har man uppenbart ökat risken för en enskild individ. Det är alltså inte förvånande att Fadime blev skjuten. Rahmi Sahindal hade nog bara två val: döda Fadime eller ta sitt eget liv. Man kan kanske säga att han nu gjort båda dera. Även hand liv är slut.

 

Vad kan vi gå göra för att undvika fler tragedier? Ja, inte lär det hjälpa stort att fängsla eller utvisa alla potentiella hedersmördare, om det öht skulle vara möjligt. Minst lika dumt är kavata förslag om att sätta fotboja på dem och låta polisen ha ständigt kontroll. Inte heller detta är praktiskt möjligt. Man kan heller inte vara säker på vem som kommer att agera hedersmördare i familjen. Det kan vara en son, en farbror eller annan släkting. De som är beredda att offra sina liv för hedern rår man inte på med lagstiftning och kontroll.

 

Långsiktigt ligger troligen lösningen i att invandrarna integreras i vårt samhälle. Särskilt viktigt är det att bryta vissa gruppers och familjers isolering. Mera omedelbart bör de aktuella invandrarföreningarna i samarbete med andra frivilligorganisationer, socialtjänsten, skolan mfl arbeta intensivt med de familjer där konflikter av detta slag finns. Vi behöver något motsvarande länkrörelsen och AA där betrodda och erfarna medmänniskor har daglig kontakt med dessa familjer. Konflikter som kan leda till hedersmord kanske kan förebyggas om invandrarföreningarna blir större och aktivare och inkluderar fler. På sikt kommer troligen ålderdomliga patriarkat att ha spelat ut sin roll.

Alf Ronnby

 

 

Webbalf5.jpg

Förorten

HOPPFULLT FÖR FÖRORTEN
Miljonprogrammets föroter har utsatts för en förödande kritik och en rad
åtgärdsprogram. Dessa åtgärder har väl idag kostat lika mycket som det en
gång kostade att bygga husen. Redan på 1970-talet drog regeringen igång
programmet Bättre boendemiljö. Det betydde framförallt en upprustning av
den fysiska milön. Efterhand har servicen också förbättrats.

Det har blivit bättre, men kritiken har fortsatt. Och åtgärdsprogrammen. I
Stockholm har man den stora sk Ytterstadssatsningen. Storstadsutredningen
kom med många intressanta förslag till utveckling. En del har genomförts i
de ska nationella exemplen i Stockholm, Göteborg och Malmö. Satsningarna
följs nu upp genom lokala utvecklingsavtal. Det får betraktas som ett
klart framsteg att man numera inte främst sysslar med att piffa upp
utemiljöerna, måla om husen och trappuppgångarna, åtgärder som kritikerna
kallat kosmetika.

Vad är det då för problem i dessa bostadsområden? Som de boende ofta ser
det, gäller det bristande ordning och reda och underhåll. Stökiga
familjer, störande grannar, missbruk och bråk och småkriminalitet bekymrar
dem. Att behöva ta upp cykeln i lägenheten, inte kunna ha bilen i garaget,
gängbildningar och bråk mellan ungdomsgrupper och folk som stör andra mitt
i natten.

Ett problem med förorten är att folk bara bor där. Det sociala livet sker
huvudsakligen i familjen, isolerad i lägenheten. Inte mycket binder
människorna samma utanför familjen. Det går helt fint att bo i lägenheten
utan den mista kontakt med grannarna. Inget kräver att de agerar
tillsammans. Detta är kanske problemets kärna. Livet i förorten levs
artificiellt i en begränsad sfär. Begreppet sovstad fångar detta
förhållande. Sovstaden är endimensionell.

Välfärdsstaten och förortsboendet har gjort det sociala livet, människors
sociala samspel och samverkan, till en hobbyverksamhet. Den som har
intresse av att socialisera, kan gå in för det tex i någon klubb eller
förening. Andra kan strunta i det. Gemenskapen kommer inte av sig själv.
Den kommer som ett resultat av att man är beroende av att samverka med
grannarna för att livet ska fungera. Människor behöver ingå i en social
grupp för att därigenom få stöd och vägledning för sitt handlande. Det
behövs en fungerande socialiseringsprocess för att inlämma människan i
samhället. Lämnad åt sig själv blir hon ett problem både för sig själv och
andra.

Sovstaden lider alltså av brist på verksamheter som binder människor
samman. Alltså är det viktigt att få in verksamheter där. Det är en början
när grönsakshandlaren ställer upp sina lådor på trottoaren framför sin
lilla lastbil. Kanske kommer en till. Plötsligt har vi en liten
grönsaksmarknad där människor träffas. Några invandrare öppnar en nerlagd
butik och säljer livsmedel, en del exotiska. I en lägenhet startar någon
en frisörsalong. En bit därifrån i en annan lägenhet har vi en kombinerad
skomakare och låssmed. Och där finns en skräddare, ett yrke vi trodde var
i utdöende. En grupp invandrare får möjlighet att göra om bottenvåningen i
ett hus till restaurang och kulturcentrum för interkulturell samverkan.
Lite senare kom det till ett It-café.

Ett bostadsföretag inser poängen med att få in verksamheter i området och
gör om ett helt våningsplan till kontor för ett dataföretag. Eftersom det
var brist på studentbostäder, valde man ut lämpliga lägenheter och erbjöd
gruppboende till mycket rimliga kostnader. Bredband och kabelteve ingick
naturligtvis. Nästan samtidigt utser man efter en förfrågan och
intresseanmälan boende till trapphusvärdar, som håller kontakt med de
boende och ser till att allt fungerar bra i deras trappuppgång.
Bostadsföretaget hjälper också till att skapa nya jobb i området genom att
konsekvent rekrytera personal därifrån och anlita hantverkare och
städtjänster från företag i området. Nästa steg blev att låta de boende ta
över förvaltningen av bostäderna. En styrelse valdes för detta ändamål.

För att människor ska engagera sig i sitt bostadsområde, behöver de ha ett
uppdrag. Det behöver skapas en social ordning som får de boende att
engagera sig och ta ansvar, en ordning som bygger på delaktighet och
därför också ger pliktkänsla. Storstadsutredningen har flera förslag för
att stärka den lokala demokratin och ge människor detta uppdrag:
grannskapskommitter, institutionstyrelser med föräldramedverkan för skola,
dagis och fritids, självförvaltning av bostäder. Man är också intresserade
av att få in verksamheter i boendemiljöerna och diskuterar sk
skattefrizoner, dvs lägre skatt och sociala avgifter för dem som driver
företag i dessa definierade områden. Detta har hjälpt föga i Pajala och
Svappavaara, men skulle kanske fungera i förorten. Ta Irland som exempel,
låga skatter, utbildad och ledig arbetskraft har varit en effektiv
utvecklingsstimulans och man har fått massor med nyetablerade företag. Det
är inte oproblematiskt att göra Rosengård till en skattefrizon, men det
kunde kanske var värt ett försök.

Istället för att se förorten och sovstaden som ett stort samhällsproblem,
som man eventuellt ska montera ner eller spränga i luften (vilket
gjorts!), kan vi se den potential som finns där. Ett mera tillåtande
klimat för företagande och olika initiativ, infrastruktursatsningar,
kombinerat med demokrati och samverkan bland de boende, kommer att visa
att miljonprogrammets förorter har mycket att ge för framtiden.

Alf Ronnby





 

 

Åsiktsfrihet

HOTAD ÅSIKTSFRIHET

 

Kalmar tingsrätt har dömt pingstpastorn Åke Green för hets mot folkgrupp till en månads fängelse. Pastorn har i en predikan hävdat att sexuellt umgänge mellan personer av samma kön, strider mot skapelseberättelsen. Han sa också att homosexuella bidragit till spridning av Aids. Tingsrätten säger i domen att det ”får anses vara ställt utom allt rimligt tvivel att dessa uttalanden gjorts i syfte att miss- och ringakta homosexuella som grupp”. Intressant är att båda påståenden lär vara sanna. Att HIV och Aids tidigt spreds i homosexuella kretsar är välbekant. Både bibeln och koranen fördömer homosexualitet som syndigt. I förarbetena till lagändringen angående hets mot folkgrupp, sägs att det även fortsättningsvis ska vara tillåtet att citera bibeln och koranen. Hets mot folkgrupp, dvs homosexuella, blir det först när någon uttrycker egna tankar som kan uppfattas som missaktning. Här är det alltså en känslig balansgång och kan uppfattas som dubbla budskap. Det hänger väl ihop med att man knappast vill förbjuda bibeln och koranen i Sverige och inte heller censurera de aktuella textavsnitten.

 

Jag vet inte om anmälaren är homosexuell och känt sig missaktad. Men för att bli dömd räcker det numera att uttalandet, om det inte är ett rent bibelcitat, enligt domstolens bedömning, skulle kunna uppfattas som hets mot homosexuella. Här sker alltså en dramatisering via domstolen, som stämplar predikan som olaglig och predikanten som brottsling. Jag skulle tro att de flesta homosexuella struntar i vad pastorn sagt till en liten skara pingstvänner. Ingen av de 50 personer som var där tog åt sig, vad jag vet, och gjorde anmälan. Det principiellt intressanta med fallet är, att genom grundlagsändringen i maj 2002 är det nu staten, justitiekanslern och domstolarna som uppträder som moralens väktare i åsiktsfrågor som inte har stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Under begreppet folkgrupp tillfogades då personer med sexuell läggning. Alltså förbjudet att ”uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationalitet eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning” (Tryckfrihetsförordningen 4 § 11, tillägg också i Yttrandefrihetsgrundlagen)

 

En del jurister, politiker och samhällsdebattörer har pekat på att detta tillägg skapar stor osäkerhet kring tolkningen, eftersom formuleringen är vag och det, som sagt, finns dubbla budskap från lagstiftaren. Allmänheten uppfattar vanligen inte homosexuella som en folkgrupp och ska det som står i bibeln och koranen vara förbjudet att uttrycka också som en egen åsikt? Kritiken gäller också om det är lämpligt att staten, via domstolarna ska bestämma vilka åsikter människor får ha och uttrycka. Man menar att det är en personlig kränkning som ska prövas, inte något som av en viss grupp ”skulle kunna” uppfattas som en kränkning. Var går då gränsen för folkgrupp, när det blivit så här uttunnat? Vad säger rätten om gruppen som har den speciella sexuella läggningen pedofili? Är de också en folkgrupp? Logiskt får vi då inte uttrycka ringaktning mot dem. Tänker justitiekanslern ta upp något fall där en sådan person hängts ut och missaktats i tex media?

 

Hur är det med grupper som har en viss trosuppfattning? Är pingstvännerna en folkgrupp? Hur skulle bedömningen bli hos rätten, om medlemmar av pingstförsamlingen i Knutsby skulle anmäla tex Expressen för hets mot folkgrupp? ”Folkgruppen” pingstvännerna skulle kunna anmäla RFSL och flera homosexuella för hets mot folkgrupp, när dessa vid upprepade tillfällen sagt att de lider av homofobi. Är det att uttrycka miss- och ringaktning att kalla en grupp för homofoba?  Troligen inte eftersom detta idag är politiskt korrekt. Samtidigt ska det bli väldigt intressant att se om någon islamsk predikant kommer att åtalas och dömas för att med egna tankar, men med stöd av koranen, uttryckt missaktning mot homosexuella. Det är ju välbekant att islam starkt fördömer homosexualitet även i Sverige.

 

De sexuellt avvikande har haft stora framgångar i politiken på senare tid. Det statsbärande partiet och dess svans försöker slå politiska mynt av sitt stöd för de sexuellt avvikande och en del ministrar deltar tom i Pridefestivlen i Stockholm. Givetvis uppmuntrande för de homosexuella. Kanske kan vi vänta oss att den här domen ger dem ytterligare vatten på kvarnen och att det blir som kristdemokraterna och moderaterna varnade för när lagändringen togs (dessa båda partier var de enda som gick emot förslaget). De befarade att RFSL kommer att jaga predikanter som inte gillar de homosexuellas livsstil. Genom att homosexuella nu betraktas som folkgrupp, behöver ingen personligen känna sig kränkt – då kan man göra en anmälan för ärekränkning. Det räcker att det skulle kunna uppfattas så mot gruppen. Andra grupper och personer, som vill varna för sexuellt avvikande beteende och den homosexuella livsstilen får inte uttrycka detta, annat än genom rena citat från bibeln eller koranen. Uttrycker man egna likadana tankar, kan man bli straffad. Det som kunde uppfattas som en sedelärande argumentation kring livsfrågor har blivit en brottslig handling. Staten har, genom den politiska majoriteten, tagit parti för de sexuellt avvikande. Den kan inte uppfattas som en neutral konfliktlösare.

 

Det smått paradoxala är att de lagar – Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen – som från början var tänkta att garantera åsikts- och yttrandefrihet nu används för att inskränka dessa rättigheter. Det kommer att bli intressant vad detta betyder för det allmänna rättsmedvetandet. Vi är inne på en farlig väg när staten ska bestämma vilka åsikter som får uttryckas. Känns mönstret månne igen från andra håll i världen?

Alf Ronnby

 


 
gen_22.1.gif