1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

63. I skuggan av varandra

Sommar 08 319 w.jpg

MASSORNAS TID

Av Alf Ronnby

 

En kraftfull kvinna med blottade bröst och bestämda ansiktsuttryck, står på barrikanden med trikoloren i handen och manar till attack. Läsaren känner säkert igen motivet, Delacroix’ klassiska revolutionsmålning. De flesta med politiskt och socialt intresse fängslas av revolutioner. Vad är det som får människor att kasta sig ut i ett så farligt projekt? När regeringstrupperna slagit ner Pariskommunen 1871, arkebuserades upp emot 30 000 från kommunen, 38 000 arresterades och tusentals deporterades.

 

I år är det 50 år sedan den kubanska revolutionen 1958 och 40 sedan maj 68, som satte sin prägel på en generation i Europa och USA. Det är ingen tillfällighet att Che Guevara blivit en revolutionshjälte framför andra. Che symboliserar hoppet om radikal förändring, som ofta finns hos unga människor. Det är knappt 60 år sedan den kinesiska, maoistiska revolutionen 1949 och drygt 200 år sedan franska revolutionen 1789, som brukar framstå som sinnebilden av en revolution, där massorna gör uppror och störtar regimen, för att skapa en ny och bättre ordning.

 

En teori om revolutioner är att de på sitt sätt blivit nödvändiga, eftersom medborgarnas umbäranden; lidande, svält och förtryck inte längre kan bäras och tolereras av de drabbade. Överklassens arrogans och förakt för folket och deras lyxliv brukar vara en faktor, liksom att det finns en stark misstro hos folket mot staten och samhällsordningen. Massorna tror inte att det kan bli en förnuftigare ordning med den existerande regimen. Allt måste rivas ner för att man ska kunna bygga upp något nytt.

 

I Frankrike hade staten hamnat i en finansiell kris och förlorat kriget mot England. Folket tyngdes av skatter och borgarklassen hindrades i sin utveckling av feodala ordningar, medan adeln levde i lyx. Tredje ståndet revolterade och följdes av hantverkare och bönder. Frihet, jämlikhet och broderskap blev vinnande paroller. På landsbygden i Ryssland levde bönderna i fattigdom, liksom arbetarna i städerna. Flera revoltförsök hade förekommit. Förlusterna i första världskriget förvärrade folkets lidande. Folket ville ha fred och insåg att det kunde man bara få genom att störta tsaren. Lenin och bolsjevikerna lovade avsluta kriget. Revolterade soldater och arbetare stormade Vinterpalatset, störtade tsaren och organiserade sig i ryska råd (sovjeter) där bolsjevikerna fick majoritet.

 

Kina var ett bondesamhälle med liten industriell utveckling. Svält och umbäranden var massornas lott. Sedan 1911 hade det varit flera revolter. Genom Japans anfall blir Kina indraget i andra världskriget. Både Chiang Kai-sheks och Mao Tse-tungs arméer vinner över Japan. Därefter besegrar Mao Tse-tungs armé Chiang Kai-shek, som flyr till Taiwan. När Kuba gjorde sig fritt från Spanien, ockuperades ön av USA. Korrupta regimer styrde sedan Kuba med stöd av USA. Under Batistas diktatur fanns ett stort folkligt missnöje, som Fidel Castro, Che Guevara och gerillakrigarna byggde revolutionen på. Efter ett par års gerillakrig och segern i Santa Clara schappade Batista och hans anhang och revolutionärerna kunde tåga in i Havanna under massornas jubel.

 

Den iranska revolutionen är annorlunda, men uppvisar i princip samma mönster för själva revolten. Ökade klassklyftor och förtryck under shah Reza Pahlavi och den fruktade hemliga polisen (Savah) ledde till förbittring, strejker och upplopp. 1978 genomförde radikala grupper och religiösa fundamentalister en revolt som tvingade shahen att lämna landet. Islamister under ledning av ayatolla Khomeini utmanövrerar sedan de radikala och inför en sträng, religiös regim. Detta är inte en revolution för modernitet, men tvärt om en mot det moderna samhället.

 

Revolutioner grundar sig ofta på extrema förhållanden, inte sällan i kombination med krig. Men detta räcker inte som förklaring. Det krävs också att massorna har hopp om en förändring. Här spelar ledarna, revolutionens talesmän, en viktig roll för att elda massorna. Det fordras vanligen också en ideologi, som legitimerar upproret, föreställningar att folket har rätt att kräva en annan ordning och att deras röster blir hörda. 1800 – 1900-talen har betraktats som en tid då demokratiidealen och upplysningen börjar slå igenom på bred front – massornas tid.

skanna0040 w.jpg

ELITHÖGSKOLOR NÅGOT ODEMOKRATISKT

Av Alf Ronnby

 

Universitetskanslern Anders Flodström kritiserar att vi har för många högskolor och universitet spridda över landet. Vi ska ha färre och istället satsa på elituniversitet som platsar bland världens toppuniversitet (Fokus nr 10/2008). Det finns elitister vid de aktade universiteten, som håller med Flodström och gnäller över att resurserna ”smetas ut” på andra klassens högskolor. Då får de själva mindre resurser till sina institutioner.

 

De som argumenterar för en ny koncentration av högre utbildning, sprider föreställningar att vi har A- och B-högskolor och talar om en ”kunskapsklyfta” i den högre utbildningen. Den bero på att B-högskolorna inte når upp till en acceptabel akademisk nivå, eftersom de har färre disputerade lärare. Så enkelt är det inte. I grundutbildningar är den pedagogiska skickligheten viktigare är forskarmeriter för studieresultaten.   

 

Kvalitén på utbildningar varierar inom de olika lärosätena och därför mera relevant att göra en ranking av utbildningar och inte hela högskolor. Den typen av ranking säger mera om traditioner som ger status och prestige än om faktiska förhållanden. Vissa institutioner får status pga några kända profiler bland lärare och forskare som syns mycket i massmedia. Det behöver inte innebära att utbildningen är bättre än på annat håll. De bästa forskarna är inte alltid de bästa lärarna – om de öht vill undervisa.

 

En institution som fått hög status, drar till sig ett selektivt urval av begåvade studenter. Dessa presterar bättre, med eller utan överlägset bra undervisning. Eventuellt skapar de också en intressantare studiemiljö, vilket sas inte är utbildningens förtjänst. De som argumenterar för elituniversitet är mera ute efter status och prestige än vad som gagnar arbetslivet bäst. Det bästa kriteriet för om grundutbildningen är bra eller inte, är hur bra studenterna klarar sig i yrkeslivet – inte de poäng det inomakademiska kollegiet ger dem. Eftersom vetenskapen är vår tids religion, finns en tendens att de yrkesmässiga kvalifikationerna får stå tillbaka för det akademiskt värderade. Det kan straffa sig när studenterna kommer ut i det praktiska arbetslivet. Endast ett fåtal studenter går vidare till forskningen.

 

Att vi satsat på bredd i den akademiska utbildningen och tillgänglighet, medför att vi har större chans att få med de flesta studiebegåvningarna. Dessutom har vi höjt utbildningsnivån generellt. Utbildningseliten bidrar mindre till folkhushållet jfr med att utbildningsnivån höjts i hela landet. Det är en statistisk sanning, att då högskolorna dammsuger elevkullarna för att få så många studenter som möjligt, når inte alla studenter topprestationer.

 

Den sociala studiemiljön är ofta bättre på de små högskolorna jfr med den anonymitet och alienation studenter kan drabbas av vid de stora universiteten. Vid de små högskolorna är det lättare att skapa en komplett studiemiljö med mera närhet mellan lärare och studenter och gemenskap inom studentkollektivet. Det sociala sammanhang i vilket lärandet sker spelar en viktig roll för den personliga utvecklingen hos studenten, men märks kanske inte i tentamensresultaten.

 

Moderater brukar stå för uppfattningen att vi har för många högskolor. Det är tack vare en socialdemokratisk utbildningspolitik vi idag har 39 universitet och högskolor spridda över landet. Detta är dubbelt så många som vi hade på 1970-talet och det har gett fler ungdomar möjlighet att bedriva akademiska studier och i detta ligger en demokratiaspekt – kunskapsnivån har generellt höjts hos folket.

 

Idag håller tyvärr utbildning på att bli en marknadsplats. Studenterna uppfattar sig som kunder i kunskapsbutiken. Kundorientering ligger i tiden och högskolan lockar studenter med trevligt förpackade varor, intressanta namn och flashig annonsering. Studier blir en individuell investering, utan ett socialt sammanhang. Studenterna väljer och vrakar och ägnar mindre tid i undervisningsmiljön – kanske struntar i föreläsningar. Då är det ett mindre problem att resurserna för undervisning minskat drastiskt. Att studenterna efterfrågar undervisning är inte samma sak som att de verkligen utnyttjar. Om inte, spelar det mindre roll att resurserna för undervisning minskar.

 

 

Sommar 08 537w.jpg

USA:S KONFLIKTSKAPANDE UTRIKESPOLITIK

Av Alf Ronnby

 

Condoleezza Rice, USA:s utrikesminister, säger att det nu inte är 1968, då Sovjetunionen kunde invadera Tjeckoslovakien utan motreaktioner. Nej, Sovjetunionen är upplöst, men USA fortsätter sin aggressiva utrikespolitik. Då var USA engagerat i Vietnamkriget. Idag är det Irak och i stater som tillhörde Sovjetunionen eller var under deras paraply ägnar sig USA åt militär upprustning som om det kalla kriget inte är slut. Militära kretsar i USA och dess handgångna presidenter tycks ha ett intresse av att hålla konflikter levande.

 

Den USA-lierade krigshetsaren Micheil Saakasjvili, med nära kontakter till Bush, backas upp politiskt och militärt av USA. Utan detta stöd, skulle förmodligen Saakasjvili (om han inte lider av storhetsvansinne) inte gett sig in i detta misslyckade krigsäventyr att anfalla Sydossetien, som stöds av Ryssland. Hade president Bush fått som han ville, skulle Georgien varit medlem av Nato och vi hade kunnat stå inför ett storkrig, som kunde utvecklas till en världskonflikt.

 

Arrogansen i USA:s utrikespolitik visar sig bland annat i dess provokationer mot Ryssland. Polen, Litauen, Lettland och Estland har enrollerats i Natofamiljen och verkar för att Ukraina och Georgien också ska bli medlemmar i Nato. USA har försett dessa fiender till Ryssland med moderna vapen och nu är USA:s missiler på väg att placeras i Polen – riktade mot öst. USA skulle aldrig acceptera motsvarande provokationer i sin intressesfär, den latinamerikanska bakgården. Minns hur det var när Sovjetunionen placerade missiler på Kuba. Då var vi nära ett tredje världskrig! Men Sovjetledarna var kloka nog att backa ur konflikten. Vad kommer USA att göra i den Ryska intressesfären?

 

En del USA-kramare talar gärna med rörelse och patos om USA:s fredsskapande insatser i världen. Jovisst, Europas folk hade anledning att tacka USA för dess insatser under andra världskriget och att man stoppade nazismens och fascismens maktövertagande i Europa. Men sedan dess har USA startar eller engagerat sig i krigshandlingar på många håll i världen, som mera handlat om USA:s egna, globala intressen, än att skapa eller bevara freden. Sovjetunionen och Ryssland har inte varit bättre, men vi kanske inte förväntar oss så mycket annat av dem.

 

Det finns EU-kramare, som föreställer sig att EU skulle kunna vara en motvikt till USA. Men det är naivt att tro att EU-ledarna skulle kunna eller ens vilja agera mot USA. Man springer så snällt i USA:s ledband och kan inte mycket annat. Med de nya EU-medlemmarna i Östeuropa kan det till och med bli farligt konfrontativt, när de kräver ett ännu större och tuffare engagemang från USA mot Ryssland.

 

I frågan om Sydossetiens och Abchaziens krav på självständighet, är det smått parodiskt att höra hur USA, EU och Ryssland alla väljer sina argument utifrån egna intressen. Det finna alltså varken logik eller konsekvens i deras motiveringar. USA och EU som glatt erkände Kosovos utbrytning och självständighet är nu absolut emot Sydossetiens och Abchaziens dito, eftersom det inte är förenligt med deras skyddsling Saakasjvilis önskan. Ryssland å sin sida, som var emot Kosovos självstyre och absolut inte kan tänka sig att ge Tjetjenien självbestämmande, är nu för att Sydossetien och Abchazien får det.

 

Hyckleriet har också andra skepnader. Saakasjvili förespeglade i sin första krigskommuniké, att han hade USA:s och EU:s stöd. Sedan, då Ryssland hjälper sina allierade, är det enligt advokaten och ordvrängaren Saakasjvili Ryssland som är angriparen. När hans armé blivit slagen till slant och oförmögen att försvara sig, utropar han och hans anhängare sig som segrare på torget i Tbilisi och de ignoranta massorna jublar. Den pompöse Carl Bildt uttalar sig också om Ryssland som angripare och tror att han och lilla Sverige kan ha något att komma med i sammanhanget. Hyckleriet visar sig också i SVT, som snabbt glömmer vem som är angripare och startat kriget (men det gör inte SR) och sänder den ena rapporten efter den andra från Georgien, om hur synd det är om georgierna, som blivit angripna av den stygga, ryska björnen och hur arga alla nu är på Ryssland. SVT tycks ha återfallit i den gamla, svenska rysskräcken.

Sommar 08 732 w.jpg

I SKUGGAN AV SYNDAFALLET

Av Alf Ronnby

 

”Jag fattig, syndig människa, som med synd född, i alla mina livsdagar….. har jag syndat med tankar, ord och gärningar…” (Syndabekännelsen). Det är ett intressant fenomen, att vi i den västerländska, kristna kulturen, lever i skuggan av syndafallet. Vi ska jämt ha dåligt samvete för att vi i alla våra livsgärningar och tankar gör oss skyldiga till skuld.

 

Den kristna människans självhävdelse börjar när Eva lockas av ormen och sedan lockar Adam att äta av den förbjudna frukten, kunskapens frukt. Människans oskuldsfulla existens faller och efter detta bär vi själva ständigt hela ansvaret för våra handlingar. Vår egen svaghet får oss, i jämförelse med Guds visdom, att ständigt anklaga oss själva för fel och brister. Syftet (eller snarare dess funktion) är att vi inte ska förhäva oss. Detta är det säkert bra att tänka på, men det leder också till en ständig känsla av skuld.

 

Det egna skuldbeläggandet visar sig på många sätt, både personligt och kollektivt. Länge har korstågen på 1100 – 1200-talen betraktats som de kristnas illgärningar mot tex muslimerna. När Bush, i sin ilska över 11:e september, sa att han skulle inleda ett korståg mot terroristerna, blev han närmast idiotförklarad. De riktiga korstågen var en följd av muslimska erövringar i Palestina och Byssan och deras blockering av karavanvägnarna öster ut. Seldjukernas trakasserier och mord på pilgrimer till Jerusalem, blev den utlösande faktorn. I grunden handlar det om att bromsa muslimska framryckningar, Muslimerna erövrade Byssan och trängde in i Europa i både öst och väst och hotade i århundraden att erövra Europa.

 

Slaveri förknippas ofta med vita, kristna plantageägare i USA och Brasilien, eftersom våra perspektiv ofta är korta. Men slaveriet är lika gammalt som horan och inte begränsat till kristna slavägare. Greker, romare, mfl använde slavar i jordbruket och i gruvor för flera tusen år sedan. Muslimer har framförallt haft hushållsslavar. I Saudiarabien var det lagligt att ha slavar så sent som 1962. Vikingarna hade slavar, som kallades trälar. Genom krig kunde hela befolkningen i en erövrad stad göras till slavar. I Afrika ledde krig mellan stammar till att segrarna tog fångar som slavar. Från 1500-talet till 1865 såldes svarta slavar till vita, men de hade fångats av andra svarta stammar. I Östafrika hade det förekommit arabisk slavhandel sedan länge, men ökade då området kom under osmanskt välde. I Asien förekom (och förekommer) slavhandel med kvinnor och barn.

 

Nationer med en stark krigsmakt har i alla tider lagt under sig andra länder och folk för att utnyttja deras naturtillgångar och arbetskraft. Rasism och kolonialism gick ofta hand i hand. Imperiebyggandet kommer i kolonialismens kölvatten. Fenicier och greker koloniserade kustområden i Medelhavet. Perserna byggde ett imperium som sträckte sig från Egypten till Indien. Greken Alexander den store tog över och skapade sitt imperium. Romarna utvidgade sitt välde runt Medelhavet och norrut till Skottland. Det hankinesiska riket expanderade till Korea och till Indokina. Mongolerna lade under sig stora delar av Asien. Muslimerna erövrade Nordafrika, Turkiet, Balkan och Iran i öst och Spanien i väst. Européer tog indianernas land.  Idag är det USA-imperialismen som kritiseras, med rätta, men kolonialism och imperialism är inte enbart ett kristet eller västerländskt fenomen.

 

Rasismen är i ett västerländskt perspektiv alltid vit. Svarta, gula, bruna och röda tillhör andra, mindre värda, raser. Men så resonerar också gula och svarta, men med omvända förtecken. Hankineserna hyllar den gula rasen som överlägsen tex mongoler och tibetaner. Då det vita apartheidsystemet föll i Sydafrika, uppstod en omvänd rasism. Det är svarta som motsätter sig blandäktenskap och hindrar vita från vissa arbeten, tex från statliga etermedia. I Zimbabwe har Mugabes regim satt den etniska rensningen i system. Det finns en hård, ”rasistisk”, antijudisk propaganda i arabvärlden, som ofta förtigs i väst. Hamas, Hizbollah och al Qaida har ett lika stort hat mot judar som nazisterna. Det är dags att låta de kristna fjällen falla från våra ögon och inte alltid bara ställa oss själva vid skampålen. Vi kan stå där tillsammans med många andra.

 

Mallorca 158 w.jpg

ÄR DET FEL PÅ SKOLAN ELLER ELEVERNA?

Av Alf Ronnby

 

Skolan är en verksamhet som de flesta har erfarenhet av och åsikter om. Det är en strategisk verksamhet och därför är den ständigt i stöpsleven. Att det varit extra hett en tid beror på att vi har en engagerad skolminister med självsäker uppfattning om hur det ser ut i skolorna och hur det bör vara. Jan Björklund har i åratal utmålat den svenska (läs socialdemokratiska) skolan som misslyckad. Björklund har hänvisat till den ena internationella undersökningen efter den andra, som visar att vi har de sämsta elevprestationerna och den största oordningen i skolorna i Europa och världen. Men i en granskning som P1 i Sveriges Radio gjort, visar det sig att Björklunds svartmålningar inte håller. Svenska elever ligger i den övre delen av rangordningen i samtliga OECD-studier, dvs. över genomsnittet vad gäller kunskap (Kris i skolan 25/8).

 

Inte heller Björklunds påståenden om störningar i skolan visar sig ha vetenskapligt stöd. Björklund har hävdat att vi är sämst i världen. Men det är tvärt om så, att eleverna upplever sig trygga i skolan. Bara i en enda studie där man frågat rektorer har Björklund stöd. Vi har en skolminister som tror mera på vad 160 rektorer säger än vad 4000 elever tycker. Dessutom tycks skolministern själv inte ha en genomsnittlig förmåga att läsa forskningsresultat och tabeller. Björklund har en stark tro på att tidiga mätningar av elevernas prestationer och betygssättning är den rätta vägen för skolorna. Vilket betyg skulle skolministern få av eleverna för sina egna prestationer?

 

Det är många förhållanden som har betydelse för hur det fungerar i skolan: skolmiljön, skolans resurser, framförallt vad gäller lärare och annan personal, storleken på skolan och på klasserna, andan i skolan, pedagogiken, omgivningen och framförallt föräldrarnas inställning till skolan och skolarbetet. Men det handlar til syvende og sidst om eleverna själva. Hur ser deras hemförhållanden ut och inställning till utbildning i familjen? Elevernas inställning till skolan och deras syn på vad skolan betyder för deras framtid spelar roll och naturligtvis de enskilda elevernas personliga förutsättningar för studier och intellektuellt arbete.

 

Det är välkänt att lärarna ofta klagar över bristande resurser, dåliga arbetsförhållanden och att lärarna är för få i förhållande till antalet elever, särskilt i stökiga skolor (inte minst i Malmö). Men elever som inte gillar skolan trivs inte och är inte motiverade för skolarbetet. Det kan bero på att de inte uppfattar skolan som viktig för deras framtid. De kan ha en pessimistisk syn på framtiden och det kan bero på att en del elever kommer från hem utan uppmuntran för skolarbetet.

 

Det förekommer gängkulturer på skolor där normen är att man inte ska göra några läxor eller vara duktig i skolan. Eleven får status om han eller hon är tuff mot lärarna och ställer till jäkelskap. Andan i en sådan klass främjar inte kunskapsutveckling. I Malmö och på andra håll har vi sett hur ungdomar tar ut sitt missnöje med hemförhållandena och föräldrarna i skolan. De blir stökiga, aggressiva och provocerande. En grupp sådana elever kan lätt få läraren ur balans. Men för att bli populär hos eleverna undviker en del lärare att ta upp ordningsproblemen. Denna tendens kan förstärkas med Ilmar Reepalus populistiska förslag att eleverna ska sätta betyg på lärarna. Det kan också leda till kollektiva aktioner från elever, som av någon anledning vill sätta dit någon eller några lärare. Reepalus förslag kan uppfattas som ett sätt att komma undan frågan om resurserna till Malmös hårt prövade skolor och lärare.

 

Det brukar heta att lärarna är skolans viktigaste resurs. Visst, men ytterst är det ju eleverna det handlar om. I många av Malmös skolor går elever som inte behärskar svenska språket. Det är självklart att dessa elever i regel inte har förutsättningar att klara skolarbetet lika bra som de elever som har svenska som sitt modersmål. Kritiken mot att eleverna idag klarar sig sämre i skolan beror förmodligen till viss del på att vi numera har många elever med invandrarbakgrund. För dessa förhållanden, som skolan inte rår över, har lärarna ibland fått klä skott. Malmös lärare blir knappast gladare när de riskerar att hängas ut av missnöjda elever eller av skolministerns ständiga svartmålningar av skolarbetet.

 


 
gen_22.1.gif