1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

62. Sommarminnen

Sommar 08 1083 w.jpg

DAGEN D VID MELLBYSTRAND

Av Alf Ronnby

 

Vid första anblicken ser det ut som en amerikansk invasion. USA:s flagga vajar på fordonen. Männen bär amerikanska armékepsar och till donet av stora motorer och rock-and-roll invaderar amerikanska dollargrin den milslånga stranden i Laholmsbukten. De kommer i hundratal och mullrar fram över sanden. Både Union Jack och sydstatsflaggan är representerad, så nord och syd har slutligen slutit fred – eller utkämpar de kanske en ny strid här?

 

Män och kvinnor med cowboyhattar på huvudet hänger på gamla Cadillacs, Fordar, Dodge och Oldsmobil. Några tuffingar har fimpen i mungipan och ölburken i handen. Vackra flickor med tatueringar på axeln och djupt urringade blusar söker killarnas uppmärksamhet i vimlet av blankpolerade, stora, amerikanska bilar från 60- och 70-talet. Om vi för ett ögonblick trodde att US Marin landstigit här, förstår vi nu att det var fel. Men befinner vi oss, mot förmodan, kanske på en strand i Kalifornien? Amerikanskt är det i vart fall.

 

Men nej, detta är Mellbystrand en lördag i juli, då invasionen kom från landsidan i detta raggarbilsrally. Mellbystrand är nog den enda sandstranden i landet där man kan köra ner med bil utan att fastna. Denna långa sandstrand, mitt i medelklassens sommaridyll är alltså perfekt för dem som vill visa upp sig. Heta sommardagar kan här vara smockfullt med moderna bilar, blandat med badgäster. Man kör ner på stranden och sätter sig i en solstol vid bilen. Inga onödiga steg här inte. Och så är det väl det lite annorlunda att ha bilen med sig i badet – nästan.

 

Men just idag finns här inte utrymme för varken moderna bilar eller badgäster – och de vill troligen inte heller vara här bland hundratals raggarbilar och fem gånger så många raggare. Raggarna har tagit över stranden och bara det håller medelklassfamiljerna borta. Några av dem betraktar uppe från sanddynerna häpet och förundrat och kanske med viss avsky ”patrasket” nere på stranden.

 

I de flesta bilar, som kommer till stranden sitter flera unga människor, ofta med ölburkar i händerna. Det kan rymmas upp till åtta personer i en stor amerikanare. Några i en amerikansk arméjeep, demonstrerar hur de kan köra upp till och med i sanddynerna med lös sand, medan de stora vrålåken nätt och jämt klarar att köra över de små bäckar, som rinner ut på stranden, utan att slå i backen med bakändan. Vissa slår faktiskt i, vilket leder till ett tjut inifrån bilen.

 

Det hela tycks gå ut på att visa upp sig, att träffa polare, nya och gamla, och att prata skit och dricka öl. Många kärvänliga pussar och kramar delas ut av tjejer och killar. Men ibland – kanske pga konkurrensen – blir mötena inte bara vänskapliga. Några vill ge igen för gammal ost och flyger i luven på varann. Riktigt allvarliga slagsmål tycks det dock inte bli och strandfesten rullar på i ölets och dollargrinens tecken – för en kort dag vid havet. Sommaren är här med rara flyttfåglar. 

Sommar 08 757 w.jpg

THE TIMES THEY ARE A-CHANGIN’

Av Alf Ronnby

 

En gång i tiden, det var på 1950-talet, var min hemby en by med sjudande aktivitet – liksom så många andra byar på Söderslätt. Slågarp hade tre mycket stora gårdar på 6-700 tunnland jord, stora kreatursbesättningar med 50 – 100 kossor och 4 -6 anställda. Det fanns också fyra mindre gårdar i byn (och fler i församlingen), som hade djur. Detta gav liv och rörelse i byn. Råmande kor, kor som skulle ut på grönbete, kor som skulle mjölkas, mjölkkannor på mjölkborden, lastbilar som hämtade kannor, kor som skulle kalva, veterinärer på besök, djurtransporter, mm fick byn att genljuda av liv.

 

På den tiden fanns det många familjer i byn och de hade många barn. Barn och ungdomar gör också ett samhälle levande och det fanns givetvis skola i byn. Affären var träffpunkten i byn, där nyheter och skvaller förmedlades och delades mellan byborna. I kyrkan var det högmässa varje söndag och prästen bodde förstås i prästgården, som just i Slågarp är en stor, fin byggnad, vilket förmodligen minner om att det sedan länge varit en rik bygd och ett antal prostar till och med varit präster i byn.

 

I bysmedjan hördes hammarslag tidig morgon och sen kväll. Den flitige smeden fixade det mesta av teknisk natur i byn, smidde plogbillar och harvpinnar, byggde vagnar och reparerade diverse ting, samt skodde en och annan häst. Det fanns fortfarande några bönder som använde hästar. Gick hydroforen sönder hemma hos någon, var det seden som kom och fixade det. Om våren och om hösten kom betfolket och det blev ännu mera folk i byn. På kvällarna, under sommaren, samlades byns alla ungar på byns största mjölkabord (Tärneholms), och de ungas flörtar inleddes ibland där. Arbetet på gårdarna var fortfarande mycket manuellt och i samband med skörden kom extra arbetskraft till. När det var dags för potatisskörden var alla ungarna i skolan ute på fälten och plockade potatis, för att få ihop pengar till skolresan.

 

Så småningom ersattes hästarna med traktorer, slåttermaskinerna med skördetröskor och betfolket med betupptagningsmaskiner. Den ena bonden efter den andra gjorde sig av med djuren och alla ryktare, pigor och de flesta drängar. Det kreaturslösa, maskinella jordbruket trängde ut gamla ordningar och en ny ensträngad modell etablerades, som kräver lite personal. Reservarmén av lantarbetare fick vandra in till städerna och låstes in i bullriga fabriker, typ Trelleborgs gummifabrik. Byns ungdomar försvann också till städerna. De kvarvarande familjerna hade allt färre barn och skolan stängdes.

 

När folk fick råd att ha bil, började de handla i staden, där det kanske var något billigare och utbudet större. Lanthandeln överlevde inte och affären slog igen. Mycket av livet ljud försvann och det blev ganska tyst och stilla i byn. Inte ens från smedjan hördes längre några välbekanta klanger. Nu kom tekniker i bil till gårdarna om någon maskin behövde fixas. Det som var slitet eller trasigt lagas inte. Man köper nytt. Och när de gamla bönderna inte orkar längre, köps nu gårdarna av ”trottoarbönder”.

 

Det rationella, maskinella jordbruket har blivit ett intressant investeringsobjekt – och idag allt attraktivare till följd av livsmedelskrisen i världen. I min hemby har en familj från Malmö köpt alla stora gårdar och mer därtill. I kyrkan hålls inte längre gudstjänst om söndagen, utom vid enstaka tillfällen. Prästen är borta och prästgården såld. Där har den nye ägaren nu golfbana och pool i prästgårdsparken och på gårdsplanen står BMW-bilar. Entrén är försedd med grindar. Storbonden bland storbönder inspekterar sina ägor från sin öppna Mercedes 300se.

 

Byn ligger på lagom pendelavstånd från Trelleborg och Malmö och de flesta hus i byn har nya ägare, med råd att bygga om och till och snygga upp husen så man knappt känner igen dem. De lyser av välstånd, som de gamla ägarna nog inte kunde drömma om. Det mesta är förändrat och det finns nu bara två (!) genuina slångarpsbor kvar i byn. På gårdarna är det mest tyst och stilla och flera mangårdsbyggnader har omvandlats till rikemansbostäder och statusobjekt. Ja, tiderna har verkligen förändrats, som Bob Dylan sjunger. Det är med en blandning av förundran och vemod jag betraktar denna nya slags ”monokultur” jag  möter i hembyn. Alf Ronnby

Sommar 08 700 w.jpg

I SNAPPHANELAND

Av Alf Ronnby

 

Det är en kväll i slutet av juni. På dagen har det kommit några regnskurar, men nu skiner solen över grantopparna. Ett gäng tornsvalor jagar insekter i luften. De skriker och svischar fram över huvudet på mig. Länge betraktar jag dessa otroliga flygare. De verkar ha bon under takpannorna på kyrktornet och på församlingshemmet intill. Församlingshemmet ser ut att ha varit prästgård, men det är nog länge sedan.

 

Jag står på kyrkbacken i Verum, denna stilla kväll. Kyrkan ligger högt på en kulle ovan Verumsån och den dalgång ån vinner genom. Verum är idag en liten by med ett tiotal faluröda gårdar och ungefär lika många andra bostadshus. Skolan finns kvar och verkar fortfarande användas. Men ICA-butiken har slagit igen, så också en annan affär mitt i byn. En gång har här till och med funnits sparbank, men nu är det bara glasdörren med den fint ingraverade eken, som minner om detta.

 

Byn Verum ligger i norra Skåne, mellan Vittsjö och Osby. Detta är, eller kanske rättare, var en intressant gränsbygd, där svenska trupper härjade på 15 och 1600-talet och mötte starkt motstånd från snapphanar och danska bönder. I Verum fanns en viktig bro, som bevakades av byborna. Men när den svenska truppen, under ledning av kungen kom hit 1569, var de chanslösa. Svenska soldater gjorde deras motstånd kort. De stupade ligger begravda i en grav vid bron.

 

Vid freden i Roskilde 1658 tvingades Danmark att lämna ifrån sig Skåne, Halland och Blekinge, ca en tredjedel av landets yta. 1675 försökte Danmark återta det förlorade genom ett nytt krig. Den svenska krigskassan av silvermynt och kopparplåtar för ca 30 000 riksdaler (ca 80 miljoner kronor i dagens penningvärde), befann sig vid Loshult.

 

Göingebyggden kallas också för snapphaneland och det finns många historier om hur dessa friskaror slogs mot svenskarna, hur de lurade dem i bakhåll och hur de stal Karl den XI:s hela krigskassa vid Loshult. 3 – 400 bönder stormade den svenska vaktstyrkan och tog krigskassan. Bara en liten del av den återfanns av svenskarna. De motsträviga göingebönderna hade tidigare blivit kända genom stormningen av Skeinge gård (som innehades av svenskvänlig adel) och plundrat den på allt av värde.

 

Efter att svenskarna vunnit slaget vid Lund 1676 försökte de bryta allmogens motstånd, först genom övertalning och mutor och när detta misslyckades genom allt hårdare bestraffningsmetoder. Trilskande bönder avrättades och deras gårdar beslagtogs. Med snapphanarna hade man ingen pardon. När svenska trupper fick tag i dem, avrättades de direkt, bla genom att en stolpe kördes genom kroppen, från ryggslutet till nacken. Sedan ställde man upp dem vid vägar och byar till allmän varnagel. Om någon snapphane påträffades inom en socken, fick hela socknen lida för detta, vilket kunde betyda allt från 1000 riksdaler till att var tionde man avrättades.

 

En del av de berömda snapphaneledarna, som Peder Pedersen och Svend Paulsøn Gynge kom från Verumstrakten. När jag besöker Verum, får jag intrycket att historier från denna dramatiska tid hålls vid liv genom berättartraditioner. Om detta upplyser anslagstavlan i byn. Idag är det en stilla frid som vilar över byn – och kanske ett visst vemod, eftersom detta är skånsk glesbygd, som fallit tillbaka i utvecklingen. Förutom jordbruket och ett företag som sysslar med luftvapen och hundar, tycks här inte vara mycket verksamhet. Andra arbeten finns i Osby och Vittsjö, dit man också får åka för att handla.

 

Förr i tiden, ja för inte så länge sedan, stod kyrkan för makt, myndighet och prestige. Ett tecken på detta är kanske att vid ingången till kyrkogården vilar ett antal kyrkvärdar tillsammans med greve Trampe. På ängarna nedanför kyrkan går korna och betar. En koltrast sitter i en trädtopp och sjunger sin kvällssång. Allt andas stillhet och frid tills plötsligt en sk Epatraktor med några unga grabbar dyker upp. Det är en gammal ombyggd Volvo Duett som kommer puttrande. Inte går det fort men låter desto mer. Det är väl Verums ”red necks” som kommer i Epatraktorn och det säger kanske något om vad ungdomar kan syssla med på en plats som denna. Sedan 1950-talet har det mest gått utför för svensk landsbygd, trots många tappra försök med nya byarörelser. Kapitalets strömmar rår man inte på.

Sommar 08 063 w.jpg

VAD ÄR ETT GOTT LIV?

Av Alf Ronnby

 

I vår tid har människor i modena samhällen förhoppningar att de ska leva ett lyckligt liv. Materiellt välstånd och en relativ frihet, har skapat förväntningar på att inte bara grundläggande behov ska tillgodoses, utan också sådant som har med känslor att göra. Vi vill uppleva lycka. Men detta grundar sig sällan enbart i materiella ting. Ibland kan det vara tvärt om.

 

Vi människor har förmågan att tänka abstrakt och vi kan ständigt föreställa oss nya världar av behagliga ting, som vi vill ha. I princip kan våra begär bli omättliga. Det kanske är därför rika och framstående människor, som har nästan allt, ofta inte är nöjdare eller lyckligare än de som lever ett mera modest liv.

 

Vi lever i en kultur som hyllar framgång och rikedom. Samtidigt skapas ett gap mellan de kulturellt föreskrivna kriterierna för en framgång och det som är de faktiska realiteterna för många människor. De som anammar de kulturella kraven, men saknar de praktiska förutsättningarna att nå dit, blir olyckliga. Det kan till och med gå så långt att den välbärgade karriärdirektören i frustration och förtvivlan tar sitt liv, medan sopåkaren lever lycklig med sin familj på en materiell nivå, som inte kan jämföras med direktörens på samma dag.

 

En del brottlighet förklaras också av detta kulturella gap. Den framgång och liv i lyx man inte kan nå på legitim, laglig väg, kan man kanske nå på kriminell väg. Man kan till och med bli upplyft och få en aktad social status – i vissa kretsar – genom att bli en överlägsen expert på att spränga banker, med dynamit eller avancerad elektronik. Förklaringsmodellen passar lika bra på arbetarklassens brottlighet, som på den som förekommer hos Skandiadirektörer och överklassen. Bara tillvägagångssätten är annorlunda.

 

Det är alltså inte alltid att rikedom ger lycka. De rika kan bli allt för upptagna av sina pengar och jakten på att få ännu mera. Mycket arbete, stress och självupptagenhet kan leda till dåliga sociala förhållanden, dåliga relationer i familjen och vänkretsen. Vi brukar tänka att det är de fattiga, hunsade och förtryckta som till exempel blir narkomaner. Men det kan vara tvärt om. Rikemansbarn blir också narkomaner, medan de flesta maskrosbarn klarar sig bra. De har kanske ett familjeliv som är varmt och kärleksfullt, med måttliga prestationskrav och materiella behov.

 

Eftersom människan är ett socialt djur, visar det sig att det är just det sociala umgänget, närhet, omsorg och kärlek, som är särskilt viktiga för att uppleva ett gott liv. Människor som tror att allt kan köpas för pengar – och kanske inte heller har tid att utveckla empati och odla sina sociala relationer – blir mera ensamma och isolerade. Forskningen visar att människor som lever i kärleksfulla familjer, är mycket lyckligare än de som lever ensamma, även om de kan bada i pengar.

 

Människor med begränsade ekonomiska resurser är mera benägna att utveckla sina kontakter och relationer till andra, som befinner sig i liknande förhållanden. Vänskap ger bra förutsättningar för ömsesidig hjälp, vilket är en resurs. I en social miljö som ger människor realistiska förväntningar på livet, är människor mera nöjda än i miljöer där krav och förhoppningar är orealistiska.

 

I vårt sekulariserade samhälle glömmer vi trons betydelse. Forskningen visar att personer med religiös tro i regel är mera nöjda med sina liv. Det kan bero på den gemenskap de upplever i församlingen och på att de uppfattar sina liv som meningsfulla.  En sådan upplevelse kan också fås i andra sociala sammanhang, där man känner sig uppskattad och omtyckt av andra för den man är. Deltagande i olika slag av ideell verksamhet kan ge förhöjd självkänsla. Sådant deltagande innebär också en socialt reglerande kraft som vägleder människan att handla moraliskt rätt i sin miljö.

 

En förklaring till vår tids alienation och främlingsskap är kombinationen av världens lockelser och människans mentala ensamhet. Vilsenheten och förtvivlan finns i ensamheten och tankens förödande kraft och villfarelse. Men har man tur, är man född av optimistiska föräldrar, som gett en bra gener och en lycklig barndom, vilket bäddar för sociala framgångar i gemenskapen. Då kan livet bli lyckligt. Omvänt lurar döden i ensamheten.

 

 

Sommar 08 1100 w.jpg

DÅ KOM SOMMARSTORMEN

Av Alf Ronnby

 

På morgonen kom bud om att gulagstraffången Alexandr Solzjenitsyn avlidit. I väster tornar blåsvarta moln upp sig över Kattegatt. SMHI har sagt att det blir regn och blåst, så någon baddag blir det inte, trots att det är semester och den 4:e augusti. Det går redan vita gäss på Skälderviken och torra löv flyger i luften. Fiskmåsar och trutar seglar i vinden över och mellan vågtopparna, på jakt efter fisk.

 

Stig Fredriksson berättar på radion om sina kontakter med Solzjenitsyn, som satt åtta år i gulagfångläger för att han kritiserat röda armén för dess framfart i slutet av andra världskriget. I hamnen ligger båtarna o guppar. Några har varit ute på havet tidigt på morgonen och tagit upp nät, men får nu vila sig vid sina förtöjningar. På berget K2 i Himalaya har 11 klättrare omkommit. I Xinjiang i Kina har 16 poliser dödats i en islamistisk terrorattack av ugurer. Men här vid sommarstugan nära Dagshög, längst ute på Bjärehalvön, är det ganska lugnt. Ett buskage skyddar mot havsvinden.

 

Men på eftermiddagen kommer regnstormen med besked. Det blåser 25 meter per sekund på Väderön och vid Torekov. Regnet piskar våldsamt mot fönsterrutorna, träden viker sig och bladen flyger i luften. Vinden vrålar och kastar kaskader av regn på korna, här utanför på hedan. De tränger ihop sig till en klump, kutryggiga med rumporna mot vinden, försöker de skydda sig så gott det går. Några får stå längst bak.

 

Havet är i uppror och vågorna väller fradgade in över stränderna, piskar vredgat hamnpiren och sköljer in över båtarna i den lilla hamnen. De rycker och sliter förtvivlat i sina förtöjningar. Regnet vräker ner. Det är full storm och det går knappt att vara utomhus. Vinden vrålar runt knutarna på vår lilla sommarstuga. Den rycker och sliter i dörrar och fönster och pressar regnet in under fönsterbågarna, så vattnet börjar droppa på golvet och övergår strax i en liten rännil.

 

Dagen har mörknat till hotfullt blågrått och det är ganska mörkt redan vid sju. Ljuset blinkar några gånger i stugan och sedan blir det mörkt. På radion – som drivs med batterier – säger de att det kommit 64 millimeter regn, ungefär en månads normal nederbörd, på några timmar. Elvatusen hushåll är utan el. SMHI har gått ut med en klass två varning, dvs stormvarning, men det verkar lite väl sent.

 

Under 22 somrar på Bjärehalvön, har vi aldrig varit med om maken till oväder. Rymden är nästan svart, kaskader av regn och blad fräser genom luften. Hela huset skakar, stearinljusen fladdrar i luftdraget och från västerväggens ventil strömmar vattnet ner för väggen. Fönsterrutorna blir i det närmaste igenmurade med våta blad, som vinden sliter från träden. Dessa hukar för stormbyarna och grenar knäcks. Alla plommonen har trillat ner på marken och ligger där som gula golfbollar.

 

Bara för några dagar sedan hade vi det ljuvligaste sommarväder. På morgonen låg Skälderviken spegelblank. Vattnet var 22 grader och simturen blev en underbar närkontakt med den vänliga naturen. Dagen förflöt i behagligt lugn i 27 graders värme och flera simturer. På kvällen var Kattegatt spegelblank när solen sänkte sig och himmel och hav färgades röda som kärleken. Det är augusti och vintergatan framträder redan på natthimlen. Vid 23-tiden kunde vi betrakta ISS, rymdstationens färd över himlavalvet. Den lyser lika starkt som Saturnus (eller om det nu är Jupiter). Vi kunde också tyst göra våra önskningar, när vi såg stjärnfall, vilka är frekventa vid den här tiden. Livet var härligt.

 

Men så kom måndagen då allt vände. Naturen var inte längre vänlig, utan rasande. Den fräste åt oss, piskade och slog och gjorde oss genomblöta på minuten. En vän ringer på mobilen och undrar hur vi har det där ute på heden. Jodå, ännu står huset kvar, men gudarna vet hur länge. Granngårdens tak till traktorgaraget har blåst av, en modern studsmatta har lyft i vinden och kapat en flaggstång. På västkustbanan står tågen stilla. Träd har ramlat över spåren. En segelbåt befinner sig i sjönöd på Kattegatt. När vi lyser ut i mörkret ser vi att trädgården håller på att översvämmas. Vinden vrålar: håll er inomhus. Ja, det var den sommardagen då vädergudarna rasade och Solzjenitsyn var död.  


 
gen_22.1.gif