1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

61. Härlig är jorden

Yellowstone 1 web.jpg

FASCINERANDE YELLOWSTONE

Av Alf Ronnby

 

Vid ”Dead Indian Summit” har vi en strålande utsikt mot fjälltopparna i Yellowstone, spetsiga, taggiga toppar. De närmaste är gråa, men längre in är de riktigt höga fortfarande snöklädda. Vägen hit på ”Chief Joseph Scenic Highway” har gått över bergspass, gröna dalar och en älv långt nere i en canyon. Namnet på platsen knyts till Nez Perce-indianernas flykt undan Blårockarnas dödsplutoner.

 

Yellowstone är världens första nationalpark, invigd 1872 och den populäraste i USA. Nu när vi varit där, förstår vi varför. Sällan eller aldrig för har vi fått se så mycket intressanta djur – också på nära håll. Naturen är också något utöver det vanliga, här där The Rockies kanske är mera ”rocky” än på de flesta ställen i Klippiga bergen. 

 

Yellowstone är högt belägen och ligger huvudsakligen i Wyoming. Ungefär i mitten finns den stora sjön på ca 2500 meters höjd. Runt omkring har vi höga fjäll, runt 3000 meter höga. Att parken ligger så högt gör att våren kommer förhållandevis sent och i april är fortfarande många vägar, som går över bergspass, fortfarande stängda. På vintern finns det bara två vägar in och ut ur parken. Annars finns det gott om asfalterade vägar (ca 375 km väg) som löper runt i parken, längs älvar och dalar, över höga bergspass och platåer och längs den stora sjön. Jag har fått intrycket att vägarna är dragna så att man ofta passerar där djuren håller till. Åtminstone har vi inte behövt anstränga oss med långa promenader ut i terrängen för att få se det mesta av de djur som finns i parken: bisonoxar, älgar, hjortar, antiloper, bighorn sheep, björnar, vargar, cayote, jordekorrar, pelikaner och mera. Varg är det svåraste att komma i närheten av och man ska nog ha lite tur.

 

Kommer man söderifrån till Yellowstone nationalpark, passerar man genom Grand Teton nationalpark. Teton Range är ett mäktigt bergsmassiv som gör skäl för namnet ”Rocky Mountain”. Man har en fantastisk utsikt över Jackson Lake och de taggiga bergen på andra sidan. Det eggar fantasin. Men det är inte sämre att komma från öster, tex från staden Cody (som fått namn efter Buffalo Bill Cody). Chief Joseph Highway har fått namn efter en av Nez Perce-indianernas hövdingar Joseph. Man kommer in i nationalparken via Cooke City, en liten stad som lever helt på turismen. På vintern går den enda, långa, vägen dit genom Yellowstone. Den sydliga vägen från Cody går genom Shoshone Canyon, som kantas av intressanta bergsformationer. Man kommer in i parken via Sylvan Pass på 2600 meter. Alla dessa tre vägar är stängda från november till maj pga snö.

 

Yellowstone är en jättestor nationalpark (9000 km2) och man bör ha flera dagar på sig för att hinna se tillräckligt. Vi var där fyra dagar, men i den här berättelsen låter det som allt händer på en dag. Det stora området med gejsrar ligger i sydväst, men varma källor finns på flera platser. Mest känd är gejsern Old Faithful. Gejsrarna finns i ett vulkaniskt område med en rik förekomst av små gejsrar, varma källor och puttrande lerpölar. Yellowstone har fler gejsrar än Island. Kalk, svavel och järnoxid färgar bäckar och dammar och det finns pooler som är intensivt himmelsblå.

 

På den här turen kommer vi in i Yellowstone från nordost och följer Soda Butte Creek. Höga berg omger oss och högt i skyn seglar några örnar. Vid Lamar Valley öppnar sig landskapet med stora grässlätter. Här betar bisonoxar i mängd. Det är inte heller svårt att få syn på råddjur och kronhjort (elk). Antilopen Pronghorn förkommer också. Vi har turen att få se en Cayote (mellanting mellan varg och räv) leka med en Yellow-bellied marmot (ser ut som en stor ekorre) Det ser ut som en ”katt-och-råtta-lek” och en pronghorn tittar nyfiket på. Strax efter en kurva stöter vi på ett gäng bighorn, ni vet de där med kraftiga spiralhorn. De har samlats vid ett vattenhål och det är enkelt att zooma in och ta bra bilder. Fotografen blir glad!

 

 

 

Vid Tower Roosevelt (Roosevelt Lodge) svänger vi till vänster och åker söder ut. Efter att ha passerat Dunraven Pass på 2700 meter och skådat Mount Washburn (3123 m), kommer vi till Canyon Village och de berömda vattenfallen (Upper och Lower Falls) i Grand Canyon of Yellowstone.

Yellowstone Grand Canyon, är inte lika känd som den i Arizona och inte lika stor. Men stor och djup är den och sidorna lyser i gult-rött-orange i solljuset – därav namnet Yellowstone. Här finns ett par mäktiga vattenfall, det nedre är störst och intressantast. Det är väl ordnat med utsiktsplatser på båda sidor av canyonen. När vi står där och beundrar vattenfallet, kommer en grupp japaner. Här ser de hur härlig jorden är och de börjar unisont sjunga psalmen Store Gud på japanska.

 

Vi fortsätter söderut och vid Alum Creek får vi syn på en varg på älvstranden. Den kalasar på ett djur och kråkorna står i ring och försöker sno åt sig en bit. Jag måste lämna vägen för att komma tillräckligt nära för att fotografera, rädd för att vargen ska smita iväg. Men den stannar tills han fått nog av kråkornas trakasserier. Nere vid Le Hardy Rapids möter vi en svartbjörn, men den sticker så snart den får syn på oss och det blir bara en bild när den är på språng.

 

Heta källor finns lite varstans, men den största koncentrationen är i Lower, Midway och Upper Geyser Basin. Här kan man ägna en dag eller mer för att vandra runt och titta på små och stora gejsrar, bubblande heta källor, turkosfärgade bassänger och svavelfärgade bäckar. Populärast är den stora gejsern Old Faithful. När vi kommer dit har många människor samlats för att se den blåsa ut sitt heta vatten. Det tar ytterligare en stund innan den blåser, men när den slutligen kommer så är det med besked. Old Faithful  blåser en stråle kanske 30 – 40 meter upp i luften och det varar flera minuter. Vill man se det mer än en gång får man ha lite tålamod, eftersom den bara blåser var 78:e minut.

 

På väg från gejsrarna ser vi en grizzly-björn på avstånd. Den närmar sig en flock kronhjortar på andra sidan älven Gibbon River. Hjortarna betraktar björnen intensivt och det är uppenbart att de är mycket oroliga. Nalle kan springa ikapp kronhjortar, även om han ser långsam ut där han lufsar. Lite senare på dagen ser vi ytterligare en grizzly vid Madison River. Han, eller hon, kommer ut från skogen och går ner till älven. Där stannar hon och tittar på oss människor, som står upphetsade på andra sidan älven. Plötsligt hoppar björnen upp på en stock och betraktar omgivningen och människorna länge och noga. Grizzly, till skillnad från svartbjörnen, är inte rädd för människor och de kan vara mycket farliga. Det händer att tältare blir dödade, tex för att de gjort misstaget att ha mat i tältet.

 

Vi kommer till Gibbon Falls och osökt dyker historien om Nez Perce-indianernas flykt upp, som vi läst om vid minnesmärkena på Chief Joseph Highway. Gibbon var en av generalerna som med sitt regemente jagade indianerna. Nez Perce-indianerna (piercade näsor) bodde i ett område i Oregon och Idaho. Det var en fin miljö, rikt på vilt och fisk och indianerna levde gott tills de vita började komma. Efter att Lewis och Clark hade utforskat den här delen av USA, började nybyggare tränga in på indianernas marker och när man hittade guld vällde vita lycksökare in. Som vanligt blev det konflikter med indianerna och regeringen i Washington bestämde att indianerna skulle fösas ihop på ett reservat bara en tiondel så stort som det område där de levde. De stammar som bodde utanför det utpekade reservatet vägrade flytta.

 

År 1877 försökte Blårockarna tvinga indianerna till reservatet. Det blev strider och indianerna förstod att det inte skulle ges någon pardon. De försökte därefter undvika Blårockarna och gav sig iväg på en lång marsch mot Kanada. Flykten gick bla genom Yellowstone. Flera gånger hann Blårockarna upp indianerna och det blev hårda strider. Men indianerna vann den ena striden efter den andra och lurade militären gång på gång. Pressen började rapportera om de tappra och genialt skickliga indiankrigarna – till militärens ilska. Indianerna jagades nu av tre regementen med upp emot 1000 man, som hade order att döda indianerna och till varje pris hindra dem att nå Kanada. När det bara var sex mil kvar till gränsen, blev de inringade och efter fem dagars strid var de tvungna att ge upp.

 

Nez Perce-indianerna hade då tillryggalagt mer än 100 mil under en flykt som varat tre månader. Av de 800 indianer som börjat flykten, hade 120 dödats (många barn och kvinnor). Indianerna hade dödat 180 soldater och sårat 150. 300 Nez Perce lyckades trots allt smita över till Kanada och förena sig med Sitting Bull. Återstoden 380 transporterades till ett uselt reservat i Washington – inte till reservatet i Oregon, som de blivit lovade när de gav upp – där de flesta blev sjuka och dog. Chief Joseph fick aldrig återse sitt älskade land.

 

 

Nu är det sent på eftermiddagen, grodorna kväker i kör vid Mary Bay och… och där är två grizzly som leker med varann! De är bara 20 – 30 meter från vägen och plötsligt kommer de rakt upp på vägen. Jag har klivit ur för att fotografera och funderar på om jag bör kasta mig in i bilen. Björnarna går till andra sidan, men markerar samtidigt genom att morra att jag bör hålla mig undan. Tack för det! Solen står ganska lågt när vi kör över Sylvan Pass mot östra infarten, men den lyser fortfarande på de terrakottafärgade bergstopparna i Shoshone National Forest på väg mot Cody. Det har varit en oförglömlig dag i Yellowstone.

 

 

 

 

 

 

Yellowstone 2 web.jpg

LÄNGS ÄLVAR, SJÖAR OCH HAV I VÄSTSVERIGE

Av Alf Ronnby

 

Den här turen startar i Göteborg. Vi kör gamla vägen upp till Kungälv. Där tar vi oss en titt på Bohus fästning, stor och synnerligen välbevarad. Sedan åker vi på den västra sidan av Göta älv upp till Trollhättan. Första etappen från Kungälv kör vi på en liten väg helt nere vid älven. Vi hittar denna väg genom att köra in på gatan till vänster om hotellet Fars hatt, följer den smala gatan uppåt till vänster och kommer ut på älvstranden.

 

Vägen till Trollhättan går via Västerlanda och Lilla Edet. Vid Hjärtum har vi en vacker utsikt över älven och ängarna. Denna väg är en perfekt mc-väg, smal, slingrig och backig asfaltväg och mycket populär bland mc-folket. Vi tar oss en titt på de stora slussarna i Trollhättan och fortsätter sedam mot Vänersborg. Till Vänersborg är det numera en omfattande trafikapparat, så det är lättast att hålla sig på 45:an tills vi kommer till avtagsvägen mot Sikhall. Sikhall med badplats är utmärkt för en paus. Därefter kör vi på småvägar till Udden. På torget i Mellerud provianterar vi lite innan vi kör till Håverud. Här möter vi Dalslands kanal och beundrar den gamla akvedukten.

 

Det beror kanske lite på vad man har för hoj, men vanligen är slingriga asfaltsvägar mc-förarnas favoriter. Den gamla vägen mellan Håverud och Tisselskog är fantastisk i detta avseende – rena berg och dalbanan! Vi får verkligen tillfälle att testa kurvtagningsförmågan. Dagens mål är vandrarhemmet i Bengtsfors, den sk gammelgården (tel 0531-610 75 alt. 0730-464429). Det är en gammal mangårdsbyggnad som räddats och gjorts om till vandrarhem. Mycket trevlig! På kvällen grillar vi korv på berget vid vandrarhemmet. Och eftersom det är juni, åker vi ut mot Ärtemark och tittar på ljuset i norr över sjön Lelången – en stund av njutning.

 

Nästa dag är vi tidigt uppe, äter frukost som vandrarhemmet serverar och kör sedan den vackra vägen mot Nössemark. Vid Sund får vi anledning att åka gratisfärja (eftersom vi fortfarande är i det socialistiska Sverige och inte i det kapitalistiska Norge) över Stora Le. En trevlig färjetur med vacker utsikt. Där väg 106 möter väg 21 i Norge finns en  trevlig rastplats vid en sjö. Här tar vi en kopp fika.

 

I Halden blev Karl den XII:e skjuten (kanske av sina egna) och vid Fredriksstens fästning finns ett monument. Uppe ifrån fästningen har vi en fin utsikt över staden och Idefjorden. Sedan kör vi väg 22 mot Holtet och Vassbotten i Sverige. Där vägen går högt över Idefjorden åker vi på en härligt kurvig väg, där vi kan lägga ner hojarna rejält. Just vid gränsen till Sverige finns en rastplats och Elgåfossen, ett intressant vattenfall.

 

Vägen längs den långsträckta Bullaren är trevlig och kallas Blå-gröna vägen. Men alternativet att köra kustvägen är ännu bättre. Vid Naverstad svänger vi alltså av mot Tanumshede, Grebbestad, Fjällbacka och sedan till Hamburgsund, där vi bor på vandrarhem (tel 0523 – 536 36). På kvällen går vi till hamnen och kollar på flickorna.

 

Dag tre och vi kör till Bovallstrand och mot Lysekil. Men innan Lysekil (som vi gott kan avstå från) tar vi färjan över Gullmaren till Bokenäset. Därifrån kör vi till ännu en färja, som tar oss till Flatö och Malö. ”Vackra Maj på Malö” ser vi i andanom. Vi stannar hos Handelsman Flink på Malö och äter en god sillunch. Ännu en gratisfärja tar oss från Malö till Orust och vi kör ner till Tjörn och sedan över den höga Tjörnbron till Stenungsund. Från Stenungsund går färden via St. Höga, Jörlanda, Kode och Karaby till Kungälv. Vi stannar åter framför Bohus fästning och har slutit cirkeln. Det blev en härlig tredagarstur i Västsverige.

 

 

Yellowstone 6 web.jpg

SEMESTER I JÄTTARNAS HEM

Av Alf Ronnby

 

Kommer man söderifrån är det först på krönet på Valdresflya (Norges högsta väg, 1390 möh), som man förstår vilket fantastiskt fjällandskap detta är. Framför oss ligger sjön Gjende och massor med fjälltoppar: Memurutindan, Glittertind, mfl. Inget annat fjällområde i Norge eller Sverige har så många toppar på mer än 2000 meter. I Jotunheimen är det 90 sådana. Gjende är en grön sjö omgiven av höga fjäll. På norra sidan går Norges populäraste vandringsled över den sk Besseggen (över vilken Peer Gynt red på bocken). Besseggen är en smal tunga mellan Gjende (984 möh) och Bessvatnet (1374 möh). Alltså inte mycket mera än en knivsegg i fjällsammanhang, där berget på ena sidan stupar lodrätt 400 meter ner i Gjende och man på den andra nästan trampar i Bessvatnet. En spännande passage där det vandrar ca 30000 människor varje sommar. Det går också att ta båt in över Gjende, vilket är en makalös upplevelse i skymningsljuset.

 

En populär tur är att gå från Bessheim längs Gjende, över Besseggen till Memurubu och övernatta där (6 tim). Nästa dag fortsätter man längs sjön till Gjendebu (5 tim). Fjällhotellen ligger på lagom dagsetapper. Man kan ha fjällhotellen som bas för intressanta dagsutflykter, istället för att slita på tung ryggsäck varje dag. Sedan kan vi ta båten tillbaka till Bessheim. Det blir en vacker tur på fjällsjön. Vill man upp på Galdhöpiggen (Nordens högsta fjäll 2469 möh), tar man lämpligen bilen upp till Juvasshytta och går därifrån.

 

Jotunheimen är en fjällvärld med lång historia av turism.  De första ”seterbuene” (fäbodarna) i Jotunheimen byggdes på 1300-talet. I mitten på 1800-talet började turisterna komma, sedan en av pionjärerna Axel Arbo väckt intresset. Han var den förste att bestiga Galdhöpiggen. Till en början var det fäbodarna som blev övernattningsställen, vissa av dem så populära att de blev fjällstationer. Diktaren och journalisten Vinje gav i boken ”Fjöllstaven min” (1862), området, där han ofta vandrade, det fantasieggande namnet Jotunheimen, Jättarnas hem. Och visst är här många jättar.

 

Från botten av Gjende är det ett par dagars vandring till Nordens djupaste dal Utladalen. Dess botten ligger nästan på fjordnivå och väggarna är 13-1400 meter höga. Vandringsleden löper uppe på östsidan. Utsikten är magnifik. Vid Ingjerdbua kommer vi till Norges högsta vattenfall, Vettisfossen med fritt fall på 275 meter. Nere i dalen ligger den gamla fjällgården Vetti. Allt sedan 1868 har man tagit emot turister på gården. Avdalen, längre fram, är en fjällgård från 1600-talet, utan väg. Förr kunde man inte ta sig till eller från gården på vintern. Folket som bodde där fick klara sig på egen hand.

 

Hela området Sogn og fjordarne har gjort ett djupt intryck på mig. Landskapet är sönderskuret av långa, djupa fjordar och vattendrag. Vägarna slingrar sig som ormar längs fjordar och vatten. Här finns djupa dalar med nästan lodräta väggar. Ibland går vägen vakt över kalfjället. På vintern blir de stängda med långa omvägar som följd, eller kolonnkörningen efter plogbilen. Från Utladalen kommer man fram till Övre Årdal, ett stenkast från världens längsta fjord, Sognefjorden. Kommer vi med bil från ”Nordens tak” ger klättringen ner till fjorden en magnifik utsikt. Först kör vi längs den södra stranden fram till Lärdal, tar färjan över fjorden i Revsnes och fortsätter längs den norra stranden, till Sogndal (där det finns högskola) och vidare till vackra Balestrand. Därifrån har vi en betagande utsikt över fjorden. Det går att köra längs fjordstranden ända tills vi möter havet, men man får räkna med att det tar sin lilla tid.

 

Vill man istället uppleva hur det är att köra genom världens längsta tunnel, återvänder vi till Lärdal och kör genom Aurlandtunneln till Aurland. Den är hela 25 kilometer lång. Ungefär var sjätte kilometer finns ljuseffekter. Då kör man in i ett blåskimrande rum och man kan tro man kommit till himlen. Aurland, som ligger vid en arm av Sognefjorden, är ett trevligt samhälle med gott klimat, omgivet av höga fjäll. Högt uppe på fjällsidorna ligger gårdar. Vid Li finns ett intressant bygdetun med otrolig utsikt över fjorden. Från Aurland går det att köra över fjällen till Geilo, men är vi intresserade av lite historia och kultur är det bättre att ta E68 till Borgund, som har Norges bäst bevarade stavkyrka. Den är från år 1150. Stavkyrkorna anses vara ett av Norges bidrag till världsarvet. De byggdes på 11 – 1300- talen och en gång fanns det 1200 stavkyrkor. Nu finns det bara 28 kvar. Det är bruna träkyrkor med tornet mitt på taket. Konstruktionen utgår från en stockram mitt i kyrkan, runt vilken men reste plankor (stavar). Taken är av spån. Kyrkorna ger ett mycket ålderdomligt intryck med sina drakhuvuden på taken.

 

Hemvägen går över fjällen ner till Hemsedal, lämpligt för en övernattning. Därifrån kör vi via Gol och ner genom Hallingdal och en vacker väg längs sjön Kröderen. Från Malmö till Jotunheimen är det ca 85 mil och till Sognefjorden 94, alltså ungefär så långt som det är till de svenska fjällen. Men jag vill påstå att det är något annat att få uppleva ”Kari og Ola Normans” värld. Det är värt en resa.

 

 

Restips för Jotunheimen

Vill man ha lite snabbinfo om Jotunheimen, kan man kolla på Wikipedia

www.tilltopps.com får man beskrivningar på 29 vandringsleder i Jotunheimen, med kartor, övernattningsmöjligheter och kontaktadresser – mycket bra!

Turen till Jotunheimen går vanligen via Oslo, Därifrån går buss till platser i Jotunheimen se www.nor-way.no

Med bil kör man lämpligen: Oslo – Hönefoss – Aurdal – Fagerness – Beitostölen. I Beitostölen finns flera övernattningsmöjligheter, se www.beitostolen.no

Övernattningar på den tur jag beskrev är:

www.gjendesheim.no  (143 bäddar) tel 61238910

www.memurubu.no  (150 bäddar) tel 61238999

www.gjendebu.com (119 bäddar) tel 57874300

Göra ridtur i fjällen? Se www.jotunheimen.no

 

 

 

 

Yellowstone 7 web.jpg

BJÄREHALVÖN ETT PARADIS I SKÅNE

Av Alf Ronnby

 

Uppifrån åsen ser vi ut över det kulliga landskapet. Ängar och hagar inramas av lövträdsridåer och kossorna betar lojt av den frodiga grönskan. Den smala asfaltvägen slingrar sig mjukt som en orm genom landskapet. Norrut ser vi Laholmsbukten, som denna vackra sommardag lyser blå som himlen. I väster sticker det vita kyrktornet i Hos upp över trädtopparna. Ett rådjur springer förskräckt mot närmaste träddunge.

 

Vi befinner oss på Bjärehalvön i nordvästra hörnet av Skåne. Här är otroligt vackert så här i slutet av maj och i juni. Upplevelsen naturens och odlingslandskapets skönhet, slår det mesta, tom Österlen, som är så populärt. Det som gör Bjärehalvön så intressant (kanske särskilt för cyklister och mc-åkare) är alla dessa små, slingriga och kulliga asfaltvägar. Även de minsta, smala vägar har asfalt och de är många. Ja, de är betydligt fler än som visas på en vanlig bilkarta.

 

Grusvägar leder bara till gårdar, så dem kan vi lätt avstå från. Men inte sällan går den lilla asfaltvägen rakt över gårdsplanen på en gård, så detta är vägar för långsam körning och så hinner vi också njuta mera av scenerierna. På cykel är det perfekt! Detta småkulliga landskap, med en och annan bergknalle, är en utlöpare av Hallandsåsen. Fälten inramas av trädridåer och boklundar och gör ett lite engelskt intryck.

 

När vi kommer lite längre fram efter Påarp, ser vi Torekov och bortom den Hallands väderö, ett eldorado för fågelskådare (det lär finnas 90 arter där). Torekov är ett gammalt fiskeläge, en gång ett ganska fattigt samhälle, men som numera invaderas av överklassen, vilka köper de gamla fiskarstugorna till fantasipriser. Staden sägs ha fått namn efter en dansk prinsessa, Tora, som flöt iland här. I hamnen kan man köpa havets läckerheter och kollar på utsikten från det gamla lotsutkiket, ett litet gult hus ovanför hamnen. Detta är också ett fint ställe för att titta på solnedgången i havet (som sommartid är någon gång mellan 21 och 22). Senare på sommaren är nog bronsåldersgraven Dagshög (en av landets största) strax sydost om Torekov att föredra.

 

Längs kusten, runt hela halvön, finns en trevlig vandringsled, en del av Skåneleden. Vill man bara vandra en liten sträcka, är passagen från Dagshög till Torekov och Torekov till Hovs hallar att rekommendera. Hovs hallar är populärt för sina intressanta klippformationer. Bjärehalvön är gammal kulturbyggd och det finns massor med fornlämningar för den intresserade. En replik på ett bronsåldershus finns i hembygdsparken i Boarp. Den säregna naturen har medfört att det under 1900-talet skapats ett antal naturreservat, med rik flora och trevliga vandringsstigar. Grevie backar sydväst om Grevie och Hålehall öster om Förslöv är uppskattade vandringsoråden, liksom stigen från Hovs hallar till Kattvik. Badplatser finns runt hela halvön: Vejbystrand, Segeltorpsstrand, Rammsjöstrand, Torekovs strand och Båstads strand Malen. Vill man ha mera äventyr, kan man kravla sig ner i vattnet vid Hovs hallar (men se upp för havstulpanerna!), där det också kan vara värt att snorkla. För den trädgårdsintresserade finns Norrvikens trädgårdar strax väster om Båstad. Det finns ett antal golfbanor för den som önskar svinga sina klubbor. Båten till Hallands väderö utgår från Torekov. På väderön finns också fina sandstränder.

 

Tyvärr finns inget vandrarhem på Bjärehalvön, så vill man bo någorlunda billigt får man leta efter ”B and B” (vilket inte heller där är så många av). Men man kan ta sig till STF:s vandrarhem i Mellbystrand, inte så långt från Bjärehalvön. Solstickan heter det. Ligger nära havet och är öppet året runt. Den som inte tidigare varit på Bjärehalvön, kommer att bli förtjust var man än åker. Men om man vill ha det där lilla extra, har jag ett turförslag på de små, riktigt små, slingrande asfaltvägarna – trevligt för cykelturer (men cykeln bör ha ett antal växlar!).

 

På turistbyrån på torget i Båstad kan man hämta en gratiskarta ”Vägvisare till Båstad Bjärehalvön”, som visar alla småvägar vi inte finner på bilkartan. Vi startar alltså turen i Båstad (köpstad sedan 1400-talet med fin kyrka) och kör kustvägen till Kattvik (där kan man köpa glass och våfflor). Hovs hallar är värt ett besök i sig och tar lite tid, så det tar vi inte på den här lilla rundturen. Vi kör istället mot Troentorp och fram till väg 115 (vägen mellan Båstad och Torekov), svänger vänster och efter ett antal hundra meter till höger mot Bjäregård. Vi kommer upp på höjden och får fin utsikt över yttre delen av halvön, ser Kattegatt, Väderön och Skälderviken. Framför oss böljande fält. När vi kommer ner på väg 105, svänger vi vänster och sedan höger mot Påarp. I Påarp svänger vi höger mot Torekov. I Torekov besöker vi hamnen och tar en fika. Hallands väderö är också värt ett besök, men det är en dagsutflykt och passar inte just nu. Istället kör vi tillbaka mot V Karup och svänger höger till Dagshög.

 

Efter att njutit av den fantastiska utsikten från Dagshög och kanske haft vår pic-nic och kanske badat vid Skaudd, kan vi lämpligen köra på småvägar till Rammsjö. Då svänger man till höger ca 500 meter från parkeringen vid Dagshög. Man kommer förbi storkapitalisten Antonia Axelsson-Johnssons två nyinköpta gårdar. Hon har själv bekostat ny väg, för att slippa nyfikna, men har inte fått stänga av trafiken, så ta er gärna en titt. Sväng till höger i T-korsningen mot Burensvik och sedan till vänster i nästa korsning och sedan vänster igen vid nästa T-korsning (till höger kommer ni till Rammsjöstrand). Kör mot Mäsinge och sedan till V. Karup. Ta till höger mot Grevie och sedan vänster mot Salomonhög. Från den här lilla vägen har man en fin utsikt över dalen till vänster. Man kommer till Sinarp och sedan till Sinarpsdalen. Ute på stora vägen, sväng till höger och sedan till vänster mot Axeltorp och Bjäred. Kör Lyavägen till Korsbäcksvägen. Här har man en härlig utsikt över Laholmsbukten. Vid Finsbovägen kan vi ta en kopp fika på Café Utsikten. Efter att ha njutit av kaffet och utsikten, kör vi vidare österut till Lyavägen och fortsätter den ner till Östra Karup. Detta är en tur med mycket naturupplevelser och scenerier. Pröva den!

 

 

 

Sommar 08 367 w.jpg

KLIPPÖN I HANÖBUKTEN

Av Alf Ronnby

 

Förväntansfulla står vi på kajen i fiskeläget Nogersund och väntar på Hanöbåten. Här är en lång kö, för nu är det sommar och Hanö är ett populärt utflyktsmål. Solen lyser från en blå himmel och fiskmåsarna flyger skrikande omkring i hamnen. Nu kommer båten efter första morgonturen till Hanö.

 

Det tar 25 minuter med båten att komma över till Hanö. På avstånd ser vi den karakteristiska profilen av denna klippö med sin högsta punkt på 65 meter, där fyren sticker upp över trädtopparna. Det är en fyr vars ljus syns vida omkring, ja hela fyra mil, och är Östersjöns starkaste fyr. Fiskeläget och hamnen ligger ungefär mitt på öns östra sida. Här bodde en gång 260 personer, huvudsakligen fiskare, men idag har de bofasta krympt till bara 30 personer.

 

Många hus har köpts av sommargäster och ändrat karaktär. Men fortfarande ser vi ett antal typiska fiskarstugor, med underhållsfri, grå eternit på fasaden och stora trädgårdar framför huset, för att ha plats att hänga upp näten till tork och rensning. Här fanns tidigare de tre grundläggande servicefunktionerna i en by: affär, skola och post. Skolan är stängt sedan länge – till sist fanns bara 3 – 4 elever kvar i skolan – och fungerar nu som vandrarhem. Sommartid är det ofta fullbokat, så beställ i tid (0456-530 00). En fiskebod har blivit museum för fiskeredskap mm.

 

Affären gick över till att bara ha öppet på sommaren och blev sedan nedlagd. Men för ett tiotal år sedan blev det ny fart i byalaget, bla genom eldsjälen Yngve Carlssons initiativ och en ny, liten butik öppnades. Den nya tidsandan med sommargäster, turister och seglare avspeglas i att det numera också finns en restaurang. Brigen heter den och ligger i hamnen. Där kan man äta med utsikt över havet. Fiskarfamiljer gick inte på restaurang, men nu är det andra tider och Hanö har en mycket populär gästhamn för seglare.

 

Mitt emot skolan, dvs vandrarhemmet, finns bygdegården Hanöborg, där vi kan äta vofflor med grädde och sylt eller smörgåsar om eftermiddagen. När vi gått upp genom byn och sedan kommit till fyren, har vi en fantastisk utsikt över havet, mot Listerlandet i väster, Pukavik och Karlshamn i norr och i öster bara det stora blå. För bodde fyrmästaren och fyrvaktaren här och skötte fyren, som är från 1906. Idag är den automatiserad och fyrvaktarbostaden har köpts av byalaget, som hyr ut två lägenheter till sommargäster.

 

För att bli starkare i det lokala utvecklingsarbetet har byalaget och hamnföreningen gått samman och bildat ett kooperativ, Turismen är viktig och kooperativet står för vissa faciliteter i  hamnen för seglarfolket. Vandringslederna har blivit tydligt skyltade och märkta. Och man har arrangerat konstvandringar i naturen. Svenska och danska konstnärer har ställt ut sina verk längs en vandringsled och detta har lockat en del nya besökare till ön. Personligen tycker jag dock att dessa konstverk inte passar in i naturen.

Trots att det skett en positiv utveckling av  turistsatsningar och att det kommer mycket folk till ön sommartid, ser Yngve Carlsson problem.

-         Med bara 30 fastboende är det ganska dött på vintern. Det går inte att bo här och pendla till arbete på fastlandet. Det fungerar inte med båtförbindelserna. Den första båten går från Hanö 9.20. Det har inte gått att få någon att betala vad det kostar med en tidigare förbindelse, säger Yngve Carlsson. På ön finns inga arbeten vintertid, så risken är stor att det kommer att bli ett paradis för sommargäster och pensionärer, befarar Yngve.

Från fyren går vi över berget ner till stora, platta klipphällar vid Vindhalla på öns östra sida. Vi passerar genom en avenbokskog som är tät som djungel och släpper inte ner mycket ljus. Utan de röda markeringarna för var man ska gå, skulle man gå vilse bland alla trädstammar och stenar, som ser lika dana ut. Slutligen kommer vi ut på hallarna. Vilken kontrast mot den mörka skogen att komma ut här ljuset och den öppna rymden. Här kan man tas sig ett svalkande bad, men se upp så ni inte halkar på klipporna.

 

På väg tillbaka mot fyren, letar vi rätt på de sk grottorna, men som bara är rum under stora klippblock. Det är ett visst besvär att ta sig dit och det är nog mest intressant för barn. Det sk drakmärket intill är en vågformad vittring i berget. Men myten säger att en drake, som brukade flyga mellan Tärnö och Hanö, blev så bländad när fyren kom upp, att han flög rakt in i klippan. Innan vi kommer fram till engelska kyrkogården, stöter vi på en flock dovhjortar, som snabbt springer iväg. Det finns ganska många dovhjortar här, som hjälper till att hålla terrängen öppen.

 

Engelska kyrkogården är från tiden för Napoleonkrigen i början av 1800-talet, då engelska flottan hade en bas på Hanö. Det var innan ön hade en bofast befolkning. Kyrkogården ligger högt över havet och har ett stort träkors. Nedanför ligger den sk Bönsäcken, dvs en revel med små stenar, slipade av havet. Här kan man hitta trevliga, runda stenar att ta med hem.

 

Klockan 18.25 tar vi sista båten tillbaks till Nogersund. (Överfarten kostar 45 kr för vuxna och 25 för barn över fem år.) Vi står uppe på övre däck och ser ut över det glittrande havet. Hanö avlägsnar sig snabbt och konturerna blir suddiga. Men minnesbilderna från en härlig dag på Hanö försvinner inte så snabbt.


 
gen_22.1.gif