1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

60. Kan vi lita på politiker?

Tranor 1 web.jpg

DEN SABBADE PINGSTHELGEN

Av Alf Ronnby

 

Sedan några år har politikerna i vår riksdag saboterat vårhögtiden framför andra, genom att upphäva Annandag pingst. Det som i tusen år firats som glädjens och hänryckningens tid, vårens verkliga ankomst, har våra politiker, som saknar pietet, avskaffat med ett simpelt, politiskt beslut, utan folklig förankring. Det är med detta beslut, som med så mycket annat av politiska beslut i dessa blasfemins tider, tvingas man tillägga. Politikerna har sina egna motiv. Man fördärvade pingsthelgen för att införa en nationaldag, som få, utom de själva, ville ha.

 

Politikerna har under lång tid sålt ut viktiga demokratiska beslut till EU-byråkrater och EU:s politiska toppar. Att vi inte längre är herrar i vårt eget hus och tvingas anpassa oss till idiotiska EU-regler, har retat upp folket och det jäser bland gräsrötterna( vilket det numera bara är Vänsterparitet och Sverigedemokraterna som intresserar sig för).

 

I ett försök att ge en skenbar balans åt EU-entusiasmen bland politikerna, skulle folket få en nationaldag att fira. Att det framförallt är utkommenderade hembygdsföreningar och några invandrare (som tror att de visar sin uppskattning av Sverige på detta sätt) som deltar i de organiserade arrangemangen, visar att politikerna är förblindade av sin egen verksamhet, isolerade i den politiska maktens boningar, och inte förstår sig på hur traditioner fungerar hos folket.

 

Hittills har nationaldagen blivit ett fiasko, som en folklig manifestation och samling kring nationens ära och värden. Vi kan ju jämföra med 17:e maj i Norge, så blir skillnaden slående. Där har nationaldagen en stark, folklig förankring, som symbol för frihet och självbestämmande (från Danmark och Sverige). Varenda skolunge, förening och bygdelag är ute och firar det norska. Nationalpatriotismen har spelat en viktig roll när norska folket motstått vissa politikers försök att ansluta Norge till EU. I Norge har folket en känsla för självbestämmande, som tycks saknas i Sverige.

 

Vi har hittills inte haft sådana behov av nationell samling och klarat oss bra med det annorlunda och blygsammare Svenska flaggans dag. Möjligen ligger det något i att det för politikerna var lättare att bluffa oss in i EU, därför att vi inte har samma nationalstolthet som norrmännen. Det kan också hända att vi, när vi nu känner hur allt mer av friheten håller på att tas ifrån oss, till förmån för EU, kommer att bli mera nationalistiska och vill värna det svenska.

 

Men detta är något som politikeretablissemanget räds. Det står i strid med det politiskt korrekta att vi numera inte ska ha en svensk kultur, men en mångkultur, som betyder allt och inget. Vem känner sig hemma i ett sådant mischmasch av normer och värderingar – annat än möjligen politikens jetset, som snurrar runt i Europa och världen. Politikerna vill inte att den 6:e juni ska bli en riktig nationaldag, en manifestation av Sverige och svenskheten. Nej, här handlar det om att vi ska få tramsa oss lite med lekar och små grodorna –politiskt ofarligt och i det närmaste meningslöst.

 

Man behöver bara gå runt och prata med folk på några arbetsplatser och i grannskapet, för att förstå att det finns irritation och ett stort missnöje med att klåfingriga politiker sabbat pingsten som en uppskattad långhelg. Denna helg inföll vid en tid på året då det ofta är vackert väder, de flesta gläds åt vårens ankomst och gärna vill vara ute i Guds fria och gröna natur. Denna, vad ignoranta politiker uppfattat som en opolitisk fråga, är mera politisk än de anat och det ska inte förvåna om något missnöjesparti (som det förklenande heter) tar upp dess återinförande på dagordningen.

 

Genom att skrota Annandag pingst, som alltid varit en måndag och alltså garanterad långhelg, har vi fått en nationaldag, som kan infalla vilken veckodag som helts. Förra året var det onsdag mitt i veckan till vilken glädje då? I år är det bättre i det avseendet, men nästa år är det en lördag – ajöss med den ledigheten.

 

Detta är vad vi fått av ogudaktiga politiker, istället för en högtid av ljus och glädje, som besjungits av många och av skalden Tegnér. Det är dags att släppa ut de fängslade, vita duvorna och återupprätta pingsthögtidens status och glädje.

Pingst web.jpg

FÖRSVARET KAN INTE FÖRSVARA OSS

Av Alf Ronnby

 

För att eventuellt lyckas sälja Dyrgripen Jas till Norge, behövs det en superversion av planet, så att det passar in i ett Nato-sammanhang. Av den anledningen ska det svenska flygvapnet också bygga om ett antal Jas – anpassade till vårt invasionsförsvar – till den offensiva Natostrategin. Fast egentligen behöver vi inga Supe-Duper-Jas.

 

År 1984 hade vi 40 arméförband, 11 flygflottiljer och fem marinbaser. Efter att både järnridån och muren i Berlin fallit och förändringens vindar blåst i Ryssland, har uppfattningen bland många försvarspolitiker varit att det inte längre finns något militärt hot mot Sverige. Nerläggning av förband har skett i rasande fart, så att vi nu har bara nio arméförband kvar, fyra flygflottiljer och två marinbaser. Men de försvarsvänliga moderatpolitikerna har inte svingat färdigt sin geddesyxa. Nu vill de ha ett försvarsbeslut, som innebär att det bara blir tre arméförband och två flygflottiljer i hela landet. Men om det inte längre finns något militärt hot mot vårt land, vore det logiskt att lägga ner hela försvaret. Vi kunde nöja oss med att ha en insatsstyrka för att ta hand om terrorister.

 

Men så enkelt är det inte. För det första är det önsketänkande att det för överskådlig tid inte skulle finnas något hot mot Sverige. Den stora björnen i öster har kanske för en tid legat i idet, men nu våras det för militären i Ryssland. För det andra, ska vi kanske inte ha en försvarspolitik, men vi ska – som de storsvenskar vi är – vara med i den internationella militärbrandkåren och släcka bränder på olika håll i världen. Ja, det tycks tom vara så att detta i framtiden, via vårt EU-medlemskap, blir militärens huvuduppgift.

 

Idag är det ca 1000 soldater i utlandstjänst, som kostar futtiga två miljarder (5% av en budget på 38,5 miljarder). Men försvarets finansiella kris skylls bla på att utlandsuppdragen blivit för dyra. Visst, det ligger något i att utlandsengagemanget är dyrt, när det nästan kostar dubbelt så mycket per soldat, jämfört med de som försvarar landet. Men den intressanta frågan är vad vi får ut av detta, att våra soldater är med och visar upp sig på världsscenen. Är det en vettig uppgift för ett litet land, som knappt får ihop pengar till sitt eget försvar?

 

Det förefaller uppenbart att försvarsledningen är mycket intresserad av utlandsuppdragen. Här får de en intensifiering av samarbetet med Nato. Sju hundra av våra soldater i utlandstjänst står under Nato-befäl. Svensk militärledning har en lång tradition av samverkan med Nato. Det är där de stora pengarna finns, den avancerade tekniken och materielen, så det är givet att detta är mycket intressant för militärprofessionen. Dessutom får ledande militärer vara med bland de riktigt stora pojkarna.

 

Inte är det någon hemlighet längre, att vi är inofficiellt med i Nato. Det passar väl in i bilden av att både militären och politikerna så sakteliga – naturligtvis utan folkets mandat – snickrar på ett gemensamt EU-försvar. Hela 21 av EU:s medlemmar är redan med i Nato och fler blir det. Nato har börjat fungera som EU:s militära gren, oavsett om vi vill det eller ej.

 

Linjen är klar, fast man vågar inte fråga folket om vi är med på tåget. Vi kommer att få ett gemensamt EU-försvar, där Nato har en avgörande roll. Och då kan vi i lugn och ro avveckla vårt eget lilla försvar. I framtiden ska vi skyddas under EU:s paraply – kan man ju tro om man är så naiv.

 

Det som däremot händer, när våra soldater ingår i EU:s militärstyrkor, är att vi blir direkt indragna och engagerade på världens krigsscener. Vi har redan fått en del erfarenheter av hur kul det kan vara i tex Afghanistan och Kongo. När franska soldater, som vi samarbetade med, fick tag i en al Qaidaanhängare i Kongo och tog fram de hårda metoderna, blev det ett jäkla liv i medierna här hemma. Men var lugn, detta är inget mot vad vi kommer att så se ju mer våra soldater blir involverade i världens krigshärdar.

 

Vi har avlägsnat oss långt från neutralitetspolitiken och alliansfriheten, som under lång tid gagnat oss väl. Och inte har svenska folket fått ta ställning till den nya försvarspolitiken – utan invasionsförsvar. Vad är det för försvar som inte kan försvara landet?

 

 

Rysk officer .jpg

POLITISK TEATER KRING AVLYSSNINGSLAG

Av Alf Ronnby

 

Politiker som hamnar i maktpositioner tycks gärna vilja förstärka sin makt och ger därför statsapparaten – som är deras redskap – ökade befogenheter att kontrollera medborgarna. Därför ger nu en liberal regering – tvärt emot den vackra ideologiska överbyggnaden om mindre statlig inblandning och mera frihet – Försvarets radioanstalt i uppdrag att, efter vissa principer, kontrollera all utrikes e-post och telefonsamtal.

 

Regeringen har gjort förre socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodströms gamla förslag (med mindre justeringar) till sitt eget. Det verkar paradoxalt, men är en logisk följd av samarbetet inom EU och med främst USA vad gäller säkerhetspolitiken. Ländernas säkerhetstjänster samarbetar intimt och i Europa är politiker och tjänstemän glada över all den information man får av USA genom tex deras enorma avlyssningsprogram Echelon. I EU är man på väg att bygga upp ett liknande system (där Thomas Bodström på sint tid var pådrivande). Inom säkerhetstjänsterna är det ett tagande och givande och det finns av tradition stora förväntningar på Sveriges signalspaningskapacitet. Sådant ger status i denna värld.

 

Bakgrunden för den nya avlyssningslagen (FRA-lagen) är terroristhotet i världen. Detta hot, som i Sverige anses litet, har fått politiker och säkerhetsfolk i USA och Europa att radikalt luckra upp medborgarnas rättigheter och krav på integritet. Det verkliga och föregivna terroristhotet och människors rädsla får legitimera en utveckling av kontrollstaten, där mänskliga rättigheter och rättssäkerhet äventyras.

 

Ibland ser detta kanske ganska oskyldigt ut, som när vi i allt fler sammanhang ska uppge personnummer. De nya passen ska innehålla ett datachips med vår personliga profil. Det är USA som drivit fram detta. Vi medborgare ser nog varje åtgärd för sig som logisk och rationell efter 11:e september. Men när vi börjar få grepp om helheten, när alla nya kontrollåtgärder fogas samman, framträder en obehaglig bild: Storebror ser dig!

 

Med FRA-lagen kan vid behov (vilka avgörs av FRA) vem som helst avlyssnas. Den lilla förändring som gjorts, efter stark opinion mot lagen, gör inte mycket till eller från. Det blir i princip lagens tillskyndare som också ska stå för accepterade sökord/områden och för efterhandskontrollen. Det grundläggande finns krav, att alla människor i detta land kan vid behov, utan att det finns brottsmisstanke, avlyssnas av FRA. Tankarna går till ett system liknande det som fanns i DDR/Östtyskland, genom den statliga säkerhetstjänsten STASI.

 

Varje dataserver i landet kommer i fortsättningen att ha en koppling till FRA. Men varken terroristexperter (tex Magnus Norell) eller förre SÄPO-chefen Eriksson tror att man fångar in några verkliga terrorister genom detta system. Oro och misstänksamhet hos medborgarna mot statsapparaten, riksdagsmän och kanske en allmän olust i samhället lär väl bli resultatet av att staten spenderar en massa tid och pengar på att kolla svenskars internationella kommunikation

 

De senaste politiska piruetterna kring FRA-lagen har främst varit ett spel för det kritiska folket, kanske främst för de unga, vilka är flitiga användare av den nya kommunikationstekniken och som dessutom har mycket internationella kontakter. Det oseriösa i den senaste hanteringen av denna oerhörda inskränkning av medborgarnas integritet, visas av att man på några timmar tror sig kunna ändra på lagförslaget. Vad ger detta för intryck hos medborgarna? Jo, det förstärker intrycket av att riksdagsmännen och regeringen inte riktigt har förstått vad man sysslar med. En sak har väl turerna kring FRA-lagen visat, att om det är någon vi inte kan lita på så är det riksdagspolitikerna. Den liberala, borgerliga regeringen (liksom sossarna skulle gjort) agerar på ett sätt som försvagar medborgarnas tilltro till det parlamentariska, demokratiska systemet i landet.

 

Men när det nu inte gick att påverka politikerna att ta sitt förnuft till fånga, trots en stark opinion, så kan vi ju alla jäklas lite tillbaka genom att sätta pinnar i avlyssningsmaskineriet, tex genom att sända falska meddelanden med signalerande sökord såsom ”vi ska ställa till med ett stort bröllop i Turning Torso i september”.

Nyfiken web.jpg

TRIXANDE I EU-POLITIKEN

Av Alf Ronnby

 

År 2005 röstade medborgarna i Frankrike och Nederländerna nej till författningsförslaget för EU. Sedan dess har texten till författningen urvattnats och fördunklats, så att den är svårläst och svårtolkad. Detta verkar inte förenligt med demokratiska principer att beslutsfattandet ska vila på initierade och välgrundade bedömningar och omdömen. Är då författningsskrivarna klåpare som gjort ett misstag. Nej så är det inte. Författningstexten har avsiktligt gjorts otydlig och svårläst, så att var och en kan läsa in vad man vill. Därför ska den lättare glida igenom när de nationella regeringarna och parlamenten ska ta ställning till den. Otydligheten skapar också ökat handlingsutrymme för politiker och tjänstemannaetablissemanget att i fortsättningen tolka texten efter egna intressen.

 

Efter att folken i Nederländerna och Frankrike röstat fel i omröstningen 2005, har det heller inte varit meningen att medborgarna i EU:s medlemsländer ska få ta ställning till författningen. Inte heller fransmän och nederländare. De har röstat fel en gång för mycket. Istället ska den drivas igenom av politikeretablissemanget över huvudet på folken. Men nu var det så illa att Irlands författning kräver folkomröstning i alla frågor som påverkar landets egna grundlagar. 53,4 procent av de kloka irländarna genomskådade EU-politikernas manipulationer och ogillade den svårtolkade författningstexten. Rädslan för minskat nationellt inflytande är också helt logisk. EU-författningen flyttar över makt till EU på väsentliga politikområden, såsom rättsväsen, försvar och gränsövervakning. Toppstyrningen kröns med en EU-president och utrikesminister – som med EU-nyspråk kallas ordförande och talesman.

 

Irländarnas rungande nej irriterar EU-topparna och avslöjar deras bristande demokratiska sinnelag. De goda demokraterna (om de får säga det själva) tex Nicolas Sarkozy, Angela Merkel och Fredrik Reinfeldt vill helst vifta bort irländarnas nej och omgående fortsätta processen med de nationella parlamentens ratificeringar av författningen. Irland ska marginaliseras och det talas om att hålla en ny folkomröstning på Irland, så att invånarna kan ta sitt förnuft till fånga. Detta är ett knep de goda demokraterna i EU använt förr. När irländarna 2001 röstade nej till Nicefördraget, fick de rösta igen året därpå. Med en massiv propagandakampanj för ja, blev det som EU-politikerna ville ha det. Samma förfarande har använts i Danmark.

 

När EU-medborgarna är dumma nog att rösta nej, fortsätter politikerna att ta upp frågan tills de får som de vill. Medborgarnas inblandning är en besvärande omständighet, som gör politikernas arbete mindre rationellt. Utan att behöva släpa med sig opinionen, skulle det vara hur kul som helst att vara toppolitiker i EU, med suverän makt att fatta egna beslut. Det är därför alla parlament i EU-länderna (utom Irland) bestämt att inte låta medborgarna få ta ställning till maktförskjutningen från det nationella parlamentet till EU – och till de maktbefogenheter politikerna med sitt eget förslag, själva vill skaffa sig. Det skulle vara ärligare att politikerna gick ut och sa att ”vi struntar i vad folk tycker, för vi vet bäst vad Europa behöver”.

 

I Irland var alla partier utom Sinn Fein på ja-sidan, men etablissemanget fick ändå inte igenom sin vilja. Här i landet har nästan alla politiker i riksdagen blivit vettskrämda för folket röst efter att vi med besked sade nej till Euron. Nu får vi höra alla slags krystade motiveringar till att det inte är lämpligt med folkomröstningar, eftersom folk inte vet vad de röstar på eller röstar bort. ”Frågorna är för komplicerade för att folk ska förstå och veta hur de bör rösta. Dessutom är vi politiker en gång valda av folket, som deras representanter.” Men det är ju bara det, att vi inte har förtroende för våra politiker i dessa frågor och de har inte vårt mandat.

 

Det är komiskt hur politiker lever i föreställningen att de själva är mycket klokare än folk flest. Kanske är det uttryck för ett självbedrägeri. Politikeryrket är inte särskilt attraktivt idag och nyrekryteringen är svår. Det bäddar för ett negativt urval av politiker. Inte är det våra skarpaste hjärnor som blir politiker. Snarare tvärt om.

Tranor 2 web.jpg

PARADOXER I FÖRSVARSPOLITIKEN

Av Alf Ronnby

 

För att eventuellt lyckas sälja Dyrgripen Jas till Norge, behövs det en superversion av planet, så att det passar in i ett Nato-sammanhang. Av den anledningen ska det svenska flygvapnet också bygga om ett antal Jas – anpassade till vårt invasionsförsvar – till den offensiva Natostrategin. Fast egentligen behöver vi inga Supe-Duper-Jas.

 

År 1984 hade vi 40 arméförband, 11 flygflottiljer och fem marinbaser. Efter att både järnridån och muren i Berlin fallit och förändringens vindar blåst i Ryssland, har uppfattningen bland många försvarspolitiker varit att det inte längre finns något militärt hot mot Sverige. Nerläggning av förband har skett i rasande fart, så att vi nu har bara nio arméförband kvar, fyra flygflottiljer och två marinbaser. Men de försvarsvänliga moderatpolitikerna har inte svingat färdigt sin geddesyxa. Nu vill de ha ett försvarsbeslut, som innebär att det bara blir tre arméförband och två flygflottiljer i hela landet. Men om det inte längre finns något militärt hot mot vårt land, vore det logiskt att lägga ner hela försvaret. Vi kunde nöja oss med att ha en insatsstyrka för att ta hand om terrorister.

 

Men så enkelt är det inte. För det första är det önsketänkande att det för överskådlig tid inte skulle finnas något hot mot Sverige. Den stora björnen i öster har kanske för en tid legat i idet, men nu våras det för militären i Ryssland. För det andra, ska vi kanske inte ha en försvarspolitik, men vi ska – som de storsvenskar vi är – vara med i den internationella militärbrandkåren och släcka bränder på olika håll i världen. Ja, det tycks tom vara så att detta i framtiden, via vårt EU-medlemskap, blir militärens huvuduppgift.

 

Idag är det ca 1000 soldater i utlandstjänst, som kostar futtiga två miljarder (5% av en budget på 38,5 miljarder). Men försvarets finansiella kris skylls bla på att utlandsuppdragen blivit för dyra. Visst, det ligger något i att utlandsengagemanget är dyrt, när det nästan kostar dubbelt så mycket per soldat, jämfört med de som försvarar landet. Men den intressanta frågan är vad vi får ut av detta, att våra soldater är med och visar upp sig på världsscenen. Är det en vettig uppgift för ett litet land, som knappt får ihop pengar till sitt eget försvar?

 

Det förefaller uppenbart att försvarsledningen är mycket intresserad av utlandsuppdragen. Här får de en intensifiering av samarbetet med Nato. Sju hundra av våra soldater i utlandstjänst står under Nato-befäl. Svensk militärledning har en lång tradition av samverkan med Nato. Det är där de stora pengarna finns, den avancerade tekniken och materielen, så det är givet att detta är mycket intressant för militärprofessionen. Dessutom får ledande militärer vara med bland de riktigt stora pojkarna.

 

Inte är det någon hemlighet längre, att vi är inofficiellt med i Nato. Det passar väl in i bilden av att både militären och politikerna så sakteliga – naturligtvis utan folkets mandat – snickrar på ett gemensamt EU-försvar. Hela 21 av EU:s medlemmar är redan med i Nato och fler blir det. Nato har börjat fungera som EU:s militära gren, oavsett om vi vill det eller ej.

 

Linjen är klar, fast man vågar inte fråga folket om vi är med på tåget. Vi kommer att få ett gemensamt EU-försvar, där Nato har en avgörande roll. Och då kan vi i lugn och ro avveckla vårt eget lilla försvar. I framtiden ska vi skyddas under EU:s paraply – kan man ju tro om man är så naiv.

 

Det som däremot händer, när våra soldater ingår i EU:s militärstyrkor, är att vi blir direkt indragna och engagerade på världens krigsscener. Vi har redan fått en del erfarenheter av hur kul det kan vara i tex Afghanistan och Kongo. När franska soldater, som vi samarbetade med, fick tag i en al Qaidaanhängare i Kongo och tog fram de hårda metoderna, blev det ett jäkla liv i medierna här hemma. Men var lugn, detta är inget mot vad vi kommer att så se ju mer våra soldater blir involverade i världens krigshärdar. Vi har avlägsnat oss långt från neutralitetspolitiken och alliansfriheten, som under lång tid gagnat oss väl. Och inte har svenska folket fått ta ställning till den nya militärpolitiken. Det är väl som vanligt, att sådant förstår sig folk inte på i alla fall. Men betala ska vi.

 


 
gen_22.1.gif