1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

58. Kontrasternas land

Kvarndalen web.jpg

BYN UTAN VÄG

Av Alf Ronnby

 

- När det stormar eller då isen varken bär eller brister får vi gå på stigen runt sjön till Jonsered, säger Kristina och pekar mot väster. - Det tar en halv timma. Vi får gå upp över berget, men jag har inget emot att gå. Och från Jonsered kan jag ta tåget till jobbet. Annars tar vi båten tvärs över sjön. Det går ju fortare och så slipper vi bära så mycket. På andra sidan har vi bilen på parkeringen, där Jonsereds station låg, säger Kristina som arbetar inom vården. Kristina och hennes man Christer har bott i byn Kvarndalen i 17 år.

 

Kvarndalen är något så ovanligt som en by i Västra Götaland, ca 25 km från Göteborg, som inte har väg. Byn ligger vackert på sydsluttningen av Rammberget vid sjön Aspen. Kvarndalen har fått sitt namn efter en kvarn som fanns i bäcken som rinner genom byn. Platsen var ett utflyktsmål för arbetarfamiljer från bruksorten Jonsered. Den kände fotbollsspelaren Konrad Törnqvist, hans bror och en kompis var de första som byggde hus i Kvarndalen 1934 – 35. De var arbetare i Jonsered.

 

Efterhand växte byn till nio hus. Idag är där elva. Man sprängde i berget och fällde skog som användes för att bygga husen. Det var ett slit att bygga där, eftersom det inte fanns väg och det mesta fick fraktas med båt över sjön och bäras upp på berget. Idag har byn fyra bofasta familjer. Naturligtvis finns det varken butik eller skola eller några andra faciliteter i byn.

 

- Vi har bott här i 40 år och det har inte varit några större problem att inte ha väg, säger Irene. Man anpassar sig efter förhållandena, men det är klart att vi fått bära mycket. Vi har tre barn, tvillingar och en till, som vuxit upp här och det har gått bra. Skolskjutsen hämtade dem på andra sidan sjön. När de kom i tonåren hade de egen båt och moppar på andra sidan, säger Irene.

 

- Vi flyttade hit 1990 och det har vi inte ångrat. Det här är huset Konrad byggde, säger Christer. Det är billigt att bo här. Byn ligger i södersluttning så det blir varmt, flera grader varmare än på andra sidan. Vi eldar för det mesta med ved. Jag fiskar ofta och det finns mycket fisk i sjön. Just nu har vi köpt ett lamm, som vi ska lägga i frysen. De dagar vi måste gå, vill man inte ha mycket att bära. På vintern ser vi till att ha frysen full med mat, så vi klarar oss länge, säger Christer.

 

- I en så här liten by känner alla alla. Är det något gemensamt, som tex vattnet – vi har en borrad brunn som vi äger tillsammans -  så hjälps vi åt och vi delar på kostnaderna. Men nu för tiden är det inget större umgänge i byn. Det var annorlunda förr, bland dem som byggde här tillsammans, säger Kristina.

- Särskilt mycket hjälp eller service har vi inte fått av kommunen. Vi får klara oss själva, säger Kristina. Men vi hade en gammal gumma som bodde här ensam och hon fick hjälp från hemtjänsten. De hade ingen båt så de kom gående med mat och annat i ryggsäckar till gumman, säger Kristina

 

Jag funderar över varför folk väljer att bosätta sig i väglöst land. Själva framhåller de att det är för naturen, att det är vackert, lugnt och stilla och man rår sig själv.

DIGITALELÄNDET

Av Alf Ronnby

 

”Välkommen till Telia. Här beskriver du ditt ärende med egna ord, istället för att knappa dig fram. Om du säger vad du vill ha hjälp med, så kan jag koppla fram dig. Vad gäller ditt ärende?”

Så där låter det numera när man ringer till Telia. En röststyrd dator ska lotsa en rätt i handläggarbyråkratin. Men om man inte har ett ärende som passar in i standarduppsättningen av frågor, typ faktura, flyttning av telefon, beställa bredband eller nytt lösenord, blir det snabbt problem. Tänker man efter ett par sekunder hur man ska formulera sig, kommer datorns vänliga röst genast tillbaka.

”Förlåt, nu hörde jag inte. Om du vill ha exempel på hur man kan uttrycka sig, säg Hjälp! Säg annars vad det gäller, så kopplar jag fram dig.” Ja, då är det väl bäst att säga Hjälp!

”Okey, detta är ett röststyrt system som automatiskt koppar fram dig om du säger vad det gäller. Du kan säga: jag har en fråga på fakturan för min fasta telefoni, eller jag vill beställa flyttning av telefon. Vad gäller ditt ärende?”

Men om jag nu säger att det blivit ett fel vid inbetalning till mitt refillkonto via Internetbanken, blir det för mycket för datorn. Och hur gör jag då? Det går helt enkelt inte att komma till en växel där jag kan tala med en människa och förklara. Datorn återkommer med:

”Förlåt, jag hörde inte vad du sa. Gäller det felanmälan eller support?”

Ja, jag får väl dra till med support, så kanske jag kommer någon stans där det finns en människa på andra sidan luren. Men jag kan tänka mig att många blir ställda och ger upp vid det här laget. Dock, är man tillräckligt envis ger datorn också upp till sist och säger ”Okej, jag ska se till att du får hjälp.”

Detta är bara ett exempel på vart vi är på väg i vår nya digitaliserade värld.

 

Är det bra? Ja, det är kanske bra för företagen som kan spara personal. De flesta stora företag och myndigheter tycks nu ha dragit ner så mycket på personal i växeln att vi är hänvisade till knapptryckningar eller datorer. Men det är väl tveksamt om kunderna tycker det är bättre än det var förr, då man fick tala med en människa av kött och blod. Teknikutvecklingen skapar arbetslöshet, som möjligen kompenseras av att vi konsumerar allt mer, men de överflödiga får staten hålla under armarna.

 

Telia arbetar hårt på att vi ska gå över till digital-tv via bredband, dvs. samma som vi använder för datorn och Internet. Men vill man titta på Tv, samtidigt som någon i familjen surfar på Internet blir det problem med uppkopplingen och hastigheten. Det hette från politikerhåll och marknadsprofitörer att det skulle bli så bra när vi gick över till digitala Tv-sändningar. Men många har vittnat – bla i Skånska Dagbladet – om problem med sämre bild eller kanske ingen bild alls – trots att man lagt ut en del pengar på digitalboxar.

 

För en tid sedan ändrade SVT helt sonika bildformatet, så att alla vi som har lite äldre Tv-apparater måste köpa nya bredbilds-tv, om vi vill slippa ha en smal bild mitt på rutan. Vi tycks leva i en tid då klåfingriga politiker och profitörer i en salig förening fattar det ena beslutet efter det andra över våra huvuden och vi ska bara anpassa oss. Detta är också en slags kapitalisternas och teknokraternas diktatur.

 

Det finns andra aspekter på detta, tex verkar det uppenbart att det analoga är mera mänskligt, att det är så mycket enklare att hantera och mera logiskt än det digitala. Tänk hur enkelt det var förr när vi skulle banda ett Tv-program. Vi behövde bara sätta på videon, kolla att rätt kanal var inställd, stoppa in bandet och trycka på Rec. Nu, med dessa förnämliga digitalboxar med hårddisk, gäller femtioelva knapptryckningar innan vi kan spela in programmet. Och inte kan man ta det med sig, som med videobandet. Men lugn, snart ska vi köpa nya boxar igen med inbyggd brännare! Så rullar våra pengar till profitörerna.

 

Bankerna, myndigheterna, mfl vill att vi ska använda Internet för våra ärenden: deklarera, fylla i blanketter, göra beställningar, kolla nyheterna, mm. Stundtals kan man uppleva att vi blivit Interntes fångar och vi klarar oss inte utan bredband. Och helst ska vi vara ständigt nåbara via våra mobiltelefoner. Då går det att hålla ständig koll på var vi är. Välkommen till vår sköna digitala värld!

Arizona web.jpg

ÖKNEN LOCKAR

Av Alf Ronnby

 

Han kommer ridande över stäppen på sin svarta häst. Med cowboystövlar, blåjeans, flanellskjorta, keps och lasso ser han mera ut som en cowboy än en indian. Men han är Apache. Jag möter honom i Whiteriver reservatet. Han heter Joseph. ”Where are you from?” frågar Joseph. ”I am from Sweden”, svarar jag. ”Well, I have been to Europe, to Germany. I was a US soldier in the second World War,” säger han.

 

Då man flyger in över Arizona blir det uppenbart att det mesta är öken och bruna berg. På några få platser kan man urskilja lite grön skog.  Först kommer vi norr ifrån in över Coloradoplatån. Där finns några höga berg. Högst är San Fransisco Mountains vid Flagstaff. Grand Canyon ormar sig fram i öster. I årtusenden har Coloradofloden grävt sig ner och gett denna märkliga ravin.

 

Mitt i Arizona ligger soldalen med huvudstaden Phoenix och 1,5 miljoner invånare. En ström av människor har kommit hit de senaste decennierna och bebyggelsen sprider sig i dalen. På vintern kommer ”snowbirds” från de nordliga staterna. Det är pensionärer som flyr från kylan till sol och värme. Sun City en bit från Phoenix är en stad helt för pensionärer. Söder om soldalen börjar Sonoraöknen, vilken sträcker sig ner i Mexico. Mitt i öknen ligger Arizonas näst största stad Tucson med 500 000 invånare. Både Phoenix och Tucson skulle inte klara sig om man inte hade den stora tillförseln av mat, vatten och andra förnödenheter utifrån.

 

Indianerna, som levt här i tusentals år hade anpassat sig och tog vara på vad naturen gav. The Old Once, Anasazis, som Navajos kallar förfäderna till Puebloindianerna byggde bevattningssystem och levde i byar. En del av Anasazis bosättningar finns bevarade på klipphyllor tex i Canyon de Chelly.

 

Arizona har många indianreservat. På de platta ”bordsbergen” sk mesas i norr bor Hopi, en djupt religiös stam, omringade av Navajo. Navajoindianerna är den största stammen med 200 000 medlemmar. Deras huvudstad heter Windowrock, efter ett berg med ”fönster”. Många Navajos lever i familjer utspridda över det stora reservatet, där de livnär sig på getter och får, på jakt och fiske och på att tillverka smycken. Men de flesta har också socialbidrag. En del av familjerna bor fortfarande i sina traditionella ”hogans”, som liknar lappkåtor till konstruktionen. Det platta landskapet består mest av stäpp och öken. Stammen tjänar pengar på reservatets kolfyndigheter och på turismen. Monument Valley (känt från västernfilmer) och Canyon de Chelly är populära turistmål.

 

Apacheindianerna lever i ett bergigt och skogsbevuxet område i sydväst. De har skogsbolag och ett casino som de tjänar mycket pengar på. Andra indianreservat har också casinon. När jag möter Joseph har han varit ute och sett om sina ungdjur. Han är vänlig och intresserad av att samtala. Ibland har jag hört av vita amerikaner att det kan vara farligt att besöka indianerna på reservaten. Och visst finns en stark ömsesidig misstro mellan vita och indianer, vilket har sina historiska grunder. Men jag har aldrig haft några problem. Joseph berättar att han sett en skallerorm på stigen den här morgonen.

 

Indianerna har i historien blivit oerhört illa behandlade av de vita: jagade, dödade, massakrerade. De överlevande föstes ihop i värdelösa reservat. Men just i Arizona råkar reservaten ha naturtillgångar. Min erfarenhet är att om man kommer från Europa blir man väl mottagen av indianerna. Jag har besökt åtskilliga. Men jag har också mött stor bitterhet mot myndigheterna.

 

En central fråga är hur indianerna ska kunna bevara sin kultur samtidigt som de moderniserar sina samhällen. Ett svar jag ofta fått från ledare är att moderniseringen måste vara deras eget verk, att det växer fram underifrån och inte pressas ner över dem av det vita Amerika – något lättar sagt än gjort.

 

Hela familjen är samlad kring bakugnen. Zunifamiljen håller på att baka bröd när jag träffar dem. Jag blir bjuden på en brödkaka. Det smakar gott. Efteråt blir jag inbjuden till familjens hem. De bor i ett typiskt adobehus, vilket är det vanliga bland Puebloindianer. Det är ett brunt, fyrkantigt hus, mest likt en kub och byggt av lersten med platt tak. Huset är ganska litet för en familj på sju personer, enkelt möblerat, rent och snyggt. Kvinnorna står för sammanhållningen i familjen och byn.

 

I södra Arizona lever Tohono O’Odham under karga förhållanden i Sonoraöknen. Det är varmt och torrt, upp till 50 grader och nu snustorrt efter sju års torka. Men öknen har ändå mera djur och växter än jag hade trott. Den berömda Saguarokaktusen finns bara här. Saguaron kan bli 200 år och suga upp 1000 liter vatten, vilket den klarar sig på ett helt år. Indianerna brukar äta kaktusens frukter. En dag när jag vandrar på en stig och svetten lackar, får jag se ”The Gila Monster”. Så kallas den sällsynta, halvmeter långa och giftiga ödla som finns i Sonora. Faktiskt, en halvtimma senare ligger en skallerorm på stigen. Den börjar skallra – varna – och jag tänker på vad Joseph sa: skallerormar anfaller om man kommer närmare än två meter. 

 

 

 

   

 

Amish 01web.jpg

AMISH SÄGER NEJ TILL MODERNITET

Av Alf Ronnby

 

I staden Arthur möts en ålderdomlig bondekultur och det moderna USA. Det ser underligt ut när kvinnor med ”hucklen” och män med yviga skägg kommer körande i sina buggies, mitt bland moderna bilar i Arthur, en liten stad på slätten i Illinois. Idag är det marknad och ovanligt många Amish har kommit till stan. Där kommer en kvinna med fyra barn i en öppen vagn, dragen av en liten häst. Mamman och flickorna är klädda på samma sätt: enfärgade dräkter och hätta på huvudet. Amish kommer till stan med häst och vagn, eftersom de inte får använda bilar.

 

Visst har jag hört talas om Amish förr och undrat över att en grupp människor med så annorlunda, avvikande livsstil kan överleva i det modernistiska USA, med alla sina lockelser. De bor inte i några avlägsna, isolerade samhällen utan mitt bland andra människor. Amish är en djupt religiös grupp människor som kom till USA på 1700- och 1800-talet. De kom huvudsakligen från Elsas Lottringen i Tyskland, där de var förföljda för sin tro. Rörelsen kallas anabaptister och var delvis revolutionär. De förespråkade gemensamt ägande och vägrade bära vapen. Dopet, som är bekräftelsen på medlemskapet i kyrkan, ska ske när personen själv kan bestämma. Tillsammans är Amish ca 200 000 i USA. De flesta finns i Pennsylvania och de talar en ålderdomlig tysk dialekt. Församlingarna runt Arthur består av ca 4000 medlemmar.

 

Jag vill veta lite mera om Amish på plats. Solen lyser över den platta prärien, som nu är uppodlad, då jag åker för att besöka en amishförsamling. Jag stannar till vid en smedja, som väckt mitt intresse. Smeden håller på att sko en häst. I trädgården hänger nytvättade kläder på tork. Det ger en lustig snabbild av uniformiteten hos Amish. Alla går i stort sett klädda på samma sätt. Kvinnorna i enfärgade dräkter i grönt, blått, grått eller lila. Männen har blå byxor och grå eller ljusblå skjorta. På huvudet har de ofta en bredbrättad hatt. Barnen är klädda som de vuxna. Jag tror att uniformiteten i livsstil och klädsel är en del av deras strategi för att undvika social konkurrens och avvikande beteende

 

Efter en del prat om smedens arbete och alla hästar som Amish använder, eftersom de inte får använda traktorer eller bilar, kommer vi in på deras klädsel, med anledning av klädsträcket utanför. Smeden, som heter Kurt, säger att den gemensamma klädseln är ett sätt att skapa likhet, att inte göra åtskillnad pga det yttre.

 

-         Vår församling är ganska liten. Det är bara ett 30-tal familjer. Varannan söndag har vi gudstjänst hemma hos någon av oss. Efteråt äter vi lunch tillsammans. Detta tror jag bidrar till gemenskapen här, säger Kurt.

 

 

Kurt ger också ett exempel på solidariteten i församlingen. Amish har inga egna sjukstugor eller sjukhus. De använder samma som andra amerikaner.

 

-         Men det kan bli dyrt, säger jag av egen erfarenhet. Har ni försäkringar?

-         Nej, vi har inga försäkringar, men om vården blir så dyr att familjen inte klarar det, så samlar vi hop pengar till dem i församlingen.

 

De flesta Amish är bönder. Män och hästarna arbetar på fälten. En man med långt skägg kör och vänder på det slagna höet för att det ska torka. På en annan åker sprider man gödsel. Fyra hästar drar en stor, tung gödselspridare. Hästarna kämpar hårt och plötsligt inser jag varför det är så tungt. Mellan hästarna och gödselspridaren har man kopplat en liten traktor. Kraftuttaget används för att sprida ut gödseln. Det fixar inte hästarna. De kan bara dra. När jag undrar hur detta går ihop med att de inte får använda traktorer blir svaret: ”

 

-         Traktorer får inte användas som dragfordon. Det är inte detta!

 

 Jag besöker några gårdar. På de flesta är man ute och arbetar på fälten. En av gårdarna har specialiserat sig på mjölkproduktion och har många kor, men jag får inte gå in i stallet. Jag pratar med ägaren Wilbur som berättar att det är en stark tradition att bruka jorden, något som alltid varit avgörande för människans överlevnad.

 

-         Jordbruket går i arv och barnen får tidigt vara med i arbetet på gården. På så sätt går kunskapen vidare från generation till generation. Det sätt vi sköter jordbruket på skapar många arbeten så det räcker åt alla. Vi har ingen arbetslöshet. Här skapas en arbetsgemenskap. Vår sammanhållning stärks genom arbetet tillsammans, säger Wilbur, som svar på mina frågor.

 

 

Amish får inte använda el, därför är jag mycket nyfiken på hur arbetet går till på den snickerifabrik jag ska besöka. När jag anländer är det lunchpaus och ett stort antal unga kvinnor ligger och vilar sig på gräsmattan. Istället för el användes tryckluftsmaskiner i fabriken. En dieselmotor driver kompressorn och rör och slangar leder tryckluften ut i hela fabriken. Belysning och uppvärmning sker med propangas. I fabriken arbetar både män och kvinnor tillsammans, alla uniformt klädda.

 

Förmannen som visar mig runt heter Wolfgang. Han visar tydligt intresse för besökaren från Sverige. Jag får tillfälle att ställa många frågor kring hur Amishsamhället fungerar. Han berättar att de har sina egna skolor där barnen lär sig mera om vad det betyder att vara Amish.

 

-         Lojalitet mot församlingen, hjälpsamhet och praktisk kunskap värderas högt. Barnen ska vara flitiga och lyda sina föräldrar,” säger Wolfgang. Jag frågar om det är någon som lämnat församlingen. ”Inte vad jag vet. Men det kan ju ha hänt. Det är tillåtet att ge sig iväg och man kan också bli utesluten om man verkligen missköter sig. I tonåren har vi en tradition att man får vara lite friare,” säger Wolfgang.

 

Han berättar att gifta män inte ska klippa skägget. Skilsmässa, preventivmedel, militärtjänst och att titta på Tv är inte tillåtet. Inte att använda el över huvud taget.

 

-         Men varför får ni inte använda el, undrar jag.

-         Vad händer när du börjar använda el? svarar han retoriskt. Jo, då skaffar du Tv, musikanläggning, dator och en mängd andra el-prylar. Sådant kan förvrida huvudet på folk. Du får en massa idéer och impulser, olika slags lockelser utifrån som gör dig förvirrad. Harmonin i ditt liv får du genom att hålla dig borta från allt detta. Dessutom kommer du till att sitta och titta på Tv istället för att umgås med andra i församlingen.

-         Men bilar då, varför får ni inte använda bilar? undrar jag.

-         Det är samma med det. Bilar leder till mycket annat. Du färdas iväg långt ut ur lokalsamhället och får intryck och idéer som skapar störningar i din själ. Bilar bryter harmonin och gemenskapen, säger Wolfgang.

 

Centralt i Amish’ kultur är ”gelussenheit”, dvs. lydnad under en högre makt – Gud. Gelussenheit leder till en sträng kollektivism, raka motsatsen till den dominerande kulturen i USA. Barnen får tidigt lära sig vördnad, lydnad, tålamod och plikter samt att se till församlingens intressen före sina egna. Reglerna för vardagslivet kallas ”ordnung”. Ordnung sägs vara till för att skapa enhet och samförstånd och göra livet enklare. Enhetlig klädsel skapar grupptillhörighet och identitet. Det finns en liten säkerhetsventil från ”ordnung”. Tonåringarna får i en period leva ett lite firar liv. Det kallas ”rumspringa” och tillåter ungdomarna att göra saker som annars inte är tillåtet. De kan pröva världen utanför Amishs ”reglemente” och ”rasta av sig”. Vad jag vet återgår de flesta sedan till ordningen. Det modernare och glättigare livet passar kanske inte med deras bakgrund och ideal.

 

Amishsamhället har en platt social struktur. De har inga formella ledare – men troligen informella. Amish har inga kyrkor och inte några präster. Deras religiösa samlingar och ceremonier, samtal om Gud, mm, sköter medlemmarna själva. Troligen spelar den platta strukturen och deras kollektivism stor roll för gemenskap och sammanhållning. I den församling jag besökte fick jag inte veta något om sociala problem, om avvikande beteende, alkoholmissbruk, kriminalitet eller fattigdom. Det behöver inte betyda att det inte finns. Men i ett lokalsamhälle med så här tät, stark social kontroll blir det nog mindre av dessa problem. De som trivs och fungerar bra tillsammans med de andra i församlingen, kan ha ett bra liv. Är man avvikare blir det värre.

 

 

 

När jag lämnar Amish efter ett par dagar, tänker jag att det nog är den enkla livsstilen, uniformiteten, den sociala kontrollen och livet på platsen – man lämnar inte lokalsamhället – som kanske är Amish hemlighet till att de, med sin ålderdomliga livsstil överlever i USA. Kanske också att det just är USA där det finns stor tolerans mot religiösa sekter.

 

 

Amish 02web.jpg

SVENSKEN FÖR MAKTSKIFTE MEN INTE FÖRÄNDRING

Av Alf Ronnby

 

Den svenske statsministern Fredrik Reinfeldt ser allt mer bekymrad ut och han har all anledning att se missmodig ut. Sedan valet hösten 2006 har regeringens popularitet rasat och idag leder oppositionen (bestående av socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet) med 16,4 procent i opinionsundersökningarna. Oppositionen får 56,3 procent mot alliansregeringens 39,9. Moderaterna, det största partiet i alliansen (de andra är centern, folkpartiet och kristdemokraterna), har tappat mest och får nu bara 20,4 procent medan socialdemokraterna har 43 – alltså mer än alliansens fyra partier tillsammans.

 

Både regeringen och statsvetare är lite förbryllade över att regeringen är så impopulär. Ekonomin går bra i Sverige. Arbetslösheten är förhållandevis låg – 4,9 procent i juni 07 mot 6,3 i juni 06 – och hushållens disponibla inkomster har ökat. Lönearbetarna har fått mera i plånboken genom de så kallade jobbavdragen, dvs. lägre skatt för dem som arbetar. Men eftersom svenska folket under många år vant sig vid en socialdemokratisk folkhemsmodell, gillas inte att regeringen i sin iver att driva alla till arbete, försämrar för de sämst ställda, dvs. arbetslösa och sjuka. Det är både piskor och morötter, men piskan känns mest i nacken på dem som redan ligger ner.

 

Den förda socialpolitiken stämmer inte med vad Reinfeldt lovade i valrörelsen. En borgerlig regering skulle ha en lika bra socialpolitik som socialdemokraterna. Nu tycker var tredje väljare, som röstade på alliansen, att regeringen inte är trovärdig. Den håller inte vad den lovat i socialpolitiken. Avgifterna till arbetslöshetskassan (A-kassan) har ökat, men ersättningen minskat från 80 till 70 procent av lönen och efter 200 dagar till 65 procent och upphör efter 300 dagar. Deltidsarbetande ska inte kunna få ersättning för resterande till heltid. Regeringes krav är att arbetslösa måste ta vilket arbete som helst från första dagen. De ska också ta arbete på annan ort.

 

Sjukersättningen sänks efter ett år från 80 till 75 procent. Beräkningsgrunderna skärps. Läkarintyg kan krävas från första dagen. Försäkringskassan avgör på administrativa grunder om sjukersättning kan ges. Trots att det finns läkarintyg kan den ”icke godkände” sjuke gå minste om ersättning. Regeringen, med finansminister Anders Borg i spetsen, planerade att ändra lagen så att ingen skulle kunna få mer än 75 procent i sjukersättning efter att ha varit sjuk ett år. Även om det finns kollektivavtal om högre sjukersättning, eller privata försäkringar, skulle lagen hindra att ersättningen blev högre än 75 procent. Fackföreningarna och tom företagarna kritiserade förslaget hårt och till sist fick regeringen skrota detta impopulära förslag. Historien visar att Sverige har en delvis teknokratstyrd regering, där finansministern samlat en rad marknadsekonomer kring sig och styrs av dessa. Fadäsen har allvarligt skadat finansministerns förtroende.

 

Pensionärerna, som inte har något ”jobbavdrag”, missgynnas och ångrar att de röstade på alliansen. Regeringen tror att bilisterna kör försiktigare om de själva får betala mera av trafikförsäkringen, därför höjs avgiften. Många väljare är missnöjda med att löftet om slopad fastighetsskatt blev ett namnbyte till kommunal avgift och att ändringen främst gynnar dem med dyra villor i storstadsområdena. I hela landet kommer 200 000 småhusägare att få högre ”fastighetsskatt” än tidigare. Den slopade förmögenhetsskatten gynnar också de bäst ställda. Skatteavdraget för så kallade hushållsnära tjänster (dvs. städning, mm) favorisera dem med god ekonomi, som köper dessa tjänster. Vanligt folk städar själva. Regeringens politik anses orättfärdig, vilket anses förkastligt Sverige.

 

Alliansregeringen anses ha stora brister när det gäller erfarenhet och kompetens. Reinfeldts utnämningspolitik är ett misslyckande. Moderaten Maria Borelius blev handelsminister för en vecka eller så, sedan fick hon gå. Moderaten Cecilia Stegö Chiló var i tio dagar kulturminister. Hon betalade inte Tv-licensen, då fick hon gå. Moderaten Ulrika Schenström blev statssekreterare och drack för mycket vin i tjänsten, då fick hon gå. Statssekreterare Karin Forseke drabbades av slagskuggan från Carnegie – där man fuskat med bonusprogram - och fick gå. Moderaten Ewa Björling blev handelsminister efter Borelius. Hon har byggt svart, men har ännu inte fått gå. Moderaten Nicola Clase blev statssekreterare efter Schenström. Även hon har använt svart arbetskraft, men klarat sig ändå. Miljöminister Anders Karlgren har undanhållit 130 000 kronor han skulle betalt i skatt.

 

Moderaten Tobias Billström blev migrationsminister. Inte heller han gillar SVT (Sveriges Television, statlig) och i sin protest betalade han inte sin Tv-licens. Men han som man fick inte gå. Moderaten och partisekreteraren Per Schlingmann betalade inte heller han sin Tv-licens, men får fortsätta som partisekreterare ändå. Moderaten Anders Borg blev finansminister, expert på ekonomi och vet att bästa vinsten blir det av att slippa skatt och hade därför svart arbetskraft (barnpassning). Även han är man och klarade sig därpå. Moderaten Carl Bildt blev utrikesminister med tveksamma aktieaffärer och optioner i ryska Vostok Nafta, vilket ger honom en lojalitetskoppling till ett företag som spelar en roll i rysk utrikespolitik (och gasledningar i Östersjön).  Men män emellan lät Reinfeldt honom stanna på sin post.

 

De flesta känner till Agatha Christies Tio små negerpojkar (Ten Little Niggers). De tio gäster, som sitter fast på en ö, faller ifrån en efter en. Och i ramsan om negerpojkarna är det samma visa: en sätter i halsen, en annan försover sig, en tredje blir akterseglad, en fjärde använder en yxa…. osv. Till sist är ingen kvar. Riktigt så illa har det ännu inte gått med den moderatledda regeringen. Men man kommer osökt att tänka på ramsan om negerpojkarna, när man ser hur den ena efter den andra ministern faller bort pga tillkortakommanden och diverse fusk.

 

En påtaglig skillnad är att alla utom en, försvarsminister Mikael Odenberg, som gått är kvinnor. De män, Billström, Schlingmann och Borg, som har samma försyndelser på sitt samvete som de petade kvinnorna, har fått fortsätta. Hur kommer detta sig? Är det ett utslag av en kvardröjande patriarkal struktur eller så enkelt som att statsministern är en man?

 

Att betala svart är inte lagligt, men uppfattas kanske av många som ett lindrigt brott. Allvarligare borde det vara att i en medveten protest strunta i att betala Tv-licensen, trots att man har Tv. Kan väljarna verkligen ha förtroende för en minister som sysslar med subversiv verksamhet? Och hur kan statsminister Fredrik Reinfeldt ha en sådan politiker i sin ministär? Detta visar kanske att han inte har det rätta omdömet och de rätta ledaregenskaperna. Det är något annat att vara statsminister än ordföranden i Moderata ungdomsförbundet.

 

Det har funnits en viss kultur hos moderaterna av statsfientlighet. Statens verksamhet ska inskränkas till ett minimum. Därför är det rätt att syssla med civil olydnad mot staten. Dessa moderatrebeller har nog inte tänkt sig att de skulle komma i en position där de skulle kunna kontrollera och bestämma över statens verksamhet. Men nu sitter de där, som tex migrationsminister Tobias Billström, och ska ta ansvar för en verksamhet de varit fientliga mot. Det är något paradoxalt i detta och frågan om ministrarnas kompetens får en annan dimension än bara slarv. Är de över huvud taget trovärdiga?

 

För väljarna är det stötande att dessa moderata ministrar framstår som gnidna girigbukar och moraliska haverister, som inte vill betala skatt. Det är bra för moderaternas högavlönade skattesmitare att ha en ideologi som samtidigt gynnar den egna plånboken! Trots att hushållsnära tjänster nu kan ge skatteavdrag, blir det uppenbarligen billigare med svart arbetskraft.  Jag misstänker att både väljare och ledare i de andra borgerliga partierna känner sig lurade av Reinfeldt. Inte nog med att moderaterna tagit de tre absolut viktigaste ministerposterna och halva regeringen. De har också besatt viktiga poster med folk som inte håller måttet och med politiker som har det gott ställt, men är minst benägna att göra rätt för sig.

 

Hur kommer det sig då att väljarna röstade fram alliansregeringen? Det är en het fråga, kanske inte minst hos dem som varit socialdemokrater, men i valet röstade på alliansen. När de intervjuas låter det som att de var hjärtligt trötta på den stöddige och självgode Göran Persson, socialdemokraternas partiledare och statsminister. Sverige är ett land där jämlikhet hyllas av många och Persson hade blivit allt för kaxig. Många väljare ville bli av med honom och röstade för ett maktskifte i tron att det skulle bli som med tidigare borgerliga regeringar: nya ministrar men i stort sett samma politik. Nu har de fått kalla fötter och flyr till socialdemokraterna, trots att dessa ännu inte sagt vilken politik de vill föra – eller just därför.


 
gen_22.1.gif