1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

57. Den aggressiva människan

Love .jpg

DEN PERMANENTA VENDETTAN

Av Alf Ronnby

 

Blodiga, söndertrasade och lemlästade människor kommer till sjukhuset i Gaza City. Män, kvinnor och barn har dödats och skadats av Israels flygattacker mot Gaza i den ständiga våldsspiralen. Hamas beskjuter södra Israel med Qassamraketer och dödar en israelisk man och skadar några. Då ger Israel igen hundrafalt! Flygattackerna på Gaza har dödat mer än 100 palestinier och skadat ännu fler, många kvinnor och barn. Detta är den permanenta hämnden.

 

Israels taktik mot Gaza påminner om nazisternas mot judarna, som var instängda i ghettot i Warszawa under andra världskriget. Det handlar om isolering och att man stryper leveranser av förnödenheter, vatten och energi. Man kan få intrycket att Israel försöker svälta ut Hamas och palestinierna i Gaza. Den taktiken tycks ha en bumerangeffekt. Stödet för Hamas ökar bland palestinierna och i arabvärlden, samtidigt som Israels anseende i världen stadigt minskar genom denna stats oproportionerliga våld mot palestinierna.

 

Att Egypten deltar i isoleringen och inneslutningen av palestinierna i Gaza, måste ses som ett oerhört svek av de drabbade. Men bakom ligger USA:s krav på Egypten, som motprestation för bistånd från USA. Det är då inte konstigt att det Muslimska brödraskapet i Egypten vinner i popularitet. Se här ännu en bumerangeffekt av USA:s och Israels politik.

 

Bakgrunden till allt detta elände är naturligtvis judarnas ockupation av palestinsk mark och fördrivning av tusentals palestinier. Dessa uppfattar, på goda grunder, Israel som en ockupationsmakt och anser sig ha rätt – även enl internationell rätt – att göra motstånd mot ockupationsmakten. Detta har pågått i mer än 50 år och de stridande har aldrig kommit till ett vapenstillestånd och än mindre till en fredsuppgörelse. I arabvärlden delar man palestiniernas syn på förhållandena, men efter flera militära misslyckanden, gör man inte mycket för att hjälpa sina utsatta bröder och systrar. Detta beror nog mindre på viljan än på oförmågan hos korrupta regimer och på att det ytterst är USA som ”bestämmer spelets regler”.

 

I den övriga världen har opinionen i Palestinafrågan svängt fram och tillbaka när det gäller hos vem sympatierna ska ligga. Stödet för Israel och judarna har grundats i vad som hände judarna under förintelsen. Detta spelar fortfarande en roll. Men Israels hårda linje mot palestinierna har också lett till starka sympatier för detta förtrycka folk. Ett folks lidande motiverar inte deras förtryck av ett annat.

 

Idag tror jag många är utleda på denna hopplösa konflikt och därför tror jag inte Hamas’ strategi fungerar. Den går – får man förmoda – ut på att provocera Israel till dessa våldsamma övergrepp och att sympatierna och världsopinionen därmed skulle hamna hos Hamas och palestinierna. Hamas är förmodligen för isolerat för att inse att världsopinionen inte kommer att reagera till stöd för dem, även om man känner vrede över Israels övergrepp.

 

Det är väl snarare så, att många tycker det år något patetiskt över Hamas försök att ge Israel nålstick. Hamas kommer aldrig att nå sina mål den vägen. Deras strategi leder bara till ännu mera lidande för det palestinska folket. Så må Hamas nu demonstrera på gatorna i Gaza och proklamera att man vunnit över Israel – när inte ännu fler människor dödades i den senaste attacken. Hamas självbedrägeri är häpnadsväckande.

 

Palestinierna i Gaza tvingas till ett förbittrat liv i armod och vrede. Det är detta, som får ett desperat folk att stödja terroristorganisationen Hamas. Människor som tvingas leva under extrema förhållanden tenderar att tillgripa eller tro på extrema metoder. Isolering och förtryck leder till extremism – våldsspiralen kan fortsätta. Hamas isolering leder också till att extremisterna får större utrymme.

 

Kampen mot Israel kan inte palestinierna vinna med vapenmakt. Men Israel skulle förmodligen vara beredd att gå långt om man fick garantier för att det blir slut med självmordsbombare och raketbeskjutning. Israel bör riva den förbannade muren, tillåta palestinier i förskingringen att återvända och hjälpa till att få en ekonomisk utveckling i de palestinska områdena. Bättre att låta säkerhetspolisen ta hand om terrorister än att fortsätta den permanenta vedergällningens politik.

Barn .jpg

PÅMINNELSE OM KRIGETS VANSINNE

Av Alf Ronnby

 

Helikoptrarna från kompani Charlie, med 100 man, landar utanför den lilla byn My Lai (eg. Tu Chung) i Song My provinsen. Soldaterna är på jakt efter FNL-gerillan. Det är den16:e mars 1968. Klockan är åtta på morgonen. I byn möter de nästan bara kvinnor och barn och några äldre män. Soldaterna drar slutsatsen att männen är hos gerillan. Kompaniet har tidigare mött hårt motstånd i provinsen och nu är de ute efter hämnd. Kompanichefen Ernest Medina har sagt till soldaterna att utplåna byn, eftersom alla där är Vietcong-sympatisörer.

 

Soldaterna går från hus till hus och jagar ut invånarna, som samlas mitt i byn. Ibland kastar de in en handgranat i huset, utan att ha undersökt vem som finns där. De bybor som försöker fly skjuts omedelbart ner. Några spetsas på soldaternas bajonetter. De hopsamlade byborna föses ner i några gropar och skjuts. Några yngre kvinnor och flickor våldtas innan de dödas. Upp emot 500 bybor dödas denna morgon.

 

Soldaterna bränner sedan ner alla hus och grödorna på fälten. Alla husdjur skjuts och brunnar sprängs i strävan att förinta byn. När soldaterna lämnar byn är den bara en rykande kolhög och de mördade byborna ligger i drivor. Massakern förtigs av alla i armén som känner till den och vi hade kanske aldrig fått veta sanningen om förintelsen av My Lai, om det inte varit för värnpliktige Ronald Ridenhoar. När han lämnar Vietnam, har han samlat på sig information från kompaniets soldater, då han samtalat med dem i baren och på andra ställen. 100 man kan inte hålla tyst i längden och en del tom skryter om vad de gjort, hur modiga de varit som utplånat en hel by full av kommunistjävlar.

 

De hjärntvättade soldaterna tror att de gjort en heroisk insats i kampen mot kommunismen. Löjtnant William Calley, som förde befälet i My Lai och som hetsade sina mannar att mörda byborna, tror att han ska få medalj, när han kallas hem till USA. Istället blir han häktad och åtalad för mord på civila vietnameser. Bakgrunden är att Ronald Ridenhoar skickat brev till kongressledamöter, där han beskriver massakern. Hans rapport går inte att vifta bort, eftersom han lyckats få foton av arméns fotograf Ronald Hueberle, som visar högar av dödade bybor. Löjtnant Calley döms till livstids fängelse. Ingen annan blir straffad. Men Calleys straff blir i praktiken lindrigt. Han får sitta i husarrest i tre och ett halvt år – dömd för mord på 20 civila vietnameser. Det lindriga straffet kan han tacka presidentskurken Richard Nixon för.

 

Idag upprepar sig skräckens historia i Irak. USA har åter anfallit ett litet land. Dess soldater går fram som de hjärntvättade dödsmaskiner de utbildats till.  Nu har vi kanske glömt My Lai, men Al Fallujah ligger inte efter i grymhet. Liksom USA:s soldater i Vietnam var förblindade av sitt hat och sin rädsla för FNL, är det nu ”insurgents”, muslimska upprorsmän i Irak. Rapporteringen är inte lika utförlig och tillförlitlig, eftersom USA har lärt sig läxan från Vietnam, där hemmaopinionen svängde efter My Lai massakern.

 

Nu får journalister bara följa händelserna så som armén bestämmer och de matas med den information armén anser lämplig. Hela sanningen om förintelsen i Fallujah har vi inte fått, men mycket har sipprat ut efterhand. Även här dödades civila i hundratal.

 

Trots ”inbäddade” journalister har vi sett tillräckligt mycket av eländet, dödandet och lidandet för att förstå att Irak är ännu ett förskräckande exempel på vansinnets politik. Detta förstår man ännu bättre när man, som i Tv-programmet ”Korrespondenterna” får komma de skadade och lemlästade riktigt nära. Då är det inte enbart en avlägsen massa av kött och blod på Tv-rutan, som den dagliga bombrapporteringen tenderar att bli.  

 

Det är svårt att förstå, att vi människor är sådana idioter att vi tillåter en samling galningar av politiska ledare och militärer, att driva fram detta vansinne, som krig alltid är. Men det bygger på att vi i rädsla för varandra skapar dessa dödsmaskiner till vårt försvar. Och när de väl finns där, och den auktoritära maktstrukturen ger ett fåtal galningar möjlighet att släppa loss monstret, blir det med nödvändighet död och omåttligt lidande – för att, som i fallet Irak, USA ska få sin olja.

Halloween .jpg

DEMAGOGEN CHAVEZ STÖD TILL MÖRDARBAND

Av Alf Ronnby

 

Den 21 april 2002 ledde guvernör Guillermo Gaviria och fd försvarsministern Gilberto Echeverri en fredsmarsch i byn Caicedo i Colombia. Istället för ett utlovat möte med Farc-gerillan, togs de tillfånga av Farc. Ett år senare mördades de och åtta andra i gisslan av Farc. Inger Betancourt var presidentkandidat samma år. Hon kritiserade Farc i Tv för deras kidnappningar. Efter det fördes hon bort av Farc. Hon är fortfarande efter sex år deras fånge och enligt frisläppta behandlas hon särskilt illa. Se här hur en organisation som kallar sig vänster blivit ett mördarband, som försörjer sig på kidnappningar och narkotikahandel. Det är detta anhang den så kallade socialistiske presidenten Hugo Chavez i Venezuela stöder.

 

Farc (Colombias revolutionära väpnade styrkor) är inget annat än en terrororganisation som varje år kidnappar mer än tusen personer och håller mer än 700 människor fångna i sina djungelläger. Sedan Colombias armé anfallit ett Farc-läger i Ecuador och dödat en av dess förhatliga ledare Raul Reyes, har Chavez skickat tusentals soldater och stridsvagnar till gränsen mot Colombia och hotar med krig. Farc-gerillan har haft en fristad i Ecuador, som dess statsmakt inte kunnat eller velat kontrollera. Även i Venezuela finns medlemmar av Farc och i beslagtagna datorer från Farc-lägret har man hittat dokument som visar att Chavez samarbetar med gerillan. Det finns också uppgifter om att Chavez gett Farc 300 miljoner dollar för att de nyligen skulle frige sex fångar.

 

Farc-gerillan har kämpat mot regimen i Colombia i fyra decennier. De har ca 15 000 gerillakrigare och deras mål är att själva kontrollera ett område i Colombia och att alla fängslade Farc-medlemmar ska friges. Farc hade relativt stora framgångar i en period innan Alvaro Uribe blev president 2002. Därefter har militären pressat tillbaka Farc till de södra djungelområdena. Militären och Uribe har delvis också lyckats avväpna den halvmilitära högermilisen AUC (Colombias förenade självförsvar) som legat i krig med Farc och en mindre stadsgerilla ELN (Nationella befrielsearmén).

 

För att förstå den kaotiska situationen i Colombia måste vi gå tillbaka i tiden. 1948 mördades den populäre vänsterliberalen Jorge Eliecer Gaitán, som skulle genomföra sociala reformer. Mordet utlöste en folkresning i Bogotá och spred sig över landet. Motreaktioner från konservativa krafter ledde till inbördeskrig, som pågick i tio år – en period som kallas La Violencia – då 200 000 människor dödades. Ett bondeuppror slogs brutalt ner av militären. Då bildade vänstergrupperingar Farc, som tog kontroll över delar av landsbygden. ELN försökte få kontroll över städerna. På 1980-talet bildades högermilisen, som bekämpar Farc och ELN. Under dessa förhållanden, som liknar inbördeskrig, har 300 000 människor mist livet.

 

Farc har sina rötter i de kommunistiska självförsvarsgrupper som bildades på 1950-talet. Efter hand som Farc blivit mera pressat av militärens framgångar och president Uribes hårda nypor, har taktiken ändrats från gerillametoder till kidnappning av ledande politiker och statstjänstemän. Colombia har fått mycket hjälp av USA med moderna vapen och utbildning av militären. Colombia är världens största producent av kokain och merparten smugglas till USA. Därför har USA ett stort intresse av att stoppa kokainproduktionen i Colombia och därmed bekämpa Farc.

 

Chavez rider på en vänstervåg som rullar fram över Latinamerika. I Venezuela är han populär hos de fattiga på grund av sociala reformer och sin demagogi mot USA. Bush och Co skulle gärna se att Chavez störtas. Men man behöver inte sympatisera med Bush och USA för att ställa sig frågande till Chavez politik och samarbete med Farc. Vad är det för vänsterpolitik att kidnappa och mörda människor? Terrororganisationen Farc har numera bara stöd av en procent av folket och har överlevt sig själv.

 

I de förblindades hjärnor och retorik räcker det uppenbarligen att USA vill krossa Farc, och för att en populist som Chavez, ska ställa sig på deras sida. Samtidigt demonstrerar nära en miljon i Bogota mot Farc, kidnappningar och våld. Men i Chavez ögon är de väl alla högerreaktionärer.

Francesco .jpg

ONDSKANS SOCIALPSYKOLOGI

Av Alf Ronnby

 

Jag skrev i en krönika om krigets vanvett (17.03.08), att soldater som utförde massakern i My Lai (Song My) var ”hjärntvättade”. Hur ska man annars förstå att människor i uniform, kan begå sådana grymheter? Från andra världskriget har vi många förskräckande exempel på bestialiska grymheter. Japanska soldater gjorde sig tex skyldiga till obegripligt våld i den fasansfulla massakern av tusentals civila i staden Nanjing i Kina. I Warszawa var det bland annat tyska SS-soldater som dödade tusentals människor.

 

Vid ett tillfälle hade elever gömt sig i en skola. När SS-soldaterna fann barnen, sträckte de små liven händerna i luften, men det hjälpte inte. 500 barn mejades ner i skolan och en del som inte dog omedelbart, fick sina små skallar krossade av soldaternas gevärskolvar. Upproret i Warszawa – där 250 000 människor dödades – slogs ner med sådan brutalitet av SS, att vissa tyska officerare förfasades. Liknande grymheter rapporterades från Ryssland, där tex kvinnor, barn och åldringar gömt sig i bla kyrkor. Men det hjälte dem inte.

 

När jag använde ordet hjärntvättad för att beskriva psykologin bakom sådana färskräckligheter, var det inte i den klassiska meningen. Hjärntvätt (brainwashing) refererar då till en metod som ryska och kinesiska militärer använde tex i Koreakriget, för att bryta ner krigsfångars mentala motstånd. Det är metoder som påminner om vad vissa fångar utsatts för på Guantanamo och i Abu Ghraib-fängelset i Bagdad. Det är en slags raffinerad tortyr för att totalt bryta ner en människa, så att hon totalt tappar självkontrollen.

 

Vi använder också begreppet hjärntvätt i överförd betydelse och syftar då på att människor slutar att tänka som vanliga, hyggliga personer och civiliserade medborgare. De människor dessa då angriper, dödar och lemlästar, ses inte som medmänniskor, som likar. Offren uppfattas snarare som djur, monster eller ting – ting man under aggressivitet och upphetsning kan behandla hur man vill.

 

Det som kan få vanliga familjefäder att uppträda som avtrubbade bödlar och människoslaktare, som programmerade dödsmaskiner, är grupprocesser som kan förstås genom socialpsykologiska experiment. Det finns ett mycket känt experiment från 1960-talet, som belyser problemet. Forskaren Stanley Milgram vid Yale University i USA, lurade studenter att de skulle delta i ett försök, som gick ut på att belysa sambandet mellan bestraffning och inlärning. De skulle agera som lärare och ge en annan grupp ”elever” elektriska stötar om de inte kunde svara rätt på frågor som ställdes. Fortsatte de att svara fel, skulle ”läraren” öka styrkan på el-stöten.

 

Före experimentet hade studenterna noga instruerats om vikten av försöket, att det hade stor betydelse för forskningen och att de under alla omständigheter måste vara lojala med projektledaren. Det visade sig att studenterna tog uppgiften på fullt allvar och uppträdde mycket lojalt med ledaren. När han manade studenten att fortsätta att ge stötar, med allt större styrka, gjorde de som han sa, trots att försökspersonen kved och skrek av smärta. Vissa studenter gick så långt att stöten skulle kunna vara dödlig, om det hade varit på riktigt. Försökspersonerna var skådespelare, som bara spelade smärta och strömmen var inte på. Experimentet har senare upprepats med samma resultat.

 

Det som händer är att grupptrycket och gruppmentaliteten, lojalitet mot gruppen, tar över. Soldater får lära sig att inte se till sig själva, utan till gruppen, att vara lojal och offra sig för plutonen i alla lägen. Det egna jaget förvandlas i denna process till ett kollektivt jag. Ju mer soldaten ser sig själv som del i en pluton, desto mer benägen är han att anpassa sig till grupptrycket, till den attityd som gäller i plutonen. Allmängiltiga mänskliga värden gäller inte längre och motståndaren ses som något anonymt och själlöst objekt eller som den hatade fi. Förhållningssättet förstärks av stress och rädsla och av hämndmotiv.

 

Det paradoxala är att våldet kan bli ännu värre mot civila, som bönar och ber för sina liv och kanske krälar i stoftet. Då inträder fenomenet ”förakt för svaghet”. ”Dessa ynkliga stackare utan stolthet, är inte värda att leva.” Ondskans socialpsykologi slår till.

Paraply .jpg

”FOLKMORDS-OS”?

Av Alf Ronnby

 

Allt starkare röster hörs för en bojkott av OS i Kina. Före detta justitieminister Thomas Bodström, FPU och SSU ropar högst. Bakgrunden är demonstrationer mot den kinesiska ockupationen av Tibet, där mer än 100 människor dödats. Buddistiska munkar utnyttjar tillfället då världens blickar är riktade mot Kina.

 

Tibet är tre gånger så stort som Sverige, men har bara 2,5 miljoner invånare. Landet har i omgångar varit styrt av Kina, men också varit ett självständigt kungadöme. Efter den kommunistiska revolutionen i Kina 1950, intogs Tibet av revolutionsstyrkor. Därefter har det materiellt och kulturellt ålderdomliga landet genomgått en radikal förändring och modernisering – senast med det uppmärksammade järnvägsbygget till huvudstaden Lhasa. Tibet är formellt en autonom region i Kina, men i praktiken är det makthavarna i Kina som bestämmer.

 

Buddismen är en stark religion i landet (som där kallas lamaism). Det finns många stora kloster med tusentals munkar och de är (och har varit) en maktfaktor. En stor grupp tibetaner bor i Indien och i en del kinesiska provinser. Munkledda uppror har förekommit flera gånger i historien och en revolt mot det kinesiska styret slogs brutalt ner på 1950-talet. En miljon tibetaner dödades eller svalt ihjäl. En av de höga, andliga ledarna, Dalai lama, flydde till Indien.

 

Kina är idag en stormakt med en enormt snabb industriell utveckling. Förra året bidrog Kina mera till den globala ekonomiska tillväxten än USA. De hade en BNP-ökning på 11,3 procent. Kina har under två decennier utvecklats lika mycket som det tog Europa 200 år att göra. Den genomsnittliga levnadsstandarden har ökat tusenfalt, samtidigt som klasskillnaderna fortfarande är häpnadsväckande i detta land med 1,3 miljarder invånare. I takt med utvecklingen har kinesernas självkänsla och nationella stolthet ökat och OS kommer att bli ett bejublat propagandanummer.

 

Det är logiskt att buddistiska munkar - som inte är så timida, som vi brukar tro – nu passar på att demonstrera. En ny, mera militant, politisk buddism, har visat sig på flera håll i Asien under senare tid. Munkledda protester har nyligen visat sig i Burma. Buddister hjälpte till att störta Thaksin Shinawatra i Thailand. Ett nytt buddistiskt, politiskt parti har bildats i Indien och buddisterna på Sri Lanka är de som vill gå hårdast fram mot rebellerna, de Tamilska tigrarna. De militanta buddisterna kritiserar den västerländska livsstilen, kulturen och det moderna samhället. Också i Kina växer en tuffare buddism och den tibetanska revolten är inspirerad av denna utveckling.

 

Förmodligen är de buddistiska aktivisterna och fundamentalisterna, liksom islamisterna och den kristna högern, exempel på religionernas politisering i hela världen. Ofta faller också sympatierna i världsopinionen på religiösa grupper, vilka uppfattas som förtryckta. Men man glömmer det förtryck som religiös ortodoxi kring den rätta vägen och religiös fanatism kan stå för. Före revolutionen var Tibet en teokratisk stat med ett prästvälde. Protesterna mot det kinesiska förtrycket är förståligt, men det kan vara lämpligt att hålla i minnet att det är kineserna, som står för modernism och framsteg – inte munkarna.

 

En bojkott av OS i Kina, som Thomas Bodström, SSU och FPU, med sin överspända ordförande, villa ha (dock av lite olika slag) skulle bara få ett symboliskt värde av störst betydelse för dem själva. Att kolossen Kinas politik i Tibet skulle påverkas är utsiktslöst. Den kinesiska ledningen har också inhemska intressen av att slå ner buddistprotester och en kinesisk opinion för munkarnas sak är närmast obefintlig. Bojkotter är för övrigt sällan verkningsfulla.

 

Jag skulle tro att fortsatt modernisering av Kina och Tibet, den ekonomiska tillväxten, den höjda kunskapsnivån, att tusentals kinesiska ungdomar studerar utomlands, att landets gränser är mera öppna, att det globaliserade informationssamhället kommit till Kina, ja allt detta och mer därtill kommer på sikt att förändra Kina. OS med 20 000 journalister, 100 000 utländska funktionärer och en halv miljon turister, kommer också att vara positivt för utvecklingen. Militanta munkar i Tibet, som kallar det ”Folkmords- OS”, har satt sig själva i vulgärpropagandisternas fålla.


 
gen_22.1.gif