1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

56. Moralfrågor i tiden

Vinter 07-5 webb.jpg

ETIK I SOCIALT ARBETE

Av Alf Ronnby

 

Många förhållanden medverkade till att socionomerna, från att ha varit en synnerligen marginell yrkesgrupp, vars huvudsakliga arbete bedrevs av kommunalkamrerare och välgörenhetsorganisationer, blev en stor och respekterad profession. Detta belyses i artiklar här intill. När det gäller självmedvetandet bland socionomer, har redaktionen och tidskriften Socionomen spelat en viktig roll. Rapporter och reflektioner från fältet, tillsammans med diskussion och debatt, mejslade med tiden fram den självbild socionomerna har av sig själva och sin profession. En av de viktiga frågorna var och är: vad kännetecknar ett gott socialt arbete?  En fråga som är minst lika viktig idag. Etiken i det sociala arbetet var och är viktig i detta sammanhang och redaktionen för Socionomen gav ut den första helsvenska boken om etik i socialt arbete.

 

Socionomernas strävanden att bli mera professionella ledde till en uppmärksamhet kring kvalitetsfrågor i det sociala arbetet. Detta i sin tur mynnade ut i en diskussion kring etiken i det sociala arbetet. Eftersom de professionella yrkesgrupper man jämförde sig med, tex läkare, psykologer och advokater, hade en etisk kodex, borde socionomerna också ha det. Socialarbetarna i tex Storbritannien och USA hade formulerade och antagna etiska regler för det sociala arbetet och den internationella sammanslutningen av socialarbetare (International Federation of Social Workers) hade etiska regler sedan 1976. År 1985 beslutade SSR vilka etiska riktlinjer som skulle gälla för organisationens medlemmar.

 

I inledningen motiveras riktlinjerna med att det sociala arbetet inte är värderingsfritt. Socionomer möter motstridiga värderingar och intressen och moraliska och etiska dilemman är ofta närvarande. Socionomens beslut får konsekvenser för individer och familjer. Många hänsyn måste tas och man hamnar i svåra avgöranden, därför behövs vissa etiska riktlinjer, som organisationen och kåren står bakom. Avsikten är också att organisationen ska ha viss uppsikt över att medlemmarna lever upp till god etik i arbetet.

 

Moralen och etiken är både ett personligt ställningstagande och något som angår kollektivet. Syftet med riktlinjerna är att de ska vara ett stöd för medlemmarna, stärka förtroendet för yrkeskåren och dess arbete, samt skydda individer, familjer och grupper mot dålig handläggning, övergrepp och oetiska beslut eller brist på beslut. För vägledning och rådgivning tillsatte SSR ett etikråd.

 

De etiska riktlinjerna, sägs det, är ett komplement till värdegrunden och de förhållningssätt som kommer till uttryck i SOL och Hälso- och sjukvårdslagen. Det sociala arbetet ska vila på humanistiska och demokratiska ideal och uppfattningen om alla människors lika värde. Kontakten med människor ska vara yrkesmässig, människors integritet respekteras och sekretessen upprätthållas. Socionomen har skyldighet att se till att den yrkesmässiga kompetensen bibehålls och utvecklas, samt medverka till en positiv utveckling i samhället. Stora ord, kan man tycka, men det avspeglar den ambition och optimism kring socionomyrket som fanns vid den här tiden.

 

Både före beslutet om riktlinjer och efter att de antagits fanns en omfattande diskussion bland socionomer och andra intresserade. Möjligen kan man säga att detta blev det främsta, omedelbara resultatet av riktlinjerna, dvs. en tilltagande medvetenhet om vad god etik är i det sociala arbetet.

 

Då intresset för etikfrågorna blommade upp, fanns ingen bok på svenska om etiska frågor i socialt arbete. För att råda bot på detta bidrog SSR till att Fredric Reamers bok Ethical Dilemmas in Social Service (USA 1982) blev översatt och utgiven i Sverige 1986. Den fick ett inflytande på etikdiskussionen och i viss mån på etikreglerna. Men den upplevdes, som den just är, amerikansk och 1988 kom den första helt svenska boken Etik och idéhistoria i socialt arbete, utgiven av Socionomen (Socionomens första och kanske sista bok).

 

Etik och idéhistoria i socialt arbete är en antologi, redigerad av Alf Ronnby. De som medverkar i boken är alla högt kvalificerade personer inom detta ämne. Roger Qvarsell var docent i idéhistoria vid Umeå universitet och hade forskat kring sjukvårdens och rättspsykiatrins historia i Sverige. 1980 skrev han boken Ordning och behandling. I boken medverkar Qvarsell med Välfärdssamhällets idéhistoria. Lars-Olle Armgard var docent i etik vid teologiska institutionen, Lunds universitet. Armgard hade arbetat som sjukhuspräst och medverkat i etiska kurser för olika professioner, bla socionomer. Han hade intresserat sig för Løstrups författarskap och skrivit tex Sjukvårdens etik (1980) och Integritet och etisk förnyelse (1987). Armgards bidrag i boken är Moral och etik i socialt arbete.

 

Harald Ofstad var professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet och hade intresserat sig speciellt för moralfilosofiska frågor i sociala och politiska problem. Hans mest kända arbete är Vårt förakt för svaghet (1972), som handlar om nazistisk världsbild och människosyn i Tyskland under nazitiden och i våra egna samhällen, även idag. 1987 kom Vi kan ändra världen. Ofstad skriver i boken om Moraliskt ansvar och solidaritet. Hans Wallentin var docent i ekonomisk historia vid Mitthögskolan och hade specialiserat sig på socialpolitikens historia och fattigdomsproblemet. Wallentin hade skrivit Människors vardag 1986. I boken medverkar Wallentin med Värdiga och ovärdiga i socialpolitiken.

 

Boken väckte starkt intresse och sålde bra och 1993 kom andra, reviderade och utökade upplagan där också Carl-Henric Grenholm medverkade. Grenholm var professor i etik vid teologiska institutionen, Uppsala universitet. Han hade framförallt ägnat sig åt socialetiska problemställningar och skrivit Christian Social Ethics in a Revolutionary Age (1973) I boken har Grenholm bidragit med Etik och social rättvisa. I boken finns också några kapitel skrivna av Alf Ronnby (docent i socialt arbete). I inledningen resonerar Ronnby kring dagens intresse för etikfrågor, som senare följs upp med en genomgång kring hur etikens stora tänkare definierar en etiskt riktig handling. Ronnby har också skrivit ett par kapitel om värdegrunden i socialtjänstreformen och om yrkesetiken i socialt arbete.

 

Att Socionomen gav ut etikboken, inte bara en men två upplagor, kan ses som ett uttryck för att redaktionen ville möta det stora intresse för etikfrågan, som fanns just vid den här tiden. Socionomens redaktion, med den ambitiöse redaktören Per-Olof Kristenson, har väsentligen bidragit till utvecklingen av socionomernas självrespekt.

 

 

Vinter 07 - 17.jpg

DRÖMLANDET

Av Alf Ronnby

 

Det var en gång ett land i den höga Nord, där det bodde ett folk som kallades vikingar. Runt om i Europa var de kända för att plundra och härja, våldta och slå ihjäl människor där de drog fram på sina härnadsresor. I kyrkorna och klostren i England och Irland bad präster och munkar: ”Milde herre Gud, bevara oss för nordmännens raseri”.

 

Dessa vilda nordbor förlorade så småningom, vilket sker med alla härskarfolk, sitt herravälde. De kunde därmed inte ställa till med lika mycket skada som tidigare. En man vid namn Ansgar vågade sig till dessa vildars land i avsikt att bringa lite civilisation och kristen lära till dem. Med tiden övergav folket sina gamla, krigiska gudar och tog till sig den kristne Guden och hans lära. Men förändringen gick inte djupare i deras själar än att de fortsatte att föra krig i andra länder, till och med i Guds namn.

 

I herrens namn fortsatte de att plundra i Europa och förde skatterna till sitt land. Så småningom insåg de statsbärande skikten att landet inte kunde upprätthålla sina krigiska positioner som världslig stormakt. Istället blev man goda lutheraner som med flit, redlighet och hårt arbete ville bygga en välfärdsstat. Överklassen slutade konsumera upp överskottet från de flitiga arbetarnas produktion. Överskottet investerades, i protestantisk anda, i produktionsmedel, för att man på sikt skulle få ännu större överskott.

 

Prästerskapet fullföljde sitt uppdrag från Gud och såg till att folket levde i tukt och herrans förmaning. Snart flöt landet av mjölk och honung och landets ledare började se så sig själva som förebild och föredöme för andra folk. En ny stormaktstid inleddes, där landets samhällsmodell var dess adelsmärke. Representanter för det lilla, stora landet reste runt i världen och undervisade andra folk och ledare hur de skulle bygga sina samhällen. Den stora uppmärksamhet de mötte och alla delegationer som besökte landet, ledde landets ledare till hybris, att se på sig själva som överlägsna. De trodde att de nu var på väg att skapa ett lyckorike på jorden.

 

Då ett land, genom folkets egen kraft och flit, lyckas gå från fattigdom till välstånd, tror de att de själva är herrar på jorden och behöver inga andra Gudar än mammon. Under fattiga och osäkra tider, hade folket i förtröstan på Gud hoppats på försynen och ett bättre liv. När de genom materiella framsteg kom till tron att de själva skapade sina liv och att detta gick utmärkt, behövde de inte längre Gud. De blev sig själva nog.

 

Landets politiska ledare fortsatte att vilja vara ett föredöme för världen. Men perspektiven hade förskjutits från samhällskontrakt och teknikutveckling till det sociala. Att utveckla en ny social ordning och samhällsmoral, krävde sociala uppfinningar istället för tekniska, och var därigenom mindre resurskrävande. Det förutsatte först och främst att de politiska ledarna fick folket att tänka i nya banor. Likt judarnas dans kring guldkalven, dansade ledarna kring sin egen skapelse, den glänsande socialstaten. I dess myriader av tjänsterum satt nomenklaturan och producerade propåer för tusenårsrikets nya sociala ordning. De trodde att man kunde skapa ett lyckorike genom att manipulera den biologiska ordningen efter egna ritningar. Mångfald blev det främsta honnörsordet.

 

Urgamla uppfattningar om män och kvinnor förkastades. I strävan att skapa den fulländade jämlikheten på alla nivåer i alla sammanhang avskaffade man inte bara klasserna, men också könen. Ledaren för landets största pari ansåg att den könsneutrala människan var den viktigaste, politiska frågan. I fortsättningen skulle alla människor var könsneutrala, samtidigt som sexualiteten skulle uttryckas i en mångfald former. Fortplantningen skulle ske genom provrörsbefruktning och stå under vetenskapsmännens noggranna kontroll, för att avla fram den perfekta människan.

 

Till omvärldens förvåning skapade de politiska ledarna och nomenklaturan en ny social ordning, där det inte längre fanns några fasta samlevnadsformer. Genom att reproduktionen garanterades av laboratorierna, hade äktenskapet mist sin funktion och blivit obsolet. Människorna i det lyckliga landet kunde leva i vilka konstellationer de önskade. De hade nått nirvana, den fullständiga friden.

 

 

 

 

 

Vinter 07 - 13.jpg

TERRORISTKRIG OCH FASCISM

Av Alf Ronnby

 

Fången har en svart duk över huvudet och är klädd i Guantanamoorange overall. Han läggs på en bänk, med huvudet lägre än fötterna och binds fast. Sedan börjar förhörsledarna hälla vatten över duken där näsan och munnen finns. Efter två minuter är fången nära att kvävas och svinna. Då slutar förhörsledarna hälla vatten och skriker ut den fråga de vill ha svar på. Svarar han inte, kommer skendränkningen – waterboarding – att fortsätta. Det hela är mycket obehagligt att se och för fången är det en skräckupplevelse. Han tappar självkontrollen och kommer att säga vad han tror förhörsledarna vill höra.

 

Waterboarding är en förhörsmetod med gamla anor och nu används den av USA och CIA i Afghanistan, Irak och på Guantanamo. President Bush, vicepresident Cheney, utrikesminister Rice och general Ashcroft har medgett att waterboarding används mot de mest hårdföra, misstänkta terroristfångarna. Offentligt uppmärksammat är behandlingen av Khalid Sheik Mohammed, en av al Qaidaledarna, bakom den 11:e september.

 

Bush och Co anser att waterboarding inte är tortyr och strider inte mot Genèvekonventionen mot tortyr. De försvarar metoden som laglig. En annan variant av waterboarding är att hälla vatten direkt i munnen på fången, tills han talar eller svimmar av syrebrist och dödsskräck. Den inledande beskrivningen av waterboarding är ett filmklipp man kan kolla på Internet (www.tmn.nu/blog/2007/11/11/waterboarding).

 

Det går rykten att en ännu värre metod för skendränkning används. Den kallas ubåten och innebär att huvudet doppas ner i en balja med vatten och hålls kvar där ett par minuter. USA och CIA använder också andra tortyrmetoder: slag mot ansiktet och kroppen, sparkar, sexuell förnedring, nerkylning av nakna fångar och det sk hundkopplet, välkänt från Abu Ghraib. Waterboarding och ubåten är former av skenavrättningar, som anses mycket effektiva för att få folk att tala. De lämnar heller inte några märken på kroppen. Efteråt leder det till posttraumatisk stress och depression hos dem som blivit utsatta för denna tortyr.

 

Ledarna i USA hävdar att waterboarding är nödvändig för att få fram information av terrorister, vilka är känslolösa skurkar och hänsynslösa mördare, som hotar att ta livet av mängder med människor. Kan man ha förbarmande med människor som själva inte har någon aktning för människovärdet? Det är en knivig fråga. Ska vi offra några skurkar för att rädda livet på många oskyldiga människor? Jag hyser då inget medlidande med djävulens anhang hos al Qaida och svaret tycks själklart: gör det som är nödvändigt.

Men det hela är inte så enkelt. I kriget mot terrorismen, drabbas många oskyldiga – på Guantanamo finns 60 oskyldiga. Detta är ett välkänt problem, som vi kan få illustrerat i filmen ”Utlämnad” (Rendition) av Gavin Hudd.  När kriget mot terrorismen sköts med illegala, smutsiga metoder och tortyr, som brukar förknippas med diktaturer och skurkaktiga regimer, tenderar detta att deformera den demokratiska rättsstaten och de människor och system som bär upp den. Istället för hänsyn till mänskliga rättigheter, börjar man tillämpa auktoritära och grymma metoder, vilka på sikt eroderar demokratin.

 

Den auktoritära politiken kännetecknas av föraktar för svaghet, ömkande humanism och intellektuell problematisering av komplicerade förhållanden. Handlingskraft är viktigare än rättvisa. Det gäller att visa beslutsamhet, fasthet och styrka. Man moraliserar och fördömer dem som inte ställer upp i ledet. Krav på rättrogenhet är: ”antingen är ni med oss i korståget mot terrorismen (så som vi vill ha det) eller så är ni emot oss”! Motståndaren hånas och förklenas: ”dessa fega ynkryggar!”  ”Vi ska röka ut dem ur deras hålor, få dem att springa för sina liv”! ”Vi ska jaga dem utan pardon tills vi tar dem levande eller döda”, fräser Bush. Det är bilden av ohyra och målen helgar medlen för att bli av med den.

 

Självbespegling och chauvinism i USA efter den 11:e september, reflekterar  supermaktmentaliteten: att de jävla terroristerna vågade ge sig på Oss! Nu ska de verkligen mångfaldigt få smaka på sin egen medicin! Och alla andra också som har något som helst samröre med misstänkta terrorister. Med den attityden ligger fascismen snubblande nära.

 

Vinter 07 - 15.jpg

SKA SVERIGE ERKÄNNA KOSOVO?

Av Alf Ronnby

 

Kosovos självständiggörande strider mot internationell rätt, eftersom det sedan länge är en provins i Serbien och inte uppfyller kriterierna för en statsbildning och FN:s godkännande. Ett erkännande av Kosovo som stat borde alltså ur internationell, rättslig synpunkt vara en brottslig handling. USA, dvs. Bush och Co, pressar EU-länderna att erkänna Kosovo och EU-ledningen går som vanligt i USA:s ledband. Men vill den svenska regeringen bryta mot internationell rätt?

 

De första att erkänna Kosovo är förstås USA, Storbritannien och Tyskland. Storbritannien förnekar sig som vanligt inte som USA:s bäste vän och lyder storebror vad han än har för sig. Tyskland har en historia av katastrofalt agerande i Europa och spelade, sin vana trogen, krigshetsarens roll då Kroatien bröt sig ur den jugoslaviska federationen. Därför behöver vi inte förvånas över att Tyskland har varit pådrivande i Kosovofrågan.

 

 

Det är välkänt att Kosovo, som ett territorium, utan fungerande rättsordning och samhällskontroll, fungerar som frizon för brottslighet av flera slag: narkotikahandel, penningtvätt, illegal vapenhandel och trafficking. Detta är vad USA och Nato skänkte Europa genom att intervenera på kosovoalbanernas sida och bomba Serbien. Det är inte lika uppmärksammat att islamister och jihadister kommit till Kosovo och har detta som uppmarschområde och språngbräda för sin verksamhet i Europa.

 

Kosovoalbanerna är till 95 procent muslimer och har sedan 90-talet utvecklat sitt samarbete med Saudiarabien, dit de sänt blivande imamer för utbildning på extrema koranskolor. Imamer är nu propagandister för islamsk nationalism i Kosovo och Saudiarabien har bidragit ekonomiskt till moskébyggen. En fd amerikansk amiral, James Lyons, med erfarenheter från Afghanistan, har påpekat att det finns risk för att vi får ”en talibanliknande stat i Europas hjärta”. Vem vill ha det? Carl Bildt?

 

Kosovo leds av en fd terrorist Hashim Thaci, som ledde kosovoalbanernas rebellgrupper under kriget. Nu ses han av USA och EU som en respekterad premiärminister, men kan jämföras med tex Hamasledaren Ismail Haniyeh, som avskys av Bush-administrationen. Detta visar vilket syniskt, för att inte säga ruttet, spel den internationella politiken ofta är.

 

Tvärtemot vad Kosovokramarna i EU tror, kommer ett så kallat självständigt Kosovo att leda till ökade spänningar på Balkan. Serbien och Ryssland har långtgående planer på en rysk militärbas i Serbien. Serbien uppfattar, på goda grunder, EU-styrkor i Kosovo som ockupationsmakt, vilket ger dem rätten att bekämpa dessa – eventuellt med ryskt stöd.

 

Ett antal utbrytarprovinser i Europa blir uppmuntrade av fallet Kosovo och väntar på sin chans. Det gäller Abchazien och Sydossetien i Georgien, Nagorno-Karabach och Transdjnestr i Moldavien samt Tjetjenien, Katalonien, Baskien och den serbiska enklaven i Bosnien. Få av dessa lilleputtnationer, liksom Kosovo, skulle klara sig på egen hand, men USA och EU kanske tar på sig spenderbyxorna även där?  EU ska betala för en polis- och militärstyrka på 1800 man, som ska ta över efter Nato i Kosovo. Det kommer att kosta skjortan att under oöverskådlig tid hålla Kosovo under armarna. Ordet var självständighet! Är EU-medborgarna beredda att ge ett sådant stöd till USA:s utrikespolitik? Knappast, men det spelar ingen roll för EU-ledarna vad folket tycker, eftersom de lever i förvissningen att de är klokare än medborgarna. 

 

EU försöker köpa Serbiens samtycke för Kosovo, men serberna har tackat nej till dessa mutor. EU har inte förstått mycket av serbernas vitala intresse i Kosovo, om man tror att Serbien lägger sig platt för utsikten att få en grynvälling från det rika EU. 75 procent av serberna vill inte ge upp Kosovo för ett medlemskap i EU. Serbien fortsätter att utveckla sitt samarbete med Ryssland och behöver inte stå med mössan i hand inför EU.

 

Sverige bör ansluta sig till den grupp stater i Europa som inte springer i hasorna på USA och erkänner Kosovo. Dessa är Spanien, Cypern, Rumänien, Ungern, Slovakien och Grekland. Sverige bör inte erkänna den kriminella utbrytarprovinsen, däremot är det angeläget att sätta stopp för Kosovo som en frizon för banditer och jihadister, som hotar Europas folk.

 

Vinter 07 - 16.jpg

SOCIALHÖGSKOLANS FÖRLORADE SJÄL
Av Alf Ronnby

 

Utvecklingen av socionomutbildningen präglas idag av en vetenskapsfundamentalism. Detta tar sig uttryck i en överdriven tro
på vad vetenskapen kan bidra med till det sociala arbetet och en nervärdering av praktiken, erfarenheten och vardagskunskapen så som den utvecklas i dialoger mellan dem som brottas med samhällets sociala problematik. Konsekvenserna visar sig allt tydligare i utbildningen. Det är en ny anda på socialhögskolan.

Den vetenskapliga fundamentalismen
Vetenskapen har utsetts till vår tids religion. I en tid då inte mycket hålls för heligt och då vi gått igenom en epok av nästan ständiga, vetenskapliga framsteg, allt från penicillinet till atombomben, tror många att vetenskapen är vår tids frälsare – ta tex klimathotet. Denna oantastliga tro har i utbildningssammanhang lett till att allt ska stöpas i denna rationella form. Konsekvenserna är att det nästan bara är akademisk bokkunskap som har något värde.

En annan konsekvens är att vi tror att allt i denna värld kan mätas, vägas, förklaras, förutsägas och kontrolleras. Om något går snett, beror det på att vi inte är tillräckligt kunniga och organiserade. Alltså eftersträvar vi, i god vetenskaplig anda, metoder och organisation för att kontrollera världen. I socialt arbete leder detta till den intressanta kombinationen av helhetssyn och reduktionism, där helheten avgränsas till en kontrollerbar situation. Det leder också till en
överdriven tro på metoder. Har vi bara de rätta metoderna, ska vi nog
klara att lösa problemen! Vi går tom så långt att vi inbillar oss att manualstyrda åtgärder är lösningen på metodproblemen och vägen till effektiva insatser. Vi delar upp världen i målgrupper, särskilt den del av världen där vi ser sociala problem. Och med våra sofistikerade metoder riktar vi vår uppmärksamhet mot målgrupperna. Där gör vi våra interventioner, injektioner och investeringar. Sedan bedömer vi resultatet med våra måttstockar. Blev det inte bra, är det fel på
metoden.

 

Ett exempel på den överdrivna tron på vetenskapen och vetenskaplig kompetens, är att vi numera eftersträvar att ha så många disputerade lärare som möjligt. I socialstyrelsens utvärdering av socionomutbildningen är man mycket intresserade av hur många lärare som är disputerade och deras skriftliga produktion. Men vi har inte erfarenhet av att detta leder till ett bättre socialt arbete på fältet. Däremot att det lett till en formalisering av prestationerna i utbildningen. Det leder dessutom till att vi övervägande får ett lärarkollektiv där få vill undervisa. De flesta vill hellre syssla med sina forskningsprojekt. Min erfarenhet är att de bästa lärarna i socialt arbete är de med en lång, omfattande och varierad parakitisk erfarenhet av socialt arbete – kombinerad med en känsla för det pedagogiska handlaget. Det är kanske något man just också behöver i det sociala arbetet, som i mångt och mycket är en slags ”socialpedagogik”.

 

Socialt arbete är inte bara metoder och tekniker. Detta är baskunskaper och som sådana nödvändiga men ingalunda tillräckligt. Kunskapen och färdigheten i socialt arbete består både av det rationella reflekterandet och det sensibla, en känsla för och förståelse av klienten som handlande subjekt. En god socialarbetare blir man genom att utveckliga sina sinnen i det praktiska arbetet, att skärpa sin iakttagelse- och upplevelseförmåga och förstå både person och sammanhang och sin egen hållning. För att använda ett gammalt uttryck, som sällan hörs idag: det gäller att ha rätt klasskänsla, dvs att förstå de förtrycktas värld och sympatisera med de utsatta.


Utvecklingen av socionomutbildningen
Inom socionomutbildningen är det numera i det närmaste tabu att hävda
att det först och främst är en yrkesutbildning, där erfarenhet och
praktisk kunskap är väsentligt. Det som skett är att pratiken, som
tidigare var två terminer, minskat till en. De sk fältförlagda studierna kan öht inte jämföras med praktiken. Istället läggs från början stor vikt vid att studenterna skolas i ett vetenskapligt tänkande. Det tydligaste resultatet av detta är en slags
formalisering kring hur vi ska se, uppfatta, tänka, beskriva och förklara världen. Studenterna måste från början lära sig det vetenskapliga språket. Det tänkande och skrivande som inte stöps i rätt form duger inte. Det kanske tydligaste uttrycket för denna vetenskapliga formalism är reglerna för hur källförteckningen ska skrivas. (För att inte tala om forskningens ansökningsformulär!)

Denna vetenskapliga rationalitet, som vi lär våra studenter, leder till
ett instrumentellt förhållningssätt. Detta har bland annat fallit ut i uppfattningen och dogmen att socialt arbete ska vara evidensbaserat, vilket får sitt mest markanta och logiska uttryck i manualstyrt socialt arbete. Men de flesta beslut och åtgärder i socialt arbete kräver mer än instrumentella förhållningssätt. Det krävs en utvecklad känslighet för personen, situationen och sammanhanget och det krävs förmåga till riktiga etiska och moraliska överväganden. Det manualstyrda sociala arbetet riskerar att framförallt bli instrumentellt och man missar ett anständigt och konstruktivt förhållningssätt gentemot klienten. På goda grunder kan vi anta att den moraliska kompetensen blir eftersatt i sådana system. Den vetenskapliga rationaliteten har inte mycket att erbjuda studenterna när det handlar om de värdepremisser det sociala arbetet bör utgå från. Inte heller har den mycket att komma med när det gäller värdegrunderna och etiken i samspelet med klienterna, eller för att förstå den värderationalitet som påverkar klienters och gruppers
handlande. Risken är att socialt arbete ännu mera blir ett kontrollinstrument
gentemot samhällets olycksbarn.


Inlåsningen
Nervärderingen av erfarenheten och uppvärderingen av bokkunskapen har
fått till följd att studenterna en stor del av utbildningen låses in på högskolan. Dels har kontakterna med fältet blivit allt mera begränsade och dels har dialogen studenterna emellan blivit allt mindre intressant, när det framförallt är bokkunskapen som uppfattas som viktig och prövas.
 
Det är ingen bra metod att låsa in studenterna på högskolan - och ännu
mindre i ensamhet - när det är det sociala arbetets verkligheter studenterna bör få rika erfarenheter av, att få bearbeta, reflektera, diskutera och gjort till kunskap. Därför bör vi utveckla studenternas förmåga att göra erfarenheten till sin medvetna förståelse av människors livsvillkor, livsvärden och handlingsdispositioner. Att kunna använda erfarenheten på ett konstruktivt sätt är viktigt i det sociala
arbetet.

Konkurrensmentaliteten
Införandet av den tregradiga betygsskalan och nu den sjugradiga, är ett led i detta tänkande kring kunskap och utbildning. Erfarenheten av den tregradiga
betygsskalan är att den skadar det pedagogiska klimatet, som bör bygga
på projekt, dialog och samarbete. När betygsjakten börjar sprida sig bland lärare
och studenter, kan vi se att stämplingen och exkluderingen kommer
smygande. Då är det inte populärt att ha med "lågpresterande" studenter i
projektgruppen. Inställningen till gruppdiskussioner och grupparbeten
blir efterhand allt mer negativ och studenterna sitter hellre hemma på
sin kammare och tentamensläser än utvecklar sin förmåga till dialog, reflektion,
samverkan och social kompetens via deltagande i seminarier, grupp- och
projektarbeten.

Socialarbetarens skicklighet är i hög grad beroende av personlig mognad och
självmedvetande och kompetens att på ett konstruktivt sätt relatera till
medmänniskor. Utan personlig utveckling i och för yrket, får vi inte
goda socialarbetare. Personlig utveckling är svår att jämföra, gradera och betygsätta, men vi vet vad som skiljer en bra socialarbetare från en dålig,
när vi möter dem.

Socialhögskolans pedagogiska modell bör inte bara bestå av programmatisk
sakkunskap, där inlärningseffekten möjligen kan mätas och graderas. Den
bör i lika hög grad, eller mera, vara en modell som innebär att studenternas erfarenhetsmaterial reflekteras, bearbetas och utvecklas via dialogen. Detta är skäl till att lägga stor vikt vid praktiska erfarenheter, och inte stirra sig blind på hur många textsidor studenten läst och kan redogöra för.


Ett anständigt socialt arbete
Socialt arbete bör över huvud taget inte vara en disciplin, som ingår i
en kontext av konkurrens och tävlan, av värdering i bättre eller sämre
prestationer. Eller användande av våld och auktoritära metoder. Den bör
istället bygga på förmågan till samarbete och dialog där var och ens
förutsättningar och förmåga bidrar till helheten. Det förhållningssätt
vi bör frammana genom utbildningen är att varje människa ska uppskattas
efter sina förutsättningar och sin förmåga. Därför bör vi skapa en anda
och en attityd som säger att vi alltid ska se till och ta vara på det positiva hos varje människa. Utbildar vi socialarbetare till ett instrumentalistiskt förhållningssätt, är risken stor att de kommer att agera auktoritärt och kränkande gentemot klienterna – i den heliga effektivitetens och kommunförvaltningens namn.

Fel väg i magisterprogrammet

I socionomutbildningen har vi också valt fel strategi när det gäller magisterprogrammet – numera ”mastersprogrammet”. Men valet kan sägas vara logiskt sett ur den vetenskapliga rationalitetens perspektiv. Magisterprogrammet har blivit ett steg på vägen till forskarstudier och en akademisk karriär. Den karriärvägen bör vara ett annat spår. Magisterprogrammet bör vara en vidaregående yrkesutbildning för praktiserande socialarbetare. Det bör vara en fördjupning av hantverket i socialt arbete och inte en slags förkurs för forskarutbildning. Hur många teoretiker behöver vi i den här professionen, vars huvuduppgift är den praktiska problemlösningen tillsammans med människor i problematiska situationer?

 

Vetenskapsteori och vetenskaplig metod och uppsatsskrivandet tar allt större utrymme och tränger undan andra mera praktiskt orienterade inslag. Detta blir särskilt tydligt och dominerande i de program där man valt en sk klassisk magisterexamen på 20 poäng. Det är rena parodin på fördjupad yrkesutbildning och man kan undra vad socionomer ska ha den till – annat än som en förespeglad statussymbol?

 

Kravet formuleras också allt tydligare att studenterna ska skriva sina uppsatser i ensamhet, var och en för sig, vilket åter igen markerar att det är bokkunskapen och inte erfarenheten, dialogen och samarbetet som är det viktiga materialet. Det kan ifrågasättas om det sätt vi har att skriva uppsatser på är särskilt utvecklande för det praktiska sociala arbetet.

 


 

 

Studenternas önskemål

Den utveckling vi har av socionomutbildningen är inte i överensstämmelse med många studenters önskemål. När jag kört framtidsverkstad  med studenter kring deras utbildning (och det har med åren blivit många) framförs gång på gång kritik mot att det är så lite praktik och så lite kontakt med fältet i utbildningen. Studenterna vill ha mera kontakt med det praktiska arbetet och med praktiskt verksamma socialarbetare. Kritiken går också på att utbildningen är abstrakt, teoretisk och för lite verklighetsanpassad. Den förmedlar heller inte någon positiv, uppmuntrande bild av det sociala arbetet och yrket. Studenterna har inget att känna sig stolta över som medlemmar av en värderad profession.

 

I konsekvens med detta vill studenterna ha mera praktik. Inte sällan föreslås en sk varvad utbildning, dvs att studenterna under hela utbildningen är knutna till arbetsplatser, tex att man är två dagar per vecka på arbetsplatsen och tre på skolan. (Sådana modeller finns i andra länder.) Man vill att varje student ska ha en mentor från fältet/yrkesgruppen under hela utbildningen. Det efterlyses mera utbildningsinslag där praktikerna från fältet är involverade – alltså ett tätare samspel mellan fält och skola, mellan teori och praktik. Studenterna vill belysa och skriva om sådant som är intressant för det praktiska arbetet och mindre för skolan.

 

Konklusion

En gång i forntiden, i det gamla seklet, strävade socialhögskolan efter att utveckla yrkeskunskapen i socialt arbete. Under en kort period på 1960- och 70-talet skedde en spännande utveckling av pedagogik och studieformer. Senare har utbildningen gått mot allt mera inlåsning, både på det mentala/pedagogiska och fysiska planet. Den vetenskapliga fundamentalismen har förstärkt disciplineringen, som avlägsnar utbildningen från yrkespraktiken och från det kritiska tänkandet.

 

Andan är numera en annan. Institutionerna för socialt arbete producerar disciplinerade tennsoldater, som kan marschera in i den sociala administrationen som välfungerande socialingenjörer. Inte har man fått med sig mycket av klasskänsla och erfarenhet av livsvillkoren för samhällets olycksbarn, de mest utsatta, hunsade och förföljda. Istället har man med sig en kvasivetenskaplig verktygslåda bestående av abstrakta teorier, konstruerade begrepp, attityder och perspektiv som avlägsnar dem från den verklighet, som är de människors vilka de ska möta i den sociala kontrollapparat de kommer att uppbära och förvalta. EU-nomenklaturan för den nya standarden i socionomutbildningen ger inget hopp om en positivare utveckling – tvärtom.

 

Vi har avlägsnat oss långt från den attityd och inställning till yrket som ligger i själva begreppet social arbetare. Vi skulle inte vara några socialtjänstemän, invävda i socialstatens kontrollapparat, funktionärer för upprätthållandet av den hegemoniska, borgerliga samhällsordningen, där utslagningen förklaras med personliga tillkortakommanden och åtgärderna är återföring och anpassning till den rådande ordningen. Vi skulle stå på de drabbades sida i kampen för andra livsvillkor. Men med dagens utbildning går nog socialarbetarnas kritiska ethos förlorad.

 

 

Alf Ronnby har 30 års erfarenhet av både fältet och utbildningen. Han har arbetat vid Socialförvaltningen i Malmö, undervisat i socialt arbete på Roskilde universitetscenter, Socialhögskolan i Lund, Högskolan/Mitthögskolan i Östersund och Socialhögskolan i Göteborg

 

 


 
gen_22.1.gif