1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

55. Nytt i tidsandan

Vinter 07 -1 webb.jpg

SOCIALHÖGSKOLANS FÖRLORADE SJÄL

 

Utvecklingen av socionomutbildningen präglas idag av en vetenskapsfundamentalism. Detta tar sig uttryck i en överdriven tro
på vad vetenskapen kan bidra med till det sociala arbetet och en nervärdering av praktiken, erfarenheten och vardagskunskapen så som den utvecklas i dialoger mellan dem som brottas med samhällets sociala problematik. Konsekvenserna visar sig allt tydligare i utbildningen. Det är en ny anda på socialhögskolan.

Den vetenskapliga fundamentalismen
Vetenskapen har utsetts till vår tids religion. I en tid då inte mycket hålls för heligt och då vi gått igenom en epok av nästan ständiga, vetenskapliga framsteg, allt från penicillinet till atombomben, tror många att vetenskapen är vår tids frälsare – ta tex klimathotet. Denna oantastliga tro har i utbildningssammanhang lett till att allt ska stöpas i denna rationella form. Konsekvenserna är att det nästan bara är akademisk bokkunskap som har något värde.

En annan konsekvens är att vi tror att allt i denna värld kan mätas, vägas, förklaras, förutsägas och kontrolleras. Om något går snett, beror det på att vi inte är tillräckligt kunniga och organiserade. Alltså eftersträvar vi, i god vetenskaplig anda, metoder och organisation för att kontrollera världen. I socialt arbete leder detta till den intressanta kombinationen av helhetssyn och reduktionism, där helheten avgränsas till en kontrollerbar situation. Det leder också till en
överdriven tro på metoder. Har vi bara de rätta metoderna, ska vi nog
klara att lösa problemen! Vi går tom så långt att vi inbillar oss att manualstyrda åtgärder är lösningen på metodproblemen och vägen till effektiva insatser. Vi delar upp världen i målgrupper, särskilt den del av världen där vi ser sociala problem. Och med våra sofistikerade metoder riktar vi vår uppmärksamhet mot målgrupperna. Där gör vi våra interventioner, injektioner och investeringar. Sedan bedömer vi resultatet med våra måttstockar. Blev det inte bra, är det fel på
metoden.

 

Ett exempel på den överdrivna tron på vetenskapen och vetenskaplig kompetens, är att vi numera eftersträvar att ha så många disputerade lärare som möjligt. I socialstyrelsens utvärdering av socionomutbildningen är man mycket intresserade av hur många lärare som är disputerade och deras skriftliga produktion. Men vi har inte erfarenhet av att detta leder till ett bättre socialt arbete på fältet. Däremot att det lett till en formalisering av prestationerna i utbildningen. Det leder dessutom till att vi övervägande får ett lärarkollektiv där få vill undervisa. De flesta vill hellre syssla med sina forskningsprojekt. Min erfarenhet är att de bästa lärarna i socialt arbete är de med en lång, omfattande och varierad parakitisk erfarenhet av socialt arbete – kombinerad med en känsla för det pedagogiska handlaget. Det är kanske något man just också behöver i det sociala arbetet, som i mångt och mycket är en slags ”socialpedagogik”.

 

Socialt arbete är inte bara metoder och tekniker. Detta är baskunskaper och som sådana nödvändiga men ingalunda tillräckligt. Kunskapen och färdigheten i socialt arbete består både av det rationella reflekterandet och det sensibla, en känsla för och förståelse av klienten som handlande subjekt. En god socialarbetare blir man genom att utveckliga sina sinnen i det praktiska arbetet, att skärpa sin iakttagelse- och upplevelseförmåga och förstå både person och sammanhang och sin egen hållning. För att använda ett gammalt uttryck, som sällan hörs idag: det gäller att ha rätt klasskänsla, dvs att förstå de förtrycktas värld och sympatisera med de utsatta.


Utvecklingen av socionomutbildningen
Inom socionomutbildningen är det numera i det närmaste tabu att hävda
att det först och främst är en yrkesutbildning, där erfarenhet och
praktisk kunskap är väsentligt. Det som skett är att pratiken, som
tidigare var två terminer, minskat till en. De sk fältförlagda studierna kan öht inte jämföras med praktiken. Istället läggs från början stor vikt vid att studenterna skolas i ett vetenskapligt tänkande. Det tydligaste resultatet av detta är en slags
formalisering kring hur vi ska se, uppfatta, tänka, beskriva och förklara världen. Studenterna måste från början lära sig det vetenskapliga språket. Det tänkande och skrivande som inte stöps i rätt form duger inte. Det kanske tydligaste uttrycket för denna vetenskapliga formalism är reglerna för hur källförteckningen ska skrivas. (För att inte tala om forskningens ansökningsformulär!)

Denna vetenskapliga rationalitet, som vi lär våra studenter, leder till
ett instrumentellt förhållningssätt. Detta har bland annat fallit ut i uppfattningen och dogmen att socialt arbete ska vara evidensbaserat, vilket får sitt mest markanta och logiska uttryck i manualstyrt socialt arbete. Men de flesta beslut och åtgärder i socialt arbete kräver mer än instrumentella förhållningssätt. Det krävs en utvecklad känslighet för personen, situationen och sammanhanget och det krävs förmåga till riktiga etiska och moraliska överväganden. Det manualstyrda sociala arbetet riskerar att framförallt bli instrumentellt och man missar ett anständigt och konstruktivt förhållningssätt gentemot klienten. På goda grunder kan vi anta att den moraliska kompetensen blir eftersatt i sådana system. Den vetenskapliga rationaliteten har inte mycket att erbjuda studenterna när det handlar om de värdepremisser det sociala arbetet bör utgå från. Inte heller har den mycket att komma med när det gäller värdegrunderna och etiken i samspelet med klienterna, eller för att förstå den värderationalitet som påverkar klienters och gruppers
handlande. Risken är att socialt arbete ännu mera blir ett kontrollinstrument
gentemot samhällets olycksbarn.


Inlåsningen
Nervärderingen av erfarenheten och uppvärderingen av bokkunskapen har
fått till följd att studenterna en stor del av utbildningen låses in på högskolan. Dels har kontakterna med fältet blivit allt mera begränsade och dels har dialogen studenterna emellan blivit allt mindre intressant, när det framförallt är bokkunskapen som uppfattas som viktig och prövas.
 
Det är ingen bra metod att låsa in studenterna på högskolan - och ännu
mindre i ensamhet - när det är det sociala arbetets verkligheter studenterna bör få rika erfarenheter av, att få bearbeta, reflektera, diskutera och gjort till kunskap. Därför bör vi utveckla studenternas förmåga att göra erfarenheten till sin medvetna förståelse av människors livsvillkor, livsvärden och handlingsdispositioner. Att kunna använda erfarenheten på ett konstruktivt sätt är viktigt i det sociala
arbetet.

Konkurrensmentaliteten
Införandet av den tregradiga betygsskalan och nu den sjugradiga, är ett led i detta tänkande kring kunskap och utbildning. Erfarenheten av den tregradiga
betygsskalan är att den skadar det pedagogiska klimatet, som bör bygga
på projekt, dialog och samarbete. När betygsjakten börjar sprida sig bland lärare
och studenter, kan vi se att stämplingen och exkluderingen kommer
smygande. Då är det inte populärt att ha med "lågpresterande" studenter i
projektgruppen. Inställningen till gruppdiskussioner och grupparbeten
blir efterhand allt mer negativ och studenterna sitter hellre hemma på
sin kammare och tentamensläser än utvecklar sin förmåga till dialog, reflektion,
samverkan och social kompetens via deltagande i seminarier, grupp- och
projektarbeten.

Socialarbetarens skicklighet är i hög grad beroende av personlig mognad och
självmedvetande och kompetens att på ett konstruktivt sätt relatera till
medmänniskor. Utan personlig utveckling i och för yrket, får vi inte
goda socialarbetare. Personlig utveckling är svår att jämföra, gradera och betygsätta, men vi vet vad som skiljer en bra socialarbetare från en dålig,
när vi möter dem.

Socialhögskolans pedagogiska modell bör inte bara bestå av programmatisk
sakkunskap, där inlärningseffekten möjligen kan mätas och graderas. Den
bör i lika hög grad, eller mera, vara en modell som innebär att studenternas erfarenhetsmaterial reflekteras, bearbetas och utvecklas via dialogen. Detta är skäl till att lägga stor vikt vid praktiska erfarenheter, och inte stirra sig blind på hur många textsidor studenten läst och kan redogöra för.


Ett anständigt socialt arbete
Socialt arbete bör över huvud taget inte vara en disciplin, som ingår i
en kontext av konkurrens och tävlan, av värdering i bättre eller sämre
prestationer. Eller användande av våld och auktoritära metoder. Den bör
istället bygga på förmågan till samarbete och dialog där var och ens
förutsättningar och förmåga bidrar till helheten. Det förhållningssätt
vi bör frammana genom utbildningen är att varje människa ska uppskattas
efter sina förutsättningar och sin förmåga. Därför bör vi skapa en anda
och en attityd som säger att vi alltid ska se till och ta vara på det positiva hos varje människa. Utbildar vi socialarbetare till ett instrumentalistiskt förhållningssätt, är risken stor att de kommer att agera auktoritärt och kränkande gentemot klienterna – i den heliga effektivitetens och kommunförvaltningens namn.

Fel väg i magisterprogrammet

I socionomutbildningen har vi också valt fel strategi när det gäller magisterprogrammet – numera ”mastersprogrammet”. Men valet kan sägas vara logiskt sett ur den vetenskapliga rationalitetens perspektiv. Magisterprogrammet har blivit ett steg på vägen till forskarstudier och en akademisk karriär. Den karriärvägen bör vara ett annat spår. Magisterprogrammet bör vara en vidaregående yrkesutbildning för praktiserande socialarbetare. Det bör vara en fördjupning av hantverket i socialt arbete och inte en slags förkurs för forskarutbildning. Hur många teoretiker behöver vi i den här professionen, vars huvuduppgift är den praktiska problemlösningen tillsammans med människor i problematiska situationer?

 

Vetenskapsteori och vetenskaplig metod och uppsatsskrivandet tar allt större utrymme och tränger undan andra mera praktiskt orienterade inslag. Detta blir särskilt tydligt och dominerande i de program där man valt en sk klassisk magisterexamen på 20 poäng. Det är rena parodin på fördjupad yrkesutbildning och man kan undra vad socionomer ska ha den till – annat än som en förespeglad statussymbol?

 

Kravet formuleras också allt tydligare att studenterna ska skriva sina uppsatser i ensamhet, var och en för sig, vilket åter igen markerar att det är bokkunskapen och inte erfarenheten, dialogen och samarbetet som är det viktiga materialet. Det kan ifrågasättas om det sätt vi har att skriva uppsatser på är särskilt utvecklande för det praktiska sociala arbetet.

 


 

 

Studenternas önskemål

Den utveckling vi har av socionomutbildningen är inte i överensstämmelse med många studenters önskemål. När jag kört framtidsverkstad  med studenter kring deras utbildning (och det har med åren blivit många) framförs gång på gång kritik mot att det är så lite praktik och så lite kontakt med fältet i utbildningen. Studenterna vill ha mera kontakt med det praktiska arbetet och med praktiskt verksamma socialarbetare. Kritiken går också på att utbildningen är abstrakt, teoretisk och för lite verklighetsanpassad. Den förmedlar heller inte någon positiv, uppmuntrande bild av det sociala arbetet och yrket. Studenterna har inget att känna sig stolta över som medlemmar av en värderad profession.

 

I konsekvens med detta vill studenterna ha mera praktik. Inte sällan föreslås en sk varvad utbildning, dvs att studenterna under hela utbildningen är knutna till arbetsplatser, tex att man är två dagar per vecka på arbetsplatsen och tre på skolan. (Sådana modeller finns i andra länder.) Man vill att varje student ska ha en mentor från fältet/yrkesgruppen under hela utbildningen. Det efterlyses mera utbildningsinslag där praktikerna från fältet är involverade – alltså ett tätare samspel mellan fält och skola, mellan teori och praktik. Studenterna vill belysa och skriva om sådant som är intressant för det praktiska arbetet och mindre för skolan.

 

Konklusion

En gång i forntiden, i det gamla seklet, strävade socialhögskolan efter att utveckla yrkeskunskapen i socialt arbete. Under en kort period på 1960- och 70-talet skedde en spännande utveckling av pedagogik och studieformer. Senare har utbildningen gått mot allt mera inlåsning, både på det mentala/pedagogiska och fysiska planet. Den vetenskapliga fundamentalismen har förstärkt disciplineringen, som avlägsnar utbildningen från yrkespraktiken och från det kritiska tänkandet.

 

Andan är numera en annan. Institutionerna för socialt arbete producerar disciplinerade tennsoldater, som kan marschera in i den sociala administrationen som välfungerande socialingenjörer. Inte har man fått med sig mycket av klasskänsla och erfarenhet av livsvillkoren för samhällets olycksbarn, de mest utsatta, hunsade och förföljda. Istället har man med sig en kvasivetenskaplig verktygslåda bestående av abstrakta teorier, konstruerade begrepp, attityder och perspektiv som avlägsnar dem från den verklighet, som är de människors vilka de ska möta i den sociala kontrollapparat de kommer att uppbära och förvalta. EU-nomenklaturan för den nya standarden i socionomutbildningen ger inget hopp om en positivare utveckling – tvärtom.

 

Vi har avlägsnat oss långt från den attityd och inställning till yrket som ligger i själva begreppet social arbetare. Vi skulle inte vara några socialtjänstemän, invävda i socialstatens kontrollapparat, funktionärer för upprätthållandet av den hegemoniska, borgerliga samhällsordningen, där utslagningen förklaras med personliga tillkortakommanden och åtgärderna är återföring och anpassning till den rådande ordningen. Vi skulle stå på de drabbades sida i kampen för andra livsvillkor. Men med dagens utbildning går nog socialarbetarnas kritiska ethos förlorad.

 

Denna orättvisa betraktelse kommer från

Alf Ronnby

Docent i socialt arbete

Göteborgs universitet

 

Alf Ronnby har 30 års erfarenhet av både fältet och utbildningen. Han har arbetat vid Socialförvaltningen i Malmö, undervisat i socialt arbete på Roskilde universitetscenter, Socialhögskolan i Lund, Högskolan/Mitthögskolan i Östersund och Socialhögskolan i Göteborg

 

 

Vinter 07-4 webb.jpg

DAGS ATT LÄMNA EU

Av Alf Ronnby

 

Jag minns när den aktade företagsdoktorn Ulf af Trolle sa att EU är ett missfoster. Han hade nog mer rätt än han själv anade då. EU är en fruktansvärt dyr, resursslukande byråkrati, som årligen spenderar 127 miljarder Euro. Bara lokalerna för ca 20 000 tjänstemän, omfattar två miljoner kvadratmeter kontorsyta och kostar årligen 345 miljoner Euro.

 

Enligt revisionsrapporter - ni minns väl Inga-Britt Vallenius kritik - är ineffektiviteten i denna koloss förlamande. År 2006 rann 1,2 miljoner av EU:s budget ner i korruptionens fickor, vilka inte sällan också tillhör topptjänstemän i organisationen. För närvarande pågår 400 utredningar om korruption i EU. Nästan en miljon Euro per dag försvinner i rent bedrägeri för EU. Till denna Eurokarusell bidrar svenska folket årligen med 25 miljarder.

 

Vid tiden för folkomröstningen bodde jag i Jämtland. Med tanke på hur manipulativt den folkomröstningen gick till, bland annat med en ohelig allians mellan sosseledningen och storkapitalet, ansåg många jämtar att Ingvar Karlsson var en landsförrädare. Man brände den svenska flaggan och sa att Jämtland skulle anslutas till Norge igen. Det var den enda stat man kunde lita på i denna fråga.

 

Det har visat sig att jämtarna hade ganska rätt. Norge står fortfarande utanför EU och deras ekonomi blomstrar. De har (därför?) gått om Sverige i välståndsligan. Att vi inte längre är herrar i vårt eget hus är uppenbart. Vi är slavar under EU-direktiv och lagar, som klåfingriga kommissionstjänstemän och politiker tvingar oss att lyda. På område efter område är det nu EU:s direktiv och lagar som gäller framför våra egna. Till detta svek har svenska politiker medverkat. Dessa politiska karriärister njuter av att få sitta vid de stora staternas bord och frotteras med politikens högdjur. Därför blir de allt mer inställsamma och salongsfähiga i Bryssel.

 

Exemplen på detta förräderi mot gamla, svenska, beprövade och allmänt accepterade ordningar är många. På det straffrättsliga området gäller numera att svenska medborgare, som misstänks för något brott, kan ställas inför domstol i alla EU:s medlemsstater. Via den nya europeiska arresteringsordern utlämnas svenska medborgare, eventuellt med polishandräckning, till främmande domstol.

 

Fallet Kalle Johnsson är belysande för den rättsosäkerhet detta innebär för oss. Kom inte och säg att vi kan lita på EU-ländernas rättssystem generellt. En snabbundersökning av rättsfall i tex de så kallade nya medlemsstaterna i öst, visar att detta är en parodi på rättvisa. Inte ens en stat som den grekiska kan vi lita på. Fallet Kalle Johnsson visade oss att domstolen där inte kunde genomföra en korrekt rättegång och nu måste allt tas om från början.

 

Nyligen kom EG-domstolen med sin dom i det kända Vaxholmsfallet. Där genomförde byggfacket en blockad av det lettiska byggföretaget Lavall, eftersom de inte ville betala avtalsenliga löner. EG-domstolen sa att blockaden var olaglig enligt EU-lag och att det inte duger att hänvisa till svenska kollektivavtal – som de höga juristerna inte hade förmågan att läsa och förstå. I fortsättningen gäller alltså att fackföreningarna i Sverige bara kan kräva att minimilöner betalas.

 

Hela den gamla, etablerade och hittills accepterade ordningen på vår arbetsmarknad har rivits upp av en samling närsynta EU-jurister. EU har genom domen klart visat att i EU är det kapitalets och företagens frihet som gäller. Allvaret i detta illustreras av att socialdemokraten och professorn i ekonomi Sören Wibe sa att ”förlorar vi Vaxholmsmålet är det dags att gå ur EU”.

 

Det senaste EU-övergreppet på oss är kommissionens halsbrytande krav att vi, trots att vi är bäst i Europa, ska gå längst av alla i användande av förnyelsebar energi och minska växthusgaserna mest. Detta blir ett dråpslag mot vår tunga industri och mot vår välfärd. Kommissionen blandar sig också i vår kulturpolitik och angriper presstödet. Kommissionen är därför ett hot mot Skånska Dagbladet. Det är uppenbart att vi nu är med i en europeisk union, med stark överstatlighet, som intervenerar i våra daliga liv. Detta är något helt annat än det EG vi gick med i 1996 Det är hög tid att lämna dårarnas paradis!

 

Vinter 07-7 webb.jpg

OBAMA STÅR FÖR NÅGOT NYTT

Av Alf Ronnby

 

Demokraternas val kommer att stå mellan en ungdomlig idealist och visionär å ena sidan och å den andra en slipad realpolitiker, som tillhör det politiska etablissemanget sedan 20 år. Barak Obama står för idealism och ungdomlig entusiasm och vinner de ungas röster. Hillary Clinton, före detta presidentfru och garvad politiker, framstår som den erfarne och välorganiserade. Hon är representant för den etablerade ordningen i politiken. Hennes problem hos väljarna är att hon tillhör en politisk dynasti, vars politik är nattstånden. Obamas är att han inte har samma erfarenhet och ett inte lika välslipat program. Men många amerikaner vill ha en förändrig i politiken och stödjer Obama.

 

Det går inte bra för USA:s ekonomi. Bushs krig i Irak och Afghanistan har lett till ett budgetunderskott på 163 miljarder dollar. Medborgarna konsumerar mer än vad deras tillgångar tillåter. Särskilt svårt är det på bostadsfronten och utmätningarna har ökat med 55 procent. Andelen medborgare utan sjukförsäkring har ökat, liksom arbetslösheten och fattigdomen. Denna ödesmättade bild förstärks av hotet från terrorismen, som det flygande folket ständigt påminns om vid de rigorösa säkerhetskontrollerna på flygplatserna. Detta spelar in i valrörelsen, men det finns andra frågor.

 

Under Bill Clinton och George Bush era, som varat i 20 år, har motsättningarna ökat i USA. Det gäller klassklyftorna och det gäller framförallt kriget. Ny teknik och global ekonomi i kombination har lett till att traditionella industriarbeten är på reträtt, tex inom bilindustrin. Nya kunskapskrävande arbeten har kommit och yngre i medelklassen har tjänat mycket pengar, medan många i industrisektorn hamnat utanför.

 

Splittring gäller etniska motsättningar, kultur och religion. Obama gör ingen affär av att han är svart (eg. mulatt). Han vill vara alla gruppers kandidat, medan Bill Clinton, som energiskt kampanjar för sin fru, försöker med fula tricks och lögner koppla honom till rasfrågan och få honom att framstå som de svartas kandidat. Det vinner man nml inga val på i USA, som domineras av angloamerikaner och latinos.

 

Barak Obama är inte en politiker för ”the Big State”, som Hillary och Bill Clinton – vilket gör att socialdemokrater här hemma oftast stöder Clintons. Som före detta samhällsarbetare i Chicagos fattigkvarter, vill Obama värna lokalsamhällenas inflytande och självkontroll. Detta är något som går hem i USA, där många medborgare är mycket misstänksamma mot staten.

 

Feministerna stöder Hillary för att hon är kvinna. Det är en ståndpunkt inte mycket annorlunda än den där man stöder Obama för att han är svart.  Hillary Clinton är den marknadsanpassade propagandisten, som ständigt försöker anpassa sig till de starkaste opinionerna. Hon är realpolitiker och teknokrat utan större visioner. Hon representerar det politiska etablissemanget och får också kritik för att den f.d. presidenten Bill Clinton energiskt kampanjar för henne. Det är inte fair play. Kritikerna ser det som ett restaurationsförsök för familjen Clinton i Vita huset – alltså ett nygammalt, delat presidentskap för Clintons. Feminister undrar varför en stark kvinna som Hillary, behöver ta hjälp av mannen och fd presidenten. Hillary Clinton har en stark religiös tro och en Bushliknande uppfattning om politiken som ett kall.

 

Obamas viktigaste budskap är att ena landet och skapa en politik av samförstånd. Det kan låta misstänkt i svenska öron, men går hem i USA. Han ses som en politiker som vill överbrygga motsättningar, som går tillbaka till Vietnamkriget. Obamas kampanj är mera av en folkrörelse som drivs framåt av entusiastiska unga människor. Det är ett tecken på att han är en outsider i jämförelse med paret Clinton. Hans budskap är att skapa koalitioner som överskrider sociala, etniska och religiösa gränser.

 

Obama inspirerar unga väljare genom sitt budskap om mänskliga rättigheter och hans hårda kritik av kriget i Irak. Obama har fått de unga att rösta som aldrig förr. Han kommer från en muslimsk familj, vilket anses ge honom bättre förutsättningar att förbättra USA:s dåliga relationer till den muslimska världen. I USA gillar man en outsider som blir ”the Winner”. Bli inte förvånade om Barak Obama blir USA:s nästa president.

 

Vinter 07-11 webb.jpg

DET SOCIALA ARBETETS UPPGÅNG OCH STAGNATION

Av Alf Ronnby

 

1980-tal Skapandet av tidskriften Socionomen är ett uttryck för socionomernas strävanden att bli en erkänd profession. Som sådan bör man ha ett yrkesorgan med vetenskaplig och yrkesmässig kvalité. Det kan låta underligt att detta skedde så sent som 1987, men socialt arbete är en mycket ung profession. År 1950 fanns endast 2 200 tjänster för socialtjänstemän i kommunerna. Det mesta sociala arbetet utfördes av förtroendemän och kommunalkamrerare. Men tillväxten i de kommunala förvaltningarna och kommunsammanslagningarna, tillsammans med en ny kommunallag som fastställde användandet av socialassistenter, ledde till att gruppen socialtjänstemän snabbt växte under 1960- och 70-talet. År 1960 var det 6 000, 1970 13 900 och 1985 hade antalet socialtjänstemän vuxit till 46 000, alltså en ökning med 40 000 på 25 år eller mer än sju gånger.

 

Expansionen inom socialt arbete var en del av en allmänt snabb tillväxt inom hela vårdsektorn. Även inom fritidssektorn skedde en snabb ökning av antalet ungdoms- och fritidsledare och konkurrensen mellan olika professionella yrkesgrupper tilltog. Socionomerna konkurrerade främst med psykologer och socialpedagoger och att stärka den egna professionen blev av stort intresse i detta sammanhang.

 

Den nya socionomutbildningen hade akademiserats, dvs socialhögskolorna hade kommit in under universitetens hatt(1977). Socialt arbete hade blivit en egen disciplin vid universitetet. Grunden var lagd för en forskarutbildning i socialt arbete och den utvecklades i början av 1980-talet. Harald Swedner blev den förste svenske professorn i socialt arbete. Han fick tjänsten i Göteborg och senare blev Bengt Börjesson professor i Stockholm. Vi började få en ”egen” forskning i socialt arbete.

 

Den nya socialutredningen (SU) under 1970-talet och förändringen av socialvården till socialtjänst, skapade också förutsättningar för professionaliseringen. I socialutredningen nämns tex för första gången socialarbetarna som yrkesgrupp vid namn. Socialtjänstreformen trädde i kraft först 1981, tio år efter att utredningen startade. En vanlig uppfattning bland socialpolitiskt intresserade är att reformen med SOL kom att genomföras tio år för sent. När diskussionen kring och krav på förändringar av socialvårdens lagar (Barnavårdslagen, Nykterhetsvårdslagen och Socialhjälpslagen) startade och socialutredningen senare tillsattes, gick ekonomin på högtryck i Sverige. Men då det var dags att sätta reformen i sjön, var läget ett annat. Ekonomin i den offentliga sektorn var dålig och utrymmet för det nya litet.

 

Det som skulle vara det stora nya i socialtjänstreformen nml Soft (socialförsäkringstillägget) ströks av ekonomiska skäl. Förutsättningarna för reformen blev alltså redan från början radikalt förändrade. Med Soft antog man att det mesta av socialhjälpen (ekonomiskt bistånd) skulle försvinna och biståndet skulle istället ges av försäkringskassan. Det skulle ges som en social rättighet. Därmed skulle resurser i socialtjänsten kunna användas för det strukturinriktade, förebyggande arbetet.

 

Socialtjänstutredningens förslag passade i ett samhälle av folkhemsmodell med en stark offentlig sektor, som styrs av politiska beslut. Den avspeglar en tro och vilja att försöka planera fram det goda samhället via en stark stat och socialpolitik. I växelverkan med förändringar i tidsandan, hyllandet av individualismen och marknadslösningar, där planering blivit något fult och en stat med dåliga finanser och kommuner med svag ekonomi, blev socialtjänstreformen bara en tumme.

 

Socionomförbundets tidsskrift lades ner och det fanns ett behov av en tidskrift, som kunde ta upp socionomernas och det sociala arbetets teoretiska och yrkesmässiga frågor och problem. Socionomen blev en symbol för en yrkesgrupp på frammarsch. Socionomens grundare Per-Olof Kristensson medverkade också vid tillkomsten av tidskriften Nordiskt Socialt Arbete.

 

Med professionaliseringen följde också krav både utifrån och inom den egna yrkesgruppen på att professionen själv måste ta ansvar för att upprätthålla en viss kvalité i yrkesutövningen. Det betyder krav på visst innehåll och kvalité i utbildningen, som legitimeras genom socionomexamen. Professionen, dvs dess organisation, bör ha viss uppsikt och kontroll över kvalitén i yrkesverksamheten. Instrumenten för detta kan bla vara yrkesetiska principer och regler och förtroende- eller disciplinnämnder, som bevakar att kåren upprätthåller en god yrkesetik.

 

1990-tal. Det som kännetecknar 90-talet är den statsfinansiella krisen och hårda nerskärningar i den offentliga sektorn. Den svenska industrins konkurrenskraft på den internationella marknaden hade kraftigt försämrats och statsskulden växte snabbt. Bankernas generösa kreditgivning och prisstegringar på fastigheter hade skapat en fastighetsbubbla – som sprack. Den svenska ekonomin höll på att löpa amok och vid ett tillfälle var räntan 500 procent, när den borgerliga regeringen försökte hålla den svenska kronan under armarna, dvs. stödköper kronor för att upprätthålla en fast växelkurs.

 

Avskedanden inom den offentliga sektorn och näringslivet ledde till mer än en miljon arbetslösa. Trycket på socialkontoren ökade. Socialdemokraterna slog in på en väg mot marknadsreformer och kritiken växte från LO-håll. Även i kommunerna började man tillämpa marknadsprinciper med ”köp-och-säljsystem”, beställare och utförare. Den kommunala verksamheten skulle konkurrensutsättas. Privatisering och bolagisering av offentliga verksamheter tar fart. Den kapitalistiska ideologin är på offensiven och ekonomisk effektivitet sitter i högsätet. Nu ska folket börja äga aktier och regeringen lanserar ”folkaktien” för Telia. Alla ska vara med – på aktiemarknaden.

 

Svenska arbetsgivarföreningen och Timbro sponsrar utbildningspaket för skolan. Vinstdelningssystem och konvertibler sprids i näringslivet. Lönesättningen ska vara individuell och karriärvägarna betonas. Inom vård, service och utbildning pläderas för ”valfrihetssamhället”. Staten och kommunerna ska fortsätta att stå för fiolerna, men med ”skolpeng”, ”sjukpeng” och liknande ska medborgarna kunna välja den skola eller den servicegivare man vill ha. Det individuella sparandet premieras. Individualismens ”frihetsideal” ställs mot den ”kollektivistiska tvångströjan” i den borgerliga, ideologiska offensiven. SAF, Timbro, SNS mfl borgerliga agenter får stora segrar och folkhemmets försvarare är starkt på defensiven.

 

Den statsfinansiella krisen tas till intäkt för en hård kritik av den offentliga sektorn som ineffektiv och resursslukande. Detta är anledningen till det hårda skattetrycket. Administrationen anklagas för att vara överbyråkratisk, trög och stelbent. Den generösa socialpolitiken, bistånds- och hjälpsystemen (A-kassa, sjukersättning, socialbidrag, mm) leder till onödig vårdkonsumtion, understödstagaranda, hjälplöshet, fusk och slöhet. Fordismens och storskalighetens tid är förbi – ner med den förtryckande socialstaten.

 

Sverige går med i EU och en begynnande anpassning till ett alleuropeiskt marknadsekonomiskt koncept inleds. Stat och kommun ska vara konkurrensneutrala, statsskulden så liten som möjligt och inflationen låg. Kapital, tjänster och arbetskraft ska ha fri rörlighet. Detta sammanfaller med produktionens globala, fria rörlighet. Verksamheter tenderar att lokaliseras där marginalkostnaderna är lägst. Det internationella finanskapitalet söker sig dit avkastningen är störst på kort sikt. Arbetsintensiv produktion böjar flytta från Sverige. I den offentliga sektorn avskedas ca 100 000 anställda. Arbetslösheten stiger till 12 procent. Löntagarnas förutsättningar att ta strid för sina villkor försämras och protesterna har föga effekt på makthavarna.

 

Nerskärningarna i vård och omsorg leder till långa köer och försämrad service. Missnöjet med den försämrade välfärden ökar. Medelklassen söker sig egna lösningar och vill inte betala de höga skatterna. Den generella välfärdspolitiken är i gungning. Mera behovsprövning införs och kritikerna befarar att vi är på väg mot en socialpolitik med inriktning bara på de fattiga.

 

Från EU får vi en modell för partnerskap. Synergieffekter och ökad effektivitet tillsammans med kostnadsbesparingar, kan uppnås genom samverkan inom en treenighet av den offentliga sektorn, näringslivet och den tredje sektorn, den sk frivilligsektorn. Den borgerliga regeringen satsar på stöd till frivilligsektorn och tillsätter den Ideella beredningen. Inom socialtjänsten utökas samarbetet med frivilligorganisationer och en del verksamheter läggs ut på entreprenad till ”sociala företag” typ Frälsningsarmén, Stadsmissionen och Röda korset.

 

Det börjar också bli allt vanligare med sociala kooperativ. Utvecklingen går före inom barnomsorgen, då föräldrar i kommuner - som inte klarar att leva upp till lagen om rätt till offentlig barnomsorg då föräldrarna arbetar – organiserar egen barntillsyn i kooperativ form: barnomsorgskooperativ. Denna kooperativa omsorgsform utvecklas senare även inom äldreomsorgen och annan omsorgsverksamhet.

 

I kommunerna inleds en jakt på kostnader och besparingar. Inom socialtjänsten ska det sparas tom på budgeten för socialbidrag. Klienterna ska helst inte skickas till vård och behandling utanför den egna kommunen. Hemmaplanslösningar är tidens melodi. Andan från den offensiva socialtjänstreformen falnar till aska – om elden någonsin funnits.

 

I det sociala livet riktas uppmärksamheten på arbetslöshet och utanförskap. Många unga människor, särskilt med invandrarbakgrund, kommer inte in i arbetslivet. En tillvaro i gäng och utanförskap tenderar att leda in i missbruk och kriminalitet. Frågan om splittrade familjer upptar också socialarbetarna. Tidsandans ideal om karriär och personlig framgång, avspeglad i uppseendeväckande konsumtion och livsstil, får i betongförorternas subkulturer sin motsvarighet i den kriminella karriären och machokulturer.

 

90-talet är både individualismens och egoismens tid. Den sociala konkurrensen är hård och den som inte hänger med och hävdar sig på självpresentationens sociala scen, blir betraktad som misslyckad och en ”loser”. Brister på medkänsla och solidaritet anses ha en grund i det hårda förortslivet där mångkulturalism ibland leder till brist på kultur över huvud taget. De unga fogas inte in i ett socialt sammanhang där moralen och förmågan till empati utvecklas. Exempel som förfasar är tonårsgrabbar som kan få för sig att spela fotboll med en kattunge eller våldta unga tjejer och kalla dem hora. Strömmen av flyktingar från bla Iran, Irak och Somalia skapar sociala chockvågor och en häftig diskussion om flyktingpolitiken. Sverigedemokraterna börjar få vind i seglen, men de är fortfarande bara en marginell företeelse.

 

I politiken talas om de demokratiska institutionernas förfall. Misstro och missnöje med den offentliga vården och omsorgen är stor. Mera inriktning på marknadslösningar gör att medborgarnas intresse för politiken avtar. Dialektiken i minskat intresse för och deltagande i politiken å ena sidan och politikens professionalisering, där politiskt deltagande är för politiska eliter å andra, leder till lågt politiskt intresse, passivisering och ökade klyftor mellan väljare och politiker. Med framväxten av det politiska etablissemanget följer ökat politikerförakt. Att medborgarna inte som tidigare kan styra och ställa i sitt eget land och hem pga globaliseringen och EU-medlemskapet, bidrar också till medborgarnas svala intresse för politiken.

 

2000-tal. I början av 2000-talet uppfattar allt fler att SOL är en produkt av sin tid, som inte håller idag. Den är ett uttryck för den sociala ingenjörskonsten som kräver en stark stat, liksom det mesta av offensiv socialpolitik. I ekonomismens och nyliberalismens tidevarv uppfattas den som förlegad. Klappjakten på välfärden fortsättet. I socialt arbete är det ett fortsatt gnetande och sparande och att ställa hårdare krav på klienterna vad gäller självförsörjning. Arbetslinjen står i centrum, samarbetet med arbetsförmedlingen, AMI och försäkringskassan förstärks. Att få klienterna anställningsbara har hög prioritet. Metodmässigt får strategin att uppnå en påverkan på klienten via klientens personliga nätverk ett fall framåt genom nätverksarbete och nätverksterapi.

 

Sverige har skrivit på FN:s barnkonvention om barns rättigheter och socialstyrelsen arbetar prioriterat med frågor kring barn. Programmet ”Barns behov i centrum” (BBIC) lanseras. Det är särskilt problematiskt med barn i vissa invandrarfamiljer och flyktingbarn som kommer ensamma till Sverige. Problemen med de apatiska barnen börjar uppmärksammas. Detta blir med tiden en het politisk fråga, som slutar med att de flesta får stanna i landet.

 

Ungdomsarbetslösheten är fortfarande ett stort problem, särskilt bland ungdomar med invandrarbakgrund, där en del lever i kriminella gäng i invandrartäta förorter. Användande av vapen och mord förekommer allt mer. Socialtjänstens gängbearbetning räcker inte till i dessa miljöer. Rädsla och otrygghet skapar nya behov av ”trygghetsvärdar”, föräldrar på stan och ”Lugna gatan”. Övervakningssamhället utvecklas nu snabbt. Övervakningskameror sätts upp på skolor, resecentra, gator och torg och i affärscentra samt i butiker och taxi. År 2000 finns 19 000 kameror i landet och 2006 ca 30 000. Polisens spaningsverksamhet har ökat väsentligt genom bla EU-samarbetet och regeringen vill låta FRA (Försvarets radioanstalt) spana på all data- och telefontrafik in och ur landet. Vissa skolor använder e-post för att meddela föräldrarna kontinuerligt om barnen varit i skolan. Sverige ligger på näst sista plats före Storbritannien (som tex har fyra miljoner övervakningskameror) vad gäller medborgarnas integrationsskydd.

 

År 2006 fick vi en borgerlig regering ledd av moderaterna. För de sociala och socialpolitiska frågorna basar kristdemokraterna. Den nya regeringen driver på ännu hårdare i arbetslinjen. Jobbgarantier, nystartsjobb, slopade arbetsgivaravgifter för långtidsarbetslösa och ungdomar, jobbavdrag på skatten och radikalt försämrad A-kassa, ska få fler i arbete. Subventionerade hushållsnära tjänster ska hjälpa medelklassen att få familjepusslet att gå ihop.

 

Inom högskolor och universitet pågår en febril aktivitet för att EU-anpassa all utbildning, den sk Bolognaprocessen. Utbildningsstrukturen ska se likadan ut i hela Europa och innehålla tre nivåer: grundutbildning 3 år, avancerad 2 år och forskarutbildning. Grundutbildningen för socionomer blir alltså 3 år, men i praktiken 3,5 eftersom den sista terminen blir också den första på den avancerade nivån. Men studenten kan välja att stiga av efter tre år och får då en kandidatexamen (inte socionomexamen, som även i fortsättningen kräver sju terminer och 210 poäng). Varje termin kommer i fortsättningen att ge 30 poäng mot tidigare 20 poäng och grundutbildningen med socionomexamen är alltså 210 poäng. Socialstyrelsen driver sin USA-inspirerade linje om att det sociala arbetet ska vara evidensbaserat, dvs bygga på vetenskap och beprövad praxis – en modell vi känner igen från sjukvården. Den sociala ingenjörskonsten och socialteknologin avses göra det sociala arbetet mera rationellt och ekonomiskt effektivt, vilket passar bra med tidsandan på 2000-talet.

Vinter 07-3 webb.jpg

SOCIONOMENS PROFESSIONALISERING

Av Alf Ronnby

 

Expansionen av kommunernas verksamhet och åtaganden, också på det sociala området, är den främsta anledningen till att socionomerna som yrkesgrupp växer så snabbt under 1960- och 70-talet. Detta är en del av tillväxten inom hela den offentliga sektorn med ett snabbt växande antal offentligt anställda, särskilt inom socialpolitikens områden. Socialdemokraterna fortsätter att bygga Folkhemssverige med stor framgång, mycket tack vare landets goda ekonomi.

 

Socionomutbildningen blir en akademisk yrkesutbildning vid fem lärosäten. Så småningom får vi både en påbyggnadsutbildning med magisterexamen och forskarutbildning. Socialt arbete blir en egen disciplin med forskning i socialt arbete. Det ger socionomerna bättre status och förmåga att hävda sig i konkurrensen med andra professioner.

 

Socialutredningen och socialtjänstreformen innebär en modernisering och utvidgning av det sociala arbetets fält och socionomerna får en legitim och erkänd plats i den offentliga förvaltningen. Socionomernas professionaliseringssträvanden och skapandet av tidskriften Socionomen kan ses i ljuset av denna samhällsutveckling.

 

Från kall till profession

Socialarbetare såg länge på sitt arbete som ett slags kall. Men med ett ökande antal anställda socialarbetare i kommunerna och tilltagande intresse att reglera anställnings- och löne­frågor skapades förutsättningar för en facklig organisering. "Sveriges Fattigvårds- och Barnavårdsfunktionärers Riksförbund", blev känd som en stridbar organisation på 30-talet. En annan sida av professionalise­ringen var det tilltagande intresset för utbildning och speciella kunska­per. År 1921 utexaminerades de första fem eleverna på socialpolitiska linjen vid Socialinstitutet i Stockholm. År 1923 bildades en förening för diplomerade från institutet. På före­ningens årsmöte 1950 antogs titeln socionom. Utvecklingen inom social­arbetarnas kår uppvisar flera av de tecken som brukar förknippas med framväxten av en professionell yrkesstatus. Till den hör: anställning, utbildning/specialkunskaper, facklig organisering, yrkesetiska regler, yr­kestitel och tilldelad auktoritet. Socialarbetare betraktades emellertid av vissa observatörer som en halv-professionell yrkesgrupp (tex Etzioni 1969).

 

Socionomerna blev efterhand allt mer metodmedvetna och de fackliga och fackpolitiska organisationerna ut­vecklades. Socialarbetarna i Skandinavien försökte nu på allvar göra sitt arbete till en etablerad profession. Kritiken riktade sig också mot socialvårdens städgumme­roll, dvs att man alltid fick komma in och sopa upp eller plåstra på sedan problemen blivit akuta. På flera håll i landet engagerade sig socionomstuderande tillsammans med andra i bildandet av klientaktionsgrupper. Deras uppgift var främst att tillvarata klienternas intressen gentemot myndigheterna och genom kritik och politiska aktioner åstadkomma institutionella förändringar. Klientdemokrati var ett av slagorden.

 

Socionomerna - framförallt de unga - började nu intressera sig mera för metodutveckling och orienterade sig bort från det dominerande case-work-tänkandet och med det sammanhängande problemförståelse. Det nya politiska intresset riktade uppmärksamheten från individuella förklaringsmodeller till samhällsförhållandena i stort. Bland studenterna vid socialhögskolorna ledde detta till en inriktning på samhällsarbete. Ute på förvaltningarna var rörelsen stillsammare, men man började även där bli mera kritisk till den organisatoriska uppdelningen av vård­områdena, barnavård, nykterhetsvård och socialhjälp. Tankar kring familjevårdsprincipen och senare helhetsprincipen började slå igenom, vilka efterhand resul­terade i en sammanslagning av vårdområdena.

 

Det finns ett vårdideologiskt avantgarde, väletablerat men ändå rela­tivt kritiskt, som starkt bidrog till debattens utveckling. Alvar Nelson visade i boken "Det svenska klassamhället" hur brottsbalken framförallt lägger vikt vid skyddet av privat egendom. Bengt Börjesson och Eva Roos visade i en undersökning hur strafftillämpningen var klassbunden. Makarna Inghe visar tydligt det bestående klassamhället och Låginkomst­utredningen bekräftade detta ytterligare. Walter Korpi sammanfattade i en studie fattigdomen i välfärdsstaten.

 

På socialhögskolorna och efter­hand även på förvaltningarna fick den s k mentalhälsokampanjen och motkampanjen stort inflytande i vårddebatten. Debatten kring behand­ling som straff fick en stor utbredning och Föreningen för Sveriges Socialchefer arrangerar konferenser kring socialvården i fram­tiden, där relativt långtgående krav reses vad gällde klientinflytande, minskat tvång och mera frivillighet, förebyggande socialvård samt re­former som gällde familje-, bostads- och arbetsmarknadspolitiken. Höjd­punkten i denna radikalisering inom vårdetablissemanget nås kanske på Göteborgkonferensen 1970, under vilken borgarpressen börjar an­gripa socialcheferna för att de "leker marxister".

 

På 6O-talet börjar många kommuner gå över till familjevårdsprinci­pen (senare kallad helhetsprincipen), vilket betyder att all kommunal socialvård som rör en och samma person eller en familj, i princip ska handläggas av en och samma social­tjänsteman. I socialutredningens (SU) principbetänkande uppehåller man sig vid helhetsprincipen. "Helhetssynen innebär att en enskilds eller grupps sociala situation och de problem han (gruppens medlemmar) upp­lever ses i förhållande till den omgivande sociala miljön. "  "Att mer indi­viduella faktorer ofta har varit av betydelse för hur individens förhål­lande har utvecklats får inte undanskymma att den aktuella situationen i hög grad kan ses som en följd av en serie yttre påverkningar", Enligt SU innebär helhetssynen en strävan att finna samlade lös­ningar på den enskildes eller gruppens totala sociala problem.

 

Helhets­synen innebär också att varje socialarbetare i princip ska kunna hand­lägga alla ärenden genom att utnyttja organisationens samlade resurser. Det ska också finnas ett sammanhållet behandlingsansvar. Detta mera övergripande "vårdansvar" bör ligga i den öppna socialvårdsorga­nisationen medan "det omedelbara behandlingsansvaret" ska åvila led­ningen och personalen på behandlingsinstitutionen. SU formulerar också den sociala problemlösningens process utifrån rationalistiska prin­ciper. Den består av följande delar: 1.problemformulering, 2. målfor­mulering, 3. analys av handlingsalternativ, 4. värdering av effekter och kostnader, 5. genomförande, 6. utvärdering och 7. ny problemformule­ring (punkt 2-4 sammanfattas i begreppet planering). I helhetsperspektivet ligger alltså att man ska utveckla socialvårdens funktioner så att de inte enbart kommer att gälla individ- och familje­inriktade insatser, utan även "strukturinriktade insatser" och "allmänt inriktade insatser".

 

De strukturinriktade insatserna syftar till att skapa en god social miljö. Socialvården ska därför medverka i samhällsplaneringen, bedriva upp­sökande verksamhet och arbeta med sociala problem i samhället, dvs. bedriva olika former av samhällsarbete (grannskapsarbete). Metodutvecklingen i socialt arbete har huvudsakligen skett genom professionens arbete inom den expanderande socialvårdsapparaten och inom undervis­ningsinstitutionerna, och till stor del på bakgrund av socialtjänstens förutsättningar.

 

Bearbetningen av sociala problem har blivit en fråga om organisations- och teknikutveckling. Mot bakgrund av de resurser man förfogar över inom socialpolitiken har de professionella utvecklat en behandlingsteknologi. Helhetsmo­deller leder till mera komplexa metoder där en mängd förhållanden, organ och personer är inblandade i problemlösningsprocessen. Socionomerna blir ibland själva alienerade inför denna mängd av behandlingsenheter, administrativa instanser och administrativa ruti­ner och procedurer - åtminstone i de större förvaltningarna. De nya "social-management-tekniker" som SU anvi­sar socialsekreterarna tenderar att göra arbetet mera administrativt.

 

Användandet av system­teoretiska synsätt för att beskriva och analysera sociala problem och åtgärdsprogram, tycks leda till ett reifierat betraktelse­sätt. Detta kommer tydligt fram hos de populära Pincus och Minahan. De talar om "change agent system" istället för om handlande människor. "Vi be­traktar klientsystemet som. . . ett system som ber om hjälp”. "Vi kallar de människor som förändringsför­medlaren måste förändra eller påverka för att uppnå sina mål för mål­tavlesystemet". "Socialarbetarens ställning och målsättning påverkar den typ av relationer hon utvecklar till de olika system hon möter under sitt arbete". (min kurs.)

 

Helhetssynen betyder ett indragan­de av många områden av samhällslivet, människors ekonomiska för­hållanden, hälsa, utbildning, arbete och bostadsförhållanden, social ser­vice, etc. På alla områden ska man försöka tillrättalägga förhållandena, bla genom god planering, så att det uppstår minst möjligt med problem. "Det är vik­tigt att på ett tidigt stadium nå föräldrar och barn med information, rådgivning och erbjudande av sociala tjänster" (Socialstyrelsen 1977, min kurs.). Detta är ett exempel på vad socialstyrelsen tänker när man ska ange medlen för samhällskommunikationen: information, rådgivning och er­bjudande av sociala tjänster.

 

Professionens självbild

Socialt arbete är en rationell verksamhet, som bygger på veten­skap och beprövade metoder. Socionomer har speciell utbild­ning och sakkunskap, samt behärskar särskilda metoder för arbe­tet. I ett upprop i tidskriften Socionomen (nr 40/84), säger Föreningen för kuratorer bl a ". . .ingen annan yrkesgrupp kan anses arbeta med socialt arbete om dom inte har våran utbildning och metodik". Vi får i detta citat en sammanfattning av det som i litteraturen bru­kar presenteras som professionernas bild av sig själva. I Hans Berglings och Ulla Petterssons bok Omsorg som yrke eller omsorg om yrket framstår detta i litteraturgenomgången som de professionellas självförståelse. Genom utbildning, sakkunskap och metoder, har man ett legitimt kunskaps- och yrkesmono­pol. Man är genom sin kunskap och verksamhet nyttig för samhället.

Berglind/Pettersson visar i sin genomgång hur denna bild är uppbyggd av delar som länkas till varann. Själva basen är utbild­ning i särskilda former, som genom att bygga på vetenskap ska garantera sakkunskap. Den ges legitimitet och status genom att godkännas av sanktionerande myndigheter och professionen. Den egna professionen ska helst också ha inflytande över utbildningen. Utbildningen ska anses uppfylla vissa kvalitets­krav på kunskap.

 

Det gäller alltså en viss standard på teoretisk och praktisk nivå, dvs. färdigheter för att lösa därför avsedda problem. Genom att professionen s a s mutar in ett visst verksam­hetsområde och hävdar sin speciella kompetens på området, görs denna kunskap till en särskild yrkeskunskap. Den bildar bas för yrkes­mässiga positioner/tjänster och en monopolisering av socionomyrket. "Professioner är de yrkesgrupper, som genom ett organiserat strävande tillåts institutionalisera ett kunskaps- och yrkesmono­pol", säger Hellberg i Studier i professionell organisation.

 

Professionens speciella status bygger på att den äger specia­liserad kunskap och teknologi. Den har kunskap som skiljer sig från vardagskunskapen eller allmänbildningen, och den är över­lägsen denna. Den har metodtänkande, procedurer och förfa­ringssätt där den teoretiska kunskapen kan omsättas i praktiskt handlande med planerade och förutsägbara resultat. Detta är idealbilden av professionen. Från denna bas fram­träder i diskussionen två professionella för­hållningssätt och praktiker, som delvis är motstridiga: systematik/standardisering kontra flexibilitet/originalitet.

 

I en artikel i Socionomen (nr 33/84) presenterar konsult Åke Uh­lin en professionsideologi, där kärnpunkten är att de professionel­la genom att besitta ett specifikt kunnande kan producera unika lös­ningar på unika, komplexa problem. De professionellas arbete kan inte brytas ner i rutinmässiga steg och procedurer. Känneteck­nande är i stället förmågan att göra bedömningar av det särpräg­lade och komplexa, och för varje fråga eller problem finna de för just detta tillfälle rätta lösningarna. En lösning för en viss situa­tion kan inte kopieras, eftersom det just handlar om att hantera komplexa problem, där inget är det andra likt (jfr dagens diskussion om det evidensbaserade och manualstyrda sociala arbetet). I stället krävs av den professionelle en finkänslighet och en sk näsa för saken. Uh­lin sätter mot detta standardiserade lösningar.

 

Detta är ett sätt att se på det professionella, som har stora likhe­ter med ett synsätt som socionom/cand.polit. Torunn B Nesset presenterar i en artikel i Nordiskt Socialt Arbete (nr 2/85). Hon diskuterar där tre former av handlingslinjer i socialt arbete: profe­sjonelle hjelpetiltak, standardiserte hjelpetiltak och selvhjelpstil­tak. Den professionella hjälpen utgår från det enskilda eller målg­ruppens speciella situation och behov, och hjälpen anpassas till det speciella tillfället eller problemet. Sammansatta problem mås­te behandlas utifrån sina särskilda förutsättningar. Detta kräver att den professionelle har kunskaper, färdigheter och förhåll­ningssätt, som möjliggör en kvalificerad yrkesmässig bedömning och behandling. Det skönsmässiga och originella ställs här mot den standardise­rade hjälpen, som vilar på fasta regelverk.

 

Standardiserad hjälp bygger på regler som definierar vem som ska ha hjälp, vad och hur myc­ket. Likabehandling är där en bärande princip. Medan den stan­dardiserade hjälpen grundar sig på kunskap som finns nerfälld i lagar, regelsamlingar och handböcker - och tolkningar av dessa - grundar sig den professionella hjälpen på kunskap som hjälper socialarbetaren att förstå det speciella i varje fall, och att kunna anpassa åtgärderna efter detta.

 

Etiken formaliseras

Med socionomernas strävanden till professionalisering följer också att man i ett regelverk nerfäller etiska principer för yrkesarbetet.  Yrkesetik handlar alltså om plikter och ansvar i yrkesutövningen. Den etiska kodexen ska fungera som pro­fessionens kollektiva markering av vilka värden som är viktiga. Yrkesgruppen har där försökt ange vilka värden som i konfliktsituationer ska ha företräde. Vissa professio­ner, till exempel läkare, psykologer och advokater, har också förtroende- eller disciplinnämnder som ska bevaka att kåren upprätthåller en god yrkesetik och rätt förvaltar det ansvar och förtroende som vilar på yrkesgruppen. Sådana disciplinnämnder fungerar som rådgivare och väg­ledare, men kan också bestämma om påföljder för den som brutit mot reglerna. Nämnden kan då besluta om avstängning eller uteslutning. För läkare och advokater betyder detta i regel att de inte kan fortsätta med sitt arbete.

 

Socialarbetarna i Sverige har inga disciplinnämnder. Däremot finns det ett etikråd hos SSR. Deras uppgift är att vara råd­givare i etiska frågor och att stimulera diskussionen kring etiken. De kodifierade yrkesetiska riktlinjerna för socionomer är av ungt datum i Sverige. SSR:s riktlinjer antas 1985 och SKTF:s 1986. SSR arbetade aktivt med etikfrågan, bidrog till utgivningen av den första etikboken för socialarbetare i Sverige (Reamer, Etiska problem i socialt arbete 1986) Man ordnade seminarier och konferenser kring etikfrågan och senare gav Socionomen ut boken Etik och idéhistoria i socialt arbete 1988.

Läkarförbundets nu gäl­lande läkarregler är antagna 1968 och Advokatsamfun­dets vägledande regler om god advokatsed är från 1967. De holländska socialarbetarnas etikregler är från 1961. NOSA i Norge antog sina regler 1967, SOCTL, den finländ­ska organisationen, 1979, och i England har BASW haft en kod sedan 1973. Den internationella sammanslutningen av socialarbetare (IFSW) antog sina etiska regler 1976 och NASW i USA - vars regler liknar IFSW:s - tog sina 1980) Flera av dessa etiska koder har liknande uppbygg­nad och innehåll. De innehåller grundprinciper och allmän­na förhållningssätt, därefter paragrafer om förhållandet till klienten, arbetsplatsen, kolleger, professionen och till samhället. Viktiga syften som anges för de yrkesetiska rikt­linjerna är att de ska skydda klienterna mot övergrepp, upprätthålla förtroendet för socialt arbete och vägleda socialarbetaren vid svåra ställningstaganden i etiska frå­gor. ­

 

Under 1990-talet aktualiserades diskussionen om att socionomerna borde ha legitimation för sitt arbete. Det kunde leda till att kompetens och kvalitékrav skulle upprätthållas. Men socialstyrelsen och staten var inte med på den linjen och istället valde SSR att själv auktorisera erfarna socionomer. En auktorisationsnämnd tillsattes 1997. Etiska frågor behandlas också av nämnden och etikrådet upplöstes. För att få auktorisation krävs socionomexamen och minst tre års yrkeserfarenhet. Den första auktorisationen utfärdades i september 1998. (År 2006 finns 3000 auktoriserade socionomer, dvs. ca 10 procent av socionomkollektivet.) SSR har fortsatt att driva frågan om legitimation och socialstyrelsen utreder om socionomer som arbetar inom hälso- och sjukvården bör ha legitimation. Socialstyrelsen har meddelat kommunerna att för myndighetsutövningen i socialtjänsten bör man ha socionomexamen.

 

Sammanfattning

Jag har i denna artikel försökt ge en bild av i vilket samhälleligt och yrkesmässigt sammanhang tidskriften Socionomen skapades. Det var och är en del i socionomernas professionaliseringssträvanden. I den mera generella beskrivningen av yrkesmässig specialisering och professionalisering brukar fyra faktorer framhållas: produktionens specialisering, expansionen av lönearbetet, tjänstesektorns tillväxt och utvecklingen av den offentliga sektorn. Vårdsektorn växer stort vid den här tiden och det sker en omfattande specialisering. I kommunerna blir efterhand den sociala sektorn och utbildningen den största. Det som tidigare var informell omsorg i vardagslivet blir lönearbete, som övervägande bärs upp av kvinnor.

 

Socionomerna växer till en stor yrkesgrupp med akademisk utbildning och egen forskning på programmet. Den nya utbildningen förstärks senare med ett magisterprogram. För att ge yrkesgruppen högre status och mera i lönekuverten och för att hävda sig i konkurrensen med andra yrkesgrupper inom vård och omsorg, vill socionomerna framstå som en stark, professionell yrkesgrupp. Etikreglerna och auktorisationen samt kraven på legitimation har detta syfte. Det är också i detta sammanhang man kan se tidskriften Socionomen. Det behövs ett organ för teori- och metodutveckling, för den inomprofessionella kommunikationen och för att utveckla självförståelsen och självrespekten i kåren. Tidskriften blir också en plattform för kunskapsproduktion och kunskapsförmedling och kåren utvecklar sitt språk i detta sammanhang. Detta förstärks när Socionomen senare får ett forskningssupplement. Socionomen blir en symbol för professionen.

 

Källor

Bergling/Pettersson      Omsorg som yrke                         1980

Börjesson/Roos           Straffets verkningar                       1966

Etzioni                         The Semi Professionals                 1969

Hellberg                      Studier i professionella org.           1978

Inghe                           Den ofärdiga välfärden                  1968

Korpi                         Fattigdom i välfärden                     1971

Minahan/Pincus           Praktiskt socialt arbete                   1978

Nelson                        Brottsbalken och klassamhället i

Murray Det svenska klassamhället  1967

Socialstyrelsen             Samarbete mellan socialvård och

Hälsovård                                     1977

Reamer                       Etiska problem i socialt arbete       1986

Ronnby (red)               Etik och idéhistoria i socialt arbete 1988

                                   (ny utvidgad utgåva 1993)

 


 
gen_22.1.gif