1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

7. Korkade vita män

Alf,Urban o Bengt 04.jpg

”KORKADE VITA MÄN”

 

USA och UK anfaller nu Irak med förödande kraft. Intelligenta bomber faller över civilisationens vagga, men de som fäller dem är inte intelligenta! De båda olagliga kombatanterna har inlett sitt olagliga krig. USA och UK är angripare och Irak har rätt till FN:s beskydd. Men FN fick sticka iväg med svansen mellan benen! Eftersom det är megamakten USA som bestämmer FN:s handlingsutrymmer, står världsorganisationen där nu vanmäktigt och kan inget annat än se på hur ett litet, fattigt land angrips av en militärmakt som är 100 gånger starkare än dess egen. Det går knappast att här i trygga, välmående Sverige föreställa sig hur det är att vara irakier idag. Men vi är många som ser med fasa på vad som händer.

 

USA och UK hävdar att de har stöd i FN-resolutionerna om Irak för sitt anfall på Irak. Regeringarna i Frankrike, Ryssland, Tyskland, Sverige mfl och många rättsvetare säger att detta är ett olagligt krig i strid med folkrätten och FN-stadgan. Oavsett hur politikerna vänder och vrider på innehållet i dessa resolutioner, säger den enkla logiken, att eftersom det är FN som beslutat att Irak inte får ha massförstörelsevapen, är det också FN, och bara FN! som kan besluta om ett lagligt krig mot Irak. Och det skulle aldrig kunna ha som mål att störta regimen.

 

Moderatledaren Bo Lundgren och folkpartiledaren Lars Lejonborg har tyvärr inte intellektuell kapacitet att förstå denna enkla logik och ansluter sig till Bush’s och Blairs uppfattning och ger sitt stöd för kriget. Vilka sorgliga skepnader dessa partiledare är! Och så har vi statsminister Göran Persson, som sent om sider insett att han är på kollisionskurs med opinionen och LO och därför vänt på kappan. Nu är det inte längre fördelaktigt för världen med ett massivt anfall på Irak, som avlägsnar Saddam och ger ett kort, men intensivt krig. Men hans och andra svenska politikers dubbelspel och dubbelmoral avslöjas obarmhärtigt i deras – mot våra lagar – försvar av fortsatt vapenexport till de krigförande staterna USA och UK. Så var det med den FN-linjen!

 

USA och UK har satt sig över världsordningen, lämnat ”diskussionsklubben” bakom sig och tagit kriget i egna händer. Därmed kan vi se på krigsherrarna Bush och Blair som ledare för olagliga kombatanter och förbrytare mot krigets lagar i vår tid. Själva ser dessa krigsherrar annorlunda på kriget. USA och UK står för det goda i världen och de har närmast en messisansk uppgift att frälsa världen från ondska och skänka världens folk den amerikanska samhällsmodellen, livsstilen och friheten till överflödande konsumtion (av amerikanska varor). Det som rättfärdigar detta korståg är uppfattningen att USA på alla områden är världens suveränt ledande nation, med det bästa folket och den bästa samhällsordningen. Dessutom har USA alltid Gud på sin sida och Bush själv är Guds högra hand. Behövs det fler argument?!

 

För Tony Blair – som låter allt mer som Bush – är den egna analysen övertygande. Detta försvarskrig är helt nödvändigt för att skona världen från terror, krig och förödelse. Världen kommer att få se att han har rätt och vara honom evigt tacksam för denna klarsynthet och heroriska insats. Hjälten Blair kommer att gå till världshistorien! Ja, Blair är den upplyste despoten, som återuppstått i det gamla imperiet med ambitionen att befria förtrycka folk i Englands gamla intressesfär. Blair är den slags megafon för kriget som förhäxas av sin egen röst och sin egen talekonst, en övermänniska som har insikter vilka de flesta av hans undersåtar saknar. Dessutom förfogar han över ”de bästa soldater” världen skådat. Rule Britannia rule!

 

Sällan har väl självgodheten, hybrisen och arrogansen avspeglats så tydligt som i president Bush. Det är väldigt besvärande för alla intelligenta, kristna och muslimska människor (som har samma Gud)  i USA och världen att ständigt få höra sådan demagogisk dumhet, som strömmar över korsriddare Bush’s läppar. President Bush är en produkt av det sämsta i USA: självupptagenheten, självgodheten, ytligheten, tuffheten, bräkigheten och maktfullkomligheten. Denna politiska kultur kännetecknas av förakt för svaghet. Handlingskraft är viktigast av allt! Det gäller att visa beslutsamhet, fasthet och styrka. I denna kultur utvecklas den auktoritära personligheten, som av andra kräver lydnad och underkastelse. ”Antingen är ni med oss i korståget mot terrorismen eller så är ni emot oss!” säger Bush.

 

För att riktigt förstå personligheten Bush, bör vi också beakta att han inte har mycket till utbildning och att han tidigare varit alkoholmissbrukare. Det är allmänt känt att Bush varit en riktig suput och vi kan befara att han av detta blivit i viss mån hjärnskadad. Bland läkare och socialarbetare är det välkänt att våldsamt supande leder till hjärnskador. En del av Bush’s framtoning bär också vissa av alkoholmissbrukarens kännetecken: stelheten, en ytlig känslosamhet, besattheten och fixering, dvs tendensen att fastna på ett spår, som man inte kan släppa. På mikroplanet kan vi alltså här se en fasansfull förflyttning från alkoholmissbruk till maktmissbruk med världspolitiska konsekvenser. Det är förskräckligt att en sådan person som Bush – representerande amerikanska ”korkade vita män” enl Michael Moores uttryck– kan få makten över världens överlägset mäktigaste och farligaste militärmakt. Bush är inte en demokratiskt vald president. Demokraten Gore fick flest röster i presidentvalet, men Bush tillsattes av en republikanskt dominerad högsta domstol. Det är något ruttet i USA och världen bävar för konsekvenserna av maktmissbruket.

Alf Ronnby

 

EU ett socialt hot

EURON HOTAR DEN SOCIALA ORDNINGEN

 

Införandet av en gemensam valuta i hela Europa kommer sannolikt att medföra ökad kriminalitet och våld och stora behov av mera poliser. Europa kommer att gå mot en utveckling vi kan skåda i USA. En gemensam valuta kräver en ekonomisk utjämning och likriktning i medlemsländerna. En viktig förutsättning för en sådan enhetlighet är att arbetskraften i Europa blir lika rörlig som den är inom och mellan delstaterna i USA. Folk flyttar ständigt kors och tvärs på jakt efter jobb och inkomster. Den rörliga arbetskraften förväntas och krävs förflytta sig dit den bäst behövs i produktionen. Detta leder till ekonomiskt effektivitet men social ytlighet och otrygghet.

 

I USA råder konsumtionism framför alla andra ”ismer” och önskan att tjäna mycket pengar för att kunna konsumera är av högsta värde. Vad man ska kunna köpa upptar människors tankar och samtalen. Detta är delvis ett resultat av den sociala ytligheten, individualiseringen och isoleringen. Man får värde genom att konsumera. Många amerikaner lever i socialt främlingskap. Det ständiga flyttandet har lett till att den sociala väven, de sociala banden blivit mycket tunna i många lokalsamhällen och grannskap. Utan socialt välfungerande lokalsamhällen, där människor genom det sociala samspelet lär känna varann, känner tillhörighet och delaktighet, fungerar inte de processer som leder till värdegemenskap, normförmedling och informell social kontroll. Detta måste då ersättas av formella ordningar och kontroll. Därför dräller det av poliser i USA. Ja, som svensk bara häpnar man! Mängden poliser per 100 000 invånare är mer än dubbelt så stor som i Sverige (420 mot 180).

 

Men detta är ingen bra ordning. Det hjälper inte med alla dessa poliser. Brottsligheten är ändå skyhög jämför med i Sverige. Antalet lagförda brottslingar per 100 000 invånare är nästan fem (!) gånger så många som i Sverige (4810 mot 1019, uppgifter från Interpol 01). Mera poliser leder till ett samhälle med mera kriminalisering av avvikande beteende, ingripanden, våld och produktion av straffade. För varje år ökar polisens budgetar med otroliga belopp och med den kriminaliteten. Det går inte att bekämpa avvikande beteende med mera poliser. Snarare blir det en ond spiral.

 

Med Euron riskerar vi att få en liknande utveckling i Europa. Folk ska resa från jobb till jobb, från boplast till boplats, från arena till arena. Det kommer att bli ett liv bland främlingar, där de sociala banden inte får tid och motivation att utvecklas. Detta leder till många former för ökad kriminalitet. Och med detta följer fler och större formella kontrollapparater: vakter, poliser, domstolar, fängelser och social misär.

 

Kombinationen av ett utvidgat EU och en gemensam valuta kommer sannolikt också att öka förekomsten av internationella, kriminella ligor i Europa. Vi kommer att gå in i ett allt mer våldsbenäget samhälle. För att upprätthålla någon slags civil ordning kommer vi att se hur Europols och polismyndigheterna på olika nivåer kräver allt större del av EU:s budget.

 

EU-politiker och teknokrater tror de håller på att bygga ett ekonomiskt och maktpolitiskt starkt Europa, där de själva kan spela i division ett. Redan nu driver de på för att öka arbetskraftens rörlighet inom EU. Samtidigt – men utan att de begriper det -  är de i färd med att skapa ytliga, socialt underminerade samhällen. Arbetskraften är ju också människor, som kräver ett socialt sammanhang. Vi är sociala varelser och behöver leva i någorlunda stabila miljöer där vi kan lära känna våra medmänniskor och på det sättet också bryr oss om varann. Vi behöver uppleva och förstå varann som personer och inte som abstrakta produktionsfaktorer eller konsumenter.

 

Men i politikernas och teknokraternas hjärnor och resonemang är vi ofta reducerade till just produktionsfaktorer, som tyvärr är lite trögrörliga. Här behövs åtgärder! ”Externa effekter” av dessa åtgärder blir samhällen där ordning, reda och trygghet blir beroende av en ständigt närvarande ordningsmakt. Detta kommer ändå inte att förslå! Se bara på USA där alla människor är absurt upptagna av säkerhet, just därför att de lever i ett socialt vakuum. I andra samhällen, som inte nått detta stadium av social upplösning, utvecklas den normalt fungerande säkerheten och tryggheten medmänniskor emellan. Det är inte i första hand en polisfråga.

 

Det gäller nu att svenska folket inte faller för locktonerna från politiker med storhetsdrömmar och kapitalisternas ekonomistiska förförelser om nya världar av behagliga ting, vi ska köpa och förgylla vår tillvaro med. Detta är inte värt priset!

 

Det enklaste och kanske därför det bästa argumentet jag hört om varför vi ska rösta nej till Euron, hörde jag en äldre dam säga häromdagen: Röstar vi ja, kan vi aldrig ångra oss och gå ur igen. Röstar vi nej, kan vi avvakta och se hur det blir med EU när Östeuropa kommer med. Kanske går det åt pipan och då är det bra att inte vara med. Går det bra, kan vi ju alltid gå med senare. Så enkelt kan det uttryckas! Dessutom, vill man bli av med den auktoritäre statsministern Göran Persson, ska man rösta nej.

Alf Ronnby

 

Mordet på Tjetjenien

FÅR MAN MÖRDA ETT FOLK?

Hur grymma får ryssarnas övergrepp i Tjetjenien bli, innan det numera så hedervärda världssamfundet reagerar med kraft? Ryssarna har nu i två månaders tid hållit på att bomba Groznyj sönder och samman. Några hundra tusen civila har flytt, men fortfarande beräknas ca 20 000 civila finnas kvar i staden. För hur länge kan man undra, innan de inte alls finns till!

 

Nazisterna mördade mer än sex miljoner judar, zigenare, motståndsmän och oppositionella i fasansfulla dödsläger. Detta var ett folkmord vi bara kan känna djupaste avsky och vämjelse för. Det är bra att vi blir påminda om dessa mörka – nästan obegripliga – sidor hos människan. Förintelsekonferensen i Stockholm är bra. Men varför är det så tyst från våra ledare kring det hemska folkmord som en annan brutal regim, vår granne i öst, just nu genomför mot ett litet, förtryckt folk?!

 

I Ryssland kallas de stridande tjetjenerna för rebeller och banditer. Men är den ryska ledningen och militärens handlande mera acceptabelt? Har de rätten och moralen på sin sida? som det låter från dem själva. Nej, det kan man verkligen inte säga! Det är ryssarna som är de hänsynslösa, giriga angriparna. De har med våld lagt under sig Tjetjenien och det tänker de fortsätta med, kosta vad det kosta vill i människoliv, lidande och förödelse.

 

Trots försvarsminister Björn von Sydows och andra välmenande västliga ledares tal om det numera demokratiska Ryssland, framstår Ryssland som en efterbliven imperialiststat, som kontrollerar, förtrycker och utsuger sina svagare grannfolk, när man inte dödar dem. Ryssland struntar i mänskliga rättigheter, människovärde och krigets lagar. Men Natoländernas ledare tassar med filttofflor på, därför att de själva inte har rent mjöl i påsen. Deras legitimitet och trovärdighet är starkt undergrävd efter kosovokriget. Vi gör ju som ni gjorde, säger ryssarna med viss rätt. Och så kan de lätt vifta bort kritiken. Bill Clintons, Tony Blairs och Anna Lindhs kritik går inte hem i Ryssland, varken hos ledarna eller hos folket. Och det var uppenbarligen lättare för Nato att vara sträng och tuff mot lilla Serbien. Då kunde tom musen Sverige ryta till! Det är olika rätts- och moralregler som gäller i realpolitiken.

 

Den ryska ledningens budskap är att man bekämpar en hänsynslös terrorism, som har sitt säte i Tjetjenien. Ja, tjetjenska rövarband har ju själva bevisat att de är skrupulösa terrorister och mördarband. Men det är något i bilden som inte stämmer. Hur kan det komma sig att tjetjenska terrorister spränger hyreshus i Moskva före militärens attacker på Tjetjenien, men att dessa totalt upphör när kriget börjar? Vad skulle de kunna ha att vinna på den strategin? Och vore det inte mera logiskt att intensifiera sprängningarna, när ryssarna anfaller! Och inte beror det på att den ryska ordningsmakten nu har total kontroll. Det skulle inte förvåna om det så småningom kommer fram att det var andra som låg bakom sprängningarna.

 

Är det inte också väldigt problematiskt att demokrater i Väst håller den ryska regimen under armarna? Man säger att man stöttar Putin och Co (och tidigare Jeltsin) för att värna demokratin. Men det är inte mycket till demokrati i Ryssland. Det ser vi ju på område efter område, även om det är tydligast i massakern på Tjetjenien. Man måste nog ha demokratiskt färgade glasögon på sig för att se demokratiska krafter i den nuvarande regimen, dessutom vara både godtrogen och naiv. Eller så väljer man att vara i god tro, därför att det passar sig nu och/eller ens syften.

 

 Jag tycker det är obegripligt att upplysta demokrater i Väst har stöttat en sådan som Jeltsin, en våldsbenägen alkoholist, som verkar ha fått allt för många hjärnceller skadade av sitt drickande. Sedan Jeltsin kom till makten, har hans regim skapat mycket elände i Ryssland. 1993 gav han order till militären att beskjuta och storma parlamentet. 1995 startade han kriget mot Tjetjenien. Nu är man där igen, ledda av Jeltsins adept, fd spionen Putin, med bestialisk hänsynslöshet. Jeltsin har berikat sin egen familj, medan hans reformpolitik lett till katastrof, svält och svåra umbärande bland stora delar av befolkningen. Staten är korrumperad och kriminaliteten håller på att undergräva hela det ryska samhället. Innan Jeltsin avgick garanterades han immunitet, så att han inte ska ställas inför rätta. Han visste vad han  gjorde och kanske aktar han sig för att åka utomlands.

 

Men vad ska vi då göra? Ja, det är inte lätt, eftersom regimen i Ryssland vet att Väst vill ha den kvar. Och om lånen och biståndet fryses ett tag, så är det en tidsfråga när det kommer att flöda igen. Tyvärr går det nog inte att snabbt göra något effektivt, eftersom de som ryssarna är beroende av, har en ambivalent inställning. Men vi kan ju heller inte bara se på hur ryssarna slaktar människor i Tjetjenien. Så visst bör all ekonomisk hjälp hållas inne tills denna korrupta regim fallit. Försvarsminister Björn von Sydow bör resa (vilket ju var planerat) till Moskva och säga ryssarna ett sanningens ord. Men att Sverige skulle ha en militärövning tillsammans med ryssarna nu blir både stötande och i blåögdaste laget. Låt oss först se om våra protester har någon effekt på ryssarna. Jag tror det knappast. Dom struntar nog i vad Lilleputtsverige tycker och det är viktigast för oss själva och vår heder, att inte ha militärövningar tillsammans med dessa mördare. Men samtidigt bör vi metodiskt använda alla de kanaler och kontakter vi har i Ryssland inom de grupper som trots allt förstår att det inte är så här man skapar fred. Och Väst kan sluta köpa rysk olja. När vi använder den, finansierar vi ryssarnas folkmord i Tjetjeninen! Ska vi om 50 år behöva ordna en förintelsekonferens över dödslägret Groznyj?

Alf Ronnby

 

Religionens magi

FÄNGSLANDE RELIGIONER

 

Juldags morgon ringer kyrkklockorna tidigt och många går till julottan. Det lyser varmt av levande ljus och marschaller. Inne i kyrkan är det stämningsfullt. Julpsalmer och trängsel skapar känsla av gemenskap. Sannolikt har de flesta vuxna gått till kyrkan av fri vilja. Så är det numera i Sverige, om man går till svenska kyrkan eller någon av de sk frikyrkorna. Deltagande i  religiösa aktiviteter är i stort en privatsak. Det är ett val den enskilda personen gör. Bara undantagsvis tror jag det handlar om tvång.

 

Men det är inte allt för länge sedan som det för de flesta inte var en fri handling. Det kollektiva trycket och moralen krävde att du gick till kyrkan om söndagen. Att arbeta på söndagen, om så i den egna trädgården, ansågs syndigt eller i vart fall olämpligt. I kyrkan skulle männen sitta till höger och kvinnorna till vänster. Lite längre tillbaka var det påbjudet att kvinnorna skulle vara klädda i svart och ha svarta hucklen över håret. Och kvinnorna skulle tiga i församlingen. Pojkar och flickor skulle gå i skilda klasser och skolor. Särbehandling av män och kvinnor på livets många områden grundades och rättfärdigades i den kristna tron och moralen.

 

Århundradens kvinnokamp har förändrat det mesta av denna särbehandling. År 1845 fick kvinnor samma arvsrätt som män. Förbudet att avskeda kvinnor vid giftemål och graviditet kom 1939. Jämställdhetslagen från 1979 förbjuder all könsdiskriminering. Så långt i frigörelse från inskränkt kristen moral hade vi sannolikt inte kommit om inte kyrkans makt över själarna försvagats med välfärdssamhällets utveckling.

 

I vårt land har skett betydande förändringar i jämställdhetens och den individuella frihetens tecken. Jag tror att de flesta kvinnor och män tycker detta är värdefullt. Därför blir jag förvånad över den mjäkiga liberalism och flathet som nu så ofta visas när nya, förtryckande religioner och med dem ett nygammalt kvinnoförtryck gör sitt intåg. Åter växer i religionens namn kraven på särbehandling av män och kvinnor. Åter ska kvinnor bära hucklen utanför hemmet, inte få delta i gymnastik tillsammans med pojkar, helst gå i muslimska skolor och i sjukvården bara undersökas av kvinnliga läkare, inte delta i sexualundervisning, inte vistas i offentliga miljöer utan ”förkläden” med och inte själv få välja sin manliga partner och den man ska gifta sig med. Religiösa judar har sina egenheter och måste bla ha kalott på huvudet och äta rituellt slaktat kött. I svenska kyrkan har det blivit allt vanligare att fadern överlämnar bruden till brudgummen i kyrkan. I adventstid går eleverna tillsammans till kyrkan.

 

Ute i Europa förs en livlig diskussion kring de muslimska rörelserna. I Västeuropa finns mer än 12 miljoner, mer eller mindre troende, muslimer. Nästan hälften av dem bor i Frankrike. Där har religiösa symboler åter blivit allt vanligare i den offentliga miljön, som tex att muslimska flickor bär schal i skolan. På grund av de konflikter som uppstår kring religiösa symboler och moralregler, finns nu ett lagförslag om att förbjuda religiösa symboler i skolan. I Sverige har vi bara ett par hundra tusen invånare med bakgrund i muslimska länder och hälften utöver aktivt sin religion. Ännu har det inte varit några stora konflikter kring detta. Visserligen har vi haft några fall där muslimska flickor i skolan insisterat på att få ha schal över håret. Ett par flickor i Göteborg hade tom heltäckande burka. Det tror jag närmast var en slags protest, mera än religiös övertygelse.

 

Betydligt värre är det med de fall där flickor från muslimska familjer inte själva får välja vem de ska gifta sig med. I några extremfall har det lett till hedersmord då flickorna inte lytt faderns och släktens vilja. Mest uppmärksammat är fallet Fadime, som förra året sköts ihjäl av sin pappa. Tidigare har Sara, Pela och Meltem råkat ut för samma grymma behandling. Hedersmord kan betraktas som det yttersta uttrycket för kvinnoförtryck. Koranen varken påbjuder eller legitimerar hedersmord, men fanatiska, intolleranta manliga strukturer försöker i extremfallen rättfärdiga dem genom religiomen.

 

Det finns många små tecken på en slags islamsk offensiv i Europa och en liten fläkt av detta har också nått Sverige, som när allt fler muslimer vill att deras barn ska gå i muslimska förskolor och skolor därför att de vanliga är för ”tillåtande”. I muslimska institutioner sker fostran och socialiseringen i sträng muslimsk anda. Genom muslimska ledares fördömande av den svenska moralen och den svenska synden, sker smygande värderingsförändringar. Ordföranden i Sveriges muslimska råd anser tex att man ska tillämpa sharialagar på muslimer. Vi ser här en konflikt mellan olika utvecklingsnivåer och samhällssystem. I det moderna välfärdssamhället styrs individens handlande genom reflekterande och en inre självkontroll. I det kvardröjande feodala samhället är den yttre kontrollen, genom dirigerande instrument som staten och kyrkan, dominerande.

 

Jag tror att det största problemet med den nya religiösa ofriheten är att människor med muslimsk bakgrund inte blir integrerade i det moderna samhället bla därför att de inte kommer in i arbetslivet. De blir inte värderade som andra europeer och framförallt de unga är bittra på samhället. Den mera militanta muslimska väckelsen hos de unga kan ses som en protest mot samhället. Det ger dessutom en stärkt identitet. De blir någon som tom kan skrämma upp andra. Inte illa från att ha upplevt att man inte är någon och inte behövs. Lagstiftning, som i Frankrike, kan ha betydelse som en referens, ett rättesnöre att hänvisa till, men det räcker inte på långt när för att verkligen tackla problematiken. Det behövs ett intensivt arbete på att inlemma människor i samhällsgemenskapen. Kanske blir vi bättre på detta när vi inser att det kan handla om överlevnad för det moderna, sekulariserade samhället.

Alf Ronnby

 

Webbalf12.jpg

Förödande planering

FÖRÖDANDE PLANERING

EU:s nya tillväxtpaket innehåller 28 nya motorvägar i Europa och kostar två biljoner kronor. Den aktuella svenska infrastruktursatsningen är på 364 miljarder kronor. Samtidigt kommer landstingen att stänga 20 sjukhus i landet. I Skåne ska staten, Banverket och kommunerna satsa 32 miljarder på europavägar och järnvägar. Cirka 65 procent går till Citytunneln i Malmö och till Hallandsåstunneln. Öresundsbron är Malmös stolthet. Visst är det bra med bättre vägar och snabbare järnvägsförbindelser. Men vi vet också att med dessa satsningar kommer trafiken att öka. Det för med sig både positiva och negativa konsekvenser. Frågan är om det är rätt användning av våra begränsade resurser? Nästan dagligen får vi höra och läsa att sjukvården befinner sig i kaos, skolorna klarar inte sina uppgifter och socialtjänsten går med stora underskott i budgeten.

 

I all planering gäller att vi i princip arbetar med begränsade resurser. God planering handlar alltså om att hushålla med våra tillgångar på bästa sätt, så att de räcker till medborgarnas väsentliga behov. Tyvärr får ofta starka ekonomiska och tekniska intressen styra prioriteringarna. Den vanlige medborgaren får sällan eller aldrig ett ord med i det planerande laget av investerare, politiker och tjänstemän. Ibland styrs planeringen av att toppolitiker vill skapa monument över sig själva. Det händer också att planeringen blir förödande därför att den bygger på missvisande förutsättningar, bristfällig kunskap, övertro på ny teknik, felbedömningar, felaktiga kostnadsberäkningar, önsketänkande och lappkast i politiken.

 

Det finns i den nära historien berömda exempel på detta tex Concordplanet, operahuset i Sydney, Londons tredje flygplats Stansted, tunnelbanan i San Francisco (Great Planning Disasters). Det är inte svårt att hitta svenska exempel på liknande (men mindre) förödande planering: storflygplatsen i Kalax, naturgasprojektet, bolagiseringen av järnvägstrafiken, oljeborrningarna i Siljansringen, kärnkraften, Bo01, Citytunneln och Hallandsåstunneln. Skrytbygget Turning Torso i Malmö och jasidans EMU-kampanj är goda kandidater. Varför är dessa exempel på förödande planering? Jo, därför att det tagit och kommer att ta i anspråk stora resurser, som kunde använts på ett för samhället och dess medborgare betydligt bättre sätt. Eller som Peter Drucker uttrycker det: det finns ingenting så meningslöst som ett kompetent utförande av det som inte borde utförts alls.

 

Storflygplatsen i Kalax var tänkt att bli en av nordkallottens största fraktflygplatser, men byggde på önsketänkande eftersom planerarna inte hade den minsta kontroll över flygtillstånd och flygbolagens preferenser. Naturgasprojektet med ledningar bla från Danmark skulle försörja hela Sydsverige till Stockholm med naturgas. Men ledningarna kom inte längre än till Göteborg. Sedan gjorde politikerna helt om och bestämde att vi inte skulle ha mera naturgas. Bolagiseringen av järnvägstrafiken, som står för en liberal, marknadsanpassad konkurrens och valfrihet, har lett till kaos i tågtrafiken, dubbelplanering och stort resursslöseri, inte minst med resenärernas tid. Oljeprospekteringen i Siljansringen lurade pengarna av en massa småsparare och byggde på bristande geologiska kunskaper och önsketänkande. Risken är stor att det blir samma flopp vid Gotland. Kärnkraften var å ena sidan en effektiv satsning för energiförsörjningen, men medförde å andra sidan stora kostnader och problem med slutförvaringen av kärnavfallet. Dessutom ter sig projektet ännu mera förödande när nu kärnkraften avvecklas i förtid och därmed orsakar elbrist och utslagen försörjning.

 

Bo01 visade sig vara ett kvalificerat skrytbygge som täta ”hyresgäster” inte var beredda att betala för. Citytunneln kommer att suga åt sig minst 10 miljarder kronor och föröder därmed resurser som kunde kommit till bättre nytta i den offentliga sektorn, som i övrigt går på knäna i Skåne. Är inte detta projekt rent stötande för varje förnuftig människa, med tanke på den statsfinansiella krisen? Det blir sannerligen dyra insparade resminuter till och från Köpenhamn. Och vem, mer än planerarna och teknokratpolitiker, tror att detta kommer att bli Malmös tunnelbana? Hallandsåstunneln är ett i särklass grandiost exempel på förödande planering. Projektet har dränerat hallandsåsen och förorsakat stora skador på växter och djur och mänskligt lidande. Det har kostat 3,3 miljarder och hittills bara lett till elände. Om projektet öht går att genomföra kommer det att kosta minst fem miljarder till. Teknokraterna på Banverket vill inte stoppa bygget, eftersom de då tappar i prestige.(Ett tips, kolla hur man gör i Norge. Bygg en ”tunnel” över det befintliga spåret, så går tågen upp för backen även på hösten då det annars skulle legat blöta löv på spåret.)

 

Det är både oroande och frustrerande att det ofta är teknokrater och trångsynta fackidioter som ligger bakom förödande samhällsplanering. Ofta överskattas ekonomisk tillväxt och det finns en övertro på ny teknik. Teknokraterna understöds av prestigejagande politiker, som vill ta åt sig äran av att vara huvudmän för stora, monumentala och glansfulla projekt. Politikerna är ofta också fixerade vid föreställningen att ekonomisk tillväxt är nyckeln till allt välstånd. Men det har stor  betydelse hur den ekonomiska tillväxten skapas och vad som räknas in i dessa mått på välståndsökning. När politikerna öser in pengar i förödande samhällsplanering ramlar polletterna ner i den ekonomiska tillväxtens bokföring. Men har då välståndet ökat? Det är väsentligt hur resurserna fördelas och kommer medborgarna till godo. Det behövs en helhetssyn på samhällsplaneringen där sociala, kulturella och humanistiska aspekter och intressen får möjlighet att balansera de ekonomiska och tekniska. Men hur åstadkommer vi detta i denna ekonomistiska värld?

                                                                      Alf Ronnby

 


 
gen_22.1.gif