1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

47. Livet på landet

Amish kv+b.jpg

MÖTE MED 1800-TALET

Av Alf Ronnby

 

Denna varma majdag, då jag besöker Amish som bor runt staden Arthur i Illinois, dallrar luften över åkrarna. Det är en pastoral idyll. På en av åkrarna luckrar en bonde upp jorden mellan bönraderna med en harv dragen av tre hästar. En annan bonde har redan slagit höet och kör nu med två hästar och vänder det för torkning. En bit längre bort åt vägen jobbar fyra hästar med att dra en gödselspridare. Hästarna ser ut att arbeta hårt. Mellan hästarna och gödselspridaren finns en liten traktor, som via kraftöverföringen ser till att gödseln sprids ut över åkern. Hästarna får dra båda. Detta är en av lustigheterna när praktiskt folk försöker leva med eller snarare kringgå dogmatismen i religionen.

 

Utanför lanthandeln står ett antal små svarta, överbyggda vagnar, som Amish använder istället för bil. Vagnarna, som kallas ”buggies”, dras av en häst. Men här kommer också en kvinna körande i öppen vagn med fyra barn. Fler vagnar är på väg in. De körs av män med stora skägg, blå byxor och grå skjorta. Alla är likadant klädda och har hatt. Kvinnorna har en tredelad, enfärgad dräkt i blått eller grått eller kanske mörkgrönt. Andra färger förekommer. Kvinnorna har en vit hätta på huvudet. Barnen är miniatyrer av vuxna och likadant klädda.

 

I Arthur blandas Amish med andra amerikaner och det ser lite underligt ut när de kommer med häst och vagn bland alla moderna bilar och amerikaner. 1800-talet möter 2000-talet och kontrasten är slående. De flesta Amish är lantbrukare. Gårdarna ser utvändigt ut som andra, bortsett från alla hästarna i hagarna. Men i själva verket är Amish’ livsstil mycket ålderdomlig. De undviker modern teknik, har inte el, inte datorer, Tv, radio, kylskåp, frys, bilar eller mobiltelefoner. Propangas används i hemmen för uppvärmning, belysning och matlagning. Dock använder en del fortfarande vedspisar och oljelampor. I lantbruket används endast hästar som dragkraft – inga traktorer.

 

I snickerifabriken får de inte använda el, så maskinerna drivs med tryckluft. Kompressorn drivs av en dieselmotor.  Några fläktar och utsugningsanordningar syns inte till. Både män och kvinnor arbetar i detta snickeriet, som huvudsakligen tillverkar köksinredningar. Jag besöker en smedja där en man håller på att sko en häst. Propangas används för att glödga hästskorna så att de kan formas efter hästhovarna. Belysningen är gas, men här eldas med ved på vintern. Hästen blir rädd när jag råkar gå bakom honom och jag får mig en lättare spark på benet, eftersom jag inte snabbt nog hoppar undan. Smedens verktygslåda får sig en lufttur.

 

Amish är en djupt religiös grupp människor som kom till USA på 1700- och 1800-talet. De kom huvudsakligen från Elsas Lottringen i Tyskland, där de var förföljda för sin tro. Rörelsen kallas anabaptister och var delvis revolutionära. De förespråkade gemensamt ägande och vägrade bära vapen. Dopet, som är bekräftelsen på medlemskapet i kyrkan, ska ske när personen själv kan bestämma. Namnet kommer av deras ledare Jakob Ammann 1693. Tillsammans är Amish ca 200 000 i USA. De flesta finns i Pennsylvania.

 

Centralt i Amish’ kultur är ”gelussenheit”, dvs. lydnad under en högre makt – gud. Gelussenheit leder till en sträng kollektivism, raka motsatsen till den dominerande kulturen i USA. Barnen får tidigt lära sig vördnad, lydnad, tålamod och plikter samt att se till församlingens intressen före sina egna. Reglerna för vardagslivet kallas ”ordnung”. Skilsmässa, preventivmedel, militärtjänst eller att titta på Tv eller flyga är inte tillåtet. Ordnung sägs vara till för att skapa enhet och samförstånd och göra livet enklare. Enhetlig klädsel skapar grupptillhörighet och identitet. Amish talar en ålderdomlig tysk dialekt och barnen lär sig inte engelska förrän i skolan. Barnen får tidigt delta i arbetet på gården.

 

Det praktiska, manuella arbetet värderas högt. Församlingens erfarenheter och lärdomar räknas högre än bokkunskap och vetenskap. Barnen går i Amish egna skolor och studerar inte på college eller universitet. Församlingen är basen för medlemmarna. Runt Arthur finns 26 församlingar med tillsammans några tusen medlemmar. Varannan söndag har man gudstjänst hemma hos varann och därefter gemensam lunch. Man har inga kyrkobyggnader. En församling består av ett 30-tal familjer.

 

Traditioner, livsstil och nära umgänge håller den Amishka kulturen vid god hälsa. Bilar sprider ut medlemmarna i geografin, medan häst och vagn håller dem hemmavid. Tv-tittande hindrar folk från att umgås och väcker intresse av annat slag än vad som är bra för församlingen och sammanhållningen. Bra för denna är gudstjänsterna tillsammans i hemmen, andra återkommande möten och det gemensamma arbetet tex i samband med skörden. Församlingen, familjen och lokalsamhället förenas i många aktiviteter och man hjälps åt med många ting. Man har inga andra försäkringar än det som församlingen tillsammans står för. Från medlemmarna får man hjälp av skilda slag: socialt, ekonomiskt såväl som praktiskt arbete tex vid naturkatastrofer. Gemenskapen är Amish styrka.

 

 

Amish flickor.jpg

Inte bara fridfullt

FARLIGA LIVET PÅ LANDET

Av Alf Ronnby

 

Den vita gården ligger i utkanten av byn. En lång kastanjeallé leder dit. Det är som en kringbyggd Skånegård, men mangårdsbyggnaden står för sig själv. Intill gården finns en mosse omgärdad av ängar där korna betar. Det är en stor, vacker gård. Vi kan kalla den Liljemärke. Till gården hör nästan 400 tunnland av den bästa åkerjorden.

 

Runt den lilla byn breder slätten ut sig med böljande sädesfält i sommarsolen. Pilevallar avgränsar ägorna och gamla skiljen. Här och var finns ättehögar från vilka man har utsikt över slätten och byarna. Från de högsta ser man ända ut till havet.

 

Ägaren till Liljemärke – vi kallar honom Hans – är en man i medelåldern, men fortfarande ungkarl. Det kan tyckas märkligt, eftersom många skulle betrakta honom som ett bra parti. Men Hans är tystlåten och lite blyg, särskilt i umgänget med kvinnor. Han ägnar sig åt att driva den stora gården, som har flera anställda, allt från ryktare och mjölkerskor till drängar och rättare.

 

Men så kommer en dag då Hans har träffat en kvinna att gifta sig med. Vi kallar henne Astrid. Astrid är inte från trakten. Hon har en son. Det blir bröllop med vigsel i kyrkan och stort kallas på gården. Astrid och sonen flyttar in. Gården får nytt liv.

 

Sommaren det följande året blir ovanligt torr och varm.  Växtligheten är inte lika frodig och grön som vanligt. Hemma i trädgården på Liljemärke slokar blommorna och Astrid tycker att Hans ska vattna. För att spara på brunnsvattnet föreslår hon att de ska ta vattnet från mossen. Hans drar en lång slang ner till mossen. För att nå vattnet måste han gå ut en bit i vassen. Där är det dyigt och han sjunker ner till smalbenen. Suget kring stövlarna gör att han inte kan ta sig därifrån. Ju mer han anstränger sig desto djupare sjunker han.

 

Plötsligt står han i dyn upp till knäna. Han ropar till Astrid, som är på ängen, att hjälpa honom. Astrid tar tag i slangen, men kan inte dra upp Hans och orkar inte heller hålla emot när han sjunker djupare. Hans står nu upp till midjan i dyn och sjunker allt djupare vid varje rörelse. Han ropar till Astrid att hämta hjälp, men hon är som förlamad av skräck. Ingen hjälp kommer och sakta sjunker Hans allt djupare och försvinner i dyn.

 

Det blir stor uppståndelse i byn. Hur kunde en bonde, som är van att ta vatten ur mossarna, göra misstaget att kliva ut i dyn? Varför lade han inte ut några plankor? Hur kunde det komma sig att Astrid, som var där, inte kunde hålla emot? Så liten och klen är hon inte. Varför skrek man inte på hjälp så att någon på gården eller i byn kunde höra dem? Frågorna är många.

 

De religiösa, som tror att människans tid på jorden är utmätt av Gud, menar att klockan klämtade för Hans. Andra tror att en hund ligger begraven eller anar ugglor i mossen. En tid efter olyckan säljer Astrid gården och flyttar från byn.

 

Nu är det som denna lilla by drabbas av en förbannelse. En småbrukare som är ute och slår dikesrenen med sin traktor, kommer för långt ut på kanten. Traktorn välter och föraren hamnar under traktorn och omkommer. Detta händer på den tiden då traktorerna ännu inte fått störtbågar. Hemma på den lilla gården väntar två små pojkar och hustrun. En tid senare lånar två drängar en traktor för att köra till vänner några byar längre bort. De står vid affären och skojar om att folk bör hålla sig ur vägen när de ska ut och köra. Men de kommer inte längre än knappt två kilometer förrän de går av vägen i en skarp kurva. Båda hamnar under traktorn och dör.

 

På en gård är man först i byn med att köpa en skördetröska som kan köras på fälten. Bonddottern är med på tröskan. Det är spännande. När det blir stopp i maskineriet ska hon hjälpa till. Men det går så illa att halva handen klipps av. Smeden i byn, som är älskad för sin hjälpsamhet och skicklighet, byter en dag avgasrör på bilen. Men han har pallat upp bilen för dåligt och den glider ner över honom. Smeden, som varit räddaren i nöden, krossas under sin egen bil.

 

Dessa händelser utspelade sig för ett bra tag sedan, men än idag sker många olyckor i jordbruket och lantbrukare är bland de yrkesgrupper som har de flesta yrkesskadorna. Bakom den idylliska bilden av sommarens slättland döljer sig en ofta tuff verklighet.

Livets byråkratisering

CENTRALISMENS TIDSÅLDER

Av Alf Ronnby

 

När jag växte upp på Söderslätt var Slågarp och ett antal byar självstyrande. Alla byarna var ganska små och det fanns inte ens ett riktigt kommunhus. Sammanträdena skedde oftast på skolan. Det mesta av kommunens uppgifter, vilka inte var så omfattande, sköttes av förtroendemän. Pappa var ordförande i nykterhetsnämnden. Han hade ”kontoret på fickan” eller rättare hemma. Han gick själv och pratade med gubbarna som söp för mycket. Det hände ofta att folk kom hem och pratade med pappa om sociala problem. Skulle någon till ”torken”, som nykterhetsvårdsanstalter kallades, var det han själv som körde personen dit.

 

Sedan kom kommunsammanslagningarna och allt blev mycket större. Slågarp uppgick i Alstad, med Västra Alstad som huvudort. Numera tillhör det mesta av Söderslätt Trelleborgs kommun med 40 000 invånare. Sveriges ca 2 500 kommuner 1951 har blivit 290 genom upprepade sammanslagningar. Antalet förtroendevalda har minskat från 200 000 till 42 000, dvs. en femtedel av vad det var 1951. Samtidigt har avstånden mellan de folkvalda och medborgarna blivit stora. Hos folket är det få som känner en politiker eller har en personlig kontakt. Alla försök med öppna nämnds- och fullmäktigemöten, hemsidor på Internet, chat-service och offentliga hearings tycks inte ge medborgarna en känsla av delaktighet i det politiska styret. Politiker har blivit ett yrke och de agerar huvudsakligen inom sin egen sfär, där de pratar mera med kommunens tjänstemän än med folket på byn.

 

Administrationen har svällt till ett omkring sig gripande väsen, som ingen längre tycks ha full kontroll över. Antalet anställda i stat och kommuner har ökat med en miljon, från 386 000 är 1950 till 1 381 000 idag. Vi kan ta socialtjänstemän som exempel. I början på 50-talet fanns bara ett par tusen, men idag är de mer än 50 000. Tjänstemännens inflytande har ökat på bekostnad av de förtroendevalda. Erfarenheten är att stora enheter leder till centralism och mera byråkrati. Med stora enheter ökar de områden som hamnar i periferin.

 

I forntiden var landskapen geografiska enheter med historia och särdrag, som invånarna identifierade sig med. Trots att centralmakten skapat nya indelningar har människornas anknytning till landskapen bestått. Få, om någon, identifierar sig med den statliga indelningen av Sverige i län. I jakten på den ekonomiska effektiviteten, har Ansvarskommittén kommit med ett nytt indelningsförslag. Dagens 21 landsting (och troligen de 24 länen) ska ersättas med 6 – 9 regioner. Den främsta motiveringen är att vi då ska få en effektivare förvaltning, lättare klara den dyra sjukvården och få en bättre tillväxt i regionerna. Andra motiv är samordnad kollektivtrafik och satsningar på infrastrukturen. Resultatet kommer att bli ytterligare centralisering av verksamheter.

 

Redan idag kan norrlänningar få åka 20 mil till BB. Det finns kanske ingen polis på 10 mils håll. Sex av 10 tingsrätter är på väg att läggas ner i Norrland. Inom kommunerna koncentreras servicen till centralorterna. Servicekontor, skolor, äldreboende etc läggs ner i mindre samhällen och centraliseras. Barnen bussas till skolan, de gamla hamnar i främmande miljöer och medborgargarden får ersätta polisen. I skolan lagas inte längre mat. Den körs ut från centrala kök. Inom sjukvården kommer alla specialiteter att centraliseras till de stora regionsjukhusen.

 

 Det kommer åter att bli en reform över huvudet på medborgarna. Genom EU-medlemskapet har många politiska beslut centraliseras till Bryssel. EU-administrationen bär prägel av fransk byråkrati, vilket inte säger lite om centralism och toppstyrning. Om den svenska statsmakten försvagas genom en ”balkanisering” av landet, skulle vi bli ännu mera underkastade övernationella beslut och åtgärder. Det är själva essensen av regionernas Europa, vilket EU-kramarna eftersträvar.

 

Genom centralismen hamnar kontrollen över ekonomiska tillgångar, maktpositioner och det kulturella och sociala kapitalet på de orter och i de organisationer som fått en strategisk position. De som geografiskt, ekonomiskt och mentalt hamnar i periferin blir förfördelade och eftersatta. Detta är den kända logiken i en centralistisk samhällsordning.

Chicago.jpg

Landet som äventyr

NÄRKONTAKT MED VILDDJUREN

Av Alf Ronnby

 

Ett spännande ögonblick. Plötsligt ser jag dem, två grizzlybjörnar bara 20 meter från vägen. Det är en större och en mindre björn och de tycks leka med varann – jagar varann. De kommer upp på vägen, men jag är mera upptagen av att fotografera än att tänka på säkerhet och bli rädd. Men när jag går lite närmare för att få ännu bättre bilder, morrar en av björnarna och visar tänderna mot mig. Dags att backa.

 

Yellowstone är världens första nationalpark, bildad 1872. Kommer man söderifrån till Yellowstone passerar man genom Grand Teton nationalpark. Teton Range är ett mäktigt bergsmassiv som gör skäl för namnet ”Rocky Mountain”. Man har en fantastisk utsikt över Jackson Lake och de taggiga bergen på andra sidan. Det eggar fantasin. Jag var där i maj och fjällen var fortfarande snötäckta. Men det är inte sämre att komma från öster. Från staden Cody (som fått namn efter Buffalo Bill Cody) leder två vackra vägar in till Yellowstone. Den nordliga heter Chief Joseph Scenic Highway och går över höga berg och djupa dalar. På många platser har man en underbar utsikt över bergslandskapet.

 

Vid ”Dead Indian Summit” kan man läsa om Nez Perce-indianernas fantastiska flykt genom Yellowstone 1877, undan förföljande ”blårockar”. Vägen har fått namn efter en av deras hövdingar Joseph. Efter slaget vid Little Big Horne, där flera indianstammar tillsammans besegrade och totalt tillintetgjorde general Custers kompani, bestämde sig USA:s arme för att oskadliggöra alla indianer i nordvästra territoriet. Nez Perce-indianerna var mycket framgångsrika med att försvara sig och överlista blårockarna. Hösten 1877 jagades de besinningslöst i Yellowstone av 20 kompanier, men genom att vilseleda soldaterna och fly över passet lyckades de 600 indianerna smita ut ur Yellowstone och nästan nå Canada. De flesta blev infångade strax före gränsen, men en mindre grupp räddade sig över till Canada. Chief Joseph dog i fångenskap, men Nez Perce-indianernas flykt är berömd i historien och det gjordes narr av blårockarna.

 

Från nordost kommer man in i nationalparken via Cooke City, en liten stad som lever helt på turismen. På vintern går den enda, långa, vägen dit genom Yellowstone. Den sydliga vägen från Cody går genom Shoshone Canyon, som kantas av intressanta bergsformationer. Man kommer in i parken via Sylvan Pass på 2600 meter. Alla dessa tre vägar är stängda från november till maj pga snö.

 

På den här turen kommer vi in från nordost och följer Soda Butte Creek. Höga berg omger oss och högt i skyn seglar några örnar. Vid Lamar Valley öppnar sig landskapet med stora grässlätter. Här betar bisonoxar i mängd. Det är inte heller svårt att få syn på råddjur och kronhjort (elk). Antilopen Pronghorn förkommer också. Jag har turen att få se en Cayote (mellanting mellan varg och räv) leka med en Yellow-bellied marmot (ser ut som en stor ekorre) Det ser ut som en ”katt-och-råtta-lek” och en pronghorn tittar nyfiket på. Strax efter en kurva stöter jag på ett gäng bighorn, ni vet de där med kraftiga spiralhorn. De har samlats vid ett vattenhål och det är enkelt att zooma in och ta bra bilder. Fotografen blir glad!

 

Yellowstone är en jättestor nationalpark och man bör ha flera dagar på sig för att hinna se tillräckligt. Jag var där fyra dagar, men i den här berättelsen låter det som allt händer på en dag. Det stora området med gejsrar ligger i sydväst, men varma källor finns på flera platser. Mest känd är gejsern Old Faithful, som var 78:e minut blåser en stor mängd vatten 30 – 40 meter upp i luften. Det varar flera minuter. Old Faithful finns i ett vulkaniskt område med en rik förekomst av små gejsrar, varma källor och puttrande lerpölar. Kalk, svavel och järnoxid färgar bäckar och dammar och det finns pooler som är intensivt himmelsblå.

 

På väg till gejsrarna ser jag en grizzly-björn på avstånd. Den närmar sig en flock kronhjortar på andra sidan älven Gibbon River. Hjortarna betraktar björnen intensivt och det är uppenbart att de är mycket oroliga. Nalle kan springa ikapp kronhjortar, även om han ser långsam ut där han lufsar. Lite senare på dagen ser jag ytterligare en grizzly vid Madison River. Han, eller hon, kommer ut från skogen och går ner till älven. Där stannar hon och tittar på oss människor, som står upphetsade på andra sidan älven. Plötsligt hoppar björnen upp på en stock och betraktar omgivningen och människorna länge och noga. Grizzly, till skillnad från svartbjörnen, är inte rädd för människor och de kan vara mycket farliga. Det händer att tältare blir dödade, tex för att de gjort misstaget att ha mat i tältet.

 

Även Yellowstone har sin Grand Canyon, kanske inte lika känd som den i Arizona och inte lika stor. Men stor och djup är den och sidorna lyser i gult-rött-orange i solljuset. Här finns ett par mäktiga vattenfall, det nedre är störst och intressantast. Det är väl ordnat med utsiktsplatser på båda sidor av canyonen. Jag kör söderut och vid Alum Creek får jag syn på en varg på älvstranden. Den kalasar på ett djur och kråkorna står i ring och försöker sno åt sig en bit. Nere vid Le Hardy Rapids möter jag en svartbjörn, men den sticker så snart den får syn på mig.

 

Det är sent på eftermiddagen, grodorna kväker i kör vid Mary Bay. Isen ligger fortfarande på den stora sjön Yellowstone Lake, men den börjar se rutten ut. Fjälltopparna runt om är täckta av snö och det blir härliga kontraster mellan de gröna dalarna och de vita fjällen. Continental Divide går rakt genom Yellowstone och det är lite intressant att tänka sig att vattnet i Yellowstone Lake slutar i Atlanten långt borta, medan vattnet i grannsjön Lewis Lake rinner ut i Stilla havet. En örn seglar högt i skyn när solen sänker sig bakom bergen. Allt är så stilla.

 

 

Yellowstone varg.jpg

Då mörkret faller

LANDSBYGD SKYMNINGSLAND

Av Alf Ronnby

 

Mer än 6000 personer stöder Inlandsuppropet. Man kräver att Försäkringskassan, Kronofogdemyndigheten, Skatteverket mfl inte ska stänga sina verksamheter i norra Sveriges inland. Drastiska nerskärningar i den administrativa infrastrukturen kan betyda att 70 arbetstillfällen försvinner och med dem försämrad service. Detta är fortsättningen på en mer än tioårig nerdragning och centralisering av statliga verksamheter i inlandet, som lett till en förlust av ca 2300 statliga arbeten.

 

Trots årtionden av ansträngningar från lokala utvecklingsgrupper och glesbygdskommuner för att vända trenden, är utvecklingen dyster för Landsbygdssverige i norr. Men detta är inget unikt mönster för Sverige. I delar av östra Tyskland håller landsbygden på att drastiskt förändras. Människor har flytt landsbygden och det finns nästan tomma byar. Det är vemodigt att vandra genom en by med stängda portar till gårdarna och nästan öde gator. Problemen kan sammanfattas med: för få barn, för få ungdomar som stannar kvar och för få unga människor som föder barn, samt för många gamla människor. När man läser EU-rapporter om befolkningskrisen på Europas landsbygd, låter det som många bygder har ”norrlandsproblem”.

 

Mekaniseringen av jord- och skogsbruket leder till minskat behov av arbetskraft. Folk flyttar till städerna för arbete. Befolkningen minskar och service och annan samhällsaktivitet följer med. Tillsammans med låga födelsetal, bland annat pga brist på kvinnor, hamnar dessa bygder i en nedåtgående spiral. Undantag är de orter som har något extra som lockar turister och pensionärer och den tätortsnära landsbygden. Orter som på 1950-talet hade flera tusen invånare har kanske idag bara några hundra. Många av Europas lantbrukare närmar sig pensionsåldern och i depressionens bygder är oron stor hur det ska bli med återväxten.

 

Böndernas barn har flyttat till städerna och vill kanske inte ta över gårdarna. I östra Tyskland såväl som i norra Sverige ser man åkrar och ängar som håller på att förbuskas eller är igenplanterade med gran. Inte ens EU:s stora satsningar på jordbruksstöd och särskilt glesbygdsstöd har vänt trenden. Bönderna upplever EU som en byråkratisk mardröm. All denna byråkrati kring EU:s jordbruksstöd minskar intresset bland åtminstone de äldre bönderna att fortsätta med jordbruket. EU:s stöd knäcker jordbruket.

 

En stor del av bondens arbetstid går åt till pappersarbete och de äldre har ingen datorvana. De orkar inte med pappersexercisen. Samtidigt gäller det att få så mycket EU-bidrag som möjligt för att kunna fortsätta som jordbrukare. EU:s jordbruksstöd är på hela 44 miljarder Euro och ges huvudsakligen som arealbidrag, vilket leder till en massa strul kring hur arealerna ska räkans ut. Det blir mycket fel och förra året fick Sverige återbetala 34 miljoner för fel med arealerna. Medan delar av Europas landsbygd förbuskas ägnar sig EU-byråkratin åt att mäta och kontrollera arealer tom med flyg och satteliter.   

 

Satsningar på Internet, videokonferenser, distansutbildning och stöd till glesbygdsskolor, mm har inte hindrat flyttningen till tätorterna. Socialpolitiska program som föräldrapeng, barnbidrag, subventionerat dagis, VAB, mm har inte gett så stora positiva effekter för barnafödandet. Det har knappast heller någon betydelse för val av bostadsort. Flyttningarna fortsätter. När vildmarken tar tillbaka det den en gång förlorade, blir det mörkare och tristare på landsbygden. Ett tidens tecken är att i de avfolkade bygderna i östra Saxen, har en vargflock från Polen etablerat sig. Dalarna och Värmland befinner sig också i vargens tecken.

 

Också i norra Skåne har vargen synts och vi behöver inte förflytta oss längre än från Söderslätt till skogsbygden i norra Skåne, för att känna igen landsbygdens problem. Landsbygdssveriges utsatthet har hamnat i fokus flera gånger på senare tid genom stormarna Gudrun och Per. När stormarna fäller träd över ledningar och mobilmaster slocknar ljuset och telefonen och det blir mörkt och kallt. Statliga myndigheter flyttar från bygden. Tystnaden sänker sig över nejden. De gamla tittar ut genom fönstret och väntar på att någon ska komma på besök – från hemtjänsten. De unga har dragit till stan.

 


 
gen_22.1.gif