1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

46. Systemfel

Mexico 2.jpg

KRONPRINSESSANS ÅTERKOMST

Av  Alf Ronnby

 

Kronprinsessan var och är en politisk broiler. År 1995 skulle hon bli partiledare, efter Ingvar Karlsson, men föll på mållinjen. Nu har hon, mot alla odds, kommit tillbaka och blivit socialdemokraternas första kvinnliga partiledare. Författaren Hanne Vibeke Holst skrev romanen Kronprinsessan. Hon inspirerades av fallet Mona Sahlin. Den skugga som ständigt förföljt Mona Sahlin är hennes slarviga jag. År 1990 betalade hon sin dagmamma svart för barnpassning. 1993 avslöjades att hon inte betalt Tv-licensen. Hon fick samma år körförbud på bilen, eftersom hon låtit bli att besiktiga den. Trots körförbudet fick bilen två parkeringsböter. 1995 köpte Sahlin varor, bla godis och blöjor, hyrde bil för privat bruk och tog ut 10000 kronor med statens kontokort. Det har kallats Tobleroneaffären och det var den som stoppade hennes karriär då.

 

Efter detta strul var det inte aktuellt att Mona Sahlin skulle bli partiledare. Istället tog hon time-out på Mauritius tillsammans med familjen, en assistent och två livvakter, allt på statens bekostnad. Därefter startade hon ett företag. Redan första året tar hon ut 1,1 miljoner i lön och har extra kostnader för 350 000. Företaget går med förlust och 1999 blir det konkurs. Året därpå betalar inte Sahlin restskatten på 30 000 i tid och ärendet går till kronofogden. 2001 och 02 går två obetalda räkningar till kronofogden och bilen får åter körförbud eftersom den inte besiktigats och skatten ej betalts. Sahlin förlade sin mobiltelefon, vilket ledde till att Göran Perssons hemliga telefonnummer blev känt.

 

Mona Sahlin är trots slarvet ett äkta politikerproffs. Hon föddes in i politiken. Redan vid 21 års ålder var hon i ledningen för SSU (det socialdemokratiska ungdomsförbundet), vid 25 år riksdagsledamot och 33 år med i regeringen. Mona Sahlin anses ha talets gåva och hon gjorde tuffa uttalanden. Sahlin har haft 15 statsrådsposter (sic!), men inte fått mycket uträttat. Felbedömningar och felsatsningar har kantat hennes väg. Hon spenderade årligen 5,5 miljoner på Centrum mot rasism. Resultatet blev magert. Det blev inget av med: en lag om rätt till heltidsarbete, om kortare arbetstid, om delad föräldraförsäkring och om kvotering till bolagsstyrelserna.

 

När nu Sahlin ändå blivit socialdemokraternas (s) ordförande, knyts stora förhoppningar till henne. Kvinnor och feminister tycker det är intressant, att för första gången blir en kvinna ordförande i arbetarpartiet. Andra oroas över att hon kanske inte kommer att klara jobbet. Men Sahlin blir i vilket fall en kontrast till Göran Persson, som hade en auktoritär ledarstil och hårda nypor.

 

Vi lever i en tid då det ständigt talas om förändring och förnyelse som vägen till framgång. Men den borgerliga alliansen vann inte valet på fagra löften om systemskifte. Många väljare var trötta på den stöddige Göran Persson – som dessutom verkade lite trött – och på att medelklassen kunde identifiera sig med alliansens ledarskikt.  Persongalleriet i den nya regeringen är mycket tydligt medelklass. Däremot – och det visar dagens opinionssiffror där alliansen är i klart underläge med ca 43 procent – önskar den stora mängden väljare ingen nerrivning av välfärdsstaten och mera marknadsekonomi.

 

De väljargrupper s behöver för att vinna val, är de breda lagren i arbetarklassen och medelklassen. Det är grupper som uppskattar den svenska socialpolitiken, vilken s drivit fram. Familjen är idag mycket pressad av förvärvsarbete och av allt som ska göras i privatlivet: alla vardagliga sysslor och omsorgsarbete. Många konflikter uppstår därför att familjen inte får pusslet att gå ihop. Alliansen vill att staten ska subventionera ”hushållsnära tjänster”, men S-kvinnornas och vänsterns gamla förslag om kortare arbetstid är populärare. Vi behöver inga pigor som ska städa åt medelklassen, säger de. Att statsminister Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin själva städar där hemma är bra. Då får de lite närkontakt med vanligt folks vardag. Alliansens politik att jaga ut alla i mera arbete är inte populärt. Vid arbetslöshet tvingas man omedelbart ta vad slags arbete som helst på annan ort eller flytta, om den arbetslöse inte kan få arbete hemmavid.

 

Sahlin och s har startat loppet mot valseger 2010. Men det kommer inte att bli lätt, även om opinionssiffrorna just nu talar till deras fördel. Socialdemokraterna kommer inte att bli ett parti med 45 procent väljarstöd, som det var under sin storhetstid. Den borgerliga alliansen gör det inte möjligt att samarbeta med Centern, som en gång. Då återstår bara vänsterparitet (v) och miljöpartiet (mp), vilka man haft ett samarbete med i förra mandatperioden. Men dessa två partier är djupt oense i en rad frågor och med s - tex i EU-frågan. Dessutom kommer v och mp sannolikt att kräva en regeringskoalition nästa gång, vilket s inte vill ha.

 

Stora delar av s och LO ogillar starkt miljöparitet, som de anser driver en verklighetsfrämmande miljöpolitik. Det hotar jobben i Industrisverige. Sahlin är mycket EU-vänlig, medan majoriteten av s-väljarna (och svenska folket) är skeptiska till EU-projektet. Själv är Sahlin miljö- och småföretagarvänlig och vurmar för HBT-rörelsen (homo-, bi- och transsexuella) och deras sak. Detta går dåligt ihop med traditionella arbetarklassvärderingar. Sahlin har gett positiva kommentarer till alliansens förändringar av arbetsmarknadspolitiken och i skolfrågor. Men framförallt har hon svarat mycket vagt och undanglidande på frågor om hon vill återställa A-kassan, vilken alliansen radikalt försämrat. Hon har också svävat på målet när det gäller utförsäljningen av statliga företag och hyresrätten, vilket alliansen planerar. Energifrågan är också svår för Sahlin. LO värnar om jobben och vill ha mera kärnkraft. Det vill v och mp absolut inte. De önskar tvärtemot att avveckla den som finns.

 

Socialdemokraterna förlorade mycket röster bland medelklassen i städerna. Den har länge varit på väg i mera borgerlig riktning. Hur ska Sahlin göra för att vinna tillbaka medelklassväljare? Går hon åt det liberala hållet – vilket hon troligen vill – får hon den traditionella arbetarklassen och LO mot sig. Delar av den, och framförallt de marginaliserade arbetarna, har redan gått till Sverigedemokraterna (sd, ett högerradikalt parti typ DF) och risken är att en socialliberal, mera marknadsstyrd och invandringsvänlig politik hos s får fler arbetare att rösta på sd. Då kommer sd kanske in i riksdagen 2010. Det vill s inte för död och pina, eftersom det får stora konsekvenser för regeringsbildningen.

 

Istället för att traska längre mot höger bör s gå tillbaka till det som varit deras framgångspolitik. Idag när folk tycker att det mesta av den svenska modellen är i stöpsleven och oroas över detta, vinner s inte på mera systemskifte. Nu är det radikalt att våga stå upp för en bevarandepolitik, att värna och fördjupa den svenska modellen, som de flesta svenskar tycker är bra. S kan inte slå alliansen genom att föra samma politik som de. Ska det föras en borgerlig politik, är alliansen bäst på det. I dessa tider av fetischistiskt prat om förändring och förnyelse, kan det vara klokt för s att fundera över vad man vunnit sina historiska framgångar på, varför man varit ett av västvärldens absolut mest framgångsrika arbetarparti.

 

De politiska ledarnas personliga kvalitéer, vandel och moral är idag avgörande för hur de uppfattas. Politiska institutioner värderas delvis också utifrån det förtroende deras ledare åtnjuter. Misstro och brist på tillit för ledarna drabbar organisationen. Det betyder att tex uppfattningen om regeringschefen i media och hos allmänheten har betydelse för hur man ser på regeringen. En förtroendeingivande statsminister ger regeringen tillit och motsatsen om regeringschefen inte har förtroende.

 

Detsamma gäller också för partiledarna. Väljarna litar på partiet om man har förtroende för partiledaren och omvänt. Många röstar mera på person än på program. Programmet kommer sannolikt ändå inte att genomföras som det presenteras. Det är en vanlig uppfattning att Fredrik Reinfeldts lugna, resonerande stil skapade förtroende och gav moderaterna många röster. Mona Sahlin har i ett uppmärksammat uttalande sagt att det är häftigt att betala skatt (sic!). I ett känsloladdat tal 1995 erkänner hon att hon är slarvig, men inte ohederlig eller fifflare. Hennes offentliga uttalanden är ofta ytliga och känslomässiga. Sahlins karaktär och bristande trovärdighet ger henne problem. Därför var det förvånande att valberedningen föreslog Sahlin som partiledare. Det borde varit möjligt, att hitta fler kandidater i ett så stort parti.

 

Efter Göran Persson skulle det vara en kvinna. Flera kvinnor var aktuella men Mona Sahlin var den enda som inte sa nej. Att socialdemokraterna får den partiledare som blev över och som har svagt förtroende bådar inte gott för partiet och för chanserna att vinna nästa val. Risken, eller chansen (hur man vill se det) att s förlorar valet är stor och Kronprinsessan lär då bli en parentes.

 

 

 

skanna0002.jpg

Polisens ädla mål

SÄTT DIT VAR ENDA JÄVEL!

Av Alf Ronnby

 

Skånepolisen har satt upp som mål att rapportera 100 000 fartsyndare på tre år. Det är något underligt med den här typen av mål för polismyndigheten. Kanske hämtas den från näringslivets värld, där man tex kan ha målet att sälja 100 000 mer chokladkartonger. Man kan tro att polisen nu också har liknande produktionsmål. Det skulle ju passa bra till tidsandan och kanske har polisen också fått bonussystem. Man kan tro det med tanke på ivern att sätta dit fartsyndare.

 

I det lilla samhälle där jag bor, gjorde polisen en massiv insats för att sätta skräck i alla bilister som slarvat med att använda bilbälten – och kanske för att håva in en bra slant i böter. Cirka tio poliser placerade sig på och runt parkeringsplatsen i affärscentrat. Det var en strategisk placering, eftersom många, liksom jag inte alltid sätter på bältet för att köra några hundra meter. Folk åkte dit på löpande band och fick punga ut med 1500 kronor i böter. Det kan man tycka är ett orimligt bötesbelopp för missat bilbälte, som när allt kommer omkring ligger i ens eget intresse. Här är det ett allvarligt brott. Men det strider mot det allmänna rättsmedvetandet och folk tyckte det var en illmarig aktion av polisen. Dessutom bör polisen sluta prata om att de inte har tillräckligt med resurser.

 

Chefsåklagaren, S:t Göran Alhem i Malmö har blivit allmänt känd för sin stora iver att klämma åt syndare i trafiken. Den idoge Alhem driver dessutom sin egen lilla vendetta mot felande bilister, genom att frekvent ringa polisen och anmäla dem. Denna prioritering hos en chefsåklagare gör att man undrar över vilka brottsliga handlingar denna rättsvårdande myndighet bedömer viktigast att bestraffa. Kanske får även Alhem bonus?

 

Om nu polisens och vägverkets dito ambitioner är att sätta dit så många fartsyndare som möjligt, varför då inte placera fartkamerorna så att de mäter hastigheten några meter innanför 50- och 30-skyltarna? Det skulle säkert ge bra utdelning och klirr i kassan. Man kan också ta bort alla skyltar som upplyser om att kameror är uppsatta. Placera kamerorna efter backkrön och kurvor med skymd sikt. Bemanna centralen i Kiruna så att de hinner bearbeta all information, som strömmar in. Lönekostnaden betalar sig flera gånger om. Nästa steg i vägverkets och polisstatens kontrollåtgärder är väl att förse alla fordon med farthållare, som gör att det aldrig går att köra fortare än den av myndigheterna tillåtna hastigheten.

 

Det finns underligheter i vägverkets nollvision (som fö är en ren nonsensvision). Det satsas massor med pengar på att sätta upp vajerräcken i mitten på vägarna. Men dessa räcken är av usel konstruktion, ja rent livsfarliga om man som mc-förare råkar komma för nära. Det är mer än en mc-förare som mist ett ben pga dessa räcken. Om man hade tagit sin egen nollvision mera på allvar, skulle räckena inte se ut som bandsågar med krokar. De skulle vara släta räcken av tex den typ som används i Holland. Ett annat intressant förhållande med tanke på nollvisionen är att vägverket inte klarar av att hålla kurvorna fria från löst grus. Löst grus på asfalten kan vara en dödsfälla för en mc-förare. Snacka om nollvision.

 

Hur kommer det sig att nästan alla förare kör lite för fort? Det är en fråga polisen och vägverket borde ställa sig. Jag tror att det beror på att både fordonen och vägarna har blivit allt säkrare och inbjuder till högre hastigheter. Möjligen har förarnas kompetens också blivit större. Det är uppenbart att det finns ett glapp mellan föraropinionen kring lämpliga hastigheter och dem som politiker och myndigheter snickrat till. Därför tvingas man tillgripa allt mera kontroll och höjda böter för att få folk att lyda. Men det kommer inte att lyckas med mindre polisen ständigt finns ute på alla vägar.

 

Det funkar ju inte och det vore bättre att se över hastighetsgränserna. Polisens arbete bör vila på en annan logik än att försöka skapa lydnad genom att sätta dit folk. Istället för att smyga i buskarna och skjuta på bilister med fartkameror, borde polisen i en helt annan omfattning synas ute i trafiken. Det har en dämpande effekt och trafikanterna sköter sig bättre. S:t Görans kamp – eller är det Don Quijotes? – har väl mest effekt i media.  

soc.jpg

Då Soc abdikerar

SYSTEMFEL I SOCIALTJÄNST

Av Alf Ronnby

 

I Vetlanda demonstrerar folk och kräver att socialchefen ska avgå. Visserligen får socialtjänsten ofta kritik, men det är ovanligt att medborgare demonstrerar mot verksamheten. Nu gäller det fallet Louise, en flicka som då hon är tio år blir utslängd av sin mamma och flyttar till sin pappa i Vetlanda. Pappan är missbrukare och har gjort sig skyldig till en lång rad brott, bla hot och misshandel. Han har varit dömd till rättspsykiatrisk vård. Men socialtjänsten kollar inte upp pappan.

 

Grannarna tycker inte det är bra att Louise bor hos pappan, eftersom de misstänker att hon blir sexuellt utnyttjad och far illa. Louise börjar skolka allt mer från skolan. Både grannar och skolan kontaktar socialtjänsten, med där gör man inget. Vid flera tillfällen får Louise övernatta med pappan i bilen. Det är vinter och kallt. Polisen oroar sig för flickan och rapporterar till socialtjänsten, men där gör man fortfarande inget. Pappan ska vräkas från lägenheten. Han står på balkongen och hotar att döda både Louise och sig själv. Polisen och en socialsekreterare är på plats, men efter upplösningen av dramat görs fortfarande inget.

 

Efter vräkningen bor Louise och pappan under miserabla förhållanden i en husvagn. I Uppdrag gransknings program framgår att Louise ofta blir sexuellt utnyttjad, ända fram till sommaren 2006 då hon fått nog och lämnar pappan. Pappan döms senare för sexuellt utnyttjande åter till rättspsykiatrisk vård. Socialchefen och chefen för familjevårdsenheten säger att de gjort bedömningen att de inte behövde ingripa. Det låter märkligt med tanke på alla rapporter och anmälningar om att Louise far illa. Hur ska vi förstå att socialtjänsten fungerar så här illa?

 

Från början ansträngde man sig förmodligen inte eftersom båda föräldrarna hade vårdnaden om Louise och hon har rätt att bo hos sin pappa. Senare framgår det att pappan varit starkt avvisande till alla kontakter med socialtjänsten och att de där förmodligen tom var rädda för honom. Polisen bedömde att han kunde vara farlig. Gamla vänskapsband mellan poliser och socialnämndens ordförande gjorde förmodligen att polisen inte ställde hårdare krav på åtgärder. På skolan tänker de att man inte kan göra annat än rapportera till socialtjänsten. Louise har heller inte direkt begärt att få hjälp, varken av polisen eller socialtjänsten. Tvärt om, har hon ställt upp på pappan.

 

Förhållandena på socialtjänsten i Vetlanda har sannolikt inte varit de bästa, eftersom socionomernas fackliga organisation SSR, flera gånger framfört kritik, bla för att Vetlanda anställer socialarbetare som inte har socionomexamen. De saknar alltså den formella kompetensen för arbetet som socialsekreterare. Det finns ett märkligt förhållande i vårt land. Tjänstemän som har en av de svåraste arbetsuppgifterna inom vård och omsorg behöver inte ha legitimation för att få utföra arbetet. För läkare, psykologer och advokater kräver staten legitimation, vilket också gör att dessa professioners organisationer har instrument att se till att deras medlemmar har rätt kompetens, alltid ska eftersträva bästa möjliga praktik och etiskt försvarbart handlande. Försumliga kan bli av med legitimationen och jobbet.

 

Fallet Vetlanda visar att det är hög tid att staten tar sitt ansvar och inför krav på legitimation för all myndighetsutövning i socialtjänsten Med legitimation följer att man kan ställa hårdare krav på resurser och funktionssätt hos socialtjänsten. Orsaken till att det görs så mycket fel i socialtjänsten är att kommunerna sedan 1990 gnetat och sparat och skurit ner på verksamheten så att arbetsförhållandena ibland är miserabla.

 

Underbemanning, tidspress och stress är socialsekreterarnas vardag, samtidig som arbetsuppgifterna kan vara ytterst svåra. Åtgärderna ska kosta så lite som möjligt. Sällan kan man göra ett fullgott arbete. Dessa förhållanden gör att det är stor omsättning på socialsekreterare. Man tappar kontinuitet och effektivitet. Skyll alltså inte bara på okvalificerade socialsekreterare utan på att de politiskt ansvariga i kommunerna sett till att socialtjänsten är bankrutt. Typiskt är det sällan de ytterst ansvariga som hängs ut i media. Socialarbetarna får bära hundhuvudet.

 

 

 

Flygplats.jpg

Dårarnas paradis

VILKET HELVETE ATT FLYGA!

Av Alf Ronnby

 

Strejk igen på SAS. Tiotusentals passagerare drabbas. Vi börjar bli trötta på det här. När jag för en tid sedan skulle resa till USA, var det vild strejk på Kastrup. Jag fick sitta fyra timmar på flygplatsen och vi blev tre timmar försenade till Chicago. Jag missade sista flyget till Phoenix. Hur kul är det! Och sedan alla dessa säkerhetskontroller. Det börjar med att man får vända ut och in på sig. Av med gångkläder och skor! Alla fickor ska tömmas. Piper det ändå för en jeansknapps skull, blir man grundligt avsökt. Det vore lika bra att vi fick lägga oss på bandet direkt för att bli röntgade. I USA testas en röntgenskanner som kan se igenom våra kläder.

 

Tassande i strumplästen kommer nästa procedur. Max 100 ml vätska får finnas i handbagaget. Dock ska den stoppas i en förseglad plastpåse! Eftersom man numera inte få något att äta på planet, kan man få för sig att ta med smörgåsar. Det skapar osäkerhet hos säkerhetsvakterna – Vad kan dölja sig i detta paket? En frostkropp för att hålla mackorna fräscha går inte, även om den inte innehåller vätska. När isen smälter blir det vätska, insisterar vakten. Ok, kanske det, men hur kan jag ta hål på denna tjocka plast? Knivar och spetsiga föremål är absolut förbjudna. Necessären får man lämna hemma, om man inte har bagage att checka in.

 

Men det paradoxala i säkerhetslogiken är, att väl förbi kontrollen kan jag köpa en dricka. Jag kan gå in på toaletten och fylla på vatten på flaskan och ta med ombord. Men i säkerhetskontrollen är det knappt att vällingflaskan till lillen klarar kollen. Har man inte en legitimation med foto går det inte att flyga idag. En 80-årig kvinna skulle flyga till Tromsö för en operation på sjukhuset. I säkerhetskontrollen kunde hon inte uppvisa en legitimation med foto. Ett sådant leg ägde hon inte och därför vägrades hon följa med flygplanet. Hon fick återvända hem.

 

Säkerhetspersonalen på flygplatser tycks vara den typ av lågutbildade som är fixerade vid reglementet och ur stånd att tänka själva. Arbetet är förmodligen både dåligt betalt och urtråkigt, därför blir det lite krydda i arbetsdagen att jävlas med passagerarna, som är försvarslösa. I USA är de om möjligt ännu strängare och otrevligare. Frågar man efter en förklaring till någon absurditet kan man få till svar: ”Vi är inte här för att förklara något som helst. Vi gör bara vårt jobb!”

 

Numera kräver man att vi ska vara två timmar i förväg på flygplatsen och i USA kan det vara 100 pers framför en i kön. Vid flygplansbyte kan det också behövas två timmar. På Kastrup blev det både ny säkerhetskontroll och passkontroll efter två långa köer, trots rigorös kontroll i Chicago. Men detta säkerhetsraseri, som är en produkt av det hysteriska kriget mot terrorismen, har blivit en plåga. Den är mer eller mindre en bluff. Det är till för att inge flygresenärerna en falsk trygghet. Väl genom kontrollen kan man plocka på sig både det ena och det andra. Vilket vapen kan inte glasflaskor bli!

 

 

 

Ombord på planet är det knappast någon bekvämlighet, såvida man inte flyger första klass. Det är trångt, bökigt och obekvämt och man kan knappt röra på sig. Toaletterna är få och man ska helst inte ha prostatabesvär. Säkerhetsinformationen före take off är mest till för att invagga passagerarna i tron, att om vi kraschar så ordnar det sig ändå. Men att mitt i smällkalla vintern prata om att signallampan på flytvästen tänds automatiskt när den kommer i vattnet, är information utan värde. Ok, det blir kanske lite lättare att hitta kropparna.

 

Flygplatserna ligger långt från städerna. Inte sällan tar det längre tid att ta sig till och från flygplatsen än själva den effektiva flygtiden. Tullmyndigheten har den rigida ordningen att kontrollen ska ske vid första inreseflygplatsen. Ska man flyga vidare får man hämta väskorna och bära dem genom tullen, för att sedan checka in dem på nytt. Det kan ta sin lilla tid och det blir ett bärande. Har man kort om tid mellan ankomst och nästa avgång, missar man sitt plan. I värsta fall är det sista avgången och man får tillbringa natten i terminalen. Jag fick sitta sju timmar på flygplasten i Denver. Den enda fördelen med flyget är att man kanske inte behöver flyga så ofta. Trevligt är det inte.

 

 

Sommar 06 400.jpg

EU-kolossen

DEN MANIPULATIVA EU-POLITIKEN

Av Alf Ronnby

 

Förslaget till en EU-konstitution föll efter att folken i Holland och Frankrike 2005 sagt nej. Nu har EU-politikerna valt en annan strategi för att skapa sina förespeglat legitima verktyg för att fortsätta att skapa eliternas Europa. I grunden är det nya fördraget detsamma som konstitutionen. Man har bara bytt namn. Begreppet konstitution förde tanken till en överstatlig ordning, ett Europas förenta stater, vilket är det som den politiska eliten i verkligheten eftersträvar.

 

EU-presidenten ska nu kallas ordförande och utrikesministern utrikesrepresentant, för att ge medborgarna intrycket att detta är en mycket mindre reform. Det har också strukits och putsats i texterna och det kontroversiella har flyttats till fotnoter. Resultatet har blivit en text som är svårbegriplig om man inte expert. Den nya konstruktionen ger rikligt med utrymme för framtida tolkningar, vilket ger makteliten tillfälle att göra sina egna tolkningar, medan vanligt folk inte har något att säga till om. När folket inte går på politikernas linje, väljer dessa bort folket.

 

Det verkligt manipulativa är att EU-politikerna inte tänker ge Europas folk möjlighet att säga vad man tycker om den nya ”konstitutionen”. Argumenten vi får höra i Sverige är att det nu inte är någon konstitution, bara ett fördrag som riksdagen ska besluta om. Vi ska vara sparsamma med folkomröstningar så folket inte tröttnar och därför att riksdagens makt undermineras om vi har många folkomröstningar. Det heter att detta är en allt för komplicerad fråga för att vanligt folk ska kunna sätta sig in i den och det går inte att bara rösta ja eller nej.

 

Politikerna pratar för sin sjuka mor. Vårt politiska system är verkligen inte överlastat med folkomröstningar. Istället handlar det om att politikerna är rädda för att inte själva få bestämma. Efter resultaten i Holland och Frankrike och efter politikernas nesligas nederlag i Euro -omröstningen, bedöms risken stor att det skulle bli nej – också med tanke på att den EU-kritiska opinionen är stark i Sverige. Med folkomröstningar som går politikerna emot blir det mindre roligt att vara politiker.

 

I Holland och Frankrike och flera andra länder tycker man att detta är en så viktig fråga att folket bör få ta ställning. Fördraget handlar ytterst om hur mycket makt Europas folk vill att EU och dess organ ska ha. Förslaget innebär att vi ger bort mera av den nationella makten till denna överstatliga organisation. Det får avgörande konsekvenser för lagstiftning och tillämpning inom rättsväsendet, säkerhetspolitiken, utrikespolitiken, mm. Vi går också mot mera majoritetsbeslut i EU istället för konsensusbeslut.

 

Det visar sig att i länder med lång demokratisk tradition är medborgarna mera kritiska till mera överstatlighet ,medan det är tvärt om i Östeuropa och Spanien. En aktuell undersökning från Financial Times och Harris visar att en stor majoritet i Holland (65%), Frankrike (64%), Italien (68%) Polen, Spanien (75%), Storbritannien (69%), Tyskland (71%) vill ha en folkomröstning. Även i Sverige finns en majoritet som vill ha en folkomröstning.

 

Valéry Giscard d’Estaing, som lett arbetet med konstitutionen, säger att ”medborgarna luras att acceptera förslag, som vi inte vågar redogöra för öppet”.  Politiken och det politiska språket tycks bli allt mer manipulativ när politikerna vill driva en politik som folket inte är med på. Politikerna blir mera auktoritära. Reinfeldt säger att vi inte röstade om vi skulle vara med i FN och därför behöver vi inte göra det om EU-fördraget. Med tanke på vilken rättsosäkerhet som utvecklats i FN och de konsekvenser det får för medborgarna, borde vi nog ha en omröstning även om detta. Och ett fel är inget argument för att göra ännu ett. Det finns de som menar att när vi nu en gång är med i EU, är det bara att gilla läget, acceptera utvecklingen. I praktiken har vi redan en författning för det överstatliga EU. Det syns tydligt i säkerhets- och utrikespolitiken. Fördraget är bara en formalisering av praxis. Ja, då är det väl på tiden att vi får säga ifrån om vi gillar denna smygande överstatlighet eller ej. Folkomröstningen handlar just om detta och därför går det att svara ja eller nej.

 

 


 
gen_22.1.gif