1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

45. Imperialismen som fiende

Che 2 web.jpg

HJÄLTAR I TREDJE VÄRLDEN

Av Alf Ronnby

 

Hela världen kände igen honom, åtminstone från den populära affischen. Mannen med det yviga skägget, det trevliga, sympatiska utseendet och den svarta baskern med stjärnan: Ernesto Che Guevara – en äkta revolutionär. Che blev förebild för 60- och 70-talens radikala ungdom och den rörelser som gick över världen. Han blev symbolen för kampen mot imperialism och utsugning av världens förtryckta folk och för visionen om global, social rättvisa.

 

Cordoba den 29:e december 1951, Ernesto och hans kompis Alberto Granado ger sig iväg på en mycket lång resa genom Sydamerika. Resan börjar på en Norton motorcykel 500cc och går söder ut genom Argentina, över Pampas och över Anderna till Chile. Men de kommer inte längre på den överlastade motorcykeln än till Los Angeles i Chile. Där klappar hojen definitivt ihop, efter ett antal vurpor och andra missöden. Resten av resan genom Chile, Peru, Colombia och Venezuela sker till fots eller huvudsakligen genom att lifta.

 

Både Ernesto och Alberto kommer från medelklassfamiljer. Ernesto studerar till läkare och Alberto är biokemist. På det sätt de färdas möter de det vanliga, ofta fattiga folket. Genom denna närkontakt kommer de att uppleva det armod de fattiga och inte minst indianerna lever i. Redan i början av resan blir de bekanta med hur fårfarmare i deras eget land lurar till sig billig arbetskraft för ullklippningen. Genom att annonsera om bra betalt arbete lockar de till sig betydligt fler arbetare än det finns arbete för. Eftersom lantarbetarna inte är organiserade tvingas de, i inbördes konkurrens om jobben, bjuda under varann. De som vill ha minst betalt får jobben.

 

Vid Chuquicamata, mitt ute i Atacamaöknen i norra Chile får de inblick i gruvarbetarnas hårda liv. De möter fattiga, utblottade indianer, som förtvivlat söker arbete. Den USA-ägda  koppargruvan är världens största och producerar 20 procent av världens koppar. Chile snodde området från Bolivia genom ett krig. Också i Peru får de erfarenhet av de hunsade, fattiga stackarnas eländiga liv. De är vanligen indianer som de vita storfarmarna jagat bort från deras mark, så de inte kan försörja sig. Indianerna tvingas ut på vägarna och hamnar så småningom i städernas slumområden.

 

Men det starkaste intrycket gör mötet med de spetälska, leprasjuka i kolonin San Pablo, på gränsen till Brasilien. Här lever 600 sjuka i enkla djungelhyddor, isolerade från omvärlden. För Ernesto blev denna resa genom Sydamerika en vändpunkt i hans personliga utveckling. Han kom till insikt om det oerhörda förtryck miljontals latinamerikaner lever under och om imperialismen som den kraft som ytterst driver 3:e världen mot undergång.

 

Västvärldens jakt på råvaror och billig arbetskraft leder till utsugning och underutveckling och till att väst stöttar korrupta, auktoritära regimer. I västs jakt på profiten sker en rovdrift med naturresurser och människor, vilka inte har samma värde som i väst. Den antiimperialistiska rörelsen som inspirerade och inspirerades av Che Guevara syftade till att störta imperialismens lakejer, skapa ett folkligt motstånd mot både inre och yttre förtryck. Genom de förtrycktas organisering och kamp skulle skapas maktpolitiska möjligheter för 3:e världens folk att själva förvalta sina naturresurser och produktionsmedel. Idag har den globala rättviserörelsen med bla World Social Forum i Porto Alegre uppväckt ett nytt engagemang mot imperialismen.

 

Det kanske är halsbrytande att jfr Olof Palme med Che Guevara, men ändå inte helt galet. Olof kom också från en borgerlig familj, men blev politiskt aktiv under studietiden. Ett år äldre än Che blev han under resor i USA och Indien engagerad i de fattiga och förtryckta folkens villkor och senare mycket aktiv i arbetet för 3:e världens folk. Han besökte revolutionens Cuba och höll på brinnande spanska ett tal om det imperialistiska hotet mot 3:e världen.

 

Olof Palme framförde hård kritik mot USA för Vietnamkriget och blev en nagel i ögat. I dagens konservativa skymningsljus där allt förvandlas till handelsvaror kan man nästan uppfatta Olof Palme som Sveriges Che Guevara. År 1967 mördades Che av Bolivias militärer på uppdrag av CIA. På vems uppdrag mördades Olof Palme på Sveavägen den 28:e februari 1986?

Che 1.jpg

Reflex av imperialismen

ROSENGÅRD – BLACKSBURG

Av Alf Ronnby

 

I Rosengård tänder invandrarungdomar eld på soprummen. Är det en protest eller bara behov av något annorlunda, spänning och uppmärksamhet? Förmodligen är det både ock. I Blacksburg skjuter en ung invandrarstudent ner 32 av sina studentkamrater och lärare. Detta tycks vara en desperat handling av en djupt deprimerad ung man – och en slags hämnd. Aggressiviteten är förtvivlans svar. Finns det några likheter mellan fallet Rosengård och Blacksburg? Tanken kan verka absurd, men låt oss se.

 

I Rosengård bor många invandrarungdomar som troligen inte har mycket hopp för framtiden. (Herrgården (sic!) pekas ut och är väl just nu en brännpunkt i Rosengård.) Flyktingfamiljerna har hamnat i ett invandrargetto tillsammans med många andra flyktingfamiljer, som inte heller har mycket hopp och möjligheter för ett framgångsrikt liv i Sverige. Deras situation är stagnation. Attityder och perspektiv sprider sig till deras barn, vilka föräldrarna realistiskt inte har större ambitioner för. Och vad gör barnen när deras närmaste förebilder är uppgivna? De lär sig realiteterna i stillaståendets och likgiltighetens sociala miljö.

 

Det låter kanske hemskt, men det finns ett mode i vålds- och aggressiva handlingar. Invandrarungdomarna i våra getton lär sig av invandrarungdomar i de franska gettona. De är förebilder och idégivare. Tjugotreårige Cho Seung-Hui hade många förebilder i USA. Columbine High School kanske det mest kända hos oss. Cho bodde inte i ett invandrargetto, men han upplevde sig som ”underdog” med sämre sociala och ekonomiska förutsättningar än de rika studenter från framgångsrika familjer, som studerar på Virginia Tech University.  Den ”fattige” invandrargrabben såg de rikas värld, men blev inte insläppt.

 

I Rosengård är det ingen poäng att skjuta ner kamraterna, som alla sitter i samma båt. Men att bråka med polisen och brandkåren är både kul och spännande. Bränderna är bara ett sätt att få dit polisen, så man kan jävlas med dem. Eftersom de här ungdomarna inte har anledning att tänka på en framtida karriär i samhället, löper de inga sociala och ekonomiska risker med sina upplopp. Den typen av ansvar behöver de inte ta för sig själva eller sina familjer. Bråken kan vara ett sätt att spela tuff och göra karriär i ungdomsgängen. Det kan i deras situation vara mera värt än mycket annat.

 

Föräldrarnas auktoritet är undergrävd därför att de befinner sig i en främmande kultur och på samhällets botten. Rosengård är knappast ett fungerande lokalsamhälle där vuxna står för den primära lag och ordningen. De sociala banden, nätverken, det sociala samspelet, kommunikationen och gemenskapen är under isen. Det är myndighetsauktoritetens lag och ordning kommunen försöker och det funkar inte i längden.

 

Inte heller löser en mängd fritidsaktiviteter de grundläggande problemen. Visst är det tillfälligt bra att det finns organiserade aktiviteter för ungdomar och andra, men i ett längre perspektiv är det som att ösa vatten ur en läckande båt. Att så många flyktingfamiljer med dåliga odds hamnat i Rosengård är en del av problemet, eftersom det skapar en miljö av utanförskap och depression. En del är här också illegalt och lever i dubbel bemärkelse utanför samhället. Detta underlättar inte för ungdomarna att komma in i det vanliga, svenska samhället.

 

Socialarbetare, politiker och debattörer framhåller att vi ska förbättra föräldrarnas auktoritet och engagemang, minska segregationen, ge ungdomarna arbete och stärka lokalsamhället. Bra recept men svåra att genomföra. Rosengård är inget problem i sig. Problemen är ”bara” lokaliserade till Rosengård genom den sociala situationen och människorna där. Kommunen anstränger sig men det kommer ständigt nya flyktingar som förvärrar situationen. Märkligt att hyresvärdarna accepterar att flera familjer bor i samma lägenhet. Trängsel och förslitning bidrar till försumningen.

 

Cho tog i förtvivlans aggressivitet och hat livet av studiekamrater och lärare. Så långt går det nog inte i Rosengård. Men polisen lär få ha det som sitt arbetsfält så länge invandrarungdomarna inte släpps in i vårt samhälle. På 70-talet arbetade jag i Rosengård som fältassistent. Jag känner igen historien - priset för misslyckad integration.

Mera terrorism

KRIGET MOT TERRORISMEN GER MER TERROR

Av Alf Ronnby

Sharonregimen i Israel bemöter palestiniernas förtvivlan och Hamas självmordsbombare med ständig upptrappning av våldet. Militära styrkor används för att mörda palestinska ledare. Mer än 100 ledare har avrättats på detta sätt. Varje gång stryker ett antal civila också med, inte sällan helt oskyldiga barn. Mer än 1000 personer har skadats och dödats under intifadan. Följden blir ännu mera våld och en uppskruvad spiral av aggression. Dessutom blir kampen mot terrorismen ett rent hyckleri så länge regimen i Israel tillåts bryta mot mänskliga rättigheter och folkrätten. Vad får arabvärlden för uppfattning om demokrati, när den enda demokratiska staten i området uppträder som terrorist och krigsförbrytare? Är det då en demokrati?

 

I Afghanistan och Irak jagar främmande styrkor talibaner och muslimska motståndsmän som om det vore skottpengar på dem. Tiotusentals misstänkta motståndsmän har internerats, utan rättegång. I fängelset Abu Ghraib i Irak har 23 irakiska fångar dött pga den behandling de fått av USA-soldater. I Basra har 36 civila skjutits ihjäl av brittiska soldater och soldater har pissat på fångar. Kriget i Afghanistan tog mellan 5-10000 människoliv och i Irak har drygt 10000 dödats. USA har förlorat ca 500 soldater. I USA:s fångläger Guantanamo hålls ca 600 fångar sedan flera år under vidriga förhållanden. Frisläppta berättar att vakthundarna har bättre villkor.

 

I november flyttades chefen för Guantanamolägret till Irak för att där införa de ”mera extrema förhörsmetoderna”. Vad dessa metoder innebär har nu nått offentligheten. Misshandel, tortyr och förnedring – ja, tom avrättningar – har väckt förfäran och vrede i världen. Men Bush och Rumsfeld försöker få det att framstå som verk av sju rötägg bland soldater och förhörsledare. Internationella Röda korset har i ett års tid rapporterat om dessa övergrepp och säger att de ”konstaterat ett mönster av misshandel”. Samma förhållande har Amnesty rapporterat. Redan förra sommaren rapporterades att brittiska soldater dödat civila i Basra, bla en åttaårig flicka. Blair påstår att han inte vetat något.

 

Eftersom dessa ”uppmjukningsmetoder” godkänts av den högsta militärledningen för att användas i Guantanamo, är det troligt att både Rumsfeld och Bush känt till dem – och kanske tom godkänt dem i kriget mot terrorismen. Kriget har många fasor och människor är beredda att begå handlingar som är helt främmande under normala civila förhållanden. Militärens kadaverdisciplin gör det också möjligt att beordra soldater till nästan vilka handlingar som helst. Krigshistorien ger många exempel på fruktansvärda övergrepp, som vi nästan inte kan förstå att människor kan begå: tex Guernica, förintelsen, Song My, Afghanistan, Tjetjenien och Srebrenica.

 

Idag sätter terrorismen den politiska dagordningen. Med detta har terroristerna lyckats. Den som försöker säga att  terrorismen inte ska bekämpas med militära medel och metoder, blir avfärdad som olovligt naiv eller tom lite sinnessvag. När Spaniens nye regeringschef José Luis Zapatero vill ta hem de spanska trupperna från Irak, blir han beskylld för att göra eftergifter för terroristerna. Inget ska göras som kan uppfattas av terroristerna som en framgång, säger man. Denna hållning bygger på en enkel behavioristisk psykologi, som antar att varje handling som premieras tenderar att upprepas och förstärkas. Men människors handlande är mera komplicerat än hundars och ankors!

 

Terroristerna framställs som omänskliga monster, vilka handlar utan känsla. Men våld föder våld och den filmande halshuggningen av en amerikan sägs vara ett svar på ockupationssoldaternas våld mot irakier. Dock förstärker det monsterbilden och är strategiskt idiotiskt. Terroristerna är nog generellt inte annorlunda än krigare från Polen, USA, UK och andra länder. De uppfattar sig som krigare, vilka för ett krig mot västimperialismen. Deras förakt för fienden är lika stark som de frustrerade USA-soldaternas. För grupper som tror att de står för det absolut rätta i världen, det må vara USA-soldater, sionister eller islamister, rättfärdigar detta nästan vilka handlingar som helst, som främjar syftet. De är ideologiskt förblindade. Islamisterna verkar drivs av en kombination av frustration över den islamska världens underutveckling och västs exploatering av deras naturresurser. Terroristerna kommer inte från de fattigaste och mest förtrycka utan från den uppstigande, medvetna medelklassen. Deras självkänsla och stolthet såras av västmakternas nedlåtande förhållningssätt. Väst har inte varit särskilt angeläget att införa demokrati i de islamska länderna. Hellre har man stöttat regimer som garanterat stabilitet och fortsatt exploatering av oljan.

 

Bush är i första hand intresserat av att få en regering i Irak vilken USA kan kontrollera. Saddam Husseins misstag var att han inte fortsatte att samarbeta med USA. Hade han gjort som tidigare, hade USA inte gjort sig av med honom.  Vem tror att man tvångsvis kan införa demokrati utifrån? Ett demokratiskt samhälle har en lång process av tillblivelse. Demokrati är inget man inför. Det växer sakta fram genom medborgarns aktiva deltagande och styrande av egna angelägenheter. Det betyder att idén om demokrati utvecklas och får mening för medborgarna just genom den process då de själva aktivt försöker skapa demokratiska förhållanden och attityder.

 

Det är ett fatalt misstag av en civiliserad värld att föra krig mot terrorismen. Sådana våldsmetoder korrumperar och leder till mera våld och förödelse. Väst bör sluta med sitt imperialistiska förhållningssätt till den islamska världen och istället på olika sätt stötta den islamska medelklassens strävanden att utveckla länderna. På sikt kan detta ändra maktförhållandena och bädda för en utveckling av demokrati. Kriget mot terrorismen däremot skapar mera våld och undergräver civilisationen.

abuhamza.jpg

Muslimsk imperialism

RELIGIONEN SOM MASKERING

Av Alf Ronnby

 

Usama bin Ladin och islamistiska imamer bäddar gärna in sin agitation i religiösa fraser och historiska anknytningar. Kultur, religion och ideologi påverkar vårt sätt att uppfatta världen och att tänka om den. Det finns också en tendens att politiska ledare – och kanske vi lite till mans – använder historiska, religiösa och ideologiska sanningar för att förstärka budskapet hos dem som ska påverkas eller för att försvara en ståndpunk. Goda retoriker och demagoger skapar på detta sätt en särskild känsla hos åhörarna och får dem att följa ledarna. Budskapet appellerar mera till känslan än till förnuftet.

 

I historien har kristna och muslimer såväl som judar använt religionen för att ge sanktion åt vissa handlingar. Korstågen är ett välkänt och belysande exempel på hur kristna ledare och härförare använde religionen i kriget mot hotande muslimska anstormningar, vilka inte stoppades förrän vid Wiens portar. Muslimer har på samma sätt allt från krigarhövdingen Mohammed använt gud som yttersta försvar och motivering för krig mot de ogudaktiga kristna folken. Ytterst handlar det om vem som ska ha makten.

 

Den religiösa propagandan är effektiv och lömsk därför att den knyts till människors tro och övertygelse, I dagens kristna värld, där upplysningen sedan länge slagit igenom, fungerar inte den religiösa propaganda lika bra. När Bush talar om ett korståg mot muslimska terrorister, tycker de flesta kristna att det är korkat.

 

Nya testamentet innebar en modernisering av det kristna budskapet, men det är snarare moderniseringen och välståndet i västvärlden som är drivkraften i sekulariseringen. Islam har inte på motsvarande sätt genomgått en modernisering. Den muslimska världen har inga välfärdssamhällen. I koranen kan man fortfarande finna stöd för våldshandlingar och heliga krig. Sharialagarna framstår som barbari i vår tid och det finns inte en rättsuppfattning som är förenlig med demokrati.  Kulturens ok, religionens dogmer och fattigdomens umbäranden gör det lättare för islamisterna att manipulera massorna. Islam har blivit ett politiskt redskap i deras händer.

 

Genom globaliseringen har välståndsklyftorna blivit mera kända och uppenbara. Detta skapar avund och missnöje, men också hopp. Det är inte de mest utblottade som hyser hatkärleken till väst och eventuellt blir terrorister. Nej, det är de som känt dofterna från den rike mannens salonger.

 

Islamisterna är inte revolutionärer. De ger sig inte på de förtryckande muslimska regimerna. I den muslimska världen råder fortfarande feodala förhållanden där en liten samhällsklass och dekadenta despoter kontrollera och konsumerar rikedomarna. Islamisterna vill inte en modernisering. De vill själva ha makten genom att hålla folket i herrens fruktan och förmaning, verkställd genom sedlighetspolisen och hårda straff. Islams uniformering av undersåtarna, särskilt kvinnorna är inget annat än en kontrollåtgärd.

 

Motsättningarna i den muslimska världen har skärpts genom att en medelklass vuxit fram, som vill modernisering. Kampen böljar fram och tillbaka, men just nu tycks de reaktionära ha vind i seglen – och väst hjälper dem genom att störta Saddam Hussein och föra krig mot den kanske modernaste staten. Det är därför medelklassen flyr och reaktionen får ett fastare grepp. Usama bin Ladin är den mest reaktionära av dagens politiska ledare.

 

Muslimer som kommer till Europa flyr från det islamska förtrycket till våra moderna samhällen. Men med dem kommer tyvärr också islamister, vilka under religionens täckmantel bildar terroristceller. Det är därför angeläget att stödja de moderna muslimerna, så att de kan bekämpa islamisterna.

 

Väst har inte på 100 år kommit upp med en politik gentemot den muslimska världen som minskat spänningarna och skapat ett fördelat välstånd bland de muslimska folken. Istället har vi snott deras olja och stöttat en dekadent överklass som lever i lyx och överflöd. Vi behöver andra ledare och en annan politik för att ändra på detta. Det skulle vara en bättre strategi mot terrorismen än att bygga kontrollsamhällen, vilka undergräver vår demokrati. Men vad gör våra intelligenta ledare och FN? Jo utser krigshetsaren Tony Blair till fredsmäklare i Mellanöstern!

 

 

burkas.jpg

Vänserreaktionärer

ÅKERBERG ISLAMISTERNAS SPRÅKRÖR I SKÅNSKAN

Av Alf Ronnby

 

Ronny Åkerberg försöker ihärdigt vilseleda Skånskans läsare så att de inte ska uppfatta politiska islam och militanta islamister som särskilt farliga. Det finns ju så många slags islamister, att vi knappast vet vad de står för. Men detta är ett lömskt knep från Åkerberg för att avtrubba vår uppmärksamhet och kritiska hållning till islamismen. Åkerberg tycks tro att gammal vänsterretorik om imperialism och förtryck av de muslimska folken är lika gångbart idag som på 1970-talet och att islamism och islamister kan ha något med revolutionära rörelser att göra. Någon vänster att räkna med i Mellanöstern finns öht inte.

 

Det får mycket otrevliga konsekvenser när islam är grunden för en samhällsordning. Tänk att det är så svårt för Åkerberg att fatta detta, trots alla avskräckande exempel. Att jämföra Kd med islamister visar på vilket tankens gungfly Åkerberg vandrar.

 

Islam går att tolka på olika sätt och behöver inte innebära sharialagar och fundamentalism, säger Åkerberg. Visst, men det är att förvirra diskussionen kring vad saken gäller: det islamistiska hotet och våldet.

 

Jag föreställer mig att en revolution är en radikal förändring som genomdrivs av folket i massrörelser i deras strävan till frigörelse. Islamister och islamism är inte sprungen ur folket utan från mullor och koranskolor och terroristernas träningsläger. De eftersträvar inte folkets frigörelse utan tvärt om att införa en fundamentalistisk, ortodox, ålderdomlig islamsk samhällsordning.

 

Politiska islam är en blandning av ideologi och religion som islamisterna använder i sin propaganda. Dessa virrhjärnor föreställer sig att de ska erövra världen. De är förblindade av sitt hat mot vår kultur och är beredda att lemlästa och döda för att uttrycka detta hat och för att skrämma oss. Genom strategiska nålsticksoperationer tror de att de ska skapa kaos i våra samhällen och på sikt få vår samhällsordning att braka samman. Det gäller nu att på alla fronter bekämpa den islamistiska terrorismen, också i Skånskans spaleter.

 

Istället för att hylla Hamas och Hizbollah borde Åkerberg fråga sig vad islamisternas strategi lett till, annat än ännu mera splittring, våld, lidande och död bland palestinier. Åkerbergs inlägg är särskilt väl timat med tanke på att vi nu dagligen får rapporter om hur islamistiska palestinier dödar andra palestinier och är orsak till att ännu fler dödas. Hamas framstår nu som ett gäng fanatiker som dödar andra palestinier i kampen om makten bland palestinierna.

 

Det är en verklighetsfrämmande argumentation Åkerberg för när han förespeglar att Hizbollah och Hamas skulle kunna åstadkomma en hållbar lösning på konflikten och kriget med Israel och USA. Jag rycker Åkerberg ska sluta att slå blå dunster i ögonen på Skånskans läsare. Inte är det för andra än dem Åkerberg och jag skriver. Åkerbergs resonerande om min obetydlighet är bara dumt prat och gäller honom själv i lika hög grad. Varken han eller jag påverkar något som helst i Mellanöstern och det är inte det diskussionen gäller. Det gäller hur vi som läser Skånskan ska se på islam och islamisterna. Men det går ju an för Åkerberg att sitta här i Sverige och anse att Arafat och al-Fatah är ockupationsmaktens förlängda arm. Historielöshet tycks ha drabbat Åkerberg i hans iver att försvara islamisterna.

 

Situationen i Irak är kaotisk och motståndet ineffektivt pga att sunni och shia bekrigar varann och al Qaida dödar och lemlästar civila irakier. Sunni har därför börjat skjuta al Qaida-islamister, vilket är både logiskt och rätt. Islamisterna står själva för förtryck, våld och död. Ingen vettig människa kan samarbeta med dessa galningar.

 

Med Åkerbergs hållning hamnar man i den relativistiska sörjan, där man varken kan se eller tänka klart. Åkerberg lägger ut dimridåer så att vi inte ska vara uppmärksamma på det hot politiska islam utgör. Åkerberg har tagit på sig rollen som islamisternas förtäckta språkrör. Vem tackar honom för det? Det är minst sagt naivt att tro att vänstern skulle få något som helst inflytande inom de islamistiska grupperna. Fick islamisterna tillfälle skulle de skära halsen av både Åkerberg och mig.


 
gen_22.1.gif