1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

4. Glesbygd

stugan2.jpg

BEHÖVER INTE ÅKA TILL LAPPLAND

På många håll i landet ser vi omvandlingens tecken i mindre samhällen. Stängda butiker, dagis, skolor, järnvägsstationer, postkontor, bensinmackar, kyrkor, lokala kommunalkontor, etc. De gamla människorna står på förstubron och ser de unga lämna bygden. Lekande, stojande barn hörs mera sällan. Färre ungdomar kommer till festerna och logdansen om det alls arrangeras numera. De yrkesverksammas skara minskar drastiskt. Snart går det inte att få tag på en hantverkare eller någon som kan vårda gamla mor. Urbaniseringens och centraliseringens krafter förändrar det mänskliga landskapet. Och detta går allt snabbare. Nyligen kom Glesbygdsverket åter med en rapport, som i stort visar samma mönster som vi sett sedan 1960-talet. Landsbygdssverige har stadigt gått mot allt färre invånare.

Men sedan mitten på 90-talet har utglesningen ökat. Befolkningen i skogslänen i Norrlands inland minskar kraftigt. Detta leder till en ond cirkel av sämre service och livsvillkor, vilket leder till ännu mera utflyttning och på sikt ännu sämre service. År 2002 minskade Glesbygdssverige med 1750 personer och 2003 förlorade man ytterligare 1435 själar. Jämtland och Västerbotten tappade relativt mest. Betraktar vi Glesbygdsverkets karta över befolkningsutvecklingen, kan vi se att det bara är västra Skåne, Göteborgsregionen, Jönköpingsområdet , Uppsala, Stockholm, Södertälje, Gävle, Umeå och Luleå som ökar sin befolkning. Stora delar av Norrlands inland lyser rött därför att området minskade mera än 13 procent år 1995 – 2003. Men vi behöver inte åka till Norrland för att möta utglesningens tecken. Till och med i Skånes glesbygd ser vi detta mönster, tex i det nordöstra hörnet av landskapet. I somras besökte jag Hästveda i norra Skåne.

Under en del av min barndoms somrar bodde vi i ett torp utanför Hästveda. Vi hade ingen bil, så jag åkte bak på pakethållaren, när pappa cyklade till Hästveda för att handla eller för att gå i kyrkan på söndagen. Som jag minns det, var det liv och rörelse i samhället på den tiden. Både i kyrkan och handelsboden var det trängsel. När jag nu kommer till Hästveda med bil söder ifrån, möts jag av en lågpris bensinmack och bilverkstad som slagit igen. Tom, övergiven och skräpig står den där, som ett monument över en svunnen tid. Mitt på blanka eftermiddagen syns inte många människor på Östra Storgatan, samhällets huvudgata. Ett par flickor står vid Maggans spelhörna. Hotellet och restaurangen mitt i byn har också slagit igen och dess stora fönster gapar tomma. En skylt talar om att där finns lediga lägenheter att hyra. Till och med pizzerian mitt emot har upphört och lokalerna har ännu inte fått nya aktiviteter.

När järnvägen kom till Hästveda 1862, ledde det till en snabb expansion av samhället och centrum flyttades från kyrkbyn – som är från 1100-talet – till stationssamhället. Här växte det nya Hästveda fram med industrier mitt i skogsbygden. 1960-talet var också en period av starkare expansion och invånarantalet steg till mer än 2000. Men sedan har det inte gått lika bra. Idag stannar tågen inte i Hästveda. De boende får nöja sig med ljudet av tågen, som dundrar fram rakt genom samhället. Sedan 1990 till 2002 har befolkningen minskat med nästan 200. Från 1899 till 1959 var Hästveda ett municipalsamhälle och egen kommun. Sedan kom kommunsammanslagningarna och Hästveda slogs ihop med 20(!) andra småkommuner och blev Hässleholms kommun. Men det hjälper föga idag att det blivit en storkommun av de 21.

Hässleholms kommun brottas med problem att vara en glesbygdskommun. Sedan 1996 flyttar fler ut än in, födelsetalen står på minus och folkmängden minskar år från år. Idag har kommunen 48536 invånare, vilket är nästan 600 mindre än år 1990. Jobben räcker inte till för alla och ett par tusen fler pendlar ut ur kommunen jfr med antalet som pendlar in. Arbetslösheten för dem 20 – 64 år ligger på nivå med genomsnittet i landet, dvs ca 6 procent. Men ungdomsarbetslösheten är ett par procentenheter högre än i riket och 10 procent. Det finns andra typiska drag för en glesbygdskommun. Den offentliga sektorn sysselsätter många (27%). Dubbelt så många arbetar i skogs- och jordbruket (4%) jfr med genomsnittet i landet. Kommunen har många äldre och förtidspensionärer. Den så kallade befolkningspyramiden ser här mest ut som en fet gran, som tappat toppen. I Hästveda är 21 procent av befolkningen över 64 år, vilket är som i skogslänen. Genomsnitt i riket är 17 procent. Detta är ju en dyster bild av Hästveda. Men det finns också positiva tecken.

På det kommunala servicekontoret arbetar Kenneth Palmgren. Han menar att den negativa utvecklingen har vänt. Det börjar så smått gå uppåt igen och detta är till stor del intresseföreningens förtjänst. Där arbetar Alf Månsson och flera eldsjälar aktivt för att främja en positiv lokal utveckling. Några nya företagsetableringar har nyligen kommit till Hästveda. Hotellet har byggts om till lägenheter, som förhoppningsvis kommer att hyras ut. En ny pizzeria kommer att öppna med ny ägare. I det avvecklade stationshuset har det blivit en restaurang. Flygvapnets hemliga verksamhet har rekryterat 40 nya och sysselsätter nu ca 300. Intresseföreningen arbetar aktivt för att få SJ att åter stanna tåg i Hästveda. Järnvägen var det som en gång fick Hästveda att blomstra. Men det var den gången det. Idag blåser andra vindar och man kan bara önska intresseföreningen lycka till. Att den finns gör skillnad!

Alf Ronnby

Bygderörelsen

BYGDERÖRELSEN VÄCKER OPTIMISM

Det förs en debatt om det är pengarna och mödan värt att satsa på att hålla liv i glesbygden. Vissa debattörer hävdar att patienten ändå är döende så det är bättre att göra processen kort. Mot detta vill jag lyfta fram att det sedan ca tio år pågår aktiva och intressanta rörelser på landsbygden och i mindre samhällen. Det finns ca 4000 aktiva byaföreningar och lokala utvecklingsgrupper med ca 70 000 aktiva. I den nykooperativa rörelsen har det skapats ca 6000 kooperativ, som i den lilla skalan gör spännande saker. Den nya kvinnorörelsen, de kvinnliga nätverken har också många aktiva över hela landet. Detta mobiliseringsarbete väcker numera intresse även i urbana miljöer. Så, ryktet om glesbygdens dödsryckningar är överdrivet. Bilden av glesbygden som något mossigt, sovande och efterblivet håller på att förändras när folk på många håll i landet upptäcker att det händer synnerligen intressanta saker genom dessa nya gräsrotsrörelser.

När folk i storstäderna frågar vad de kan lära av det lokala utvecklingsarbetet i glesbygden för att tackla de enorma problem man har i många av storstädernas förorter, då visar detta att något radikalt har hänt med perspektiven - även om många storstadsbor fortfarande tror de alltid befinner sig i centrum för utvecklingen. Den nya bygderörelsen sysslar med 10 000-tals aktiviteter och använder ca 4.5 miljoner timmar för dessa. De vanligaste verksamheterna är: kulturaktiviteter, fixa och driva samlingslokaler, vägförbättringar, olika frågor kring samhällsplaneringen, kollektivtrafik, rädda och utveckla butiken, frågor kring barnomsorg, kampen kring skolan, rädda posten, omsorg om äldre, utbildningsfrågor etc. (Uppgifterna från Ulla Herlitz, Bygderörelsen i Sverige) De nya landsbygdsrörelserna representerar och utvecklar en ny kultur, eftersom det inom den skapas nya umgänges- och samverkansmönster.

Människorna har vissa gemensamma synsätt och värderingar, som också uttrycks i deras aktiviteter till exempel i det ideella, praktiska, målinriktade arbetet och resursmobiliseringen. Folk ställer solidariskt upp med det man kan. Man strävar efter ett brett deltagande och söker konsensus innan man skrider till verket. De månar om grannsämjan och bygdens traditioner. Samarbetet följer inte, och ska inte enligt de aktivas uppfattning, följa några klassgränser eller politiska uppdelningar. Här kan man nog säga att byarörelsen skiljer sig från just de sociala rörelser, som är klass- och politiskt uppdelade. Man arbetar för byns och bygdens bästa och har en pragmatisk inställning. "Det spelar ingen roll vilken färg katten har, bara den är bra på att fånga möss", skulle med en lånad formulering (från den kinesiske ledaren Dieng) ungefär uttrycka hur man ser på saken. Rörelserna, som består av folk från alla klasser, förenas i sina krav och strävanden gentemot staten. Kanske är det just därför det inte är någon klasskamp, eftersom det är glesbygdsborna som tillsammans har staten som motpart. Man kunde tänka sig att kampen då skulle blir mera partipolitisk, men det är just vad alla framhåller att den inte är. Snarare ser det ut som om de uppfattar att partierna står på statens sida mot dem. De ser inget parti som verkligen är deras bundsförvant i glesbygdsfrågorna.

Har de gamla politiska partierna spelat ut sin roll? Folket i bygderna håller på att återta politiken, som de tidigare överlämnat till ett särskilt skrå; politikerna och partierna. Människor tar sig rätten att själva forma sin bild av framtiden, inte bara acceptera den som politiker och andra makthavare presenterar. Ytterst handlar det om hur våra samhälliga resurser ska fördelas och användas i landet. Det svenska välfärdssamhället genomgår nu snabba förändringar. De gamla centralistiska och topptunga strukturerna bryts upp och gamla värderingsmönster omprövas. Det gäller också för staten att spara pengar. Intresset för det lokala och det civila samhället är numera tydligt. Förändringarna kan var på gott och ont. Ett förhållande verkar dock tydligt, den gamla socialstaten, som vi känt den sedan 40-talet är på väg att rullas upp. De strukturförändringar vi sett är troligen bara början. Det nya är mera pluralistiska modeller; kombinationer av offentliga, privata, kooperativa och ideella initiativ och åtaganden, som ställer krav på större flexibilitet och förmåga att samverka i nya organisationsformer över gamla gränser i projekt, arbetsgrupper och nätverk.

Nya organisationsformer växer fram såsom den lärande organisationen, partnerskapsorganisationen, nätverksorganisationen, projektorganisationen, den kooperativa organisationen och byaföreningen. Utvecklingen av mänskliga resurser står ofta i centrum. Både i urbana och rurala miljöer ökar behoven av lokal resursmobilisering, när flödet från centralmakten minskar. I förorten såväl som i glesbygdsbyn finns behovet hos lokal befolkningen att få ett större inflytande över livsvillkoren. Över landet börjar insikten sprida sig att det långsiktiga, framgångsrika, utvecklingsarbetet bygger på vanliga människors engagemang och mobilisering. Det gäller deras kompetensutveckling och deltagande i förändringsprocesserna samt skapandet av självbärande strukturer. Det är det sociala kapitalet som är basen i detta utvecklingsarbete. I samhällsarbetet ökar behoven av kompetens för projektarbete, att arbeta strukturinriktat och i nya organisationsformer, samverkan och konfliktlösning, resursmobilisering, organisationsutveckling och sociala uppfinningar.

Kunskapen finns på många håll och ingen besitter helheten i vår mångfasetterade och komplicerade värld, samtidigt som helhetsinsatser ofta är nödvändiga för att nå avsedda mål. Samhällsarbetet måste därför ske i samverkan mellan många aktörer i samordnade insatser under öppna och flexibla former där var och ens kompetens kan komma till fullt uttryck. Samhällsarbetare och entreprenörer behöver kunna fungera som katalysatorer för sociala mobiliseringsprocesser i skiftande organisationsformer i samverkan med nya sociala företag, lokala utvecklingsgrupper och sociala rörelser. Vad kan vi lära av erfarenheterna från mobiliseringen och det lokala utvecklingsarbetet i de nya bygderörelserna? En viktig mobiliseringsfaktor är just förekomsten av eldsjälar, vilka kan entusiasmera, motivera och engagera andra i arbetet. Eldsjälen är en person som p.g.a. förankring, identitet och intresse känner starkt för sin bygd eller för ett visst projekt. Samverkanstraditioner och ett rikt föreningsliv skapar bra förutsättningar för mobiliseringsarbetet. Tradition och historia fungerar som sammanbindande element och bidrar till att skapa en identitet i byn och mening åt handlingarna.

När byborna aktiveras i den kollektiva samverkan får de ett gemensamt ansvar inför sig själva, inför kollektivet och inför omgivningen. Gemensamma lösningar, dvs sådana som är bra för kollektivet får ökad betydelse framför privat Några lärdomar från rörelsen är att man skapat och byggt på ett krismedvetande för att utveckla överlevnadsstrategier. Organiseringen har huvudsakligen skett i små gemenskaper där man kunnat samlas kring gemensamma angelägenheter och utveckla samverkan. Man avvisar partipolitiken och hävdar arbetet för bygdens bästa. Känslan för bygden och gruppgemenskapen har gett styrka och sammanhållning Slutligen, ingår det lokala utvecklingsarbetet i regionala och nationella rörelser. Den nya bygderörelsen är organiserad genom Folkrörelserådet på nationell nivå och varje region eller landskap har sin paraplyorganisation. I Jämtland Byforum och i Skåne SLUG (Skånes lokala utvecklingsgrupper). Den nykooperativa rörelsen har ett LKU (Lokal kooperativ utveckling), dvs ett centra för kooperationsrådgivning och en nationell förening för LKU-na. Den nya kvinnorörelsen har ett nationellt resurscentra för kvinnor, 24 regionala och ett 80-tal kommunala. Allt detta skapar en organisatorisk styrka och en ny identitet åt aktivisterna, vilket ger råg i ryggen. De nya rörelserna står för en ny strategi i utvecklingsarbetet. Här gäller ”bottom up”, inte ”top down” vilket är den av kapitalet och teknokratin förhärskande. Möjligen är rörelserna också ett tecken i tiden på att det underifrån håller på att ske en smygande protest mot centralism och toppstyrning via kapitalet, politiska eliter och statsapparatens byråkrati. Kanske är det ett slags upprättande av den lokala demokratin.

Alf Ronnby

Statsterrorism

DAGS ATT STOPPA STATSTERRORISMEN

Ariel Sharons regering kritiserar Anna Lindh för att hon uttalat sig kritiskt om Sharons planer på att benämna Yassir Arafat terrorist. Det är tragikomiskt att få höra sådant från en person som själv varit både terrorist och krigsförbrytare. Under Sharons styre håller Israel tyvärr på att förvandlas till en skurkstat som ohämmat sysslar med statsterrorism. Det är dags att sätta stopp även för den sortens terrorism. Terror och våld tenderar att skapa mera våld och terror. Terrorism är att terrorisera någon. Det innebär att med hot om våld eller genom våldshandlingar allvarligt skrämma, plåga, våldföra sig på och mörda vanliga civila medborgare. Det har inget att göra med vem det är som utför dessa handlingar eller i vilket syfte, dvs om det är sk befrielserörelser, kriminella grupper eller skurkstater.

Målen helgar inte medlen! Ej heller utövarna! Men genom det sätt varpå terroristhandlingar presenteras för medborgarna, är det just så: de rätta utövarna och målen legitimerar viss terrorismen. Israel är en stat som står för en brutal statsterrorism mot palestinierna. Ja, den är ju häpnadsväckande primitiv! Inte heller detta kallas terrorism. Det är bara krypskyttarna och självmordsbombarna som kallas terrorister, inte den israeliska regeringen, Mossad och dess militär. Här finns ett historiskt terroristarv. Flera premiärministrar har själva varit terrorister. Menachem Begin var ledare för terrororganisationen Irgun och den sk sternligan. De sprängde King Davids Hotel i Jerusalem och 89 personer dödades. Begin, Yitzak Shamir och sternligan låg bakom mordet på FN-medlaren Folke Bernadotte 1948. Irgun mördade samma år 254 palestinier i byn Deir Yassin och startade med detta en flyktingvåg på 700 000 palestinier, som aldrig kunnat återvända till sina hem. Ariel Sharon ledde 1953 en kommandogrupp som dödade 69 palestinier, mest kvinnor och barn, i byn Qibya. 1982 lät han en milis mörda ca 1500 palestinier i flyktinglägren Sabra och Chatila.

Den israeliska armén, under Sharons befäl, hade omringat lägren och stod bara några hundra meter bort. De fick information om vad som hände men ingrep inte! Premiärminister Sharon är nu åtalad för krigsförbrytelser. Den 24/1 mördades huvudvittnet Eli Hobeika i Beirut. Misstankarna riktas mot Mosad eller andra sharonagenter. USA, Israels bästa bundsförvant, är en modern imperiebyggare som använder alla medel för att nå ett ekonomiskt och militärt världsherravälde. I vissa fall är terrorism medlet. Så var det i Chile. Man stödjer kubanska exilterrorister. USA gav ett mycket aktivt stöd till Contras i Nicaragua och tiotusentals människor dödades. USA gör som man själv vill! Därför presenteras inga bevis mot al Qaida och Usama bin Ladin. Man begärde bara att talibanregimen skulle lämna ut dem till USA. Tänk om England gjort på samma sätt för att få misstänkta IRA-finansiärer utlämnade från USA. Tänk tanken att UK hade bombat Boston där många av dessa den irländska terrorismens finasiärer finns!

Flera länder sysslar med statsterrorism. Varför har så disparata länder, dvs deras regimer, som Ryssland, Kina, Israel, Turkiet och Algeriet slutit upp kring USA:s krig mot terrorismen? Det är för att de själva utan omvärldens protester ska kunna gå hårt fram mot egna definierade separatister, oppositionella och terrorister i tex Tjetjenien, Tibet och Kurdistan. Det måste bli ett slut på statsterrorismen. Vi behöver en ny ekonomisk världsordning. Demokratiska staters stöd till diktaturer och feodala regimer måste upphöra. Annars kommer våldsspiralen att fortsätta och livet bli svårare för vanliga människor. Via förstärkning av den internationella rättsordningen med sanktionsmöjligheter och överenskommelser i FN, bör aggressiva stater bindas upp, så att de inte kan agera på egen hand utifrån maktpositioner. En civiliserad åtgärd i kampen mot terrorismen kunde vara att etablera den internationella brottmålsdomstolen i Haag, som FN vill ha. Men USA erkänner inte internationella institutioners rättsverkan, därför att man är rädd för att egna soldater och medborgare kan komma att ställas inför dessa.

Kan USA:s bundsförvanter nu förmå USA att acceptera den internationella domstolen? Ormen har bitit den hand som föder den. USA stödde Mujahedin och Usama bin Ladin i Afghanistan i kampen mot kommunistregimen och senare sovjetstyrkorna. Har man lärt sig en läxa? Tony Blair har sagt att han arbetar för att all slags terrorism ska upphöra. Det vore utmärkt om han lyckas! Den 11:e september öppnade kanske möjligheter för detta. Eller är det kanske tvärt om? Med ett USA styrt av Bush kan man tvivla på detta. Dock är det bra om Anna Lindh står på sig och helst blir ännu tuffare mot skurkstater.

Alf Ronnby

Webbalf2.JPG

Krig och demokrati

DEMOKRATIER STARTAR INTE KRIG

I debatten kring det förestående kriget mot Irak, påstår en del debattörer att demokratier inte startar krig. Det gör diktaturer. Och så pekar man på en rad diktatorer som satt igång anfallskrig: Hitler, Stalin, Mussolini, Franco, Hussein, mfl. Demokratier engagerar sig endast i försvarskrig. Visst, så kan det se ut, men då är väl USA undantaget. De i vår tid mest kända anfallskrig USA engagerat sig i är väl Vietnam och Afghanistan, men kallas försvarskrig. Vad man kallar USA:s erövringar av Texas, Kalifornien, Arizona, New Mexiko och Hawaii, vet jag inte, men man talar väl inte alls om det. Inte heller så mycket om USA:s agerande som olaglig världspolis i Grenada, Nicaragua, Chile, Honduras, Costa Rica, Venezuela och Panama.

I Kosovo ingrep man utan att ha FN-stöd för detta. De flesta bedömare menar nog att USA är en demokrati, om än lite ofullständig. Alltså håller inte påstående att demokratier inte startar anfallskrig. Men det borde vara så! Alternativt försöker man alltså göra gällande att, som i fallet Irak, dessa krig är försvarskrig, som sker i förebyggande syfte. Världsopinionen har dock svårt att se att Irak nu verkligen hotar USA och UK för den delen. För att förstå Bush’s och Blairs besatthet över Irak och husseinregimen kan vi se det mot bakgrund av att de representerar stater som har varit och är imperiebyggare och har globala maktanspråk. Därför kräver de Iraks totala underkastelse och lydnad. Deras arrogans upplevs som kränkande, förnedrande av irakierna och andra araber. Bush’s och Blairs närmast fanatiska upptagenhet av Irak hänger också, på ett ickerationellt sätt, samman med rädslan för terrorism, som de fått för sig gynnas av Irak. Eller i framtiden kan komma att göra det! De vill gå till historien som de som satte stopp för den internationella terrorismen.

Men deras agerande kan få motsatt effekt. USA är en gökunge som tränger undan dem som står i vägen för dess behov. Kan man inte köpa sig till det man vill ha, så använder man intriger, hot och våld. Det gäller naturtillgångarna där USA konsumerar långt mer än alla andra och långt över deras andel av jordens befolkning. Detta förhållande plus maktanspråk (omskrivet till säkerhetsintressen) gör att ingen ska få trotsa USA:s militära överlägsenhet. USA förbehåller sig rätten att störta misshagliga regimer. Aktuella kandidater är regimer i sk skurkstatet som Irak, Iran, Kuba, Nordkorea, Syrien och Pakistan. Afghanistan är redan expedierat medan jobbet måste avslutas i Irak. I USA:s dominansstrategi ingår också att exportera den amerikanska samhällsmodellen till alla strategiskt viktiga länder, nu närmast i mellanöstern. Detta framgår i ett dokument om ”US national security strategy” sept. 02.

Hökarna, reagen-pojkarna i bushadministrationen; Paul Wolfowitz, Dick Cheney och Donald Rumsfeld driver hårt denna doktrin. Det förklarar också en del av bushregimens oresonliga och arroganta hållning i irakfrågan. Men att en främmande makt störtar regimen i ett land, även om syftet är att införa demokrati, strider mot folkrätten och FN-stadgan. Inte heller kommer det att fungera att med våld införa demokrati utifrån. Visst är det högst önskvärt att bli av med Saddam Husseins mördarregim, men det måste ske med andra metoder. Krig och våld är inte demokratins metod för konfliktlösning. Isolering och fientlighet från omvärlden är av erfarenhet inte heller vägen till en demokratisk utveckling – tvärtom. De senaste 12 årens sanktioner och isolering av Irak har väl snarast förstärkt husseinregimens grepp. Bäst vore att Saddam lämnade scenen – va’ snöpligt det skulle bli för Bush! – men tyvärr kan vi inte vänta oss detta av en maktmänniska som Saddam Hussein. Men om vapeninspektörerna får hållas, kommer han att avväpnas med tiden. Och det är bättre att hålla situationen under kontroll med en viss truppnärvaro i regionen än att starta ett krig.

Sedan andra världskriget har världssamfundet försökt etablera en ordning där det endast är tillåtet att föra försvarskrig. Enda undantaget är om FN i speciella situationer godkänner militära aktioner för att hindra övergrepp och massförstörelse. När nu USA och UK tänker anfalla Irak utan FN-godkännande, står det i strid med denna världsordning. Utrikesminister Anna Lindh sa nyligen klart ifrån att det skulle vara olagligt att anfalla Irak utan FN-stöd. Jimmy Carter, fd demokratisk president i USA, skrev i New Yorks Times att ett sådant anfall på Irak är ett ”orättfärdigt krig som nästan saknar motstycke i den civiliserade världens historia”. Över hela världen växer en stark opinion mot kriget. Även i USA! Betyder en sådan opinion något för en stat som kallar sig demokratisk, och där det bör vara så att ledarna får sitt mandat och sin legitimitet genom folkets förtroende?

Den märkliga situationen har uppstått då Bush och Blair och en rad experter hävdar att om Ryssland, Frankrike och Kina lägger in sitt veto i säkerhetsrådet, så kommer detta att bli en katastrof för FN och världsordningen. Detta låter ju närmast som ett hot. Gör som USA och UK vill annars….! Eller, för att rädda FN:s auktoritet är det bättre att det blir ett beslut om krig, än att USA hoppar av. I själva verket är det USA och UK, som säger att ”de förbehåller sig rätten att fatta egna beslut i irakfrågan”, dvs att gå till krig utan FN, som genom detta undergräver FN:s auktoritet och trovärdighet. Bara om besluten går deras väg är de beredda att följa dem. Åter igen är det maktens arrogans som talar! Är det så demokratier agerar?

Alf Ronnby

Naturens Poesi front mini.jpg

Skåne

DEN SVENSKA SÖDERN

Sädesfälten böljar sakta i sommarbrisen. Solen flödar från klarblå himmel och vetefälten har blivit gulbruna redan i mitten på juli. Det är vackert! På Söderslätt är det stora fält och gårdar som dominerar landskapsbilden. Förr var pilevallar inramningen kring fälten, men få återstår. De har sågats ner i rationalitetens tecken. När jag växte upp här på slätten, i den lilla byn Stora Slågarp, hade varenda gård kossor och ungdjur. I vår by gick de och betade på en stor äng mitt i byn. Det var jämt liv och rörelse i byn och det fanns många barn. På kvällarna samlades vi på byns största mjölkabord.

Idag är det så tyst och stilla i byn. Alla gårdarna kör kreaturslöst och det gör skillnad. Det är heller inte mycket folk som arbetar inom jordbruket. Stora maskiner, som klarar det mesta, drar fram över de ändlösa fälten och sköts av få anställda. Storskalig produktion och inga spilltider. Så ser det rationella jordbruket ut. Korna har ersatts av hästar. Inga bastanta, belgiska ardennrar, men massor med smärta hobbyhästar, som medelklassen roar sig med. Så ser det ut i många byar. När jag växte upp hade nästan varje by en folkskola. Jag gick i något som kallades B-skola. Minst två klasser läste tillsammans i klassrummet med samma lärare. Nu är nästan varje byskola stängd och de få skolbarnen bussas till centralorten. Vi hade också lanthandel i varje by. Där kunde man köpa det mesta för dagliga behov. Byaffärerna är borta och man bör ha bil för att bo på landet.

Förr jobbade de flesta bybor i jordbruket. Det var hårt arbete, långa arbetsdagar och dåligt betalt. Det var fattigt folk som bodde på landet, i enkla hus med låg standard. Det som nu kännetecknar byarna, förutom tystnaden, är att alla gamla hus rustats upp och fått fina fasader att visa upp. Trädgårdarna är välskötta och allt är prydligt. Folk har tid och pengar och byarna lyser av välmåga. Nästan varje by, vars bönder tidigare hade självaktning, har en kyrka. Söderslätt vimlar av kyrkor. Det var till och med en tävlan mellan byarna, vem som hade störst och finast kyrka. Detta ledde bla till att det en tid på 1800-talet byggdes stora, anskrämliga kyrkor i tegel. Långt mindre vackra än de gamla vitkalkade. Från Bollmers högar ( stora gravhögar från bronsåldern utanför Östra Grevie) kan man en klar dag räkna till minst 14 kyrkor.

Men kyrkobesökarna har blivit färre och ibland blir det mässfall. Kyrkoråden har fått ekonomiska problem och det har gått så långt att man beslutat att riva Maglarps nya kyrka. Vissa byar och samhällen har attraktiva lägen. De ligger vid kusten eller naturskönt. Där har det på 50 år skett en revolution. Det går knappt att känna igen sig för alla nya, flotta hus. I hamnarna får några få fiskebåtar trängs med lustjakter och segelbåtar. När man ser rikedomen i dessa samhällen, är det svårt att förstå att det går dåligt för Sverige, att vi halkat efter i välståndsligan, som det heter. Men det räcker med ett besök i Rosengård för att få ett annat perspektiv på klassamhället. Tystnaden och stillheten i byarna är inte hela sanningen om Skåneland.

Här och där ser man skyltar som talar om nya, små verksamheter. Det kan vara: smådjursklinik, hälsohem, homeopat, massage, hemtillverkning av sylt mm, kulturvandringar, lokala museer, dataservice, B+B (Bed and Breakfast), allt för hästen, konsthantverk, gårdsbutik, kennel, café och galleri. Den traditionella försäljningen av grönsaker, nypotatis och blommor vid vägkanten tycks ha blivit vanligare. Varje by hälsar oss numera välkomna med glada skyltar, kanske som ett resultat av bygderörelsen. Åker vi öster ut till Österlen, finns det mängder av gallerier. Österlen har blivit ett eldorado för konstnärer. Alla små kustsamhällen från Vitemölla till Skillinge har genomgått en förvandling. De gamla fiskelägena, med nätknytande fiskare på kajen, har blivit ett slags levande ”Kulturen”. Före 1658 tillhörde Skåne Danmark och kallades Östra Danmark. Fortfarande finns det mycket i Skåne som påminner om Danmark: naturen, arkitekturen i landsbyarna och vissa kulturella drag (maten kan ev också räknas dit). Ur ett storsvenskt perspektiv är södra Skåne särpräglat. Det är nog ett av skälen till att så många svenskar sommartid söker sig till den svenska södern.

Alf Ronnby


 
gen_22.1.gif