1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

42. Tidsandan

Vinter 06-07 231webb.jpg

LOBBA FÖR BÖGAR

 

SVT har lobbat för bögar i hela åtta program. Det är på flera sätt en märklig satsning. Varför tror man att denna lilla grupps speciella sexliv ska intressera tittarna? Är det en rimlig användning av de knappa resurserna? Programmen ger intrycket att det mesta i bögarnas liv handlar om deras sexualitet. Det är inte oproblematiskt. Men det är numera knappt tillåtet att diskutera detta. Pastor Åke Green klarade sig slutligen från att bli dömd för hets mot folkgrupp, bara genom att hans kritiska synpunkter ingick i en predikan med anknytning till kristendomens kritiska syn på homosexualitet. Men då en lärare på lärarhögskolan i Malmö sa till några studenter att man inte förds homosexuell och att det inte är normalt att vara homosexuell, blev han anmäld av studenterna och skolan ansåg det klokt att i en förlikning betala studenterna tusentals kronor för att de inte skulle driva ärendet vidare.

 

Det finns inga bra vetenskapliga förklaringar till varför människor blir homosexuella. Hormonella faktorer eller något genetiskt tex en viss kromosomuppsättning har framförts som teori, men har inte bekräftats genom studier. Det finns också psykologiska teorier tex att det skulle råda speciella relationer mellan föräldrar och barn som blir homosexuella, men inte heller detta har bevisats. Den kulturella faktorn är väl det enda som man i forskarvärlden är överens om spelar en roll. Strikt enkönade college för pojkar i England har tex visat sig vara en miljö som främjar homosexualitet.

 

I den gamla grekiska kulturen var homosexualitet accepterat, men i den senare kristna världen har det fördömts och i bibeln finns flera ställen där homosexualitet förbjuds. I den muslimska världen är det strängt förbjudet och i Iran belagt med dödsstraff. I Sverige där uppluckringen av den kristna moralen gått långt, är det numera lagligt att homosexuella bildar familj - registrerat partnerskap.

 

1944 togs straffet bort för homosexuella handlingar och 1979 ströks det ur sjukdomsklassifikationen. Sedan 1987 är diskriminering av homosexuella förbjudet i Sverige. Frigörelsen av homosexuella har lett till att de nu tar för sig på alla områden och kräver sin plats i samhället. Detta är inget ovanligt fenomen. När en förtryckt grupp får frihet vill de ha det hela. Dessutom finns det en grupp självcentrerade homosexuella som gör allt för att få visa upp sig på Pridefestivaler mm. Det är väl tveksamt om juckande män på lastbilsflak gynnar de homosexuellas sak. Att homosexuella får så stor uppmärksamhet i film, teater och media tror jag beror på att de är överrepresenterade i dessa miljöer. Men vad betyder det att vi exponeras allt mer för kändisvärldens relativistiska syn på sexpartner? Kanske blir unga, sökande människor förvirrade när kön inte spelar roll?

 

Det verkar vara så att i dagens samhällsklimat, där vi tycks få allt mera av en statligt styrd åsiktsdiktatur, går det knappast att offentligt uttrycka en kritisk tanke kring homosexualitetens olika konsekvenser utan att bli kallad för homofob eller till och med riskera åtal. Det är som med islamismen. En kritiker av islam blir i vårt samhälle snabbt kallad islamofob och kan eventuellt riskera åtal för hets mot folkgrupp. Men den som kritiserar och skändar de kristna värdena löper ingen risk att hängas ut som kristianofob eller åtalad. Nästan vilka skändligheter som helst mot kristendomen accepteras av våra domare. Hets mot folkgrupp gäller tydligen bara någon annan, inte den egna gruppen och det som den håller heligt. Går det an att ha skolavslutning i kyrkan?

 

I dessa fall hänvisas till yttrande- och tryckfriheten, men det gäller uppenbarligen inte om det handlar om minoriteter, som det alltid är synd om. Därför är det inte stötande när bögarna visar pitten i Böglobbyn, men om en lärare säger att han inte gillar bögar. Ofta är det samma företrädare för den samvetsömma klassen som använder begreppen homofob och islamofob om de icke politiskt korrekta kritikerna av islamismen och homofilismen. Man kan få intrycket att de är rädda för den typen av diskussion och därför hellre använder förbudsstämpeln. Det paradoxala är att om islamisterna skulle få som de vill, skulle det bli slut på allt lobbande för bögar i det här landet – back to basic.

Alf Ronnby

Vinter 06-07 107webb.jpg

Ur tiden?

SVENSKA MODELLEN UNDER ATTACK

 

EU-medlemskapet har öppnat våra gränser. Företag från Östeuropa kan nu driva verksamhet med löner som ligger långt under de som normalt gäller i Sverige. De kan konkurrera ut svenska företag, som följer kollektivavtalen. På sikt blir det också en prispress på svenska löner. Detta är ett stort hot mot hela den svenska modellen. Fallet med det lettiska företaget Laval, som byggde skola i Vaxholm och som nu hamnat i EG-domstolen, blir ett test på vad det eventuellt är för lönearbetarfientlig union vi gått med i.

 

Företagare och fackföreningsfientliga opinionsbildare rasar över att den borgerliga regeringen med moderater i spetsen, säger att kollektivavtal är det som gäller i Sverige. De försöker med valresultatet i ryggen och förväntningar på den nya regeringen, flytta fram sina positioner. Hotet mot den svenska modellen ligger också i den individualistiska tidsandan. Många unga som kommer ut i arbetslivet, förstår inte vikten av att vara med i facket och andelen fackföreningsmedlemmar har sjunkit till 78 procent. De unga tror att de i vår tid kan bli sin egen lyckas smed. Men det gäller bara för ett litet fåtal. För de flesta blir det så vackert att anpassa sig till den kapitalistiska marknadsekonomins villkor. Utan starka fackföreningar och kollektivavtal är man utelämnad åt arbetsköparna.

 

Det finns också företag som fångats av tidsandan och tror att de kan bestämma själva över anställnings- och lönevillkor. Ett par fall har blivit särskilt uppmärksammade. Det gäller salladsbaren Wild’n Fresh i Göteborg och träpallsföretaget Jima i Smålandsstenar. Wild’n Fresh drivs av en ung kvinna, som uppenbarligen saknar erfarenhet och insikt om vilka regler som gäller på svensk arbetsmarknad. Hon säger att facket tvingar henne att lägga ner verksamheten och att detta är så sorgligt. Men detta är nonsens. Hon behöver bara skriva på avtalet, så är konflikten löst.

 

Jima drivs av medlemmar i en religiös sekt. De påstår att det strider mot bibelns ord : ”Gå inte i par med de otrogna.” (Korintierbrevet kap 6) Detta tolkar dessa företagare så att de inte kan ingå avtal med en otrogen fackförening. Men hur kan de då öht göra affärer med andra företag? Det är väl med dem som med facket, att vissa är troende och andra inte. Varje förnuftig människa inser att det är irrelevant att dra in religiösa frågar i affärs- och arbetslivet.

 

Från företagarnas organisationer hävdas att facket använder tvång och övervåld i sina aktioner mot företagare som inte vill teckna kollektivavtal. Det påstås också att i dessa företag vill de anställda inte ha kollektivavtal. Men facket har enligt svensk lag rätt att genomföra sina blockader och det är inte den enskilde anställdes sak att avgöra om det ska finnas kollektivavtal eller inte. Detta är en fråga som sas ligger på organisationsnivå. Kollektivet kräver en viss ordning för att den enskilde inte ska bli utelämnad åt arbetsköparens gottfinnande eller ensam bestämma om anställnings- och lönevillkor. Ordningen på den svenska arbetsmarknaden har etablerats genom kamp och överenskommelser med ett sekel på nacken. Att slå vakt om kollektivavtalen har blivit ännu viktigare genom EU-medlemskapet för att hindra lönedumpning.

 

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin har tydligt förklarat regeringens linje. Littorin driver en konsekvent linje i frågan om kollektivavtalen. Bakgrunden är att han inte vill att staten ska blanda sig i uppgörelserna mellan arbetsköpare och anställda. Den svenska modellen bygger på starka fackföreningar med rätt att ta strid för sina krav. Samtidigt spelar kollektivavtalen en viktig roll för att ordning och reda och konkurrensneutralitet ska råda på arbetsmarknaden. Därför driver Littorin i princip samma linje som socialdemokraterna i Vaxholmsfallet. Det har han fått mycket skäll för i Expressen, Svenska Dagbladet och en del andra borgerliga tidningar. Littorins svar till dem är: vår politik går inte ut på att tillfredsställa ledarskribenter! EU-domen i Vaxholmsfallet får en avgörande betydelse för arbetsmarknaden. Förlorar byggarbetarfacket kommer folk att bli ännu mera kritiska till EU. Om EU urholkar det lönearbetarna vunnit efter ett sekels kamp kommer nog frågan om vårt medlemskap att flamma upp igen.

 Alf Ronnby

Vinter 06-07 214webb.jpg

Sahlin inte bra för (S)

SOCIALDEMOKRATINS VÄG

 

Mona Sahlin blir socialdemokraternas ordförande. Stora förhoppningar och farhågor knyts till henne. Kvinnor och feminister tycker det är intressant, att för första gången blir en kvinna ordförande i arbetarpartiet. Andra oroas över att hon kanske inte kommer att klara jobbet. Men Sahlin blir i vilket fall en kontrast till Göran Persson, som hade en traditionellt auktoritär ledarstil. En del menar att den stilen är nödvändig i ett så stort parti där det är långt mellan vänster- och högerfalangerna. Det behövs en person med mycket starkt självförtroende och pondus för att styra den skutan – inte minst för att det finns en tradition av demokratisk centralism.

 

Vi lever i en tid då det ständigt talas om förändring och förnyelse som vägen till framgång. Men alliansen vann inte valet på sina fagra löften om systemskifte. Många väljare var trötta på den stöddige Göran Persson – som dessutom verkade lite trött – och på att medelklassen kunde identifiera sig med alliansens ledarskikt.  Persongalleriet i regeringen är mycket tydligt medelklass. Däremot – och det visar väl dagens opinionssiffror – önskar den stora mängden väljare ingen nerrivning av välfärdsstaten och mera marknadsekonomi. Fortsätter alliansen på den vägen, behöver Sahlin och socialdemokraterna inte göra något alls för att vinna nästa val. Sahlin har därför fått en gyllene chans till framgång.

 

De väljargrupper partiet behöver idag för att vinna val, är de breda lagren i arbetarklassen och medelklassen. Det är grupper som drar nytta av och uppskattar den svenska socialpolitiken, vilken socialdemokraterna drivit fram. Men den behöver vidareutvecklas för att passa dagens behov. Familjen är idag mycket pressad av förvärvsarbete och av allt som ska göras i privatlivet: alla vardagliga sysslor och omsorgsarbete. Många konflikter uppstår därför att familjen inte får pusslet att gå ihop.

 

Alliansens politik att jaga alla ut i mera arbete är inte populärt hos alla dem som redan arbetar mer än tillräckligt. Alliansen har fått arbete på hjärnan, vilket väl visar att de antingen själva är arbetsnarkomaner eller inte vet hur vanligt folk har det. Göran Perssons reform med maxtaxa på dagis var ett steg i rätt riktning för att underlätta för barnfamiljen. Istället för allt tjafs om ”hushållsnära tjänster”, som staten ska subventionera, är LO:s och vänsterns gamla förslag om kortare arbetstid betydligt bättre. Vi behöver inga pigor som ska städa åt medelklassen. Det kan vi själva göra om det finns mer tid. Att Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin själva städar där hemma är bra. Då får de lite närkontakt med vanligt folks vardag och seglar lite mindre omkring i de högre luftlagren.

 

Jag skulle tro att det är den vägen socialdemokratin ska gå, dvs fortsätta på den gamla sociala linjen och inte hoppa på nyliberalismens ekonomi- och löneslavartåg. De kan inte slå alliansen genom att vilja föra samma politik som de. I dessa tider av fetischistiskt prat om förändring och förnyelse, kan det vara klokt för s att fundera över vad man vunnit sina historiska framgångar på, varför man blivit ett av västvärldens absolut mest framgångsrika arbetarparti.

 

Istället för att som under Göran Perssons tid, traska längre och längre mot höger in i det ekonomistiska tänkandes träsk, bör man gå tillbaka till det som varit framgångspolitiken. Idag när folk tycker att det mesta av den svenska modellen är i stöpsleven och oroas över detta, vinner man troligen inte på mera av den varan. Idag är det radikalt att våga stå upp för en bevarandepolitik, att värna och fördjupa den svenska modellen, som de flesta svenskar tycker är bra. Sveket har varit att s gått i allians med alliansen och lämnat sin egen modell. När folk inom kort börjar upptäcka att vi blivit grundlurade kring vad vi får i pension jfr med tidigare ordning, kommer vi att bli rasande.

 

Mona Sahlins senaste 17 år i politiken talar inte för att hon är en äkta socialdemokrat utan någon slags lättviktsförnyare. Ärligt talat, tror jag inte de flesta s-väljare är så intresserade av att se Sahlin i Pridefestivalens tåg. Kaxigt snack om mänskliga rättigheter, feminism, EU-, miljö- och bögkramare vinner man inte massorna på i vårt land. Är Sahlin s-ledaren för mindre arbete och offensivare socialpolitik? Knappast.

Alf Ronnby

 

 

60-tal4webb.jpg

När andan faller på

POLITISK LEKSTUGA I LERUM?

 

Lerums kommun har fått en ny politisk organisation. Alla gamla nämnder utom kommunstyrelsen har upplösts och ersatts av fyra sk visionsnämnder och tre myndighetsnämnder. Kommunstyrelsen ska sköta det löpande arbetet tillsammans med myndighetsnämnderna. ”Visionsnämnder” låter som tidens melodi: nytänkande, förändring och utveckling. Men vad kommer detta att betyda i praktiken?

 

Intrycket jag får när jag läser om förändringen är att den betyder både ökad centralism och en hel del rosigt flum. Att lägga alla viktiga beslut hos kommunstyrelsen och tre myndighetsnämnder kan betraktas som en koncentration av makten. Man kan också fundera över resurs- och kompetensfördelning. Myndighetsnämnderna och kommunstyrelsen har tillsammans 24 ordinarie ledamöter medan visionsnämnderna har 44. Det blir nog tufft för de tre myndighetsnämnderna att fatta alla myndighetsbeslut. Individnämnden, som ska hantera alla beslut kring social omsorg och utbildning och hålla koll på sju lagområden, har bara tre ledamöter. Inte ens alla fullmäktiges partier blir representerade där eller i någon av myndighetsnämnderna. Erfarenheten från andra kommuner av uppgifts- och förvaltningsövergripande nämnder är inte de mest positiva. Kompetensen kan bli haltande och jag skulle tro att Lerums konstruktion inte kommer att hålla.

 

Visions- och utvecklingsnämnderna ska kläcka goda idéer för framtiden. De betraktas nog som de roliga nämnderna och har elva ledamöter vardera. De fyra nämnderna riktar sig mot: skola och utbildning, social omsorg, kultur och fritid samt samhällsplanering. Skolnämnden ska ge förslag till utbildningar i ett 0 till 100-årsperspektiv (sic!). Det låter som att det är politikerna som ska ha visionerna. Men hur medborgarnas idéer och visioner kommer in i processen, förefaller oklart. Att inte ha rett ut denna viktiga fråga verkar lite tanklöst, alternativt symptomatiskt för politiker med väldigt hög självuppskattning. Det pratas mycket om hur politiker och tjänstemän ska samverka och få ett gemensamt synsätt. Tror man att alla i kommunorganisationen ska vara överens, luktar det likriktning.

 

Visionsnämnderna kommer inte att följa vanlig praxis i kommunala nämnder. De kommer inte att föra vanliga protokoll och mötena kommer inte att vara öppna för medborgarna. Det är välbekant att politiker i regel har ganska selektiva kontakter med medborgarna och den information de då får är alltså inte representativ (även om man ibland låtsas detta). Ändå tror de att man kan föra medborgarnas talan.

 

Vi får väl se om visionsnämnderna är en ny lekstuga för politikerna. Utan beslutskompetens för budget och pengar, kan visionärerna sväva iväg i det blå och sitta där med sina drömbilder av Lerum. Man kan befara att medborgarnas möjligheter till insyn och kontroll och att utmäta ansvar försämras i denna nya organisation, som är diffus, föga öppen och centraliserad.

 

Det är större chans att hitta intressanta visioner hos den breda allmänheten än hos ett urval politiska aktörer. Men det blir väl roligare för politikerna att sitta i till intet förpliktigande visionsnämnder. Risken för en flopp är överhängande och vi skattebetalare kanske inte är så glada för att betala när politikerna har roligt tillsammans.

Alf Ronnby

 

Metallgänget 1960webb.jpg

Surt för Lerumspolitiker

LÄRDOMAR FÖR LERUM

 

Politikerna i Lerum ville bygga en panncentral i Floda. Av ekonomiska skäl valde man en ganska dålig placering på idrottsplatsen i Hyltorna. Trots de boendes ansträngningar att få en lämpligare placering var detta omöjligt. Det gick snabbt prestige i frågan och det blev omöjligt att resonera förnuftigt.

 

Idag kan folk både på stadsbyggnadskontoret och hos Lerum Energi hålla med om att det inte var en bra placering av en panncentral på idrottsplatsen. Men då, när politikerna insåg att de inte kunde få de boende med på sin plan, gick man ifrån lagens intention och anda om samråd med berörda, till att på alla sätt hindra de boende från att få något inflytande i den fortsatta handläggningen. Politikerna gick till och med så långt att man hävdade att ingen hade rätt att överklaga deras beslut. Men de hade fel och vi har utnyttjat våra demokratiska rättigheter att överklaga. Vi hade hjälp av framstående experter, som tyckte att placeringen var fel. Men det är uppenbarligen inte lätt för den lilla människan att få rätt mot tunga myndigheter. Att det tagit tid är inte vår sak. Vi rår inte över myndigheternas arbete. Men ledande Lerumspolitiker agerar, som bekant, för att medborgarnas rätt att överklaga kommunala beslut ska inskränkas.

 

Den rättsliga processen kring panncentralen har tagit sin lilla tid och är ännu inte helt avslutad efter sex år. Regeringsrätten har inte kommit med sin dom. Men tiden har sprungit ifrån politikernas projekt och idag är den panncentralen inte längre aktuell. Underlaget (abonnenterna) för fjärrvärmen har blivit för litet, genom att Riskbyggen, HSB med flera har satsat på egna lösningar med biobränslepannor. Detta är kanske inte den optimala lösningen, eftersom det genererar mera lastbilstrafik med transporter till och från anläggningarna. (Ville man undvika transporter skulle man satsat på gasen, med det var inte politiskt korrekt.) Lokala lösningar ger större flexibilitet och fastighetsägarna får mera kontroll över sin värmeproduktion. Man slipper dra kulvert i en svår terräng som i Floda.

 

När det gäller utsläppen till luften, kan det diskuteras om det är bättre med en stor panncentral eller med flera små, som är spridda över ett större område. Eftersom det inte gick att komma överens om en mindre störande placering av den stora panncentralen – och den då framförallt skulle sprida sitt stoft mm över Hyltorna – är det ur hyltornabornas perspektiv bättre som det nu blivit. Vi har fåt flera små panncentraler på olika platser i Floda. Vi ville inte ha hela Flodas samlade utsläpp koncentrerade hos oss. Hade vi däremot fått en placering utan intrång och störningar och inga utsläpp in över bebyggelse, hade det varit bättre.

 

Politikerna i Lerum intog ganska snabbt en attityd och ett förhållningssätt för att ”lösa” konflikten, som gick ut på att köra över de boende i Hyltorna. Makten talar! Men det är en dålig, odemokratisk strategi, som förvärrar konflikten. Vinner man, som tyvärr ofta politikerna gör, får man bittra medborgare. Om politikerna däremot tagit Plan- och bygglagens anda på allvar och eftersträvat ett verkligt samråd med de boende, hade vi kanske kunnat hitta en lösning som vi tillsammans kunnat bli överens om. Då hade fjärrvärmen i Floda varit igång nu.

 

Det kanske är för mycket att hoppas på – med de politiker vi har i denna kommun – att man ska dra lärdomar av detta fall och i fortsättningen ha ett mera ödmjukt, mindre maktfullkomligt förhållningssätt till medborgarna. Då kan man kanske på ett effektivt sätt komma fram till gemensamma konsensuslösningar. Attityden hos de ledande politikerna i Lerum fångas i följande uttalande vi fick av Henrik Ripa: vi är vana vid att folk överklagar alla beslut de kan, men vi vinner alltid till sist. Alltså: klaga ni på bäst ni vill!

Fallet Hylltorna ger kanske anledning till omtänkande!

Alf Ronnby

Hyltorna

 


 
gen_22.1.gif