1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

41. Socialstaten

192.jpg

DET SOCIALA ARBETETS KONST

 

Socialstyrelsen driver sedan 2001 ett handlingsprogram kallat Nationellt stöd till kunskapsutveckling inom socialtjänsten. Regeringen har satsat 50 miljoner i projektet för att få socialt arbete att vila på vetenskap och beprövad erfarenhet. Konceptet känns igen från sjukvårdens värld. I USA varifrån impulserna kommer kallas det ”clinical social work”.

 

Forskningen i socialt arbete ska vridas i positivistisk, kvantitativ riktning bort från flummet med hermeneutiken och kvalitativ forskning. Effektiva bedömningsinstrument, systematik, standardiserade insatser, utvärdering och återföring är huvudlinjerna. Professor Karin Tengvall vid Institutet för utvärdering av metoder i socialtjänsten (IMS) och docent Jan-Håkan Hansson projektchef för Nationellt stöd för kunskapsutveckling inom socialtjänsten, är förgrundsgestalter för regeringes och socialstyrelsens satsning på det evidensbaserade sociala arbetet.

 

Nyligen publicerades en intressant magisteruppsats vid Institutionen för socialt arbete i Göteborg, som belyser vad detta är slags utveckling och perspektiv. Uppsatsen är skriven av Susanne Liljeholm Hansson och heter ”Perspektiv på kunskapsbaserad Socialtjänst” (Göteborgs universitet mars 2006). Liljeholm Hansson kommer fram till att det finns ett ökat intresse bland socialarbetare och inte minst bland deras chefer för en utveckling av evidensbaserat socialt arbete, (evidence based practice:EBP), om det innebär effektivisering och kostnadsbesparingar. Anknytning till vetenskapen intresserar bla därför att det ger högre status åt professionen. Ett vetenskapligt förhållningssätt och systematiska utvärderingar är dock mera undantag än regel i de praktiska verksamheterna.*

 

Satsningen på det evidensbaserade tycks hittills framförallt handla om mera av manualstyrda, standardiserade metoder och tekniker. Det gäller också den kunskap man erhåller från utvärdering av dessa metoder, genom systematiska och standardiserade bedömningsinstrument. Resultatet är just den typ av kunskap, som utgår från dessa förhandsbestämda, kontrollerade betingelser. Det är alltså en viss typ av kunskap som har giltighet och värde just under dessa betingelser för praktiken, sanktionerade av Socialstyrelsen, men kanske inte för den mångfald av praktiker vi har i socialt arbete.

 

Socialstyrelsens och regeringens satsning har väckt en het diskussion bland socialarbetare. Frågan gäller om vi ska ta till oss en modell för arbetet som i huvudsak importerats från USA, eller om socialt arbete ska ha en mera humanistisk inriktning och bygga på den praktik och de erfarenheter som under lång tid utvecklats här i landet. Exempel på denna utveckling, vilken beskrivs och diskuteras i Liljeholm Hanssons uppsats är: Addiction Severity Index (ASI), Aggression Replacement Treatment (ART), Parent Management Training (PMT), The Incredible Years, Basic Parent Training Program, Chiled Social Skills and Problem Solving Training Program, Multisystemisk terapi (MST) Barns behov i centrum (BBIC), Dokumentation, Utvärdering och Resultat (DUR)

 

Regeringens modernisering innebär ett vetenskapliggörande av socialt arbete och ett tänkande kring rationalitet och effektivitet som känns igen från den diskussion vi hade på 1970-talet kring den sociala ingenjörskonsten. I den modellen ses problemlösningen som en helt igenom rationell process: utredning – bedömning – diagnos – planering – genomförande av ett åtgärdsprogram under kontrollerade former – utvärdering – återföring – osv. Det hela är en process med ständigt kartläggande, effektivitetsprövande och kunskapsproduktion. Utvecklingen av smarta metoder är det som ska garantera ständigt ökad effektivitet och vars yttersta syfte är en ekonomiskt rationell behandling.

 

Den kunskapsutveckling det här är frågan om bygger på ett linjärt tänkande kring sambandet diagnos – åtgärd – resultat. Men social problemlösning är oftast flerförgrenad eller intersektionellt. Socialt arbete består vanligen av en hel rad insatser med många aktörer inblandade och ett omfattande socialt samspel. ”Evidensbaserade insatser” innebär en fördumning av socialt arbete och ett feltänkande från början.  Det är ett koncept för kirurgisk precision, som leder till att man lura sig själva inom socialtjänsten.

 

Ett problem eller förhållande i detta sammanhang är väl att människor och sociala system inte är några maskiner. Det finns ständigt något outgrundligt närvarande och oförutsägbart hos människor. Vi kan alltid få för oss att inte fungera enligt konstruktionen och förutsägelserna. Så rationella är vi inte. Men de som vill vetenskapliggöra det sociala arbetet störs av talet om ”den tysta kunskapen” och andra metafysiska inslag i arbetet. De har därför själva gett sig uppgiften att upprätta en rad formella kriterier för det effektiva arbetet. Svaret är metodismen, dvs läran om metoden som garant för effektiv problemlösning.

 

Det som skiljer det rationella sociala arbetet från det mera informella, mindre systematiska är evidens, dvs det uppenbart framgångsrika, det som har bevisat sin effektivitet. Det evidensbaserade är det som bygger på fastställd giltighet, bevisat bra metoder. För att fastställa och markera denna demarkationslinje mellan det evidensbaserade och väl numera per definition professionella sociala arbetet, är ett tydligt samband mellan åtgärd och resultat. Vi ska förlita oss på verifierade framgångar, vilket i sin tur förutsätter direkta observationer och mätningar av åtgärdernas effekter. Dessa i sin tur matchas mot godkända värdeskalor, dvs sanktionerade definitioner av vad ett positivt resultat står för.

 

För att hålla styr på variablerna utarbetas därför manualbaserade metoder, ett på förhand tydligt strukturerat genomförande och systematiska bedömningsinstrument. Det som inte kan observeras, kategoriseras och bedömas, måste lämnas utanför som något ovidkommande. Det kan inte ingå i konceptet för det evidensbaserade. En ny förståelseram för det sociala arbetet håller på att etableras uppifrån. Socialstyrelsen och den positivistiskt orienterade forskareliten försöker bestämma hur vi ska se på det goda sociala arbetet, vad som ska räknas dit, hur det ska struktureras, genomföras, avrapporteras och bedömas.  Det gäller vilka förhållningssätt, metoder, observationer och utfall som är relevanta. Kort uttryckt bestäms vilket slags seende som är relevant.

 

Vi ska inte tro att observationerna är neutrala och objektiva. De är oundvikligen kopplade till eller influerade av vårt sätt att se och uppfatta verkligheten. Detta i sin tur är förbundet med den kultur (och vilket paradigm) observatören ingår i. Observationen påverkas alltid av observatörens perceptuella förväntningar. Enkelt uttryckt ser vi vad vi letar efter. Detta förstärks genom vårt sätt att strukturera världen, vårt språk, när vi gör beskrivningar och våra värderingar när vi uppskattar resultaten.

 

Utvärderingar går ofta ut på att se om målen med åtgärden uppfyllts. Eftersom man inte kan lyfta sig själv i håret är insatsen redan från början begränsad till de praktiska förutsättningarna. Trots allt ideologiserande och prat kring vad man vill och skall i socialt arbete, är det i slutändan de praktiska förutsättningarna som bestämmer vad det blir. Det är naturligtvis rationellt – målrationellt – att  formulera mål som rimligen kan uppnås med de insatser vi har till vårt förfogande.

 

Det evidensbaserade sociala arbetet är politisk korrekt i ekonomismens tid och passar alltså perfekt in i tidsandan. I vår tids paradigm eftersträvas i snart sagt alla verksamheter ekonomisering och nyttomaximering, Det mest rationella, förnuftiga är ”bästa möjliga resultat till minsta möjliga kostnad”. Men frågan är vem och med vilka måttstockar resultatet ska bedömas och värderas. Vems och vilka kostnader ska ingå i bedömningen? Frågan om vad som fungerar och inte fungerar i socialt arbete är närmast meningslös att ställa, eller en banalisering av hela problematiken. I det evidensbaserade konceptet ingår också en okritisk syn på socialstaten. Det är naivt att tro att målsättningen för socialt arbete främst är satens behov av förbättringar och nytta. Förbättringar och nytta för vem då? Att det evidensbaserade nu seglar upp som det tongivande paradigmet i socialt arbete beror på att staten spenderar en massa pengar på detta koncept och att det därmed också finns en grupp människor som får både födkrok och prestige på kuppen.

 

Men frågan är om det sociala arbetet ska vara en teknikanvändning? Man kan gå på kurs för att lära sig tekniken att måla tavlor, men man blir aldrig en stor konstnär genom detta. Konst är inte tekniker och metoder. Det är bara baskunskap, som sådan nödvändig, men ingalunda tillräcklig. Konstnär blir man genom att utveckla sina sinnen, genom att skärpa sin iakttagelseförmåga att se detaljerna i helheten och helheten i detaljerna, hur de får gestalt genom relationer, sammanhang och samspel. Att fånga världen kräver öppna sinnen och uppfinningsrikedom. Detta lär man inte på kurser, men genom lång och insiktsgivande praktik, reflektion och dialog med andra iakttagande och reflekterande människor. En friare dialog mellan klient och socialarbetare där båda är initiativtagare och handlande subjekt, som kan resonera kring livsvärden, ger sannolikt en bättre bild av hur det går för klienten än standardiserade utvärderingsinstrument.

 

I utbildningen lär man sig grunderna, teknikerna och metoderna i socialt arbete. För att bli en duktig socialarbetare krävs dock lång och varierande praktik. Det är svårt att i detalj beskriva vad det är för kunskap och förhållningssätt en duktig socialarbetare besitter. Ja, det är något mera än det som fångas i begreppet kunskap, vilket ju är vetande kring det redan kända. För att bli en duktig socialarbetare behövs både begåvning och talang. Begåvning har man blivit försedd med, om man haft tur, medan talang kan utvecklas. Den med rätt begåvning för uppgiften kan nå längre i utvecklandet av talangen. Det som kännetecknar den talangfulle socialarbetaren är en sofistikerad kombination av självkännedom, engagemang, bred kunskap och erfarenhet av människor, att kunna läsa en människas ansikte och förmåga att möta människor på ett förtroendegivande, positivt, intresserat och uppmuntrande sätt.

 

Det krävs mycket av konstnärskap för att förstå en människas personlighet och att entusiasmera och hjälpa människor i svåra situationer. Socialarbetaren ska skapa tillit, hopp och vilja till nya tag, hjälpa människor att forma ett liv som passar dem som de är och inte tro att man ska ändra människor. Man måste ha ett genuint intresse för den människa man ska hjälpa och ha hittat sitt eget sätt att föra en dialog. Den anda man skapar under vilket mötet sker, har stor betydelse. Man måste utgå från personen, inte från metoden. Det är personens starka sidor och vilja som ska uppmuntras, inte att socialarbetaren har vissa värderingar, rutiner och metoder för jobbet. För att dansa bra måste man kunna grundstegen och tekniken. Men virtuosen ägnar sig inte åt tekniken, men rytmen, som förmedlas genom känslan och närheten till partnern och musiken. Den socialarbetare som är upptagen av sig själv och tänker för mycket på metoderna, blir inte lika uppmärksam och lyhörd för den andre. Det goda, humanistiska sociala arbetet är som musik.

 

Det som kanske gör det sociala arbetets konst irrelevant när man lägger ett vetenskapligt och evidensbaserat perspektiv på det, är att det där finns ett subjektivt inslag, en känslighet och en originalitet, egenskaper som inte så lätt låter sig fångas in, kategoriseras och generaliseras. Det står i strid med det rationalistiska konceptet och den förvaltningsmässiga systematisering, som socialstyrelsen och regeringen efterlyser. Uppenbart är att de som idag argumenterar för ett evidensbaserat socialt arbete, gör det från en högre position. De har regeringens och socialstyrelsens stöd och inte minst från dem som inom vetenskapssamhället talar utifrån det dominerande, positivistiska paradigmet.

 

Socialt arbete är ett hantverk som skapats av generationer av socialarbetare. Det är inte en vetenskap som mejslats fram på universitetet eller socialstyrelsen. Den vetenskapliga produktionen spelar en liten roll i det praktiska arbetet. Kanske kan den tom ses som en verklighetsflykt till något mera upphöjt och statustyngt än det vardagliga grovarbetet bland samhällets olycksbarn.

Alf Ronnby

Docent socialt arbete

Göteborgs universitet

 

* Artikeln är inget direkt referat av Susanne Liljeholm Hanssons uppsats

Hemlös2.jpg

När man förlorat allt

HEMLÖS I VÄLFÄRDEN

 

Åter är det brist på bostäder i Malmö och hemlösheten ökar. Mer än 800 människor är hemlösa. Beroende på bostads- och socialpolitiken går det i vågor. Då jag bodde på Kornettsgatan minns jag en kille, som ofta stod i porten mitt emot. Han var välnärd men ovårdad. Mornar och kvällar stod han där. Jag vet inte var han tillbringade resten av tiden, men där stod han bara. Han var fåordig att prata med, svarade sällan på frågor. Hela hösten stod han där och det blev vinter. Ur de slitna gymnastikskorna började tårna sticka ut. En dag var han försvunnen. Jag såg honom aldrig mer.

 

Killen med de slitna gymnastikskorna tror jag tillhörde gruppen hemlösa med psykiska problem. Det är en grupp hemlösa som ökat sedan många institutioner stängt. De irrar omkring på samhällets bakgårdar, utan att vara infogade i samhällets sociala nätverk. Det är ofta fruktansvärt ensamma människor, men en del av dem väljer denna tillvaro – fast man kan fråga sig vilka val de kan göra?

 

Under en period på 1970 – 80 – talen ansågs socialtjänsten och den sociala bostadspolitiken vara relativt framgångsrika med att fånga upp hemlösa personer. Då talar vi om uteliggare och folk som tillfälligt bor på härbärgen. Detta är personer med missbruksproblem och/eller psykiska problem. Männen dominerar stort.

 

Den senaste statistiken över hemlösa säger att det är 17 800 i landet. Av dessa är ca 4 500 kvinnor. Drygt 3 500 är uteliggare eller bor en natt i taget på härbärgen. Nästan alla kommuner rapporteras ha hemlösa. Uteliggarna är en grupp som lever ett hårt liv och de drabbas av sjukdomar, dåliga tänder, missbruksproblem och psykiska problem. Man kunde föreställa sig att ett välfärdssamhälle som Sverige inte skulle behöva ha några hemlösa, men i själva verket har gruppen ökat på senare år.

 

Hemlöshet är ett jätteproblem i hela världen och jag minns hur jag på ett oväntat sätt fick problemet belyst vid ett besök i Mexico City.

Klockan två på morgonen väcks vi av ett fruktansvärt oväsen på gatan utanför hotellet. Eftersom vi inte har fönster åt gatan, kan vi inte se vad det är som händer. Nästa morgon frågar vi restaurangpersonalen vad det var frågan om. Jo, det var de hemlösa som demonstrerade, säger de.  Mitt i natten? undrar vi. Ja, vilken tid på dygnet skulle vara bättre för att demonstrera att man är hemlös?! säger kyparen.

 

Visst, vid närmare eftertanke inser vi att han har helt rätt. I själva verket är det en genial idé, att väcka upp alla som sover tryggt i hemmets lugna vrå och skrika ut: Här är vi! Vi har ingen säng att sova i. Vi har inget hem att söka vår trygghet i. Vi är utelämnade åt gatans hårda värld. Får ni inte dåligt samvete, där ni ligger och trynar i era ombonade hem?!

 

Mexico City är en otroligt stor stad, troligen världens största med ca 26 miljoner invånare. Vid rundturer i staden, syns klassamhället tydligt. För en svensk kan fattigdomen upplevas som otrolig, ohygglig. De fattigas kvarter är en mänsklig förnedring.

 

De fattigaste av de fattiga är de hemlösa. I Mexico City beräknas de till ca 100 000 (La Jornada), varav en stor grupp är gatubarn. Hjälporganisationen Alliance House bedömer att det finns ca 10 000 hemlösa kvinnor. (Som jämförelse kan nämnas att de hemlösa i EU uppskattas till ca 18 miljoner.) Vanligen söker de hemlösa nattskydd i parker, tunnelbanestationer, marknadsplatser, busstationer och trappuppgångar. Bara ett fåtal kan få en säng på ett härbärge.

 

Dagen före den nattliga demonstrationen hade vi på ”Stortorget”, al Zócalo sett en enormt stor demonstration av hemlösa. Det är frågan om inte alla 100 000 hemlösa var där. Otroligt många var de i vart fall. Så när vi fick upplysningen om den nattliga demonstrationen var det lätt att fatta sambandet.

 

Här i Sverige kan problemen med hemlösa te sig små jfr med Mexico City och andra metropoler i den sk tredje världen. Men det är ändå förvånande att ett så rikt samhälle som vårt nu har ca 18 000 hemlösa. En del beror på att Socialsverige stängt institutioner och att bostadsmarknaden blivit tuffare i den nya ekonomismens tidevarv. För den enskilde hemlöse är det kanske ingen större skillnad att vara hemlös här eller i Mexico. Livet är i båda fallen ett helvete för den som inte har ett hem.

Alf Ronnby

 

 

Vinteralta 119webb.jpg

Urbefolkningar

VITA INDIANER I NORR

 

I ”mördertida” kör jag över Finnmarksvidda på väg mot Karasjok, samernas huvudstad. Det ändlösa fjällbjörkslandskapet lyser i magiskt blått. Från slutet av november till slutet av januari är solen helt borta. Några få timmar mitt på dagen är det dock inte helt mörkt. I Karasjok finns sametinget, samernas riksdag. Byggnaden är speciell med plenisalen inrymd i en stor kåta med plats för 39 ledamöter. Det norska sametinget betyder ett erkännande av samerna som ett folk med status och rättigheter som andra folk. Men så har det inte varit länge.

 

Det är först under senare delen av 1900-talet som denna fråga har någon relevans hos majoritetsbefolkningen. I slutet av förra seklet utvecklades internationellt ett nyväckt intresse för urbefolkningar och även de exotiska lapparna med sina renar, började ställa krav på att bli betraktade som ett samiskt folk. Samerna bildade en folkrörelse med krav på självbestämmande. De organiserade ett nordiskt sameråd och engagerade sig i världsrörelsen för urbefolkningar (World Council of Indigenous People).

 

Samerna är ett litet marginaliserat folk på nordkalotten och de är inte fler än ca 60 000 tillsammans, spridda över ett stort område från Mittskandinavien till Kolahalvön. Deras land styckades för länge sedan upp av de nordiska länderna och Ryssland. De har länge varit förtyckta och förföljda – ett koloniserat folk. Men samerna krävde nu att bli bemötta som jämlikar med samma rättigheter som majoritetsbefolkningen. De vill ha rätten till mark och vatten som ursprungligen var deras och de vill utveckla sin kultur och språk.

 

Detta mötte (och möter fortfarande) motstånd och allt har inte uppnåtts. Just i Norge – där de är flest, 35 000 – har de dock haft större framgångar än i Sverige, där våra regeringar inte ens har undertecknat FN/ILO:s konvention om urbefolkningars rättigheter från 1989. Framgångarna för samerna beror på vissa moderna förhållanden: Välfärdsstaten och rika samhällen kan kosta på sig att vara mera generösa. Den internationella rörelsen för urbefolkningar och det intresse deras kampanjer väckt, gav även samerna vind i seglen. Utbildningsnivån har höjts i samhället och även omfattat samerna. Det växte fram en samisk intelligentsia, som vet hur man ska agera gentemot makten. De nordiska regeringarna har engagerat sig i frågan om urbefolkningars rättigheter i andra länder. I konsekvensens namn måste de då också visa intresse för sin egen urbefolkning. Genom det internationella engagemanget stiger samernas självmedvetande och självtillit och de stärker sin identitet.

 

Just i Norge kom kampen mot utbyggnaden av Altaälven att spela en stor roll. Men denna strid var närmast finalen på en lång tid av mobilisering. På 60-talet lyckades samerna få sitt första samiska gymnasium i Karasjok. Eleverna där kom ut som samepolitiskt medvetna och engagerade sig i samerörelsen. De startade en samisk ungdomsförening och deltog på internationella konferenser för urbefolkningar. Där kom de i kontakt med American Indian Movement och indianer som varit med vid aktionen i Wounded Knee. Platsen är historisk genom blårockarnas slakt av indianer. Dessa unga, militanta samer kom att spela en viktig roll i Altakampen.  

 

Alta blev Norges historiskt största och mest uppmärksammade exempel på civil olydnad. Kampen väckte intresse i världen och några indianer kom till Alta. Samer och älvräddare satte sig framför schaktmaskinerna och vid Stortinget i Oslo hungerstrejkade samer. Statsmakten gick hårt fram och satte in stora polisstyrkor och utbyggnaden kunde inte stoppas. Vreden och bitterheten bland samerna var stor. Men altasaken blev ändå en positiv vändpunkt för samernas kamp. Staten erkände senare samerna som ett folk med rätt till sitt eget språk och kultur samt inflytande över sitt livsrum.

 

Sametinget i Karasjok har gett samerna ökat inflytande över statens mark och vatten (den sk finnmarksegendomen) och man har fått resurser för utbildning och samisk kultur: bildkonst, slöjd, teater, musik och jojken. Kautokeino är deras utbildnings- och kulturcentrum. Idén om Sapmi, samernas land och folk lever starkt och den färggranna samiska flaggan vajar över sameland. De vita indianerna har stärkt sin ställning som ett folk i Norden.

Alf Ronnby

Vinteralta 037webb.jpg

Folkresning

EN ÄKTA REVOLUTION

 

Kuppförsöket i juli 1953 misslyckades och endast ett fåtal av de 135 kuppmakarna överlevde, däribland Fidel Castro. Den hänsynslöse diktatorn Batista kunde fortsätta att förtrycka det kubanska folket, med stöd av USA. Efter fängelsevistelsen reste Fidel Castro till Mexico och startade 26:e julirörelsen. Med 80 man, däribland Che Guevara, återkom han till Cuba 1957 och startade ett uppror mot Batistaregimen.

 

Inledningsvis gick det inte bra och de flesta i truppen blev dödade. Men missnöjet med Batistaregimen hade blivit allt starkare både i städerna och på landsbygden. Många partisaner anslöt sig till motståndsrörelsen och efter ett års gerillakrig segrade revolutionärerna. Under folkets jubel kunde de tåga in i Havanna. Batista flydde till USA.

 

USA har allt sedan Cuba frigjorde sig från Spanien haft ett dominerande inflytande över Cuba, militärt och ekonomiskt. 70 procent av exporten kontrollerades av USA-företag inom sockerindustrin, oljeraffinaderier och gruvor. Inrikes kontrollerade de telefoni, järnvägar, elproduktionen, bankväsendet mm. Den nationalistiska revolutionen – revolutionärerna var vid denna tid inte socialister, Castro kallade revolutionen humanistisk – ledde till att USA:s alla tillgångar nationaliserades – allt utom marinbasen Guantanamo. En jordreform gav mark till familjejordbruk.

 

De som var motståndare till revolutionen tilläts lämna landet och de bildade en kontrarevolutionär motståndsrörelse i Florida. USA inledde en total bojkott av Cuba, som fortfarande gäller. Många västländer anslöt sig till bojkotten. 1961 landsatte USA 1500 exilkubaner i Grisbukten för att störta Castroregimen. Men Cubas revolutionära trupper försvarade sig med framgång och invasionen blev ett stort fiasko för USA och exilkubanerna. Bojkott, blockad och invasionsförsöket ledde till att Castroregimen sökte stöd hos Sovjetunionen. Fidel Castro började kalla sig marxist-leninist och Cubas kommunistiska parti (PCC) bildades med Fidel Castro som ledare.

 

De första åren efter revolutionen innebar en snabb ekonomisk utveckling, men snart hamnade Cuba i svårigheter pga bojkotten. Det var tack vare den stora sockerexporten till Sovjet och krediter därifrån och från Kina, som revolutionen överlevde. Cuba är mest känt för sina framgångsrika reformer vad gäller utbildning och hälsovård. All utbildning är gratis. Även på universitetsnivå håller den hög kunskapsnivå internationellt sett. Hälso- och sjukvården var i stort sett bara tillgänglig för välbärgade under Batistatiden. Med revolutionen blev den efterhand kraftigt utbyggd och gratis för alla. Sverige har gett bistånd till denna utveckling.

När nu en del ledarskribenter i borgarpressen ondgör sig och ylar över att SVT storsatsade för att ge intresserade tittare en bild av den kubanska revolutionen och dess främsta ledare Fidel Castro, tycks de bara vara upptagna av en enda sak: marknadsekonomin och den västerländska demokratimodellen. Allt annat tycks vara dem likgiltigt. Men för den stora massan av folket på Cuba, har revolutionen betytt mycket positivt och den har fortfarande stort stöd hos folket.

 

Eftersom revolutionen ständigt hotats av starka ekonomiska och militära krafter, invasionsförsök och flera försök att mörda Fidel Castro, är det inte konstigt att säkerhets- och den politiska kontrollen varit oerhört viktig för Castroregimen. Vi kan föreställa oss, hur den svenska arbetarklassen skulle agerat, om det sk demokratiska genombrottet, en bit in på 1900-talet, ständigt hotats av femtekolonnare och utrikes makter.

 

Det är heller inte givet att vår demokratimodell är den absolut bästa i alla världar. Cuba är en enpartistat, men genom politisk organisering på kvartersnivå och massmobilisering ges folket möjligheter till inflytande - om man inte är uttalad dissident. Till nationalförsamlingen hålls allmänna val. Kandidaterna utses av folkförsamlingar på lokal och regional nivå. Fidel Castro är ingen diktator typ Saddam Hussein, Pinochet eller Lukasjenko. Han är en äkta revolutionär som kämpat för förändringar i de breda massornas intresse. Det gör skillnad. Castroregimen är mycket skeptisk till marknadslösningar. Därför blir den ständigt attackerad av det internationella kapitalet.

Alf Ronnby

 

 

Jämtflaggan webb.jpg

Skrytprojekt

DYR JULKLAPP

 

På kvällen kan man titta på stjärnhimlen i taket. Har man svårt att somna, kan man gå till baren och ta sig en drink. Airbus A380 är Europas nya megaflygplan för passagerartrafik. Det ska ge glans och ära åt EU. Planet applåderas av EU-politiker, men är A380 något att hylla? Försenat och svindyrt. Tillverkaren Airbus har hamnat i ekonomisk knipa och tvingas avskeda många medarbetare.

 

Den 27:e mars 1977 drabbas flygplatsen på Gran Canaria av ett bombhot. Alla flygplan omdirigeras till Teneriffa. Flygledarna får extremt mycket att göra och tät dimma råder när två jumbojetplan ska starta. KLM-planets pilot missuppfattar flygledaren och tror att Pan Am-planet, som ligger före, har lämnat startbanan och ger full gas. Men Pan Am-planet har inte lyft och katastrofen är ett faktum. 583 människor dör i flyghistoriens största olycka. Flera allvarliga olyckor har inträffat med jumbojetplan och många passagerare har dött när dessa stora plan, som tar 416 passagerare, kraschar.

 

I teknikens värld tycks det finnas en förkärlek för stora, grandiosa projekt. När det gäller just flyget, kan vi tänka på zeppelinarna (tex Hindenburg), Concorde och Tupolev. Tu 144, kallad ”Concordski” pga sin likhet med Concorden, blev redan från början ett fiasko vid flyguppvisningen i Paris. Fem år senare togs den ur trafik.

 

Concorden flög rika affärsmän över Atlanten till och från USA i överljudsfart för ett biljettpris på 50 000 kronor. Planet blev mycket dyrt att bygga och dyrt i drift, tex slukade det 360 liter bränsle i minuten. Efter att ett plan störtat i Paris 2000, torgs Concorden ur drift tre år senare. Planet blev aldrig ekonomiskt bärkraftigt och skapade stora problem på och vid flygplatserna.

 

Men teknikentusiasterna ger sig inte och nu bygger EU och Airbus ett ännu större plan. A380 ”det största, mest avancerade och effektiva kommersiella flygplan som någonsin konstruerats”, heter det i reklamen. Det tredäckade planet kan ta 555 passagerare och kallas den ”gröne giganten”, med sina 150 ton och ”mera effektiv bränsleförbrukning än din bil”. Vid testflygningen hyllades det av Toni Blair och Jacques Chirac som exempel på ”europeiskt samarbete då det är som bäst” och ”en total europeisk success”. Planet har blivit en symbol för ambitionen i den sk Lissabondeklarationen. EU ska bli världens starkaste ekonomi. A380 ska vara framstegens image och ett varumärke för EU.

 

Airbus har en budget på 11 miljarder euro för projektet och planet skulle tagits i drift 2006. Både budgeten och tidsplanen har spruckit. En A380 kommer att kosta 300 miljoner dollar i inköp. Flera initierade kritiker kallar planet ”ett allt för stort plan för en liten marknad”. I USA säger kritikerna att européerna lider av elefantiasis. Europeiska kritiker menar att A380 är en passande symbol för EU: stort, stelt, toppstyrt och dyrt. Det är imageskapande mera än praktiskt. Utan EU-bidrag skulle planet aldrig byggts. Andra menar att det är ett monstruöst plan som kommer att skapa många problem på marken. Det kräver stora nyinvesteringar på de flygplatser det ska trafikera.  Därför kommer det troligen bara att flyga till ett mindre antal stora flygplatser (liksom Concorden). Det innebär att passagerare ofta får flyga med mindre plan till slutdestinationen. Detta kommer att kräva fler flygplansbyten och mera trassel för de resande. Kraven på flygplatserna ger liten flexibilitet, samtidigt som det kräver många passagerare för att gå runt ekonomiskt. Är olyckan framme med ett så här stort plan, kan konsekvenserna bli omfattande.

 

EU-politiker tycks tro att störst är bäst. EU har skjutit till miljarder euros för att ro projektet i hamn och man kan ana att det finns lite storhetsvansinne bakom projektet liksom det som planet ska symbolisera: EU med världens starkaste ekonomi. Denna målsättning tyder på bristande omdöme. Det är också dåligt omdöme att satsa miljarder på ett riskprojekt som A380. Teknologin är om möjligt optimal, men inte vi människor. De flesta flygolyckor beror på den mänskliga faktorn. Av denna anledning är det oklokt att använda megaflygplan för persontransporter. Det är inte smart att i detta terrorismens tidevarv frakta människor i ett plan som blir en magnet för terrorister. Den dyra julklappen kan vi vara utan.

Alf Ronnby


 
gen_22.1.gif