1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

40. Systemskifte

018.jpg

HÖGERREBELLER I DEN NYA SVENSKA REGERINGEN

 

Moderaterna blev det mest framgångsrika paritet i det svenska valet. Högerpartiet, som alltså med en förskönande och mera populistisk omskrivning kallar sig de nya moderaterna, gick fram från 15 procent av väljarna till 26 och blev näst största parti. Deras framgång blev den främsta förutsättningen för att alliansen av fyra borgerliga partier kunde knuffa ut socialdemokraterna och bilda en borgerlig regering. Under valkampanjen kallade sig moderaterna för det nya arbetarparitet och deras nya image fick till och med många LO-medlemmar, dvs arbetare, att gå från socialdemokraterna och rösta på moderaterna.

 

De nya moderaterna utlovade att de är förändrade, inte längre den gamla högern eller de nyliberaler och marknadsfundamentalister, som med Carl Bildt i spetsen ledde moderaterna på 80 och 90-talen. Men när partiledaren och den nye statsministern Frederik Reinfeldt utnämner sina ministrar, verkar han inte ha kunnat undvika att få med en del nyliberaler. Det är säkerligen inte vad en stor del av de nya väljarna förväntat sig.

 

Det finns inte en enda arbetare i det nya arbetarpartiets ministergäng. Istället sticker det folk i ögonen att militanta nyliberaler tar plats i regeringen, ledda av Carl Bildt, som blev utrikesminister och Anders Borg finansminister. Mest hallå har det dock blivit kring handelsminister Maria Borelius, kulturminister Cecilia Stegö Chilò och migrationsminister Tobias Billström, eftersom de i protest mot systemet med licensfinansierad radio och Tv under många år avsiktligt inte betalt avgiften. De och flera andra moderater tillhör en fraktion rebeller på högerkanten, som ägnat sig åt civil olydnad och i vissa fall avancerad skatteplanering, dvs åtgärder för att betala så lite skatt som möjligt och undergräva den svenska välfärdsstaten. Den tycker man illa om och uppfattar att skatt är stöld (i enlighet med Robert Nozicks teori).

 

Handelsminister Maria Borelius har ett sommarhus i fashionabla Falsterbo i Skåne värt 10 – 12 miljoner, som formellt ägs av ett bolag på skatteparadiset Jersey. För en lägenhet hon äger i Cannes gäller samma. Borelius och Stegö Chilò har också använt sig av svart arbetskraft, dvs de har inte betalat arbetsgivaravgifter för sina barnflickor.

 

Nyliberalernas främsta propagandacenter är tankesmedjan Timbro. Kulturminister Cecilia Stegö Chilò har varit chef på Timbro och vd för organisationen Fritt näringsliv, som är huvudfinansiär av högerpropagandan.   Stegö Chilò har en närmast fientlig inställning till public service, dvs Sveriges television (SVT) och Sveriges radio (SR). Det har hon uttalat i flera sammanhang och markerat genom att som protest inte betala TV-licens på 16 år. Trots hennes förakt SVT har hon både TV-antenn och parabol på taket till sin villa.

 

Det absolut tydligaste tecknet på nyliberalernas återkomst är att den rabiate nyliberalen Carl Bildt utsetts till utrikesminister. Denne domptör och Reinfeldts gamle plågoande kommer att sätta sin prägel, inte bara inom utrikespolitiken, utan på hela regeringen. Bildt kommer inte att hålla sig till sitt pastorat. Redan från första dagen gick Bildt ut i media med sin gamla uppfattning om arbetsrätten, dvs frihet från kollektivavtal och anställningstrygghet. Bildts stöd till och förståelse för den civila olydnad Stegö Chilò, Borelius, Billström och ett antal andra moderater, tex stabschefen Forsell undergräver Reinfeldts position och det nya arbetarpartiets image.

 

Det är något paradoxalt i att vi fått ministrar som sysslat med civil olydnad och som samtidigt, när de blir tillfrågade, accepterar att sitta i landets regering. Visst kan man syssla med civil olydnad om man anser att etablissemangets politik är åt skogen. Det förutsätter dock att både mål och medel är moraliskt försvarbara. Men om man sedan accepterar att ingå i den rådande ordningens högsta beslutande organ och maktens boning, har man förlorat trovärdighet på alla fronter. I det aktuella fallet framstår de rebelliska, moderata ministrarna som gnidna girigbukar och moraliska haverister. Bra för moderaternas högavlönade skattesmitare att ha en ideologi som samtidigt gynnar den egna plånboken. Handelsminister Maria Borelius och kulturminister Cecilia Stegö Chilò har nu lämna scenen genom bakdörren efter allt för mycket kritik. Billström återstår.

 

Jag misstänker att både väljare och ledare i de andra borgerliga partierna känner sig lurade av Reinfeldt. Inte nog med att moderaterna tagit de tre absolut viktigaste ministerposterna och halva regeringen. De har också plockat in högerrebeller som på en vecka ställt till med mera skada för regeringen än oppositionen under hela valrörelsen. Bakom de nya moderaternas populistiska fasad döljer sig gamla nyliberaler och marknadsfundamentalister. Det är något ruttet i kungariket Sverige.

 

Alf Ronnby

 

 

 

Nu slår högern till

HÖGERVRIDET SÅ DET FÖRSLÅR

 

Jag skulle tro att många som röstat på alliansen känner sig lurade. Få insåg kanske att bakom moderaternas nya fasad planerades för ett systemskifte. Särskilt lurade känner sig nog de som röstat på kristdemokraterna, centern och folkpartiet. Omedelbart vid regeringsbildningen och dess första budget ser vi att landet fått en moderat högerregering, där alliansbröder och systrar inte fått många sylar i vädret. Regeringen är mera högervriden än vi anat.

 

Men man kan ändå förvånas över att moderatregeringen omedelbart är beredd att gå till frontalangrepp på hela den svenska fackföreningsrörelsen genom att alla som arbetar ska betala mycket mera för arbetslöshetsförsäkringen och få väsentligt mindre i ersättning. Taket sänks, inget skatteavdrag för avgiften och ersättningsnivåerna trappas snabbt ner och slopas helt efter 300 dagar. Flera moderater – bla arbetsmarknadsministern Littorin – har öppet sagt att man vill minska fackets inflytande och fackföreningarna rasar. Reinfeldt och Co framstår som bedragare och det är sannolikt en stor taktiskt felbedömning att få hela den svenska fackföreningsrörelsen till sin ovän. Det kan bara sluta i ett nytt nederlag, liknande 2002, för moderaterna. Man ger sig inte ostraffad på den svenska fackföreningsrörelsen. Moderatregeringen visar en hissnande okunnighet om svensk historia.

 

Dessutom, logiken i moderatregeringens åtgärder är underlig. Det verkar som de är förblindade av sin egen individualistiska samhällssyn och tror på fullt allvar att människor i gemen själva väljer att bli arbetslösa, eller sjuka eller råka ut för trafikolyckor. Sänkt A-kassa och dyrare för de yrkesgrupper som har många arbetslösa, sänkt ersättning vid sjukdom och kraftigt höjda avgifter för trafikförsäkringen ska få folk i arbete, låta bli att bli sjuka och undvika trafikolyckor. Men detta är bara fromma förhoppningar som bygger på tro färgad av högerideologi och inte på vetande.

 

När moderatregeringen sedan också tänker göra A-kasseavgiften obligatorisk – dvs obligatorisk för lönearbetare att betala och inte som diskuterats tidigare göra den till en socialpolitisk angelägenhet för staten – har valfrihetsfrälset slagit knut på sig själva. Och sänkt skatt är bara ett annat uttryck för höjda avgifter.

 

Moderatregeringen hävdar också att deras tänkande kring försäkringsfrågan (dvs A-kassan, sjukförs. och trafikförs.) är att göra dessa mera försäkringsmässiga. Det skulle betyda kostnader i förhållande till risk och att varje grupp eller kategori ska bära sina egna kostnader. Ja, denna dumma princip har på senare tid utvecklats i försäkringsbranschen. Men det finns en annan mera grundläggande idé och princip i ett försäkringssystem, nml att ju fler som är med i ett system med kollektivt, solidariskt ansvar, desto mindre blir både risken och kostnaderna för var och en. Detta är själva grundidén med försäkringsorganisationer. I A-kassan tillämpas detta i viss mån genom ett utjämningssystem mellan yrkesgrupper och kassor. De starkaste stöttar solidariskt de mest utsatta och tillsammans står man starkt. Detta tycks vara en princip som är främmande för moderaterna med sin bas i den välbärgade överklassen, vars solidaritet främst omfattar den egna plånboken. Här gäller snarare allt till de starka och småsmulor till och piskor på de mest utsatta. Till dem som har allt, ska vara givet och från dem som inget har, ska även detta tagas från dem.

 

Moderaternas samhälle är ett samhälle för den favoriserade överklassen, där den som förds av rika föräldrar och går i de bästa skolorna, slussas via överklassens nätverk in i de vinstgivande miljöerna och jobben – och genom avancerad skatteplanering gör sig ännu rikare. Det är ett samhälle där det råder stenhård konkurrens bland vanligt folk för att nå fram till köttgrytorna och där piskan viner över de lottlösas, senfärdigas och tröttas nackar. Det nya arbetarpartiet moderaterna har snabbt visat sig vara ett falsarium, som använder sig av nysvenska för att vilseleda: frihet är förtryck, egoism är lycka, mindre skatt är mera avgifter, mer åt alla är mindre till de sämst ställda, moderat är nyliberal, osv. Jag undrar hur de moraliska kristdemokraterna känner sig i detta illustra, omoraliska gäng?

Alf Ronnby

217.jpg

Bäst för rika

MODERATERNA GYNNAR SINA EGNA

 

Vi villa- och småhusägare har energiskt drivit frågan att avskaffa fastighetsskatten. Allinsen utlovade i valrörelsen att skatten skulle bort. Främst var det kristdemokraterna och Göran Hägglund som talade klarspråk: fastighetsskatten ska avskaffas och ersättas med en kommunal avgift på 2 800 kronor. Moderatledaren Frederik Reinfeldt mumlade däremot i det skägg han inte har och surrade om att ta bort ränteavdragen. Det tog han senare tillbaka.

 

Men det står nu klart att alliansen inte uppfyller de krav vi villaägare har, åtminstone inte inom de närmaste åren. Det som den moderatledda regeringen nu gjort, är bara att frysa taxeringsvärdena på årets nivå. Det leder till att mer än hälften av alla villaägare får högre skatt nästa år. Ja, till och med högre skatt än om socialdemokraterna vunnit valet. De ville frysa taxeringsvärdena på förra årets nivå, i avvaktan på en utredning. Skatten skulle vara densamma som 2005.

 

Att inte alla villaägare får högre fastighetsskatt beror på att regeringen inför en begränsningsregel för den del av skatten som gäller själva tomtmarken. Det blir ett maxbelopp på två kronor kvadratmetern och högst 5 000 kronor per tomt. (Gäller inte för fritidshus) Detta betyder att de som bor i de mest attraktiva bostadsområdena kommer att få sänkt skatt och mest till dem som har stora tomter. I vissa fall upp till 50 – 100 000 kronor.

 

Det kan ju dessa tomtägare vara glada för. Men det är inte en politik som vi villaägare kan vara nöjda med. I regel gynnar ”tomtlösningen” de mest välbeställda i vårt samhälle – de som vanligen också röstar på moderaterna. De har råd att betala. Ofta betalar de ändå - genom avancerad skatteplanering - lite skatt i förhållande till sina enorma inkomster,.

 

Villaägarförbundet, som har både rika och fattiga villa- och småhusägare som medlemmar, måste protestera mot detta omoraliska sätt att behandla frågan om fastighetsskatten. Kristdemokraterna, som i stor utsträckning har småfolket som sina väljare, kan väl inte sitta snällt och nöjda i den moderatstyrda båten och se på hur moderaterna brukar sin nyvunna makt för att gynna sina egna. Detta okloka agerande skapar spänningar i koalitionen och besvikelse och ilska bland många småhusägare.

 

Propositionen är ännu inte tagen av riksdagen så det kan eventuellt gå att få en förändring om villaägarna protesterar och trycker på. Den bästa taktiken är kanske at få de andra borgerliga partierna att inse att denna moderatpolitik inte är i deras intresse. Vi vill gärna se Göran Hägglund ställa sig upp och ryta till!

 

Alf Ronnby

aff-mar-14.jpg

Högerpopulister

VARFÖR ÄR SKÅNE BRUNT?                

 

Sverigedemokraterna fick mandat i alla Skånes kommuner utom i Vellinge. Hur ska vi förstå denna framgång för SD? Många politiker och debattörer menar att det är en ökad främlingsfientlighet som ligger bakom – med Sjöbo i minnet. Men varför skulle skåningar vara mera främlingsfientliga än andra?

 

Det finns i och för sig en historia kring bruna rörelser i Skåne på 30-talet och högerpopulistiska på senare tid, tex Skånepartiet och Ny demokrati samt ett antal ”kommunens-väl-partier” på högerkanten. Dessa kan i viss mån ha plöjt marken och skapat en grogrund för SD, som haft tid på sig att organisera. Studier visar att det i Skåne finns ett mätbart större motstånd mot invandring jfr med landet i sin helhet. Lokalpatriotismen är gammal och stor i Skåne.

 

Det är intressant att notera att den enda kommun där SD inte fick mandat är Vellinge, som inte tagit emot flyktingar. SD tycks rida på en opinion mot invandring och invandringsproblematiken. Partiet uppfattas av en del väljare som det enda oppositionspartiet, som vågar tala klarspråk om problemen med allt för många invandrare, ligor och brottslighet (jfr Vlaams Belang i Belgien).

 

SD liksom andra högerpopulister driver ofta en kritik mot den offentliga sektorns misshushållning med skattepengarna (jfr tidigare moderater). De appellerar till människor – ofta marginaliserade – med misstro till de etablerade politikerna. Att alla andra partier bojkottar SD har gett dem ökade sympatier hos folk som är besvikna och kritiska till de etablerade partierna. SD tar upp reella problem som medborgarna upplever, men som de etablerade partierna talar tyst om pga rädsla för att uppmuntra främlingsfientlighet.

 

Vi ska alltså inte bara uppfatta SD som en modern avläggare av gamla fascistiska partier. Snarare är SD en del av nationalistiska rörelser i Europa. I Österrike, Tyskland, Frankrike, Belgien, Danmark, Norge mfl finns starka populistiska partier på högerkanten och de tycks bli större. SD har kontakter med en del av dessa och vi kan anta att influenser från dessa länder och särskilt Danmark och Tyskland påverkar Skånes väljare. Skåningar har mera kontakt med det danska samhället och man kan fundera över om det också finns socio-ekonomiska likheter mellan Danmark och Skåne.

 

Statsvetare talar om erfarenhetsfaktorn, dvs att skåningar i större utsträckning har erfarenhet av den ”polske rörmokaren”. Billig, svart arbetskraft från Östeuropa strömmar till Skåne. LO menar tex att det finns ca 30 000 svartjobbare från Östeuropa i Skåne. Många skåningar inom arbetarklassen och bland småföretagare upplever illegal konkurrens från billiga arbetare och företag tex i byggbranschen. Arbetare och småföretagare är de som blir mest utsatta för den illegala konkurrensen. Klassiskt är att det främst är småföretagare och marginaliserade i arbetarklassen, vilka känner sin välfärd hotad, som stöder högerpopulistiska rörelser.

 

Det är inte populärt att säga det, men Ny demokratis och Sverigedemokraternas framgångar följer i moderaternas kölvatten. Så var det 1991 och nu 2006. SD:s valresultat är en reflex av allmänna högervindar i samhället. Men det grundas inte så mycket i ideologi som praktiska problem i vardagslivet. Vanligt folk är inte så ideologiska, som politiker kanske tror.

 

Vi lever i omställningarnas tid. Automationen inom industrin leder till förre jobb, trots att produktionen ökar. Arbetslöshet är alltså delvis en effekt av strukturförändringar. EU-medlemskapet och globaliseringen ställer stora krav på snabba förändringar. Gränserna har öppnats och företag smiter ut till mera vinstgivande lokaliseringar. Lycksökare och banditer från Öst smiter in och den svenska rättsstaten tycks stå handfallen. Otrygghet och rädsla leder till intolerans och krav på lag och ordning. SD och dess väljare drömmer nog om en återgång till 50-talets folkhem, ett mera homogent, traditionellt och stabilt Sverige. Varje förändring tycks i sig bära sin motsats. I politiken betyder det motrörelser. Europa ser växande nationalistiska rörelser pga ekonomiska krafter, EU:s utvidgning, invandringstrycket och drömmen om Europa. Detta går inte att motverka med ideologi och prat. SD kommer sannolikt att växa i Skåne och Sverige. Goodbye till folkhemmet.

Alf Ronnby

Attack på den svenska modellen

FOLKHEMSSVERIGE I FÖRÄNDRING

 

Sverige är känt i världen för ”den tredje vägens politik” och det så kallade folkhemmet, ett samhälle där alla ska känna sig hemma. Det är huvudsakligen en socialdemokratisk modell med en stark välfärdsstat vars socialpolitik omfattar alla – inte bara de fattiga – kombinerad med en effektiv marknadsekonomi med särskild betoning av exportindustrin. Överskottet i produktionen ska delas mellan nyinvesteringar och välfärdspolitik. Modellen har utvecklats sedan 1930-talet och har starkt stöd. De flesta svenskar är i grund och botten socialdemokrater och de flesta partier utom moderaterna har accepterat modellen.

 

Moderaterna har i val efter val försökt få stöd för ett systemskifte med mindre statlig verksamhet och satsning på marknadslösningar. Men det har gått dåligt och valet 2002 blev en katastrof. De fick då bara 15 procent. Det ledde till att nyliberalerna fick dra sig tillbaka. Den nya ledningen, med Fredrik Reinfeldt i spetsen, har insett att man aldrig kommer att vinna på systemskiftet. Istället har man i sin image lagt sig nära mitten och socialdemokraterna, vilka under Göran Persson förflyttat sig till höger. Som fågel Fenix har de nya moderaterna uppstått och kallar sig ”det nya arbetarpartiet”. De har också lagt sig vinn om att få med mittenpartierna i en allians.

 

Detta kostymbyte gick hem hos väljarna och moderaterna gjorde ett bra val och fick 24 procent. Alliansen knuffade ut socialdemokraterna(s) – som gjorde sitt sämsta val sedan 1914 – och har bildat en koalitionsregering. Men det gick inte många dagar förrän det visade sig att under den nya dräkten dolde sig systemskiftets förespråkare. Reaktionerna kom snabbt från hela den svenska fackföreningsrörelsen och från vänsterpartierna. Kritiken handlar om att det nya arbetarpartiet bluffade sig till makten. Moderaterna hävdar naturligtvis motsatsen. De genomför bara det man fått mandat för i valet.  Få väljare insåg kanske att bakom moderaternas nya fasad planerades för ett systemskifte. Särskilt lurade känner sig nog de som röstat på mittenpartierna; kristdemokraterna, centern och folkpartiet, där bara 37 procent tycker att A-kassereformen är rätt. Omedelbart vid regeringsbildningen och den första budgeten blev det tydligt att vi fått en högerregering, där alliansbröder och systrar inte fått många sylar i vädret. Regeringen är mera högervriden än vi anat.

 

Logiken i moderatregeringens åtgärder vad gäller socialförsäkringarna är underlig. Det verkar som de är förblindade av sin egen individualistiska samhällssyn och tror på fullt allvar att människor i gemen själva väljer att bli arbetslösa, eller sjuka eller råka ut för trafikolyckor. Sänkt A-kassa och dyrare avgift för de yrkesgrupper som har många arbetslösa, sänkt ersättning vid sjukdom och kraftigt höjda avgifter för trafikförsäkringen ska få folk i arbete, låta bli att bli sjuka och undvika trafikolyckor. Men detta är bara fromma förhoppningar som bygger på tro, färgad av högerideologi, och inte på vetande.

 

När moderatregeringen tänker göra A-kasseavgiften obligatorisk – dvs obligatorisk för lönearbetare att betala och inte som diskuterats tidigare göra den till en socialpolitisk angelägenhet för staten – har valfrihetsfrälset slagit knut på sig själva. Och sänkt skatt är bara ett annat uttryck för höjda avgifter.

 

Moderatregeringen hävdar också att deras tänkande kring försäkringsfrågan (dvs A-kassan, sjukförs. och trafikförs.) är att göra dessa mera försäkringsmässiga. Det skulle betyda kostnader i förhållande till risk och att varje grupp eller kategori ska bära sina egna kostnader. Ja, denna dumma princip har på senare tid utvecklats i försäkringsbranschen. Men det finns en annan mera grundläggande idé och princip i ett försäkringssystem, nml att ju fler som är med i ett system med kollektivt, solidariskt ansvar, desto mindre blir både risken och kostnaderna för var och en. Detta är själva grundidén med försäkringsorganisationer. I A-kassan tillämpas detta i viss mån genom ett utjämningssystem mellan yrkesgrupper. De starkaste stöttar solidariskt de mest utsatta och tillsammans står man stark. Detta tycks vara en princip som är främmande för moderaterna med sin bas i den välbärgade överklassen, vars solidaritet främst omfattar den egna plånboken. Här gäller snarare allt till de starka och småsmulor till de mest utsatta. Till dem som har allt, ska vara givet och från dem som inget har, ska även detta tagas ifrån dem.

 

Moderaternas samhälle är ett samhälle för den favoriserade överklassen. Den som föds av rika föräldrar och går i de bästa skolorna, slussas via överklassens nätverk in i de vinstgivande miljöerna och jobben. Genom avancerad skatteplanering gör de sig ofta ännu rikare. Det är ett samhälle där det råder stenhård konkurrens bland vanligt folk för att nå fram till köttgrytorna. Nya arbetarpartiet moderaterna har snabbt visat sig vara ett falsarium, som använder sig av nyspråk (i Orwells mening)  för att vilseleda väljarna: frihet är förtryck, lycka är egoism, mindre skatt är mera avgifter, mer åt alla är mindre till de sämst ställda, moderat är nyliberal, arbetarparti betyder krav på mera arbeta av alla.

 

En väsentlig orsak till att socialdemokraterna förlorad valet är att det blåser starka högervindar i Europa. Dessa högervindar har delvis samma orsak som att Sverigedemokraterna hade stora framgångar i valet. De är Sveriges motsvarighet till Dansk folkeparti (skulle jag tro). Partiet har under ett antal val sakta arbetat sig upp till ganska hyggliga väljarsiffror och fick stora framgångar i valet nu. Man lyckades inte komma in i riksdagen, men fick mandat i varannan svensk kommun. Kanske kan det vara av visst intresse för danska läsare att i Skåne, en gammal del av Danmark, gjorde SD sitt i särklass bästa val. De fick mandat i alla Skånes kommuner utom i Vellinge, den enda kommun som inte tagit emot flyktingar.

 

Skåningar har kanske i större utsträckning erfarenhet av den ”polske rörmokaren”. Billig, svart arbetskraft från Östeuropa strömmar till Skåne. LO menar att det finns ca 30 000 svartjobbare från Östeuropa i Skåne. Många skåningar inom arbetarklassen och bland småföretagare upplever illegal konkurrens från billiga arbetare och företag tex i byggbranschen. Arbetare och småföretagare är de som blir mest utsatta för den illegala konkurrensen. Klassiskt är att det främst är traditionellt konservativa, småföretagare och marginaliserade i arbetarklassen, vilka känner sin välfärd hotad, som stöder högerpopulistiska rörelser.

 

Det är inte populärt att säga det, men Ny demokratis och Sverigedemokraternas framgångar följer i moderaternas kölvatten. Så var det 1991 och nu 2006. SD:s valresultat är en reflex av allmänna högervindar i samhället. Men det grundas inte så mycket i ideologi som praktiska problem i vardagslivet. Vanligt folk är inte så ideologiska, som politiker kanske tror.

 

En anledning till att socialdemokraterna förlorade valet är att de kände sig för säkra i sadeln efter ett långt regeringsinnehav och ägare av ”den svenska modellen”. Men när staten inte levererar vad folkhemsmodellen kräver och medborgarna förväntar sig, brister partilojaliteten. Den är heller inte lika stark som då s vad en kämpande arbetarrörelse. Som statsbärande parti har man fått mycket kritik. Att spara och riva ner går inte ihop med folkhemsidealen. S har också stora problem med en stark intern kritik för EU-politiken. Många är kritiska till medlemskapet och till utvidgningen mot öster. Detta har troligen också fått arbetare att rösta på sd. Partiledaren Göran Persson var lite trött och ville helst vara hemma på sin nybyggda gård. Det var ett taktiskt misstag att Göran Persson nästan ensam tog alla debatter i etermedia, att inte göra arbetslösheten och hotet mot A-kassa och facket till huvudfrågor i valet.

 

Det är förvånande att moderatregeringen omedelbart är beredd att gå till frontalangrepp på hela den svenska fackföreningsrörelsen genom att alla som arbetar ska betala mycket mera för arbetslöshetsförsäkringen och få väsentligt mindre i ersättning. Taket sänks, inget skatteavdrag för avgiften och ersättningsnivåerna trappas snabbt ner för att helt försvinna efter 300 dagar. Flera moderater – bla arbetsmarknadsministern Littorin – har öppet sagt att man vill minska fackets inflytande och fackföreningarna rasar. Detta är vad vänsterpartierna hela tiden varnat för. Nu får folk sig en tankeställare. Reinfeldt och Co framstår som bedragare och det är sannolikt en stor taktiskt felbedömning att få hela den svenska fackföreningsrörelsen till sin ovän. Det kan bara sluta i ett nytt nederlag, liknande 2002, för moderaterna. Man ger sig inte ostraffad på den svenska fackföreningsrörelsen. Moderatregeringen visar en hissnande okunnighet om svensk historia. Svenska folket vill gärna behålla folkhemsmodellen och kommer att göra motstånd. Syndikalisterna manar till generalstrejk mot A-kassereformen och får kanske de andra facken med sig. Regeringen kommer inte att få det lätt.

 

Alf Ronnby

 

 

 

 

 

 


 
gen_22.1.gif