1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

38. VÅR SKÖNA VÄRLD

Fiskmås.jpg

EN TROJANSK HÄST

 

”Vi skulle kunna sätta in B 52:or och lägga bombmattor över hela Gaza. Men det gör vi inte. Vi angriper strategiska mål.” säger Israels försvarsminister. Uttalandet är typiskt för den israeliska regeringens hållning till palestinierna. Tanken är absurd, att man skulle kunna ”bomba varenda jävel”, men också avslöjande för Israels aggressivitet. I varje hämndaktion ger man igen tiofalt. Om det finns ”rimliga proportioner” på dödandet av motståndare, så är det begreppet okänt för israeliska regeringar. Kanske bottnar denna politik i Israels historia och ständiga konflikter med grannarna och den palestinska befolkningen.

 

Israel är en misslyckad statsbildning vars tillkomst grundades i terrorverksamhet. Hur ska någonsin denna trojanska häst mitt i arabvärlden kunna leva i fred när förtryck och våld är dess politik? Denna statsbildning borde aldrig etablerats i ett land som inte är mera judarnas än arabernas. Irans president Mahmoud Ahmadineid har en poäng, när han säger att européerna borde gett judarna ett land i Europa (tex i östra Tyskland) för att lätta sitt dåliga samvete efter förintelsen. Att skapa en judisk stat mitt i arabvärlden, vars folk inte hade något med förintelsen att göra, är källan till ständiga konflikter.

 

Om det inte vore för USA:s stöd – och delvis Europas – skulle israeliska regeringar inte kunnat föra denna aggressiva politik. Väst bär stor skuld i den permanenta konflikten. I Europa är dock en radikal omsvängning på gång bland medborgarna sedan 1970-talet. Allt fler européer tycker att Israel uppträder som en stor, stark buse i arabvärlden. Många européer tycker också att det är en tragedi att Israels judar styrs av regimer som behandlar palestinierna så illa, med tanke på vad det judiska folket själva fått utstå i historien. Det är som att man ger igen genom att misshandla en annan svag grupp – något som ibland kallas strukturfascism.

 

Men det kommer att visa sig vara en kortsiktig och misslyckad politik. Israel kommer aldrig att få fred utan en lösning av palestiniernas problem, på ett sätt dessa kan acceptera. Arabvärlden må framstå som kraftlös nu, men där finns naturrikedomar i gas och olja, som på sikt kommer att göra dem till ekonomiska stormakter. Hur ska Israel då kunna överleva när man skapat sig fiender på alla håll? På sikt kommer det heller inte att bli möjligt för USA att stötta Israel. Historien visa att alla stormakter förr eller senare gått under. Det kommer USA också att göra. Nya stormakter kommer att växa fram i öst och de kommer inte att hålla Israel under armarna.

 

Politisk ser det för närvarande dystert ut eftersom oppositionen mot krigspolitiken är liten i Israel och USA – där den dock håller på att växa. Tyvärr har politiken och strategin att skapa ett Palestina för både judar och araber hamnat på soptippen. Visst, den kan idag te sig helt orealistisk, men är förmodligen den enda lösningen, som på sikt är hållbar. ”Tvåstatslösningen” är det sannolikt inte.

 

När Israel inte accepterar Vägkartan eller FN-beslut, när man ständigt lemlästar och dödar civila araber, när man har kastat hundratals palestinier och andra araber i fängelse, ibland utan rättegång, när man ständigt angriper arabers bostäder, serviceinstitutioner och infrastruktur samt hotar med ännu värre förstörelse, inser de flesta hur primitiv och misslyckad denna politik är. Och flatheten hos europeiska ledare inför allt detta är vämjelig. Om Israel inte styrdes av så blockerade politiker, skulle kanske insikten väckas att våldet inte är vägen till fredliga förhållanden.

 

Man kan kritisera Hizbollah, Hamas mfl organisationer för deras terrormetoder och aktioner, men det är den svages motståndskamp, med stort stöd bland araberna. Israel skapade själv Hizbollah genom den långa ockupationen av södra Libanon. Varken det palestinska eller det libanesiska motståndet mot Israel var från början islamistiskt. Men genom den israeliska politiken har dessa grupper radikaliserats och införlivats i den islamistiska kampen och terrorismen. Man kan säga, att den israeliska politiken och ytterst förintelsen är en bakgrund för världsterrorismen idag. Och så länge det finns en krigisk trojan mitt i arabvärlden, kommer den att fortsätta.

 Alf Ronnby

NATIONALISM

NATIONALISMEN BLOMMAR

 

Ute i Europa har nationalistiska rörelser vuxit sig allt starkare och tex i Frankrike, Belgien, Holland och Österrike blivit en betydande politisk kraft. Även i Danmark och Norge är de att räkna med, medan Sverige ännu bara har ganska svaga nationalistiska organisationer. Misslyckandet för Ny demokrati har haft en återhållande effekt. Och högerextremisternas framtoning och åsikter har snarast en avskräckande effekt. Med smartare ledare och förståelse av en folklig nationalism kan situationen ändras i takt med östutvidgningen och globaliseringen.

 

I internationella media kan man läsa och höra toppolitiker engagerade i EU kritisera och gnälla över att nationalismen fått nya vindar i seglen. Men kanske är det EU själv som är en orsak till ökad nationalism? Efter 1930 – 40 – talens nationalistiska farsoter har nationalistiska åsikter och rörelser ofta och av många betraktats som ytterst negativt och förskräckande. Men nya generationer och nya tider har gett nya attityder. Nationalismen ses nu inte enbart som något negativt av alla. Det kan vara en motvikt mot centralstyrning från Bryssel och en motvikt mot EU:s utveckling till Europas förenta stater. Globaliseringen har nog också förstärkt känslan att vi behöver slå vakt kring vår nation och gemenskap för att ha något mera fast, välbekant och tryggt i tillvaron.

 

De franska och nederländska folkens nej till EU-författningen och en mera politisk union, ses som utslag av nationalism. Medborgarna är skeptiska till utvidgningen och mera union. Man fruktar ett allt mindre inflytande över samhällsutvecklingen. En stor majoritet sätter det egna folkets och landets intressen före EU:s. Europeiska storföretags uppköp av nationella företag tex inom energisektorn (typ E.ON:s uppköp av Sydkraft och försök att köpa spanksa Endesa) har väckt nationell vrede på sina håll. EU:s östutvidgning ses som en del av globaliseringen (inte som motvikt), som hotar arbeten, välfärd och trygghet.

 

Ett försök i Sverige att slå ett slag för en politisk korrekt nationalism genom att instifta en nationaldag, har i stort misslyckats. Nationaldagen den sjätte juni är ett påbud uppifrån utan folklig förankring. Politikerna har slängt till oss detta lilla köttben, som en liten motvikt mot EU:s centralstyrning och strävan att upplösa nationalstaterna och dess gränser. Men endast en tiondel av svenska folket bryr sig om det officiella firandet av nationaldagen. Den är en uppvisning för arméns musikkår, hemvärnet, scouterna, folkdanslag, politiker och lekledare med ”små grodorna”.

 

Det verkar som den folkliga nationalismen är starkast där etniska eller andra folkgrupper konkurrerar med varann och där det finns ett särskilt behov av att slå vakt kring den egna gruppen till exempel på grund av yttre hot. I Sverige har vi inte på länge upplevt detta.

 

Bildandet en gång av nationalstaterna i Europa var något som skedde uppifrån utan folklig förankring. Därför är inte känslan för nationen alltid detsamma som känslan för det egna folket eller gruppen. En nationalism med folklig förankring kommer underifrån och står ibland i motsättning till den politiska och ekonomiska eliten.

 

Ur demokratisynpunkt anses det besvärande att stora grupper medborgare har egocentriska åsikter och är kritiska mot öppna gränser och kapitalets och arbetskraftens fria rörlighet. Motståndet visar sig ibland i främlingsfientlighet och misstro mot det politiska etablissemanget.  Men den folkliga nationalismen kan ses som ett uttryck för motstånd mot hot och förändringar som påtvingas människorna uppifrån eller utifrån.

 

Det bör ur demokratisk synpunkt vara legitimt. Den politiska eliten och EU-entusiasterna bör istället för allmänna fördömanden ställa sig frågan om man driver en politik över huvudet på folket. Den folkliga nationalismen är kanske en sund reaktion mot den toppstyrning av flera slag som medborgarna känner sig utsatta för? Hittills har EU-projektet och globaliseringen framförallt varit ett intresse för den ekonomiska och politiska eliten. Därför försöker man därifrån – med hjälp av välmenande media - smutskasta allt som den folkliga nationalismen står för. Allt från föregivna ”hembygdsfascister” till ”rasister” blandas till en propagandistisk soppa.

Alf Ronnby

Midnattssol3.jpg

SAMEKULTUR OCH UTVECKLING

KULTURSKAPANDE UTVECKLING

 

Där Stalojärvi och Kautokeinoleva möter varann ute på FinnmarksVidda, ligger Kautokeino. Det är ett samiskt samhälle som de själva kallar Guovdageaidinu. På 1950-talet fanns det knappt en väg dit. Samerna vandrade på långa stigar till Karasjok, Enontekiö och Alta. Vid den tiden var de flesta samer rendrivande och nomader.

 

Det är på 1950-talet som en konstnär från Köpenhamn kommer vandrande till Kautokeino. Han heter Frank Juhl och söker vildmarkens liv och enkelhet. Frank Juhl fascineras av samerna och deras nomadliv och han bygger sig en hydda i Kautokeino. Här lever han sitt liv under enkla förhållanden, målar tavlor och umgås med samerna. Frank tänkte inte på vilken roll hans verksamhet skulle komma att spela för det lilla samhället.

 

Regine är en artonårig tjej från Tyskland. Också hon fascineras av vildmarken och ursprungsbefolkningar. En dag kommer hon vandrande till Kautokeino och möter Frank. Två själar och två människor möter varann och Regine bestämmer sig för att stanna hos Frank. De bor i Franks lilla hydda och kärleken blomstrar. Men en dag brinner hyddan ner och de blir tvungna att bygga en ny. Det får ett perfekt högt läge med utsikt över älven, samhället och Vidda.

 

Regine är silversmed och intresserar sig för de samiska smyckena och annat samiskt konsthantverk. För att dokumentera samernas konstkultur, samlar Frank och Regine in exemplar från samefamiljerna. De blir också ombedda att laga silver- och kopparföremål som är trasiga och som samerna inte själva kan laga.

 

Rendrivande samer, nomader, har inte själva i någon omfattning tillverkat sådana föremål i metall. Regine och Frank påbörjar ett arbete där de vill få samerna att själva formulera vad slags smycken och konst de vill ha – inte bara, som tidigare, hålla till godo med det som handelsmännen erbjuder till försäljning. Juhls börjar alltså producera konst för samerna.

 

Här någon stans startar alltså projektet och processen som blir Juhls silversmedja i vildmarken – den första av sitt slag på Vidda. Numera är den välkänd bland samer och turister. Under 50 år har verksamheten utvecklats och byggts ut. Idag arbetar 15 silversmeder och konsthantverkare i Juhls smedja. Verksamheten är omfattande. Den har satt Kautokeino på världskartan och betytt en injektion för samesamhället.

 

Det nya  huset har efterhand blivit ett stort komplex fullt med intressanta konstföremål, både för utställning och försäljning. Också utvändigt liknar huset inget annat i Finnmarken. Taken se ut som skidbackar och huskropparna är fogade till varann på ett oregelbundet sätt. Då makarna Juhl strävar efter att förena natur och kultur i livet och genom sin konst, har de förmodligen valt rätt plats för sina bopålar. Kautokeino är ett samiskt kultcentrum. Här finns ett museum, som fokuserar på samisk kulturhistoria, ett kulturhus med samisk teater, samisk högskola, ett center för urbefolkningar och det samiska utbildningsrådet. I Kautokeino arrangeras årligen den stora påskfestivalen med långa historiska traditioner dit tex påskbröllop hör. Här finns en kulturstig och kyrkan har en omfattande verksamhet bla med utegudstjänster, som besöks av många.

 

Juhls borde passa in i en sådan miljö, men när jag senare talar med några samer om Juhls silversmedja är de till min förvåning inte alls positiva. De tycks mena att Juhls har utnyttjat samekulturen för egen vinning och att de har, trots sitt närmast socialantropologiska sätt att närma sig samerna, har ett perspektiv ovanifrån på dem. De påstår att ingen same blivit anställd av Juhls och det beror på att de inte tror samer är kompetenta nog. Silversmedjan har inte fått den dynamiska effekt i lokalsamhället den kunde haft. Men det finns också samer som är stolta över att deras konst, genom Jyhls, blivit så känd och uppskattad.

 

Naturen på FinnmarksVidda är särpräglad med det ändlösa björklandskapet och milsvidd utsikt. Detta är den verkliga vildmarken. Landskapet är mycket lite påverkat av människan och har väl i stort sett likadant ut i tusentals år. Vintertid spelar norrskenet över himlen klara nätter och på sommaren lyser solen dygnet runt. Makarna Juhl menar att deras konst uttrycker ”essensen av et langt liv på Vidda”.

Alf Ronnby

 

 

LOKALSAMHÄLLE

BRA LIV I SMÅ SAMHÄLLEN?

 

När vi lär känna varann i olika roller genom deltagande i fotbollslaget, kyrkokören, mc-klubben, ungdomsklubben och andra lokala föreningar, kan vi uppfattas som hela människor. I det goda lokalsamhället känner nästan alla alla. Det skapar engagemang, ansvarstagande och trygghet.

 

Människor vill ingå i en gemenskap med andra, där de känner tillhörighet. I en sådan miljö går det att förutse vad som ska hända och vad man kan förvänta sig. Det är lättare att hjälpas åt och att be om hjälp. Barn får tätare relationer och kontakter till vuxna, inte bara till egna föräldrar. Det underlättar deras inväxande i samhället. Kontakten mellan generationerna underlättas och den informella omsorgen gör att de gamla klarar sig bättre och längre utan kommunens hjälp. De känner större trygghet.

 

Detta är en idealbild, men det finns sådana samhällen. Jag har själv vuxit upp i ett litet samhälle på Söderslätt. Där kände alla varann och höll också koll på varann. Det är på gott och ont. För den som är avvikande kan det vara besvärande att grupptrycket är så starkt. Normaliteten sitter i högsätet och toleransen mot den och det som är annorlunda är inte stor. Jantelagen är strängare. Det bromsar initiativ och utveckling.

 

Storstaden är motsatsen. Där finns bostadsområden där de boende i begränsad utsträckning har överblick och närkontakt med grannar. Kontakterna är ytligare, mera tillfälliga och människor känner inte varann som hela personer. De sociala skillnaderna är ofta större, brottsligheten mera omfattande, ohälsotalen större och missbruk vanligare. Storstaden har mera skilsmässor, självmord, människor som lever på socialbidrag, psykiskt sjukdom och alkoholrelaterade dödsfall.

 

I tidskriften Fokus nr 24 presenteras en genomgång och ranking av Sveriges alla 290 kommuner på 30 variabler från kommunalskatt och andel miljonärer, över socialbidrag, anmälda brott, skilsmässor, företagsklimat till lärartäthet och personal i förskolan. Det totala värdet utfaller så att Lomma framstår som den bästa kommunen i landet, alltså på plats no 1. Två andra Skånekommuner kommer bland de tio bästa: Lund och Vellinge. Kävlinge kommer på 17:e plats.

 

Ingen av storstäderna kommer i närheten av en topplacering. Tvärt om, kommer Malmö på 173:e plats. Mycket sämre blir det när vi ser speciellt på sociala förhållanden. Vad gäller anmälda brott har Stockholm bottenplatsen 290. Malmö 289 och Göteborg 286. Malmö hamnar i botten för socialbidrag och Göteborg på 288:e plats. Malmö ligger på plats 287 med skilsmässor och Stockholm 282. När det gäller alkoholrelaterade dödsorsaker får Malmö plats 272 och självmord 161. Vinnaren Lomma har följande placeringar (i samma ordning som ovan):1:64, 2:7, 3:10, 4:11 och 5:1. Den lilla kommunen Norsjö får nära nog topplacering vad gäller alla sociala frågor, dvs de har minst problem.

 

Storstäderna har andra fördelar och det är väl bla därför folk söker sig dit. Stockholm kommer på 1:a plats när det gäller etablering av nya företag, Göteborg på 11:e och Malmö på 13:e. Det finns en större och mera varierad arbetsmarknad och i viss mån ett större kulturutbud. Malmö får där en 17:e placering. Utbildningsmöjligheterna är betydligt större i storstan. Ungdomar dras dit för att den är mera mångfasetterad och spännande. Kanske är chansen också större att hitta en lämplig partner.

 

Visseltofta är ett litet samhälle i norra Skåne på gränsen till Småland. Helge å flyter stilla genom den idylliska byn. Här bor 108 personer i villor och småhus. Några fina mangårdsbyggnader finns också och ett sågverk. Kyrkan står där vitkalkad och fin med prästgården bredvid. Skolan har 50 elever. I samarbete med förskolan driver man ett miljöprojekt och vill ge barnen en ”miljöfostran”. Sysslar mycket med djur och natur.

 

Det finns fem föreningar i den lilla byn, dvs en förening per tjugonde invånare. Byalaget i Visseltofta står för en rad aktiviteter: sammankomster, konserter, utflykter och upprustning i byn. Hembygdsföreningen driver hembygdsgården och hembygdsmuseet. Till föreningslivet hör en mc-klubb (Wissbikers). Fritidschefen i Osby kommun säger att engagemanget och aktiviteten är störst i de små samhällena. Byn med det klingande namnet är kanske ett exempel på det goda lokalsamhället?

Alf Ronnby

Upplysta vägen.jpg

ÖSTUTVIDGNINGEN

”DEN SJUKE MANNEN”

 

Terroristernas bombattacker skakar Turkiet. Bomber och attentat har blivit vardagshändelser. Det hela går ut på att skrämma bort turisterna och sätta Turkiets ekonomi i gungning och förhindra en anslutning till EU. Men det är mycket annat i Turkiet som gör det tveksamt om en anslutning över huvud taget är möjligt. Kulturkrocken skulle skapa en stor oreda och stora spänningar inom unionen. Följande exempel är belysande för att vi talar om ett land som skiljer sig väsentligt från de europeiska staterna.

 

Biståndsorganisationen KOMAK har skänkt 1200 böcker om Pippi Långstrump och Alfons Åberg på kurdiska till bibliotek i kurdiska byar i Turkiet. Den turkiska staten kräver att, på KOMAK:s bekostnad, få granska varje exemplar av böckerna (!) för att kontrollera att det inte finns någon kritik av Turkiet – annars kommer böckerna att brännas.

 

EU förhandlar med Turkiet om medlemskap i unionen. Turkiet är ett muslimskt land med en annan kultur än den europeiska och det är farhågor om allvarliga kulturkrockar, tillsammans med de ekonomiska konsekvenserna, som väcker motstånd hos européerna. Att EU förlorade folkomröstningarna i Frankrike och Holland anses bero på östutvidgningen.

 

Turkiet är ett land med stora interna motsättningar och konflikter. Det gäller kurdfrågan, men också framväxten av militanta islamistiska grupperingar. Kurderna är fortfarande diskriminerade och förföljda. Det bor 11 miljoner kurder i Turkiet. De har inte samma rättigheter som andra turkiska medborgare. Tre miljoner har fördrivits från sina byar, vilka jämnats med marken.

 

Turkiet och dess militär, som ibland tycks agera på egen hand, har fått mycket kritik för att bryta mot de mänskliga rättigheterna i förhållande till kurderna. Erdoganregimen har gjort ansträngningar, åtminstone på ytan, för att anpassa statsmakten till EU:s krav. Reformarbetet går trögt och motarbetas av militären, rättapparaten och islamisterna.

 

Det turkiska samhället är långt ifrån en anpassning till Europa. I Diyarbakir visade militären åter hur man förhåller sig till kurderna. Dessa har fått nytt hopp om positiva förändringar genom EU-förhandlingarna. Men efter kurdiska demonstrationer, där många barn och ungdomar deltog, angrep soldaterna demonstranterna, vandaliserade flera bostadsområden och dödade flera personer, däribland två barn.

 

Turkiet är inte ett land med en demokrati så som vi tänker oss den. Åsikts- och yttrandefriheten sitter trångt och rättsväsendet är reaktionärt. I slutet av förra året stod 60 författare åtalade för sitt skrivande. Bara i stort sett en känd författares, Orhan Pamuks, öde intresserade omvärlden. Pamuk åtalades för att offentligt sagt att Turkiet 1915 genomförde ett folkmord på en miljon armenier och att 30 000 kurder mist livet genom den turkiska statens åtgärder. Domstolen frikände Pamuk, men åtalet visar hur förtryckande rättssystemet fungerar.

 

Folkmordet på armenier, väldokumenterat, men förnekat av Turkiet, som tidigare kallat armenierna landsförrädare, är en fråga som stör EU-förhandlingarna. Cypern är ett tvisteämne som sprätter grus i förhandlingsmaskinen. Ett annat stort problem är kvinnornas undertryckta ställning. I vissa delar av Turkiet råder en ”hederskultur” där patriarkens makt och bestämmande är förkrossande. Men det är inte bara i konservativa landbygdskulturer detta fenomen finns. Turkiet är ett land där en man kan slippa undan med 4,5 månaders fängelse för att ha slagit ihjäl sin hustrus älskare och därefter får framträda i ett populärt TV-program och med stolthet berätta om hur rättrådigt han handlat – ett föredöme för andra bedragna.

 

Turkiets regering är mycket angelägen om att landet ska komma med i EU. Det passar deras stormaktsambitioner och de ser stora ekonomiska fördelar. EU, dvs ytterst dess skattebetalare, får punga ut med mycket pengar för att hjälpa till med Turkiets modernisering. Ekonomin är inte den bästa, budgetunderskottet är nu sju procent och stora delar av samhället är ekonomiskt underutvecklat. Det är först på lång sikt Turkiet kanske kan bli en ekonomisk fördel för EU och dess företag. Möjligen kan medlemskap bromsa en islamistisk utveckling, men det kan också bli tvärt om mera konflikter. Det har redan visats genom islamistiska attacker.

 

En snutt av Turkiet ligger visserligen i Europa, men det är huvudsakligen ett asiatiskt land med annan kultur. Åtminstone på kort sikt kommer Turkiet att bli en stor belastning för de gamla EU-länderna och islam kommer att få ett ökat inflytande. Turkarna själva är inte längre lika entusiastiska för EU, när de ser att det kostar något att bli medlem. I de gamla EU-länderna är det inte många som anser att Turkiet hör till Europa. Kulturkrocken kan bli stor.

Alf Ronnby


 
gen_22.1.gif