1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

37. SVERIGEBILDER

Flicka.jpg

SVARTSKALLAR OCH ANDRA HONNÖRSORD

 

Blattar, svennar, gringos, svartskallar, bögar, flator, epiteten för något som ogillas är många. Det är klart att det känns kränkande att få sådana öknamn. Det kan vara uttryck för aggression, men kanske också skämt och säkerhetsventil. Sådant man kan skratta åt, behöver man inte ta riktigt på allvar. Ibland kan det till och med bli en fördel att strunta i den negativa betydelsen och vända uttrycket till sin motsats. Jag tänker på det numera klassiska exemplet Ingvar Karlsson, vars ansikte en del tycker ser ut som en fot. SSU gjorde ett kampanjmärke på foten.

 

Andra intressanta exempel är en arbetsförmedling för invandrare som kallas för Blatteförmedlingen. De HIV-smittade, dvs HIV-positiva på testet, kallar sig själva ibland De positiva. En ganska ny tidskrift, som riktar sig särskilt till invandrare kallas Gringo. Gringo är annars ett nerdsättande uttryck för utlänningar med obegripligt språk (jfr rena grekiskan).

 

Homosexuella har själva börjat kalla sig bögar och visar upp sig i Prideparader. Handikappade skäms inte längre för sina funktionshinder och arrangerar tex Paralympics, en internationell tävling på toppnivå, en olympiad för handikappade, eller rättare ”något utöver olympiaden”. Det händer att invandrare med svart hår själva kallar sig ”vi svartskallar”, refererande till en kollektiv, positiv framtoning och gemenskap. De som överlevde förintelsen har ett nummer tatuerat på armen. En sådan tatuering är idag en symbol för något enastående, en människas överlevnadsförmåga.

 

Detta är uttryck för människors förmåga att utveckla finurliga motstrategier, som vänder förödmjukelse till stolthet. Dylikt lyckas inte språkpoliser och rättsvårdande myndigheter med. Tvärt om, när överheten kommer in och ska styra upp moralbildningen, brukar det ha motsatt effekt. Människors attityder och uttryck på den vardagliga nivån, låter sig sällan regleras uppifrån – med mindre man har en hård och omfattande polisstat, om ens då. I sådana samhällen brukar det finnas en undervegetation av skämt, nidvisor och raljerande med myndigheterna och dess företrädare.

 

När myndigheterna ingrep mot pastor Åke Green, för att han i sin församling sagt nedsättande saker om homosexuella, har de gett sig ut på hal is. De är ute och traskar in en terräng som man trodde tillhörde diktaturer där vissa åsikter är förbjudna. Eller då domstolen dömer en 73-årig kvinna för att hon har kallat en svarthårig man svarskalle. Eller då diskrimineringsombudsmannen anmärker på att en konditor i Sjöbo (av alla platser) kallat ett bakverk Negerbollar, det vi alltid kallat dem. Undrar vad DO skulle tycka om ”stekta negerben”?

Straff är sällan en bra metod för moralisk uppfostran.  Det är en bildningsprocess och ett medvetandegörande, som förutsätter dialog och reflektion. Straffar man människor för åsikter som har en bred förankring hos folket, leder det till motståndsrörelser och trots mot överheten, vilket då är en poäng i sig. Svenska kyrkans yrkesförbud för präster som ogillar att homosexuella ska vigas i kyrkan, har lett till proteströrelser och kyrkan visar sitt odemokratiska ansikte. När HD ger ungdomar hårda straff för att de propagerat mot homosexualitet, ökar föraktet mot den auktoritära rättsordningen i de grupper som menar att homosexualitetens konsekvenser måste få debatteras.

 

Man kan undra hur det står till i Österrike där myndigheterna anser sig behöva en lag som förbjuder ifrågasättande av förintelsen. Historikern David Earvin, som gjort detta, dömdes nyligen till tre års fängelse för sina uttalanden. Kanske är detta bara en slags lagfernissa, som ska dölja att man inte gjort upp med sitt nazistiska förflutna – minns Heiders framgångar! Att döma Earvin är fel metod. Nu är han martyr.

 

Att vända det negativa till sin motsats är ofta det mest effektiva motståndet och att inte ta allting så gravallvarligt. Den 73-åriga kvinnans försvar skulle inte varit att förneka att hon sagt svartskalle. Hon kunde istället sagt: javisst, han har ju en vacker svart skalle! Vem kan förneka det? Den bästa strategin för utpekade grupper tror jag just är att vända upp-och-ner på begreppen. Vem kan ta det löjliga på fullt allvar utan att själv bli löjlig? 

Alf Ronnby

Sverigeidyllen.jpg

FASTIGHETSSKATTEN

JAGADE SMÅHUSÄGARE

 

Erland Grundé och hans fru äger ett litet hus med gråa eternitplattor på fasaden byggt 1947. Ett enkelt ”egnahemshus” men med fel läge. När de får beslutet om den nya taxeringen för 2006 tror de först att det blivit något fel. Det är för många siffror. Taxeringsvärdet har höjts med 160 procent till 4,4 miljoner! Med den sk begränsningsregeln blir det ändå ca 40 000 kronor om året att betala och till detta kommer förmögenhetsskatten. Erland och frugan är pensionärer med låg pension och kommer inte att ha råd att bo kvar i sitt hus.

 

Fastighetsskatten slår hårt i alla attraktiva bostadsområden. I Torekov på Bjärehalvön har rika stockholmare och andra köpt gamla fiskares hus för, vad folk tycker, fantasipriser. En fiskarhustru berättar att de 1962 köpte ett hus för 33 000. Idag har huset fått ett taxeringsvärde på tre miljoner och ger en fastighetsskatt på 30 000. Det klarar en ensamstående pensionär inte, om man inte har andra tillgångar, vilket sällan är fallet för fiskare. I Torekov är det inte ovanligt att enkla fiskarhus säljs för fem miljoner. Fiskesamhället har genomgått en total förändring och de gamla i byn förfasar sig över utvecklingen och att fastighetsskatten kan tvinga dem från hus och hem. De har blivit miljonärer utan att ha rört ett finge.

 

Men även i ganska ordinära bostadsområden, som i delar av Vellinge har taxeringsvärdena stigit i skyn. Lilly Veberg har ett hus i Hököpinge. Det nya taxeringsvärdet är 1,2 miljoner, en höjning med 70 procent. Fastighetsskatten blir en tusenlapp per månad. Lillys föräldrar, som är pensionärer, har ett hus på 144 kvm i Vällinge Väster. Där har taxeringsvärdet höjts ännu mera och de får en skatt på ca 2 000 i månaden. De har inga möjligheter att öka sina inkomster, bara försöka minska andra utgifter.

 

Detta är exempel på hur den nya fastighetsskatten slår i attraktiva områden och i storstadsregionerna, där efterfrågan på småhus är stor. Fastighetsskatten har varken med inkomst eller betalningsförmåga att göra. Den grundar sig på ett fiktivt värde som en myndighet bestämt. Det är en ren konfiskation och bestraffning av småhusägare. Vanligt, enkelt folk, som inte gjort annat än att råka ha ett hus på fel plats, drabbas av denna skatt. Den absurda situationen uppstått att då grannen säljer sitt hus drabbas du av högre skatt. Marknadens prisstegring på småhus sammanfaller med nya och därför höga taxeringsvärden, vilket ger skyhöga fastighetsskatter. Till detta kommer förmögenhetskatt. Men det som i grunden är fel är detta orättvisa skattesystem. Vi upplever en explosion av beskattning på boendet, som får helt oacceptabla konsekvenser. Det rycker undan mattan för hushållsekonomin för vanligt folk i småhus och följs av sociala problem och hälsorisker. Sådana skatter ska vi inte ha.

 

Det brukar heta från tex socialdemokrater att det är rika  människor som har villor och de har råd att betala. Dessutom är det en utmärkt skatt, eftersom de rika, som annars gärna fifflar bort skatten, inte kan undgå fastighetsskatten. Men det är ca två miljoner småhus i landet. Drygt 280 000 av småhusägarna har i en undersökning uppgett att det finns stor risk att de tvingas flytta pga skatten. Det är alla slags människor som äger småhus eller fritidshus (även socialdemokrater) och alltså politisk retorik att det främst är rika människor. Dessutom, om vi ska ha skatter, som folk inte kan smita från, då är det något fel med skattesystemet och människors uppfattning om poängen med att vi betalar skatt. Folk vill ha valuta för sina pengar. Det påverkar skattemoralen.

 

Genom fastighetsbeskattningen, har vi hamnat i en situation där tusentals småhusägare drabbas av kraftigt ökade bostadskostnader. Skatten drabbar dem utan egen förskyllan och får stora konsekvenser. Vi skulle knappast acceptera den typen av pålagor i andra sammanhang. Men nu vekar det finnas en folkopinion mot denna orättvisa skatt, som åtminstone fått de borgerliga partierna, genom Kristdemokraternas förtjänst, att enas om att på sikt ta bort skatten, om de vinner valet. Det kan vara just den fråga som ger dem fördel. Men kan vi lita på att de borgerliga kommer att fullfölja sitt vallöfte? För det behövs att småhusägarna håller trycket uppe.

Alf Ronnby

MASKINERNA TAR ÖVER

MASKINSVERIGE

 

Jag ringer Arbetsförmedlingen i Karlskrona. Svar: ”Välkommen till Arbetsförmedlingens nationella växel. Vet du för- och efternamn på den person du söker, tryck 1. Är du arbetsgivare eller ringer från en myndighet, tryck 2. Vill du tala med Arbetsförmedlingens kundtjänst, tryck 7.” Trycker 7. Svar: ”Välkommen till Arbetsförmedlingen kundtjänst. Är du arbetsgivare tryck 2. Du som är arbetssökande, knappa in ditt personnummer.” Gör det. Kundtjänsten i Sollefteå svarar. ”Vad gäller ditt ärende?” Jag vill tala med en arbetsförmedlare i Karlskrona. ”Det går inte. Du får tala med mig. Vad gäller ditt ärende?” Men jag vill tala med en arbetsförmedlare i Karlskrona. ”Då får du gå dit! Det går inte via telefon.” Ja, så kan det låta när vi idag ringer en myndighet.

 

Den industriella revolutionen skapade många nya arbeten. Idag ökar produktionen utan att det leder till fler arbeten. Det är ett problem som skapar arbetslöshet, samtidigt som det är en välsignelse att robotar och maskiner tagit över en mängd dåliga arbeten. I servicesektorn skapades nya arbeten, men även där börjar maskinerna ta över.

 

När robotarna tar över i servicesektorn uppstår nya problem. Den digitala revolutionen och nya informationssystem gör att vi ofta möter maskiner vid telefonkontakt, inte människor. Snart sagt varje serviceinstitution har installerat nya växlar, som sorterar inkommande samtal efter knapptryckningar. Det är inte säkert att du i slutändan kommer till en människa.

 

Vid enkla ärenden går det fort och är väl ok för de flesta. Men gamla människor känner sig förvirrade och osäkra. Värre är det om förvalen inte passar till den fråga eller det problem man vill ha hjälp med. Den vårdcentral jag ibland  besöker, har gått från ett system utan förbokning till ett med en maskin som automatiskt sköter tidsbokningen. Maskinen ger mig en tid då jag ska bli uppringd av en sköterska, om det funkar och det gör det inte alltid. Det är helt omöjligt att via telefon någonsin få tala med en läkare.

 

Förr kunde jag ringa till mitt lokala bankkontor och direkt få prata med personalen. Det är slut med det. Man kan bara ringa till bankens nationella kundcentra och det går öht inte att bli kopplad till lokalkontoret. Vill man prata med någon där måste man gå till banken. Samma är det med Posten. Det är strängt taget omöjligt att komma fram till tex brevbärarexpeditionen.

 

Ringer jag Telia för att anmäla fel på telefonen är det en maskin som tar emot. Ibland funkar det, men är det ett problem man skulle behöva förklara för teknikern – eller åtgärden inte funkat - är det helt omöjligt att få kontakt. Telia har inte den servicen och dristar man sig till att ringa Relacom (tidigare Flextronics), som står för reparationerna, blir det även där tvärstopp. Det går inte att få tala med en tekniker. Allt måste gå via Telia. Tillbaka till maskinen, men då blir det samma visa. Man kan försöka med Kundtjänst, men där är de underbemannade, eftersom man ersatt personal med maskiner och väntan kan bli otroligt lång och någon tekniker går det inte att få prata med. Tillbaka till ruta ett.

 

Ringer man Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan möter man liknande apparatsystem. Arbetsförmedlingen har centraliserat hela kundkontakten via telefon och det finns bara fem kundtjänster i hela landet. Man kan få uppmaningen att gå till deras hemsida och registrera sig och att söka jobb via Platsbanken. Vill man tala med en arbetsförmedlare måste man personligen besöka det lokala kontoret. Till sist ger man kanske upp att prata med maskiner. Dock, det finns ofta en säkerhetsventil, en tryckning för att komma till ”kundtjänst”, men de är, som sagt, (avsiktligt?) underbemannade och tämligen tidsödande.

 

Utvecklingen av Maskinsverige grundar sig på strävan till rationalisering och effektivisering och ytterst kostnadsbesparingar. Jag tror få upplever att det blivit en fördel för konsumenterna. Det känns snarare som vi är på väg mot ett samhälle där datorerna tar över mer och mer, även där mänsklig kontakt behövs. Den järnhårda lönelagen gör naturligtvis att det blir färre arbetstillfällen när maskinerna tar över och höga skatter då staten ska försörja de bortrationaliserade. Välkommen till vår sköna, nya värld!

Alf Ronnby

POLITISKT KORREKT

SVERIGE EN ÅSIKTSDIKTATUR?

 

Helen Edlund (kd) i socialnämnden i Umeå får enligt Homo Hans Ytterberg inte vara kritisk till att två lesbiska kvinnor vill adoptera ett barn. Det strider enl Ytterberg mot diskrimineringslagstiftningen och nu vill han att Umeå kommun ska betala skadestånd. Edlund anser att barn behöver både mamma och pappa och den åsikten stämmer med FN:s barnkonvention.

 

Ett av demokratins fundament är åsikts- och yttrandefrihet. Men i Sverige stiftats lagar som ger staten och dess myndigheter uppdraget att noga kontrollera att medborgarna inte yttrar förbjudna åsikter. Sverige väcker förvåning ute i Europa.

 

Vi får inte tala om personer med svart hår som ”svartskallar”. Att påstå att homosexualitet under vissa förhållanden kan leda till pedofili, är lika förbjudet, trots att det kan vara ett konstaterande, om man tex syftar på vad som hände bland ett antal präster och korgossar i USA. Vi får heller inte påstå att homosexualitet och HIV har något med varann att göra, även om det hör till HIV-historien, att det tidigt utvecklades bland homosexuella i USA. Kritik mot muslimer och islamister kan också bli hets mot folkgrupp.

 

Krogägare får inte säga att det är störande för andra gäster att två flator sitter och hånglar i restaurangen. Frågan är om vi öht får tycka och säga att vi tycker illa om någon förespeglad ”folkgrupp”? Lagrummet hets mot folkgrupp har blivit ett verktyg i händerna på alla de åklagare, som vill brännmärka alla dem som uttalar åsikter i vissa fall, vilka avviker från lagstiftarens och de rättsvårdande myndigheternas.  Det gäller även om vi bara uttrycker detta i tex en B-logg eller på en egen hemsida. Att myndigheterna vill styra vilka åsikter medborgarna har och uttrycker i vissa samhällsfrågor, är ett politiskt fenomen vi känner igen från diktaturer. Därför är det högst oroande att staten och dess myndigheter slagit in på denna väg.

 

Nu säger politiker och myndighetspersoner att lagen är till för att skydda utsatta minoriteter från diskriminering och trakasserier. Det är ett bra syfte, men då borde man ägna sig åt att ingripa då detta sker, inte då någon enbart uttrycker misshagliga åsikter. Det är kriminella handlingar som bör beivras, inte åsikter. Att ha åsiktspoliser är en farlig väg.

 

Vem eller vilka personkategorier och deras beteende blir det härnäst vi inte får ha negativa uppfattningar om? Det är paradoxalt att då samhället uttrycker ökad tolerans mot tex sexuellt avvikande, är dessa de första att själva inte visa tolerans mot människor med andra åsikter.

 

Men hur kommer det sig att vi fått en åsiktslagstiftning? En viktig faktor är den överhetsattityd som många svenska politiker har. De föreställer sig att de tillhör en klok, tänkande elit, som ska vägleda och styra medborgarnas tyckande och handlande. Därför är det helt i sin ordning att stifta lagar – med eller mot folkets vilja – som ska uppfostra och reglera människors beteende. Lagen är alltså i politikernas händer, ett uppfostrings- och lydnadsinstrument.

 

Ett annat förhållande är att det sedan länge finns starka lobbygrupper, med tillgång till massmedia och den politiska makten, som metodiskt arbetat för vissa minoriteters ställning i samhället. Detta är kopplat till föreställningen och strategin om det pluralistiska, mångkulturella samhället: en mosaik med en relativistisk kultur- och samhällssyn. Alla kulturer har samma värde. Det knyts också till uppfattningen om alla människors lika värde, som sedan blandas ihop med människors beteenden. Alla människors lika värde är numera allmänt vedertaget i vårt land, men vi brukar inte anse att allt beteende är acceptabelt eller bra – att allt går an. När det gäller de homosexuella spelar det en stor roll att de fått gehör för uppfattningen att homosexualitet är en fråga om läggning, om personlig konstitution och inte en fråga om beteende.

 

I Sverige finns alltså inte bara informella regler, formade av opinionsbildare, för vad som är politiskt korrekt att uttrycka. Det finns också ett formellt regelverk och en juristkår av språkgranskare mot vilka medborgarnas uttryckta åsikter kan vägas. Svenska politiker har nog i bästa välmening skapat lagar om hets mot folkgrupp, men inte insett att yttrandeförbud är vägen mot en åsiktsdiktatur.

Alf Ronnby

Skaudd.jpg

HUS PÅ TOPPEN

DE RIKAS PARADIS

 

Solen glittrar i Skäldervikens blåa vatten. På andra sidan viken ligger det blånande Kullaberg. Utsikten är magnifik från Dagshög. Korna betar lojt på heden, som en gång närmast var ett industriområde med stora stenbrott och stenkrossar. Graniten skeppades här ut för export bla till Danmark. Stenarbetarna bodde i enkla bostäder och slet ont i brotten. Lantbruket gick inte särskilt bra nere på den magra jorden.

 

Idag är allt förändrat på det yttre av Bjärehalvön. Brotten är nedlagda, stenkrossarna demonterade. Bara fundamenten talar om var de stod. Stugorna har blivit fritidshus. Flera gårdar har köpts upp av den rika överklassen. Torekov domineras inte som förr av fiskare, fiskebåtar och kvinnor som rensar fisk. I hamnen ligger lyxiga fritidsbåtar och allt fler fiskarstugor köps upp av mångmiljonärer. Sommartid vimlar det av turister och restaurangerna går till synes bra. På vintern är det ganska dött och stilla. Det är främst de gamla som rör sig i kvarteren. Fiskeläget är numera en sommarstad.

 

Torekov med omgivningar har blivit ett paradis för de rika i överklassen. För några år sedan köpte Antonia Axelsson-Johnsson ett hus i Torekov för sex miljoner. Sedan köpte hon en gård och jordbruksfastighet, rev hela rasket och byggde, enligt folk på bygden, nytt för 40 miljoner. Senare har hon köpt ytterligare en lantegendom.

 

De rika har upptäckt att det är ekonomiskt fördelaktigare att köpa jordbruksfastigheter än villor och fritidshus. Fastighetsskatten är lägre, man kan göra vissa avdrag för investeringar och man kan få EU-bidrag tex om man låter marken ligga i träda. Förr gick det inte an att köpa lantegendomar om man inte skulle bruka jorden och helst skulle man komma från en jordbrukarfamilj och/eller ha lantbruksutbildning. Idag finns många trottoarbönder. Åkrar görs om till hästhagar och golfbanor.

 

I Torekov kan man sommartid studera den rika överklassens diskreta charm. Gamla fiskarstugor köps för 5, 10 eller 15 miljoner kronor och får ett nytt utseende. De som har obegränsat med pengar tycks vara beredda att ge vad som helst för ett hus med havsutsikt. Och de rika trissar själva upp priserna allt mer efterhand som konkurrensen om objekten ökar. Att ha hus i Torekov är numera att få synas och frotteras med gräddan av den svenska överklassen, i vart fall med en del av den. Här kommer de åkande i sina sportbilar eller de dyraste modellerna av Mercedes eller BMW. Det hela är magnifikt.

 

Lika rolig är inte utvecklingen för de gamla fiskarfamiljerna eller andra ”vanliga medelmåttor”. Karusellen på husmarknaden har gjort dem fattiga på pengar men stenrika på fast egendom, i den mån de äger ett gammalt hus med havsutsikt. De sitter i sina stugor och ser hur grannens husförsäljning får marknadsvärdet (obs! inte bruksvärdet) att skjuta i höjden med häpnadsväckande kraft och fart. En gammal pensionär i Torekov får nu en fastighetsskatt och förmögenhetsskatt på tillsammans ca 40 000 kronor om året. Det klarar inte en pensionär om hon inte belånar huset. Men så tänker inte en pensionär. Det tycker hon är omoraliskt. Att belåna huset för att betala skatten?! Aldrig i livet!

 

De som byggde sig ett fritidshus här vid heden på 60-talet, sitter på en guldklimp. Men säljer man inte kan det snarare vara en kvarnsten om halsen. Heden är nu naturreservat och här släpps i princip inte fram någon mera bebyggelse. Attraktionskraften är enorm. Dock händer det att en och annan bonde kan få bygga sig ett undantag vid reservatet, för att underlätta generationsskiftet på gården, som det heter. Men inte är det några enkla stugor som byggs utan villor i flermiljonsklassen.

 

De som blir lyckliga på den här utvecklingen är kanske de arvingar, som planerar att sälja kåken efter gamla mamma eller det ärvda fritidshuset. Granne med huset vi hyr några veckor på sommaren ligger ett fritidshus byggd på 60-talet. Gamle smeden, som ägde huset, dog för några år sedan. Huset har stått oanvänt och fukt, mögel och röta har gjort det till ett vrak, bara att riva. I sommar har det sålts för 4,2 miljoner, till men för en fattig socialarbetare i grannhuset. Ja, det yttre av Bjärehalvön har förvandlats till de rikas paradis, men ingen hör en fattigs bön – mer än kanske Kristdemokraterna?

Alf Ronnby


 
gen_22.1.gif