1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

36. Vänstern idag

Familjen Webb.jpg

VRÅNGBILDEN AV VÄNSTERPARTIET

 

De flesta massmedier har frammanat bilden av att kommunisterna tagit makten i Vänsterpartiet. Kommunist refererar till Sovjetkommunismen. Budskapet har förstärkts av att partiledaren Lars Ohly kallar sig kommunist. En del unga vänsterpartister säger också att de är kommunister. Men ser vi till vad de vill, är den nuvarande partilinjen snarare, en traditionell, socialdemokratisk folkhemsmodell.

 

År 1998 gör Vänsterpartiet ett av sina absolut bästa val och får 12 procent av rösterna. Den nya positionen i riksdagen med 34 nya mandat, gör att socialdemokraterna blir mera intresserade av ett samarbete. Statens finanser är dåliga och Vänsterpartiet kommer att stödja stora nerskärningar av de offentliga utgifterna. Ledningen med Gudrun Schyman går också med på att man ska sälja ut statliga bolag, för att få mera pengar i statskassan. Socialdemokraterna har kastat den klassiska keynesianismen över bord och blivit goda nyliberaler.

 

Det börjar med utförsäljning av Telia och följs av ytterligare försäljningar på 153 miljarder kronor. Vänsterpartiet accepterar också att man sätter ett utgiftstak för statsfinanserna, vilket omöjliggör en offensiv statlig politik. För denna privatiseringspolitik finns inte stöd i Vänsterpartiets kongressbeslut, valmanifest eller bland majoriteten av medlemmarna.

 

På partiets kongress i Växjö får partiledningen och riksdagsgruppen mycket hård kritik. Kongressen beslutar att partiet inte ska ställa upp på fler utförsäljningar. Ändå går viceordförande Johan Lönnroth ut och säger till media att överenskommelsen om utförsäljningarna står fast. Han, Gudrun Schyman och Lars Beckström (ek talesman) anser: om kongressen tar beslut som partiledningen inte vill eller kan genomföra i samarbetet med socialdemokraterna, har kongressen spelat ut sin roll.  Partiledningen måste hantera den praktiska politiken, heter det.

 

Det finns fler intressanta exempel på hur makten korrumperar vänsterpartister. Landstingsrådet Björn Grip genomför besparingar i sjukvården i Norrköping på 300 miljoner, vilket leder till stora demonstrationer. I Göteborg har kommunalrådet Rune Hjälm bländats av köp-och-säljsystemet och konkurrensutsättning av kommunala verksamheter. Han bolagiserar KomVux, vilket leder till att verksamheten får läggas ner, i den heliga konkurrensens namn och 300 lärare blir arbetslösa.

 

Den mest framgångsrike nyliberalen i Vänsterpartiet Stig Henriksson, styr med kraft i Fagersta, i samarbete med Moderaterna. Han sätter en ära i att kommunen inte har några skulder och tror att man ska sköta kommunens ekonomi, som man sköter ett hushålls ekonomi. Vänsterpartiet är ett intressant exempel på hur den nyliberala tidsandan smyger sig in i den förda politiken bland annat genom samarbetet med socialdemokraterna. Inte ens moderaterna i Fagersta tycker att de samarbetar med kommunister eller socialister. De så kallade förnyarna: Gudrun Schyman, Johan Lönnroth, Lars Beckström, Stig Henriksson, Björn Grip och Rune Hjälm och dit kan Karin Svensson Smith och Jonas Sjöstedt också räknas, börjar driva sin egen nyliberala politik. När de får bakläxa av kongressen och 2002 åker ur partistyrelsen, börjar de fraktionera för att på nytt ta makten. Lönnroth går ut och kallar motståndarna kommunister. Plan B ska sättas i verket, medlemmarna vilseledas.

 

Men kupplanerna lyckas inte. Många unga har blivit medlemmar i partiet och de vill, tillsammans med kongressmajoriteten, ha en radikalare politik och inte sitta i knäet på socialdemokraterna. Samarbetet med socialdemokraterna har förstärkt den nyliberala politiken. Men det de unga vill ha, är inte någon sovjetkommunism. Nej, det kanske häpnadsväckande för vissa journalister, är att de vill ha en klassisk keynesiansk politik med en stark stat och offentlig sektor. Ja, det är faktiskt en klassisk folkhemspolitik de argumenterar för, där staten modererar kapitalismens värsta effekter.

 

Det är alltså en klassisk socialdemokratisk folkhemspolitik som journalisterna kallar kommunism. Det säger något om tidsandan på 2000-talet. De nyliberala förnyarna har backats upp av media och keynesianerna kallats extremister.  Kommunism är nu att hålla på folkhemsmodellen mot den reaktionära nyliberalismen och ekonomismen. Vi har förflyttat oss långt till höger i politiken.

Alf Ronnby

Terrorism

VEM ÄR TERRORIST?

 

Atef Adwan kom  trots EU:s, Frankrikes och Israels protester. Adwan är medlem i den av EU och USA utpekade terroristorganisationen Hamas och flyktingminister i den palestinska regeringen. Kan man vara minister i en demokratiskt vald regering och samtidigt terrorist? Ja, det beror på vilket perspektiv man väljer.

 

Av tradition och i folkrätten brukar inte regeringar, deras ministarar och för den delen deras krigare kallas terrorister, oavsett hur de beter sig. Formellt sett upphörde Hamasmedlemmar att vara terrorister när de blev regeringsmedlemmar. Regeringens väpnade styrkor är inte längre terrorister. Även om de använder våld. De flesta regimer i världen använder fö våld.

 

Samma förhållande gällde den gång Menachem Begin, medlemmen i den judiska terroristorganisationen Irgun, blev premiärminister i Israel. Som ledare för Irgun gav Begin order att spränga King Davids hotell i Jerusalem 1946. Hela 86 personer dödades och många skadades. År 1948 anfölls den palestinska byn Deir Yasin av Irgun och Sternligan (en annan judisk terroristorganisation) och flera hundra palestinier dödades. Detta blev upptakten till att 700 000 palestinier flydde. De förlorade hus och hem och har sedan dess levt i flyktingläger.

 

Vi har i historien ett antal berömda terrorister, då kallade frihetskämpar: Emiliano Zapata och Pancho Villa i Mexico, Mao Tse-tung i Kina, Fidel Castro på Cuba, Che Guevara i Latinamerika, Ho-Chin-Minh i Vietnam och Yasser Arafat i Palestina samt Menachem Begin och Ariel Sharon i Israel. Flertalet av dessa har fått höga politiska poster och accepterats i världssamfundet. År 1979 fick Begin Nobels fredspris! Synen på vem som är terrorist sitter alltså i betraktarens öga. Det som för 20 år sedan kallades befrielserörelser benämns efter den 11:e september i Väst vanligen terroristorganisationer.

 

Konflikten i och kring Palestina är en källa till mycket våld som idag kallas terrorism, NB om det inte utförs av Israel. Men de som kritiserar och fördömer Hamas och tex Hizbollah och andra motståndsgrupper, talar ofta med kluven tunga. Den israeliska staten är en organisation som ytterst vilar på våld och terror. Judar har långt före Kristus bott i området tillsammans med många andra folk. På 1800-talet bestämde sig sionisterna att bilda en judisk stat i Palestina. Massinvandring av judar till Palestina, skapade konflikter med araberna. I början av 1900-talet fick sionisterna stöd för sin sak av britterna, som var kolonialherrar över området. Konflikter och gerillakrig skapade kaotiska förhållanden, som britterna ville komma ur. Förintelsen under andra världskriget gav judarna sympatier och var en av anledningarna till att FN accepterade en delning av Palestina i en judisk och en palestinsk stat. Detta ledde omedelbart till krig, som judarna vann. Resultatet blev flykt och fördrivning av tusentals palestinier. De fick skörda den bittra frukten av nazisternas sådd.

 

Palestinierna har i grunden aldrig kunnat acceptera att judarna snodde deras land. Sedan kriget 1967 ockuperar Israel Västbanken (och Gaza) som enligt FN-beslutet var palestiniernas. Israels ockupationsmakt har varit grym och hård, med ständiga husrannsakningar, expropriationer av palestinsk mark, kollektiva bestraffningar, krossade hem, mord och likvidering av motståndare, beskjutning av civila och en mängd andra brott mot folkrätten. Dessa brott begår Israels regeringar ständigt därför att man inte accepterar att de ockuperade gör motstånd Israel bryr sig inte om FN och FN-beslut. Man har tom förföljt och mördat sina motståndare på andra håll i världen, genom sin säkerhetstjänst. Om det inte vore en regering och dess krigare som genomförde sådana handlingar, skulle det kallas terrorism.

 

Har ett ockuperat folk rätt att göra motstånd? Vem skulle komma på idén att kalla de norska motståndsmännen terrorister. EU och USA kräver att Hamas tar avstånd från våld och terror. När kommer de att rikta samma förnuftiga krav till Israel? Hamas måste erkänna Israel. Men det är att begära mycket att de plågade ska erkänna en ockupationsmakt. EU och USA försöker knäcka den demokratiskt valda palestinska regeringen genom bojkotter. Demokrati är bra när de valda har rätt åsikter.

Indians 2 Webb.jpg

NATO

FÖRSVARET NATOANSLUTS I SMYG

 

Sveriges försvar håller successivt och systematiskt på att bli totalt Natoanpassat. Detta sker utan tydlig debatt och politiska beslut. Kanske är vi också på väg att få en yrkesarmé, också detta utan politiska beslut. Inom inte allt för lång tid kommer medborgarna att stå inför fullbordat faktum.

 

Bakgrunden är bland annat Sveriges deltagande i EU:s gemensamma försvarspolitik. Sverige deltar aktivt i uppbyggnaden av den nordiska snabbinsatsstyrkan, en bataljon på ca 1 200 man. Försvarsmakten planerar för att det utöver insatsstyrkan, ska finnas 2 000 militärer i utlandstjänst. Redan nu finns ca 1 000 man i utlandstjänst. Alla dessa är yrkesmilitärer och de tjänstgör och kommer att tjänstgöra i EU-Nato-ledda operationer. Idag arbetar 581 svenska yrkessoldater under Nato i Kosovo och Afghanistan. Det är också fullt möjligt att svenskt stridsflyg kan komma att sättas in i internationella operationer ledda av Nato.

 

Sett i relation till att Sverige idag bara kan mobilisera mellan 10 000 och 30 000 man är alltså en inte obetydlig del yrkesmilitärer. Det är inte som under det kalla krigets dagar, så vi kunde mobilisera 700 000 man. Att delta i Natoledda operationer har blivit en möjlighet för svenska soldater att genomföra avancerade övningar. Men detta förutsätter samtidigt att materiel, utrustning och teknik är anpassade till Natostandard. Detta medför också att mycket av militärens utrustning inte längre duger. Utrustning för miljarder kronor har ställts i förråd eller sålts för en spottstyver. Till exempel står 200 pansarbandvagnar, som aldrig använts efter inköpet, undanskuffade i ett förråd. Resursslöseriet kan få vem som helst att häpna. Och svenska officerare sitter med i olika Natostaber. Chefen för Sipri (internationella fredsforskningsinstitutet) menar att Sverige redan är med i Nato till 90 procent.

 

Detta är en utveckling av det svenska försvaret, som allmänheten nog inte är medveten om. Vi tror nog lite till mans att det är ett starkt invasionsförsvar som gäller. Men istället är det alltså i EU- och Natosammanhang som svensk militär uppträder på den internationella scenen. Genom detta kommer vi att dras in i krigsoperationer som vi annars kunnat hålla oss utanför. Frågan är hur mycket talet om svensk neutralitet är värt idag?

 

Hittills har få svenska soldater i modern tid stupat under utlandsuppdrag. Senast hände det i Afghanistan. Men det blir sannolikt annorlunda i framtiden med ökade insatser i olika krigsområden i världen. Vi kommer att se hur svenska soldater såras och dödas trots att vi lever i ett fredligt hörn av världen. Det kan också hända att våra soldaters insatser i tex Afghanistan leder till att den internationella terrorismen drabbar Sverige. Man kan undra om den svenska opinionen är med på det tåget och tycker att det är så våra 40 miljarder av skattepengarna, som går till försvaret, ska användas? Det är lätt att få känslan av att EU- och Natofrälsta politiker och officerare, som gillar att vara med i Natostaber, för sin egen militärpolitik över huvudet på oss andra.

 

Opinionsundersökningar brukar visa att det finns en majoritet som är motståndare till att vi ska gå med i Nato. Idén om alliansfrihet är grundmurad hos svenska folket. Formellt har vi lyckats hålla oss neutrala i 200 år. Natoengagemanget ökar riskerna att bli indragen i krigshandlingar. Även idén om allmän värnplikt har stark förankring hos allmänheten och det finns en stark misstro mot att ha ett försvar, som endast bygger på yrkesmilitärer. Ett folkförsvar ska vara förankrat hos folket och det sker bäst genom värnplikten, varigenom många blir delaktiga i försvaret.

 

Även demokratiska aspekter brukar framhållas för ett värnpliktsförsvar då medborgarnas demokratiska kontroll blir starkare och de värnpliktiga själva – till skillnad från yrkesmilitärer – känner sig som en del av folket. Det finns exempel från många håll i världen där yrkesmilitärer ställts mot medborgarna i orostider. Värnpliktiga soldater är obenägna att angripa sina landsmän. Den nya linje som krafter inom försvaret valt, är jag övertygad om inte har stöd hos den svenska allmänheten. Via EU är man är på väg att lura in oss i Nato.

Alf Ronnby

 

 

POLISEN

POLIS, POLIS POTATISGRIS

 

Åke Djervsten går fram till polisbilen och knackar på rutan. Polismannen öppnar.  Åke lutar sig in och säger, att det är några ungdomar som buskör med sina mopeder uppe i skogen. De skrämmer de vilda djuren, säger Åke. Polismannen verkar föga intresserad och när Åke står på sig, kliver polisen ur bilen och griper tag i Åke. Från förarplatsen rusar en kvinnlig polis ut och polismannen drar sin batong och börjar slå på den 64 år gamle Åke. Han försöker skydda sig med armarna och vacklar omkring. Attacken slutar med att polisen trycker in Åke i polisbilen.

 

För en betraktare verkar det hela obegripligt. Vad var det Åke sa till poliserna, som gjorde dem så rasande? Poliserna skriver i sin rapport och säger i rätten att Åke uppträtt aggressivt och antastat dem. Åke skulle blivit dömd för våld mot tjänsteman, men i just detta fall av polisbrutalitet, har en övervakningskamera på macken där det hände, filmat hela händelseförloppet. Polisernas rapport och vad de säger i rätten stämmer inte alls med filmen. Nu blir det istället poliserna som döms för osant intygande och misshandel. Hovrätten mildrar till enbart tjänstefel.

 

Åke hade tur som slapp undan med blåmärken och förskräckelsen. Samma tur hade inte Osmo Vallo, som blev ihjälslagen av poliser. De har inte blivit dömda. Det verkar behövas starka vittnen eller helst filmupptagning som motsäger vad polisen rapporterar. Kårandan påbjuder att poliser stöttar och håller varann om ryggen. För en vanlig medborgare, som hamnar i klammeri, är det nästan hopplöst att få rätt mot polisen. Det har gått så långt, att justitiekanslern uppmärksammat att poliser far med osanning för att skydda sina egna intressen.

 

Nyligen uppmärksammades på nytt ett märkligt fall av polisbrutalitet i Bohusläns skärgård. Det är hamnfest på Hyppeln och fiskaren Sune Hagberg är där med kompisar. De har varit på en förfest och är upprymda och aningen runda under tofflorna. Tre poliser, en kvinna och två män, finns på festplatsen. Sune Hagberg får för sig att han, lite på skoj, ska bjuda upp den kvinnliga polisen. Hon har hästsvans och Sune stryker med handen över den, samtidigt som han ber om en dans. Men det skulle han aldrig gjort. Den ene polismannen får snabbt fram sin batong och slår Sune hårt över armen. Det gör mycket ont och Sune blir förbannad. Det slutar med att poliserna bryter ner honom och trycker in honom i polisbussen. Där pressar de ner Sune så hårt att ena axeln går ur led och senfästet bryts. Det blir en allvarlig skada och gör fruktansvärt ont, men poliserna struntar i det och låser in Sune i en cell över natten.

 

Först nästa dag får han komma till läkare, som konstaterar en allvarlig skada. Sune blir opererad, men axeln kommer aldrig att bli helt återställd. I rätten ger de tre poliserna en helt annan version av vad som hänt. Trots att den kvinnliga polisens utsagor är både inkonsekventa och ologiska, tror rätten på poliserna och de går fria.

 

Det finns bland poliser, liksom i alla yrkesgrupper, rötägg. Men här handlar det nog inte om detta. I det här fallet, liksom i fallet Åke Djervsten, är problemet inte bara att poliserna uppenbarligen ljuger, vilket är allvarligt nog, men de saknar också social kompetens. Hade de varit bättre på att förstå människor tex på festplatsen och en fiskare som Sune i den miljön, hade de naturligtvis tagit Sunes invit till den kvinnliga polisen som ett skämt. Man skulle mött Sune med ett skämt tillbaka och inte med batong.

 

På mitt sommarställe har jag en polisman som granne och vi pratar ibland om polisarbetet. Jag har förstått att det ibland är de yngre, mindre erfarna, poliserna som är för ivriga på att ingripa tex i samband med fester. De har inte tillräcklig distans till sitt uppdrag och för lite träning kring hur man handskas med förfriskade människor, så att det inte blir ”en dramatisering av ondskan”.

 

Det är allvarligt för förhållandet mellan polisen och allmänheten om polisen tror att det är genom hårdhet, greppteknik och våld de ska hantera människor i stökiga situationer. Vi skulle behöva poliser av den typ som jag minns från min barn- och ungdomstid. Den stabila och lite godmodiga typ man kunde ropa ”Polis, polis potatisgris” till och de bara skrattade.

Alf Ronnby

Maya.jpg

Samekamp

PROTESTEN LÖNADE SIG

 

I samebyn Máze vid Altaälven, på Finnmarksvidda, skattar man sig lyckliga att byn inte dränktes vid dämningen och kraftverksbygget i älven 1970. Många minns den mycket uppmärksammade protesten och demonstrationerna mot utbyggnaden. Samerna kände sig allvarligt hotade och älvräddare från hela norra Europa strömmade till Alta för att stoppa projektet. Det lyckades inte.

 

Men man nådde i alla fall att rädda byn Máze från att dränkas.. Máze ligger sju mil söder om Alta, på vägen mot Kautokeino. Här bor 350 människor och 98 procent är samer. Hälften av samerna lever på rendrift.  Det finns också fyra lantbrukare i byn. Några få arbeten finns i skolan och på dagis. Man har affär med bensinmack och ett café. Klemmet berättar om arbetet i stenbrottet, där man bryter Mázekvarsit, en grönglänsande ädelsten, som används till bla smycken. Det mesta går på export till Italien.

 

Samekvinnorna Ellen Marit Sara och Marit Keimi Eira (som markerar att de använder alla tre namnen) berättar att de unga samerna har dålig samisk identitet. De lever och går klädda som norrmän och det tycker dessa båda, lite äldre kvinnor, är dåligt. Själva har de även till vardags fina samedräkter. ”Fast när vi går i kyrkan, är vi mycket finare”, säger de.

 

I Norge bor ca 50 000 samer, de flesta i Finnmark. Exakt hur länge samerna funnits här, är osäkert, men kanske i 10 000 år. I Finnmark finns också sk sjösamer, som inte har renar, men lever på fiske. För den samiska kulturen är renen central och rendriften kräver stora landområden. Kampen om Altaälven blev därför både viktig och dramatisk. Staten sände upp 600 poliser för att mota bort demonstranterna. Samen Nils Somby försökte spränga bron vid Stilla, på den väg som leder fram till kraftverksbygget. Det gick illa och han sprängde bort sin ena hand, flydde till Canada och blev adopterad av en indianstam. Men Altakampen blev ändå en vändpunkt och en början på en positiv utveckling för samerna vad gäller deras rättigheter och inflytande i samhället. Samernas parlament Samediggi (sametinget) i Karasjok är delvis ett resultat av striderna king Altaälven.

 

Samerna har länge varit diskriminerade och tidigare i historien förföljda. Fortfarande känner sig 28 procent diskriminerade (enl NIBR) Endast två procent av studenterna vid högskolan i Finnmark är samer. På 1800-talet emigrerade många finnar, som här kallas kvener, till Nordnorge och deras språk och kultur lever här. Under andra världskriget blev Finnmark hårt drabbat av tyskarnas ”brända-jorden-strategi”. När tyskarna drog sig tillbaka från Nordnorge, brände de alla byar och samhällen och människorna fick fly. 11 000 bostadshus brändes och bara några få kyrkor sparades. Gammal bebyggelse hittar man nästan inte alls i Finnmark.

 

Idag står de traditionella fiskesamhällena inför stora utmaningar. Fångsterna skickas till Kina för filéing och packetering och sänds därefter tillbaka till Europa. I tex Kåfjord står en stor fiskfabrik övergiven. Många arbetstillfällen har gått förlorade. Men det nya gas- och oljefältet Snöhvit utanför Hammerfest ger många nya arbetsplatser och ekonomin i Hammerfest och Alta går upp, aktiviteten är stor och bostadspriserna har fördubblats sedan 2004. Idag kostar en ordinär villa flera miljoner.

 

I början av juni, då jag besöker Finnmarken, har björkarna nyligen slagit ut. Björkar är nästan de enda träd som finns här. Uppe på högplatån Finnmarksvidda har träden bara fått musöron och fjälltopparna i norr lyser vita. Solen är på himlen dygnet. Midnattssolen är förutsättningen för jordbruk här.

 

Ute vid kusten är landskapet dramatiskt med djupa fjordar och höga fjäll, som störtar ner i fjordarna. Vägarna slingrar sig som ormar in och ut i vikar och fjordar. Nu går inte solen under horisonten på två och en halv månad. Mitt i natten är det ljust som på dagen, småfåglarna kvittrar och göken gal i fjällsidorna. Detta är en tid på året då finnmarksfolket knappt sover. ”Sova får man göra på vintern”, säger de. Mörkertiden är från slutet av november till slutet av januari. Då ser man aldrig solen. Men det är inte knallmörkt. Dagsljuset är magiskt blått. Klara nätter ser man garanterat norrsken. Då vandrar de döda samernas själar över himmelen.

Alf Ronnby


 
gen_22.1.gif