1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

35. Danskhat på export

Vänner Webb.jpg

VÅR TIDS SKRIDSKOÅKARE

 

Marsmorgon. Solen lyser från klarblå himmel. Blankisen ligger bländande svart. Då och då hörs kraftiga knallar. Solens värmande strålar sätter materian i rörelse. Råkarna, som frusit till under natten, öppnar sig igen. De mindre isflak, som bryts loss av ismassornas rörelse, rasar ner i vattnet med ett krasande ljud och ett plask. Tillfälliga isbildningar, som uppstått i sprickor och råkar under nattkylan, överlever inte den solida, tjocka ismantelns rörelser. Det snabbt skapade förgås lika fort.

 

Blankisen lockar till sig många skridskoåkare, långfärdsåkare. De kommer i grupper, klubbar och föreningar. Standardutrustade: långfärdsskridskor, stavar eller pikar, isdubbar hängande kring halsen, ryggsäck innehållande klädombyte i täta plastpåsar och matsäck, vindtäta byxor och jackor, svarta och/eller röda. Disciplinerade grupper åker i formation på gåsarad. Först åker ledaren eventuellt med klubbens flagga fladdrande på sin pinne, fäst på ryggsäcken. Med ett småfräsande, ibland klapprande, ljud glider de fram över isen i hög hastighet.

 

De mindre disciplinerade, åker i droppliknande formation. En och annan nybörjare eller äldre, som inte riktigt klarar tempot, släpar efter. Några friåkare, ensamvargar och solitärer syns också. Unga, starka, vackra grabbar åker gärna i team för sig. Hastigheten och uthålligheten är betydligt högre och stilen mera professionell. Utan till synes större ansträngning, susar de förbi alla andra. De är i karriären och framgången beror på benstyrkan, ambitionen och den fulländade tekniken. Högst självmedvetna äger de det senaste i utrustning, framförande och stil. De är välinformerade och har solglasögon för att inte bländas och bli fartblinda.

 

En annan egenskap är att de har långa ben, som lätt hoppar över råkarna. Där de mindre avancerade tvekar och fumlar och ibland trampar fel, tar eliten ett djärvt hopp över till ny fast is och fortsätter obekymrade i hög fart framåt. Skrattar lite åt dem som tvekar att hoppa. De senfärdiga, eftertänksamma och försiktiga hamnar alltid på efterkälken. Höghastighetssamhällets logik gäller också på isen. Elegans och precision i stil och framförande, den självmedvetna djärvheten, som markerar stor självtillit och det höga tempot, allt medverkar till intrycket av framgång och suveränitet. Långfärdåkarnas yuppies.

 

Men någon gång händer det att de suveräna gör en felbedömning eller har lite för bråttom. Då tar isen tillbaka sitt. Det behövs bara ett felhopp, felbedömning eller missad kontroll av isen för att plurra i råken. Den långsamme och prövande råkar inte ut för detta. Men ibland sviker modet och de blir stående på fel sida. Kvinnor med kortare ben och mindre djärvhet, som kanske tänker för mycket över situationen: att hoppa eller inte hoppa, börjar lätt tveka. För att ta det säkra före det osäkra, låter kvinnorna de långbenta och självsäkra männen gå före och visa vägen. Men det händer ändå att tjejerna plurrar, därför att de inte har rätt benlängd, inte helt anammat männens stil eller inte har samma självtillit och gå-på-anda.

 

Att plurra i en råk är inte roligt. Det är iskallt, men ingen katastrof. Man tar sig upp igen. Livet går vidare. Det är inte som när man i början av säsongen, susar för långt ut på tunn is. Då är man illa ute, särskilt om man är lämnad åt sig själv. Inom närhåll finns inget fast att återgå till. Vart man än försöker ta sig upp, bryts isen sönder. Klokast är att återvända varifrån man kom. Men har man hunnit för långt ut på den hala, tunna isen, finns kanske ingen möjlighet att återvända till det hållbara. Ensam i det iskalla vattnet är katastrofen ett faktum. Man kan hälsa hem. Här erfordras livlina och en räddare i nöden. Då kan det trots allt bli en lycklig fortsättning på livet. Hemma i stugvärmen, med ett varmt bad, omsorg och kärlek återvänder livsandarna. Efter en sådan erfarenhet blir livet aldrig som förr. Det blir underbart och varje sekund värd att leva. Attityden ödmjukare.

 

Det har blivit mycket populärt att åka långfärdsskridsko. För varje säsong ger sig allt fler ut på isarna, särskilt unga människor.  Skridskoåkningen ger uttrycksmöjligheter, självpresentation, gemenskap och image. Just vad unga i vår tid söker.

Alf Ronnby

Politiskt korrekta intellektuella

DANSKHAT PÅ EXPORT

 

Ett antal danska intellektuella gör sitt bästa för att svärta ner det danska folket i omvärlden. Den påstådda, självgoda, danska medelmåttan och kryptofascismen hängs ut till allmän beskådan. Vad tror man att Danmark vinner på detta? Kanske gäller det mera, som ofta bland intellektuella, att själva få synas och höras.

 

Suzanne Brøgger, Klaus Rifbjerg och tio andra författare gjorde i december ett upprop i Politiken till ”de annorlundas” försvar, de ”med en annorlunda framtoning”, ”de svaga och förföljda”, en etnisk minoritet, som ”bara ses som en anonym, ansiktslös grupp och inte som människor”, ”våra muslimska medborgare”. Förmodligen syftar de på muslimska kvinnor, som under islamskt patriarkat knappt får lämna hemmet och unga muslimska kvinnor, vilka inte själva får avgöra vem de ska gifta sig med. Och som riskerar livet om de inte lyder.

 

Författarna menar att ”En regel (gäller) för oss och en annan för dem.” Men vi kan vända på resonemanget. Muslimer vill att vi ska acceptera deras auktoritära, religiösa moral, där de kräver att andra regler ska gälla för dem än vad som gäller för oss andra i samhället. Det hade varit på sin plats att dessa upplysta författare gjort ett upprop till de verkigt förtrycktas försvar, de ”olydiga”, unga kvinnor och män, som hotas av hederns långa knivar, eller för dem som riskerar dödsstraff för att de gått över från islam till kristendomen. Men om detta säger man inget. Tolerans är ett bra förhållningssätt. Men alla religiösa och andra dogmer och lärosatser är inte lika bra. Det vill de intellektuella få oss att tro, i toleransens namn, samtidigt som de förfäktar sina egna.

 

En av undertecknarna av uppropet, författaren Carsten Jensen, publicerade nyligen en artikel ”Lilla lyckliga landet”. När man läser den, undrar man verkligen hur Jensen kan älska sitt land, men hysa ett så intensivt hat mot danskar. ”Dansken idag står mitt i ett mentalt ruinlandskap…” ”Han visar sig oförmögen att redogöra för några som helst visioner för sitt land.” Han uttrycker ”en allmän känsla av vanmakt och ömsom en stupid, ogrundad känsla av att vara förmer.” Han ”drömmer om en ny gemenskapskänsla….”, men det är alltid ”någon som står ivägen: de andra.” Därför återuppväcks hans ”så militant proklamerade danskhet”.

 

Det danska folket har gett nationalismen en moralisk, upphöjd gestalt i dyrkan av danskheten, vilken gestaltas i ”lyckans land med måtta”, ”det lilla som identiskt med det goda” och en ”skamlösa tillbedjan av den egna medelmåttan.” Danskar är extremt toleranta mot sig själva, men inte mot andra. ”Vi tål inte att leva inpå en livshållning som inte bekräftar för oss att vi är bäst.” ”Vi är framtiden.”

 

Hela Carsten Jensens artikel är en tröttande litania av anklagelser mot det vanliga danska folket. Samtidigt är det en slags intellektuell lek med ord, massor med ord, staplade på varann, utan att denne författare lyckas få fram särskilt mycket av substans. Man kan också uppfatta artikeln som en intellektuell rappakalja. Under de år jag arbetat i Danmark har jag inte upplevt den unkna medelmåtta och självgodhet som Jensen basunerar ut. Tvärt om, är det några som kan uppträda som självgoda och överlägsna, är det de intellektuella.

 

En annan intellektuell, som ägnar sig åt att hänga ut Danmark i Sverige, är professor Lars Dencik. I januari publicerade Dencik en artikel i Politiken och senare också i Sydsvenska Dagbladet: Om ett land som bytt ansikte. Resonemanget om den simpla, danska, medelmåttan och kryptofascismen känns igen i båda artiklarna. Lars Dencik skriver om den unkna danskheten, som gömmer sig i villaområdena (parcelhusen) bakom ligusterhäckarna. Det är där han hittar ”ligusterfascisterna”, dvs de reaktionära i invandrarfrågorna. Men egentligen är detta bara en reflex av något mycket större och hemskare, nml uppfattningen om den äkta ”danskheten” hos massorna.

 

Professor Dencik jfr med talet om ”folksjäl” och den mylla ur vilken fascismen växte fram i 1930-talets Tyskland. I Sverige har intellektuella ibland kallat motsvarande fenomen för ”hembygdsfascism”. Dencik ställer en bred, dansk självuppfattning på huvudet genom att hävda att danskheten består i ”att vara vanlig, medelmåttig – och just därför förmer än andra”. Professorn ondgör sig över det jämlikhetsideal som finns i Danmark, i den danska folksjälen och kallar detta en hyllning av medelmåttigheten.

 

Det man kan vara stolta över i Danmark och de nordiska länderna, är att vi lyckats utveckla de mest jämlika samhällena på jorden. Detta är värt att hyllar. Självklart vill vi då inte anpassa oss till reaktionära, religiösa moraluppfattningar och attityder, som kommer hit med muslimska invandrare och flyktingar. Vi vill inte heller acceptera att det, i mångkulturalismens namn, utvecklas öar med civila ordningar från ytterst förtryckande och förgångna tider. Muslimer som kommer hit från det islamska förtrycket, borde glädjas åt den jämlikhet och frihet, som råder här. Och det gör de nog också. Många muslimer blir också sekulariserade då de lever i moderna, demokratiska och friare samhällen.

 

Men den islamska världen sänder ut sina profeter och imamer som indoktrinerar de unga och vilsna, så de självmant återvänder till civilisationens utmarker. Sådana uppviglare i prästkappa bör vi visa på porten. Och inte låta oss vilseledas av politik, som förklätts till religion. Det handlar inte om religion och religionsfrihet utan om politiska islam, vilket är något annat nml militanta islamisters propaganda för att, som de tror och hoppas, skaffa sig världsherravälde. En ledande dansk muslim och politiker i Radikale Venstre Naser Khader har länge varnat för att de islamistiska grupperingarna inte är att leka med. Imamen i Islamsk Trossamfund, som uppviglat muslimer i Mellanöstern mot Danmark, har hotat spränga Khader i luften.

 

Erkännande som likvärdig människa vinner man lättast om man anpassar sig till det samhälle man lever i. Det gäller för muslimer såväl som för alla andra, att om man smälter in i det danska eller svenska samhället, blir man lättast accepterad. Integration och erkännande går hand i hand. Det vet också de förnuftiga muslimer, som kommer till våra samhällen.

 

Alf Ronnby

Docent

Göteborgs universitet

Tidigare på Roskilde universitetscenter

 

 

Alfs collage copy.jpg

Rovdjurspolitik

SKJUTA VARG

 

Stig Engdahl står vid sin gård i Gölanda i Dalsland och ser vargen komma på väg mot fårhagen. Han skrämmer iväg den. Men vargen kommer tillbaka. Då tar Stig fram bössan och skjuter vargen. Vem skulle inte gjort detsamma?! Jag skulle definitivt gjort det. Dagen före hade vargen varit där och rivit tio av Stigs får. Men juristerna på Hovrätten i Göteborg tycker att vargen är viktigare än Stig och hans får. De dömer Stig till sex månaders fängelse.

 

Fallet Engdahl visar i blixtbelysning gapet mellan landsbygdsbornas rättsmedvetande och statens, domstolens och juristernas. De senare håller sig till paragraferna och bryr sig inte om att förstå Stig och situationen. Deras perspektiv sammanfattas i paragraf 28 i jaktförordningen. Eftersom vargen just denna dag, i just detta sanningens ögonblick, ännu inte hade hunnit sätta tänderna i något av Stigs får, var det inte en nödsituation. Stig döms för grovt jaktbrott.

 

Varje förnuftig människa inser att Hovrättens formalism är katastrofal. Men vad de höga juristerna också gjort, fast de nog inte fattar det, är att de slagit ytterligare en spik i rovdjurspolitikens likkista. Dagen då Stig Engdahl ska inställa sig för att avtjäna straffet på fängelset i Vänersborg, kom hundratals uppretade landsbygdsbor dit för att stödja Stig. De protesterar mot domen och rovdjurspolitiken. Tidigare har 47 000 namnunderskrifter lämnats till stöd för Stig och hans nådeansökan. Men regeringen är dum nog att inte ge Stig nåd. Göran Persson, som numera själv har en gård, har sagt att han förstår Stig Engdahl. Men detta är ord utan värde. Snacka går ju!

 

Landsbygdsbefolkningen har retat upp sig på vad de uppfattar som överhetens felaktiga rovdjurspolitik. Ett antal fall där landsbygdens folk känt sig mycket hotade av vargar, som smyger runt husknutarna, har blivit uppmärksammade. Mest känd är kanske vargen i Ringvattnet i Jämtland.

 

Svenska Jägarförbundet, med 300 000 medlemmar, har underkänt domen mot Stig Engdahl, som de menar strider mot det allmänna rättsmedvetandet. Förbundet varnar för att ”förståelsen för den svenska rovdjurspolitiken blir allt mindre”. I december 2005 hade Jägarförbundet sin största manifestation någonsin under sina 175 år. Mer än 2000 jägare deltog i Falun i kritiken mot den misslyckade politiken. De antog ett manifest med en rad krav: Begränsning av antalet vargar, lo, järv och björn. Tillåt jakt på lo och varg. Ändra § 28 så att det blir tillåtet att försvara tamdjur från angrepp av rovdjur. Beslut om jakt på rovdjur ska fattas på regional nivå.

 

Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen och Miljöpartiet är alla mycket kritiska till Jägarförbundets kampanj. Men en majoritet av landsbygdens befolkning är kritiska till den förda rovdjurspolitiken. Man kräver förändringar, vilket Miljöpartiet motsätter sig - nu senast i budgetförhandlingarna med regeringen.

 

”Ännu vintern 1844 såg man vargar ströva omkring på Skånes slättbygder och 1847 funnos de även under somrarna i landskapets tätare skogar.” I ”Det vildas värld” från 1942 utses vargen fortfarande till ”det för människan skadligaste rovdjuret”. Ännu idag går rykten om gråben i Skåne. Det finns fortfarande en ingrodd rädsla för vargen. Att inte ta detta på allvar är inskränkt och avspeglar ett urbant perspektiv. Människor på landsbygden måste ha möjlighet att skydda sig och sina tamdjur mot angrepp av rovdjur. Folk vill ha kontroll över sin närmiljö. De ogillar klåfingriga politikers interventioner och centralbyråkraters toppstyrning. Till de senare kan räknas stelbenta jurister. Tar politikerna inte landsbygdsbornas oro och ilska på allvar, kommer man inte att få dem att acceptera rovdjurspolitiken. Frågan är om regeringens nya rovdjursakutgrupper, som presenteras i budgeten, löser problemen och ökar förtroendet för politiken?

 

Det verkar vara en halvmesyr. Länsstyrelsens naturbevakare kommer att få orimligt mycket att göra om de ska patrullera all glesbygd där våra 150 vargar finns i en fientlig miljö. Folk tar saken i egna händer. Sedan Stig Engdahl började avtjäna sitt straff, har fem vargar – några med radiosändare – spårlöst försvunnit i Dalarna. Vargtimman är kanske slagen för ulven. Det kommer att skjutas fler vargar.

Alf Ronnby

Revolutionsteori

FÖRSTÅ REVOLUTIONEN

 

Alexander Milinkevitj och oppositionen i Vitryssland hade hoppats på en orange revolution efter det odemokratiska valet, liksom i Ukraina. Men trots starka protester mot en orättvis valkampanj, hot och valfusk gick det inte den vägen. Inte ens relativt stora demonstrationer i Minsk försatte regimen i gungning. Diktatorn Lukasjenko tycks sitta säkert på tronen. Under det senaste decenniet har vi sett en rad fredliga revolutioner i Serbien, Venezuela, Kirgizistans och Georgien. Vad är förutsättningarna för fredliga revolutioner? Varför gick det inte i Vitryssland?

 

I litteraturen kring revolutioner behandlas en rad folkliga protester och uppror mot överheten: ryska februarirevolutionen, Gandhis ickevåld i Indien, nejlikornas revolution i Portugal, då soldaterna satte nejlikor i gevärspiporna istället för att skjuta demonstranter, Solidaritet i Polen, murens och kommunismens fall i Berlin, Ferdinand Marcos avsättning i Filipinerna, den långa kampen mot apartheid i Sydafrika, osv. Folkliga, fredliga revolutioner.

 

Går vi till det senaste decenniet, brukar man ta upp Slobodand Milosevic’s fall hösten 2000. Georgiens auktoritära regim föll hösten 2003. Året därpå segrade den orangea revolutionen i Ukraina. Förra året tvingades Libanons Syrienstödda lakejer avgå efter stora demonstrationer och syriska trupper lämna landet. Efter månader av demonstrationer fick Kirgizistans auktoritäre president avgå.

 

Men det finns också många exempel på att folkliga resningar mot impopulära regimer har misslyckats. Det har fått allvarliga konsekvenser för förlorarna. Protesterna på Himmelska fridens torg i Peking 1989 slogs hårdhänt ner av militären, liksom allt motstånd mot militärregimen i Chile. Mot Pol Pots tyranni  i Cambodja hjälpte inga folkliga protester. Blomsterrevolutionerna gick inte att sprida till Centralasien. I Uzbekistan tex sköt soldater ner hundratals demonstrerande människor och president Islam Karimov kunde lugnt sitta kvar.

 

Det var rena självmordet att försöka använda Gandhis icke-våldsmetoder mot regimer som Stalins och Hitlers.  Att det gick mot engelsmännen i Indien, brukar tillskrivas att dessa trots kolonialismen stod för vissa grundläggande människovärden. Rent ekonomiskt spelade kolonierna heller inte längre samma roll för England.

 

Två grundläggande förutsättningar framhålls för att den folkliga resningen ska lyckas: landets och regimens ekonomi bifinner sig i fritt fall utför och folket har stora försörjningsproblem. Detta i sin tur har lett till en legitimitetskris för makthavarna, vilket gör att polis, militär och statsförvaltning inte längre är lojala med regimen. I flertalet av de lyckade revolutionerna har militären och polisen gått över till oppositionen eller ställt sig neutrala. 

 

Men det är långt ifrån säkert att en folklig revolution leder till demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. Iran framhålls som varnande exempel. Den goda revolutionen kräver att det civila samhället nått en viss utveckling. Det behövs en mängd folkrörelser (sk NGO:s) där medborgarna fått organisationsvana, utvecklat civilt ledarskap, demokratisk anda, samarbetsförmåga, kompetens för konfliktlösning och samhällsutveckling. Samhällen med få medborgarorganisationer har inte den demokratiska infrastruktur och erfarenhet av deltagande, som skapar goda förutsättningar för utvecklingen efter revolutionen. Det händer också att folket tror att allt kan förändras på en gång. Missnöje och kaos sprider sig. Revolutionen leder då bara till att nya auktoritära ledare tar makten.

 

Vitryssland är en stark polisstat, där militären och förvaltningen är lojala mot regimen. Oppositionen blev svårt åtgången. Lukasjenko hotade att ingripa hårt mot demonstranter. De som vågade sig ut på gator och torg blev brutalt nerslagna. Oppositionsledare och demonstranter fängslades och försvann. Folk är rädda för att demonstrera och allt för få deltar. Det är lätt att angripa några tusen, men svårt om det rör sig om miljoner. Stödet för Lukasjenko är fortfarande starkt på landsbygden. Landet har nära samarbete med Ryssland och regimen stöds av Putin. Det sägs också att Vitryssland inte är lika korrumperat som tex Ukraina. Revolutionen får vänta.

Alf Ronnby

Fastighetsskatten rena rånet

DEN HORRIBLA FASTIGHETSSKATTEN

 

Helena Thulin står framför sin enkla sommarstuga i Fiskebäckskil och berättar upprört om hur den nya fastighetsskatten drabbar henne. Kanske klarar hon inte att behålla stugan, som gått i arv i familjen sedan farfars tid. Helena äger stugan tillsammans med sin bror. Farfar köpte den på 1930-talet för 4000 kronor. Det är en enkel stuga på 87 kvm med omodernt kök och dusch i källaren. Men den har ett stort fel: havsutsikt! År 2003 taxerades stugan till 2,2 miljoner. I den nya taxeringen för 2006 har taxeringsvärdet höjts till 5 miljoner kronor. Det är en höjning på 128 procent.

 

Helena äger 75 procent av stugan och får med det nya taxeringsvärdet plötsligt en förmögenhet på 3,7 miljoner, utan att hon själv gjort något. Detta leder till att Helena får en fastighetsskatt på 37 000 kronor om året för sitt lilla fritidshus, plus förmögenhetsskatt. Den fiktiva förmögenheten ramlar över henne bara därför att hon råkar ha en stuga på fel plats vid fel tid. Den sk markanden har trissat upp huspriserna i Fiskebäckskil och skattmasen ser sin chans att pungslå småhusägarna.

 

En annan utsatt småhusägare i Fiskebäckskil är Erland Grundén. Han är pensionär, som varit anställd inom kriminalvården och har låg pension. Erland och hans fru äger ett litet hus med gråa eternitplattor på fasaden byggt 1947. Ett enkelt ”egnahemshus” men med fel läge. När de får beslutet om den nya taxeringen för 2006 tror de först att det blivit något fel. Det är för många siffror. Taxeringsvärdet har höjts med 160 procent till 4,4 miljoner! Naturligtvis är något fel, men formellt rätt i statens beskattningssystem.

 

Begränsningsregeln, att de inte ska betala mer än max 4 procent av den gemensamma inkomsten, i detta fall pensionen, gäller upp till taxeringsvärdet på 3 miljoner. Men det som är därutöver får Erland betala fullt skatt på. Det blir ca 40 000 kronor om året och till detta kommer förmögenhetsskatten. Erland och frugan kommer inte att ha råd att bo kvar i sitt hus.

 

På Käringön bor Ann-Christine Hagström. Också hon i ett litet hus på 70 kvm, med gråa eternitplattor på fasaden. Hon är femte generationen som bor i detta familjehus. När Anki flyttade dit för 15 år sedan var taxeringsvärdet 175 000 kronor. Det nya taxeringsvärdet är på 2,3 miljoner. Tomten som huset står på är bara 58 kvm, i stort sett endast den yta huset står på, inklämt mellan andra hus. Men denna lilla tomt har nu taxeringsmyndigheten bestämt ha ett värde på hela 1,9 miljoner kronor. Huset är taxerat till 458 000 kronor. Anki hade hoppats att barnen skulle ta över huset så småningom, men det säger de att de inte har råd till.*

 

Dessa tre fall från Bohuslän är bara exempel på hur den nya fastighetsskatten slår i attraktiva områden och i storstadsregionerna, där efterfrågan på småhus är stor. Fastighetsskatten har varken med inkomst eller betalningsförmåga att göra. Den grundar sig på ett fiktivt värde som en myndighet bestämt. Det är en ren konfiskation och bestraffning av småhusägare. Vanligt, enkelt folk, som inte gjort annat än att råka ha ett hus på fel plats, drabbas av denna tokiga skatt. Folk tvingas gå från hus och hem därför att den absurda situationen uppstått att markandens prisstegring på småhus sammanfaller med nya och därför höga taxeringsvärden. Detta i sin tur ger skyhöga fastighetsskatter och dito förmögenhetskatt. Men det som i grunden är fel är detta orättvisa skattesystem. Vi upplever en explosion av beskattning på boendet, som får helt oacceptabla konsekvenser. Det rycker undan mattan för hushållsekonomin för vanligt folk och följs av sociala problem och hälsorisker.

 

Genom politikernas idiotiska beslut kring fastighetsbeskattningen, har vi hamnat i en situation som liknar den då torpare och backstugusittare drevs till fattighusen, därför att de blivit skuldsatta och inte hade några rättigheter. Indrivarna tog ifrån familjerna det som är det kanske väsentligaste i livet, en rimlig bostad. Idag är det politikeretablissemanget och deras handgångna skattmasar som driver folk, vilka inte kan betala statens pålagor, från sina bostäder.

 

Detta måste ju vara fullständigt oacceptabelt i ett civiliserat, demokratiskt rättssamhälle. Det är dags för alla småhusägare att, i solidaritet med de mest utsatta, göra uppror mot detta skattesystem. Eftersom det råkar vara valår samtidigt som fastighetsskatterna exploderar: ställ varenda politiker mot väggen!

 

Alf Ronnby

* Exemplen är hämtade från en informationsfilm som Villaägarna producerat.


 
gen_22.1.gif