1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

5. Byapolitik

151.jpg

DEN SVÅRA BYAPOLITIKEN

I Kalix kommun bedrivs ett omfattande arbete för landsbygdsutveckling. Det övergripande projektet, som har EU-stöd, heter Hållbara byar. Under den paraplyn finns ett 20-tal lokala utvecklingsprojekt. Målet är att utveckla hållbara alternativ för att använda resurserna, att detta ska ge nya arbeten i byarna och att hitta former för en långsiktigt hållbar utveckling sett ur ekologiska, ekonomiska och sociala aspekter. Hållbar utveckling definieras som: ”en utveckling som tillfredställer dagens behov, utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredssälla sina behov..."

Metoden är: utbildning av projektledare, tjänstemän i kommunen och lokala deltagare och arbetskraft. Genomföra studieresor. Inventera förhållandena i byarna. Köra Framtidsverkstad och ordna seminarier. Upprätta handlingsplaner och starta projekt i byarna. Exempel på lokala projekt är: kooperativt äldreboende i Båtskärsnäs, med syfte att de gamla ska kunna bo kvar i byn. Skapa en ekonomisk förening i Morjärv för samordnad företagsutveckling. Utveckling av ekoturism i Morjärv. I ”kustringen”, dvs byarna Ryssbält, Storön och Nyborg/Ytterbyn, utvecklas en lokal förvaltning av naturresurserna med bla sikte på ekoturism. I Risön skapar man, i samverkan med skolan, en ungdomsgård med miljöprofil. Töre vill ha ett allaktivitetshus, som gör samhället attraktivare bland ungdomar.

Kangos har fiskeri och fågelskådningsprojekt. I Siknäs har man skapat en ny bygdegård genom upprustning och tillbyggnad av bönehuset. Komposteringsanläggning och husvagnscamping vid hamnen vill man också göra i Siknäs. Vitvattnet har fått en nyrenoverad ICA-butik genom bybornas insatser och det gamla stationshuset har blivit ett modernt resurscentra för datakommunikation, mm. Flera projekt handlar om utbildning, information och kommunikation. Kalixbygdens byaråd ger ut tidningen ”Händer på bygden”. Kommunen har en centralt placerad landsbygdsutvecklare och flera lokala i projekten. Kalix har blivit mycket uppmärksammat för sina försök att utveckla demokratin och stärka medborgarnas möjligheter till insyn och inflytande över beslutsprocessen. Det har bla skett genom att använda interaktiva media, Internet.

Kommunfullmäktige har i sin målsättning för ”Hållbara byar” sagt: ”möjligheterna att bo och verka utanför centralorten ska förbättras”. Observera detta! Möjligheterna till ett liv utanför centralorten ska förbättras. Här har vi en kommun som vill gå emot den förhärskande trenden i landet och världen. Centralisering är annars den dominerande utvecklingen. När produktionen inte längre behöver arbetskraft och ekonomin bärs upp av konsumtionen, när vi gått från massproduktion (dvs industriepoken) till masskonsumtion, tenderar kapitalet att söka sig dit marknaderna finns. I det här fallet är det centralorten Kalix, där det finns planer på att bygga ett nytt, stort affärscentra. Koncentrationen av verksamheter till centralorten skadar de lokala ekonomierna ute i byarna, ger arbetslöshet och sämre service. Folk väljer eller tvingas flytta till centralorten. Men en centralort som Kalix har inte mycket att erbjuda av intressant liv jfr med urbanisationer som Luleå, Stockholm och andra metropoler. Det moderna projektet har också medfört värderingsförändringar och tidsandan, särskilt bland unga människor, säger att det spännande livet levs i metropolerna. Landsbygden och mindre samhällen är efter sin tid och allmänt lite mossiga. Detta är ju delvis sant eftersom den tudelade ekonomin ger betydligt sämre förutsättningar för utveckling där.

Centrum suger till sig resurserna för utveckling. Samhällsplanerare och beslutsfattare i den offentliga sektorn är inte sällan fångade i samma perspektiv. Därför koncentreras ofta även de offentliga satsningarna till centrum, till centralorten – trots att detta inte skulle vara nödvändigt. I fallet Kalix uppfattar befolkningen ute i byarna detta som dubbla budskap. Kommunen säger ett och gör ett annat. Det är inte konstigt att det uppfattas så när kommunfullmäktige å ena sidan sagt att ”möjligheterna att bo och verka utanför centralorten ska förbättras”, samtidigt som man stänger skolor och serviceinrättningar ute i byarna. I höstas beslutade Barn och grundskolenämnden att stänga skolorna i Björkfors, Båtskärsnäs och Karlsborg. I samtliga fall verkar det som de berörda medborgarna upplever att besluten fattats över huvudet på dem. De tycker inte de haft möjligheter till inflytande, utan helt enkelt blivit överkörda av de beslutsfattande politikerna.

Kompostanläggningarna på flera platser i kommunen, blir inte av eftersom kommunen beslutat att kompostmaterialet istället ska köras med bil till Luleå. Detta är skadligt för det lokala utvecklingsarbetet också på det sättet att lokalbefolkningen, vilkas deltagande är själva förutsättningen för arbetet, känner sig lurade, blir besvikna och förgrymmade. I värsta fall lägger de av. Kommunfullmäktige i Kalix har beslutat att ”vi ska arbeta för att stärka medborgarnas möjligheter till insyn och inflytande över beslutsprocessen”, verkar alltså något ihåligt. Att miljöpartisten och kommunalrådet Peter Eriksson säljer prästgården i Morjärv till någon som ska flytta den, blir bara en extra liten krumelur i kanten, som demonstrerar svårigheterna att konsekvent genomföra och tillämpa de hållbara byarnas politik. Hälften av befolkningen i Kalix kommun bor utanför centralorten. Skulle politiker och tjänstemän i kommunen följa en konsekvent linje för ”hållbara byar”, skulle man ta vara på alla de resurser som finns ute i byarna och inte koncentrera mera resurser och verksamheter till centralorten. Bortsett från vissa orters uppenbara naturtillgångar, anses inte sällan mindre orter i glesbygden vara fattiga på resurser, främst kapital och infrastruktur. Så kan det vara, men det man ofta glömmer är att det ofta finns ett starkt socialt kapital. Sociala resurser handlar bla om människors kontakter, nätverk, samspel och samverkan. Vikänslan och sammanhållningen är ofta stark (men det kan också finnas blockerande motsättningar).

Det finns traditioner av samarbete. Inte sällan finns en praktisk mångkunnighet och uppfinningsrikedom, som gör att man får till det, även med små ekonomiska resurser. När lokalbefolkningen blir involverade i utvecklingsprojekt ökar engagemanget och det sociala kapitalet förstärks. ”Til syvende og sidst” är det de sociala tillgångarna som är avgörande för utvecklingsarbetet, eftersom det är människor, grupper och kollektiv, som gör det, gör utvecklingen. Genom att utlokalisera verksamheter till byarna kan man skapa nya arbetstillfällen där. Investeringarna blir en bra injektion för den lokala ekonomin. Service och tjänsteproduktion är bra bla därför att de är arbetsintensiva och alltså ger förhållandevis mera arbete. Det är inte märkvärdigare att tex bussa elever till bra skolor i byarna, än det motsatta, köra dem till centralorten där trängseln ökar. Äldre människor brukar föredra att kunna bo kvar i sin by, jfr med att behöva flytta till ett boende i centralorten. Inköp till lokala institutioner bör göras lokalt. Man behöver utveckla en strategi för att få pengarna att cirkulera lokalt så mycket som möjligt. Ytterligare decentralisering kan ske genom att delar av den kommunala förvaltningen flyttas ut till kommundelskontor. Ett litet steg på den vägen har man tagit med kontoret i Morjärv.

Men en svala gör ingen sommar. Byutvecklingsgrupperna bör utveckla en strategi för hur man mobiliserar lokala resurser, samtidigt som man försöker vända planeringsperspektiven i kommunhuset. Lokal resursförvaltning kan också gälla kommunala, offentliga institutioner. Låt byafolket ta hand om skolan. Låt dem utse en lokal skolstyrelse och ge dem en påse pengar för att driva skolan och de kommer att se till att det hela fungerar bra. Det kan också vara aktuellt att utveckla motstrategier, dvs skolor kan kanske räddas kvar genom att starta friskolor, vilka tex kan ägas och drivas av en lokal ekonomisk förening. En strategi, som också har intressanta pedagogiska aspekter, är att förankra skolan och dess arbete mera i närsamhället. Om elever och lärare genomför studieprojekt tillsammans med föreningslivet, delar av den offentliga sektorn och näringslivet, kan det teoretiska arbetet i skolan göras mera tillämpat, konkret, intressant och meningsfullt. Skolan bör alltså arbeta med konkreta projekt och aktionsinriktade studier. På det sättet blir skolans arbete mera integrerat i lokalsamhället, eleverna blir mera intresserade av vad som händer där och får en starkare känsla för sin bygd. Detta har betydelse för framtiden. Sett ur medborgarnas perspektiv blir närskapsskolan en ännu viktigare skola och resurs för bygden, när samspelet mellan skolan och närsamhället förstärks.

Ur pedagogisk synpunkt blir lärandet mera dynamiskt – mindre av korvstoppning – när erfarenheter och kunskapen utvecklas i en växelverkan mellan teori och praktik, mellan bokkunskap och praktiskt, undersökande och förändrande arbete. Det har också betydelse att elever, lärare och medborgare känner glädje och stolthet för sin skola. Då kommer de att satsa allt för att behålla och utveckla den. Serviceverksamheter kan bevaras och nya utvecklas genom att bilda kooperativ/ekonomiska föreningar, som driver dem. Detta ger lokal förankring, delaktighet, inflytande, samverkan och engagemang. Lokala utvecklingsstrategier är ofta en kombination av social mobilisering, samverkan och learning by doing. Gandhi formulerade slagordet ”tänk globalt, handla lokalt”, vilket betyder att det behövs övergripande idéer, en vägledande filosofi, strategier och koncept, men det praktiska handlandet måste alltid ske i det lokala där vanliga människor kan agera. Byutveckling, att gå mot strömmen, är ingen lätt match, men det är en god början att det finns en viljeyttring på den vägen. Palme sa en gång: ”politik är att vilja”. Andra har formulerat det som: snacka går ju, men det gäller att handla konsekvent. Alf Ronnby

Drömmar

DRÖMMEN OM EUROPA

En ranglig båt med förväntansfulla människor från Eritrea, Somalia, Mali och Marocko glider i nattens mörker sakta in i hamnen på ön Lampedusa. Den här gången har överfarten från Tunisien gått bra. Alla har kommit till italiensk mark med livet i behåll. Så bra går det inte alltid. I år har flera hundra människor hittats flytande i vattnet eller spolade upp på stränder. Tiotusen båtflyktingar har i år kommit till den lilla ön. Italienska gränsvakter upplever det som en invasion. Människosmugglarna använder ofta gamla, nästan sjöodugliga båtar. Detta leder ibland till katastrofer.

I början av oktober hade 75 män från en by i Marocko betalt 1000 dollar per person till smugglarna för överfarten till Spanien. Båten förliste och alla utom elva drunknade. Byns framtid är en katastrof. Strömmen av olagliga immigranter från Afrika har ständigt vuxit sedan 1990. Beräkningar av spanska myndigheter, säger att i fjor tog sig en halv miljon flyktingar illegalt in i Spanien. Gibraltar sund är en av huvudportarna för människosmugglingen till Europa. Polisen grep i fjor 14000 illegala invandrare längs kusten. Nu byggs ett elstängsel längs kusten mot Marocko. Mera stängsel, kustbevakningsbåtar, helikoptrar, vakter med mörkerkikare, kommer sannolikt inte att stoppa flyktingströmmen. Afrika lider av enorma problem, som tvingar människor att söka ett bättre liv i norr.

Förra året publicerade FN en lista över de afrikanska ländernas problem, land för land. Det handlar om fattigdom och brist på mat, aids, inbördeskrig, krig mellan stater, sammanbrott för statsmakten efter krig, ekonomisk kollaps, korruption, grymma diktaturer och massdöd. Ja, eländet är ofattbart, när man sitter här i vårt välstånd. En del av globaliseringen är att information sprids över världen. Även i fattiga byar i Afrika har människor hört talas om det välmående Europa. Strömmen av människor som söker sig norr ut har pågått i många år, men först nyligen tycks vi ha blivit varse att tiotusentals, ja kanske hundratusentals människor har samlats i Nordafrika. De väntar bara på en chans att ta sig över vattnet till Europa. Förra året kom Tony Blair med ett förslag att EU skulle inrätta uppsamlingsläger i Nordafrika. Det föll inte i god jord. Men i år väckte Tyskland och Italien förslaget igen. De vill ha ett antal uppsamlingscentra i Tunisien och Libyen.

Italien har nyligen ingått ett avtal med Ghadaffi att bygga tillfälliga centraler i Libyen. Ghadaffi har sagt, att om EU betalar, ska han se till att det blir stopp på flyktingströmmen via Libyen. EU-politiker och ministrar från bla Sverige, Danmark och Frankrike, liksom människorättsorganisationer, har hårt kritiserat dessa planer. De menar att centralerna skapar stora moraliska och juridiska problem. EU kommer inte att ha kontroll över lägren och kan inte garantera flyktingarnas rättigheter. Man förordar den gamla vanliga medicinen. Problemet ska tacklas genom bistånd till länder i Afrika. Därigenom tror man sig kunna bromsa flyktingströmmarna. Javisst, detta har ju fungerat bra tidigare, så låt oss satsa ännu mera på detta koncept! Det är lätt för Barbro Holmberg att sitta i Stockholm och upprepa det som sagts förr.

Men EU:s bistånd till Afrika är en droppe i havet i förhållande till behoven. Det är verklighetsfrämmande att tro att ökat bistånd skulle göra någon större skillnad. Tvärtom, lite bistånd, lite utbildning och lite modernisering snarare förstärker drömmarna om Europa och fortsatt flykt till det förlovade landet. Utvecklingsprojekt visar sig ibland förstärka den sk hjärnflykten. Alltså står vi inför ett dilemma. Mota Ole i grind eller satsa på att integrera afrikanerna i Europa. Integreringspolitiken har ju hittills varit framgångsrik, eller hur? Jag har italienska kollegor som på 90-talet var mycket engagerade i den ekonomiska utvecklingen i arabländerna i norra Afrika. Det fanns optimism kring samarbetet mellan Europa, Nordafrika och Israel. Men fredsprocessens kollaps i Mellanöstern, våldet och terrorismen sänkte planerna. Kan Libyens omsvängning öppna en ny front? Inte läger, men ekonomiska utvecklingszoner. Idealister kommer att kalla det arbetsläger och drömmen om Europa hållas vid liv.

Alf Ronnby

Kontrollsamhället

DU ÄR ÖVERVAKAD

Rädslan för terrorism har ökat väsentligt efter den 11:e september och en uppskrämd befolkning i USA och EU utsätts för allt mera statlig kontroll. I USA används Patriotlagen och Homeland Security Act för allt rigorösare kontroll av medborgarna. Man har också utvecklat ett angiverisystem, där servicepersonal ska rapportera till myndigheterna om folk har något misstänkt hemma eller för sig. USA har tillsammans med flera västländer ett världsomspännande avlyssningssystem kallat Echelon. Med detta kan man kontrollera all dataöverföring, e-post, telefonsamtal, mm. I EU planeras ett liknande system för övervakning av tele- och Internetkommunikation.

Faktiskt har den svenska regeringen och Thomas Bodström varit pådrivande för detta övervakningssystem. Telefonavlyssningen i Storbritannien ska bli tillåten även som bevis i domstol. Det finns också planer på att polisen i hemlighet ska få montera in övervakningsutrustning i persondatorer. BBC world, hade nyligen ett reportage om ett kontrollsystem på S:t Martins School utanför London. Där har man ett datasystem för registrering av elevernas närvaro och prestationer. Registrering sker varje dag vid ankomsten till skolan. Därefter noteras närvaro eller frånvaro på samtliga lektioner under dagen. I viss mån registreras också beteenden och prestationer. Allt lagras på skolans hemsida, som föräldrarna kan logga in på för att kolla sina barn. Har en elev olovligt varit frånvarande en lektion, sänds ett e-postmeddelande om detta till föräldrarnas e-postadress. Andra skolor i UK är tydligen på väg att införa liknande system.

I London city finns hundratals TV-kamror som övervakar medborgarna på gator, torg, köpcentra och tunnelbanan. Förflyttar man sig till fots genom centrum blir man i genomsnitt filmad 300 – 500 gånger. Företaget CCTV står för övervakningen, men polisen har full tillgång till bilderna. Brittiska antiterroristlagen från 2001 tillåter inspärrning på obestämd tid av utlänningar, som misstänks planera terroristhandlingar. I Frankrike kan personer fängslas under lång tid enbart för misstanken att ha kontakt med förmodade terrorister. Dessa personer kan sitta häktade i ett år utan rättegång. Spanien har en ordning som tillåter att myndigheterna låser in misstänkta terrorister i 13 dagar utan åtal och upp till fyra år utan rättegång. Efter den 11:e september har myndigheterna i USA blivit tuffa. Misstänkta terrorister kan gripas och hållas fängslade på obestämd tid, utan rättegång och utan att få veta vad de anklagas för.

I Sverige skickade vi, med CIA:s hjälp, iväg två förmodade terrorister, under grovt förnedrande former, till Egypten. Där utsattes de för tortyr. Detta kanske ser oskyldigt ut, som när vi i allt fler sammanhang ska uppge personnummer. De nya passen ska innehålla ett datachips med vår personliga profil och fingeravtryck. Det är USA som drivit fram detta. DNA-registret ska utökas med alla som misstänks för brott. Det har också funnits förslag att alla medborgare ska ingå i blodregistret. Polisen ska få ta hjälp av militärens särskilda skyddsgrupp i kampen mot terrorismen. Vi medborgare ser kanske varje åtgärd för sig som logisk och rationell, om vi upplever att samhället blivit osäkrare att leva i.

Men när vi börjar få grepp om helheten, när alla nya kontrollåtgärder fogas samman, framträder en obehaglig bild: Storebror ser dig! Verkliga och föregivna terroristhotet och människors rädsla får legitimera en utveckling av kontrollstaten, där mänskliga rättigheter och rättssäkerhet äventyras. Vi har fått buggning utan domstolsbeslut. Kameraövervakning på allt fler offentliga platser, i affärer, banker, taxibilar, mm. Förslag om nya register tex ett etniskt. Uppsamling av personuppgifter och samkörning sker av olika register hos myndigheter. Även privata företag lägger upp register med personuppgifter. När vi betalar med kontokort registreras våra inköp. Vårt surfande på Internet registreras liksom samtal på mobiltelefonen.

Verkligheten liknar alltmer filmen The Enemy of the State. George Orwell skrev 1948 romanen om Oceanien, ett land där staten 1984 överallt har polisöron och polisögon, som övervakar medborgarna in i minsta detalj av offentligt och privat liv. Orwell såg sovjetstaten som skräckexemplet, men med dagens teknik är kontrollstaten mera sofistikerad än Orwell kunde föreställa sig. Storebro kan snart se allt. Våra politiska ledare och säkerhetsfolk tror sig vara ute i vällovligt syfte. Med förnuft och välvilja skapas kontroll- och säkerhetsinstrument som kan användas för andra syften. Ta som exempel blodregistret. Det är avsett endast för forskning. När polisen använde det för att få tag på Anna Lindhs mördare, var det en olaglig användning, men moraliskt ok. Ingen har blivit åtalad för detta. Men flodvågskatastrofen har det åter använts för annat syfte. Denna gång lagligt, genom ett tillägg i lagen, som gör det tillgängligt för en begränsad period.

Har man öppnat dörren en gång och en gång till med lagen, kan den öppnas igen för andra syften än avsett. Inte ens lagskydd är någon garanti. Lagen kan ändras av en politisk majoritet och vilken den är i framtiden vet vi inte. Vi vet inte vad forskarna kan få för sig och vi vet inte vilka situationer som kan uppstå, som skulle motivera en användning. Har vi skapat kontrollinstrumenten, vet vi inte hur de kommer att användas i framtiden. Idag tycks terroristhotet ha blivit den ”hjärntvätt” som får oss att acceptera att vi blir kontrollerade in på bara kroppen. Vår justitieminister uppvisar en oroväckande naivitet i dessa frågor. Har även han fått terrorister på hjärnan?

Alf Ronnby

Webbalf1.JPG

Att köra mc

EASY RIDERS IGEN!

De är numera mycket vanliga i trafikmiljön. Ni har säkert alla sett dem, motorcyklarna. Man kan knappast undgå dem om man vistas på våra vägar. De senaste tio åren har motorcyklar ökat kraftigt i popularitet och den här fina våren har vi sett dem överallt. Ja, det finns nu nästan 250 000 motorcyklar i trafiken. Det gläder en gammal knutte. I min ungdom hade jag flera motorcyklar. Det började med en Husqvarna 125cc (kubik), sedan en CZ 150cc, en Guldpilen 200cc och den nya Silverpilen. Det var lätta motorcyklar som gick snabbt. Kompisen, som köpte en BSA 500cc imponerade på alla. Idag finns det motorcyklar på 1800cc och 150 hästkrafter. Men det var roligt även med dåtidens maskiner och vi susade fram mellan de skånska sädesfälten och kände alla naturens dofter. Det var en frihetskänsla och en upplevelse av styrka. Det gick också att imponera på flickorna, som gärna ville åka med en sväng.

Intresset kring motorcyklar visar sig på många sätt. MC-klubbar växer upp som svampar ur våta höstmarker. Den nationella organisationen SMC (Sveriges Motorcyklisters Centralorganisation) har nu ca 80 000 medlemmar. MC-tidskrifterna blir fler och allt mera påkostade: MC-folket, MC-nytt, Allt om mc, etc. MC-mässan i Göteborg i våras besöktes av 64 000. MC-träffarna duggar tätt under sommarmånaderna. I Göteborg tex deltar 100 – 200 motorcyklister varje onsdag i den så kallade onsdagskörningen med Jörgen. Antalet motorcykels modeller ökar för att tillfredställa olika behov och intressen och antalet bokstavskombinationer är nu överväldigande. The grand old bike är Harley-Davidson, som i år firar 100-års jubileum. Det är ett gammalt, traditionellt koncept för motorcykel, som hållit i sig. Andra plats i försäljningsligan.

Både nya och gamla H-D har affektionsvärde och nya ligger i prisklasser över 200 000. Japanerna dominerar marknaden stort. Yamaha leder överlägset försäljningen i Sverige, följd av Honda, Suzuki och Kawasaki. Bara Honda har 156 återförsäljare i Sverige. Prylar, kläder och tillbehör har också blivit en stor marknad. För att ta ett konkret exempel på expansionen: 1976 köpte Bo Claesson en gammal cykelaffär i Bromölla och började sälja motorcyklar. Då sålde han 10 – 20 motorcyklar om året. Idag säljer Lena och Bo Claesson 150 motorcyklar under sommarmånaderna (dvs ca 7 om dagen eller mer än 1000 om året). Från januari till juni i år såldes nästan 11 000 motorcyklar i Sverige.

Glidarhojar (eller custom, typ H-D) är dominerande och den vanligaste kunden är en 50-talist, som gillar att puttra fram på vägarna på en traditionell motorcykel. Medelåldern på dagens knuttar är 20 år högre än för 20 år sedan. De som inte gillar motorcyklar säger att vi återfallsknuttar är gubbsjuka, som tror att vi ska återuppleva ungdomen genom att rida iväg på en sådan här superhäst över Hallandsåsen i den nedgående solens sken. Jo nog är det så. Men det är också allt fler tjejer, också unga, som gillar att gränsla dessa kraftpaket. Många motorcyklar har mera effekt än de flesta småbilar. För en del människor har motorcykelåkandet blivit en livsstil. De lever för motorcykeln och kör 3000 mil och byter hoj två gånger om året. Andra är garageåkare och har mc för att bygga om, pilla och greja och kör kanske bara 100 mil om året. Det blir dyra mil bla eftersom försäkringen för en mc ofta är dyr. Unga killar och tjejer som kör sporthoj kan få betala 20 000 om året för försäkringen.

Det är ingen ofarlig aktivitet att åka motorcykel. Förare och passagerare är mycket utsatta. Men så får man ha utrustning därefter: hjälm, kläder, handskar och stövlar med störtskydd. Säkerhetstänkande är idag helt annat än för 30 år sedan. Så har heller inte antalet dödade motorcyklister ökat trots betydligt fler som kör. Förra året dödades 535 personer i trafiken varav 37 motorcyklister, vilket är lika många som under den senaste femårsperioden. Största faran är att krocka med bilar som kör ut framför motorcykeln. Då heter det ofta att; ”jag såg inte motorcykeln!” Det verkar inte troligt, eftersom alla motorcyklister idag kör med halvljuset på. Snarare felbedömer de motorcykelns fart och/eller chansar. Det finns också en tendens att hävda den store och starkes rätt. På mc ska man inte krocka med bil! Min erfarenhet är att man ska akta sig noga när lantbrukare kör ut med traktor från gården eller på kvällen kör på vägen utan ljus eller synlig reflex.

Själv har jag en gång krockat med en traktor, som stod i mörkret med vagn tvärs över vägen. Som tur var krockade jag med traktorns stora bakhjul och undkom utan allvarliga skador. Bonden påstod att traktorn blev starkare om han inte hade ljuset på!! Jag undrar om det finns någon annan yrkesgrupp som har så lite säkerhetstänkande och så mycket slarv i trafiken? Att vi numera har så många motorcyklar är väl ett tecken på välfärd. Förr hade de som inte hade råd att ha bil motorcykel. Idag är det huvudsakligen en leksak, som gör livet trevligare. Roligast av allt är att susa fram på små, krokiga asfaltvägar och känna att man har full kontroll över hojen och situationen. Det är betydligt svårare att köra mc än bil och kräver en hel del träning. Därför också den speciella tillfredställelse det ger när man vet att man gjort allting rätt under färden. För oss återfallsknuttar är det en hel del nostalgi i motorcykel. Det finns ett romantiskt skimmer över en flydd tid med Triumph, BSA, Norton, Vincent, Indian och H-D. Vi läste Robert Persings Zen och konsten att sköta en motorcykel och filmen Easy Riders är en oförglömlig klassiker. För vår generation har det väl så saktliga gått upp att arbete och karriär inte är hela livet. Därför sätter vi oss på våra motorcyklar och rider iväg ut i den föreställda friheten – easy riders.

Alf Ronnby

9/11

ELFTE SEPTEMBER VAR BRA FÖR BUSH

I presidentvalet 2000 fick Al Gore flest röster, men den republikanskt dominerade Högsta domstolen gav presidentskapet till Gorge W Bush. Under Bushs första tid vid makten blev han hånad och bespottad. Man drev hejdlöst med den inte så verbalt begåvade presidenten och hans tidigare alkoholmissbruk. Den 11:e september 01 förändrades förhållandena radikalt. Den djävulska attacken på tusentals oskyldiga civila i Work Trade Centre och George Bushs relativt skickliga agerande just då, vände opinionen till hans fördel. Plötsligt fick presidenten ett mycket starkt stöd från USA:s befolkning. Sympatiyttringar kom också från många håll i världen, inte minst från Europa. Det låter syniskt, men attacken på USA den 11/9 kom som en skänk från ovan för George Bush. Ingen vill väl påstå att Bush lät detta hända.

Men när nu allt mera information kommer fram om säkerhetstjänsternas enorma kapacitet att avlyssna praktiskt taget all elektronisk information på jorden, kan man undra varför hotet inte upptäcktes i tid. USA har tillsammans med Kanada, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland ett världsomspännande spionnätverk som kallas Echelon. Med detta kan man kontrollera all dataöverföring, epost, webbtrafik, faxar, telefonsamtal (både fasta och mobila) jorden runt. Buggning förekommer också. Vapeninspektören Hans Blix, ja tom påven och FN-chefen Kofi Annan avlyssnas, har vi nu fått veta genom läckor.

Ett stort antal spionsatelliter håller ständigt koll på vad som händer i världen. I Fort Meaden i Meryland i USA arbetar 40 000 tjänstemän med att granska, sålla och analysera enorma mängder information (kanske snappar de också upp denna krönika när den mailas till Skånskan). Ett nytt system har utvecklats som kallas TIA (Terrorism Information Awareness). Storebror ser oss och terroristerna! Planering och förberedelser för attacken den 11/9 pågick i flera år. Kaparna fick under lång tid flygutbildning i USA. Varför visste Bushadministrationen inget om detta? Ja, det har faktiskt visat sig att man inte var helt ovetande. Den 6:e augusti 01 fick Bush en rapport från CIA om att al Qaida planerade ett angrepp mot USA med flygplan. Det fanns flera andra rapporter från USA:s underrättelsetjänster om att något stort och ovanligt var på gång. En av flygskolorna i Florida hade rapporterat att det fanns ett lite förbryllande intresse hos några elever av att lära sig flyga stora flyplan,… men inte lika stort intresse av att lära sig landa.

Man kan tycka att det är lite märkligt att dessa rapporter inte togs mera på allvar av Bush och hans regering. Kanske kunde de inte föreställa sig vad som skulle hända. Avhopparen från Bushadministrationen Paul O’Niell (fd finansminister) och flera andra insatta personer, har berättat om George W Bushs nästan fanatiska intresse av att röja Saddam Hussein ur vägen, eftersom denne planerat att mörda hans pappa, George Bush dä, då han var president i USA. Sonen var och är övertygad om att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen och att han samarbetade med terrorister, bla i al Qaida. O’Neill har i boken ”The price of loyalty” berättat att Bush var inställd på att invadera Irak redan då han tillträdde som president.

Rent logiskt kan man säga att en attack hemma på USA, som på något sätt kunde kopplas till Irak och Saddam Hussein, skulle legitimera ett anfall på Irak. Efter den 11/9 sparade inte heller Bushadministrationen någon möda på att få fram bevis på Iraks inblandning. Både CIA-chefen George Tenet och USA:s ledande vapeninspektör David Kay, har sagt att Bushadministrationen satte press på CIA och inspektörerna för att få fram hotbilden. Vicepresident Dich Cheney gjorde ovanligt många besök hos CIA och ställde ledande frågor till tjänstemännen. Trots att det inte fanns några bevis, gick Cheney flera gånger ut med att Irak alldeles bestämt hade massförstörelsevapen och att det fanns länkar till al Qaida. I FN visade Collin Powell satelitbilder, som CIA tagit fram efter hårda påtryckningar, av byggnader som påstods vara industri för kemiska vapen, samt mobila laboratorier för biovapen. Powell, Cheney och Bush påstod att detta var bevis föra att Irak hade massförstörelsevapen. Senare har det visat sig att de inte visste vad som fanns inne i dessa byggnader och laboratorier. Powell, som väl i grunden är en klok man, har backat från sina uppgifter, meden Dick Cheney fortsätter som en blind papegoja.

Erfarenheterna av den fruktansvärda attacken på World Trade Centre i kombination med hotbilden att det kan bli mycket värre när galningen och representanten för världens ondska Saddam Hussein släpper loss sina massförstörelsevapen, är en mycket bra motivering för ett förebyggande anfallskrig mot Irak. Helt rationellt, eller hur! Kriget blev en nödvändighet för att skydda amerikanska liv och praktiskt taget hela den civiliserade världen. Redan före anfallet på Irak visade Hans Blix och FN:s vapeninspektörer att Irak sannolikt inte hade kvar några massförstörelsevapen. Troligen förstördes de redan i början av 1990-talet, då FN:s vapenjägare i Unscom, under ledning av Rolf Ekéus, såg till att vapnen försvann. USA:s inspektör David Kay och hans team på 1000 man, har efter idogt letande, inte kunnat hitta några massförstörelsevapen. David Kay är nu säker på att det inte finns några och att det heller inte fanns då USA och Storbritannien anföll Irak. Men Bush ville inte vänta den extra månad som Blix och FN behövde föra att bli fullständigt säkra. Hade Bush gjort det, hade det blivit svårare att anfalla Irak. Han ville inte försitta ett gyllene tillfälle att anfalla. Att Saddam Hussein inte kunde eller ville visa att han inte hade några vapen, kan bero på att han ville upprätthålla skenet för att framstå som stark och farlig gentemot sina grannar och mot Iraks medborgare. Kanske trodde han själv att han hade massförstörelsevapen. Myterna, rökridårena och den 11:e september spelade Bush i händerna. Men i sanningens ögonblick kommer han att stå naken.

Alf Ronnby


 
gen_22.1.gif