1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

28. forts Irländsk resa - kap 5

havet2.jpg

5. COMMUNITY DEVELOPMENT

 

Vägen från Corofin till "The Alternative School" är smal och krokig och jag måste fråga mig fram för att hitta till kooperativet. Ilskna hundar är ett bekymmer på den irländska landsbygden och jag har sällan blivit jagad av så många arga hundar som på Irland. Vid The Alternative School möter mig emellertid inte ilskna hundar utan en grupp stojande ungar.

 

Den alternativa skolan är en del av Corofinkooperativets verksamhet. Ett gäng unga irländare i förskingringen (bland annat i England) bestämde sig för att återvända till hemtrakterna för att försöka skapa sina existensmöjligheter där. På den irländska landsbygden finns inte mycket arbete att få, så inkomsterna måste skapas genom att starta eget - om man inte vill "be on dole". Därför bildade gruppen "Clare Resaurce Cetre", ett så kallat "multi-purpose-project" med många små verksamheter under ett paraply. Kooperativets verksamhet byggdes upp kring de olika kompetenser som fanns i gruppen och utifrån vissa lokala förutsättningar.

 

En central del i kooperativets verksamhet är den alternativa skolan, som man driver för medlemmarnas egna barn och en del barn från bygden. Undervisningen går här bland annat ut på att integrera mera teoretiska studier med praktiskt arbete och erfarenheter. Studierna är alltså inte lika bokbundna som i andra skolor. Man lägger också stor vikt vid konstnärliga aktiviteter och samverkan i elevgruppen. Sedan ett år ger skolan också språkkurser på sommaren för utlänningar.

 

Träningen i praktiskt och konstnärligt arbete får eleverna bland annat  genom att delta i de hantverk som kooperativet har och genom att sköta ett småbruk med grönsaksodling och mjölkproduktion. Kooperativet har flera typer av hantverk: stickning av tröjor och mössor, glaskonst och träslöjd. Man har ett litet ysteri och tillverkar ostar för försäljning i en egen butik. I butiken säljer man också en del andra varor, framförallt livsmedel. Det finns en monteringshall där man tillverkar aluminiumfönster, det vill säga, man monterar fönster med aluminiumramar. Kooperativet driver en stenindustri och från ett stenbrott i närheten hämtar man flata stenar, som man sågar upp till fönsterkarmar, bänkar och golvbeläggning.

 

Gruppen, som består av ett 20-tal familjer och ensamstående, har själva med förenade krafter byggt alla hus och lokaler för sin verksamhet. Mitt intryck är att det hela är ett intressant försök av en grupp människor att själva skapa sig försörjning på en ort där man har sina rötter och gärna vill bo. Men jag kan inte låta bli att göra reflektionen att de materiella förhållanden, dessa människor arbetar och lever under, är långt under vad jag tror att vi svenskar skulle acceptera. Alla husen ser mer eller mindre halvfärdiga ut och arbetsvillkoren är ganska primitiva. Det är troligen en kombination av att pengarna inte räckt till mera, och att man haft så bråttom att komma igång med verksamheterna, att mycket ger intryck av att vara provisorium. Jag undrar också över att man kan vara så angelägen om att bo i Clare, att man till exempel är beredd att ta det hårda och farliga slit, som det innebär att jobba i stenbrottet och i slipverkstaden, med mycket dålig arbetsmiljö och bristfällig utrustning. Men, som någon sa, har man levt i London under fattiga villkor och känt sig olycklig, tar man hellre detta slit för att vara där man trivs och har gemenskap bland vänner.

 

Att vakna på morgonen i Ballyvaughan och blicka ut över Galway Bay, ger en stark känsla av hav och rymd. På andra sidan bukten skymtar Galway och bergen ovanför, och på vattnet ligger sjöfåglarna och guppar. Ballyvaughan är en liten by med en restaurang, några affärer och ett antal pubar. Det finns också några hus där man kan övernatta med så kallad "Bed and Breakfast". I den här byn är det ovanligt många hus med vasstak. De är nästan alla vita.

 

Det är tydligt att Ballyvaughan är starkt beroende av turismen. Här kommer också många turister som är på väg till eller från "Cliffs of Moher" eller "Aran Islands". "Oileáin Arainn", som öarna heter på gaelic, är "An Ghaeltacht", det vill säga område där man talar gaelic eller Irich. Det är från dessa öar som den traditionella, ljusgula, stickade, irländska ulltröjan kommer. Galway och främst området däromkring är också "An Ghaeltacht" och dit är jag påväg för att diskutera "Community Development" med några forskare och lärare på universitetet.

 

"University College Galway" (UCG) gör ett mycket modernare intryck än UCC. På långt håll ser man de stora, funktionalistiska huskropparna. Det ser ut som ett modernt kontorskomplex. Den gamla universitetsbyggnaden i typisk campusstil från 1840-talet, utgör en skarp kontrast till dessa moderna byggnader, och nedanför dem ligger ett antal baracker, vilka hyser primitiva undervisningssalar och laboratorier. Just när jag kommer till universitetet strömmar massor av studenter ut från lärosalar och korridorer, mot restaurangen, och det går nästan inte att bana sig väg i detta människohav.

 

När man ringer till UCG svarar dom på gaelic och nästan alla tycks ha keltiska namn där. De är svåra att uppfatta och komma ihåg, och man vet inte hur de stavas eller ska uttalas. Uttalsreglerna är helt annorlunda jämfört med engelskan. Vid mitt möte med Michèál O´Cinnéide förs samtalet turligt nog på engelska.

 

Michèál O´Cinnéide berättar om det fortbildningsprogram som UCG har för samhällsarbete: "Extra-Mural-Studies, Adult Education for Community Development". Sedan många är driver universitetet ett utbildningsprogram med inriktning på community development i västra Irland. Det handlar alltså om att utveckla överlevnads- och förändringsstrategier för lokalsamhällena i glesbygden. Västra Irland har haft en stor utflyttning av främst unga människor. De materiella resurserna är svaga och befolkningen, med en allt större andel äldre, är inte alltid medvetna om vilka utvecklingsmöjligheter som finns eller hur man ska gå tillväga.

 

Målet för UCG:s utbildningsprogram är att öka kunskapen och kompetensen hos invånarna, så att de kan sätta igång lokala utvecklingsprojekt. Man försöker bryta apatin och hjälplösheten. Istället vill man skapa självtillit genom att kursdeltagarna engagerar sig i förändringsarbetet. Under kursen får de till exempel göra projektarbeten, som går ut på att undersöka de lokala förutsättningarna: mänskliga och materiella resurser, ledare och företagsidéer, etc. Kurserna är alltså upplagda med både teoretiskt och praktiskt arbete. UCG har genom dessa program tagit på sig rollen att vara en kraft för community development i de eftersatta områdena på västkusten.

 

Västra Irland är fortfarande ganska isolerat (enligt irländska mått) på grund av dåliga vägar och kommunikationer. Området ligger avlägset från huvudstråken i europeisk ekonomisk aktivitet. Landskapet är relativt kargt och utan större tillgångar på naturresurser. Den viktigaste försörjningskällan har länge varit små jordbruk, där man främst sysslar med mjölk- och köttproduktion. Under 60- och 70-talen skedde en viss industrialisering och regionen fick för första gången på mycket lång tid en liten ökning av folkmängden. Men 80-talet har på grund av industrinedläggelser och nedgång i ekonomin, betytt en återgång till utvandringstiden. De unga flyttar åter och kvar blir en växande andel äldre och modfällda människor.

 

-Regeringens ekonomiska politik går, som redan nämnt, främst ut på att locka multinationella företag till landet. Den politiken skapar en passivt, avvaktande attityd hos befolkningen. Man väntar på att de stora företagen ska skapa jobben, istället för att ta egna initiativ. - Den politiken undergräver befolkningens självtillit, säger Michèál.

 

Det är mot denna bakgrund som UCG startat utbildningsprogrammet eller dessa fristående kurser. I utbildningen försöker man också knyta an till områdets kulturella traditioner. Här lever den keltiska kulturen och på många håll i regionen talas det gealic till vardags. Det irländska språket och kulturen hotas av industri- eller utvecklingsprojekt som kommer utifrån och inte tar några hänsyn till lokala traditioner och förhållanden. Community Development har därför setts som en viktig strategi för en utveckling med bevarande av det keltiska språket och kulturen.

 

De grundläggande elementen i Community Development är:

1. Lokalsamhället eller den sociala gruppen ("community") är

    aktionsenheten.

2. Betoningen ligger på mobilisering av de lokala, mänskliga och materiella

    resurserna.

3. Interna resurser understöds av externa.

4. Alla delar av lokalsamhället ges möjligheter att delta i

    utvecklingsarbetet.

5. Ansatsen är holistisk eller övergripande, och verksamheten ska vara av

    intresse för alla inblandade - man ska undvika att fastna i särintressen.

6. Beslutsfattandet är demokratiskt och utgår från lokala behov.

7. Community Development representerar en "bottom-up-approach" i

    utvecklingsarbetet.

 

Andra centrala punkter i Community Development är att få gruppen eller lokalsamhället att själv definiera sina behov och problem, och att engagera alla relevanta resurser för att möta dessa behov genom samverkan i lokala, själv-hjälps-baserade projekt. Community Development är alltså i grunden en slags utbildningsprojekt, där deltagarna förstärker sin kompetens i mångskiftande situationer och aktiviteter. Det handlar om förändringsprojekt som sätter utvecklingen av mänskliga resurser i centrum. Även områden med mycket begränsade eller dåliga materiella förutsättningar kan alltså komma att blomstra, om människorna engagerar sig, tar till vara och odlar sina egna resurser. Dom kan skaffa sig den kunskap och kompetens som behövs för att utnyttja det bästa av de egna möjligheterna och den lokala ekonomins förutsättningar. -Det går att hitta nischer i ekonomin där man kan skapa nya överlevnadsstrategier, säger Michèál.

 

Galways universitet håller sina kurser i Community Development runt om i västra Irland, där det finns grupper som uttrycket önskemål om att delta i kursverksamheten. Detta har betytt väldigt mycket resor för oss ut till dessa, ibland avlägsna, platser, säger Michèál. I sex år har vi hållit på att ge kurserna. Lärarna kommer från olika institutioner vid UCG, men huvudparten kommer från Sociologiska och Geografiska institutionen. Lektionerna är vanligen en gång per vecka under läsåret (som är 25-30 veckor).

 

-Ett problem med akademiska kurser av det här slaget, är att vi har svårt att få med deltagare som saknar högre utbildning. Det är alltså problem att få ett riktigt brett deltagande från lokalbefolkningen. Målsättningen med kurserna är annars att få en bred förankring i lokalsamhället, för att öka deras medvetenhet om olika utvecklingsstrategier. Paulo Freire är en av våra inspiratörer till den pedagogiska uppläggningen av kurserna, säger Michèál.

 

-Vi försöker genom kurserna skapa engagemang och självtillit hos deltagarna. Dom får lära sig hur man bygger upp en lämplig organisation för ändamålet och att uppmärksamma egna resurser. Deltagarna får också lära sig att identifiera problem och svårigheter, som kommer att dyka upp i arbetet. Vissa avsnitt gäller hur man utvecklar strategier för att tackla problemen och hur man blir medveten om vilka externa resurser som finns att tillgå. Vi introducerar också lämpliga managementstrategier för den ekonomiska verksamheten. Det vill säga, att vi lär dom att driva företag, "Community Enterprise" eller "Cooperative", säger Michèál.

 

-Communities är sällan bra på att driva ekonomisk verksamhet och företag. Människorna har inte den typen av erfarenhet och de har inte fått makt och ansvar att ta hand om sina egna angelägenheter. Men eftersom community development naturligtvis också inbegriper ekonomiska aktiviteter, ägnas en del av kursen särskilt åt dessa frågor,säger Michèál.

 

På Institutionen för geografi, där Michèál O´Cinnéide är lärare och forskare, är det också möjligt att ta en mastersexamen i "Rural Development". Utbildningen omfattar två läsår och har bland annat följande mål.

 

Studenterna ska erhålla:

1. Förståelse av geografiska, ekonomiska och sociologiska krafter i den

    rurala miljön.

2. Förståelse av relationerna mellan "bottom-up- och top-down-

    approaches" i ruralt utvecklingsarbete.

3. Förmåga att identifiera och utvärdera lokala resurser, samt bedöma

    deras potential för ekonomisk utveckling.

4. Kunskap om mobilisering av privata, kooperativa och lokalsamhällets

    resurser, samt strategier för att övervinna hinder i utvecklingen av

    landsbygden.

 

Det finns också möjlighet att ta en mastersexamen i Community Development inom "Department of Political Science and Sociology". Programmet, som är på två läsår, ges i samarbete med Agricultural University i Wageningen i Holland. Där får studenterna läsa en termin.

 

Det som för mig verkar särskilt intressant med UCG:s engagemang i Community Development, är samverkan mellan flera olika institutioner, med olika kompetensområden (geografi, ekonomi, politik, sociologi, juridik, etc). Man samarbetar i dessa tvärdisciplinära studier och projekt för att kunna täcka in alla väsentliga aspekter av utvecklingsarbetet i lokalsamhället. Inte minst i Irlands blödande periferi är de ekonomiska aspekterna i förändrings- och utvecklingsarbetet väsentliga, för att komma fram till lämpliga överlevnadsstrategier och skapa försörjningsmöjligheter. Det betyder inte att man glömmer bort att det handlar om att tillvarata och förbättra mänskliga resurser, uppamma engagemang, initiativ och kreativitet i lokalsamhället. Community Development betyder något annat än att gå i väntan på det stora företaget - som troligen ändå aldrig kommer!


 

Kapitel 6

6. I PERIFERIN

 

På vägen väster ut från Galway ser jag, vid Ros an Mhil ett virrvarr av stenmurar över fälten. Det är otroligt så mycket stenmurar det finns här. Man blir närmast beklämd vid tanken på vilken möda och slit människor lagt ner på att bygga dessa murar, för att komma åt det magra bete som dessa karga marker kan ge djuren. Här är nu tusentals små hagar, ibland mindre än en modern villatomt, inte mycket större än ett frimärke. Kor och får betar i hagarna. Senare får jag veta, att dessa röjningar gjordes före "The Great Famine", då landet skulle föda mer än dubbelt så många människor som idag. Varje jordplätt måste då tas tillvara.

 

När jag närmar mig Clifden, ser jag "The Twelve Pins", Connemaras kända berg. Jag är på väg till Letterfrack, för att studera ett framgångsrikt utvecklingsprojekt. Från Clifden kör jag kustvägen mot Letterfrack. Den kallas  "Sky-road" och går högt upp på bergssidan. Härifrån har man en fantastisk utsikt över Atlanten och öarna där ute.

 

"Connemara West" har sin bas i Letterfrack. Vägen dit går först över karga hedmarker och högland, för att sedan ringla sig genom lummiga buskage längs Ballinakill Harbour. Lefferfrack är inte mycket mera än en liten samling hus, en pub och så  den stora skolan, en gång en ungdomsvårdsskola för Dublins vanartiga ungar. Det var på den tiden då idéerna kring ungdomsvård bland annat gick ut på att skicka ungarna så långt bort från stan som möjligt. Ut på landet till hårt arbete och sträng regim. Nu har skolan tagits över av projektorganisationen Connemara West, ett så kallade "Community Enterprise" (närmast en ekonomisk förening). Organisationen driver projekt i Letterfrack och de kringliggande byarna: Tully, Renvyle, Moyard och Kylemore. Ballinakills församling, som dessa byar och landsbygden här tillhör, har 420 hushåll med tillsammans 1 800 invånare. Befolkningen försörjer sig på små jordbruk, fiske och fiskodling, hantverk och en del offentliga anställningar, samt säsongsbunden turism. Det finns nästan inga industrier i området.

 

Arbetslösheten är stor i Connemara. Den registrerade arbetslösheten är 22 procent, men tillsammans med den dolda arbetslösheten beräknas den vara cirka 44 procent, säger Kieran O´Donohue. Kieran är ledare för Connemara West och jag träffar honom på hans kontor i den gamla skolan. Hans kontor är en stor sal, förmodligen ett före detta klassrum, där  det är högt till taket. Fönstren sitter långt uppe på väggen, så man kan inte se ut. Mitt i rummet står ett stort, runt,  konferensbord, där vi slår oss ner. I ett hörn står en värmefläkt och surrar, utan att kunna ge särskilt mycket värme i det stora rummet.

 

Kieran berättar vidare om situationen i Ballinakill. Utvandringen har varit mycket stor under många år och sedan 1966 har 60 procent av befolkningen flyttat, varav 42 procent varit unga människor. Sedan snart 20 år driver man projektet Connemara West för att försöka förhindra den fullständiga utarmningen av församlingen. Verksamheten har 510 delägare varav 80 procent är från orten. Galway County Council är också delägare i företaget.

 

-Syftet med verksamheten är att mobilisera de lokala resurserna och få ett samlat grepp om utvecklingen av de verksamheter som finns här, säger Kieran. Det gäller också att få ett större deltagande från befolkningen i ledning och utveckling av de gemensamma angelägenheterna. Framförallt vill vi förbättra servicen och skapa arbetstillfällen på orten.

 

-Företaget har fyra heltidsanställda och två som arbetar på deltid. Sex personer jobbar bara vid vissa tillfällen, då det behövs mera folk, till exempel under turisttoppar. Årsbudgeten är 140 000 pund. Den ekonomiska föreningen startade 1971 och sedan dess har vi hunnit engagera oss i en rad större projekt . Vi har byggt en grupp fritidshus i Renvyle - "Thatched Cottages" - alltså hus i gammal irländsk stil med vasstak. Husen hyrs ut till turister och studiegrupper året om och beläggningen är cirka 75 procent. Ett annat av våra projekt, är "Teach Ceoil", ett kultur- och fritidscentrum. Där har vi cirka 3 000 besökare per år och på sommaren arrangerar vi en speciell kulturfestival, säger Kieran.

 

-I skolan (den gamla ungdomsvårdsskolan) har vi inrättat ett resurscentrum, med datorer, fotokopiering, fax och andra kontorsfaciliteter, som kan användas av företagarna på orten och befolkningen i allmänhet. Här finns möteslokaler och grupprum, samt ett bibliotek. Vi har en hälsocentral, där en läkare har mottagning vissa dagar. Skolan har också en sporthall, säger Kieran.

 

Connemara West driver också en skola för finsnickeri, möbelsnickerier med mera. Kursen är tvåårig och innehåller både snickeriutbildning och design. Femton elever tas in varje år. När Kieran visar mig runt i skolan håller en grupp elever på att utforma en liten "ölback" för sex flaskor, som ett företag beställt. En annan grupp arbetar med ritningar. Salarna är mycket stora och det är ganska kyligt . Den materiella standarden är inte vad vi skulle förvänta oss av en motsvarande yrkesskola i Sverige. En av lärarna berättar att man ofta tar dit lärare utifrån, skickliga snickare och formgivare, som lär eleverna sina speciella tekniker. Just nu är en lärare här från Bath i England, en snickarmästare med eget företag.

 

Då och då har man också haft speciella kurser eller arrangemang inom olika konsthantverk. Tanken har varit att konstnärerna skulle ge impulser och stimulans till utveckling av konsthantverk bland ortsbefolkningen. Men det har visat sig svårt att få konstnärerna att engagera sig för detta. -Dom vill helst syssla med sitt eget utan att vara några samhällsentreprenörer, säger Kieran.

 

Föreningen har engagerat sig i olika former av "Community Education". Tillsammans med yrkesskolan i Galway och UCG har vi kört olika kvällskurser och studiecirklar. Under en treårsperiod har vi haft mer än 500 deltagare i dessa kurser. Connemara West har arbetat aktivt för att förbättra servicen i församlingens byar. Vi har hjälpt till att starta olika kooperativ såsom "Letterfrack Farmer Co-op" och "Killary Fish Farmers Co-op". Tillsammans med "Tullycross Credit Union", har vi startat en utvecklingsfond för kooperativ verksamhet: "Co-operative Development Fund".

 

-Vi har arrangerat två stora seminarier kring "Rural Poverty" och det senaste av våra projekt är att starta en lokalradiostation för norra Connemara. Det är ett projekt som kommer att anstränga våra resurser hårt, men vi ser det som så betydelsefullt för information och kommunikation inom distriktet, att vi ändå är beredda att satsa på det, säger Kieran.

 

Kieran berättar om vilka svårigheter det är att bedriva ett utvecklingsarbete i en landsända som denna. -Stödet från regeringen är bristfälligt. Dom har ingen sammanhållen eller enhetlig politik för de delar av landsbygden, som inte har förutsättningar för högeffektiv jordbruksproduktion. I Connemara är förhållandena annorlunda, här har vi en mängd små jordbruk på magra jordar och inkomsterna från jordbruket är mycket låga. Hela området kännetecknas av att vara en låginkomstekonomi utan egentlig industriell verksamhet. Människorna försörjer sig genom mångsyssleri. För en småbrukare kanske bara 25 procent av inkomsten kommer från själva jordbruket. Många har turismen som en viktig biinkomst, säger Kieran.

 

-Vi ligger här i periferin med långa avstånd till storstäderna (cities) där resurserna och administrationen finns. Vägar och kommunikationer är dåliga. De unga flyttar och vi har en mycket stor andel äldre människor i församlingen. Bland de unga, som är kvar, är det inte så många som har någon högre utbildning, många lämnar gymnasiet utan examen och det är få som deltar i högskoleutbildning, säger Kieran.

 

-Erfarenheterna av att arbeta med förändringsarbete i ett eftersatt landsbygdsdistrikt är bland annat, att man måste lägga ner en enorm massa tid på att förhandla med myndigheter. Jag måste göra ändlösa resor till Dublin, för att möta representanter för staten, eller för organisationer och fonder, som kan ge finansiell hjälp. Det är resor som tar bort mycket värdefull tid från mitt arbete här, och man tvingas alltid anpassa sig till myndigheternas tidsplanering och uppfattningar om hur samarbetet ska gå till. Man måste också producera en mängd papper, planer och rapporter, som ibland inte är till någon nytta. Resultatet av alla förhandlingsansträngningar är i det stora hela ganska magert, i förhållande till all den energi och tid man måste offra på det, säger Kieran.

 

-Ett problem med de bidrag vi får från staten är, att de bara ger pengar till kortsiktiga projekt, till exempel för att möta ungdomsarbetslösheten. Under sådana förutsättningar, är det svårt att planera för de mera långsiktiga förändringar, som skulle vara nödvändiga. Inte heller tar man hänsyn till att inkomsterna här kommer från många små källor, och att man därför borde ha en mera övergripande politik. Det skulle behövas för att ge stimulans och stöd åt en hel rad av utvecklingsprojekt, som är kopplade till varann och täcker in olika sektorer i lokalsamhället. Punktinsatser är inte nog.

 

-Andra svårigheter, som vi har att brottas med, är att dessa små organisationer och kooperativ, ofta hamnar i rollen som arbetsgivare, när de tar emot statliga bidrag. Folk här är i regel inte vana vid sådana uppgifter och rollen leder till en massa pappersarbete, som dom varken har intresse eller kunskap för. De statliga kraven på projekten har lett organisationerna in i åtaganden som känns belastande, och mycket lite har satsats på utbildning för administration, ledarskap och management. Arbetet i projektens olika kommittéer sker på frivillig grund och alla dessa arbetsuppgifter, tenderar att bli en för stor påfrestning för de voluntära arbetsinsatserna. Det blir då också ett problem med ledarskap och kontinuitet, när folk hoppar av, därför att jobbet blivit för tungt och svårt, säger Kieran.

 

-En annan sida av saken är, att när kommittéarbetet får denna administrativa prägel, blir det svårare att engagera människor som saknar högre utbildning. Vi vet också att i allmänhet, det gäller alltså inte bara här, kommer gruppmedlemmarna mest från den utbildade medelklassen: lärare, präster, affärsmän och journalister. Vanligtvis är de också i medelåldern och det är ganska få som är under 30 år.

 

-Det ständiga problemet är hur vi ska få fler människor involverade i utvecklingsarbetet. Ofta är det en liten klick som deltar i väldigt många grupper och kommittéer, medan det stora flertalet av invånarna står utanför. Strategier för community development bygger i allmänhet på en föreställning om att det råder konsensus i lokalsamhället. Det gör att man tonar ner eller negligerar de motsättningar mellan olika sociala grupper, som faktiskt finns där, såväl som på andra håll i samhället. Eftersom kommittéarbetet ofta utgår från att det råder harmoni, tror medlemmarna också att dom verkligen representerar lokalbefolkningen, och att det som är intressant för kommittémedlemmarna också är intressant för alla andra i byn, säger Kieran.

 

-Uppfattningen om att det råder harmoni, får en rad konsekvenser både vad gäller förmågan och strategier för att engagera andra människor och för den typ av verksamhet man engagerar sig i. Det råder ju en viss växelverkan mellan dessa båda saker: vad det är för slags projekt man drar igång och vilka som kan engageras. För den typ av människor som nu vanligen engagerar sig i community development, är det naturligare eller intressantare att satsa på att utveckla någon produktiv verksamhet, än att försöka tackla frågor som gäller fattigdom. Det är svåra frågor hur man ska få den lågutbildade, arbetslösa och fattiga befolkningen engagerad i förändrings- och utvecklingsarbetet, säger Kieran.

 

-Den strategi, som kommittéerna väljer, för att få fram resurser till lokalsamhället är ofta präglad av konsensusperspektivet. Man går in i förhandlingarna helt på motpartens, myndighetens, villkor, och man gör uppvaktningar för att vädja till deras goda vilja eller medkänsla. En annan vanlig strategi är att använda sig av kontaktpersoner, inflytelserika personer eller auktoriteter, för att den vägen få ut så mycket stöd och bidrag som möjligt. Man tror mera på personliga kontakter och vädjanden till myndigheterna än på att organisera sig för att kunna sätta makt eller tryck bakom kraven. Community groups arbetar ofta mycket isolerat från varann och det finns heller inte något större intresse av att sluta sig samman i större organisationer och försöka utveckla en gemensam policy och strategi för utvecklingen i glesbygden. Istället konkurrerar dessa smågrupper ofta inbördes och tävlar om att få myndigheternas öra för just sina projekt. Det ger inte små grupper ute i samhällets periferi någon starkare ställning i förhållande till regeringen och myndigheterna, säger Kieran.

 

-Det vore emellertid missvisande att bara framhålla de negativa sidorna i det här arbetet. En av de verkligt slående och stimulerande erfarenheterna av community development är, att man möter människor som, trots svåra förhållanden och dåliga odds, har en väldig energi, entusiasm och framtidstro. Genom sitt engagemang och arbete har dom lyckats skapa verksamheter, vilka betytt stora förbättringar för hundratals människor här i Ballinakill, säger Kieran O´Donohue till sist.

 

På kvällen sitter jag på puben vid den sprakande brasan. Det är väldigt stilla i övrigt, trots att det är fredag kväll. Bara ett tiotal karlar har sökt sig till puben för att få sin "stout". Tre yngre män diskuterar några fotbollslag (Irish Football), men de flesta, vilka är medelålders eller äldre män, står vid baren och ser ganska dystra ut. Man kan ju ha föreställningen att det alltid är livat på irländska pubar - och kanske folkmusik - men så är det inte.

 

Vid flera tillfällen har jag, vid besök på landsbygdspubar, mött dessa dystra, äldre män, som bara står där tysta och häller i sig det svarta ölet. Det är vemod och tungsinne som vilar över dem och jag funderar på om det är tankarna och känslan av ungdomen och möjligheterna som flytt från dem, som sätter sin prägel på dessa gråa män. Tomheten efter ett hårt liv, där man har framtiden bakom sig. Kanske är det oron inför ålderdomen under osäkra eller svåra förhållanden. Jag tänker på Kierans ord om de fattiga i samhället, som står utanför även det lilla hopp som spirar i vissa skrymslen i glesbygdens annars så karga landskap. Bländande skönhet och vemod, med en liten strimma av framtidstro och engagemang, är min bild av den irländska periferin.


 

Kapitel 7

7. SHERKIN I DÅLIGT VÄDER

 

I Baltimore väntar den lilla båten på att föra oss över till Sherkin Island. Den ligger utanpå en större båt och vi är tvungna att kliva ombord via den andra båten. Det är lågvatten och båtarna ligger långt under kajen. För att komma till båten måste vi gå nerför mycket hala trappor på kajsidan och man riskerar att vilket ögonblick som helst ramla i vattnet.

 

Det är en smutsig liten båt vi ska åka med och de flesta passagerare tvingas stå ute på däck i regnet. En mängd matkassar och väskor står också på däck.  Öborna har varit i land och handlat och nu står grejorna här i regnet. Det regnar in i en del av de halvöppna matkassarna, men ingen gör något åt det. Inte alla passagerare har regnkläder och några drar kavajen eller jackan över huvudet. En del ser lite frusna ut, men ingen klagar på att behöva stå ute i regnet. Det är tydligen som det ska vara. Dom tittar bara frånvarande eller drömmande ut över vattnet, där regndropparna studsar.

 

Just innan vi ska lägga ut kommer två män dragande med en liten kalv. Kalven är vettskrämd och alldeles stel, när han ska nerför trapporna. Männen drar ner honom så att han studsar på bakbenen utför trapporna. Man kan faktiskt se hur tårarna vinner från ögonen på honom. 

 

Det tar bara cirka tio minuter att komma över till Sherkin Island. Regnet står som spö i backen när vi går iland. Sherkin ligger i den del av Irland där man får mer än 1600 millimeter regn om året. Några gamla tillbucklade bilar hämtar en del av passagerarna och deras varor. En gammal "folka" kör utan ljuddämpare och låter värre än en dålig traktor. Hur bilarna ser ut, eller ens om dom är registrerade, tycks inte spela någon roll här på ön. Jag får senare veta att man har sina egna regler. Här bryr man sig mycket lite om regeringen i Dublin och vad den bestämmer. Det är något mycket avlägset för öborna, som sköter sig själva.

 

Uppe vid Abbyn möter jag Jeff och hans son Nic. Dom håller på att reparera det gamla fransciskanerklostret. Det har dom hållit på med ett par år nu. Jeff är Walesare och Nic är född i Eastend i London. Han är en riktig cockney-kille. Vi slår oss ner i en arbetsbod för att prata om livet på ön och om community development där. Jeff och hans familj kom från England till Sherkin för elva år sedan. Dom driver numera öns enda pub och har en del bisysslor, som till exempel det här restaureringsarbetet.

 

Jag får veta att det finns många invandrare på Sherkin. Ett par kommer från USA, några från Holland, tre eller fyra stycken är tyskar och några kommer från England. En del öbor kommer också från "maine-land", som dom säger. Det betyder att det är irländare, som kommer från fastlandet - eller kanske man ska säga "huvudön". Jeff menar att det är människor som inte stått ut i det moderna, hektiska samhället, som sökt sig en fristad här. Av dom infödda öborna finns inte så många kvar. Det är bara en del bönder och fiskare. De flesta öbor har gett sig iväg till England, USA och Australien. Nu bor här inte mer än 90 personer. En gång i tiden var det 1 500 invånare. Det var före den stora hungersnöden på 1840-talet, berättar Jeff och Nic.

 

Nästan alla infödda ungdomar har stuckit iväg och det gäller i synnerhet flickorna. Några killar i tjugoårsåldern har stannat kvar, därför att dom känt trycket att dom skulle ta över gården från föräldrarna. Dessa unga män lever nu ensamma utan hustru och familj och det är inte lätt för dem att hitta en kvinna. Det är i vart fall vad man berättar för mig. Nic planerar också att inom kort ge sig iväg till Dublin. -Jobben jag kan få på ön, ger inte tillräckligt att försörja mig och min familj, säger Nic.

 

Det har slutat regna. Jag går den smala vägen upp över ön, förbi affären, som också är post, och ner till biblioteket i "community-hallen" vid Kinnish Harbour. Där träffar jag Breda. Breda kommer från "main-land" och hon har varit med om att starta kvinnokooperativet på ön. Breda berättar att "Sherkin Islands Knitters" startade 1982, för att ge jobb åt kvinnorna på ön.  -Vi var en grupp arbetslösa kvinnor, som bestämde oss för att starta det här kooperativet. Vi köpte in stickmaskiner och började sticka tröjor. På sommaren sålde vi tröjorna till turisterna från en egen butik inne i Baltomore, säger Breda.

 

-Vi säljer också tröjor till en affär i London, som en av oss har kontakt med. För att få mera tid över för arbetet, startade vi en förskola här i "community-hallen". Huset är för övrigt byggt av kooperativet och under en period satt vi alla här och stickade tillsammans. Community-hallen är också en gemensamhetslokal, som vi alla på ön använder för fester och olika arrangemang. Som mest var vi 12 kvinnor i kooperativet, men nu är det bara fyra, fem kvar som stickar. De andra har tröttnat och gått över till annat, eller flyttat från ön. Själv arbetar jag nu med biblioteket och förskolan, och det räcker för mig. Jag blev trött på att sticka jämt, säger Breda.

 

-Jag tycker att kooperativet var ett bra initiativ för att ge kvinnor jobb på ön. Byggandet av hallen gav också tillfälligt jobb åt en del ungdomar. Nu tycket jag emellertid att vi kört fast och kommer inte vidare med kooperativet. Ny idéer och intitiativ saknas, och jag tycker inte att företaget sköts bra. Det är inte lätt när alla ska vara med och bestämma och vi har inte någon som tar på sig att vara ledare för företaget, säger Breda.

 

Breda berättar att det också finns en "Community Development Association" på ön, där hon själv är med. Gruppen har tagit initiativ till olika projekt för att förbättra förhållandena på ön, till exempel kampanjen "Keep Sherkin Tidy!". Det är Sherkins motsvarighet till den nationella kampanjen "Tidy Towns", en aktion för att hålla rent i städerna. Sherkins community-grupp arbetar också för att utveckla turismen genom olika åtgärder. För att freda  djurlivet har man  bestämt att all jakt är förbjuden på ön. Man har skapat ett marinmuseum och man sprider information om öns fina badstränder och fisket, liksom om den fina utsikten och de historiska minnesmärkena. I början av augusti arrangerar man varje år en regatta. Gruppen är också medlemmar i en särskild organisation för alla Irlands småöar, en organisation som ska tillvarata öbornas intressen på de små öarna och kämpa för att ösamhällena ska kunna överleva.

 

På vägen från Breda till "Garrison House", där jag ska bo, träffar jag Eamonn (om jag minns namnet rätt). När han får höra att jag är intresserad av community development, har han en massa kritiska kommentarer till förhållandena på ön. - Arbetslösheten är oerhört stor. I och för sig är den något mindre nu än i början av 80-talet, men nära halva den vuxna befolkningen "are on dole". Men det är också vad en hel del som bor här är nöjda med. Dom sysslar med annat som intresserar dom, till exempel fiske. Heltidsarbete är dom inte intresserade av, säger Eamonn. Själv tillhör han dom infödda och han tycker att ön blivit en tillflykt för en del "vinddrivna" individer, som vill leva efter egna idéer. Han tycker inte att kooperativet är "good business". Det ger bara lite fickpengar åt tjejerna, säger han.

 

På kvällen träffar jag Sue. Hon bor i ett stor stenhus högt uppe på en kulle med en fantastisk utsikt över Atlanten. Nedanför finns fina badvikar med gyllenbrun sand, inramade med klippor där vågorna bryter. Utanför ser man Cape Clear, en ö där befolkningen talar gaelic. Sue kommer från England. Hon var lärare i London, men tröttnade på alltsammans och hoppade av till Sherkin. Hit kom hon för nio år sedan, "on bare foot", som hon säger.

 

Vi sitter framför kolelden i vardagsrummet och värmer oss. Det är ett rustikt rum med en eldstad av stora gråa stenar. Hunden ligger framför elden och snusar. Sue stickar på en grå tröja medan hon berättar. -Jag lämnade allt bakom mig och kom hit för att bo gratis i ett hus, mot att jag skötte om det. Det var en vän som jag lärt känna i England, som ägde huset. Första vintern försörjde jag mig genom att plocka små musslor på stränderna. Jag lärde mig det av några andra "immigranter", som försörjde sig på samma sätt. Efter ett par år på ön träffade jag en man, som var från ön. Vi gifte oss och fick två barn, två pojkar. Men det gick inte så bra att leva tillsammans och efter en tid lämnade han oss, och han är inte längre kvar på ön. Nu bor jag ensam med barnen här i huset och det går bra, säger Sue.

 

Sue har en mycket positivare syn på kooperativet, än de andra jag pratat med. - Jag tycker att det går ganska bra för oss. Vi säljer mer än vad vi hinner tillverka, det vill säga, vi har nu order på mera än vi kan klara av. Men det beror ju också på att vi inte längre är så många som stickar. Själv tjänar jag tillräckligt på stickningen för att kunna leva på det. Men jag får väl erkänna att jag har ganska små materiella anspråk. Jag är nöjd med det fridfulla livet här på ön. Det känns så skönt att komma hem till ön, bara jag har varit inne i Skibbereen en dag, säger Sue.

 

När jag kommer ut från Sues hus är det fullständigt beckmörkt. Jag ser nästan ingenting, men efter en stund i mörkret kommer "mörkerseendet" och det går att leta sig tillbaka till Garrison House. Josephine har lagat middag åt mig och medan jag äter chips och pork-chops, berättar hon om hur hon ser på kvinnokooperativet.

 

-Jag är fortfarande medlem i kooperativet men jag stickar inte längre. Det blev efter hand allt för enahanda och tråkigt att sticka tröja efter tröja, och det gav inte så mycket pengar. Normalt stickade jag tre tröjor i veckan, men ibland kunde det bli det dubbla. Då gjorde jag i stort sett inget annat än stickade från morgon till kväll. Men efter en sådan omgång orkade jag sedan inte se åt stickningen på ett par veckor, säger Josephine.

 

-Nu har jag gått över till att jobba här på Garrison House. Vi är en grupp från ön som tillsammans har köpt gästhemmet, när det var till salu för ett par år sedan. Jag är anställd för att sköta det. På sommaren betyder det mer än dubbel arbetsdag, men på vintern är här inte mycket att göra och då får vi inte några inkomster från verksamheten. Den ligger nere, säger Josephine.

 

-Den gångna sommaren, som var mycket varm och fin, hade vi mycket folk och jag fick nästan arbeta dag och natt. Det vi tjänade då ska räcka under hela vintern, eftersom det inte finns annat arbete här -  såvida jag inte vill gå tillbaka till stickningen. Men det känns inte som jag har någon lust till det nu, även om vi behöver tjäna pengar. Min man är fiskare och det går inte så bra för honom. Laxfisket, som är den stora inkomstkällan, har blivit sämre för varje år och krabbfisket och musslor ger bara småpengar. Mycket annat finns heller inte att fiska runt Sherkin, som ger några pengar, säger Josephine.

 

Josephine, som själv kommer från "main-land", har många funderingar kring om dom inte borde flytta från ön. Hon tycker att det ibland är en allt för instängd och sluten värld och hon längtar ut. Då tar hon barnen och åker hem till sina föräldrar ett tag. Det är ett annat slags liv där, och Josephine berättar också att hon sjunger, framträder offentligt, och snart ska hon sjunga vid jazzfestivalen i Cork. Men barnen trivs på ön och hennes man kan inte leva utan livet på havet. Det är alltså inget lätt beslut att ta om dom ska flytta eller stanna, och Josephine ser inte särskilt lycklig ut när hon berättar om sin situation. Hon talar om slutenheten hon upplever i ösamhället på vintern. - Det är inte mer än cirka 30 vuxna på ön då och man kan bli lite trött på varann. Varje gång vi träffas, blir det prat om det gamla vanliga och det är inte mycket nytt som händer över huvud taget. Under perioder med dåligt väder blir vi också ganska isolerade här ute. Det är inte säkert att båten kan lägga till vid kajen på flera dagar. På sommaren kan det å andra sidan komma allt för mycket turister till ön. Det kan bli rena invasionen, säger Josephine.

 

Efter middagen går jag upp till puben, "The Jolly Roger". Där sitter en klunga av öns karlar och pimplar öl. Amerikanaren är där, han som varit gift fyra gånger och nu slagit sig ner på ön för att skriva en bok. Mest skriver han för skrivbordslådorna, säger en kille lite spydigt till mig. Där är de infödda ungkarlarna, som riskerar att förbli ungkarlar. Men här finns också ett par kvinnor tillsammans med sina män. Det är varmt och rökigt i The Jolly Roger, och ett väldigt sorl från halvberusade människor. Trots att jag nu börjar bli van vid irlandsengelskan, är det svårt att följa med i konversationen. Vi dricker mycket öl och jag blir bjuden på ytterligare en pinting, när jag egentligen inte ville ha mera. Först klockan två på natten lämnar jag puben. Då är där fortfarande folk kvar. Det är uppenbart att man har sina egna regler på ön och det gäller också för hur länge puben ska vara öppen. Det är inte som i städerna, där den stänger klockan tio. Här håller man öppet så länge det finns gäster. På Sherkin finns det ingen polis.

 

Klockan sju väcker vinden mig. Det har börjat blåsa ordentligt och det tjuter i det stora huset, där jag är den enda gästen. Regnet piskar mot fönsterrutorna och vinden rycker och sliter i huset. Jag börjar oroa mig för hur det ska gå med båtfärden från ön. Jag tänker på att Josephine berättade, att hon en vinter fick vänta fem dagar i Baltimore på att båten skulle kunna ta henne hem till Sherkin. Vädret var så erbarmligt dåligt att det var helt omöjligt för båten att segla.

 

När det ljusnar, ser jag att vågorna bryter kraftigt mot klipporna på andra sidan sundet. Det är kallt och fuktigt i huset och jag tänker på ölivets svåra sidor, medan jag äter min frukost, bacon och ägg och rostat bröd. Josephine är lite bekymrad över hur det ska bli med båten idag. Hon berättar att turen till Cape Clear är inställd på grund av vädret. Från Garrison House kan man skymta Baltimore genom regnet. Vi står båda en god stund och spejar ut över vattnet för att se om båten lämnar hamnen. Det gör den inte, men jag bestämmer mig för att ändå gå ner till öns lilla hamn. Blöt och frusen inväntar jag båten, som är en dryg halvtimma försenad, en halvtimma under vilken jag ältat Josephines ord: "Om vädret är dåligt och inga hantverkare eller andra ska ut till ön, ställer han in morgonturen". Väderrapporten har talat om att det ska bli hårdare vind framåt dagen. Men båten kommer och lastar ombord tre mjölkkannor.

 

Överfarten blir guppig, men lindrigare än jag befarat. Inga stora vågor sköljer över båten. Den bara kränger till och rullar 45 grader  på sidan när de stora vågorna kommer. När jag står på kajen i Baltimore, ser jag Sherkin Islands gråa konturer genom regnet. Det känns lite vemodigt att ha behövt lämna ön i detta väder och det är inte svårt att föreställa sig hur det kan vara att bo där under vintern. Då vill jag inte byta med Josephine.

 

KOOPERATIV SOM GLESBYGDSSTRATEGI

 

På vägen från Baltimore till Skibbereen, upptas mina tankar av det lilla kooperativets problem. Det är naturligtvis inte helt lätt att starta ett kooperativ. Vissa förutsättningar måste finnas till hands och andra måste skapas. Men det förefaller mig vara ett intressant inslag i, eller exempel på, en överlevnadsstrategi för människor i glesbygden. Där måste människorna ta saken i egna händer för att kunna fortsätta att leva på orten. På Irland verkar det vara helt nödvändigt att lokalsamhällets människor tar sådana initiativ, eftersom det är utsiktslöst att sitta och vänta på att räddaren ska komma utifrån. Utan egna initiativ och ansträngningar kommer glesbygden att fortsätta att förblöda, tappa sin ungdom och med den livskraften.

 

På Irland talar man om "Workers Cooperative" och "Community Cooperative". Ett arbetarkooperativ består av en grupp människor som bildar ett kooperativt företag, där dom själva arbetar. Lokalsamhällets kooperativ är ett företag där en mer eller mindre stor del av "byinvånarna" har andelar. Ett "community cooperative" kan ha en hel rad verksamheter under sitt organisationsparaply. I Corofin var det närmast en kombination av dessa båda former, där ett kollektiv bildat ett kooperativ kring en hel rad aktiviteter dom var engagerade i.

 

Den kooperativa idén har flera poänger för utvecklingen i lokalsamhället. Man måste ta ett eget initiativ, där en grupp människor går samman kring gemensamma intressen och utvecklar idéer för en verksamhet. Det stimulerar en samling eller ett förenande av en grupp, som på ett aktivt sätt deltar i försöket att bygga upp en slags självbärande struktur. I detta ligger ett eget ansvarstagande och en utveckling av den egna kompetensen. Att organisera sig på det här sättet, kan också vara en möjlighet för en annars svag grupp att få mera kraft att ta vara på sina egna intressen. Kollegan och vännen Denis Staunton gav mig ett exempel på detta, när han berättade om ett projekt han själv, som samhällsarbetare, varit engagerad i. Det var när han arbetade i ett "combat-poverty-project" i County Donegal i nordvästra Irland. Han hade då varit med om att organisera en grupp kvinnor i ett kooperativ, där det mycket handlade om just "organizing for power".

 

Kvinnorna i Donegal satt hemma och skickade de traditionella arantröjorna till försäljning. Tröjorna levererades till en uppköpare, som körde runt och köpte tröjorna till låga priser. Därför blev kvinnornas arbete mycket dåligt betalt, samtidigt som dom var i händerna på den skrupulöse uppköparen. Själv sålde han tröjorna vidare med god förtjänst.

 

Combat-poverty-gruppen uppfattade detta utsugningsförhållande som djupt orättvist och motiverade och hjälpte kvinnorna att organisera sig i ett arbetarkooperativ. Genom det skulle de själva kunna ta hand om försäljningen av sina tröjor. Det blev emellertid en hård kamp kring detta och ett mindre krig med uppköparen och hans allierade. Dessa såg sina intressen hotade och gick till motattack och lyckades få garnleverantörerna att vägra sälja garn till kvinnokooperativet.

 

Upphetsningen över att dessa kvinnor organiserat sig för att få bättre kontroll över sitt eget arbete, tycks ha varit mycket stor. Det hängde inte minst samman med att det just var en grupp kvinnor, som vågade sticka upp på detta fräcka sätt. Så småningom lyckades kvinnorna hitta en garnleverantör i södra Irland, som var beredd att sälja garn till dem. Resultatet av kooperativet blev bland annat att kvinnorna fick väsentligt bättre betalt för sitt stickarbete. Denis råkade emellertid ut för att bli stämplad som uppviglare.

 

Exemplet från Donegal kan se ut som en solskenshistoria mot bakgrund av de problem jag just mött för kvinnokooperativet på Sherkin Island. Det är givetvis ingen universallösning på glesbygdens arbetslöshet att starta kooperativ. Men problem, som man alltid måste räkna med, förtar ändå inte det positiva som ligger i möjligheten för en grupp att utveckla en överlevnadsstrategi med de här metoderna. I glesbygden handlar det oftast om just detta, hur man ska kunna skapa försörjningsmöjligheter och rimliga existensvillkor. Jag erkänner för mig själv att detta är aspekter av samhällsarbete, som jag själv inte sysslat så mycket med.  Det är emellertid strategier, som också blivit allt vanligare i den svenska glesbygden.

 

På UCC finns en grupp lärare och forskare som bildat ett centrum för studier kring kooperativ verksamhet. Man har bland annat gett ut tolv skrifter med handledning för dem som vill starta kooperativ, och man har producerat en videofilm om kooperativ verksamhet. Innan besöken i Corofin och på Sherkin, diskuterade jag idéerna och erfarenheterna kring små kooperativ på Irland med Vincent Tucker. Han är en av medlemmarna i gruppen för kooperativa studier. Vi diskuterade särskilt den lilla gruppens möjligheter och problem. Vilka är förutsättningarna för en liten grupp människor i glesbygden, som samlas kring en produktionsidé utifrån den egna kunskapen och kompetensen? Hur ska dom gå tillväga för att ta vara på de lokala förutsättningarna och mobilisera de resurser som dom själva besitter i lokalsamhället?

 

-Drivkraften och motivationen är att en sådan grupp har goda skäl att samverka, därför att de har gemensamma problem med arbetslöshet eller för låga inkomster, vanligen på grund av att dom bara har säsongsarbete. Problemen kan också vara att dom har behov av en service, som inte finns på orten, eller som är allt för dåligt utbyggd. Barnomsorgen, dagis och motsvarande, är ett exempel på detta.

 

-Men det är inte bara för en grupp människor att gå samman och starta ett företag. Det krävs mera än engagemang, även om man kan komma en bra bit på vägen med det - och nästan ingenstans om det saknas. För att lyckas krävs att man har eller skaffar sig rätt kompetens för verksamheten. Det gäller såväl tekniska och affärsmässiga färdigheter för produktionen, som planering, ledarskap, bra organisation och förmåga att samverka, menar Vincent. Gruppen måste lära sig att samarbeta och planera innan man kastar sig ut i att bilda ett företag. Man måste undersöka om produktionsidén håller, om man kan tillverka det man vill och om det finns en marknad för produkten eller produkterna. Att undersöka marknaden och bygga upp ett lämpligt försäljningsnät, är något som dessa grupper ofta missar, säger Vincent.

 

-Gruppen måste också bestämma sig för hur organisationen ska se ut, regler för medlemskap, hur arbetsfördelningen och ansvarsområdena ska vara. Ska det vara kollektivt ledarskap eller ska uppgiften rotera, eller hur ska man ha det? Gruppen måste formulera ett handlingsprogram, som innehåller målsättningar, metoder och tidsplaner för arbetet, och vem som ska göra vad. Det behövs en realistisk budget och det kräver viss kunskap att göra en sådan. Den kanske man måste få hjälp med utifrån.

 

-För att det ska gå bra för det lilla kooperativet, behövs vanligen också stöd och sympati från omgivningen. Det gäller alltså att arbeta på ett sätt, så man får goda relationer till dom andra i byn. Deras uppbackning behövs, medan ett aktivt motstånd kan var förödande. Viktigt stöd och utbyte av erfarenheter, kan man få från medlemmar i andra liknande kooperativ. Det är därför betydelsefullt att försöka utveckla sina kontakter med andra kooperativ, säger Vincent.

 

Den nya, unga, rörelsen av arbetarkooperativ och community cooperatives i Irland verkar vara på god väg att bygga upp dessa nätverk av kontakter. Med hjälp av personer utifrån, som till exempel gruppen på UCC, ordnas erfarenhetsutbyte på kurser, seminarier och konferenser. Här kommer sannolikt att hända mycket spännande under de närmaste åren.


 

Kapitel 8

8. VÄRLDENS ÄNDE

 

Rakt ut i Atlanten i väster sticker halvön Dingle. "Corca Dhuibhne" kallar ortsborna den själva, eftersom detta är "An Ghaeltacht", ett område där man talar gaelic eller Irish. Gaelic är kelternas gamla språk. För mindre än 100 år sedan talades det över hela Irland, men idag finns det bara kvar som vardagsspråk, eller modersmål, i mindre enklaver i vissa delar av Irland. Det är då främst i de västra delarna av ön och i bergstrakter eller mera isolerade områden. Totalt omfattar "An Ghaeltacht" bara drygt två procent av landets yta, med cirka 80 000 invånare, som dagligen talar gaelic. Men cirka en miljon eller nära en tredjedel av Irlands befolkning kan tala eller förstå gaelic. Språket är fortfarande obligatoriskt i skolorna och för att få statlig tjänst, krävs att man behärskar gaelic. Alla offentliga dokument från regeringen och parlamentet ges ut på både gaelic och engelska.

 

Gaelic är ett indo-europeiskt språk, som talades i stora delar av Västeuropa före romersk tid. Troligen skilde sig den så kallade kontinentala gaeliskan från den som talades, och talas, på öarna. Den nu levande gaeliskan kan delas upp i två grupper: gaelic som talas på Irland, Isle of Man och i Skottland, samt britanniska som talas i Wales, Cornwall och i Bretagne i Frankrike. Språken eller dialekterna inom dessa grupper står alltså närmare varann. Man tror att Kelterna kom till Irland under tidig järnålder, någon gång 500 - 300 fKr och Gaelic talades på hela Irland åtminstone så tidigt som på 500-talet eKr (Britannica vol. 3, 1988).

 

Det keltiska samhället var framförallt en bondekultur. Kelterna byggde inga städer. Människorna levde på landsbygden och basen i ekonomin var jordbruk och boskapsskötsel. Klanen, eller den aristokratiska familjen, var samhällets basenhet. Den var jordägare och hade gemensamt ansvar för att husfolket och undersåtarna följde lagen. Det keltiska Irland bestod av ett antal mer eller mindre självständiga kungadömen (tuatha), och det var först på 900-talet som Irland fick en kung för hela ön (Ard rí Eireann). Kristnandet av Irland på 400-talet fick en stor betydelse för den kulturella utvecklingen. Präster och munkar utvecklade skrivkonsten med det latinska alfabetet. Klostren blev lärocentra och där nedtecknades irländska traditioner, sagor och berättelser (tex Book of Kells på 700-talet och Book of the Dun Cow och Book of Leinster på 1100-talet).

 

Den irländska kyrkan blev ett starkt religiöst och kulturellt centrum och irländska präster och munkar missionerade i andra, icke kristnade, delar av Europa. Vikingarnas härjningar på 800 - 1000-talet, störde den religiösa och administrativa organisationen, men slutet för det självständiga, gaeliska Irland kom först genom Henry den andres invasion från England år 1171. Den irländska kyrkan kom då också under den romerska kyrkans kontroll och administration. Vikingarns bidrag till den irländska kulturen var framförallt att de anlade ett antal städer, till exempel Dublin (Britannica vol. 21, 1988).

 

Staden Dingle ligger i en vik på sydsidan av halvön. Den lär vara grundad av vikingar och ligger vid en naturlig hamn. Viken har bara en smal öppning ut mot havet och är ett effektivt skydd mot atlantstormarna. Att det finns en rad sådana naturliga hamnar på dinglehalvön, har förmodligen varit anledning till att den tidigt blev en viktig bosättningsort för människor. På Dingle finns det tusentals fornlämningar som vittnar om tidiga bosättningar, en del äldre än Pyramiderna i Egypten. De älsta fornlämningarna är megalitiska monument, till exempel stora, resta, stenblock, gånggrifter och hällkister från stenåldern (2 000 - 1 500 fKr). Corca Dhuibhne har fått sitt namn efter ett folk som kallade sig så och levde på halvön innan Kelterna kom. Duibhne var en gud och Corca Dhuibhne betyder troligen Duibhnes arvingar. Kelterna kom troligen till Dingle någon gång på 500 - 300 fKr. Senare har vikingar, normander och britter slagit sig ner där och så småningom förenats till ett folk, som nu bebor halvön och bär kulturarvet vidare (O´Conchuir 1977). Denna kulturhistoria och det speciella, storslagna, landskapet: klipporna, havet och stränderna, lockar många turister till Dingle. Att här finns mycket turister på sommaren, får man klart för sig när man besöker staden Dingle. Sällan har jag sett så många restauranger i en liten stad.

 

I Dingle finns "Udaras na Gaeltachta´s" lokalkontor för dinglehalvön. Udaras är en statlig organisation med uppgift att befrämja community development i "An Gaeltacht". Bakgrunden är bland annat vetskapen att "An Gaeltacht" har strategisk betydelse för bevarande av det keltiska språket. Därför har dessa områden fått mera statlig hjälp för utvecklingsprojekt än andra landsbygdsdistrikt. Udarasa var tänkt som en organisation, där lokalbefolkningen skulle ha ett stort inflytande i projekten. Den skulle också uppmärksamma de socio-kulturella aspekterna av landsbygdsutveckling. Kritik riktas emellertid mot Udaras för att den allt för ensidigt satsar på industriella projekt, utan tillräcklig hänsyn eller intresse för andra synpunkter på den lokala ekonomin och de sociokulturella frågorna (O´Cinneide 1987:21.1).

 

Denna morgon, när jag kör den smala och slingriga vägen från Ventry ut mot Slea Head, är himlen övervägande mulen. Men här och där bryter solstrålarna igenom och bildar upplysta "spots" ute på Dingle Bay. Havet ligger ganska stilla och grått. Ute vid Slea Head möter en magnifik vy. Vägen slingrar sig högt uppe på bergssidan och långt där nere bryter Atlantens mäktiga dyningar kraftfullt mot rev och klippor. Även en stilla dag som denna, är dyningarna stora. Utanför ligger "An Blascaod Mór", Blasket Islands. Detta är Europas definitiva utpost i väster. Närmaste land väster ut är New Foundland. Före Columbus upptäckt av Amerika, betraktade europeerna Blasket Islands som världens ände. Utanför fanns bara det okända. Även jag får en känsla av evighet eller det oändliga, när jag står här och tittar på Blasket Islands. De yttersta öarna ser bara ut att vara klippor, som tonar bort i grådiset.

 

Idag är Blasket Islands obebodda. De sista bofasta flyttade på 60-talet. Förr fanns ett samhälle av fiskare och småbrukare på "The Great Blasket". Historien berättar om det hårda och strapatsrika liv människorna levde där. Som på så många andra håll i Irland fanns det en berättartradition på Great Blasket. Den hade långa anor och troligen är det denna tradition att berätta historier, som är orsak till att denna lilla ö frambrakt ett flertal kända författare. Det är författare som Tomás O´Crohan, med "The Islandman", Maurice O´Sullivan, som skrev "Twenty Years Agrowing" och Peig Sayers med "An Old Woman´s Reflections".

 

Det är för övrigt anmärkningsvärt att Irland har så många internationellt kända författare och poeter till exempel: Jonathan Swift, Edmund Burke, William Butler Yeats, James Joyce, Samuel Beckett, Oscar Wilde och George Bernard Shaw. Vad det beror på att Irland skapat alla dessa kända författare, är svårt att säga. Kanske är orsaken en kombination av den starka traditionen att berätta och skriva sagor och öns dramatiska historia, med många stridigheter och konflikter, och inte minst kampen mot ockupationsmakten. Här har funnits många hjältar och mycket dramatiskt stoff. Mötet mellan irländsk och engelsk kultur kan också ha verkat stimulerande för språkutvecklingen och författandet. Kulturmöten har också skett genom emigrationen, och eftersom många av de kända verken skrivits av irländare i "förvisningen", kan det tänkas att utflyttningen och ett liv i främmande land, motiverat författare att skriva, och skriva om hemlandet som funnits i tankarna.

 

Nu ligger byn på Great Blasket övergiven. Den ligger på östra stranden och man kan skymta de vita husen, när man står uppe vid Dunquin. Till ön kunde man bara komma med specialbyggda, långa, roddbåtar, "the currach", gjorda av spant och tjärpapp. De roddes av tre roddare. Fören på båtarna är kraftigt upphöjd, för att klara de stora vågorna och kanske för att det då går lättare att landa båten på stranden. Det är den typ av båtar som fortfarande används för kustfisket. Nedanför Dunquin ligger nu ett portugisiskt lastfartyg, som krossades mot klipporna i en svår storm för ett antal år sedan. Som genom ett under räddade sig alla sjömännen iland. Båten ligger kvar där den landade, röd av rost och ständigt översköljd av vågorna. Kanske är det en turistattraktion.

 

Dinglehalvön uppvisar ett kargt landskap med höga berg. Här finns nästan inte ett träd, men på många ställen lyser gröna ängsmarker långt upp på bergssidorna, inramade med stenmurar för att fåren inte ska springa iväg. Fiske och jordbruk är de främsta näringarna och det finns inte många industrier. Jordbruket är småskaligt och gäller enbart fåravel och mjölkproduktion. Förr odlades också säd, men det lönar sig inte idag. Under sommaren spelar turismen en väsentlig roll i ekonomin. Då finns det sysselsättning för alla, men under vintermånadernas lugna dagar är många dinglebor "on dole", det vill säga, att dom får arbetslöshetsunderstöd eller socialhjälp.

 

Jag är nu på väg till Baile an Fheirtéaraigh eller Ballyferriter. Där ska jag träffa några människor som är engagerade i ett community development projekt. Ballyferriter med omgivande byar har cirka 350 invånare och ligger långt ute på den norra sidan av halvön. Från byn ser man viken, Smerwich Harbour, nedanför med klipporna som bildar en port mot havet. (Smerwich är troligen ett namn efter vikingar och betyder "smörvik".) Máire Sheehy arbetar för "Oidhreacht Chorca Dhuibhne" ett "Heritagecentre", som drivs av kooperativet "Comharcumann Forbartha". Máire är samhällsarbetare och samordnare av en rad kulturella och sociala aktiviteter, som knyts till, eller inramar, de språkkurser som kooperativet bland annat driver.

 

Máire berättar att det på sommaren kommer cirka 1 800 ungdomar till Dingle för att lära sig eller förbättra sin gaeliska. -De kommer i ett par omgångar och kurserna bedrivs i byskolorna. Eleverna bor inackorderade hos familjer, som talar gaelic. Avsikten är att de hela tiden ska höra och prata gaelic. Vi ordnar också utflykter till olika historiskt och kulturellt intressanta platser. I språkstudierna ingår att lära känna den keltiska historian och kulturen. Det är vår idé, att man bättre förstår språket, och blir mera motiverad, om man känner till kulturen, säger Máire.

 

-Vi har fått pengar från regeringen till ett projekt, som går ut på att i den vanliga skolundervisningen (i grundskolan) föra in mera inslag av keltisk kultur och historia. Detta arbetar vi mycket med just nu. Vi har också börjat med språkkurser för vuxna. I det gamla skolhuset här i byn, som vi har renoverat, har vi ett "Heritage Centre" (ungefär en kombination av  hembygdsgård och museum). Där har vi nu en utställning över Dingles historia och utveckling: geologiskt, ekonomiskt, kulturellt och socialt. Det är en central enhet i vårt projekt, säger Máire.

 

Men det här kooperativet har många grenar på sitt träd. Verksamheten startade med ett lantbruksprojekt. Man odlade upp ny mark, så att den blev användbar som betesmark. I syfte att lära ut detta till andra driver man nu en modellgård. Kooperativet har också satsat på att odla tomater i drivhus. Det gick bra tills holländarna kom med sina billiga tomater. Importen av holländska tomater knäckte det projektet och nu odlar man bland annat små julträd i drivhusen. Nyligen har man startat datakurser och satsat på att utveckla ett par småindustrier. För ett antal år sedan, fick en danska (!) ekonomiskt stöd av Udaros för att sätta igång en konfektionsfabrik. Men det gick inte så bra och efter ett par år lades den ner. Nu används fabrikslokalerna till skola. Kooperativet har försökt sig på att driva en platsfabrik och tillverkade bland annat flytbojar, som används för musselodlingarna i Dingle Bay. Plastfabriken är nu emellertid också nedlagd.

 

På andra sidan bergen, sett från Ballyferriter, på sydsidan av halvön, ligger Ventry, vid en annan naturlig hamn. I Ventry pågår för fullt ett arbete med att bygga en stor "Community Hall". Hade det varit i Sverige, skulle fritidsgården byggts av kommunen, men på Irland är det naturligt att lokalbefolkningen själva måste se till att den byggs, om dom vill ha en fritidsgård. Folk måste engagera sig själva och samla in pengar till bygget, så kallad "found raising". På olika sätt försöker dom få ihop de medel som behövs. Man ordnar lotterier, fester och bufféer, där människor betalar och skänker pengar till projektet. Det ordnas "jippon" av olika slag som ger en del pengar, till exempel kör ungdomar runt med en säng på hjul, som folk slänger pengar i. Gruppen i Ventry ordnade en maratonmarsch till Dublin, en sträcka på cirka 40 mil. Längs vägen samlade man ihop gåvopengar till projektet.

 

I Ventry träffar jag läraren Padraig Firtear, en av projektets eldsjälar. Padraig berättar att fritidsgården kommer att kosta cirka 300 000 pund (nästan tre miljoner kronor). Dom har fått ett bidrag från regeringen på 60000 pund och resten har gruppen samlat ihop själva. Huset byggs nu huvudsakligen av ungdomar från trakten, som går på "AMS-utbildning". I sex månader får dom arbeta på huset och staten står för deras löner. Det går inte att ta miste på Padraigs stolthet över projektet och han vill gärna höra mina åsikter om bygget, när han visar mig runt där. Det är verkligen ett stort och imponerande hus man bygger, inte minst med tanke på den lilla befolkningen här.

 

Men jag kan också ana en viss oro hos Padraig över att fritidsgården inte kommer att användas så mycket som han skulle önska. Han oroar sig över den stora utvandringen av ungdomar. Nu finns det mycket barn och ungdomar upp till 17 - 18 års ålder, men de allra flesta över den åldern ger sig iväg från Dingle. Dom reser bort för att skaffa utbildning eller arbete, och sedan försvinner dom ut ur landet. I åldersgruppen 18 till 40 år är det, enligt Padraig, ganska tunnsått.

 

Senare på kvällen på Paidi O´Sé´s pub, träffar jag verkmästaren på bygget av fritidsgården. Han hyser också farhågor för att community-hallen inte ska bli tillräckligt nyttjad. - Kanske har vi kommit igång för sent med detta projekt, säger han. Ungdomen reser bort och få kommer tillbaka. Här finns inte mycket arbete för dom. Det är jordbruk och fiske, men det ger inte mycket jobb. Satsningen på musselodling, som vi dragit igång, visar sig inte ge många arbeten. På sommaren är det mycket jobb med turismen och då kan ungdomarna tjäna ganska bra med pengar. Men dom accepterar inte att gå arbetslösa på vintern, eftersom årsinkomsten blir allt för låg, säger han.

 

På väggarna i Paidi O´Sé´s pub hänger massor med fotografier av fotbollslag och bilder där troféer delas ut. Paidi finns med på alla bilderna, ända från ung tonåring till mogna 30 år. Jag förstår vid samtal med pubgästerna att han är en berömd fotbollsspelare, men nu har han lagt av och istället byggt sig en pub. Plötsligt står Paidi själv också där i puben. Han tycker det är intressant att jag känt igen honom på alla bilderna och han bjuder på en painting. Under det fortsatta samtalet har han och verkmästaren en mängd frågor kring det svenska samhället. Huvudtemat kan sägas vara: "Isn´t Sweden a very permissive society?". Dom tycks ha föreställningen att det mesta av sex, snusk och skörlevnad är tillåtet i Sverige.

 

Det är inte första gången jag stöter på dessa föreställningar hos irländare, och för det strängt katolska Irland kanske Sverige framstår som syndens näste nummer ett. Men för att kontra, vad skulle svenskar säga om man kom till puben med små ungar klockan nio på kvällen? Detta var nämligen vad som hände i Paidis pub denna kväll. Flera familjer kom plötsligt in med småttingar för att dricka cocacola, äta jordnötter och ostbågar. Föräldrarna drack naturligtvis öl och allt verkade vara frid och fröjd. Och vad säger vi om att man kör bil efter pubbesöket, när man klunkat i sig både en och två liter öl. Det verkar vara helt normalt på Irland, och det gav oss nya infallsvinklar till diskussionen om "det tillåtande samhället".

 

Innan jag lämnar Corca Dhuibhne nästa dag har jag ett långt samtal med Doncha O´Conchúir, en av de gamla eldsjälarna i Dinglekooperativet. Doncha har varit lärare i Ballyferriter under många år. Nu är han pensionerad. Före honom var hans pappa lärare i Ballyferriter och dessförinnan Donchas farfar. Doncha har varit med om att starta kooperativet och han visar mig en del av de nyuppodlade markerna. Jag får också en längre föreläsning om småbrukens starkt förändrade villkor sedan de storskaliga och intensiva brukningsmetoderna blev införda, och det enda som egentligen anses duga idag. -Dessa ofta ensidiga brukningsmetoder, med användande av stora mängder konstgödsel, skapar ekologisk och ekonomisk obalans, säger Doncha. Det är ett hot mot en levande landsbygd.

 

Doncha har ett stort intresse för den irländska kulturen och det är mycket hans förtjänst att "heritagecentrat" kommit till. Han har nog också en viktig roll i det att community development på Dingle har fått en så stark historisk och kulturell ansats. Själv har han skrivit flera böcker om fornlämningar, historiska minnesmärken och kulturella traditioner på Dingle. Medan Doncha berättar om kooperativets verksamhet, guidar han mig runt bland några av de intressanta fornlämningarna: Riaisc, Ghallarais och Cill Mhaolcéadair. Doncha berättar att det finns mer än 2 000 fornlämningar på Dingle, men att det bara är ett fåtal av dessa som blivit undersökta och utgrävda. De som är iordningställda har emellertid blivit stora turistattraktioner.

 

Under våra samtal kring dinglebornas kulturmönster tar jag upp en fråga, som jag funderat på mycket sedan jag hörde talas om fenomenet. Det är känt att fiskarbefolkningen är ett mycket skrockfulla och ska man till exempel ha dem att hjälpa till med utgrävningar av fornlämningar, måste någon annan ta de första spadtagen. Skulle dom själva göra det, tror dom att en olycka kommer att drabba dom. En mycket märkligare, ja närmast absurd företeelse och i sina konsekvenser förskräckande och orimlig, är tron att man inte ska försöka rädda den som havet tagit. Havet tycks närmast vara heligt och om en båt förliser, så är det meningen att havet ska ta den. Om ändå någon ur besättningen lyckas kravla sig iland på ett skär, så vill ingen undsätta honom. Han får stanna på klippan eller rädda sig själv. Men irländska fiskare brukar heller inte lära sig att simma.

 

När jag frågar Doncha, som känner till fiskarkulturen mycket väl, bekräftar han att det är riktigt det jag hört. Det finns en sådan föreställning hos fiskare - eller har i vart fall funnits. Jag lyckas inte få riktigt klart för mig om det fortfarande gäller. Kanske uppfattar Doncha det som pinsamt och han svävar på målet. I vilket fall som helst, verkar det beskrivna handlandet fullständigt omänskligt och omoraliskt. Det är lite svårt att förstå att det skulle kunna vara på det sättet, eftersom förhållningssättet strider mot det som normalt betraktas som en av våra grundläggande livsvärden: att man ska hjälpa en människa som befinner sig i nöd och fara för livet. Men kanske tillhör det en förgången tid (då man trodde på havsguden Manannán) eller myternas värld.

 

Innan jag säger adjö till Doncha berättar han att The Great Blasket ägts av en amerikan, men att man här nu köpt tillbaka ön och tänker göra det möjligt för turister att komma dit på sommaren. Ett nytt projekt som på sitt sätt ska väcka liv i Världens ände, The Blasket Islands.


 

Kapitel 9

9. VÄRLDENS ÄNDE

 

Rakt ut i Atlanten i väster sticker halvön Dingle. "Corca Dhuibhne" kallar ortsborna den själva, eftersom detta är "An Ghaeltacht", ett område där man talar gaelic eller Irish. Gaelic är kelternas gamla språk. För mindre än 100 år sedan talades det över hela Irland, men idag finns det bara kvar som vardagsspråk, eller modersmål, i mindre enklaver i vissa delar av Irland. Det är då främst i de västra delarna av ön och i bergstrakter eller mera isolerade områden. Totalt omfattar "An Ghaeltacht" bara drygt två procent av landets yta, med cirka 80 000 invånare, som dagligen talar gaelic. Men cirka en miljon eller nära en tredjedel av Irlands befolkning kan tala eller förstå gaelic. Språket är fortfarande obligatoriskt i skolorna och för att få statlig tjänst, krävs att man behärskar gaelic. Alla offentliga dokument från regeringen och parlamentet ges ut på både gaelic och engelska.

 

Gaelic är ett indo-europeiskt språk, som talades i stora delar av Västeuropa före romersk tid. Troligen skilde sig den så kallade kontinentala gaeliskan från den som talades, och talas, på öarna. Den nu levande gaeliskan kan delas upp i två grupper: gaelic som talas på Irland, Isle of Man och i Skottland, samt britanniska som talas i Wales, Cornwall och i Bretagne i Frankrike. Språken eller dialekterna inom dessa grupper står alltså närmare varann. Man tror att Kelterna kom till Irland under tidig järnålder, någon gång 500 - 300 fKr och Gaelic talades på hela Irland åtminstone så tidigt som på 500-talet eKr (Britannica vol. 3, 1988).

 

Det keltiska samhället var framförallt en bondekultur. Kelterna byggde inga städer. Människorna levde på landsbygden och basen i ekonomin var jordbruk och boskapsskötsel. Klanen, eller den aristokratiska familjen, var samhällets basenhet. Den var jordägare och hade gemensamt ansvar för att husfolket och undersåtarna följde lagen. Det keltiska Irland bestod av ett antal mer eller mindre självständiga kungadömen (tuatha), och det var först på 900-talet som Irland fick en kung för hela ön (Ard rí Eireann). Kristnandet av Irland på 400-talet fick en stor betydelse för den kulturella utvecklingen. Präster och munkar utvecklade skrivkonsten med det latinska alfabetet. Klostren blev lärocentra och där nedtecknades irländska traditioner, sagor och berättelser (tex Book of Kells på 700-talet och Book of the Dun Cow och Book of Leinster på 1100-talet).

 

Den irländska kyrkan blev ett starkt religiöst och kulturellt centrum och irländska präster och munkar missionerade i andra, icke kristnade, delar av Europa. Vikingarnas härjningar på 800 - 1000-talet, störde den religiösa och administrativa organisationen, men slutet för det självständiga, gaeliska Irland kom först genom Henry den andres invasion från England år 1171. Den irländska kyrkan kom då också under den romerska kyrkans kontroll och administration. Vikingarns bidrag till den irländska kulturen var framförallt att de anlade ett antal städer, till exempel Dublin (Britannica vol. 21, 1988).

 

Staden Dingle ligger i en vik på sydsidan av halvön. Den lär vara grundad av vikingar och ligger vid en naturlig hamn. Viken har bara en smal öppning ut mot havet och är ett effektivt skydd mot atlantstormarna. Att det finns en rad sådana naturliga hamnar på dinglehalvön, har förmodligen varit anledning till att den tidigt blev en viktig bosättningsort för människor. På Dingle finns det tusentals fornlämningar som vittnar om tidiga bosättningar, en del äldre än Pyramiderna i Egypten. De älsta fornlämningarna är megalitiska monument, till exempel stora, resta, stenblock, gånggrifter och hällkister från stenåldern (2 000 - 1 500 fKr). Corca Dhuibhne har fått sitt namn efter ett folk som kallade sig så och levde på halvön innan Kelterna kom. Duibhne var en gud och Corca Dhuibhne betyder troligen Duibhnes arvingar. Kelterna kom troligen till Dingle någon gång på 500 - 300 fKr. Senare har vikingar, normander och britter slagit sig ner där och så småningom förenats till ett folk, som nu bebor halvön och bär kulturarvet vidare (O´Conchuir 1977). Denna kulturhistoria och det speciella, storslagna, landskapet: klipporna, havet och stränderna, lockar många turister till Dingle. Att här finns mycket turister på sommaren, får man klart för sig när man besöker staden Dingle. Sällan har jag sett så många restauranger i en liten stad.

 

I Dingle finns "Udaras na Gaeltachta´s" lokalkontor för dinglehalvön. Udaras är en statlig organisation med uppgift att befrämja community development i "An Gaeltacht". Bakgrunden är bland annat vetskapen att "An Gaeltacht" har strategisk betydelse för bevarande av det keltiska språket. Därför har dessa områden fått mera statlig hjälp för utvecklingsprojekt än andra landsbygdsdistrikt. Udarasa var tänkt som en organisation, där lokalbefolkningen skulle ha ett stort inflytande i projekten. Den skulle också uppmärksamma de socio-kulturella aspekterna av landsbygdsutveckling. Kritik riktas emellertid mot Udaras för att den allt för ensidigt satsar på industriella projekt, utan tillräcklig hänsyn eller intresse för andra synpunkter på den lokala ekonomin och de sociokulturella frågorna (O´Cinneide 1987:21.1).

 

Denna morgon, när jag kör den smala och slingriga vägen från Ventry ut mot Slea Head, är himlen övervägande mulen. Men här och där bryter solstrålarna igenom och bildar upplysta "spots" ute på Dingle Bay. Havet ligger ganska stilla och grått. Ute vid Slea Head möter en magnifik vy. Vägen slingrar sig högt uppe på bergssidan och långt där nere bryter Atlantens mäktiga dyningar kraftfullt mot rev och klippor. Även en stilla dag som denna, är dyningarna stora. Utanför ligger "An Blascaod Mór", Blasket Islands. Detta är Europas definitiva utpost i väster. Närmaste land väster ut är New Foundland. Före Columbus upptäckt av Amerika, betraktade europeerna Blasket Islands som världens ände. Utanför fanns bara det okända. Även jag får en känsla av evighet eller det oändliga, när jag står här och tittar på Blasket Islands. De yttersta öarna ser bara ut att vara klippor, som tonar bort i grådiset.

 

Idag är Blasket Islands obebodda. De sista bofasta flyttade på 60-talet. Förr fanns ett samhälle av fiskare och småbrukare på "The Great Blasket". Historien berättar om det hårda och strapatsrika liv människorna levde där. Som på så många andra håll i Irland fanns det en berättartradition på Great Blasket. Den hade långa anor och troligen är det denna tradition att berätta historier, som är orsak till att denna lilla ö frambrakt ett flertal kända författare. Det är författare som Tomás O´Crohan, med "The Islandman", Maurice O´Sullivan, som skrev "Twenty Years Agrowing" och Peig Sayers med "An Old Woman´s Reflections".

 

Det är för övrigt anmärkningsvärt att Irland har så många internationellt kända författare och poeter till exempel: Jonathan Swift, Edmund Burke, William Butler Yeats, James Joyce, Samuel Beckett, Oscar Wilde och George Bernard Shaw. Vad det beror på att Irland skapat alla dessa kända författare, är svårt att säga. Kanske är orsaken en kombination av den starka traditionen att berätta och skriva sagor och öns dramatiska historia, med många stridigheter och konflikter, och inte minst kampen mot ockupationsmakten. Här har funnits många hjältar och mycket dramatiskt stoff. Mötet mellan irländsk och engelsk kultur kan också ha verkat stimulerande för språkutvecklingen och författandet. Kulturmöten har också skett genom emigrationen, och eftersom många av de kända verken skrivits av irländare i "förvisningen", kan det tänkas att utflyttningen och ett liv i främmande land, motiverat författare att skriva, och skriva om hemlandet som funnits i tankarna.

 

Nu ligger byn på Great Blasket övergiven. Den ligger på östra stranden och man kan skymta de vita husen, när man står uppe vid Dunquin. Till ön kunde man bara komma med specialbyggda, långa, roddbåtar, "the currach", gjorda av spant och tjärpapp. De roddes av tre roddare. Fören på båtarna är kraftigt upphöjd, för att klara de stora vågorna och kanske för att det då går lättare att landa båten på stranden. Det är den typ av båtar som fortfarande används för kustfisket. Nedanför Dunquin ligger nu ett portugisiskt lastfartyg, som krossades mot klipporna i en svår storm för ett antal år sedan. Som genom ett under räddade sig alla sjömännen iland. Båten ligger kvar där den landade, röd av rost och ständigt översköljd av vågorna. Kanske är det en turistattraktion.

 

Dinglehalvön uppvisar ett kargt landskap med höga berg. Här finns nästan inte ett träd, men på många ställen lyser gröna ängsmarker långt upp på bergssidorna, inramade med stenmurar för att fåren inte ska springa iväg. Fiske och jordbruk är de främsta näringarna och det finns inte många industrier. Jordbruket är småskaligt och gäller enbart fåravel och mjölkproduktion. Förr odlades också säd, men det lönar sig inte idag. Under sommaren spelar turismen en väsentlig roll i ekonomin. Då finns det sysselsättning för alla, men under vintermånadernas lugna dagar är många dinglebor "on dole", det vill säga, att dom får arbetslöshetsunderstöd eller socialhjälp.

 

Jag är nu på väg till Baile an Fheirtéaraigh eller Ballyferriter. Där ska jag träffa några människor som är engagerade i ett community development projekt. Ballyferriter med omgivande byar har cirka 350 invånare och ligger långt ute på den norra sidan av halvön. Från byn ser man viken, Smerwich Harbour, nedanför med klipporna som bildar en port mot havet. (Smerwich är troligen ett namn efter vikingar och betyder "smörvik".) Máire Sheehy arbetar för "Oidhreacht Chorca Dhuibhne" ett "Heritagecentre", som drivs av kooperativet "Comharcumann Forbartha". Máire är samhällsarbetare och samordnare av en rad kulturella och sociala aktiviteter, som knyts till, eller inramar, de språkkurser som kooperativet bland annat driver.

 

Máire berättar att det på sommaren kommer cirka 1 800 ungdomar till Dingle för att lära sig eller förbättra sin gaeliska. -De kommer i ett par omgångar och kurserna bedrivs i byskolorna. Eleverna bor inackorderade hos familjer, som talar gaelic. Avsikten är att de hela tiden ska höra och prata gaelic. Vi ordnar också utflykter till olika historiskt och kulturellt intressanta platser. I språkstudierna ingår att lära känna den keltiska historian och kulturen. Det är vår idé, att man bättre förstår språket, och blir mera motiverad, om man känner till kulturen, säger Máire.

 

-Vi har fått pengar från regeringen till ett projekt, som går ut på att i den vanliga skolundervisningen (i grundskolan) föra in mera inslag av keltisk kultur och historia. Detta arbetar vi mycket med just nu. Vi har också börjat med språkkurser för vuxna. I det gamla skolhuset här i byn, som vi har renoverat, har vi ett "Heritage Centre" (ungefär en kombination av  hembygdsgård och museum). Där har vi nu en utställning över Dingles historia och utveckling: geologiskt, ekonomiskt, kulturellt och socialt. Det är en central enhet i vårt projekt, säger Máire.

 

Men det här kooperativet har många grenar på sitt träd. Verksamheten startade med ett lantbruksprojekt. Man odlade upp ny mark, så att den blev användbar som betesmark. I syfte att lära ut detta till andra driver man nu en modellgård. Kooperativet har också satsat på att odla tomater i drivhus. Det gick bra tills holländarna kom med sina billiga tomater. Importen av holländska tomater knäckte det projektet och nu odlar man bland annat små julträd i drivhusen. Nyligen har man startat datakurser och satsat på att utveckla ett par småindustrier. För ett antal år sedan, fick en danska (!) ekonomiskt stöd av Udaros för att sätta igång en konfektionsfabrik. Men det gick inte så bra och efter ett par år lades den ner. Nu används fabrikslokalerna till skola. Kooperativet har försökt sig på att driva en platsfabrik och tillverkade bland annat flytbojar, som används för musselodlingarna i Dingle Bay. Plastfabriken är nu emellertid också nedlagd.

 

På andra sidan bergen, sett från Ballyferriter, på sydsidan av halvön, ligger Ventry, vid en annan naturlig hamn. I Ventry pågår för fullt ett arbete med att bygga en stor "Community Hall". Hade det varit i Sverige, skulle fritidsgården byggts av kommunen, men på Irland är det naturligt att lokalbefolkningen själva måste se till att den byggs, om dom vill ha en fritidsgård. Folk måste engagera sig själva och samla in pengar till bygget, så kallad "found raising". På olika sätt försöker dom få ihop de medel som behövs. Man ordnar lotterier, fester och bufféer, där människor betalar och skänker pengar till projektet. Det ordnas "jippon" av olika slag som ger en del pengar, till exempel kör ungdomar runt med en säng på hjul, som folk slänger pengar i. Gruppen i Ventry ordnade en maratonmarsch till Dublin, en sträcka på cirka 40 mil. Längs vägen samlade man ihop gåvopengar till projektet.

 

I Ventry träffar jag läraren Padraig Firtear, en av projektets eldsjälar. Padraig berättar att fritidsgården kommer att kosta cirka 300 000 pund (nästan tre miljoner kronor). Dom har fått ett bidrag från regeringen på 60000 pund och resten har gruppen samlat ihop själva. Huset byggs nu huvudsakligen av ungdomar från trakten, som går på "AMS-utbildning". I sex månader får dom arbeta på huset och staten står för deras löner. Det går inte att ta miste på Padraigs stolthet över projektet och han vill gärna höra mina åsikter om bygget, när han visar mig runt där. Det är verkligen ett stort och imponerande hus man bygger, inte minst med tanke på den lilla befolkningen här.

 

Men jag kan också ana en viss oro hos Padraig över att fritidsgården inte kommer att användas så mycket som han skulle önska. Han oroar sig över den stora utvandringen av ungdomar. Nu finns det mycket barn och ungdomar upp till 17 - 18 års ålder, men de allra flesta över den åldern ger sig iväg från Dingle. Dom reser bort för att skaffa utbildning eller arbete, och sedan försvinner dom ut ur landet. I åldersgruppen 18 till 40 år är det, enligt Padraig, ganska tunnsått.

 

Senare på kvällen på Paidi O´Sé´s pub, träffar jag verkmästaren på bygget av fritidsgården. Han hyser också farhågor för att community-hallen inte ska bli tillräckligt nyttjad. - Kanske har vi kommit igång för sent med detta projekt, säger han. Ungdomen reser bort och få kommer tillbaka. Här finns inte mycket arbete för dom. Det är jordbruk och fiske, men det ger inte mycket jobb. Satsningen på musselodling, som vi dragit igång, visar sig inte ge många arbeten. På sommaren är det mycket jobb med turismen och då kan ungdomarna tjäna ganska bra med pengar. Men dom accepterar inte att gå arbetslösa på vintern, eftersom årsinkomsten blir allt för låg, säger han.

 

På väggarna i Paidi O´Sé´s pub hänger massor med fotografier av fotbollslag och bilder där troféer delas ut. Paidi finns med på alla bilderna, ända från ung tonåring till mogna 30 år. Jag förstår vid samtal med pubgästerna att han är en berömd fotbollsspelare, men nu har han lagt av och istället byggt sig en pub. Plötsligt står Paidi själv också där i puben. Han tycker det är intressant att jag känt igen honom på alla bilderna och han bjuder på en painting. Under det fortsatta samtalet har han och verkmästaren en mängd frågor kring det svenska samhället. Huvudtemat kan sägas vara: "Isn´t Sweden a very permissive society?". Dom tycks ha föreställningen att det mesta av sex, snusk och skörlevnad är tillåtet i Sverige.

 

Det är inte första gången jag stöter på dessa föreställningar hos irländare, och för det strängt katolska Irland kanske Sverige framstår som syndens näste nummer ett. Men för att kontra, vad skulle svenskar säga om man kom till puben med små ungar klockan nio på kvällen? Detta var nämligen vad som hände i Paidis pub denna kväll. Flera familjer kom plötsligt in med småttingar för att dricka cocacola, äta jordnötter och ostbågar. Föräldrarna drack naturligtvis öl och allt verkade vara frid och fröjd. Och vad säger vi om att man kör bil efter pubbesöket, när man klunkat i sig både en och två liter öl. Det verkar vara helt normalt på Irland, och det gav oss nya infallsvinklar till diskussionen om "det tillåtande samhället".

 

Innan jag lämnar Corca Dhuibhne nästa dag har jag ett långt samtal med Doncha O´Conchúir, en av de gamla eldsjälarna i Dinglekooperativet. Doncha har varit lärare i Ballyferriter under många år. Nu är han pensionerad. Före honom var hans pappa lärare i Ballyferriter och dessförinnan Donchas farfar. Doncha har varit med om att starta kooperativet och han visar mig en del av de nyuppodlade markerna. Jag får också en längre föreläsning om småbrukens starkt förändrade villkor sedan de storskaliga och intensiva brukningsmetoderna blev införda, och det enda som egentligen anses duga idag. -Dessa ofta ensidiga brukningsmetoder, med användande av stora mängder konstgödsel, skapar ekologisk och ekonomisk obalans, säger Doncha. Det är ett hot mot en levande landsbygd.

 

Doncha har ett stort intresse för den irländska kulturen och det är mycket hans förtjänst att "heritagecentrat" kommit till. Han har nog också en viktig roll i det att community development på Dingle har fått en så stark historisk och kulturell ansats. Själv har han skrivit flera böcker om fornlämningar, historiska minnesmärken och kulturella traditioner på Dingle. Medan Doncha berättar om kooperativets verksamhet, guidar han mig runt bland några av de intressanta fornlämningarna: Riaisc, Ghallarais och Cill Mhaolcéadair. Doncha berättar att det finns mer än 2 000 fornlämningar på Dingle, men att det bara är ett fåtal av dessa som blivit undersökta och utgrävda. De som är iordningställda har emellertid blivit stora turistattraktioner.

 

Under våra samtal kring dinglebornas kulturmönster tar jag upp en fråga, som jag funderat på mycket sedan jag hörde talas om fenomenet. Det är känt att fiskarbefolkningen är ett mycket skrockfulla och ska man till exempel ha dem att hjälpa till med utgrävningar av fornlämningar, måste någon annan ta de första spadtagen. Skulle dom själva göra det, tror dom att en olycka kommer att drabba dom. En mycket märkligare, ja närmast absurd företeelse och i sina konsekvenser förskräckande och orimlig, är tron att man inte ska försöka rädda den som havet tagit. Havet tycks närmast vara heligt och om en båt förliser, så är det meningen att havet ska ta den. Om ändå någon ur besättningen lyckas kravla sig iland på ett skär, så vill ingen undsätta honom. Han får stanna på klippan eller rädda sig själv. Men irländska fiskare brukar heller inte lära sig att simma.

 

När jag frågar Doncha, som känner till fiskarkulturen mycket väl, bekräftar han att det är riktigt det jag hört. Det finns en sådan föreställning hos fiskare - eller har i vart fall funnits. Jag lyckas inte få riktigt klart för mig om det fortfarande gäller. Kanske uppfattar Doncha det som pinsamt och han svävar på målet. I vilket fall som helst, verkar det beskrivna handlandet fullständigt omänskligt och omoraliskt. Det är lite svårt att förstå att det skulle kunna vara på det sättet, eftersom förhållningssättet strider mot det som normalt betraktas som en av våra grundläggande livsvärden: att man ska hjälpa en människa som befinner sig i nöd och fara för livet. Men kanske tillhör det en förgången tid (då man trodde på havsguden Manannán) eller myternas värld.

 

Innan jag säger adjö till Doncha berättar han att The Great Blasket ägts av en amerikan, men att man här nu köpt tillbaka ön och tänker göra det möjligt för turister att komma dit på sommaren. Ett nytt projekt som på sitt sätt ska väcka liv i Världens ände, The Blasket Islands.


 


 
gen_22.1.gif