1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

29 forts Irländs resa - kap 8

himmel.jpg

8. VÄRLDENS ÄNDE

 

Rakt ut i Atlanten i väster sticker halvön Dingle. "Corca Dhuibhne" kallar ortsborna den själva, eftersom detta är "An Ghaeltacht", ett område där man talar gaelic eller Irish. Gaelic är kelternas gamla språk. För mindre än 100 år sedan talades det över hela Irland, men idag finns det bara kvar som vardagsspråk, eller modersmål, i mindre enklaver i vissa delar av Irland. Det är då främst i de västra delarna av ön och i bergstrakter eller mera isolerade områden. Totalt omfattar "An Ghaeltacht" bara drygt två procent av landets yta, med cirka 80 000 invånare, som dagligen talar gaelic. Men cirka en miljon eller nära en tredjedel av Irlands befolkning kan tala eller förstå gaelic. Språket är fortfarande obligatoriskt i skolorna och för att få statlig tjänst, krävs att man behärskar gaelic. Alla offentliga dokument från regeringen och parlamentet ges ut på både gaelic och engelska.

 

Gaelic är ett indo-europeiskt språk, som talades i stora delar av Västeuropa före romersk tid. Troligen skilde sig den så kallade kontinentala gaeliskan från den som talades, och talas, på öarna. Den nu levande gaeliskan kan delas upp i två grupper: gaelic som talas på Irland, Isle of Man och i Skottland, samt britanniska som talas i Wales, Cornwall och i Bretagne i Frankrike. Språken eller dialekterna inom dessa grupper står alltså närmare varann. Man tror att Kelterna kom till Irland under tidig järnålder, någon gång 500 - 300 fKr och Gaelic talades på hela Irland åtminstone så tidigt som på 500-talet eKr (Britannica vol. 3, 1988).

 

Det keltiska samhället var framförallt en bondekultur. Kelterna byggde inga städer. Människorna levde på landsbygden och basen i ekonomin var jordbruk och boskapsskötsel. Klanen, eller den aristokratiska familjen, var samhällets basenhet. Den var jordägare och hade gemensamt ansvar för att husfolket och undersåtarna följde lagen. Det keltiska Irland bestod av ett antal mer eller mindre självständiga kungadömen (tuatha), och det var först på 900-talet som Irland fick en kung för hela ön (Ard rí Eireann). Kristnandet av Irland på 400-talet fick en stor betydelse för den kulturella utvecklingen. Präster och munkar utvecklade skrivkonsten med det latinska alfabetet. Klostren blev lärocentra och där nedtecknades irländska traditioner, sagor och berättelser (tex Book of Kells på 700-talet och Book of the Dun Cow och Book of Leinster på 1100-talet).

 

Den irländska kyrkan blev ett starkt religiöst och kulturellt centrum och irländska präster och munkar missionerade i andra, icke kristnade, delar av Europa. Vikingarnas härjningar på 800 - 1000-talet, störde den religiösa och administrativa organisationen, men slutet för det självständiga, gaeliska Irland kom först genom Henry den andres invasion från England år 1171. Den irländska kyrkan kom då också under den romerska kyrkans kontroll och administration. Vikingarns bidrag till den irländska kulturen var framförallt att de anlade ett antal städer, till exempel Dublin (Britannica vol. 21, 1988).

 

Staden Dingle ligger i en vik på sydsidan av halvön. Den lär vara grundad av vikingar och ligger vid en naturlig hamn. Viken har bara en smal öppning ut mot havet och är ett effektivt skydd mot atlantstormarna. Att det finns en rad sådana naturliga hamnar på dinglehalvön, har förmodligen varit anledning till att den tidigt blev en viktig bosättningsort för människor. På Dingle finns det tusentals fornlämningar som vittnar om tidiga bosättningar, en del äldre än Pyramiderna i Egypten. De älsta fornlämningarna är megalitiska monument, till exempel stora, resta, stenblock, gånggrifter och hällkister från stenåldern (2 000 - 1 500 fKr). Corca Dhuibhne har fått sitt namn efter ett folk som kallade sig så och levde på halvön innan Kelterna kom. Duibhne var en gud och Corca Dhuibhne betyder troligen Duibhnes arvingar. Kelterna kom troligen till Dingle någon gång på 500 - 300 fKr. Senare har vikingar, normander och britter slagit sig ner där och så småningom förenats till ett folk, som nu bebor halvön och bär kulturarvet vidare (O´Conchuir 1977). Denna kulturhistoria och det speciella, storslagna, landskapet: klipporna, havet och stränderna, lockar många turister till Dingle. Att här finns mycket turister på sommaren, får man klart för sig när man besöker staden Dingle. Sällan har jag sett så många restauranger i en liten stad.

 

I Dingle finns "Udaras na Gaeltachta´s" lokalkontor för dinglehalvön. Udaras är en statlig organisation med uppgift att befrämja community development i "An Gaeltacht". Bakgrunden är bland annat vetskapen att "An Gaeltacht" har strategisk betydelse för bevarande av det keltiska språket. Därför har dessa områden fått mera statlig hjälp för utvecklingsprojekt än andra landsbygdsdistrikt. Udarasa var tänkt som en organisation, där lokalbefolkningen skulle ha ett stort inflytande i projekten. Den skulle också uppmärksamma de socio-kulturella aspekterna av landsbygdsutveckling. Kritik riktas emellertid mot Udaras för att den allt för ensidigt satsar på industriella projekt, utan tillräcklig hänsyn eller intresse för andra synpunkter på den lokala ekonomin och de sociokulturella frågorna (O´Cinneide 1987:21.1).

 

Denna morgon, när jag kör den smala och slingriga vägen från Ventry ut mot Slea Head, är himlen övervägande mulen. Men här och där bryter solstrålarna igenom och bildar upplysta "spots" ute på Dingle Bay. Havet ligger ganska stilla och grått. Ute vid Slea Head möter en magnifik vy. Vägen slingrar sig högt uppe på bergssidan och långt där nere bryter Atlantens mäktiga dyningar kraftfullt mot rev och klippor. Även en stilla dag som denna, är dyningarna stora. Utanför ligger "An Blascaod Mór", Blasket Islands. Detta är Europas definitiva utpost i väster. Närmaste land väster ut är New Foundland. Före Columbus upptäckt av Amerika, betraktade europeerna Blasket Islands som världens ände. Utanför fanns bara det okända. Även jag får en känsla av evighet eller det oändliga, när jag står här och tittar på Blasket Islands. De yttersta öarna ser bara ut att vara klippor, som tonar bort i grådiset.

 

Idag är Blasket Islands obebodda. De sista bofasta flyttade på 60-talet. Förr fanns ett samhälle av fiskare och småbrukare på "The Great Blasket". Historien berättar om det hårda och strapatsrika liv människorna levde där. Som på så många andra håll i Irland fanns det en berättartradition på Great Blasket. Den hade långa anor och troligen är det denna tradition att berätta historier, som är orsak till att denna lilla ö frambrakt ett flertal kända författare. Det är författare som Tomás O´Crohan, med "The Islandman", Maurice O´Sullivan, som skrev "Twenty Years Agrowing" och Peig Sayers med "An Old Woman´s Reflections".

 

Det är för övrigt anmärkningsvärt att Irland har så många internationellt kända författare och poeter till exempel: Jonathan Swift, Edmund Burke, William Butler Yeats, James Joyce, Samuel Beckett, Oscar Wilde och George Bernard Shaw. Vad det beror på att Irland skapat alla dessa kända författare, är svårt att säga. Kanske är orsaken en kombination av den starka traditionen att berätta och skriva sagor och öns dramatiska historia, med många stridigheter och konflikter, och inte minst kampen mot ockupationsmakten. Här har funnits många hjältar och mycket dramatiskt stoff. Mötet mellan irländsk och engelsk kultur kan också ha verkat stimulerande för språkutvecklingen och författandet. Kulturmöten har också skett genom emigrationen, och eftersom många av de kända verken skrivits av irländare i "förvisningen", kan det tänkas att utflyttningen och ett liv i främmande land, motiverat författare att skriva, och skriva om hemlandet som funnits i tankarna.

 

Nu ligger byn på Great Blasket övergiven. Den ligger på östra stranden och man kan skymta de vita husen, när man står uppe vid Dunquin. Till ön kunde man bara komma med specialbyggda, långa, roddbåtar, "the currach", gjorda av spant och tjärpapp. De roddes av tre roddare. Fören på båtarna är kraftigt upphöjd, för att klara de stora vågorna och kanske för att det då går lättare att landa båten på stranden. Det är den typ av båtar som fortfarande används för kustfisket. Nedanför Dunquin ligger nu ett portugisiskt lastfartyg, som krossades mot klipporna i en svår storm för ett antal år sedan. Som genom ett under räddade sig alla sjömännen iland. Båten ligger kvar där den landade, röd av rost och ständigt översköljd av vågorna. Kanske är det en turistattraktion.

 

Dinglehalvön uppvisar ett kargt landskap med höga berg. Här finns nästan inte ett träd, men på många ställen lyser gröna ängsmarker långt upp på bergssidorna, inramade med stenmurar för att fåren inte ska springa iväg. Fiske och jordbruk är de främsta näringarna och det finns inte många industrier. Jordbruket är småskaligt och gäller enbart fåravel och mjölkproduktion. Förr odlades också säd, men det lönar sig inte idag. Under sommaren spelar turismen en väsentlig roll i ekonomin. Då finns det sysselsättning för alla, men under vintermånadernas lugna dagar är många dinglebor "on dole", det vill säga, att dom får arbetslöshetsunderstöd eller socialhjälp.

 

Jag är nu på väg till Baile an Fheirtéaraigh eller Ballyferriter. Där ska jag träffa några människor som är engagerade i ett community development projekt. Ballyferriter med omgivande byar har cirka 350 invånare och ligger långt ute på den norra sidan av halvön. Från byn ser man viken, Smerwich Harbour, nedanför med klipporna som bildar en port mot havet. (Smerwich är troligen ett namn efter vikingar och betyder "smörvik".) Máire Sheehy arbetar för "Oidhreacht Chorca Dhuibhne" ett "Heritagecentre", som drivs av kooperativet "Comharcumann Forbartha". Máire är samhällsarbetare och samordnare av en rad kulturella och sociala aktiviteter, som knyts till, eller inramar, de språkkurser som kooperativet bland annat driver.

 

Máire berättar att det på sommaren kommer cirka 1 800 ungdomar till Dingle för att lära sig eller förbättra sin gaeliska. -De kommer i ett par omgångar och kurserna bedrivs i byskolorna. Eleverna bor inackorderade hos familjer, som talar gaelic. Avsikten är att de hela tiden ska höra och prata gaelic. Vi ordnar också utflykter till olika historiskt och kulturellt intressanta platser. I språkstudierna ingår att lära känna den keltiska historian och kulturen. Det är vår idé, att man bättre förstår språket, och blir mera motiverad, om man känner till kulturen, säger Máire.

 

-Vi har fått pengar från regeringen till ett projekt, som går ut på att i den vanliga skolundervisningen (i grundskolan) föra in mera inslag av keltisk kultur och historia. Detta arbetar vi mycket med just nu. Vi har också börjat med språkkurser för vuxna. I det gamla skolhuset här i byn, som vi har renoverat, har vi ett "Heritage Centre" (ungefär en kombination av  hembygdsgård och museum). Där har vi nu en utställning över Dingles historia och utveckling: geologiskt, ekonomiskt, kulturellt och socialt. Det är en central enhet i vårt projekt, säger Máire.

 

Men det här kooperativet har många grenar på sitt träd. Verksamheten startade med ett lantbruksprojekt. Man odlade upp ny mark, så att den blev användbar som betesmark. I syfte att lära ut detta till andra driver man nu en modellgård. Kooperativet har också satsat på att odla tomater i drivhus. Det gick bra tills holländarna kom med sina billiga tomater. Importen av holländska tomater knäckte det projektet och nu odlar man bland annat små julträd i drivhusen. Nyligen har man startat datakurser och satsat på att utveckla ett par småindustrier. För ett antal år sedan, fick en danska (!) ekonomiskt stöd av Udaros för att sätta igång en konfektionsfabrik. Men det gick inte så bra och efter ett par år lades den ner. Nu används fabrikslokalerna till skola. Kooperativet har försökt sig på att driva en platsfabrik och tillverkade bland annat flytbojar, som används för musselodlingarna i Dingle Bay. Plastfabriken är nu emellertid också nedlagd.

 

På andra sidan bergen, sett från Ballyferriter, på sydsidan av halvön, ligger Ventry, vid en annan naturlig hamn. I Ventry pågår för fullt ett arbete med att bygga en stor "Community Hall". Hade det varit i Sverige, skulle fritidsgården byggts av kommunen, men på Irland är det naturligt att lokalbefolkningen själva måste se till att den byggs, om dom vill ha en fritidsgård. Folk måste engagera sig själva och samla in pengar till bygget, så kallad "found raising". På olika sätt försöker dom få ihop de medel som behövs. Man ordnar lotterier, fester och bufféer, där människor betalar och skänker pengar till projektet. Det ordnas "jippon" av olika slag som ger en del pengar, till exempel kör ungdomar runt med en säng på hjul, som folk slänger pengar i. Gruppen i Ventry ordnade en maratonmarsch till Dublin, en sträcka på cirka 40 mil. Längs vägen samlade man ihop gåvopengar till projektet.

 

I Ventry träffar jag läraren Padraig Firtear, en av projektets eldsjälar. Padraig berättar att fritidsgården kommer att kosta cirka 300 000 pund (nästan tre miljoner kronor). Dom har fått ett bidrag från regeringen på 60000 pund och resten har gruppen samlat ihop själva. Huset byggs nu huvudsakligen av ungdomar från trakten, som går på "AMS-utbildning". I sex månader får dom arbeta på huset och staten står för deras löner. Det går inte att ta miste på Padraigs stolthet över projektet och han vill gärna höra mina åsikter om bygget, när han visar mig runt där. Det är verkligen ett stort och imponerande hus man bygger, inte minst med tanke på den lilla befolkningen här.

 

Men jag kan också ana en viss oro hos Padraig över att fritidsgården inte kommer att användas så mycket som han skulle önska. Han oroar sig över den stora utvandringen av ungdomar. Nu finns det mycket barn och ungdomar upp till 17 - 18 års ålder, men de allra flesta över den åldern ger sig iväg från Dingle. Dom reser bort för att skaffa utbildning eller arbete, och sedan försvinner dom ut ur landet. I åldersgruppen 18 till 40 år är det, enligt Padraig, ganska tunnsått.

 

Senare på kvällen på Paidi O´Sé´s pub, träffar jag verkmästaren på bygget av fritidsgården. Han hyser också farhågor för att community-hallen inte ska bli tillräckligt nyttjad. - Kanske har vi kommit igång för sent med detta projekt, säger han. Ungdomen reser bort och få kommer tillbaka. Här finns inte mycket arbete för dom. Det är jordbruk och fiske, men det ger inte mycket jobb. Satsningen på musselodling, som vi dragit igång, visar sig inte ge många arbeten. På sommaren är det mycket jobb med turismen och då kan ungdomarna tjäna ganska bra med pengar. Men dom accepterar inte att gå arbetslösa på vintern, eftersom årsinkomsten blir allt för låg, säger han.

 

På väggarna i Paidi O´Sé´s pub hänger massor med fotografier av fotbollslag och bilder där troféer delas ut. Paidi finns med på alla bilderna, ända från ung tonåring till mogna 30 år. Jag förstår vid samtal med pubgästerna att han är en berömd fotbollsspelare, men nu har han lagt av och istället byggt sig en pub. Plötsligt står Paidi själv också där i puben. Han tycker det är intressant att jag känt igen honom på alla bilderna och han bjuder på en painting. Under det fortsatta samtalet har han och verkmästaren en mängd frågor kring det svenska samhället. Huvudtemat kan sägas vara: "Isn´t Sweden a very permissive society?". Dom tycks ha föreställningen att det mesta av sex, snusk och skörlevnad är tillåtet i Sverige.

 

Det är inte första gången jag stöter på dessa föreställningar hos irländare, och för det strängt katolska Irland kanske Sverige framstår som syndens näste nummer ett. Men för att kontra, vad skulle svenskar säga om man kom till puben med små ungar klockan nio på kvällen? Detta var nämligen vad som hände i Paidis pub denna kväll. Flera familjer kom plötsligt in med småttingar för att dricka cocacola, äta jordnötter och ostbågar. Föräldrarna drack naturligtvis öl och allt verkade vara frid och fröjd. Och vad säger vi om att man kör bil efter pubbesöket, när man klunkat i sig både en och två liter öl. Det verkar vara helt normalt på Irland, och det gav oss nya infallsvinklar till diskussionen om "det tillåtande samhället".

 

Innan jag lämnar Corca Dhuibhne nästa dag har jag ett långt samtal med Doncha O´Conchúir, en av de gamla eldsjälarna i Dinglekooperativet. Doncha har varit lärare i Ballyferriter under många år. Nu är han pensionerad. Före honom var hans pappa lärare i Ballyferriter och dessförinnan Donchas farfar. Doncha har varit med om att starta kooperativet och han visar mig en del av de nyuppodlade markerna. Jag får också en längre föreläsning om småbrukens starkt förändrade villkor sedan de storskaliga och intensiva brukningsmetoderna blev införda, och det enda som egentligen anses duga idag. -Dessa ofta ensidiga brukningsmetoder, med användande av stora mängder konstgödsel, skapar ekologisk och ekonomisk obalans, säger Doncha. Det är ett hot mot en levande landsbygd.

 

Doncha har ett stort intresse för den irländska kulturen och det är mycket hans förtjänst att "heritagecentrat" kommit till. Han har nog också en viktig roll i det att community development på Dingle har fått en så stark historisk och kulturell ansats. Själv har han skrivit flera böcker om fornlämningar, historiska minnesmärken och kulturella traditioner på Dingle. Medan Doncha berättar om kooperativets verksamhet, guidar han mig runt bland några av de intressanta fornlämningarna: Riaisc, Ghallarais och Cill Mhaolcéadair. Doncha berättar att det finns mer än 2 000 fornlämningar på Dingle, men att det bara är ett fåtal av dessa som blivit undersökta och utgrävda. De som är iordningställda har emellertid blivit stora turistattraktioner.

 

Under våra samtal kring dinglebornas kulturmönster tar jag upp en fråga, som jag funderat på mycket sedan jag hörde talas om fenomenet. Det är känt att fiskarbefolkningen är ett mycket skrockfulla och ska man till exempel ha dem att hjälpa till med utgrävningar av fornlämningar, måste någon annan ta de första spadtagen. Skulle dom själva göra det, tror dom att en olycka kommer att drabba dom. En mycket märkligare, ja närmast absurd företeelse och i sina konsekvenser förskräckande och orimlig, är tron att man inte ska försöka rädda den som havet tagit. Havet tycks närmast vara heligt och om en båt förliser, så är det meningen att havet ska ta den. Om ändå någon ur besättningen lyckas kravla sig iland på ett skär, så vill ingen undsätta honom. Han får stanna på klippan eller rädda sig själv. Men irländska fiskare brukar heller inte lära sig att simma.

 

När jag frågar Doncha, som känner till fiskarkulturen mycket väl, bekräftar han att det är riktigt det jag hört. Det finns en sådan föreställning hos fiskare - eller har i vart fall funnits. Jag lyckas inte få riktigt klart för mig om det fortfarande gäller. Kanske uppfattar Doncha det som pinsamt och han svävar på målet. I vilket fall som helst, verkar det beskrivna handlandet fullständigt omänskligt och omoraliskt. Det är lite svårt att förstå att det skulle kunna vara på det sättet, eftersom förhållningssättet strider mot det som normalt betraktas som en av våra grundläggande livsvärden: att man ska hjälpa en människa som befinner sig i nöd och fara för livet. Men kanske tillhör det en förgången tid (då man trodde på havsguden Manannán) eller myternas värld.

 

Innan jag säger adjö till Doncha berättar han att The Great Blasket ägts av en amerikan, men att man här nu köpt tillbaka ön och tänker göra det möjligt för turister att komma dit på sommaren. Ett nytt projekt som på sitt sätt ska väcka liv i Världens ände, The Blasket Islands.


 

Kapitel 9

9. LAND OF THE FOLK

 

På avstånd ser Clonakilty grå ut. Alla tak tycks vara av grå skiffer och kyrkornas spiror sticker upp som gråa monument. Väl inne i staden möter man, som på så många andra håll, hus i alla färger. Gröna, blåa, röda, gula och bruna ligger dom där sida vid sida och trycker sig mot varandra längs de trånga gatorna. En liten bäck rinner rakt genom staden och ut i viken, som vid lågvatten ser ganska gyttjig ut. Staden ligger vid Clonakilty Bay i södra Irland.

 

Clonakilty är väl förankrat i söderns jordbruksbälte. Det kulliga landskapet är grönt och vackert. Det ser frodigt ut och bönderna lär ha det ganska bra i denna bygd. Känslan för hembygden och traditionerna lever också starkt här. En speciell tradition, som är starkast just här i södern, är att spela Bowling, eller Street-bowling. Det är inte den slags bowling, där man ska slå ut käglor. Här handlar det om att slänga en stålkula så långt och bra som möjligt längs en slingrig, liten väg. Tävlingen sker mellan två lag, där det i regel bara är en eller två män som kastar kulan. De andra i "lagen" är med som påhejare eller utbuare (för att störa motspelarna) - och så har dom satsat pengar på spelarna. Spelet kan gälla 300 - 400 pund eller mera, och det lag som kommer de cirka två kilometrarna längs vägen på minsta antal slag, tar hem spelet och pengarna. Sedan gör dom sig en glad kväll på puben. Bowling är ett vanligt lördags- eller söndagsnöje för männen, liksom puben efter.  Det är också i denna landsända i den irländska södern, som "Muintir na Tire" har sitt starkaste fäste.

 

Jag möter Patricia Callanan på hotell O´Donovan. Patricia är samhällsarbetare och arbetar för Muintir na Tire i sydvästra Cork County. Hon berättar att Muintir na Tire - som betyder "Land of the Folk"- grundades av domkyrkoprästen John Hayes år 1937. Det var från början en landsbygdsrörelse med sin bas i kyrkliga församlingar eller gillen. Syftet med organisationen var att, utifrån kristna, sociala värden, utveckla de små samhällena på landsbygden. Rörelsen bygger på idén att det i lokalsamhället finns en resurs för social och materiell utveckling, som kan mobiliseras genom självhjälpsprojekt. Med sådana projekt kan man också utveckla människors självförtroende och kompetens.

 

Under 1970-talet gjorde man en förändring av organisationen, så att de kyrkliga gillena inte längre blev organisationens basenheter. Istället inrättade man "Community Councils" (byaråd eller "byalag"), som består av valda ledamöter. Uppgiften för dessa councils är att ta initiativ till lokala utvecklingsprojekt och stimulera byalagsandan (community spirit). Muintir na Tire ser som sin uppgift att stimulera och uppmuntra lokalbefolkningen, att samverka kring gemensamma angelägenheter och företagsamhet. "Community Spirit" kan ses som en manifestation av kristen hjälpsamhet, grannsamarbete och lokalpatriotism, säger Particia.

 

Byalagen väljer representanter till regionala eller "länsvisa" styrelser ("County Federation") och till "National Council", vilket är huvudstyrelsen för organisationen. Muintir na Tire är alltså en federation av community councils. Den största delen av organisationens verksamhet bygger på ideellt arbete i de cirka 250 lokala grupperna. Men organisationen har också ett litet antal anställda och bland dessa några samhällsarbetare i Tipperary, Mallow och alltså i Clonakilty.

 

Patricia berättar att verksamheten bygger på initiativ som tas av de lokala grupperna (councils). -Men jag åker också runt till dem och försöker fungera som igångsättare. På platser där det inte ännu finns några Muinti-na-Tire-grupper försöker jag knyta kontakt med lokala ledare och uppmuntra dem att bilda en organisation. Men beslutet och initiativet att göra detta, måste ligga hos dom själva, säger Patricia. Jag kan bara försöka få dem att inse varför det skulle vara bra för dem och vad poängen är att ansluta sig till Muintir na Tire.

 

-Vad vi bland annat har att erbjuda, är ett kontaktnät och att dom kan få delta i kurser och seminarier, där dom möter folk från andra grupper och kan utbyta erfarenheter. Vi kan också ställa upp och hjälpa dom att organisera verksamheten på ett bra sätt. Vi kan hjälpa dom med viss rådgivning vad gäller till exempel kontakter med myndigheter och fonder att söka pengar från. På våra kontor har vi teknisk utrustning och kan ställa upp med kontorsservice: maskinskrivning, kopiering, med mera. Genom att komma med hos oss, får dom informations- och nyhetsblad, som vi ger ut och dom får vår tidning "Community Action", säger Particia.

 

På platser där det finns verksamma grupper, är det en väldig efterfrågan på Patricias tjänster. Hon berättar att hon får åka ut på möten många kvällar i veckan. Det gör att det tyvärr inte finns mycket tid över för arbetet med att få igång nya grupper, säger hon. Jobbet blir framförallt att hjälpa och stötta andra att ta initiativ.

 

Patricia ger exempel på olika projekt, som de lokala grupperna engagerat sig i. Ganska vanligt är att man byggt eller driver en hembygds- eller fritidsgård. Man har byggt lekplatser till byns ungar, organiserat ungdomsklubbar och service till dom äldre, som har svårt att klara sig själva. -Vid ett tillfälle, berättar Patricia, tog en grupp saken i egna händer och med egna maskiner ändrade dom på en väg, som utgjorde en trafikfälla ("Black Spot") för barn och trafikanter. Människorna i byn hade länge uppvaktat vägförvaltningen om saken, men när ingenting hände, tog dom och gjorde jobbet själva - med vägförvaltningens goda minne, säger Patricia.

 

-Andra, lite mera udda projekt, som grupper engagerat sig i är till exempel ett torvbrytningsprojekt i Ballyna. I Conna har man inrättat en brandkår. Där finns en väldigt aktiv och stark grupp och dom har byggt en av de största och finaste fritidsgårdar, som vi har här, säger Patricia.  Gruppen i Kilworth har startat ett centrum för konsthantverk. Muintir na Tire är också engagerad i den landsomfattande kampanjen som kallas Tidy-Towns. Det är en aktion för att få renare städer och det finns nu 160 sådana Tidy-towns-kommittéer, vars verksamhet bygger på ideella krafter och insamlade medel. Kampanjen innebär också en tävling mellan städerna och varje år utses den stad till vinnare, som uppnått det bästa resultatet.

 

Patricia berättar att grupperna i Muintir na Tire i stor utsträckning består av lantbrukare och småbönder, som har en djup förankring i landsbygdens traditioner, seder, bruk och moral. Vanligen är de också djupt troende katoliker. -Dom lever i samhällen där förändringarna sker ganska långsamt och dom är i regel själva mycket försiktiga när det gäller att genomföra förändringar, säger Patricia. Det är på det hela taget ganska konservativa människor, som utgör basen i organisationen. Dom vill gå försiktigt fram och inte stöta sig med någon - allra minst med myndigheter och makthavare. Bara i vissa frågor, till exempel när deras ekonomiska intressen hotas, kan dom gå hårdare fram. Som samhällsarbetare bland dessa människor, måste man vara mycket medveten om deras attityder och förhållningssätt, annars skär det sig. Men själv kommer jag från landsbygden här nere, så jag har inga problem att förstå människorna. Jag kan, så att säga, tala deras språk och kommunikationen fungerar oftast bra, säger Patricia.

 

-Sedan ser jag inte som min uppgift att egentligen driva några egna frågor eller idéer. Min uppgift är att lyssna på vad grupperna har för idéer och planer och sedan hjälpa dom att genomföra dessa, när dom vill ha min hjälp. Man kan naturligtvis tänka sig att det kan uppstå  konflikter om någon grupp vill genomföra projekt, som går helt emot min övertygelse, men den situationen har jag inte hamnat i ännu, säger Patricia. Gruppernas verksamheter brukar inte vara kontroversiella på det sättet. I vissa frågor till exempel, hur vi lever våra liv, vårt förhållande till naturen och hushållningen med naturresurserna, tycker jag dessutom att våra grupper kan vara ganska radikala. Bilden är alltså långt ifrån entydig, avslutar Patricia Callanan.

 

Efter mötet med Patricia åker jag ut till kusten vid Bantry Bay. Jag vill gärna se den mäktiga Atlanten ännu en gång innan jag lämnar Irland. Den här delen av Irland är känd för sitt exeptionellt milda klimat och på Garinish Island är det nästan tropisk växtlighet. Vid Ahakista finns ett monument över de människor som dödades vid sprängningen av ett indiskt flygplan över havet för ett antal år sedan - troligen ett verk av sikiska terrorister. Atlantens dyningar faller tungt mot klipporna. Vid monumentet ligger blombuketter och lyser upp i grådiset.

 

Vädret blir snabbt sämre, som det ofta gör på den irländska västkusten. Regnet piskar mot vindrutan när jag kör vägen mot Adrigole, där jag hoppas finna ett ställe med "Bed and Breakfast". Det är nu kolsvart och det går nästan inte att se annat än den blöta asfalten tio meter framom bilen. Vindrutetorkarna snurrar på men hinner knappt vifta bort allt vatten från rutan och världen utanför ser förvriden ut. Adrigole visar sig vara en liten by, där vägen viker av mot Healy Pass och de höga bergen på Bearahalvön. Jag kan inte se någon skylt med "B + B", men vid bypuben, som lyses upp av en svag lykta, står det "Accomodation". Regnet vräker ner. Inne på puben, som är väldigt stor och sparsamt upplyst, finns bara en gäst, en medelålders man med svarta tänder och skäggstubb. TV: n står på i ett hörn. Värdinan upplyser mig trött att övernattningen är stängd för säsongen - sorry. Närmaste finns i Castletown Bere eller Glengerriff. Mannen tycker att jag ska köra till Castletown, nice place!

 

När jag satt mig i bilen, bestämmer jag mig för att köra till Glengerriff. Det är beckmörkt och regnar fortfarande våldsamt. Enstaka hus skymtar förbi, en och annan lykta lyser upp en grå fasad, sedan går vägen genom ett bergigt landskap. Jag är helt ensam på vägen. I Glengerriff möts jag av raden av upplysta pubar, men inga människor syns till. Jag kör sakta genom det ödsliga samhället och i utkanten ser jag skylten "Woodlands, Bed and Breakfast". Tom Latimer öppnar dörren och efter min fråga om dom har ett ledigt rum, går han efter sin fru. Jag kan höra att han säger, "Det är en tysk här....". När frun kommer säger jag att jag är från Sverige och till min stora överraskning säger hon då på svenska: "Nä men vad trevligt! Du är den förste svenska gäst vi haft sedan vi öppnade här." Ulla är från Sverige och gift med Tom från Dublin. Efter många år i Kanada har dom nu slagit sig ner i Glengarriff och öppnat ett bed-and-breakfastställe. Den ruggiga kvällen avslutas med en kopp te framför brasan och en väldigt trevlig och givande pratstund om livet i den irländska Västern.

 

 

 

 

 

 

Kapitel 10

10. PEOPLE OF THE LAND

 

Den här resan börjar gå mot sitt slut. Snart är det dags att ta farväl. Det finns mycket jag inte fått sagt. Så är det ofta för oss människor. Vi hinner inte, vi törs inte och orkar kanske inte. Kanske förmår vi inte uttrycka våra känslor och tankar på rätt sätt. Osäkerheten och ambivalensen håller oss tillbaka. Vi tvekar och så har tillfället gått oss ur händerna. Kanske har det blivit försent att säga det vi egentligen hade velat säga. Efterklok är också lätt att vara.

 

De goda och rätta orden är alltid svåra att få sagt och det finns en risk att irländare och andra irlandskännare tycker att min berättelse är en orättvis betraktelse. Den tidiga morgonen på Corks flygplats, just när solen går upp och färgar himlen och molnen ljust röda, då minns jag det jag inte fått sagt till mina irländska vänner. Trots de många samtalen på puben med Denis, diskussionerna med Vincent, Walter och Cathal, finns det mycket som inte blev avklarat. Kanske blev också en del uttryckt, som skulle varit osagt. Irländare kan själva vara mycket kritiska till vissa förhållanden i sitt land. Men dom tycker inte om att höra kritiken från andra - även om kritikpunkterna råkar vara desamma. Det är kanske djupt mänskligt och vi svenskar fungerar måhända på samma sätt, även om vi ibland anses vara självkritiska till döds. Svenskar anses inte kunna vara stolta, eller i vart fall uttrycka stolthet, för sitt land. Irländare är kritiska, men patrioter.

 

Irland bär på många sätt tecken av att var just en ö i Europas periferi. Själva uppfattar många irländare förhållandena på det sättet och man kan höra de kritiska säga, att det på sätt och vis är ett u-land. Irländare är också mycket medvetna om att dom på flera sätt befinner sig i periferin och intressant nog refererar dom inte till sitt land och sig själva som Europa och europeer. Sådana begrepp i en irländares mun, syftar nästan alltid på den europeiska kontinenten och folken där.

 

Irland är ett land som länge varit isolerat, hållits isolerat, av de engelska kolonialisterna. Ön har fungerat som kornbod åt England och engelsmännen såg länge till att Irland inte fick någon industriell utveckling och modernisering - bortsett från Ulster, grevskapen i norr. Idag kämpar man hårt för att modernisera samhället och hänga med i den europeiska utvecklingen. Men Irland är fortfarande mycket beroende av England. Halva landets import kommer från Storbritannien och Nordirland och 40 procent av exporten går dit. Irland har två naturresurser framför andra: människor som är hängivna sitt land och goda odlingsförhållanden. Detta brukar betraktas som viktiga basförutsättningar för att skapa ett socialt överskott och medel för utveckling. Men bristen på eget kapital för investeringar, har ändå gjort det svårt för Irland att hänga med i den tekniska utvecklingen och övervinna problemen med sitt geografiska läge i periferin. Nu ställer många ett tveksamt hopp till de multinationella storbolagen, utan att kanske se att detta kan vara imperialismen i ny skepnad. Det har varit Irlands öde, att styras av utlänningar i 800 år, och än tycks det inte var slut, varken på det materiella eller andliga planet.

 

Erfarenheten och historien säger oss att det tycks vara den fattiges lott att inte kunna bestämma för sig själv. Den som har pengar, har också makt och den fattiges strategi kan vara att inte stöta sig med överheten. Då kan det gå illa. Bättre då  att försöka vara med i spelet på den starkes villkor och vädja till hans stolthet och eventuella behov av att känna sig stor, stark och duktig. Är den mäktige verkligen stark av egen kraft, kan han gott kosta på sig att ge nådegåvor och allmosor åt den underlägsne och underdånige. Det bekräftar bara hans egen styrka. Kanske är dethela en klok strategi för den svage, om han inte kan bli stark på annat sätt. Inte sticka upp och bli krossad, men överleva och lite till på smulorna från den rika världens bord. Irland är Europas fattige kusin från landet, eller Askungen som försöker få erkännande vid de rikas bord i Bryssel - och det känns inte bra för en stolt nation av patrioter.

 

Irland är naturligtvis, som så många andra länder, ett land med levnadsstandard på både gott och ont. Man kan uppröras över klassamhällets orättvisor, de rikas privilegier och de fattigas förnedring, välfärdens snedfördelning och bristen på social rättvisa. Man kan tycka att bostadsstandarden är dålig, vägarna miserabla och samhällsorganisationen bristfällig på många områden. Man kan uppleva att moralen är inskränkt, kyrkans makt skrämmande och politiken svag, att marknadskrafterna får härja och välfärdspolitiken bara skymtar i kulisserna. Men på få platser, som jag känner till, möts man av en sådan värme, omtanke, hjälpsamhet och artighet, som hos det irländska folket. Här har irländarna något att vara stolta över och att värna om, när man nu snabbt försöker bli allt mer europeiserade och moderna. Sist, men inte minst, The Public House. Det är en institution som på Irland förkroppsligar väsentliga delar av kulturen, det offentliga samtalet och den folkliga debatten: värmen, glöden, hatet, skriken, tårarna och omfamningen, vänskapen och kamratskapet. Men tyvärr bara för männen. That is a Shame for The Emerald Isle!


 

KÄLLOR

 

Ahlén, Hugo                                 Irland, Trelleborg 1981

                                                    Columbia Viking Desk Encyclopedia, USA 1964

Curtin, Chris, mfl                          Culture and Ideology in Ireland, Galway 1984

                                                    Encyclopædia Britannica, vol. 3 o 21, USA 1988

                                                    Europa World Year Book 1989, Rochester 1989

Erslev, ED.                                   Allmän geografi, Stockholm 1881

Gillespie, Elgy                               Ireland, London 1980

Henry, Aveen

Steiner-Scott, Liz                          Föreläsning på UCC 27.10.89 (Tucker 1989 och

Lorenz 1986 uppger 25 resp. 20 % under poverty line)

Herlitz, Urban                               Om den offentliga sektorns framväxt, Lund 1989

Hobsbawn, EJ.                             Revolutionens tidsålder, Kristianstad 1979

Johansson, Susanne                      Mary, En irländsk historia, Vi människor nr 5/6

                                                    1985

Keane, Michael/

O´Cinnéide, Michèál                      Promoting Economic Development Amongst Rural Communities, Journal of Rural Studies, no 4/1986

Lorenz, Walter                              Social Work Education in Ireland, UCC 1986

Muintir na Tire                              Muintir na Tire, A brief history, Tipperary

National Youth Com.                    The structural position of young people in society,

                                                    National Youth Policy Committee Report,

                                                    Dublin, September 1984

O´Cinnéide, Michèál                      The Role of Development Agencies in Pehripheral Areas with Special Reference to Udaras na Gaeltachta, Regional studies vol.

                                                    21.1, 1987

O´Cinnéide, Michèál                     Adult Education and Community Development

                                                    in the West of Ireland, Research in Rural

                                                    Education, vol. 4, no 3/1987

O´Conchúir, Doncha                    Corca Dhuibhne, its People and their Buildings,

                                                    Dingle 1977

O´Donohue, Kieran                       Rural Development and Community Work,

                                                                      Letterfrack 1989 (stencil)

OECD                                          Historical Statistics 1960-1985, Paris 1987

O´Hearn, Denis                             The Irish Case of Dependency, American

                                                    Sociological Rewiew no 4/1989

Peillon, Michel                              The Structure of Irish Ideology, i Curtin 1984

Sayers, Peig                                  An Old Woman´s Reflections, Oxford 1962

                                                    Statemens Yearbook 1989

                                                    Statistisk Årsbok, Stockholm 1989

Sullivan, Scott                               The Irish Miracle, Newsweek, June 26, 1989

                                                    Tidens Världshistoria, Århus 1987

Tucker, Vincent                            Where do we Start? Cork 1988

Tucker, Vincent                            Community Responses to Poverty and

                                                                      Disadvantage, UCC 1989

 

Webbalf1.JPG

Intellektuella

DEN UNKNA MEDELMÅTTAN

 

I den kulturkamp som publiceringen av Muhammedbilderna satt fokus på, deltar många. Men i den västliga, sekulariserade världen, där vi sedan länge frigjort oss från förtryckande religioner, har de intellektuella en särställning. De har blivit ett skrå som ersatt prästerna och undervisar folk hur de ska tänka, tycka och leva sina liv.

 

De intellektuella har tagit patent på att diagnostisera samhällets svagheter och sjukdomar och ordinera behandling. Det är människor som läst en massa böcker och därför tror att de har överlägsen kunskap om människors liv, moral, makt och politik. De är tongivande i det offentliga samtalet, eftersom de, som få andra, har tillgång till samhällets megafoner. De intellektuella har ofta en elitistisk uppfattning och föraktar medelmåttan, samtidigt som de skjuter över det moraliska ansvaret på den underklass de föraktar.

 

I den aktuella debatten kring Muhammedteckningarna kan vi tydligt se detta mönster. Professor Lars Dencik kan tas som ett belysande exempel. Oraklet i Roskilde får numera ständigt uttala sig om allt möjligt, så fort svenska media vill ha en förespeglad svensk synpunkt (Dencik har bott i DK i 30 år) på det danska samhället. Senast i Sydsvenskan (4/2) publiceras Lars Denciks artikel från Politiken (29/1) om den unkna danskheten, som gömmer sig i villaområdena (parcelhusen) bakom ligusterhäckarna. Det är där han hittar ”ligusterfascisterna”, dvs de reaktionära i invandrarfrågorna. Men egentligen är detta bara en reflex av något mycket större och hemskare, nml uppfattningen om den äkta ”danskheten” hos massorna.

 

Professor Dencik jfr med talet om ”folksjäl” och den mylla ur vilken fascismen växte fram i 1930-talets Tyskland. I Sverige har intellektuella ibland kallat motsvarande fenomen för ”hembygdsfascism”. Dencik ställer en bred, dansk självuppfattning på huvudet genom att hävda att danskheten består i ”att vara vanlig, medelmåttig – och just därför förmer än andra”. Professorn ondgör sig över det jämlikhetsideal som finns i Danmark, i den danska folksjälen och kallar detta en hyllning av medelmåttigheten. Det man kan vara stolta över i Danmark och de nordiska länderna, är att vi lyckats utveckla de mest jämlika samhällena på jorden. Det är detta som är värt att hyllar.

 

Självklart vill vi då inte anpassa oss till reaktionära, religiösa moraluppfattningar och attityder, som kommer hit med muslimska invandrare och flyktingar. Vi vill inte heller acceptera att det, i mångkulturalismens namn, utvecklas öar med civila ordningar från ytterst förtryckande och förgångna tider. Muslimer som kommer hit från det islamska förtrycket, borde glädjas åt den jämlikhet och frihet, som råder här. Och det gör de nog också. Men den islamska världen sänder ut sina profeter och imamer som indoktrinerar de unga och vilsna, så de självmant återvänder till civilisationens utmarker. Sådana uppviglare i prästkappa bör vi visa på porten. Och inte låta oss vilseledas av politik, som förklätts till religion. Det handlar inte om religion och religionsfrihet utan om politiska islam, vilket är något annat nml militanta islamisters propaganda för att, som de tror och hoppas, skaffa sig världsherravälde.

 

Suzanne Brøgger, Klaus Rifbjerg och tio andra författare gjorde i december ett upprop till ”de annorlundas” försvar, de ”med en annorlunda framtoning”, ”de svaga och förföljda”, en etnisk minoritet, som ”bara ses som en anonym, ansiktslös grupp och inte som människor”, ”våra muslimska medborgare”. Förmodligen syftar de på muslimska kvinnor, som under islamskt patriarkat knappt får lämna hemmet och unga muslimska kvinnor, vilka inte själva får avgöra vem de ska gifta sig med. Och som riskerar livet om de inte lyder. I övrigt blir det absurt att kalla ett kollektiv på 1.3 miljarder människor ”för en liten förtryckt grupp”.

 

Författarna menar att ”En regel (gäller) för oss och en annan för dem.” Men vi kan vända på resonemanget. Muslimer vill att vi ska anpassa oss till dem och deras auktoritära, religiösa moral, där de kräver att andra regler ska gälla för dem än vad som gäller för oss andra i samhället. Tolerans är ett bra förhållningssätt. Men alla religiösa och andra dogmer och lärosatser är inte lika bra. Det vill de intellektuella få oss att tro, i toleransens namn, samtidigt som de förfäktar sina egna.

 

Erkännande som likvärdig människa vinner man lättast om man anpassar sig till det samhälle man lever i. Det gäller för muslimer såväl som för alla andra, att om man smälter in i det danska eller svenska samhället, blir man lättast accepterad. Integration och erkännande går hand i hand. Det vet också de förnuftiga muslimer, som kommer till våra samhällen.

Alf Ronnby

 

Rädslan

FOKUS DUBBELMORAL, SLAPPA SPRÅK OCH TANKE

 

Den nystartade veckotidningen Fokus har gett ett tydligt exempel på ledarsidans dubbelmoral i samband med Muhammedbilderna. I nr 5 pryds ledarsidan av en bild där en muslim från Irak håller upp en skändad dansk flagga. Med skitiga skor har man klampat omkring på flaggan. En särskild poäng är att flaggan hålls på ett sådant sätt att det är uppenbart att korset ska symbolisera det kristna korset. Att använda en sådan illustration har Fokus tydligen inga betänkligheter mot. Däremot vågar eller vill man inte visa en enda av de skämtteckningar av Muhammed som Jyllandsposten publicerat. Jag har fått se bilderna på Muhammed mfl i Jyllandsposten och jag uppfattar att de är relativt harmlösa. Från en kollega i Danmark har jag fått följande förklaring till dem:

 

1.     Muhammed med en bomb som turban: islam får legitimera islamisternas attacker – åter till Jihad, det heliga kriget mot de ogudaktiga.

2.     Muhammed med bindel för ögonen, två kvinnor i heltäckande svart nikab bakom: Idén om att jihad förblindar och kvinnans underordnade ställning i det muslimska samhället

3.     Muhammed tittar på ett papper med teckningarna och säger :Bilderna är gjorda av en ”otrogen sönderjude”, alltså av en ogudaktig, som kan avfärdas som sådan

4.     Jihadkrigare eller ev självmordsbombare kommer till himmelen: Idén om de 72 jungfrurna, som finns i himlen. Självmordsbombare och martyrer som tror att de ska komma in i denna himmel.

5.     Krystad tolkning om judestjärnor (judar), muslimer och beslöjade kvinnor

6.     Muhammed har fått horn: Islamisterna använder islam och Muhammed för att legitimera det heliga kriget jihad – skenhelighet.

7.     Muhammeds ansikte, omslutet av den muslimska halvmånen och stjärnan, som hamnat i ögat: Profeten har blivit enögd i sin syn på världen pga hans egen ortodoxi

8.     Tecknaren sitter vid ritbordet, rädd och nervös: Är en drift med de egna tecknarna av Muhammedbilderna.

9.     En vittneskonfrontation: Också en sådan drift med upphovsmannen till hela historien i JP, herr Bluitgen (det är alltså inte misstänkta, kriminella muslimer, som ska utpekas, utan de danskar som står bakom spektaklet)

10. En person med turban får en apelsin i huvudet: ”PR-stunt” en drift med kulturredaktören Rose på JP, som trott att bilderna skulle bli en PR-framgång, men får tillbaka det som en apelsin i huvudet (en PR-framgång blev det ju, men kanske inte just den eftersträvade).

11.  Visar Muhammed som en vanlig enkel människa

12.  En lärare i en Dansk skola, som pekar ut journalisterna som provokatörer.

 

Att återge bilderna med en kritisk analys hade iofs varit rätt, säger Fokus. Men

bilderna är för dåliga, säger Fokus. Alltså, ”de är så dåliga…” därför ska inte läsarna få ta ställning till dem. ”De är rasistiska”, säger Fokus också. Vari ligger det rasistiska, kan man undra. Vi får ingen beskrivning eller förklaring till detta påstående. Det är bara ett otrevligt ord Fokus använder för att skapa avsky och sina egna omdömen hos läsarna. Det fungerar ungefär som ordet islamofobi, vilket gör det inkorrekt att kritisera islam öht. Det är att ha höga tankar om läsarna när Fokus utgå från: ”vad vi än säger” om Muhammedbilderna, kommer publiceringen att uppfattas ”som ett ställningstagande för Jyllandsposten.” Det kunde ju varit på sin plats att försvara yttrande- och tryckfriheten.

 

Finns det något i dessa bilder som framhåller att vita, kristna skulle vara överlägsna muslimer generellt, eller nervärderande av muslimer som folkgrupp?

Fokus anses att udden är riktad mot en trängd, muslimsk minoritet. Men hade Fokus följt diskussionen i JP hade man vetat att det handlar om islamister. Detta är en viktig distinktion som Fokus fullständigt missat, nml att skilja på den stora mängd vanliga muslimer (vilka är ca 1,3 miljarder människor och alla långt ifrån trängda) och de militanta islamisterna, som eftersträvar att ett rättroende, fundamentalistiskt islam ska erövra världen. Därför bygger de medvetet, metodiskt, under religiös täckmantel, upp sina organisationer i västvärlden, samtidigt som de bekämpar allt västerländskt inflytande i den muslimska världen. Strategin är en kombination av indoktrinering, hot och terrorism.

 

Det politiska islam är en i högsta grad subversiv verksamhet och åtgärder mot detta har inget med inskränkningar i religionsfriheten att göra. Vi ska inte låta oss luras av terrorister i prästkappor. Tvärt om, som det nu har kommit att framstå, är det ett gemensamt intresse bland alla vanliga muslimer, kristna mfl att stoppa islamisternas framfart. I detta perspektiv kan vi nu säga, att det var misslyckat att publicera bilderna, eftersom de kom att användas för helt andra syften av extremisterna. Men det är också godtroget, blåögt och självalienerande att, som Fokus, vara så välmenande, tolerant och förstående till religiöst kamouflerad extremism. De som kallar varje kritik av islam för islamofobi är i själva verket medlöpare (fast de inte fattar det själva) i den islamistiska konspirationen mot västvärlden. Islamismen är inget ogrundat, irrationellt fenomen, utan ett högst reellt hot. Det Fokus just nu gjort är, att låta extremister bestämma granden av yttrandefrihet i Fokus, samtidigt som ni inte tagit upp det verkliga hotet från islamisterna.

 

Det skulle vara på sin plats att Fokus publicerar dessa synpunkter. Men jag misstänker att Fokus inte kommer att göra det, eftersom det inte passar deras intressen. Det kommer de inte att säga, utan skylla på att det inte finns plats. Till detta kan man säga att det är en klar brist i Fokus att det inte, som alla andra moderna tidningar, finns ett debattforum, där läsarna kan få komma till tals.                                                          Alf Ronnby


 
gen_22.1.gif