1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

27 Irländsk resa

fjällstämning2.jpg

IRLÄNDSK RESA

 

1. THE EMERALD ISLE  

                                                                                                                                                                                                        

2. I SKUGGAN AV VARANDRA                                                   

 

3. DE FATTIGAS IRLAND                                                             

 

4. CENTRALSTYRNING OCH SUBVERSION                              

 

5. COMMUNITY DEVELOPMENT                                                

 

6. I PERIFERIN                                                                                 

 

7. SHERKIN I DÅLIGT VÄDER                                                     

 

8. VÄRLDENS ÄNDE                                                                     

 

9. LAND OF THE FOLK                                                                 

 

Källor                                                                                                

Kapitel 1

1. THE EMERALD ISLE

 

Det var i oktober. Aer Lingus gröna flygmaskin förde oss till flygplatsen utanför Cork City i södra Irland. Fyrtornet på den lilla ön vid Ballycotton hälsade oss välkomna med några blinkningar. Det småkulliga landskapet låg böljande grönt. Fält och vägar var inramade med häckar och bildade ett rutmönster i olika gröna färger. Strax före landningen flög vi över Cork Habour och i nordväst syntes bergen. På några fält gick vita ulltussar och betade. Min irländska resa 1989 hade börjat.

 

Sverige kallas ibland för "skogarnas land" eftersom ytan till 64 procent är skogsmark. Irland kan på motsvarande sätt kallas för ängarnas land, då inte mindre än 71 procent är ängsmark. Tolv procent av ytan är odlade fält, och på grund av det fuktiga och milda klimatet, med en årsnederbörd på 750 - 1600 millimeter, är allt mycket grönt och vackert. Det är inte svårt att förstå - sett såhär från ovan - varför Irland fått epitetet "The Emerald Isle", "Den smaragdgröna ön".

 

Den gröna färgen är också det revolutionära Irlands färg. Kampen för ett grönt, det vill säga fritt Irland, har bland annat symboliserats av The Shamrock, eller The Green. Revolutionshistorien är emellertid också blodröd. Irlands historia är sedan 800-talet en berättelse om blodiga strider, många nederlag, förtryck, förnedring, motsättningar och uppror. På 790-talet kom vikingarna och gjorde slut på flera seklers blomstrande keltisk kultur, genom sina härjningar och plundringar av kyrkor och kloster. Vid början av 1000-talet slog Brian Boru´s män vikingarna så grundligt under striden vid Clontarf (1014), att deras makt över den irländska kusten efter det var bruten för gott. Sedan följde 150 år av relativ frihet innan Henry den andres normander erövrade Irland 1169. Det skedde med viss hjälp av rivaliserande irländare.

 

Normander och engelsmän genomförde en feodal organisation av det irländska samhället och utövade ett våldsamt förtryck och utsugning av befolkningen. Irländarna levde i största armod och efter en period av något mildare styre gjorde dom 1641 uppror mot förtrycket. Det blev en revolt som varade i tio år och kostade 600 000 människor livet. Upprorsrörelsen slogs slutligen brutalt ned genom massakern vid Drogheda och Oliver Cromwell införde en hårdare regim. Efter det blodiga slaget vid River Boyne (1690) drog William av Orange ytterligare åt tumskruvarna. Katolikernas mark konfiskerades och gavs åt protestantiska herremän och strafflagar försvårade katolikernas markinnehav. Snart var all god jord i den protestantiska adelns och herremännens händer.

 

Motståndet grodde emellertid och organiserades bland annat av "The United Irishmen". Deras försök att skapa ett självständigt Irland misslyckades och rebelledaren Edward Fitzgerald avrättades 1798. Misslyckandet blev slutet för organisationen, och som det heter i en av revolutionssångerna som diktades då: "Lord Shamrock is by low forbid to grow on Irish ground". The Shamrock är Irlands emblem och var en symbol för motståndet och kampen för självständighet. Shamrock är en växt som liknar vitklöver, med treflikiga blad. Enligt legenden användes den av Sankt Patrick - han som spred kristendomen på Irland på 400-talet - för att förklara den kristna treenighetsdoktrinen. Shamrocksymbolen kallas också för The Green och sången fortsätter: "Poor old Ireland is the most distressful country I ever yet have seen, for they are hanging men and women where for Wearin´  o´ The Green" (Irish Songs of Resistance, Folkways records FW 3002).

 

Engelsmännens förtryck och utsugning ledde till att irländarna i stort sett fick livnära sig på potatis och mjölk (Hobsbawn 1979, s219). I mitten på 1840-talet slog potatisskörden fel flera år i rad och hela folkhushållningen kollapsade. En miljon människor svalt ihjäl och cirka en och enhalv miljon emigrerade. "The Great Famine" ledde emellertid också till en stor vrede bland irländarna och flera rörelser bildades för att  göra sig kvitt engelsmännen. Ur dessa rörelser för "home rule" sprang organisationen Sinn Féin fram. Sinn Féin betyder "Vi själva" och den skulle komma att få stor betydelse för de fortsatta frihetssträvandena. Begreppet "bojkott" härrör från denna tid. Godsägaren Charles Boycott avtvingade, trots de dåliga skördarna, sina arrendatorer det lilla dom hade för sin försörjning. I protest lämnade då dessa sina småbruk och ingen i bygden ville längre ha något med Boycott att göra. Han tvingades så småningom lämna Irland.

 

Påskupproret 1916 var iscensatt av frihetsrörelsen Sinn Féin. Ledarna Patrick Pearse och James Connolly organiserade upproret och med bara cirka 2000 man besatte dom bland annat huvudpostkontoret i Dublin. Revolten följdes dock inte av en allmän resning och rebellerna kunde bara hålla sina ställningar en vecka. Fjorton av ledargestalterna och däribland James Connolly och Patrick Pearse, ställdes mot muren och arkebuserades - James Connolly sittande på en stol. Han kunde inte stå, eftersom han hade sårats i striden. Eamon de Valera undgick att bli avrättad eftersom han hade amerikanskt medborgarskap. Britterna satte tusentals irländare i fångläger i Wales och England.

 

Avrättningen av de 14 Sinn Féin-ledarna och de brittiska truppernas framfart upprörde irländarna och ledde till att IRA, Irish Republican Army bildades 1918. Inom ett år bestod den av 200 000 man. Det "hemliga" irländska parlamentet i Dublin, "Dáil Eireann", proklamerade 1919 det självständiga Irland. Regeringen i Westminster kunde inte godta självständighetsförklaringen och i Irland piskades stämningen upp. Snart följde en omfattande revolt och ett gerillakrig 1919 - 1921 mot de engelska trupperna. De brittiska hjälpstyrkorna, som sändes till Irland, de så kallade "Black and Tans", som mest bestod av hemförlovade soldater och befäl (vilka inte hade enhetliga uniformer, därav namnet), for hårt fram och spred skräck och förintelse kring sig. Black and Tans brände bland annat  ner stora delar av Cork.  Kulmen på striderna blev den blodiga söndagen den 21:a november 1920. Den 20:e hade IRA skjutit 14 engelska agenter i Dublin. Dagen efter ryckte brittiska trupper in på en idrottsarena i Dublin och sköt vilt mot åskådarna, 72 människor dödades och sårades. 

 

Efter dessa händelser förhandlade ledare för den fraktion inom Sinn Féin, som var för en försoning med England, fram ett erkännande av den irländska Fristaten, "Saorstát Eireann", "The Irish Free State". Brittiska Överhuset antog i december 1920 en lag om visst självstyre för Irland. Ulster i  norr skulle fortsätta att höra till England och Eire fick ställning som dominion i det brittiska samväldet. Motsättningarna mellan olika grupperingar i Irland kring Ulsters ställning ledde till inbördeskrig, som varade ett år, 1922 - 1923. Inbördeskriget ledde inte till några förändringar i Ulsters ställning. År 1932 blev Eamon de Valera premiärminister och 1937 utropades det självständiga Eire (dock fortfarande som medlem i The British Commonwealth). Först 1949 fick "Poor Old Ireland" full, erkänd självständighet - och "Lord Shamrock may again grow on Irish ground". Motsättningen mellan Norr och Söder, mellan Katoliker och Protestanter, mellan Angloider och Irer finns dock fortfarande krav. Konflikten synes olöslig och det förpestar hela samhällsklimatet på ön. Det sätter sina spår i varje irländares själ och hjärta och blir en del av hans börda. Man kan inte undgå detta djupa sår när man vistas på Irland. (Avsnittet bygger huvudsakligen på: Gillespie 1980, Encyclopædia Britannica 1988, vol 21 och Tidens Världshistoria 1987.)

  

Eire, eller det mera poetiska Eirin, består av fyra provinser: Leinster i öster, Connaught i väster och Munster i söder. I norr finns Ulsters sex grevskap, som fortfarande tillhör England. Munster omfattar grevskapen: Clare, Limerick, Tipperary, Waterford, Kerry och Cork. Cork city ligger i River Lees dalgång och stadskärnan är delvis byggd på öarna nära flodmynningen. Redan 1871 hade Cork 80 000 invånare (Erslev 1881). Stan klättrar också uppför sluttningarna på norra och södra sidan om floden. På norra sidan bor de fattiga människorna. Man behöver inte vandra där länge för att inse detta. Husen talar sitt tydliga språk. I söder bor de mera välbeställda, speciellt i villaförorterna. Men på sydsidan finns också Togher, med 80 procent arbetslösa i vissa kvarter. Cork är öns tredje stad i storleksordning och nummer två i republiken. Det är County Corks administrativa centrum. För ett antal år sedan drabbades staden hårt av arbetslöshet, då Ford och Dunlop lade ner sina fabriker. Nu försöker man på olika sätt locka dit nya industrier. Cork har idag 120 000 invånare, massor med kyrkor och ett universitet. Under fem veckor ska jag ha min "bas" i Cork och vid UCC. Syftet är att studera det irländska samhället i allmänhet och community development i synnerhet.

 

University College Cork (UCC) öppnades 1849. Det ligger på en höjd ovanför River Lee med utsikt över staden. Universitetet är byggt i traditionell engelsk stil med campus. Runt universitetsbyggnaden finns en fin park och det är en av de vackraste platserna i Cork. Annars är Cork en ganska grå och lite bökig stad, med ett myller av bilar på små trånga gator. Längs floden finns en del fina stråk. Kanaler och broar, samt ett myller av människor, ger centrum atmosfär, och det finns ett stort antal monumentala byggnader och påkostade kyrkor, som till exempel Sankt Finbarr´s katedral. Corkborna tycks vara stolta över sin stad.

 

Troligen är det ganska ohälsosamt att bo i Cork city. När dagarna börjar bli kalla i oktober, tänder irländarna sina koleldar i vardagsrummens öppna spisar.  Stan, som ligger i dalgången, fylls av gråblå kolrök. Det är en stickande rök, som för den ovane retar ordentligt i luftrör och lungor. Väderleken är för det mesta mycket fuktig och inomhus är det vanligen ganska råkallt. Det beror på ineffektiva uppvärmningsmetoder, dåliga hus och sparande på värmen. Centralvärme tycks vara ovanligt och oftast värms husen upp av kolelden i vardagsrummet.

 

Irländarna tycker inte om att bo i lägenheter i flerfamiljshus. Hellre har man sitt lilla radhus i två våningar, med liten muromgärdad trädgård på baksidan. Avloppsledningarna går fortfarande ofta utanpå husen, och det är väl att Irland inte har så mycket vinter. I badrummet tycks det sällan finnas någon värme och redan i oktober är det iskallt på morgonen. Kondensvattnet rinner från de immiga fönstren och underhåller trärötan i karmarna.

 

I Irland börjar dagen senare än hos oss. Dygnsrytmen är förskjuten åtminstone en timma. Tidigt uppe är emellertid mjölkbudet, som fortfarande levererar mjölken vid dörren på morgonen. Irländare tycks ha ett lugnare tempo än många andra nord- och centraleuropeiska folk. Här tar man sig tid. Det är inte så bråttom. Hinner vi inte idag, så kan det vänta tills imorgon, resonerar man. Att man inte räknar minuter, på samma sätt som vi, märks tydligt i trafiken. Inte så att man kör sakta (snarare tvärtom), men när det blir stockningar, som det ofta blir på grund av trånga gator och tokiga parkeringar, väntar bilisterna lugnt på att det ska reda upp sig. Inget tutande och hojtande!

 

Det lugna tempot märks också på annat sätt. Folk tar sig tid att prata med varandra och puben kanske är diskussionens och konversationens högborg. Här spenderar många män dagligen åtskillig tid, ventilerande dagens samtalsämne över en pint öl. The Public House har på Irland en lång historia av att vara platsen där man kunde mötas utan engelsmännens förbud och insyn. Även idag är puben förmodligen den viktigaste offentliga mötesplatsen. Pubar finns också överallt och varje liten by har åtminstone en tre, fyra stycken. Myten om irländaren är att han är en hetlevrad, guinnessdrickande, katolsk, patriot, som med ett vemodigt hjärta, hellre dränker sina sorger på puben än i samverkan med andra tar itu med problemen. Till myten hör också att irländska kvinnor är rödhåriga och heta, föder många barn och går till mässan varje söndag. På puben syns dom dock sällan till. Det är mannens domän.

 

Vänlighet och livsrytm hänger förmodligen till viss del samman. Människorna i Irland är vanligen mycket vänliga och man tar sig tid att vara vänlig och hjälpsam. Folk hälsar nästan alltid vänligt och växlar några ord. Och frågar du om vägen, kan det mycket väl hända att dom följer med dig och visar var det är. Oftast blir man mottagen med värme och innerlighet när man möter irländare. Undantag finns givetvis, som till exempel då du möter någon som fått nog av turister.

 

På landsbygden har man ännu inte tröttnat på bilister och man vinkar glatt åt alla vägfarare. Irländare är också oerhört artiga och vill gärna vara tillmötesgående. Som utlänning kan man dock bli lurad av detta, om man inte lärt sig uppfatta de små signalerna. Folk vill inte vara avvisande eller göra en besviken och säger kanske därför ja, när dom egentligen menar nej. Det är därför inte alltid säkert att det sker, som du förväntar dig ska hända. Irländaren samtycker och håller med, men låter sedan kanske bara bli att göra det han inte vill. Eller så har något kommit emellan - sorry! Folk tycks ha en mycket flexibel inställning till planering och avtal. Räkna heller inte med att man håller tiderna så noga. I bondesamhället var klockan inte så viktig och Irland är fortfarande i vissa avseende ett "bondesamhälle". Det har sina för- och nackdelar.

 

I irländs ideologi hyllas naturen och den ekologiska balansen. Man värdesätter ett nära förhållande till naturen och vill gärna att Irland ska framstå som ett icke förorenat land med goda jordbruksprodukter. Det är en ideologi som sammanfaller med den moderna gröna rörelsens. Traditioner, historia och irländsk kultur framhålls som mycket viktiga värden. Det lungna lantliga livet, där man håller höga ideal, seder och bruk,  religion och moral,  patriotism och nationella värden i helgd, ställs mot den moderna, kosmopolitiska, profana, naturexploaterande och materialistiska livsstilen. Man varnar för det moderna, förflackade livet och hyllar det traditionalistiska. Lokalsamhället, community, som kännetecknas av altruism, likhet, gemenskap, deltagande, personliga relationer och solidaritet, framhålls som ideal och ställs mot det moderna storsamhället, där konkurrens, själviskhet, girrighet, kyla och förvirring råder (Peillon 1984, sid 46-57).

 

Familjen har en mycket stark ställning på Irland, familjebanden är starka och man lägger stor vikt vid att samla familjen till olika sammankomster, festligheter och händelser som ska firas och minnas. Kyrkan och staten slår på ett mycket påtagligt sätt vakt kring familjen och "familjemoralen". Den irländska grundlagen säger att familjen är samhällets basenhet. Skilsmässa är inte tillåtet och laglig försäljning av preventivmedel gäller bara till gifta. De irländska familjerna är ofta också stora och det är inte ovanligt med fyra eller fem barn. Abort är helt uteslutet i Irland, men många kvinnor (cirka 4500 per år) reser till England för att få abort.

 

Den katolska kyrkan har agerat mycket kraftfullt för att förhindra att skilsmässa skulle bli tillåtet och motståndarna till skilsmässa vann vid folkomröstningen i denna fråga 1986. Parlamentet ("The Dail") har också antagit en lag, ett tillägg till grundlagen, som ska förhindra att man ändrar på förbudet mot abort. Hela 95 procent av den irländska befolkningen (i republiken) uppger sig vara troende katoliker och inte mindre än 85 procent säger också att dom går till kyrkan minst en gång per vecka. Även i åldersgruppen 18 till 30 år är kyrkligheten lika stor. I storstäderna är den dock mindre (National Youth, 1984 sid 38-57).

 

Irland är till ytan ungefär dubbelt så stort som Jämtland och har fem miljoner invånare. I republiken bor det 3,5 miljoner människor, och i fortsättningen kommer berättelsen, om inte annat framgår, att handla om denna del av ön - alltså om Eire. (Jag använder emellertid begreppet Irland för Eire, på grund av den svenska språktraditionen.) Det milda klimatet och den goda växtligheten är en stor naturresurs, och Irland är i mångt och mycket fortfarande också ett landsbygdens samhälle. En stor del av landarealen är åker- och ängsmark (83 procent mot 8 i Sverige) och ungefär en sjundedel, eller 13 procent av de förvärvsarbetande får sin utkomst från jordbruket. (I Sverige är det bara 4 procent som arbetar i jord- och skogsbruk.) På Irland är jordbruket den fjärde största näringsgrenen, efter offentlig förvaltning (med 27 procent av de förvärvsarbetande), tillverkningsindustri (18 procent) och varuhandel, restaurang och hotell (16 procent). Turismen är en stor "industri". År 1987 besökte drygt två miljoner turister landet (mer än hälften av Irlands befolkning) och de redovisade inkomsterna från turismen motsvarar 8 procent av exportens värde. Jordbruksprodukter står för det näst största exportvärdet, efter maskinutrustning.

 

Jordbruket är alltså viktigt och bondebefolkningen har en relativt stark ställning i det irländska samhället och politiken. Många jordbruk är dock mycket små och föga bärkraftiga. Arbetslösheten och andelen som får någon form av socialhjälp är också mycket stor (20 - 40 procent) i vissa landsbygdsdistrikt. Den industriella verksamheten är, liksom i Sverige, huvudsakligen koncentrerad till de större städerna. Offentlig förvaltning har inte samma omfattning som hos oss. Den sysselsätter 27 procent mot 43 i Sverige.

 

Den irländska bruttonationalprodukten per invånare är mindre än hälften av den svenska (41 000 kronor per år mot 92 000 i Sverige 1986). Betraktar vi den vanliga levnadsstandarden och jämför med svenska förhållanden, kan man tycka att Irland fortfarande är ett land där fattigdomen dröjer sig kvar. Det är för starka ord att säga att Irland är "ett fattigt land", och jämförelsen med Sverige kanske haltar. Men det är i vart fall ett land där man mycket tydligare kan se fattigdomen hos en del av befolkningen - och då särskilt hos dem som saknar anställning och inkomster. Många av dessa människor lever på existensminimum eller mindre och under svåra förhållanden.

 

Några kritiska irländare, jag pratat med, tycker att Irland på sätt och vis är ett "u-land". (Irländare är för övrigt ett folk som kan vara väldigt kritiska mot sig själva och förhållandena i landet.) En kollega vid universitetet, som tidigare bott i England, framhöll emellertid också positiva sidor av att Irland inte är så modernt som England eller Tyskland. Det är inte på samma sätt ett konsumtionssamhälle. Ska man till exempel köpa ett kylskåp, är det ingen idé att jaga runt och kontrollera priser och modeller i olika affärer, som dom gjorde i England. De kostar lika mycket överallt och det finns vanligen bara ett par modeller att välja mellan - om ens det. Enklast är alltså att bara kontakta sin vanliga "vitvaruförsäljare" och höra om han har ett kylskåp hemma. Då levererar han ett sådant och saken är klar. Man sparar massor med tid till annat förnuftigt.

 

Den stora arbetslösheten och de små utsikterna att få ett bra jobb och god levnadsstandard, leder till att många  människor lämnar landet. Detta är ett stort problem som Irland haft i mer än 100 år. Den riktigt stora förlusten av människor skedde på 1840-talet vid den stora hungersnöden, The Great Famine. Som tidigare nämnts, svalt en miljon människor ihjäl och 1,5 miljoner emigrerade, främst till USA. Efter några år hade öns befolkningen nästan halverats, från 8,5 miljoner till 4,5 miljoner.

 

Utvandringen har varit en ständig plåga för irländarna, men också en överlevnadsstrategi för ett folk som inte kunnat få en dräglig försörjning i sitt eget land. Från år 1926 till 1971 emigrerade en miljon människor, vilket var nästan en fjärdedel av befolkningen. Mellan 1971 och 1981 emigrerade 250 000 och under det senaste året lämnade 46 000 människor Irland (Tucker 1989). Det är alltså mer än en procent av befolkningen som lämnar landet varje år, och det är huvudsakligen de unga i åldern 18 till 35 år som reser. Ett resultat av emigrationen är, att hälften av dem som är födda i Irland nu lever och bor i ett annat land. Det finns idag fler irländare i England än i Dublin, med en miljon invånare, och det finns fyra gånger så många människor med irländskt ursprung i USA som i hela Irland (alltså cirka 20 miljoner). Hade det inte varit möjligt för irländarna att emigrera, skulle sannolikt arbetslösheten varit ännu mycket större än vad den är idag. Emigrationen är naturligtvis samtidigt en plåga för landet och man kan höra folk säga, att Irlands främsta exportvara är unga människor!

 

Den gröna ön är också fertil vad gäller "produktion" av människor (för att uttrycka det lite vanvördigt!) och födelseöverskottet är 7,9 mot 1,0 i Sverige (1986). Jämfört med Sverige är Irland, trots massflykten, tätbefolkat, med 50 invånare per kvadratkilometer mot 19 i Sverige. (Men som en jämförelse kan nämnas att till exempel Danmark har mer än dubbelt så många invånare per kvadratkilometer som Irland). Vistas man utanför storstäderna behöver man sannerligen inte uppleva någon trängsel i kullarnas och de vida fältens gröna landskap. Upplevelsen av att det kan vara trångt på Irland ligger på ett helt annat plan.

 


 

Kapitel 2

2. I SKUGGAN AV VARANDRA

 

I det irländska "bondesamhället" står de unga plantorna i skuggan av de gamla ekarna. Tungt vilar traditionen över bygden och förändringar genomförs inte i en hast. Det är eftertänksamhetens, eller misstänksamhetens ansikte vi möter. Den starka, dogmatiska kyrkan har fängslat den levande anden, låst in människorna i trånga celler och motverkat en modernisering av samhällslivet. Som den fuktiga dimman vilar över landskapet och uppslukar kvällsvandraren, så kan irländaren omslutas av den katolska moralen och jantelagen, av vemodet och  drömmarna kring flydda hopp, ungdomen som snabbt försvunnit, oförrätter, förnedring och hat.

 

Kanske är det ölandets slutenhet som de unga flyr från - alla dessa unga människor som emigrerar från Irland varje år. Det finns ett gammalt keltiskt ordstäv som säger "Is i scath a cheile a mhaireann na ndaoine",

"people live in each other´s shadows" (Gillespie 1980). Ett traditionalistiskt samhälle har lite utrymme för nya tankar och idéer, och människor håller varandra tillbaka i rädsla för att någon ska springa iväg och rubba cirklarna. "The great hatred and little room", håller landet tillbaka, har Irlands store poet William Batler Yeats sagt. Kanske gäller det fortfarande.

 

Länge var Irland ett splittrat samhälle av förtryckare och förtryckta. Det passade säkert överklassen och kolonialherrarna att irländarna föraktade sig själva. För en förtryckare är det bara en fördel om den förtryckte nedvärderar och förnekar sig själv. Det är då mycket lättare att upprätthålla förtrycket och hålla folket nere i lydnad. Förtrycket har inte lämnat Irland, men det ligger på ett annat mera sofistikerat plan. Den katolska kyrkan och religionen spelar en roll i detta sammanhang.

 

Den katolska moralen i kombination med den patriarkala irländska familjestrukturen och det i övrigt mansdominerade samhället, gör att särskilt kvinnorna blir en utsatt och svag grupp. "Skilda" eller ogifta mödrar har det inte lätt på Irland. De tvingas ofta gömma sig undan i storstädernas anonymitet och deras rättsliga ställning är svag. Mannen är självklart och formellt familjens överhuvud och auktoriteten vilar tungt på hans axlar. Han måste leva upp till sin tilldelade mansroll och kvinnan förväntas underkasta sig mannens vilja och beslut. Hennes plats är framförallt i hemmet. Hon ska "stå vid spisen och föda barn", som det brukar heta. Arbetsmarknaden är främst något för männen och den offentliga barnomsorgen är nästan obefintlig. På Irland förvärvsarbetar 37 procent av kvinnorna i åldern 15 - 64 år (1985). Detta är bara en liten ökning av förvärvsfrekvensen sedan 1960, då den var 35 procent. I Sverige förvärvsarbetar 78 procent av kvinnorna (1985, år 1960 var det 50 procent). Förvärvsfrekvensen bland männen, på 85 procent, är lika stor på Irland som i Sverige(OECD 1987).

 

Visar det sig att man och hustru inte kan leva tillsammans, är det ett rent spektakel att komma ur situationen med hedern i behåll. Skilsmässa är inte lagligt på Irland. Men det finns en del knep att ta till. Separation kan ske "by agreement" och innebär att makarna flyttar isär, men är formellt fortfarande gifta, och kan givetvis inte gifta om sig. Juridiskt tillhör barnen fortfarande fadern, även om dom bor hos modern (Johansson 1985). En finurligare variant är att man av kyrkan får erkänt att giftemålet inte skett med avsikt. Det betyder att man har tvingats till giftemålet eller att man inte varit vid sina sinnens fulla bruk, när äktenskapet ingicks. Kyrkan resonerar då som så, att äktenskapet egentligen aldrig har ingåtts och makarna kan få "church annulment". Äktenskapet betraktas av kyrkan som ogiltigt.

 

Till den katolska kyrkans ideologi tycks höra att familjen ska ha många barn. I fallet Irland har detta förmodligen varit en anpassning till den rurala livsformens ideologi. För landsbygdens familjer var det viktigt att ha många barn, och helst söner, så att egendomen (gården) stannade inom familjen - "keeping the name on the land". Man behövde också många barn för att få arbetskraft på gården eller, för dom som inte hade egen jord, inkomster till familjen, genom att barnen arbetade åt andra. Barnen behövdes också som en försörjningsgaranti för ålderdomen (Curtin 1984, sid 31). Den katolska kyrkan upprätthåller fortfarande med kraft värdet av att ha många barn.

 

Det som också kastar sin skugga över man och kvinna i Irland, är den katolska kyrkans syn på sexualitet. Sex utan syfte att göra barn är synd enligt katolsk moral, och både kvinnor och män måste på olika tidpunkter i livet förneka sin sexualitet. Irländska familjer har många barn, men hur många som helst kan dom inte ha. Och att bara njuta av sex är alltså inte tillåtet enligt den katolska moralen. Inte heller är det tillåtet för man och kvinna att pröva sig fram till den rätta partnern - för att inte tala om hur syndigt fria förbindelser är, utanför alla giftastankar! Att man naturligtvis ändå sysslar med sex, ger troligen många irländare skuldkänslor (som dom möjligen kommer ifrån genom att bikta sig - den katolska kyrkans säkerhetsventil!). Denna puritanska, katolska moral, som skapar ett så skuldbelagt och neurotiskt förhållande mellan könen, gör att man och kvinna måste förneka sin sexualitet. Det håller dem nere i hämningar och desperation, och kanske är det en annan orsak till att ungdomen flyr detta moraliserande land.

 

Uppenbart är i vart fall att Irland idag inte ger sina unga medborgare tillräckligt goda skäl att stanna kvar på ön. I tiotusentals lämnar de landet varje år för att söka bättre livsbetingelser någon annan stans. Trots den stora utflyttningen av unga arbetssökande människor är arbetslösheten ändå 17 procent i genomsnitt (1989, mot 1,3 i Sverige). Den genomsnittliga arbetslösheten 1980 - 85 var 12,6 procent av arbetsstyrkan, medan den i Sverige var 2,8 procent(OECD 1987). I glesbygden är den reella arbetslösheten ofta 25 till 40 procent. Länge låg den, registrerade arbetslösheten kring 20 procent (1987 var den 19 procent mot 1,9 i Sverige). Femton procent av befolkningen lever under existensminimum, "under poverty line", vilket är 48 pund per vecka (Henry/Steiner-Scott). På landsbygden och i städernas fattigkvarter lever tusentals långtidsarbetslösa.

 

På grund av den stora emigrationen av unga människor, har Irland en stor andel äldre människor och 11 procent av befolkningen är över 64 år. Om det inte vore för den stora mängden barn och tonåringar (40 procent) så skulle de äldres andel vara ännu större. Irlands situation med många barn och äldre, med stor arbetslöshet, dåliga bostäder och många fattiga människor, gör behovet av en aktiv socialpolitik uppenbart. Men den katolska kyrkans antistatliga hållning försvårade länge utvecklingen av en statlig socialpolitik. Kanske befarade prästerskapet att en stark socialpolitik skulle kunna underminera kyrkans ställning. En modernisering av det irländska samhället har dock nödvändiggjort ett ökat statligt engagemang i de sociala frågorna och staten har börjat hålla sin skyddande hand över medborgarna.

 

Även i ett kort historiskt perspektiv ter sig den irländska statens engagemang numera som ganska betydande, jämfört med för bara 15 - 20 år sedan. I vissa avseeden liknar politiken svensk så kallad blandekonomi. Staten uppmuntrar det privata initiativet vad gäller handel och industriell verksamhet, samtidigt som staten äger bussbolag, järnvägar, flygbolag, radio och television, kraftverk och anläggningar för eldistribution, samt vissa industrier såsom sockerbruk, raffinaderier och gasbolag. Inom socialpolitikens område har engagemanget ökat stort. Idag använder den irländska regeringen cirka 47 procent av sin budget för socialpolitiken, det vill säga till utbildning, hälso- och sjukvård samt social omsorg (education, health och social welfare). Det betyder att man år 1987 satsade 3774 miljoner pund (35 miljarder kronor) på socialpolitik, vilket motsvarar 21 procent av bruttonationalprodukten (Europa World Year Book 1989). I Sverige spenderade regeringen samma år 144 miljarder kronor eller 42 procent av statsbudgeten på socialpolitiken (inklusive arbetslöshetsersättning och bostadsbidrag). Det motsvarar 16 procent av BNP (Statistisk årsbok1989).

 

Det kan låta märkligt att Irland använder en större del av statsbudgeten och en större andel av bruttonationalprodukten till socialpolitik än Sverige, med tanke på att vår välfärdsapparat är mera utbyggd. Men ett par saker måste vi tänka på i sammanhanget. I beloppen som redovisats, ingår inte de kommunala utgifterna för socialpolitiken. För Sverige är den andelen betydligt större än på Irland, där så gott som all finansiering av socialpolitiken sker via staten. I Sverige står kommunerna - landstingskommuner och primärkommuner - för 59 procent av de samlade utgifterna för socialpolitiken. Räknar vi in de 208 miljarder kronor, som landstingen och primärkommunerna använde för hälso- och sjukvård, utbildning och social omsorg (1986), blir summan totalt 351 miljarder kronor för den svenska socialpolitiken. Det är 51 procent av den totala budgeten för stat, landsting och kommuner, och utgifterna för socialpolitiken motsvara då 40 procent av BNP.

 

Man kan diskutera om dessa utgifter är egentliga kostnader, eftersom transfereringarna också ingår i utgiftsposten. Transfereringarna i det här fallet gäller framförallt socialförsäkringarna och utgifterna för dessa (63 miljarder kronor 1987) motsvarar 7,3 procent av BNP. Men även transfereringarna, det vill säga att vi har ett system för omfördelningar mellan invånarna och över tiden, kan ju sägas vara ett slags mått på statligt och kommunalt engagemang i de sociala frågorna. (För en vidare diskussion kring denna problematik, se tex Herlitz 1989.)

 

Vi måste också tänka på att socialpolitik mätt i  procentsiffror av BNP, inte säkert ger en riktig bild av socialpolitikens resurser. Den svenska bruttonationalprodukten är mer än dubbelt så stor som Irlands och ser vi på hur mycket de socialpolitiska utgifterna är per invånare, finner vi att de är fyra gånger större i Sverige (42 000 kronor  mot 10 000 kronor per invånare i Irland). Den irländska regeringen måste också satsa ett avsevärt belopp på arbetslöshetsunderstöd till de 17 procenten av arbetsstyrkan, som går arbetslösa. Det är pengar som kunde använts till annat om man inte hade en så besvärlig arbetsmarknadssituation.

 

I Sverige är den offentliga sektorn mera utbyggd än på Irland och vi använder totalt sett en större andel av BNP för offentlig konsumtion. Skatterna är också i sin helhet lägre på Irland och uppgår till 39 procent av BNP (1985) mot 51 i Sverige (Statistisk årsbok 1989). Regeringen tar in mera skatt på varor och tjänster än från löneinkomster, medan det är tvärtom i Sverige (45 mot 65 procent i Irland respektive 26 procent på varor och tjänster mot 42 procent från löner i Sverige, ibid). Vanliga skattesatser på irländarnas löner är 42, 48 eller 56 procent, vilket är maxsatsen. Till detta kommer socialförsäkringsavgifter, vanligen på 8 procent, som dras på lönen.  Avgifter till socialförsäkringssystemet är, som bekant, betydligt högre i Sverige (LKP 40 procent), men ligger ju utanför det vi betraktar som lönen. (På Irland betalar arbetsgivaren 15 procent.) Den irländska staten har alltså inte på samma sätt som den svenska, fått funktionen att på olika sätt vara ett aktivt omfördelningsinstrument. Trots utbyggnaden av den statliga socialpolitiken på senare år, med bland annat ett obligatoriskt socialförsäkringssystem, är mycket mera lämnat åt det privata initiativet, allt efter den enskildes eller familjens förutsättningar och möjligheter. Irland har en ordning för socialpolitiken som tydligt delar upp invånarna i två huvudgrupper, dom som har (pengar) och dom som inte har. Dom som har sociala rättigheter och dom som blir behovsprövade.

 

Socialpolitiken i Irland är uppbyggd efter ett "tvåsträngat" system: ett för dom som har anställning och inkomster och ett annat för dom som inte har. Det handlar alltså om vem som har rätt till "Social Insurance Services"  och vem som är hänvisad till "Social Assistance". Alla löntagare är anslutna till ett obligatoriskt socialförsäkringssystem från det dom är 16 år till pensionsåldern vid 66 år. De flesta löntagare får betala cirka 8 procent av lönen till försäkringen och arbetsgivaren betalar 12 procent på lönesumman. Försäkringen omfattar: folkpension från 66 år, änkepension, arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, moderskapspenning, invalidpension och förtidspension (Statemens Yearbook 1989). Sedan 1988 är också egna företagare obligatoriskt anslutna till detta system. De som inte har anställning och inkomster faller helt utanför försäkringssystemet och är hänvisade till socialvården och socialbidrag (Social Assistance) i olika former.

 

Vid sjukdom får den försäkrade sjukpenning från första dagen, men man måste uppvisa läkarintyg. Sjukersättningen är vanligen 70 procent av lönen för privatanställda och 100 procent för statsanställda. För hemmafruar gäller, om de haft anställning tidigare, och alltså varit försäkrade tillräckligt länge, att de vid sjukdom är berättigade till sjukpenning upp till fyra år efter anställningen. Utan tidigare anställning faller dom under Social Assistance och får alltså vända sig till Socialtjänsten (Welfare Department).

 

Barnbidrag och en del andra "icke betalningsrelaterade" bidrag finns också. Men hyresbidrag förekommer inte, annat än i form av socialbidrag (social benefit). Fri tandvård finns bara för barn i grundskolan, men resurserna är så dåliga att barnen bara får en undersökning under hela skoltiden. Lågavlönade, med inkomster under 12 000 pund (cirka 112 000 kronor), är berättigade till fri sjukvård vid de statliga sjukhusen (Health Board Hospitals, ungefär landstingssjukhus). För övriga kostar det 10 pund per dag att få sjukhusvård. Maximibeloppet man kan komma att betala är 100 pund under en period på 12 månader. I öppenvården kostar det 10 pund per besök. Sjukvården är fri i samband med förlossning och för barn under 16 år.

 

Över- och medelklassen brukar ha privata sjukförsäkringar för att betala sin sjukvård, och man erhåller vanligen också sjukvård vid privata sjukhus. Där kan man snabbt komma till och får bättre vård än vid de statliga sjukhusen. Dessa saknar ofta resurser, har långa köer och ger sämre vård. Dit är människor utan privata försäkringar hänvisade. Arbetslösa personer får vända sig till socialvården för att få ett så kallat "medical card", som berättigar dem till vård vid statligt sjukhus.

 

Irland har ålderspension vid 66 år, men ingen folkpension i vår mening. Löntagarna betalar till sin pension genom avdrag på lönen och får alltså en statlig, relativt låg, grundpension via den obligatoriska socialförsäkringen. Många löntagare har också privata pensionsförsäkringar för att komplettera "löntagarpensionen". Dom som inte haft anställning och betalat till socialförsäkringen, måste få sin "pension" från socialvården. Pensionsbidragen är då cirka 85 pund per vecka för en ensamstående och 70 - 80 pund vardera för makar. En ensamstående har alltså cirka 800 kronor i veckan och drygt 3 000 i månaden. Bland dessa finns alltså dom som har det ganska fattigt.

 

Skolundervisningen är fri i grundskolan (Primary School), men eleverna får själva betala sina böcker. Dessutom måste dom - eller rättare, föräldrarna - köpa skoluniformer, vilket är obligatoriskt att ha i skolan. Det finns statliga skolor, så kallade National Schools, och skolor som drivs av kyrkor eller religiösa organisationer. Också andra organisationer kan driva skolor. De kallas ofta Community Schools. Gymnasieskolan är också uppbyggd efter det typiskt irländska tvåsträngade systemet. Det finns alltså statliga skolor där undervisningen är fri. Dessa skolor har vanligen dåligt med resurser och betraktas inte som bra skolor. Dit sänder inte över- och medelklassen sina barn. Dom går i stället i privatskolor, som ofta drivs av religiösa organisationer. Där får man betala höga skolavgifter, vanligen mellan 1 000 till 2 000 pund per läsår vid dagskolor - men också mycket mera vid vissa högstatusskolor. Går barnet på internatskola (Boarding School), kan det vid de mest ansedda kosta upp till 6 000 pund per år, alltså närmare 60 000 kronor.

 

Också på socialpolitikens område kan vi alltså tydligt se hur irländarna lever i skuggan av varandra. De fattiga och utlämnade får ödmjuka sig för "Welfare Officers" inom socialvården, medan dom bättre ställda bygger upp sina egna system för privatekonomin, undervisningen, sjukvården och ålderdomen. Här gäller de privatekonomiska lösningarna. Irländsk socialpolitik är inte politik för alla, och kraften och viljan finns därför inte hos etablissemanget, att skapa rättvisa och goda ordningar för alla samhällsmedborgare. De sämre lottade får klara sig i skuggan av de välbärgade. Men dom finns där som över- och medelklassens dåliga samvete och gör att dessa kanske inte lever lyckligt, trots sina bättre villkor.

 

Den verkligt stora slagskuggan faller över Irland från norr. Så ser man det kanske i Republiken, där konflikten kring Ulster är en ständig påminnelse om de gamla konflikterna och den förnedrande behandlingen av Storebror i öster. Protestanterna och de engelska ättlingarna (angloiderna) i norr, menar kanske att slagskuggan kommer från den konservativa och katolska södern. De vill för död och pina inte hamna under Vatikanstatens mentala imperialism. Dom lever i ett mycket modernare, industrialiserat samhälle, med bättre standard och utan kyrkans stränga ordning, skilsmässoförbud, med mera. För dessa människor är integrationen med Republiken ett stort hot mot friheten och välfärden, medan det för den katolska minoriteten kan vara ett hopp om en bättre samhällsställning.

 

I Republiken har många människor nog en ambivalent inställning till en förening med Nordirland. Givetvis säger de flesta och regeringen att man vill ha en återförening, men räds samtidigt vid tanken på vad som skulle kunna hända i landet vid en förening. Det katolska Irland skulle säkerligen få problem att handskas med moderniseringens vindar som skulle svepa in från norr. Kanske är detta en av orsakerna till den handlingsförlamning, som kännetecknar Dublinregeringen, när det gäller att tackla terrororganisationen IRA (Irish Republican Army). Dödandet fortsätter under ständiga fördömanden från dem som troligen skulle kunna göra något för att förhindra det. Under min tid i Irland sköt IRA ihjäl två personer, familjefäder med flera barn. Det skedde på öppen gata och det visade sig dessutom vara "fel" personer. Männen var inte dom som IRA planerat att skjuta. Dom råkade bara ha oturen att komma på samma väg och samma tid som dom avsedda offren - Sorry!  I Tyskland sköt IRA vid samma tid en engelsk soldat, med indiskt ursprung, och hans lilla baby.

 

Kanske lever IRA kvar i en gången tids våldsmentalitet och kanske är dom numera så förblindade av hat och desperation att dom tappat bort både känsla och moral och vad kampen egentligen gäller. Istället framstår IRA enbart som självgående, omänskliga dödspatruller. Inte någon stans i Republiken träffade jag människor som försvarade IRA:s terrormetoder. Tvärtom, hörde jag flera personer säga att dom tyckte, att IRA glömt sina ursprungliga mål och att terrorverksamheten nu följer sin egen logik. Terror föder terror i en nedåtgående spiral. IRA för nu en kamp för sig själva - inte för Ulsters katoliker eller Irland. Men Republiken och Ulster lever ändå, på grund av djupgående motsättningar,  i skuggan av varandra, eller i skuggan av det förgångna, och det är svårt att se hur ljuset ska kunna bryta igenom.


 

Kapitel 3

3. DE FATTIGAS IRLAND

 

Luggslitna människor traskar håglöst fram på de trånga och smutsiga gatorna. Från närmaste hus tittar en blek kvinna ut. Några ungar skrattar åt att jag håller på att trampa i en hundlort. Husen ser mycket förfallna ut och jag kan föreställa mig hur det är invändigt. På de smala gatorna står skraltiga bilar och tar upp platsen. Det går knappt att komma fram med en bil. En fuktig kolrök sänker sig ner i gatan.

 

Jag befinner mig i kvarteren runt den gamla marknaden på nordsidan av River Lee i Cork. Här och i andra stadsdelar på nordsidan bor många av Corks fattiga människor i risiga bostäder. Det är lågavlönade och arbetslösa och människor som lever på eller under existensminimum. Dessa människor tvingas leva långa tider på socialbidrag (be on dole) och de har inte många rättigheter i samhället.

 

Vid ett studiebesök som jag och en grupp studenter gjorde hos en "hyresgästförening" (Threshold), fick vi klart för oss att hyresgäster i Irland generellt inte har mycket rättigheter, och i synnerhet inte de fattiga. Hyresvärdarna gör i stort sett som dom själva vill och misshagliga hyresgäster, som klagar på värden, kan bli uppsagda med mycket kort varsel. Något besittningsskydd tycks inte existera. Fattiga människor utan egentliga valmöjligheter, tvingas ibland bo under rent människovidriga förhållanden i kalla, dragiga och fuktdrypande bostäder. Där finns givetvis varken bad eller dusch, och kök och toaletter saknar det som vi betraktar som helt nödvändig standard. Det är så låg bostadsstandard, att jag inte tror det existerat i Sverige de senaste 20 åren.

 

Ofta får hyresgäster hos privata hyresvärdar inte kontrakt på lägenheten, eller ens kvitto på betald hyra. Anledningen är att hyresvärden vill undvika att betala skatt för inkomsten. Hyresgäster kan bli uppsagda därför att hyresvärden ser en möjlighet att få ut mera hyra av någon annan. Bostadsbristen är stor i Cork. Studenter tvingas till exempel betala 20 pund i veckan för bara ett litet rum, utan några bekvämligheter, kanske bara en säng, ett bord och en pinnstol i ett dystert litet rum med en blek lampa mitt i taket. Några som helst rättigheter att ställa krav har dom inte i praktiken. Passar det inte, så är det bara att gå! Andra bostadslösa står på tur. Bostadssektorn är verkligen den fria företagsamhetens marknad i sin prydno.

 

Visserligen finns det en bostadslagstiftning från 1982, som föreskriver vissa rättigheter och minimistandard för bostäder. Men myndigheterna saknar - som så ofta på Irland - resurser att följa upp lagstiftningen. Hyresgäserna har heller inte lyckats organisera sig i någon större omfattning. De kan därför inte bjuda effektivt motstånd mot hyresvärdarna och pressa fram bättre bostadsförhållanden. En anledning till den dåliga organiseringen kan vara att de flesta irländare drömmer om - och också skaffar sig - ett eget litet hus. Frågan är också om inte irländare i gemen är väldigt stora individualister, som helst går egna vägar och söker sina egna lösningar. Det finns vissa större statliga eller "kommunala" bostadsföretag i storstäderna (Housing Corporations), som hyr ut lägenheter i flerfamiljshus. Annars är det vanligast att irländare bor i radhus eller andra småhus. Att bo i flerfamiljshus av den typ som är vanligast i våra städer, är inte populärt och i dessa hus bor därför främst dom som inte har andra möjligheter, dom arbetslösa, bidragsmottagande och fattiga. Deras problematiska situation i övrigt och allmänna missnöje med livet, sätter sina spår också  i de bostadsområden där dom lever och det blir snabbt trist och nergånget. På nordsidan i Cork kan man se flera sådana hus från 60- och 70-talen, som är vandaliserade, övergivna och igenbommade. En dyster syn!

 

Det individualistiska hos irländarna avspeglas också, tror jag, i den ambivalenta, eller kanske övervägande kritiska, inställning till socialpolitik. Den irländska socialpolitiken är inte, vilket jag varit inne på tidigare, en socialpolitik för alla. Det är först och främst en politik för de fattiga och därför har den heller inget riktigt erkännande i samhället. Att "be on welfare" betraktas allmänt som något mycket negativt och det tycks, till viss skillnad från hos oss, gälla nästan alla former av bistånd, allt som gäller "Social Assistance": från "deserted wife´s allowance" och "widow´s non-contributory pension" till "unemployment assistance" och "supplementary welfare allowance".

 

Erkända är därför heller inte de yrkesgrupper som har till uppgift att hjälpa människor, som är i behov av bistånd. Redan i utbildningen kan man märka att de fattigas skugga anfäktar verksamheten. Resurstilldelningen för utbildningen av socialarbetare är betydligt magrare än för mera erkända utbildningar, såsom medicin, fysik och teknik.

 

"Department of Social Theory and Institutions" vid University College Cork, är inrymt i ett gammalt "semi-detached house", där föreläsningarna sker i de gamla vardagsrummen, med stora öppna spisar. Universitetet har lokalbrist och köper upp hus som ligger runt själva universitetsområdet. Därför har utbildningen för socialarbetare hamnat i ett borgarhus utanför campus. Kanske är det charmigt, men inte särskilt ändamålsenligt. Vindlande trappor och smala korridorer upptar mycket plats i huset. I de fullpackade vardagsrummen tar syret slut efter 20 minuter. Centralvärme saknas och värmeelementen tycks bara ha två lägen. Antingen får man stå ut med den obehagliga, råkalla luften, eller så blir studenter och lärare rostade.

 

Det är ganska krångligt att bli socialarbetare i Irland. Först måste man studera samhällsvetenskapliga ämnen i tre år och få sin "Bachelor of Social Science" (B soc sc). Därefter måste man ut och praktisera minst ett år, det vill säga, arbeta som socialarbetare för mycket låg lön. Efter det kan man komma tillbaka till universitetet för att ta sin legitimation för socialt arbete, "Certificate for Qvalification in Social Work" (CQSW). Detta tar ett år efter praktiken. Först efter att ha tagit sitt CQSW kan man få en ordinarietjänst som socialarbetare. Personer som har lång erfarenhet av socialt arbete, utan att vara legitimerade, kan få sitt CQSW genom att ta en tvåårig påbyggnadskurs.

 

På Irland får studenterna betala kursavgifter för att studera vid universiteten. Kommer studenten från en fattig familj och dessutom har fått tillräckligt många poäng i sin examen från "Secondary School" (gymnasieskolan), kan han eller hon få utbildningsbidrag (grant), som täcker hela eller delar av kostnaderna för utbildningen. PÅ UCC kostar det cirka 12 000 kronor per år att studera till socialarbetare. Till detta kommer levnadskostnader: hyra, mat, etc.

 

Studierna för socialt arbete är inte upplagda som på högskolorna i Sverige. Det liknar mera strukturen i våra gymnasieskolor, med en mängd kurser som studenterna läser parallellt. Det tycks inte vara ovanligt att man som student har fyra obligatoriska kurser och minst lika många tillvalskurser samtidigt.

 

Socialt arbete är heller inte riktigt samma sak som i Sverige. Här kan en stor del av socialsekreterarnas arbete gälla att betala ut socialbidrag. Den typen av arbete betraktas inte som socialt arbete på Irland. Det är heller inte socialarbetare som sysslar med socialhjälpen ("Social Benefit"), utan en annan yrkesgrupp - utan akademisk examen - som kallas "Welfare Officers" och arbetar i "Welfare Departments".

 

De flesta socialarbetare är anställda av så kallade "Health Boards", vilka närmast motsvaras av våra landstingskommuner (men utan egen beskattningsrätt). Det finns åtta sådana Health Boards i Irland. Men antalet socialarbetare är inte mer än cirka 300 i hela organisationen. Socialarbetarna sysslar ofta med "barnomsorgsfrågor" (Child Care) och hjälp och service till handikappade och äldre. De fungerar också som en länk - eller "advokat" - mellan klienter och Welfare Officers/Welfare Departments. Arbete med ungdomsgrupper och "Community Work" kan förekomma, men för dessa arbetsuppgifter finns särskilda yrkesgrupper med specialutbildning ("Youth Workers" och "Community Workers").

 

Vissa större städer har anställt egna socialarbetare, men i hela landet är det inte mer än ett 50-tal. Socialarbetare är också anställda i vissa statliga projekt typ "Combat Poverty", ett projekt med egen organisation, för att bekämpa fattigdomen. Ett antal socialarbetare är anställda i frivilliga, voluntära (voluntary) organisationer. Det totala antalet socialarbetare i Irland (republiken), beräknas vara cirka 800 (Lorenz 1986).

 

Det årliga intaget av socialstuderande på UCC är bara cirka 35. Av dessa är det långt ifrån alla som väljer att bli legitimerade socialarbetare och alltså tar sin CQSW. En stor del tar den samhällsvetenskapliga grundutbildningen, får sin Bachelor of Social Science och går till andra överbyggnader, specialutbildningar, och andra yrken, där dom kan använda sin samhällsvetarutbildning. Att bli socialarbetare är inte så populärt. Det betyder medelmåttiga löner och få arbetstillfällen. En legitimerad socialarbetare (med CQSW) har efter fem års arbete 15 - 16 000 pund i årslön (140 - 150 000 kronor) i statlig eller kommunal (statutory) tjänst.  Det är ungefär i nivå med vad irländska lärare har. Icke legitimerade socialarbetare har betydligt sämre betalt. Att bli socialarbetare innebär att man går in i en profession, som inte har något större anseende i det irländska samhället. Tvärtom möts socialarbetare ofta av misstro från många håll och dom får inte sällan arbeta under mycket osäkra förhållanden (särskilt de icke legitimerade), till exempel med kontrakt på bara ett år i taget. Att vara de fattigas advokat ger varken ära eller rikedom, men kanske spott och spe.

 

EN SOCIALARBETARE I SKIBBEREEN

 

Strax innanför Roaringwater Bay ligger Skibbereen, Irlands sydligaste stad. Skibbereen ser ut som de flesta andra småstäder på Irland: trånga gator, kantade av äldre tvåvåningshus i olika färger och bilar, en mängd småbutiker, postkontor, "Chemists", ett antal kyrkor och många pubar. I utkanten av Skibbereen finns också ett sjukhus och där träffar jag Margaret McCarthy på sjukhusets "Community Care Office".

 

Margaret McCarthy är socialarbetare och arbetar med "Community Care" för "The Southern Health Board", vilket närmast kan jämföras med ett landsting för County Cork och County Kerry. År 1971 gick Irland motsatt väg mot vad vi nu håller på med i Sverige. Man skapade då sina åtta landsting och flyttade merparten av hälso- och sjukvården och socialvården (welfare) från de lokala myndigheterna till den regionala organisationen och nivån. Skälet till regionaliseringen var att man ville koncentrera resurserna till större enheter med mera kvalificerad personal och utrustning, och därigenom öka kvalitén på vården. "Landstingen" ska också vara en bas för samverkan mellan centrala, regionala och lokala myndigheter.

 

Landstingens styrelser består av ledamöter som representerar lokala myndigheter eller "kommuner" (local authorities) och regeringen, samt ledamöter som utses av de fackliga grupperna: läkare, tandläkare, sjuksköterskor och farmaceuter. Representanterna för lokala myndigheter utgör en majoritet i styrelsen. Health Boards verksamhet omfattar driften av såväl allmänna sjukhus som specialsjukhus ("General Hospital Programme" och "Special Hospital Programme"). Specialprogrammet gäller till exempel psykiatriska sjukhus och vård, långvårdskliniker och sjukhem, samt mental- och handikappvård. "Community Care" omfattar bland annat förebyggande hälsovård och skolhälsovård, samt social omsorg för barn och unga, för de gamla och för handikappade och utvecklingsstörda.

 

Margaret McCatrhy berättar att hennes arbete gäller omsorg för både barn och äldre, samt för handikappade. Hon samarbetar med lokala grupper eller organisationer (voluntary organizations) och med lokala myndigheter, för att förbättra barn och ungas uppväxtvillkor. Det gäller då särskilt åtgärder för utsatta eller försummade barn. Landstinget är också ansvarigt för driften av barnhem och för inspektion av familjehem. Också när det handlar om omsorg för de äldre, samarbetar hon med lokala organisationer och myndigheter, eftersom mycket av arbetet måste ske genom att man mobiliserar resurser och engagemang i det lokala sammanhanget.  Health Board är också ansvarigt för sjukhem och ålderdomshem ("County Homes" och "Welfare Homes") och man samarbetar med de lokala myndigheterna kring byggande av pensionärsbostäder, eller för att hitta lämpliga bostäder åt de äldre.

 

Margaret berättar att många äldre bor i dåliga bostäder och att tillgången på lämpliga bostäder för äldre är mycket begränsad. -Det är också mycket svårt för äldre att få hemhjälp. De får klara sig själva eller med hjälp av familjen, släktingar eller vänner. Men även här på Irland - trots familjegemenskapen - är många äldre isolerade och ensamma, sedan barnen och de unga flyttat iväg, säger Margaret.

 

De frivilliga organisationerna är viktiga i sammanhanget, menar Margaret, och berättar om organisationen "Meals on Wheels". -Det är en organisation, som kör ut måltider till gamla som inte klarar att laga sin mat själva. Samarbetet mellan myndigheter och dessa frivilliga organisationer, och samarbetet organisationerna emellan, är viktigt för att förbättra servicen till de gamla. Det är framförallt på det sättet jag jobbar, att sätta igång aktiviteter, för att möta de behov som finns i samhället, säger Margaret.

 

Margarets arbete gäller ibland också rådgivning och vägledning för enskilda personer eller familjer, som behöver hjälp av något slag. Då fungerar hon ofta som en länk mellan klienten och lokala socialkontor (Welfare Departments). Men det arbete som hon prioriterar högst är jobbet med förebyggande insatser för barn. -Jag tycker att det är mycket viktigt att arbeta för att förbättra barnens villkor, och tyvärr är det inte så sällan jag kommer i kontakt med barn som far illa, eller som kommer från dåliga miljöer, säger Margaret.


 

Kapitel 4

4. CENTRALSTYRNING OCH SUBVERSION

 

Under närmare 800 år styrdes Irland av engelska förtryckare. Vid självständigheten ersattes detta utländska centralstyre med ett inhemskt, som i sina väsentliga delar fortfarande består. Myndigheter och politiska beslutsfattare finns i en värld långt från folket. Irland har blivit fritt - åtminstone formellt - från det engelska kolonialförtrycket, men befinner sig fortfarande under Roms, eller den romerska kyrkans religiösa kolonialism. Irländarna kan, trots den formella självständigheten, fortfarande inte tänka fritt.

 

Den katolska kyrkan finns överallt i samhället och sprider sina värderingar och moral. Genom att den sett till att få ett stort inflytande i skolundervisningen har den skaffat sig en strategisk position. De ungas själar ska formas tidigt. Även i de statliga skolorna har kyrkan fått en betydelsefull ställning. Det beror på att skolorna är organiserade som församlingsskolor där prästen alltid är självskriven ordförande i skolstyrelsen. Han utser dessutom flera av de andra ledamöterna och det innebär att kyrkan alltid har majoritet i skolstyrelsen. Staten betalar byggnader och lärarlöner, men skolstyrelsen bestämmer innehållet i skolarbetet. Styrelsen tillsätter också lärare och en lärare som inte är aktiv katolik får inte arbete i skolan.

 

Att vara irländare och inte vilja ge sina barn en religiös uppfostran, är närmast en omöjlighet. Redan från fyra år går barnen i skolan och barnen slussas via religiöst tänkande och seremonier - till exempel "Communion" vid sju år och "Confirmation" vid 11 - in i ett starkt religiöst präglat samhällsliv. Som tidigare nämnts, är 95 procent av befolkningen troende katoliker och cirka 85 procent går i kyrkan minst en gång per vecka. Kyrkans doktriner har på många sätt ett starkt grepp om irländarna och som svensk kan man bli förvånad, när man ser barn, tonåringar och vuxna strömma till kyrkan på lördagskvällen. Man kan tänka att människorna har något där, som binder dem samman i en gemenskap. Och så är det säkert också för en del, eller för alla, till en viss del. Men det visar sig också vara en hel del bigotteri med i spelet. Många går uppenbarligen till kyrkan av ett tvång att visa sig där. Det blir tydligt när man vistas bland tonåringarna på kyrkans läktare eller när man betraktar männen som blir stående i vapenhuset istället för att gå in i kyrkan. Men dom var där! Mässan ger dessutom inte mycket av mänsklig värme eller andlig fest. Tvärtom är den fruktansvärt tråkig, med prästen som mässar mest hela tiden, förutom när någon eller några församlingsbor läser dagens text. Psalmsång och musik förekommer mycket sparsamt.

 

Kyrkans styrning tar sig också tydliga uttryck i förbudet mot skilsmässa och abort, och i det moraliska förbudet mot sex, om det inte avser att göra barn. Den mentala kolonialismen från Rom är dock inte total. Naturligtvis sysslar irländare med sex, skilsmässor förekommer och många kvinnor reser till England för att få abort. Trots förbud sprider studentorganisationerna information om abort. Män och kvinnor lever tillsammans utan att vara gifta. Det är en del av "det subversiva Irland" att människor, såväl när det gäller staten som kyrkan, tar dess lagar och budord med en nypa salt. Ytligt sett ställer man upp, bekänner tro och lydnad, men i praktiken gör man ändå lite som man själv vill, inom de gränser som lokalsamhället och den informella kontrollen tillåter.

 

Det irländska samhället är fullt av motsättningar. Intressant är till exempel att man å ena sidan kan uppfatta att människor låter sig ledas av religiösa auktoriteter, familjeöverhuvuden, institutioner och traditioner. Människor styrs då mera av ett yttre tryck än av sin egen inre övertygelse och moral. Å andra sidan är det uppenbart att man i vissa sammanhang är skenheliga och bara följer de bud som passar en själv.

 

Lag och ordning tycks vara ett särskilt kapitel. Irland är oerhört centralstyrt. I stort sett saknas den kommunala beslutsnivån, utom vad gäller bostäder, vägar och annan markplanering. Hälso- och sjukvården, utbildningen, socialtjänsten, etc, beslutas av politiker och administratörer på regional eller central nivå. Men vad lagen säger, och politiker och tjänstemän har för sig, tycks vara en sak. Det människor sedan rättar sig efter, en helt annan. I många sammanhang tycks människorna utveckla sin egen lokala, eller privata, ordning. Det är en djup tradition och närmast ett ideal att inte följa centraldirigerad lag och ordning, utan hellre ta saken i egna händer och bestämma för sig själv (Curtin 1984, sid 2, 15-16). Särskilt tydligt ser man kanske "laglösheten" i trafiken. Bilar kan man parkera lite hur som helst och det tycks vara helt i sin ordning.

 

Vid första intryck kan det te sig som en motsättning att de individualistiska irländarna accepterar ett så centralistiskt system för politisk styrning, som man nu har. Men kanske är det så att det passar dem ganska bra, eftersom myndigheterna då samtidigt kommer att hamna långt från folket. Det är poängen, i synnerhet eftersom myndigheterna är tämligen outvecklade organisationer med lite resurser att följa upp fattade beslut. Dom har inte kraft att intervenera i lokalsamhället och kontrollera medborgarnas förehavanden. Just genom denna ordning kan folk alltså göra lite som dom vill och man behöver inte bry sig så mycket om de beslut som politiker och myndigheter fattar. Det är en sak för sig, och det som händer i det praktiska vardagslivet ute i samhället, följer delvis andra lagar. Här har vi två skilda världar, som inte möts allt för ofta, och därför blir det inte mycket kollisioner. Bara som ett exempel på detta, fick jag lära mig att irländare, vanliga civilister så att säga, aldrig frivilligt pratar med en polis i tjänst. Garda, som polisen heter, får åka där i sina bilar eller vandra ostört, utan folkets intresse - om de nu över huvud taget syns till.

 

Ordningen med den formella överbyggnaden och centralstyrningen, och den samtidigt vildvuxna och egensinniga undervegetationen kan uppfattas på gott eller ont, beroende på från vilken synvinkel man ser det. Men särskilt demokratiskt blir det i vart fall inte. Det är snarare en del av det subversiva i  det irländska samhället. Fenomenet har heller inte en demokratisk bakgrund, men en krigisk. Centralismen är ett arv från kolonialtiden, eller snarare uppgörelsen med den. Efter självständigheten ville man förhindra att angloiderna, de engelska godsherrarna och kollaboratörerna skulle få ett fortsatt inflytande i det irländska samhället. Centralstyrningen efter den irländska revolutionen har (eller hade) i detta sammanhang en viss likhet med "proletariatets diktatur" till exempel i Sovjetunionen. Men i likhet med denna har centralstyrningen på Irland blivit ett hinder för en verklig demokratisering av samhället.

 

Under vistelsen på Irland fick jag lära mig att irländare har ett speciellt förhållande till planering och organisation. Människor är väldigt försiktiga med att säga för mycket, att organisera i detalj, och framförallt att fästa planer på papper. Saker och ting ska gärna göras lite som det faller sig och helst i sista minuten. Kollegor berättade för mig att detta förhållningssätt går tillbaka på Irlands koloniala förflutna. Under 800 års engelskt förtryck har man lärt sig att icke-planering försvårar överhetens kontrollmöjligheter. Det som ska göras, bör ske informellt och i det fördolda. Man ska inte göra upp planer och fatta beslut som ger insyn, information och kontroll.

 

Vägskyltningen på Irland kanske avspeglar denna tradition och strategi. Det finns nämligen inget redigt och enhetligt system för skyltningen. Ibland finns det över huvud taget ingen skyltning alls. Det sades mig att i vissa landsändar lever den uppfattning kvar, att man inte ska ha några vägskyltar. Under kolonialtiden var det bättre att inga ha, för då måste vägfarare fråga sig fram. På det sättet fick lokalbefolkningen möjligheter att hålla reda på vem som var på väg. Det var ett sätt att kontrollera om fiende eller vän var i antågande och "djungeltelegrafen" kunde träda i aktion.

 

Ibland kan planeringsoviljan och egna ordningar ta sig lite underliga uttryck. Inte långt från huset där jag bodde i Wilton, fanns en postlåda som postmannen slutat tömma. Postverket har inte satt upp något meddelande om detta och inte tagit bort lådan. Den är fortfarande där, men blir aldrig tömd. Jag blev varnad av min värdinna, så jag är inte drabbad. Men det är ju en underlig ordning!

 

Irländare hyser en stor misstänksamhet och misstro mot tjänstemän i offentliga förvaltningar. Människor vänder sig hellre till politikerna direkt än att ta kontakt med en myndighet. Folk kommer till sin lokala TD, "Teachta Dala", vilket motsvarar engelska MP, Member of Parlament, för att få sina ärenden ordnade. Riksdagsmännen fungerar alltså som en slags förbindelselänkar mellan medborgarna och myndigheterna. En orsak till detta - förutom den allmänna misstron mot myndigheter - kan vara att dessa oftast inte finns i närheten, såvida man inte bor i ett regionalt centra, typ Cork City, eller i Dublin.

 

Riksdagsmännen tycks emellertid acceptera eller till och med gilla ordningen, eftersom det ger dem en viss maktställning. Irland har ett valsystem med enmansvalkretsar och parlamentsledamöterna drar fördelar av att kunna uppträda som välgörare och småpåvar i sina valdistrikt. Där åker dom runt och håller audienser och lokalbefolkningen kan få komma med sina frågor och önskemål. På det sättet får riksdagsmännen chansen att framstå som fixare och "The Good Guies".

 

Kombinationen av en stark, konservativ kyrka, starka familjetraditioner, en stor landsbygdsbefolkning och relativt starka lokalsamhällen (communities), och ett politiskt system som befrämjar lokala intressen och lokalpatriotism, gör det svårt att genomföra några större, mera övergripande reformer. Gruppintressen spelar en stor roll i politiken, ibland framförallt som ömsesidigt blockerande krafter. Irland är ett jordbrukssamhälle med en stark bonderörelse, som politikerna måste ta stor hänsyn till. Politikerna aktar sig också noga för att stöta sig med kyrkan och lyssnar noga på reaktionerna från Maynooth, kyrkans huvudsäte, innan man klubbar beslut om genomgripande förändringar. Den politiska splittringen, de starka gruppintressena och den allmänt misstänksamma inställningen till myndigheter och en antistatlig hållning, leder till att politiska beslut sällan kan verkställas eller genomföras fullt ut. I kontroversiella frågor blir det ofta bara halvmesyrer.

 

Regeringsmakten innehas idag av Fianna Fail ("The Soldiers of the Destiny"). Det är ett ganska konservativt, populistiskt parti, med stöd både från småbönder och arbetare. Fianna Fáil fick vid senaste valet (1987) 44 procent av rösterna och har 81 platser i Representanthuset (Dáil Eireann). Näst största parti är Fine Gael ("The United Ireland"). Det fick 27 procent av rösterna och 51 mandat. Fine Gael är ett nationalistiskt, storborgerligt, parti. Till höger om dessa båda finns ett nytt, konservativt parti, som kallar sig Progressive Demokrats, med 12 procent och 14 platser. På vänsterkanten finns två mindre partier, nämligen Labour Party, som fick 6 procent och 12 mandat och Workers Party med 4 procent och 4 mandat. IRA:s politiska gren Sinn Fein, fick bara 2 procent av rösterna och inga mandat.

 

Regeringens politik tycks bland annat vara att å ena sidan hylla lokalsamhället och å den andra försöka locka multinationella företag till vissa expansiva områden. Stödet till lokalsamhället tycks mest vara en läpparnas bekännelse och ett utslag av populismen, eftersom "The Local Community" och "Community Development" är småfolkets paroller, med djup förankring i irländsk ideologi (Curtin 1984, sid 9-12,47-53). I själva verket ger regeringen inte mycket resurser till detta, medan man skänker stora summor till multinationella företag. Det sker genom  subventioner, lokaliseringsstöd och mycket låga skatter, om dom vill etablera sig i Irland.

 

De irländska regeringarnas ekonomiska politik har sedan 50-talet varit inriktad på att stimulera exportindustrin genom frihandel, fritt företagande och uppmuntran av utländska investeringar. Detta har varit ett radikalt brott med den politik som fördes på 30- och 40- talen, vilken gick ut på att skydda den inhemska produktionen mot importkonkurrens( O´Hearn 1989).

 

Idag är bidragen från staten till utländska investerare mycket större än till inhemska. Regeringen vill gärna visa utländska företag att det kan vara en god affär att investera i Irland och de flesta utländska företag behöver inte betala någon vinstskatt. Vinsterna kan också fritt överföras till moderföretaget. Produktionsmedel kan importeras utan restriktioner och det finns inga exportbegränsningar.

 

Regeringen har varit framgångsrik med att locka utländska företag till Irland. De utländska investeringarna ökade årligen med 25 procent mellan 1955 och 1983 och efter 1965 har cirka 70 procent av de nya arbetstillfällena skapats i utländska företag. Men samtidigt har sysselsättningen i de traditionella, inhemska företagen minskat med 50 procent, mellan år 1973 och 1986. Irlands årliga ekonomiska tillväxt har, trots nyinvesteringarna, varit den lägsta i Västeuropa under de senaste 30 åren (O´Hearn 1989).

 

De utländska företagen har alltså inte haft riktigt den positiva effekt på den irländska ekonomin, som regeringen förmodligen hoppats på. Lokaliseringarna av utländska företag har främst kommit till för att ge företagen tillgång till regionala marknader i Europa, och för att få billiga investeringar. De har därför inte mycket kopplingar till den inhemska ekonomin, till irländska underleverantörer, etc. Effekterna av den förda ekonomiska politiken är bland annat ökad centralisering av arbetstillfällen till de expansiva områdena kring de större städerna. Detta har också förstärkt flykten från landsbygden(ibid).

 

Investeringar i den kapitalintensiva industrin, leder inte till så många arbetstillfällen som förväntat. Effekterna av de multinationella företagen är också att den inhemska industrin fått det svårare att behålla arbetskraften på grund av upptrissade lönekostnader. Mera arbetskraftsintensiva verksamheter har svårt att hävda sig i konkurrensen med de multinationella företagen. Satsningen på utländska företag har alltså, med några undantag, snarast bidragit till fortsatt utarmning av landsbygden. Centraliseringen fortsätter.


 


 
gen_22.1.gif