1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

25. Krigets försvarare

158.jpg

DE HAR INTE FÖRSTÅTT SKILLNADEN MELLAN DEMOKRATI OCH DIKTATUR

 

Ett antal journalister och proffstyckare, vilka stöder kriget mot Irak, ondgör sig över miljoner demonstranter som protesterar mot USA:s och UK:s anfallskrig mot Irak. Två av dessa journalister är Anita Goldman, som bla skriver krönikor i Aftonbladet och Jackie Jakubowski som skriver i Expressen. I fredags (21/3) skrev också den aktade nobelpristagaren Elie Wiesel till krigets försvar i Aftonbladet.

 

I söndags (23/3) hade både Goldman och Jakubowski tillfälle att ytterligare torgföra sina åsikter i SVT2:s Agenda respektive P1:s Go’ morgon världen. Båda försöker undergräva antikrigs demonstranternas moraliska ståndpunkt genom att påstå att de inte demonstrerat mot Saddams diktaturregim. Detta vore mera rätt och nödvändigt. Ja, i själva verket hävdar de att man inte kan ta dessa miljoner demonstranter på allvar eftersom de inte – och aldrig! – demonstrerar mot diktaturen. Istället är demonstrationerna en missriktad yttring av den gamla antiamerikanismen av människor på vänsterkanten. Jackie Jakubowski går så långt att han kallar demonstranterna ”nyttiga idioter” i Expressen den 10/3.

 

Elie Wiesel skriver att Saddam ”måste avväpnas med alla medel…” Och ”Vi har en moralisk skyldighet att ingripa varhelst ondskan har makten. Idag är den platsen Irak.” Ja, skulle vi leva upp till detta fick vi att göra och vem är det som definierar ondskan? Det är förvånande hur lätt maktens språkrör lyckas dupera  en berömd nobelpristagare. Wiesel är fullkomligt övertygad om att utrikesminister Colin Powell talar sanning, när han i FN lägger fram USA:s bevis för att Irak har massförstörelsevapen. Wiesel tror på Powell trots att vapeninspektörerna, när de på plats kontrollerat uppgifterna, funnit att de inte stämmer. Senast i söndags sa den norske inspektören Jörn Siljeholm att Powell farit med osanning (P1). Vi kunde förvänta oss att Wiesel skulle vara lite mera kritisk och fundera över vad Powell har för motiv och intressen att bevaka.

 

Det är också anmärkningsvärt att två aktade journalister tänker så krokigt i denna fråga. För det första är det inte sant att det inte demonstrerats mot Saddam. Men eftesom de inte själva deltagit är de tydligen inte informerade om detta. För det andra, och detta är det viktigaste, har de uppenbarligen inte förstått skillnaden mellan demokratier och diktaturer i samband med opinionsbildning. USA och UK är demokratier där i princip statsmaktens legitimitet utgår från och vilar på medborgarnas inflytande och godkännande. Regeringarna behöver medborgarnas stöd för politiken. Det gäller inte bara vid allmänna val. Vid allvarliga frågor – och särskilt om dessa inte ställts under prövning i valet – kräver medborgarna att ledarna är lyhörda för opinioner. Därför är det meningsfullt med starka opinionsyttringar som tex demonstrationer. Det är det däremot inte vad gäller diktaturer, där ledarna struntar i opinionen. Där vilar makten på militär kontroll av statsapparaten.

 

Ytterligare en aspekt på denna fråga är, att krig och våld inte kan anses vara demokratins metod för problemlösning. Och i den nya världsordning, som världssamfundet försökt utveckla efter andra världskriget, är anfallskrig olagligt. Endast FN kan besluta om sådana ingripanden i speciella fall för att hindra övergrepp på befolkningar och massförstörelse.

 

Bushadministrationens arrogans och maktfullkomlighet, där man bara accepterar de FN-beslut som går den egna vägen, retar miljoner människor världen över. I en demokratisk världsordning kan vi inte acceptera att USA – som ska vara den ledande demokratin – sätter sig över FN och folkrätten. Snarare än antiamerikanism är det besvikelsen över att USA försöker regera världen med hjälp av sin ekonomiska och militära övermakt. Till detta kommer att just nu har ledningen av denna megamakt på ett närmast kuppartat sätt - Bush är inte en demokratiskt vald president, utan tillsattes av en republikanskt dominerad högsta domstol, trots att demokraten Al Gore fick flest röster i valet - kommit i händerna på en reaktionär regim, delvis bestående av gamla reaganhökar. Nyligen blev det känt att de har ett program för en ny världsordning. Och sedan den 11:e september tar sig USA den egenmäktiga rätten att överskida alla nationella gränser i deras krig mot terrorismen.

 

Demonstranternas farhågor är att kriget mot Irak är början på en våldsam utveckling i världen. Anfallet på Irak är ett dåligt, förskräckande omen. Och vi bör också fråga oss om det är en tillfällighet att Goldman, Jakubowski och Wiesel har mycket nära kopplingar till Israel och ser på världen med den typen glasögon?

 

Alf Ronnby

Rättsövergrepp

FRU JUSTITIA SÅG FÖR MYCKET

 

Holländaren Maarten Blok (23 år) var åtalad för grov misshandel av en polisman under de sk göteborgskravallerna i juni 2001. Enligt åklagaren och polisen ska Blok ha slagit polismannen med ett läkte i samband med att polisen omringat Hvitfeldtska gymnasiet. För att stänga inne de ungdomar som övernattade på skolan under EU-toppmötet hade polisen ställt upp en mur av containrar runt skolan. Maarten Blok och andra ungdomar hade klättrat upp på containrarna och polisen försökte fösa ner dem. Blok har hela tiden hävdat att han inte slagit någon polis. Han försökte bara hjälpa andra ungdomar att fly från den inringade skolan. Den påpucklade  polismannen, en kollega till honom och åklagaren har å andra sidan hävdat att Blok bevisligen slog polisen.

 

Alla vet att det inte är lätt att få rätt mot ett antal poliser, som påstår sig ha sett att någon gjort sig skyldig till brottslig handling – även om vederbörande är oskyldig -  allra minst om polisen själv är inblandad. Ja, man kan säga att det nästan är omöjligt, såvida inte något extraordinärt inträffar. I detta fall var det just detta som hände. Försvaret med advokat Stig Centerwall kunde visa en videosekvens från händelsen, där både Blok och polismannen kan identifieras. Polisen angrips mycket riktigt av en person, dock utan tillhygge och det är inte Blok. Först försöker både polisen och åklagaren hävda att videon inte visar den aktuella händelsen och det är inte rätt polisman på videon. Men med lite teknikförstärkning går det att ta fram numret på polisens hjälm och identifiera honom. Det visar sig vara rätt polis. Dessa bilder sänker åtalet fullständigt och åklagaren Thomas Ahlstrand tvingas ge sig. Just denna match var slut och Maarten Blok kunde lämna rätten som fri man.

 

Detta är en händelse av stor betydelse i svensk rättsskipning. Göteborgskravallerna kommer att gå till historien som mycket dramatiska dagar då ordningsmakten och rättsväsendet sattes på hårda prov. Många menar, inte bara de tusentals ungdomar som demonstrerade  mot Bush, EU och imperialismen, att systemet inte bestod provet med godkänt. Inte så få journalister, politiker, forskare och tom poliser anser att våldsamheterna bland annat berodde på polisens klumpiga, provocerande agerande, tex vid inringningen av Hvitfeldtska. Många vittnesmål från ungdomar och andra iakttagare talar för att detta är en del av sanningen, om än inte hela.

 

Men göteborgskravallerna och dess efterspel väcker också många intressanta frågor vad gäller rättsäkerheten i vårt land. Under demonstrationerna grep polisen 528 personer och omhändertog 385. Alla åtalade har hittills dömts och domarna har varit häpnadsväckande hårda. Genomsnittligt har det blivit nästan två års fängelse (21 månader). Inte en enda polisman trots mängder av anmälningar om övergrepp och användande av mera våld än situationen krävt har blivit dömd. Polisen tycks ha varit dåligt tränad och förberedd för insatsen. Omvittnat är hur vissa polismän farit våldsamt fram. Mest uppmärksammat är när några poliser öppnar eld mot ungdomar på en gatufest vid Vasaparken. Tre ungdomar skottskadas varav en, 19-årige Hannes Westberg livshotande. Tack vare en fantastisk insats av skickliga läkare räddas hans liv. Detta är en oerhörd händelse i Sverige, men poliserna som sköt vilt mot flyende ungdomar anses av rättsväsendet inte ha gjort något fel.

 

I efterhand kan konstateras att ordningsmakten i Göteborg inte var mogen sin uppgift. Allt för många fel och misstag begicks och det framstår närmast i ett löjets skimmer, när Göran Persson med blommor gratulerar polischef Håkan Jaldung för en lyckad operation. Ett antal EU-politiker, bla frankrikes Jacques Chirac förvånas över detta och oroas över att svensk polis öppnat eld mot obeväpnade ungdomar.

 

Polisens agerande väcker frågor om här inte också finns ett systemfel. Ett slags systemfel är det uppenbarligen när polismän håller varann om ryggen för att dölja  tjänstefel och övergrepp. En undersökning nyligen visar att den sk kårandan är mycket utbredd i poliskåren. Man sviker inte en kollega än mindre anger någon som begått tjänstefel. Men i det aktuella fallet riskerar nu en polisman, som vittnat falskt, att åtalas för mened. Det är kanske inte så lätt för polisen att hålla huvudet kallt i dramatiska situationer. Samtidigt är det bla just detta vi medborgare kräver av en god polis. Det handlar nog om rätt urval vid rekrytering, rätt träning och anpassade resurser för att nå dit.

 

Det finns också skäl att misstänka att rättsväsendet i Göteborg misslyckats med sin uppgift att skipa rättvisa. De otroligt hårda domarna, helt utanför rättspraxis vid upplopp och kravaller, pekar på detta. Kombinationen av icke sanningsenliga vittnesmål från poliser och domare som inte kunnat undgå att bli personligen påverkade av det som utspelades på gator och torg, har skapat stor rättsosäkerhet. Fallet Blok är avslöjande för detta förhållande. Rättegångarna borde inte varit i Göteborg utan på en mera neutral ort, där åklagare och domare haft mera distans till händelserna. Nu uppfattar ungdomar, troligen med rätta, att de hårda domarna är en slags hämndaktion. Fru justitia har inte varit neutral. I kravallyran tappade hon bindeln. Det har skadat rättens legitimitet och gett ett stort antal ungdomar allt för långa fängelsestraff.

Alf Ronnby

 

 

 

 

 

EU-inblandning

EU VALDE FEL VÄG MOT HAIDER!

Österrike ser ut att få en ny regering där det högerpopulistiska Frihetspartiet (FPÖ) ingår. I valet nyligen blev detta parti det näst största och den gamla regeringskoalitionen mellan socialdemokrater och konservativa (ÖVP) sprack. Dessa partier kunde inte enas i regeringsförhandlingarna. Detta öppnade dörren för Jörg Haider och FPÖ, att komma in i en ny regeringskoalition tillsammans med de konservativa. Tillsammans har de 57 procent av platserna i parlamentet.

 

Detta skulle  bli första gången på 50 år som Europa får en regering med ett öppet främlingsfientligt och rasistiskt parti – med en ledare som gör förskönande omskrivningar och uttalanden om 30-40-talens tyska nazister – i regerinsställning. Självklart har detta skapat mycket politisk oro runt om i Europa och i Israel. Ämnet kom upp bland annat i samband med förintelsekonferensen i Stockholm nyligen (där kanske också en socialdemokratisk aktion samordnades). Vissa regeringschefer har gjort varnande och hotande uttalanden med adress Wien och 14 EU-länder, med unionens nuvarande ordförande Portugal i spetsen och understött av Kommissionens ordförande Romano Prodi, hotar med sanktioner mot EU-medlemmen Österrike, om Frihetspartier får komma med i regeringen.

 

Trots hoten från EU är detta nu ett faktum, Frihetspartiet kommer att ingå i regeringen. Frågan är om det inte just är omvärldens misslyckade agerande, som underlättat för Frihetspartiet att få del av makten. Det har blivit tydligt att många österrikare blivit väldigt uppretade över EU-ländernas (och senast USA:s) inblandning i vad man tycker är Österrikes inre angelägenheter. Detta är en reaktion man kunde förvänta sig. På samma sätt fungerar det i många sammanhang: från den enskilde personen, gruppen, lokalsamhället till nationen. Blir man utsatt för vad man uppfattar som hot, påhopp eller kränkning av integriteten, blir reaktionen ofta ilska, trots och att man går i motsatt riktning, dvs det som skulle undvikas förstärks istället.

 

Österrike har mycket länge haft en regeringskoalition mellan socialdemokrater och konservativa, som en stor del av befolkningen nu tröttnat på. Haider och Co har kommit till makten genom ett demokratiskt val. Det är ingen statskupp! Demokratin garanterar inte att folket tänker rätt. Men är det en verklig demokrati med folkets deltagande, som skapar välfärd, brukar dessa processer ta hand om och neutralisera extrema rörelser. Det verkar dock som om EU inte tror på detta. Det tycks som om man tvivlar på demokratins inneboende förmåga att reda ut problemen, att över tiden hantera det som gått snett. Men så är EU inte heller en demokratisk organisation, snarare kan den liknas vid en slags aristokrati, där en upplyst elit styr, vana att intervenera. Nu är det den politiska eliten i EU som ingriper i österrikisk politik, innan man ens har sett hur det kommer att gå.

 

På sätt och vis är det bra att detta händer nu, så vi lite tydligare får demonstrerat vart det kan barka med EU-överstatligheten. Eftersom det är socialdemokratiska regeringar som gått i spetsen för aktionen mot Österrike, kanske det också visar att ett socialdemokratiskt EU kommer att bli etter värre vad gäller överstatligheten. Kanske något för borgerliga EU-anhängare att fundera över. Starka krafter arbetar i riktning av att göra EU till ett starkt politiskt, överstatligt projekt.

 

Nå, men vad skulle vi då gjort istället? Vi kan väl inte bara sitta här med armarna i kors och se på när ett halvfascistiskt parti kommer till makten i Österrike, med sin fascistiska historia! Nej, det verkar inte bra, även om det är problematiskt att balansera Österrikes integritet. Vi vet ju vad som hände i Tyskland på 30-talet, när omvärlden var så flata och ”godtrogna” gentemot nazisterna. I dagens läge finns det sannolikt flera andra vägar att gå. Kanske kunde man aktivt stötta de krafter som verkar mot den högerpopulistiska strömningen. Man kunde använda alla sina informella kanaler och kontakter i Österrikes politiska liv för att få en annan utgång av regeringsförhandlingarna. Istället för hot, kunde man kanske erbjuda något till dem som kunde bilda regering utan Haider, något som gav dem verkliga fördelar i befolkningen ögon – inte minst hos dem Haider hämtar sitt stöd från.

 

Men naturligtvis är en mera grundläggande fråga hur det kommer sig att Frihetspartiet fått sådan framgång hos väljarna. Här finn en betydligt svårare problematik. På 30-talet fick nazisterna framgångar eftersom de lyckades få folk att tro att de hade en lösning på den enorma arbetslösheten och kaoset i Tyskland. Idag är småföretagare och traditionella yrkesgrupper starkt oroade av globaliseringen och multinationella ekonomiska krafter med fri konkurrens och rörlighet, vilket hotar dessa gruppers självbestämmande, ekonomi och välfärd. För den som inte tillhör den maximalt rörliga arbetskraften är samhällsekonomins krav om total rörlighet och flexibilitet ett stort hot. Främlingsfientligheten bör också ses i ljuset av detta. Och snacka inte bara om fördomar! Rörelser som Frihetspartiet finns heller inte bara i konservativa Österrike och i Sjöbo.

 

Jag vill inte påstå att det finns en lätt väg att gå, men den EU valde ser ut att ha varit kontraproduktiv. Men nu får vi försöka gå den positiva vägen och stötta sunda demokratiska krafter och projekt som gynnar och hjälper de utsatta grupperna. Sätts EU-hoten i verket, kommer troligen Haider att få ännu mera sympati. Taktiken driver österrikarna i famnen på Haider

Alf Ronnby

 

Sopisåkare .jpg

Folkmord i Tjetjenien

HUR GRYMMA FÅR ÖVERGREPPEN BLI!

Premiärminister Putin och den ryska militärledningen har i flygblad spridda över Groznyj, hotat att förinta staden. Alla som har livet kärt, måste lämna Groznyj före lördag. Det gäller alla, tiotusentals människor, många gamla och skröpliga, och inte bara de ca 5000 rebeller som tros finnas där. Den ryska ledningen har valt massförstörelsens och förintelsens taktik i sitt hejdlösa begär att få kontroll över Tjetjenien.

 

Ryssland framstår som en efterbliven imperialist som struntar i mänskliga rättigheter, människovärde och krigets lagar. Man säger sig tillämpa det kirurgiska krigets taktik med precisionsbombningar, som man lärt sig av Nato i Serbien och Kosovo. Men det har Ryssland inte teknik för, och det är inte annat än brutalt mördande man håller på med.

 

Från Väst riktas nu varningsord till den ryska ledningen. Men Natoländernas ledare tassar med filttofflor på, därför att de själva inte har rent mjöl i påsen. Deras legitimitet och trovärdighet är starkt undergrävd efter kosovokriget. Vi gör ju som ni gjorde, säger ryssarna med viss rätt. Och så kan de lätt vifta bort kritiken. Bill Clintons, Tony Blairs och Anna Lindhs kritik går inte hem i Ryssland, varken hos ledarna eller hos folket.

 

Den ryska ledningens budskap till folket är att man bekämpar en hänsynslös terrorism, som har sitt säte i Tjetjenien. Ja, tjetjenska rövarband har ju själva bevisat att de är skrupulösa terrorister och mördarband. Men det är något i bilden som inte stämmer. Hur kan det komma sig att tjetjenska terrorister spränger hyreshus i Moskva före militärens attacker på Tjetjenien, men att dessa totalt upphör när kriget börjar? Det logiska vore väl att intensifiera sprängningarna! Och inte beror det på att den ryska ordningsmakten nu har total kontroll. Det skulle inte förvåna om det så småningom kommer fram att det var andra som låg bakom sprängningarna.

 

Är det inte också väldigt problematiskt att demokrater i Väst håller den ryska regimen under armarna? Man säger att man stöttar Jeltsin, Putin och Co för att värna demokratin. Men det är inte mycket till demokrati i Ryssland. Det ser vi ju på område efter område, även om det är tydligast i massakern på Tjetjenien. Jag tycker det är obegripligt att upplysta demokrater i Väst stöttar en sådan som president Jeltsin, en våldsbenägen alkoholist, som verkar ha fått allt för många hjärnceller skadade av sitt drickande. Sedan Jeltsin kom till makten, har han skapat mycket elände i Ryssland. 1993 gav han order till militären att beskjuta och storma parlamentet. 1995 startade han kriget mot Tjetjenien. Nu är han där igen, med hjälp av fd spionen Putin, med bestialisk hänsynslöshet. Han har berikat sin egen familj, medan hans reformpolitik lett till katastrof, svält och svåra umbärande bland stora delar av befolkningen. Staten är korrumperad och kriminaliteten håller på att undergräva hela det ryska samhället. Är det försvarligt att stötta en sådan regim?

 

Vad ska vi då göra? Ja, det är inte lätt, eftersom regimen i Ryssland vet att Väst vill ha den kvar. Och om lånen och biståndet fryses ett tag, så är det en tidsfråga när det kommer att flöda igen. Tyvärr går det nog inte att snabbt göra något effektivt, eftersom de som ryssarna är beroende av, har en ambivalent inställning. Men vi kan ju heller inte bara se på hur ryssarna slaktar människor i Tjetjenien. Så visst bör all ekonomisk hjälp hållas inne tills denna korrupta regim fallit. Försvarsminister Björn von Sydow bör, som planerat, resa till Moskva och säga ryssarna ett sanningens ord. (Att stanna hemma hjälper då inte och är väl snarare att smita från ansvaret) Vi bör metodiskt använda alla de kanaler och kontakter vi har i Ryssland inom de grupper som trots allt förstår att det inte är så här man bekämpar terrorism. Och Väst kan sluta köpa rysk olja. När vi använder den, finansierar vi ryssarnas folkmord i Tjetjeninen!

Alf Ronnby

 

Centerns väg

HUR SKA DET GÅ FÖR CENTERN?

Opinionssiffrorna är mycket dåliga för Centern. Det finns en risk att partiet hamnar utanför riksdagen vid nästa val. Det är naturligt att sådana chockvågor fortplantar sig genom partiet och skapar spänningar och konflikter av olika slag. Gamla och nya motsättningar poppar upp och blir mera högspända. Nu har Ola Alterå tagit sin mats ur skolan, eftersom han har svårt att samarbeta med den mera beslutspotente Lennart Daléus. Det är nog inte för mycket sagt att partiet befinner sig i en kris.

 

Men Centerns problem hänger mindre samman med personuppsättningen i partiledningen och mera med Centerns program och praktik. Lennart Daléus säger ofta, som svar på de låga opinionssiffrorna, att Centern inte nått ut med sitt budskap, med sin politiska vilja. Det är en svag förklaring. Istället handlar det troligen om att Centerns image hos medborgarna inte förknippas med några intressanta frågor, om man över huvud taget vet vad Centern står för idag. Hos unga människor tycks det vara dåligt med det. Många andra uppfattar att Centern står för motstånd mot kärnkraften och mot Öresundsbron. Det är politiskt överspelade frågor och väcker föga intresse.

 

Däremot finns det knappast något parti som helhjärtat driver en politik som är intressant för de små kommunerna i landet. Kanske skulle detta kunna var Centerns nisch, att konsekvent utveckla och driva en politik som stöder de små kommunernas överlevnad och utveckling. Dessa kommuner befinner sig i ett mycket svårt läge, ekonomiskt, demografiskt, socialpolitiskt och vad gäller näringsliv och sysselsättning. Jag tror att det är detta Maud Olofsson nyligen framhöll i Skånskan (5/1 01)

 

Men vore det inte att försöka hoppa på ett tåg som redan gått? undrar eller befarar säkert storstadscentern. Är det inte redan kört för de små kommunerna i de fortsatta starka urbaniseringsprocesserna? Ja, det är inte några lätta frågor att vända den pågående trenden, men det bor ca 2,5 miljoner människor i dessa kommuner och de är säkert beredda att kämpa för sina samhällens överlevnad. Det parti som utvecklar en trovärdig politik för att tackla dessa problem, kommer att möta stort intresse bland medborgarna i dessa kommuner. Trots allt är det människor som gör politiken.

 

En sådan profil, att bli småkommunspartiet, skulle passa bra ihop med Centerns historia, folkrörelsekaraktär, intresse för småskaliga lösningar, underifrån strategier och lokal mobilisering. Men en sådan profilering förutsätter nog att de små samhällenas och landsbygdscentern mobiliserar sig och får ett starkare inflytande över det pågående programarbetet. Centern bör satsa resurser på att utveckla en strategisk politik för de små kommunerna på politikens aktuella områden: näringsliv, sysselsättning, service, demokrati, kultur, miljö och hälsa.

 

Mycket kritik riktas nu mot partiledaren Lennart Daléus och det är ju det vanliga, när det går dåligt. Någon måste bära hundhuvudet. Men om det är som det nu påstås, att Ola Alterå (och tidigare Andreas Carlberg) lämnar för att Lennart Daléus har en auktoritär ledarstil, är det inte bra. Auktoritära ledare accepteras inte i dagens Sverige och allra minst i ett folkrörelseparti.

 

Viktigast av allt är dock att Centern får en tydlig profil och slutar att trängas någonstans diffust i mitten, tillsammans med nästan alla de andra: moderaterna, folkpartier, kristdemokraterna och socialdemokraterna. Det kan kanske vara lugnt och skönt att befinna sig i mitten, där det inte blåser. Men det är inget för ett politiskt parti, att vara i stiltje. Centerpartiet kan få vind i seglen genom att gå till attack mot koncentration, centralism, urbanism och hyperkapitalism i svensk politik och samhällsliv. Att bli ”småfolkets” parti är inte det sämsta!

Alf Ronnby

 


 
gen_22.1.gif