1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

23. Ripjakt

198.jpg

MISSLYCKAD RIPJAKT

Arga medborgare i Lerum angriper nu häftigt det moderata kommunalrådet Henrik Ripa. Är detta sjyst? Denne präktige unge man, som alltid har sina lerumsbors bästa för ögonen. Är han värd dessa påhopp? Henrik Ripa vet ju i alla sammanhang vad som är bäst för lerumsborna. Alltid lika vänlig och tillmötesgående mot dem han talar med. Är Ripa inte snarare ett politiskt föredöme, än den katastrof hans fiender nu utmålar honom som?

 

Är det inte övertygelsen som är drivkraften för varje framgångsrik politiker?  Är det inte tron på att man har rätt, som får politikern att arbeta så hårt och osjälviskt offra så mycket av sin bekvämlighet? Henrik Ripas självsäkerhet får honom att stå emot sina belackare och framstå som en stark ledare, vilken medborgarna kan se upp till. Är det inte bra att vi, i en svår tid för kommunen, har ett starkt och övertygande kommunalråd, som med fast hand kan leda oss mot ljusare tider? Det borde väl för alla stå klart, att det är en tillgång att ha ledare med sådana utmärkta, personliga kvalitéer.

 

Henrik Ripa håller ett fast grepp om rodret på den kommunala skutan, där vi alla sitter som medpassagerare. Vi skall vara glada över att vårt kommunalråd inte är en socialt ömfotad och medömkande personlighet, som lyssnar för mycket på klagovisor och snyfthistorier. Ripa är en man som vet vad som är rätt och vad som måste göras, även om vissa värden måste offras. I politiken behövs personer med sådan integritet, ståndaktighet och förmåga att se till helheten. Det som är bra för Lerum är bra för dess medborgare.

 

Henrik Ripa har insett att då medborgare utnyttjar sina demokratiska rättigheter och överklagar kommunala beslut, sätter detta pinnar i hjulen för Ripa mfl politiker. Sådant sabotage av en effektiv kommunalpolitik är skadligt och bör stävjas tex genom att det kostar pengar att överklaga och om vederbörande dessutom inte vinner mot kommunen, bör det utmätas ett skadestånd motsvarande den förlust kommunen gjort på överklagan. Så klokt tänker en sann demokrat som alltid har kommunens bästa för ögonen.

 

Men Henrik Ripa är också visionär, som i ett upplysande ljus ser hur vår kommun kan spela en viktig roll i den globala klimatpolitiken. Tänk bara vilka bördor han, å lerumsbornas vägnar, är beredd att ta på sina skuldror, för att vi ska framstå som ett föredöme för andra. Det måste väl betraktas som en klar fördel att vi har så upplysta och framsynta politiker som Henrik Ripa.

 

Henrik Ripa kan också hedras för sin fasta beslutskompetens, som inte viker för särintressen och ovidkommande hänsyn. Han låter sig inte lockas och missledas av vilseledda medborgaropinioner i kommunen, men orubbligt lät sig ledas av en egen övertygelse om den enda och rätta vägens politik. Gnällspikarna i kd, s, v och mp är väl bara avundsjuka över att de själva inte når upp till Ripas intellektuella höjder. Ska ni ger er ut på ripjakt, bör ni allt ha bättre ammunition än ni hittills avfyrat.

 

Alf Ronnby

 

Rösta på EU?

VARFÖR RÖSTA TILL EU-PARLAMENTET?

Det anses vara en demokratisk rättighet och skyldighet att delta i de allmänna valen till politiska församlingar - en av grundbultarna i ett demokratiskt system. Valdeltagandet ställer krav på att valen är fria och att det finns reella valmöjligheter, att det finns tydliga alternativ att välja mellan. Det bör också finnas lättillgänglig och relevant information om alternativen. I viss mån bör valalternativen avspegla folkopinioner. Dessutom krävs att väljarna gör sina val på initierad grund, dvs de har kunskap om vad alternativen innebär. Den fungerande demokratin förutsätter upplysta medborgare.

 

Den 13:e juni ska vi välja politiker till EU-parlamentet. Då uppstår en rad problem utifrån de demokratiska idealen. Många människor upplever inte att detta val är viktigt. EU-parlamentet har ganska lite att säga till om. Makten ligger hos kommissionen och ministerrådet. Därför uppfattar folk att resultatet av EU-valet, hur det nu än går, blir ganska litet eller otydligt. De politiska konstellationerna nere i Bryssel är också så komplicerade att det nästan inte går att förutse vilka effekter valet får på politiken. När allt kommer omkring, är det mödan värt att delta i valet? tänker många. SCB tror att valdeltagandet i år kanske blir lägre än tidigare och kanske inte mer än ca 37 procent. I val till riksdagen ligger det på ca 80 procent.

 

Men det finns flera möjliga förklaringar till det låga intresset för EU-valet. Ett är att detta inte är ett spännande val. Det råder inte någon riktig politisk strid. De frågor som vanligen upptar väljarna avgörs inte i EU-parlamentet. Och den fråga som verkligen skulle engagera väljarna, nml om vi ska vara med i EU eller inte, står inte på dagordningen. Det är bara två relativt små partier som driver denna fråga och dem röstar de flesta inte på i alla fall. Visserligen finns inom alla partier EU-kritiker, men de får sällan komma fram och har i stort sett blivit bortmanipulerade från valbara platser på röstsedlarna. När dessa kritiker från olika partier skapat egna listor för att försöka komma in i alla fall, har de blivit uteslutna ur sina partier. Motiveringen är att man inte kan vara med i två partier samtidigt. Själva hävdar kritikerna att de tvärpolitiska listorna inte betyder att de gått med i ett annat parti. Detta argument anses inte duga, eftersom partiledningarna inte vill ha en sådan opposition i denna känsliga fråga. Det har blivit lågt i taket i svensk politik och ledningarna vill äga sina partier. De vill varken se eller höra att bland väljarskarorna finns en mycket stark opposition mot den politiska överbyggnaden i EU. Det är mycket troligt att detta förhållande också är en förklaring till det låga intresset. Många väljare är mycket irriterade över att EU-vänliga politiker kör sitt eget EU-lopp.

 

Det låga intresset kan också vara den tysta majoritetens protest mot EU-projektet, så som det utvecklats. Vi har fått ett helt annat mera vitt-om-sig-gripande EU är det vi röstade om och gick med i. Skulle vi haft en folkomröstning i dag, skulle det sannolikt blivit nej till EU. Detta är politikerna medvetna om, men tror de ska kunna fortsätta att manipulera väljarna. Detta blir uppenbart om vi ser på hur frågan om EU-författningen hanteras hos oss. Efter smockan de EU-vänliga politikerna fick i EMU-frågan, vågar de inte låta oss rösta om författningen. Argumenten är att frågan inte är så viktig och därför bör avgöras av riksdagen, eller att den är allt för komplicerad för att folk ska förstå, eller att folkomröstningar undergräver riksdagens auktoritet. Det verkar som politiken är mest till för politikerna. Men de vill gärna att vi ska delta i EU-valet för att legitimera politikernas födkrokar där. Det senare liknar mest gångna tiders feodalsystem, där feodalherrarna festade upp det överskott det arbetande folket knogade ihop. EU-politikernas revenyer är verkligen något som sticker folk i ögonen och detta med rätta. Det visar också vad slags klubb för politikens jetset vi hamnat i. Dessa later är naturligtvis oacceptabla!

 

Våra EU-parlamentariker tycks på flera sätt bli indoktrinerade och socialiserade till EU-systemet i Bryssel. Det blir allt vanligare att de omfattar idén om överstatlighet och den sk europatanken. De står för en övernationell europapolitik. Detta betyder att de agerar i överensstämmelse med de partigrupperingar de tillhör: de konservativa, de liberala, de socialdemokratiska osv. Våra politiker i EU representerar alltså inte längre den nation och det folk som givit dem mandatet. Politikerna utvecklar en politik bara de själva står för, inte deras moderpartier och ännu mindre deras väljare. Ur detta perspektiv skulle det vara motiverat att rösta på Junilistan och EU-kritikerna, eftersom de troligen inte lika lätt låter sig motas in i en EU-partifålla.

 

Den kanske mest medvetna protesten är den som argumenterar för att inte rösta alls i EU-valet. Valdeltagande är att aktivt bidra till att underminera riksdagens betydelse och beslutskompetens. Detta argument retar gallfeber på de EU-vänliga politikerna. Ja, de blir så upprörda av att något satt fingret på den ömmaste punkten, att de nästan tappar koncepten. Mona Sahlin, den  minister som inte är mest känd för sin verbala begåvning, men för sin känslosamhet, börjar orera om överklassfasoner när hon ska diskutera med Johan Akelius (P1 17/5). I själva verket är det väl den verkliga överklassen som är mest gynnad av EU. När Sverige ska betala 27 miljarder i medlemsavgift nästa år, är det inte överklassen som drabbas av nerskärningarna i vår socialpolitik.

 

Det blir intressant att se hur EU-valet går, inte vilka som blir valda – det är tämligen ointressant – men hur stort valdeltagandet blir. Själv tänker jag aktivt låta bli att rösta, eftersom jag håller med Margit Genser och Johan Akelius att vi inte bör rösta. Det kanske är dags att bilda en tvärpolitisk rörelse mot ”outsourcing” av den svenska demokratin!

Alf Ronnby

 

Kålsuparna

VILKA KÅLSUPARE SKA VI RÖSTA PÅ?

Det känns svårt att välja vilka – om  några – politiker i Lerums kommun man ska rösta på, när alla framstår som lika goda kålsupare. Under mitt snart 60-åriga liv har jag aldrig stött på några så hänsynslösa politiker som dem vi har i denna kommun. Ja, det är häpnadsväckande hur nonchalant de förhåller sig till medborgarna och opinioner i kommunen. Exemplen är många men jag tänker nu på vägprojekt, trafiksäkerhet, sophantering och miljöstörningar. Alldeles särskilt tänker jag på projektet panncentralen i Floda. Här har politikerna fullständigt struntat i vad medborgarna i området tycket. En panncentral ska placeras på parkmark och idrottsplats vid infarten till villaområdet Hyltorna. Har du hört talas om något så befängt!

 

Ingen i Hyltorna kommer att få någon nytta av denna fjärrvärme och nästan alla boende är emot denna placering av panncentralen. Men det bryr politikerna sig inte om. Utifrån sina blockerande ideologier och demagogiska prat om att åtgärda växthuseffekter och egna intressen är de beredda att riskera lokalbefolkningens hälsa och välbefinnande.

 

Panncentralen är dessutom ett exempel på riktigt dålig ekonomisk planering. Här bygger man gasledning från Partille till Lerum, men beslutar sig sedan för att inte använda den för Stenkullen och Floda. Hade man fullföljt det projektet hade vi fått en bättre och billigare värmeförsörjning till alla!

 

En talande attityd till medborgarna fick vi från högsta tuppen på gödselstan, när moderaten Henrik Ripa, som svar på att vi naturligtvis kommer att överklaga kommunens beslut om panncentralen, säger ”Ja, vi är vana vid att nästan alla planeringsbeslut i kommunen överklagas.” Underförstått, det tar vi inte så allvarligt.

 

Och dessa politiker har mage att gå ut och begära fortsatt förtroende för sitt agerande! Detta visar tydligt att de lever i sin egen politiskt inskränkta värld. Dessa politiker vet inte vad det betyder att representera och tjäna folket. De eftersträvar politiska taburetter för maktens sötma. Politiken är för dem ett självändamål, för det är ju så trevligt att känna att man har makt att styra och ställa och använda andras pengar.

 

Jag vet att det är många som med mig kommit fram till att dessa politiker inte har och inte är värda vårt förtroende. Det handlar inte bara om den politik de för, men också om deras förhållningssätt, attityder och moral. De är inga demokrater, fast de låtsas det. Och för att demonstrera att vi inte har förtroende för den här slags politiker, kommer vi att rösta blankt!

Alf Ronnby

 

Webbalf13.jpg

Attac

VÅLDET HAR GYNNAT ATTAC!

 

Seattle, Melbourne, Prag och Nice, Attac går till attack! Den nya proteströrelsen mot det internationella finanskapitalets härjningar i världen och speciellt i 3:e världen, har genom ett antal uppmärksammade demonstrationer och aktioner mot IMF, WTO, EU och Världsbanken fått namn om sig att vara en rörelse som använder våld som metod. Att krossa bankernas fönster, hindra de kostymklädda beslutsfattare att komma fram till möteslokalerna och slåss med polisen, upprör naturligtvis vän av ordning.

 

Prästen och partiledaren Alf Svensson (kd), Gunilla Carlsson (m), Karin Pilsäter(fp), två fd kommunister, den röde Mauricio Rojas och nyfrälste Göran Skytte, mfl gick i DN (26.09.00) till häftigt angrepp på ”huliganerna” i Attac. Okunnigt buntar de ihop Attac med Nationella Fronten (Jean Marie Le Pen), Flands Bloch, Frihetspartiet (Jörg Haider), Framskrits partiet (Carl I Hagen) och Pia Kjaersgaard. Det är uppenbart att de försöker få Attac att framstå som en högerreaktionär, nationalistisk våldsrörelse. Förvirringen tycks svår, när samtidigt svensk handels vd Carl-Johan Westholm upprepade gånger i media kallar Attac för en kommunistisk frontorganisation. Men syftet är troligen detsamma; exkludering!

 

Troligen vet inte motattacken så mycket vad Attac står för. Men det spelar mindre roll. Instinktivt känner de att rörelsen kan vara ett hot mot kapitalets fria rörlighet. Attac är heller ingen enhetlig rörelse och det är långt fler grupper och organisationer som agerat vid de uppmärksammade demonstrationerna. Gemensamt för dem är att de djupt misstror de ekonomiska och politiska ledarna och den politik som gynnat och gynnar framväxten av hyperkapitalismen.

 

Hyperkapitalismen är den mest giriga form av profithunger. Kritiken riktas mot denna nyliberala ideologi och attityd, som präglar dagens affärsvärld. När denna omsätts i IMF:s och Världsbankens strategier, leder det till krav på drastiska nerskärningar i 3:e världens länders offentliga service. Detta drabbar alltid de fattiga hårdast. Ofta blir de också så ensidigt exportberoende, att tex livsmedelsproduktionen för eget bruk blir eftersatt. Dessutom tvingas de exportera till katastrofala underpriser. Fattigdom och svält permanentas.

 

Övervägande är det unga människor och människor som inte har kontakter och/eller etablerade kanaler till makten. Det är därför de måste demonstrera på gator och torg. Och för att bli mycket uppmärksammade, måste de använda våld. Att stoppa toppmötet i Seattle har ett enormt nyhetsvärde. Så fungerar media! Man vill ha ”action”. Det vill också ungdomar. En betydligt större demonstration än den i Prag, som hölls i Köln 1999 uppmärksammades nästan inte alls i media. Den var fredlig.

 

Samma sak gäller nog för veganrörelsen, Djurens befrielsefront mfl organisationer som protesterar mot hur vi misshandlar våra djur i animalieproduktionen. De bilder vi allt som oftast får se på TV från slakthusstallar i tex Belgien, är fansansfulla. Det är mer än veganer som känner sig vanmäktiga, när myndigheterna inte ens kan se till att lagarna följs och sätta stopp för eländet. Våld mot dessa djurmisshandlare och det system de representerar har visst (nu kanske stort?) stöd i opinionen.

 

Så, jag menar att det är helt logiskt, och troligen övervägt, att Attac och andra vanmäktiga grupper använder våldsamma metoder för att göra sig hörda. De våldsamma aktionerna har helt klart gynnat utvecklingen och uppmärksamheten av Attac och dess systrar. Samtidigt säger det något om hur våra samhällen fungerar. Det visar på demokratins ihålighet och brister.

 

Den strategi som nu vissa politiker, docenter och näringslivsledare har valt, nml att exkludera dem från ett trovärdigt, politiskt handlande och stämpla ut de protesterande i kylan, genom att göra dem till extremister, är en fullständigt misslyckad strategi, om man vill undvika våldsamma demonstrationer. VD Carl-Johan Westholm (Svensk handel) får kanske, om han lyckas, just de demonstrationer han inte vill ha!

 

De politiker som öppnar dörrarna och bjuder in protestanterna till samtal, har nog förstått hur det fungerar. Att involvera och engagera demonstranterna i försök att utveckla alternativa lösningar, är att tillämpa demokratins principer. Möjligen kan det bli skendemokrati av dethela, men då kommer det heller inte att fungera i längden. Något måste göras för att tygla hyperkapitalismen. Attac och andra som fått nog av dess härjningar och utsugning av de fattiga över hela världen och låter sig nog inte kopteras, inneslutas i etablissemangets våtvarma omslag. Handel och ekonomisk verksamhet (dvs hushållning) ska vara till nytta för folket. Det är själva gundpoängen!

Alf Ronnby

 

Okänsliga politiker

POLITISKA ROBOTAR

 

Betongpartierna, socialdemokraterna och moderaterna förnekar sig inte, när det gäller okänslighet för enskilda människors lidande. De anser att svårt sjuka och döende flyktingbarn ska avvisas från vårt land. Som oönskade, farliga kollin, ska de återförvisas till sina kaotiska och våldshärjade hemländer, vilka de och deras förändrar flytt från i desperation och förtvivlan. Returnerade finns det små eller inga chanser att de ska bli friska och återvända till livet. Döden är mera sannolik. Att vi i Sverige inte kan kosta på oss att hjälpa dessa barn och deras föräldrar är djupt tragiskt, inhumant och omoraliskt. Det visar hur långt förfallet av mänskligt medkännande och solidaritet har gått hos de ledande i detta rikedomens, snålhetens och egoismens land.

 

Det är sannerligen inte första gången sossar och högerns folk faller i varandras armar i den konkreta politiken. Att just dessa båda partier står för ett socialteknokratiskt synsätt, är ingen tillfällighet. Trots att de förfäktar vänster- respektive högerståndpunkter når de varann då den politiska cirkeln sluts. Deras grundhållning är den ekonomiska rationaliteten. De låter ekonomiska och tekniska överväganden väga tyngst, när de väljer handlingsstrategier. De är vad den store sociologen Max Weber en gång kallade Zweckrational (instrumentell rationalitet) Det förnuftiga är att alltid sätta det ekonomiska först. Rädslan för de ekonomiska kostnaderna som de aktuella och framtida flyktingbarnen kan åsamka staten vägleder deras inhumana handlande. Det gäller nu ca 150 barn.

 

Fredrik Reinfeldts nya framtoning är inget annat än just retorik och utanverk, till för att insmickra och vilseleda väljarna. Lita inte på den mannen. Han är falsk som vatten. Fundera tex över hur hans nysociala prat är förenligt med att moderaterna vill sänka ersättningen vid sjukdom till 65 procent. Och att moderaterna alltså inte vill ha något förbarmande med de apatiska flyktingbarnen och ge dem anmesti. Mot betongpartierna står i denna fråga de mera mjuka, ömsinta och medkännande, som styrs av ett mera värderationellt handlande (Wertrational), som sätter moralen högre än ekonomiska kalkyler och formella juridiska tolkningar.

 

 

En del socialdemokrater med stenhjärtan och liten medkänsla, bland dem migrationsministern Barbro Holmberg, är stolta över den hårda flyktingpolitik regeringen numera för – vilken i flera avseenden är lik Ny demokratis. Den verbalt begåvade ministern uttryckte nyligen att ”det skulle vara en humanitär katastrof” om de apatiska barnen fick uppehållstillstånd. Ministern har kommit med ett antal okunniga uttalanden, som visar att hon är inkompetent för uppgiften. Barbro Holmberg påstår att de flesta apatiska barn får stanna. Men det är inte sant. Mindre än tre fjärdedelar av tidigare prövade fall hos utlänningsnämnden av apatiska barn har fått stanna (13 av 71 fall). Den ”humanitära katastrofen” skulle bestå i att andra flyktingbarn skulle ta efter metoden. Varje vettig människa inser att barnens apati inte är självvald. Men i ministerns huvud finns hjärnspöken som viskar att något barn kanske lyckas lura oss. Ja, tänk om ett barn skulle lyckas! Därför är det bästa att vi skickar iväg var enda jävel. Detta är den humanitära katastrofen.

 

På utlänningsnämnden sitter byråkrater och jurister och tolkar paragraferna, för att hitta de formellt rationella argumenten för att utvisa de apatiska barnen. Apatin, vilket läkarna kallar depressiv devitalisering (flykt från livet), påstås inte vara livshotande. Barnen kan ju sondmatas. Att lämna bedömningen av humanitära åtgärder till paragrafryttare är med andra ord livsfarligt.

 

FN:s flyktingkommissariat har vädjat till den svenska regeringen att förbättra sitt flyktingmottagande och Europadomstolen har gett regeringen backning i åtminstone åtta fall av avvisningar.  I artikel 3 i Barnkonventionen står: ”vid alla åtgärder som rör barn, skall barnets bästa komma i främsta rummet”. I den humanistiska skymning som säker sig över Sverige blir massuppslutning kring Påskuppropet, Flyktingamnesti 2005 och andra liknande aktioner allt viktigare för att vi vanliga medborgare inte ska behöva skämmas ögonen av oss för vårt land. Ingen människa ska var illegal.

Alf Ronnby  

 


 
gen_22.1.gif