1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

21. Krigets kaos

148.jpg

PLUNDRINGENS DRIVKRAFTER

Bagdad föll den nionde april och plundringen startade. Det är trist att se hur ministerier, skolor, affärer, museer och sjukhus länsas på det värdefulla och mycket förstörs. Man kan undra om det verkligen är sant att patienter knuffats ur sina sängar, som tjuvarna sedan tagit. Det låter som rövarhistorier eller som moralens kollaps och inte ”bara” kaos i samhället.

 

Hur ska vi då förstå att det blir så här? Irak är ett samhälle som under 30 år styrts med järnhand av en diktaturregim. Lydnaden och ordningen har alltså upprätthållits genom yttre tvång. Samhällets normer och moral har definierats av ett ledande skikt. Den har inte varit integrerad i de breda massorna. För dem har moral och laglydnad varit ett utanverk, påbjudet uppifrån och upprätthållen under gevärspipor.

 

När denna ordnings överbyggnad kollapsar, den politiska och militära ledningen upplöses, säkerhetspolisen försvinner och de vanliga poliserna slänger sina uniformer och går hem, då uppstår ett vakuum av oklara maktförhållanden. Risken att åka fast och bli straffad är mycket liten. Många irakier är fattiga, trots landets oljerikedomar. Trycket har släppt! Plundringen börjar och några tjuvar drar med sig andra. Ingen hindrar dem. USA:s och UK:s soldater ser bara på. För plundrarna verkar det hela vara ok. Här gäller det att hänga på och sno åt sig vad man kan. Typiskt är att det i Bagdad främst är de fattiga shiiterna från stadsdelen Saddam City som plundrar.

 

Hur kommer det sig att soldaterna på plats inte ingriper? Soldater gör bara det de får order att göra. Att tänka och handla självständigt gillas inte av befälhavarna. Händer något oplanerat och tråkigt, är det den enskilde soldaten som får ta fulla ansvaret. Men varför fick soldaterna inte order att försöka upprätthålla en civil ordning? Det är inte militärens uppgift och vi har inte utbildning för detta, säger både ledning och fotfolk. Men det hade troligen bara behövts att man placerat ett antal stridsvagnar och manskap vid sjukhus, ministerier, skolor etc för att stoppa plundringen. Det behöver man inte vara polisutbildad för. Förklaringen håller inte.

 

Det finns några andra tänkbara förklaringar: 1. Det var en planeringsmiss. 2. Man låter kaos utbryta för att sedan installera en ny ordning, med handplockat folk. 3. Man är rädd för att bli indragen i bråk med civila grupper. Den första förklaringen verkar inte trovärdig. Donald Rumsfeld sa på en presskonferens i Pentagon, upprörd över medias rapportering om plundringen: Det är helt otroligt att fästa sådan vikt vid plundringarna, när vi just befriat det irakiska folket från en tyrannisk regim. Att plundringar sker i en situation som denna, känner vi väl till (dvs det var förutsett). Återstår de två andra som båda är sannolika.

 

Att militären är usla på att upprätthålla en civil ordning har vi fått flera bevis på. När demonstranter i al-Falluja blev för påträngande sköt USA-militär ihjäl 15 civila. Även om poliser kan vara brutala, är det något helt annat att demonstrera mot militären. TV-bilderna talar sitt tydliga språk när soldaterna ställer sig ivägen för demonstranterna och en demonstrant frågar soldaten vad han tänker göra om demonstranterna inte stannar. Soldaten svarar: Jag kommer att skjuta er!

 

Vi upprörs kanske över plundringarna i Irak. Men vänta. Det vi sett är bara småpotatis och början på plundringar av Irak. Många experter sa före kriget att USA:s främsta motiv är att komma åt Iraks olja. Detta har ihärdigt viftats bort av bushadministrationen. Men hur ska vi tolka att oljeministeriet i Bagdad är det enda som inte bombats och det enda där USA:s militär vaktar? En tillfällighet? Knappast. USA:s militär gjorde stora och farliga ansträngningar för att säkra Iraks oljekällor och lyckades bra med det. Flera USA-företag inom oljeindustrin (tex Halliburton och Bectel) med kopplingar till ledande politiker ( tex George Bush, Dick Cheney och Richard Perle), har både före och under kriget fått kontrakt av bushadministrationen för återuppbyggnad och oljeutvinning i Irak (Kalla fakta TV4 24/4). USA vill inte ha någon inblandning av FN i hur oljan och inkomsterna av oljan ska användas. Bland annat därför vill man att sanktionerna och ”olja för mat programmet” genast avslutas. USA har fem procent av världens befolkning, men använder 25 procent av världens oljeproduktion. För USA är oljan guld värd.

 

Så konstigt det kanske låter, kan det vara upplysande att idag studera Machiavellis Fursten för att förstå hur makten agerar. Machiavelli hade, bland annat genom egna erfarenheter, en fantastisk blick för och förmåga att avslöja maktens hemligheter. Ont ska göras fort så det dåliga intrycket inte hinner fastna hos folket. Vill man förverkliga ett mål, måste man först lösa problemet med vem som har makten. Sedan kan man göra gott eller ont eller ingenting. I härskarlogiken ingår att göra något som till synes ser ut som något annat och bättre. Den makt som utsträcks över andra folk, framhåller den demokratiske imperialisten, är alltid friheten och demokratin. En klok härskare, liksom skådespelaren, tänker hela tiden på sin publik. Mellan härskaren och folket råder ett teatralt förhållande. Bill (Bush) och Bull (Blair) har ihärdigt predikat att det ska bli ett snabbt, kliniskt krig, som ska befria det irakiska folket från en tyrannisk regim och skänka det demokrati och frihet. Låter det bekant?

Alf Ronnby

 

 

 

Krishantering

POLITISK KRISHANTERING

 

Krishanteringen efter katastrofen i Bengaliska bukten, har krävt sina syndabockar. Den moderna människan tror att hon kan behärska tingen. Detta är en hybris som inte sällan leder till besvikelse, när förväntningarna inte infrias. Ibland leder det till ilska och vi söker syndabockar. Göran Persson och Laila Freivalds har fått klä mycket skott, frågan är om de är värda det?

 

Troligen hade konsekvenserna blivit mindre; om det funnits ett utvecklat varningssystem i de drabbade länderna, om den thailändska regeringen agerat lite snabbare på informationen från Hawaii och om människorna runt kusterna känt igen tsunamins tecken.  Fler människoliv hade räddats. Samtidigt, detta var en av de största jordbävningar vi känner till. Hela världen har fått lära sig en läxa. Det blir fler folkvågor, men konsekvenserna kommer inte att bli desamma. Människan går vidare på gjorda erfarenheter.

 

Här hemma har stark kritik riktats mot landets dåliga krisberedskap. Visst, starten för hjälpinsatsen blev seg. Landet togs med överraskning. Detta kan naturligtvis kritiseras. Vi borde varit mera förutseende. Men hur många – förutom de som arbetar i resebranschen – har tänkt på att en medelstor svensk stad samtidigt vistas vid thailands stränder? Och, vad ska vi i Sverige göra med dem, om det händer en stor olycka? Detta är väl en del av globaliseringen. De flesta av oss har nog inte hängt med i denna utveckling.

 

Krisberedskapen vid olyckor i Sverige tror jag är relativt god. Men det som hände på annandagen var en helt ny situation. Många kritiker tycks inte ha tänkt över hur komplicerad en räddningsinsats för så många människor är på andra sidan jordklotet. Det som omedelbart behövdes var läkar- och sjukvårdslag som kunde hjälpa den thailändska sjukvården på plats – inte 100 flygplan som genast tar hem alla svenskar. Inte för att det hjälper drabbade svenskar, men den helt överväldigande hjälpinsatsen behövdes i Acehprovinsen.

 

UD var nog inte rätt myndighet att organisera hjälpinsatsen. Kritikerna har rätt i att här finns en seg, svensk byråkrati, där besluten ska komma uppifrån och ner. Tjänstemän på lägre nivåer tex inom Räddningsverket, får inte agera på egen hand. De måste få order uppifrån. Om informationen inte når toppen, om signalerna ogillas eller skapar förvirring, kanske inget händer. Laila Freivalds och många andra har insett att Räddningsverket bör få en friare ställning och större beredskap för insatser över hela vår jord. Frågan är om Göran Persson gillar den idén? Göran Persson vill nog gärna vara den som bestämmer och han skapar en organisation för sina syften och ledarstil. För dem som samarbetar med honom är det välbekant att han vill ha sista ordet. Det är ingen bra modell i ett samhälle där kompetensen inte bara finns hos ett fåtal i samhällets topp, utan tvärtom finns på bredden hos medborgarna. Då är det bättre med platta organisationer, där många kompetenta människor kan ta självständiga och kollektiva beslut. Perssons modell ser mera ut som en autokrati. Därför får han väl tåla att han får på skallen av kritikerna för senfärdigheten. Att delta i den ena sorgestunden efter den andra hjälper föga i sak. Snarare ger det intrycket av botgöring.

 

Förmodligen är det någon eller några tjänstemän på UD som var lite trötta på annandagens morgon och missade faxen från Thailand. Men det är inte just att lägga skulden på dem, när man har den ordnig man har i Perssons regemente. Att sedan den nyblivna partisekreteraren Marita Ulvskog ska visa sig duktig och avleda kritiken mot Persson genom att kasta sig över kungen, visar på panik i regeringskansliet.

 

Vi har en kung som tyvärr inte alltid har så lätt att uttala sig med skärpa. Det är mest synd om honom själv. Men han har, trots sin dyslexi, lyckats lära sig läsa högt, så att det låter bra. De självgoda i mediasamhället kunde vara glada över detta, istället för att ständigt försöka förlöjliga honom. Dessutom tycks kungen nu fått en talskrivare som behärska retorikens konst. Persson har fått konkurrens i rollen som landsfader. Vad är det för övrigt som säger att just politiker är goda krishanterare? Kanske är det tvärt om, eftersom de inte kan hålla sig från politiken? Se nu hur de bjäbbar i takt.

Alf Ronnby

 

Demokrati

DEN SVÅRA DEMOKRATIN

Det talas nu mycket om att förstärka demokratin. Det finns en påtaglig oro att den inte är vid god hälsa. Valdeltagandet har sjunkit och i EU-valen har det varit katastrofalt lågt. Medborgarnas politiska deltagande är ännu sämre. Bara några få procent av befolkningen är politiskt aktiva. Det är numera oerhört svårt att rekrytera medborgare till politiskt arbete, särskilt de unga. De som trots allt väljer att gå in i politiken, blir inte sällan yrkespolitiker för lång tid eller för resten av sitt yrkesverksamma liv. Därmed tappar de den naturliga kontakten med ”verkstadsgolvet”.

 

Den förda politiken är därför dåligt förankrad i de breda medborgarlagren. Politik är något för de ”samhällsaktiva” i näringsliv, förvaltningar och organisationer. Om vanliga medborgaregrupper vill ha inflytande blir de ofta nonchalerade, manipulerade eller helt enkelt överkörda. Politiker och deras politiska system är vanligen mycket dåliga på att främja brukar- och medborgarinflytandet. Bland annat detta är grund för misstro och politikerförakt.

 

Min erfarenhet av kommunalpolitiker är att det finns åtskilligt stöd för medborgarnas misstro och politikerförakt. Politikerna är inte sällan selektivt informerade och utan närkontakt med gäsrötterna. För att inte behöva ta klar ställning i en komplicerad värld, som det heter, använder man sig ofta av vaga, retoriska formuleringar, med många möjliga utgångar. Klara besked saknas. Politiker vill inte binda upp sig inför väljarna. De vill kunna syssla med politiken på sina egna villkor i det förhandlingsspel och kohandlande som sker  bakom kommunhusets stängda dörrar.

 

Politiken utvecklas idag inte via en ärlig och öppen dialog med medborgarna. Istället formas politiken i ett ständigt pågående internt samspel mellan en mindre skara politiker och tjänstemän i förvaltningen. När detta blir mycket intensivt för yrkespolitikerna, tappar de inte sällan kontakt med den tysta massan utanför kommunförvaltningen. Dessa politiker, som blivit en yrkesgrupp (om inte heltidsanställda) är sällan representativa för medborgarna. De kör sitt eget race!

 

Utgångspunkten är i bästa fall olika principer och riktlinjer av en ganska begränsad grupp politiskt engagerade kadrer. Principerna är dock sällan förankrade bland medborgarna och ännu mindre utvecklade i en dialog med dem. Typiskt är tex att handlingsprogram vaskas fram i förvaltningen i samverkan med tjänstemännen – om de inte tom från början är formulerade av tjänstemännen. Medborgarna får i bästa fall i efterhand komma med lite synpunkter, vilka sällan leder till några större förändringar. Det är detta dagens politiker tror är demokrati!

 

Den praktiska, konkreta politiken formas av lager på lager av tidigare fattade beslut, som också de är inombyråkratiska, dvs utformade i förvaltningsapparaten utifrån den logik och rationalitet som härskar där. Där sitter de ledande politikerna (au-politikerna) som politruker, dvs som tjänstemannaliknande personer med politisk stämpel. Den logik som styr deras handlande, är just förvaltningens och/eller den interna konhandeln mellan de politiska partierna. Denna i sin tur är en del av ett större regionalt och nationellt byråkratiskt system. Allt hänger ihop i detta. Därför stångar nya politiska eldsjälar sina pannor blodiga och i stor omfattning lämnar de – alienerade - den formaliserade politiken, efter bara något eller några års stångande. De som blir kvar är de som förmår att anpassa sig och kanske tom tycker det är kul att behärska systemet innifrån.

 

För medborgarna framstår detta system som en svårgenomtränglig mur eller som en geleartad massa, som det inte går att få grepp om. Det är därför de i kritiska situationen blir rasande och uppträder aggressivt. Här tror jag också vi har roten till politikerföraktet. Folk har ingen vördnad för politiker idag. Och varför skulle vi ha det?! Idag är medborgarna inte mindre upplysta än politikerna och eftersom de missbrukar demokratin i strävan att legitimera sina egna handlingar, är de knappast värda någon aktning.

 

I kommunala planeringsfrågor, som jag känner mycket väl till, blir skendemokratin ofta mycket uppenbar. Samrådsförfarandet, som (enl Plan- och bygglagen) ska ge berörda möjlighet till information, inflytande och möjlighet att påverka är ofta ett bra exempel på skendemokrati. Det hela avgörs ändå (ofta på förhand) av starka ekonomiska och tekniska intressen med förankring i byråkratin genom kanaler, kontakter och förhärskande synsätt.

 

Vi behöver en förändring som ger medborgarna rätt att kräva inflytande, inte som nu, att minst fem procent eller hur många som helst kan begära kommunal folkomröstning i en fråga, men kan bli nekade detta av kommunfullmäktige. Ytterst få folkomröstningar har beviljats av fullmäktige av ett 50-tal som begärts. Nu finns ett förslag från demokratiutredningen att 10 procent av väljarna kan kräva kommunal folkomröstning. Ett förslag i rätt riktning som man kan hoppas går igenom. Tyvärr föll inget av Storstadskommitténs många intressanta förslag till fördjupad demokrati regeringen på läppen. Ja, inte ett enda godtogs! Också det kanske ett mått på demokratin i Sverige?

Alf Ronnby

 

 

 

Webbalf1.JPG

Välfärdens snyltare

SKYLL INTE VÄLFÄRDSKRISEN PÅ SNYLTARNA
Så gott som dagligen får vi larmrapporter om den svenska välfärdsstatens kris. Kommuner och landsting har stora underskott i budgeten. Förra året gick de back med sju miljarder och i år beräknas underskottet till sex miljarder. Socialförsäkringssystemet kostar 381 miljarder, en ökning med 226 miljarder sedan 1985. Sveriges sjukvård kostar ca 200 miljarder per år. Nu ska sjukhus stängas eller blir av med sina akutmottagningar. Patienterna ska själva betala mera. Kommunerna måste dra ner på utbildning, social service och omsorg. Cirka 260 000 är öppet arbetslösa, vilket är 5,8 procent av arbetskraften. Av dessa har 37 000 varit utan arbete i minst två år.

Sjukfrånvaron i arbetslivet är hög i Sverige, bland de högsta i EU. Drygt 300 000 är varje månad sjukskrivna. Hälften av dem har varit sjukskrivna mer än ett år. Kvinnorna står för 65 procent och männen för 35. Första halvåret i år gick 50 miljoner arbetsdagar bort pga sjukfrånvaro. Kostnaderna för sjukförsäkringen blir i år137 miljarder och har, trots färre sjukskrivningar, ökat med 16 miljarder från 2002. Från 1985 till 2003 har kostnaderna ökat från 58 miljarder till 137 (plus 30% i fast pris). På sikt riskerar sjukförsäkringssystemet att inte klara kostnaderna och Göran Persson har flaggat för förändringar. Varningsrop hörs nu också att det nya pensionssystemet inte kommer att klara målsättningen 60 procent av lönen i pension. Räkneexempel gjorda av KG Scherman Riskförsäkringsverket, visar att det kan bli långt mindre än 60 procent och att pensionsåldern i realiteten höjts till 69 år. Men politikerna har inte vågat tala om det för oss. Kostnaderna för pensionerna har ökat mer än sjukskrivningarna, från 72 miljarder 1985 till 203 miljarder 2003 (plus 42% i fast pris, källa RFV).

Denna dystra bild skylls nu ofta på att folk konsumerar för mycket sjukvård och vi sjukskriver oss när vi inte skulle behöva det. Vi fuskar till oss lediga dagar och låter sjukförsäkringen betala. Det förekommer säkert visst fusk. Hur stort vet väl ingen och det kan diskuteras vad som är fusk. Kanske är detta en kostnad som vårt arbetsliv och samhällsystem kräver. Förvärvsfrekvensen, dvs hur många som lönearbetar, är bland de högsta i världen för både män och kvinnor. Men i varje civiliserat samhälle krävs också att vi tar hand om barn, gamla och sjuka och oss själva. Omsorgen måste fungera och den offentliga, via avlönad personal, är bara en bråkdel av den totala omsorgen i samhället. Undersökningar visar tex hur besvärligt det är för småbarnsföräldrar att både klara heltidsarbete och omsorg om barnen. Omsorgsproblemen har förstärkts av att vi idag lever i små kärnfamiljer som sällan kan få direkt hjälp av släktingar. Gamla lever tex ofta ensamma och isolerade. Dagens kärnfamiljer är mycket sårbara och det förklarar en del av frånvaron från lönearbetet.

Undersökningar visar också att dåliga arbetsmiljöer kan förklara en tredjedel av frånvarodagarna. Människor blir utslitna i arbetslivet pga den press och stress som det ofta är idag. Att sjukskrivningarna är så vanliga bland sjukvårdspersonal och bland personal inom social service och omsorg, beror bla på underbemanning och sannolikt på nerskärningarna av personal som gjordes under 90-talet. Dessa besparingar får staten betala dubbelt nu. Satte vi ett pris på mänskligt lidande skulle kostnaderna bli ännu högre. De långa köerna till sjukvården ger förmodligen samma negativa effekt. Visst har sjukvården blivit mycket mera avancerad och dyrare per enhet, men den är också mycket effektivare. På 70-talet hade vi 136 000 vårdplatser (sängar) på sjukhusen. Idag är det bara 29 000. Ofta anklagas de gamla för att konsumera för mycket sjukvård och läkemedel (vi äter medicin för 1,5 miljarder om året). Men det är först efter en ålder på 75 år som antalet vårddagar ökar påtaglig. Och är det inte något anstötligt i dessa attityder, att när människor blir gamla och bäst behöver vård (som de genom sitt arbete betalt till hela yrkeslivet), då ska de inte få den?!

Nej orsaken till den irrationella välfärdspolitiken vi fått idag, är en helt annan. Nerskärningarna i välfärdsprogrammen under 90-talet berodde till stor del på att vi skulle anpassa oss till EU:s konvergenskrav, (dvs likhetskraven) för att kunna bli medlemmar. Detta betyder att statens budgetsunderskott inte får vara mera än max tre procent och att statsskulden inte får överstiga 60 procent av BNP. Räntan ska hållas låg osv. Anpassningen till EU:s marknadsliberala politik har betytt att den keynesianska efterfrågepolitiken måste överges, dvs att staten underbalanserar budgeten i dåliga tider. Detta är en politik som tidigare varit mycket framgångsrik. Men nu råder även hos sossarna den EU-liberala ekonomiska politiken. Här sätts budgettak som inte får överskridas och skatterna ska minska. Därför kan man inte heller tackla problemen, när pengarna inte räcker, på annat sätt än med nerskärningar och försämringar i välfärdssystemet. Sedan 1989 har utgifterna i den offentliga sektorn minskats från ca 60 procent av BNP till 56 procent, vilket betyder att vi har 70 miljarder mindre per år för vård och omsorg, mm. Detta är en tredjedel av vad hela landets sjukvård kostar per år. Skatteintäkterna till den offentliga sektorn är nu 50,1 procent av BNP, en minskning med ca 2% eller 40 miljarder mot 90-talet. I början av 90-talet förlorade staten ca 20 miljarder på att försöka behålla en fast växelkurs. Investeringar av våra pensionspengar i aktier och fonder har lett till att en tredjedel (1/4 i 7:e AP-fonden) av kapitalet gått förlorat i den ekonomiska recessionen. Den finansiella situationen blir inte bättre av att vi varje år betalar en nettoavgift (dvs pengar vi inte får tillbaka) på tio miljarder till EU.

Detta är i huvudsak den sorgliga historien om den svenska välfärdspolitikens uppgång och hotande fall. Sossarna och borgarna har fallit varann om halsen och gjort upp om skrotandet av ATP, socialdemokratins största socialpolitiska reform, och nu vill de riva upp socialförsäkringssystemet. Liksom i sjukvården ska var och en betala mera och få mindre. Är det inte dags för svenska folket att revoltera mot denna senmoderna, liberala politik, för att slå vakt om det vi trots allt fortfarande har: världens främsta välfärdsstat?! (Weighted Index of Social Development)
 Alf Ronnby

Demokratins hycklare

PROPAGANDASEGER FÖR DEMOKRATINS HYCKLARE

 

Slobodan Milosevic har fallit! Europas sista diktatur har störtats! Det serbiska folket har segrat! Revolutionen är här! Så har det låtit i  många media den senaste tiden. Ledande västpolitiker har sjungit samma visa: Tony Blair, Bill Clinton, Madeleine Albright, också  Göran Persson.

 

Visst är det mycket bra att Slobodan Milosevic förlorade presidentvalet i Jugoslavien. Hans och hans regims politik har varit helt misslyckad, ja katastrofal för landet. Strävan efter serbisk kontroll över det forna Jugoslavien har lett till etnisk rensning, krig och elände. Men han var ju inte ensam om den politiken, Slobodan Milosevic. Socialistpartiet har 600 000 medlemmar.

 

I de val som förde honom och hans regering till makten, fick han stort folkligt stöd. Detta stöd, hans maktlystnad och hybris och hejdlösa  engagemang för de serbiska intressena ledde till diktatoriska fasoner och manipulationer. Men Jugoslavien har inte varit en diktatur. Och det har ännu inte varit någon revolution (men en revolt). Milosevic förlorade valet och tvingades avgå. Detta är ju typiskt för diktaturer, eller hur?

 

Han förlorade valet, men vi vet ännu inte säkert om Vojislav Kostunica fick mer än 50 procent av rösterna i första valomgången. Valkommissionen har uppgett att Kostunica fick 48 procent och Milosevic 40, vilket enl konstitutionen skulle leda till en andra valomgång. Detta vägrade Kostunica att ställa upp på, så jurist han är. Oppositionen fick i parlamentsvalet den 24 september varken majoritet i första eller andra kammaren (10 av 40 resp. 55 av 138 platser). Nu vill oppositionen genast göra om parlamentsvalet, för man tror väl att de ska få ännu fler platser nu. Motiveringen är att valet inte gick rätt till. Men grekerna (tex den grekiske utrikesministern), vilka väl är de enda utifrån som på plats kunnat följa valet, säger att det gick rätt till.

 

Så revolutionen, som nu hyllas av de goda demokraterna i väst, är väl när oppositionen stormade och brände parlamentet och TV-huset, spöade och misshandlade Milosevics anhängare och polisen. Om en sådan revolution skett i ett annat europeiskt land (som inte utmålats som en kommunistisk diktatur), hade säkert de goda demokraterna förfasta sig, talat om pöbelvälde och kanske till och med hotat med sanktioner, om inte konstitutionen och de demokratiska spelreglerna följdes.

 

Vi kan också fundera över om det är förenligt med demokratiska principer, att andra länder utifrån blandar sig i valprocessen och försöker påverka utgången genom propaganda och ekonomiskt stöd till en viss part och sanktioner mot en annan man inte gillar. Oppositionen i DOS (de 18 partierna bakom Kostenica) fick tex 350 miljoner dollar från USA i detta val. Inte minst sanktionerna mot Jugoslavien, och löftena att upphäva embargot och rundhänt hjälp för återuppbyggnad om Milosevic blev petad, kan betraktas som otillbörlig inblandning. Under valet, som en markering, hade USA och UK stora militärövningar i Adriatiska havet. Efter allt som skett, skulle det väl vara märkligt om Milosevic inte förlorat valet!

 

Vad är då min poäng här? Jo, att framstående politiska ledare i väst, med medias hjälp förvränger verklighetsbilden för att den ska passa deras egna demagogi. Informationsövertaget är så dominerande att det är svårt för oss att se att dessa ledare: Bill Clinton, Madeleine Albright, Tony Blair, Robin Cook, Javier Solana mfl är några riktiga skrymtare, som använder demokratins måttstock lite som det passar egna syften. De är sannolikt också så fångade i sin egen propaganda och verklighetsbild, att de tror på sig själva.

 

När de nu fått sina ideologiska poäng, får vi hoppas att de inser att Jugoslavien behöver mycket omfattande och snabb hjälp för återuppbyggnadsarbetet (efter Natos bombningar), för att fortsatta våldsamheter ska undvikas. Risken är att det blir som i Kosovo, man lovar runt men håller tunt. Och kanske vill ledargarnityret bakom Nato göra ytterligare ett antal politiska, ideologiska vinster på vägen, nu när man lyckats få den sista kommunistiska diktaturen i Europa att falla!

Alf Ronnby

 


 
gen_22.1.gif